Ska brottsligheten tömma Sverige?

Fick upp en artikel i flödet jag tycker borde få mer uppmärksamhet. I gruppen 20-50 år med eftergymnasial utbildning kan 76 procent tänka sig att flytta från Sverige. Den vanligaste orsaken (även om det inte framgår ifall det också är den tyngst vägande) – vädret – kan vi inte göra så mycket åt, men några av de övriga går att påverka, som otrygghet, höga skatter och dålig sjukvård.

Brottslighet/otrygghet är dessutom en av de främsta orsakerna till att t ex danskar och norrmän inte kan tänka sig att flytta till Sverige. Så de företag som får svårt att rekrytera välutbildade svenskar kan inte räkna med att fylla på arbetsstyrkan utifrån heller.

Sverigebilden.

När politiker frågas ut om sådana här uppgifter och undersökningar brukar de hävda att folk har fel. Det är jätteliten risk att utsättas för ett våldsbrott och färre dör av yttre våld. Det är visserligen sant. De flesta drabbas inte direkt av våldet och tack vare mobiltelefoner och att vård som tidigare bara fanns på specialkliniker nu är standard i varenda ambulans är det fler som överlever knivhugg och skottskador.

Men om jag blir nerslagen hjälper det mig föga att det är statistiskt ovanligt, och faktum är att jag märkte skillnad i mitt eget beteende mot slutet i Sverige. Jag har gått nattetid i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och en rad andra städer utan att vara rädd för min säkerhet, men de senaste åren fanns det platser i min egen hemkommun som jag undvek även dagtid. Jag tog en annan väg när jag såg eller hörde ett ungdomsgäng i situationer där jag tidigare inte hade brytt mig.

Jag tar tre chipspåsar i bänkpress.

Då tillhör jag ändå den grupp som går mest under radarn. Varken ung eller gammal, kvinna eller kortväxt. Även om man hade vetat att jag inte varit i slagsmål sedan mellanstadiet finns det bättre offer. Så även om jag inte drabbats av våldet och klarade mig från den svenska vården med livet i behåll (genom att söka riktig vård utomlands när svensk inte fanns) blev det påtagligt.

Så vare sig politikerna vill eller inte är de skäl som anges reella, vilket tveklöst kommer att drabba företag i Sverige. Kanske väljer de till och med att undvika svensk etablering till förmån för andra länder där det kommer att vara lättare att hitta eftersökt kompetens. Därmed blir svenska skatteintäkter lägre, vilket leder till ännu högre skattesatser och/eller sämre polis, sjukvård och skolor. Att sticka huvudet i sanden kan möjligen rädda nästa val, men inte landet.

Ack så aktuellt från Rapaport

Jag fattar att folk vill åka på lyxresor till värmen, inte minst den här tiden på året. Men det blir lite knepigt att resa för dem som sagt sig vara väldigt miljömedvetna och samtidigt att fossila bränslen kommer att förstöra klimatet och därigenom jorden inom några få år.

Alltid tio år kvar.

Det rimligaste är nog att bita i det sura äpplet och acceptera att ingen av oss lever helt som vi lär. Det är mänskligt att fela. Men nej, en del bara måste försöka att både ha moralkakan och äta upp den. Alla minns väl t ex när 87 ”influencers” (jag kände igen max en handfull, så jag undrar hur inflytelserika de var) krävde klimatdiktatur. Någon av dem berättade med gråten i halsen att hon gjort fem utlandsresor på kort tid och enda sättet att hindra fler var genom lagstiftning.

Och nu är det dags igen. Den politiska aktivisten och skådespelerskan Alexandra Rapaport har förvisso åkt till Maldiverna på lyxsemester, men berättar att hon känner sig kluven eftersom det är krig i världen och här sitter hon och njuter av ”den röst mitt land givit mig”.

Jag vet inte vad det är för röst hon pratar om och hur hon får ihop den med ”humanism och demokrati” (är det möjligen rea på paraplydrinkar?), men jag tror att hon gör klokast i att lämna samhällsfrågorna åt andra, mer lämpade. Som Ricky Gervais sa på en prisutdelning:

”If you do win an award tonight, don't use it as a plattform to hold a political speech. You are in no position to lecture the public about anything. You know nothing about the real world. Most of you spent less time in school than Greta Thunberg. So if you win, come up, accept your little award, thank your agent and your God and fuck off!”

Har ni inte sett den – se hela!

En dag som Sparo

För länge sedan föreslog någon i kommentarsfältet att jag skulle beskriva en vanlig dag i mitt liv. Jag har dragit mig för det. Det verkar en aning självgott och jag tror inte att en dag i mitt liv är särskilt intressant. Men okej, kan Ozzy Osbourne och Pernilla Wahlgren göra tv-serier om sina vardagar kan väl jag skriva ett blogginlägg om mina.

Nästa problem är att jag inte har en standarddag. Mina dagar börjar kl 6-9 och slutar 21-2 och kan däremellan vara fyllda med lite vad som helst. Jag tänker inte göra en hel dagboksserie av detta, så det här får bli en så typisk beskrivning som det går.

08.00. Uppstigning.

”Så var den dagen förstörd.”

Helst kliver jag upp utan väckarklocka och slår igång telefonerna och datorn för att se om någon vill mig något. För det mesta gör någon det, så jag agerar på några bloggkommentarer, mejl och Twittersvar. Eventuellt skummar jag igenom nyheter också, men vanligtvis inte. Efter morgontoalett kliver jag ner i köket för att fixa mat åt mig och mina katter.

08.30. Frukost.

Högst rörlig siffra. De där akuta mejlen kan ta två timmar också, men i det läget fixar jag åtminstone kattmat först. En tallrik gröt kokas i mikron. Under tiden fyller jag på mat och vatten åt katterna, laddar kaffebryggaren och slår i mig en mugg chaga-te.

09.00. Datortid.

Klockan nio öppnar börsen (om det är vardag) och samma tid publicerar jag ett blogginlägg (som jag valt ut redan kvällen innan). Kanske ägnar jag nu en tid åt börsen, det beror på hur intressant den för närvarande är. I annat fall jobbar jag. Jag har oftast en att-göra-lista för det jag absolut vill hinna med under dagen, men det brukar tillkomma punkter på den och den blir sällan helt färdig.

Har jag något administrativt att ta tag i får det förtur. Inte för att det är roligare utan för att min hjärna inte är särskilt kreativ på förmiddagarna och då passar det perfekt att bokföra, betala räkningar eller sortera papper.

I annat fall skriver jag. Kanske ett blogginlägg, kanske en kundtext. Det finns alltid något att skriva. Har jag ingen nära förestående deadline har jag något jag kan förbereda. Även om jag vanligtvis tjänar mer pengar på börsen är skrivandet min profession.

12.00. Lunch.

Ner till köket för att fixa mat. Sällan före 12, ibland efter 14. Det beror på om jag har flyt i det jag gör och om jag är hungrig. Har jag tänkt ta en löprunda är det också en parameter. Jag vill gärna vänta ett par timmar med att springa efter att jag ätit. Går solen ner tidigt vill jag helst göra det innan. Eventuellt springer jag innan lunch, då blir det senare mat.

13.00. Jobb.

Jag äter vanligtvis vid datorn, men då vill jag se, höra eller läsa något under tiden. Att skriva och äta samtidigt resulterar i kall mat och kladdiga tangenter, men när maten är undanplockad skriver jag igen.

15.00. Löpning.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, varierande distans och tempo, nästan alltid med en podd i öronen (en löpfri dag tar jag gärna en promenad nu istället). Oftast mitt på dagen, ibland på kvällen, aldrig på morgonen.  Efter minst en halvtimme och sällan mer än två timmar kommer jag hem, duschar, sköljer mina träningskläder och tankar ner träningspasset från klockan till datorn.

17.00. Datorn igen.

Är det jobb-punkter kvar på att-göra-listan är det dags att prioritera upp dem. Är den väldigt renskrapad kan jag dega bort en timme här. Nu riskerar telefonen att ringa också eftersom vanligt folk börjar lämna sina jobb (jobbrelaterade grejer sköts oftast på e-post).

18.00. Middag.

Framför datorn igen, men hellre med en intressant podd än något jobbrelaterat.

19.00. Ledig tid?

Nu hänger mycket på att-göra-listan. Ibland är den knappt påbörjad eftersom det dyker upp mer akuta saker hela tiden. Vanligtvis börjar den tömmas. Har jag någon social aktivitet inbokad lär det vara nu, annars blir det ofta någon form av jobb. Helst av det lite mer kreativa slaget eller åtminstone friare än rent kundjobb. Den senaste tiden har jag påtat med en hemsida för mitt nya företag, och så pluggar jag biodling, norska och lite annat.

21.00. Ledigare tid?

Nu vill jag se en tom att-göra-lista eller åtminstone med gott samvete kunna peta över resterande punkter till morgondagen. Som företagare är man ju aldrig riktigt ledig, lite grann som när man pluggade och alltid kunna läsa läxan en gång till. Det finns alltid jobb. Om inte kan man lägga tid på att skaffa jobb.

Samtidigt gäller det att sätta ner foten. En viktig drivkraft hos alla företagare och frilansare jag pratat med är att kunna styra sin tid. Då bör inte sättet man gör det på vara att jobba jämt. Just nu vill jag odla, planera årets byggande, en biodling och en massa framtida projekt som kanske aldrig ger pengar eller ens blir av.

Dessutom har jag precis flyttat till ett nytt land. Jag har ett språk att lära mig och ett socialt nätverk att bygga. De dagar jag överhuvudtaget inte hinner jobba på detta känns misslyckade.

23.00. Sängdags.

Jag är avundsjuk på de människor som kan lägga sig, blunda och somna inom ett par minuter. Själv kan jag behöva timmar för att varva ner. När jag lagt mig läser jag gärna en stund, 30-60 minuter, och lyssnar på en podd (både läsandet och lyssnandet helst på norska).

Så kan en dag i mitt liv se ut, men även om jag alltid har en plan spricker den allt som oftast och trots att det kan vara nog så irriterande tror jag att även det egentligen kan vara en bra grej.

Kul med krig?

När jag lyssnar på bekanta och läser vad folk skriver på Twitter får jag en känsla av att en del tycker att det är lite roligt med kriget i Ukraina. De bunkrar livsmedel och gnuggar sina händer över att andra drabbas på olika sätt, tappar pengar på börsen, får svårt att tanka monstertrucken osv.

Samma sak var det med Covid. Bekanta i Sverige ringde och berättade olika saker de hört om restriktionerna för mig i Norge. ”Nu blir du snart tvångsvaccinerad”, skrockade de skadeglatt. Kanske ligger det inte så mycket allvar bakom, men ibland känns det som att problem i världen är livsluft för de redan problemtyngda, så slipper de känna sig ensamma.

Förstår ni alls vad jag pratar om eller är jag ensam om att uppleva detta? På ett sätt hoppas jag det, men det tror jag inte. Och kanske är jag till del skyldig själv. Jag har bloggat om bunkrandet och försökt att hitta ljusglimtar där, och nog har jag med viss skadeglädje mejlat artiklar till svenska vänner där Sverige framstår som ett dårhus.

Men det finns ändå gradskillnader i helvetet. Det är en sak att de som tvingas jobba helg kan piggas upp lite av att det blir regnoväder när de ändå inte skulle haft glädje av solsken, men här snackar vi om ond, bråd död. Krig är ingen jävla fotbollsmatch.

Det är mänskligt att vara mänsklig, men låt oss sända en tanke till dem med riktiga problem nästa gång vi surar över bensinpriset eller utvecklingen av Rysslandsfonderna. Samtidigt, i en annan del av världen, dör människor och någon förlorar sin pappa, make eller dotter.

Bostadsstyling

När jag sålde min lägenhet anlitade jag en stylistfirma och det tror jag var en väldigt god idé. För 17000 kr fick jag dels en extern, kritisk syn på bostaden, dels möbler, tavlor, mattor, lampor och blommor i syfte att göra den mer attraktiv.

17000 kr är mycket pengar för en snåljåp, och för ett par dagars arbete. När jag sålde mammas lägenhet tiggde jag istället ihop bortskänkesmöbler och ställde även dit mina egna. Nu hade jag inte den tiden (jag bodde redan utomlands) och ärligt talat inte heller kunskapen. Ett exempel:

Före & efter.

Jag hade redan slängt ut mitt bord och satt in ett mer mainstream, men även det ratades av stylisten som valde ett runt bord som fick rummet att se större ut. Notera att gardinerna (som också ratades) i stylingversionen börjar i en skena vid taket istället för på en gardinstång några decimeter längre ner. Det ger rummet mer rymd och är ytterligare en detalj jag aldrig någonsin hade sett.

I det rutiga utrymmet till vänster hade jag en walk-in-closet, men stylisten övertygade mig om att istället göra arbetsrum av det. Själv hade jag arbetsrum i det som i original är sovrum. Inför försäljningen flyttade jag arbetsrummet till ”matrummet” (där jag hade haft sovrum) för att få ett större sovrum, men stylisten tyckte att jag absolut borde ha ett matrum, så det blev till att flytta skrivbord och dator en gång till.

Så i detta matrum har jag aldrig ätit, men däremot sovit i femton år och haft arbetsrum i två veckor. Även här flyttades gardinstången upp i taket. Samtliga möbler, tavlor, växter osv är stylistens, och visst hade jag kunnat skaffa sådana här idiottavlor (skriv i kommentarsfältet om du äger en ”bon appetit”-tavla så tar jag tillbaka och ber om ursäkt), men ska allt inhandlas kommer tusenlapparna att ticka iväg.

Kontentan är att om jag skulle gå igenom försäljningsprocessen igen hade jag börjat städa tidigare och definitivt anlitat en annan mäklare, men stylistkostnaden (13260 kr efter skatteavdrag) hade jag tagit en gång till utan att tveka.

Alla anställda har trumf

Jag har en kompis som blev uppsagd och återanställd på 80 procent. Hon konstaterade själv att detta inte skulle funka om inte hon och hennes kollegor ställde upp och jobbade övertid. Utan att hänga ut någon kan jag berätta att det här var i en bransch där företaget hade fått betala miljonböter om de inte lyckades klara sina åtaganden.

Kanon, tyckte jag. Då är det ju bara att ni vägrar övertid tills arbetsgivaren åter erbjuder heltidsjobb. Men nej, sa hon, ”då kan de beordra övertid”. Visst, men då sjukanmäler ni er. Det ger antagligen arbetsgivaren rätt att begära sjukintyg från första dagen. Antingen fixar ni det (läkare jobbar också på en konkurrensutsatt marknad) eller också låter ni bli, får varsin (för det här bygger på att alla livegna arbetstagare håller ihop) muntlig och så småningom skriftlig varning. Poängen är att arbetsgivaren inte har råd att spela det spelet.

Arbetstagare kan hitta nya jobb, men inget företag kan byta ut hela arbetsstyrkan på nolltid. Det tar flera månader att lära upp en ny, förutsatt att det finns någon som kan göra det. Cheferna har oftast bara ett hum om vad undersåtarna gör och har ändå ingen lust att lägga 40 timmar i veckan utöver sitt ordinarie arbete på att bli fadder. 48 barnmorskor sa upp sig och vips så började arbetsgivaren lyssna. Ja, vad hade de att välja på? Det fattas barnmorskor i precis hela landet och utbildningen tar närmare fem år.

Jag har hotat att säga upp mig ett antal gånger. Varje gång fick jag igenom mina krav. Så här i efterhand kan jag avslöja att jag inte hade tänkt sluta för hade jag velat det hade jag gjort det. Någon gång hade jag inte ens varit beredd att göra det, men jag lät tydligen tillräckligt övertygande.

Här kommer en sexistisk fördom på Internationella kvinnodagen. Den dåliga löneutvecklingen i en del kvinnodominerade branscher tror jag har en direkt koppling till att arbetsstyrkan inte hotar att sluta hur illa de än behandlas av arbetsgivaren. Gör det och ni ska få se på utveckling!

Chattrobotar

Först tog företagen bort telefonnumret. Det var tydligen en fördel att bara kunna erbjuda sina kunder att kommunicera med dem via internet. En fördel för vem? Knappast kunden. Men okej, jag är ingen telefonmänniska, jag gillar att mejla. Dessutom är det praktiskt att få skriftligt svar så kan de inte i efterhand påstå att de inte sagt det de har sagt.

Tacka vet jag direktkontakt.

Sedan ersattes e-posten av ett webbformulär. Opraktiskt att få fråga och svar på olika ställen, plus att jag också vill komma ihåg vad jag skrivit och när jag gjort det. Så då fick jag börja kopiera mina meddelanden till det egna e-postprogrammet så att jag fortfarande hade ett underlag.

Så ersattes webbformulären med en chattfunktion. Klart sämre. Stressigt att få länkar och frågor i realtid, men utan fördelen av att ha motparten i telefon. Är man i ett samtal måste de hjälpa en för att bli av med en, i en chatt kan det gå tio minuter mellan deras meddelanden och där sitter jag fast. Dessutom är det bara ibland chattutskriften går att få på mejl och det vet man aldrig innan, så det är säkrast att kopiera den, vilket är olika krångligt på olika chattar.

Nu har vi ändå nått peak vansinne när kundtjänstchatten ersatts med en chattrobot. Gärna med något fyndigt namn som påminner om företaget. Nordeas heter Nova, Skatteverkets Skatti osv, för såväl företag som myndigheter erbjuder nu denna ”tjänst”.

Är det någon som någonsin fått hjälp av en chattrobot? De fattar ju fan ingenting! Det närmaste vettig kommunikation jag kommit med en chattrobot var när jag ställde den retoriska frågan ”Är du idiot?” och möttes av en förnärmad robot som tyckte att jag hade en tråkig ton.

Nej!!!

När man inte sitter helt i skiten kan man kanske skratta åt detta. Det är t ex viss humor att Microsofts första chattrobot visade sig vara folkmordsförespråkande nazist, men ibland behöver man verkligen hjälp och då är det synd att företagets enda kontaktbara medarbetare nätt och jämnt klarar av att berätta öppettider och andra uppgifter som helt säkert ändå är lättillgängliga på hemsidan.

Men när jag läser att psykiatrin på Sahlgrenska utvecklar chattroboten Betsy som från och med nästa år ska hjälpa människor med ångest blir jag rädd på riktigt. Jag är varken psykolog eller psykiatriker, men jag skulle bli förvånad om chattrobotar botar ångest. Jag skulle snarare tro att de skapar den. Jag fattar att chattrobotar är billiga i drift, men vi kan inte automatisera hela samhället bara för att några framtidsforskare har förläst sig på AI-teorier.

Rapport från elbilsbubblan

Jag blev lite fascinerad av en insändare skriven av en ”Teslafantast” med rubriken ”Höj priset på bränsle till 100 kronor litern”.

Jag fick ett infall att scrolla killens sociala medier och kan förutom att konstatera att om man kunde utvinna säljbar energi av hat skulle hans Trump-hat motsvara två kärnreaktorer också dra slutsatsen att han enbart följer representanter för de fyra vänsterpartierna. I övrigt mest vänsterorganisationer, fler miljöpartiavdelningar än jag visste fanns och 3-4 konton som tillhör bidragsentreprenörstidningen ETC.

Den enda personen med rimliga åsikter jag hittar i listan är pokerspelaren Liv Boeree. Min gissning är att han inte följer henne för att hon är astrofysiker och förstår sig på vetenskap, men det kanske säger mer om mina fördomar. Jag tror hur som helst inte att han läst vad hon skrivit.

Varför nämner jag detta, för att en mer neutral eller högerlutande läsekrets ska förstå att han är tokig? Nej, och det vet jag heller inte om han är. Jag tror helt enkelt att han låst fast sig i sin politiska bubbla så hårt att han inte förstår var i det politiska landskapet han befinner sig. När han kallar dagens elpris ”sjukt billigt” och skriver att ”el har vi massor av överskott av” får han kanske inte så mycket mothugg som han hade fått i min bekantskapskrets.

Ändå konstaterar han själv vad som skulle hända om han får sin vilja igenom:

”En massa åkerier och bönder får lägga ner. Höjda livsmedelspriser med mera. Samtidigt en enorm jakt på att få fram alternativ och elektrifiering. Det skulle ställas om enormt fort. Elbilsförsäljningen skulle öka med 1000% varje år istället för 300% som idag.”

Själv funderar jag på några saker i debattartikeln:

”I dag lägger svenskar endast 2,4 procent av sin inkomst på bränsle i genomsnitt.”

I genomsnitt, var det ja. I stort sett ingen på landsbygden lägger så lite på jobbresorna. Tvärtom säger folk upp sig för att det inte ens är värt att pendla. Skulle NÅGON ha råd att bo på landsbygden om dieseln kostat 100 kr/liter?

”Dessutom är det så att fossila bränslen i världen subventioneras med 3 000-6 000 miljarder kronor årligen, samtidigt som det förnybara får långt mindre än hälften.”

Källa på det ;-)? Eftersom artikeln är skriven på svenska i en svensk tidning tänker jag ändå att det främst är Sverige han vill påverka. Vilka energislag straffbeskattas och vilka subventioneras i Sverige? Hade vindkraften fått bära sina egna kostnader hade det med all säkerhet aldrig ens byggts några fågelklippare.

Men okej, tror man att världen ska gå under i död och lidande om man inte avskaffar svensk åkerinäring och svenskt jordbruk (och tänker att människor på något mirakulöst sätt ändå ska klara sig från att svälta ihjäl) blir resonemanget antagligen helt logiskt.

Tradingmiljö

När jag på allvar skulle börja handla med aktier var jag sugen på att skaffa dubbla eller tredubbla skärmar efter att ha sett börsmäklares arbetsplatser. På den här tiden var det inte tal om Infront-terminaler eller liknande. Att få kurser i realtid var hitech nog och inte ens det var kostnadsfritt.

Men nu är jag rätt ointresserad av teknik och dessutom rätt dålig på det, så innan jag hade listat ut hur jag skulle kunna koppla samman flera skärmar till en dator insåg jag att det ändå var överkurs för mig. Inte ens när jag försökte mig på någon slags daytrading handlade det om hundradelar, och den tid det hade tagit mig att få en massa teknik att funka gjorde mer nytta att läsa på om bolag och om hur börsen i stort funkar.

Det viktiga för mig är att sitta bra vid ett skrivbord som är tillräckligt stort, framför en (!) skärm som är lagom stor och att ha vettig uppkoppling. Jag vill varken kritisera den som använder fyra skärmar eller den som halvligger i soffan med en laptop på magen. Funkar det för dem är det bra.

Själv skulle jag aldrig palla att jobba med bärbar dator i någon större utsträckning. För mig är laptop en dator med för dålig skärm, för dålig mus och – framförallt – för dåligt tangentbord. Ska det funka som arbetsredskap behöver jag ha en dockningsstation så att jag, åtminstone i mitt arbetsrum, har bra verktyg.

Och katter såklart!

Fyra skärmar säger mig mina fördomar används mest av dem som tycker att själva tekniken är rolig. Inget fel med det, som sagt, men strikt arbetsmässigt tror jag att det är ytterst få som behöver det. Eller?

Slut på pengar?

En effekt av kriget i Ukraina är att allt fler tar ut allt mer kontanter. 63 miljoner eller 34 procent merän väntat på en enda dag. Folk är tydligen rädda för cyberattacker.

Det ska vi nog vara, men inte bara nu utan alltid. När Bankomats vd säger att det inte är någon risk att kontanterna tar slut eftersom "bankomaterna fylls på kontinuerligt" kommer jag att tänka på Per Albin Hanssons uttalande om att ”vår beredskap är god”. Grejen är ju att i samma stund som man säger motsatsen blir beredskapen genast sämre. Kanske har Bankomatchefen rätt, men lek med tanken på att det finns risk att kontanterna tar slut, vad skulle hon säga då?

Att det inte är någon risk såklart. För i annat fall är det inte bara ett risk utan ett faktum. Orsaken till att pengarna tar slut är förresten oväsentlig. Det behöver inte ens finnas rationella skäl. Kommer ni ihåg när toapappret tog slut 2020 för att alla sprang och köpte av rädsla för att det skulle ta slut? Det kvittade att toapapper är en av få dagligvaror Sverige normalt är självförsörjande på, det tog slut ändå.

Då är toalettpapperskonsumtion ändå otroligt mycket lättare att räkna på. Det produceras exakt en rulle för varje rulle som förbrukas. Till skillnad från pengar som finns mångdubbelt fler på pappret än i verkligheten. Det är inte möjligt att ta ut mer än en bråkdel av världens pengar i kontanter.

Sen vet vi ju inte vart kriget tar vägen. Kanske blir det långvarigt och kanske blir det verkligen en massa hackerattacker. Skulle någon av storbankerna råka ut antingen för det eller för ett helt vanligt datorhaveri kommer bankomaterna gå ännu varmare än nu, och det är jag inte alls säker på att de klarar, hur kontinuerligt de än fylls på.

Det ska fan vara missionär!

Såg att Fru Efficient Badass lyckats få en ung människa både att dubbla sitt månadssparande och att styra över det till några av Fru EB föreslagna fonder. Som bloggare antar jag att man på något vis är missionär. Man har upptäckt eller kommit på bra idéer och vill att andra ska hoppa på samma tåg.

”Okej, nästa gång får du välja färdsätt.”

Jag har fått bloggkommentarer och e-post som vittnat om att jag också lyckats göra detta, men som Jante-svensk väger alltid misslyckandena tyngre och jag vet inte hur många gånger jag försökt hjälpa vänner med deras investeringar utan att nå ända fram.

Jag är inte så missionerande att jag likt ett Jehovas vittne trängt mig in och tvingat dem att lyssna. Oftast har de själva tagit upp ämnet och bett om hjälp. Men som någon beskrev det i Fru EB:s kommentarsfält märker man snart att de får de en ofokuserad blick och sekunder senare har man tappat dem.

”Häng med nu, Stenis!”

Några gånger har jag ställt upp deras nuvarande val av fonder och aktier i ett kalkylblad med mina alternativ bredvid så att man enkelt kan se hur de har gått samt en förklaring till varför jag tycker att mina förslag är bättre.

Enkelt, pedagogiskt och framförallt tidseffektivt. För jag fattar att den som inte är road av ekonomi inte orkar lägga timmar på att begripa. Jag är likadan när det gäller datorer, motorer och hundra andra grejer. Men någon tid måste det få ta! De vill ha ett framgångsrikt sparande, men det får inte ta fem minuter av deras liv, då blir det för krångligt. Jag tror jag får lägga ”folk” till listan över grejer jag inte orkar förstå.

”Jag är ingen prepper...”

”Om krisen eller kriget kommer” heter en broschyr från MSB som skickades ut under Dan Eliassons ledning. Sedan kom hans kris.

Men kanske är vi här nu. Krig är det definitivt och SVT frågar folk på stan om de är förberedda. ”Jag är ingen prepper”, tycks vara standardsvaret. Det är inte jag heller, men jag har definitivt bättre beredskap än på länge.

Jag eldar med ved och kan vid behov laga mat på flera av mina kaminer och tvätta för hand, så även om det vore jobbigt skulle jag klara mig utan el fram till hösten om den försvinner eller blir för dyr. För några dagar sedan storhandlade jag i Sverige så även på matfronten är jag bättre rustad än någonsin. Bilarna är fulltankade och jag har ett antal dunkar diesel och bensin på lager utifall att priset sticker iväg.

Olja, sovsäckar, hundar...

För det är väl främst det jag ser som den stora risken nu, inte världskrig, ransonering eller att saker i någon större utsträckning tar slut. Att drivmedel, spannmål och annat kommer att bli rejält mycket dyrare känns däremot högst troligt. Då känns det bra att det inte svider i min plånbok förrän om tjugo kilo mjöl, tio kilo havregryn osv. Bättre investering än aktier, skulle jag tro.

Är du redo?

Kändes som att SVT var sist på bollen, så genom att jag kommenterar blir de åtminstone näst sist. Jag bjuder på det. ”Svenskarna är inte redo att gå tillbaka till kontoren”.

Jag som inte haft en fast arbetsplats sedan hösten 2000 förstår det till fullo. Det finns de som uppskattar fasta arbetstider på en fast arbetsplats som inte är hemma, men det är inte många som trivs med allt det som följer med, att vakna av en väckarklocka alldeles för tidigt, släpa sig ur sängen medan det fortfarande är mörkt ute, ge sig ut i regn, blåst, kyla och ännu mera mörker, obligatorisk bilkö eller kollektivtrafikträngsel för att så småningom landa på en arbetsplats, kanske ett kontorslandskap. Där tillbringar man sedan större delen av dagen, fem dagar i veckan, ihop med en och annan man aldrig själv hade valt att umgås med.

Inte om alternativet är att gå upp lite senare, helst med en gnutta valfrihet så att man kan anpassa arbetstiden till vädret och ifall man kom i säng tidigt eller sent, man slipper bränna en timme eller mer om dagen på transport till och från jobbet, och kan laga sin egen lunch i sitt eget kök.

Det finns såklart utmaningar med att jobba hemma. Det kräver disciplin att göra det man ska och inte spela Counter-Strike fram till kvällen, men också att kunna lägga ner pennan, hammaren eller vad man nu jobbar med och ta ledigt vid dagens slut, så att man inte jobbar jämt för det blir antagligen inte så effektivt.

Powernap.

Men efter att i runda slängar ha jobbat tio år med fast arbetsplats, tio år med många jobbresor och tio år då jag kunnat välja och därför i stort sett jobbat helt hemifrån måste jag säga att jag föredrar hemarbetet, och är inte förvånad över om fler tänker som jag.

Sedan är jag fullt medveten om att alla inte kan välja. Som exempel kan en ordningsvakt inte jobba hemifrån och en del är alldeles för sociala för att jobba själva. Men de största motståndarna till distansarbete tror jag alltid kommer att vara arbetsgivarna.

Så vad säger ni? Är ni redo att gå tillbaka till kontoret (jag trodde att alla som skulle det gjorde det redan i höstas)? Och är chefen redo att tänka i nya banor?

Harrytur – återkomsten

Så öppnades gränsen mellan Norge och Sverige igen, så att man inte behöver fylla i ett inreseschema eller ta ett lab-test för att komma in i Norge. Därmed blev det dags för min första renodlade ”harrytur”, en resa in i fiendeland med enda syfte att handla billigt.

Första stoppet blev ett shoppingcenter bara någon mil in i Sverige. Det kändes inte ens som ”utlandet” eftersom nästan alla bilar på parkeringen var norskregistrerade, skyltarna inne i butikerna var oftare på norska än på svenska och trots att jag pratade med kassörskan och därmed avslöjade en perfekt svenska kom frågan ”Svenska eller norska pengar?” när jag skulle betala.

Kanske berodde det på flaggorna...

Jag har ju en tes att det inte är så billigt där man i första hand vänder sig till norska kunder eftersom dessa blir överlyckliga över att kunna köpa en läskburk under tjugolappen. Jag fick fördomen bekräftad högst vetenskapligt. Jag hade nämligen skrivit ut en inköpslista för Willys med deras aktuella priser. Alltså var det bara att kolla vara efter vara. Totalt var listan på 4000 kr och kvittot på första stoppet stannade på 995 kr.

På nästa stopp, Willys, var det inte lika norskt, vare sig på parkeringen eller i butiken. Men jobbigt blev det. Jag hade ett fyrtiotal punkter kvar på inköpslistan och med de kvantiteter jag skrivit upp (20 burkar krossade tomater, 8 liter matolja, 72 rullar toapapper...) fyllde jag snabbt upp kundvagnen och fick hämta en till.

De tiotalet tygkassar jag tagit med hemifrån (jag tänker inte åka till Sverige för att köpa ”miljöbeskattade” plastpåsar för 7 kr/styck) räckte inte, så en del fick jag lägga löst i bilen innan jag åkte vidare till sista stoppet där jag skulle köpa en rabatterad grovdammsugare.

Knappt femtusen fattigare kom jag hem lagom till mörkrets inbrott. Då återstod uppackningen som ju också måste ske med ett stort mått av ordningssinne för att det inte ska bli kaos. Sånt som jag redan hade i skafferiet parades ihop med nya förpackningar placerade så att de äldsta förbrukas först.

Ett himla slit, men jag sparade rätt mycket pengar. Och så gillar jag känslan av att ha fullt skafferi, full frys och full kyl. Med kompletteringshandling av mjölk (som jag fortsätter att köpa av grannen trots att den är aningen dyrare än svenska butiker) kommer jag knappt att behöva handla mat förrän till sommaren.

Bojkottsbumerang

Andra dagen på raken jag snackar bojkott, men det ska inte bli någon vana. Hittills i år har den här bloggen i alla fall varit lika befriad från Ryssland och Ukraina som av OS och Melodifestivalen. Kort avbrott på det idag. Läste nämligen om en norsk turistanläggning som beslutat sig för att inte längre ta emot ryska gäster eftersom man önskar ”sända en signal om att vi inte accepterar deras val av president”.

För det första är det juridiskt tveksamt. även Norge har diskrimineringslagstiftning. Sedan undrar jag vad syftet är, att få det ryska folket att vända sig mot sin president eller mot en turistanläggning i ett grannland med Natomedlemskap? Jag är rätt säker på vilken av känslorna som väger över. Det är bara att kolla på alla moderater på Twitter som nu skriker om att Sverige bör ansluta sig till Nato med enda argumentet att Putin sagt att man bör låta bli.

Om Putin bett henne att inte hoppa ut genom fönstret ...?

Det där med bojkott är för övrigt ett knepigt instrument. Hur bra har exempelvis USA:s 60 år långa handelsembargo mot Kuba funkat? Bättre än om man tvärtom hade gjort allt för att handla med kubanerna? Det får vi inte reda på, och frågar man en slumpvis utvald amerikan tycker han antagligen att embargot varit en succé (förutsatt att han vet vad Kuba är), för på den punkter skiljer sig antagligen inte amerikaner från ryssar och svenskar.

Jag är med på att skicka signaler genom att kasta ut ambassadörer. Kanske till och med idrottsmän och schlagerartister som ändå är representanter för sitt land. Men ryska turister i Norge? Fjöl av! Tusentals ryssar demonstrerar på Moskvas gator mot invasionen och om några ryssar valt Norge för sin semester (jag har inte sett någon än) lär inte de heller vara medlemmar i Putins fanclub.

Japp, den finns.

Jag tror så här. Här har vi en turiströrelse som haft det motigt i två år och som precis öppnat upp efter coronarestriktioner. Nu ville de ha lite medieutrymme och valde vad de trodde var lågt hängande frukt. ”Tyvärr” tycks frukterna ha slagit dem i huvudet. På deras Facebooksida berättar norrman efter norrman att de kommer att bojkotta anläggningen efter utspelet. Så kan det gå.

Priset på godhetssignaler

Hotellkedjan Scandic ska slopa nötkött på sina menyer pga dess påstått höga klimatpåverkan. Istället vill man öka andelen frukt & grönt.

Som vegetarian borde jag jubla, men det gör jag inte. Jag tror inte på att företag ska vara politiska arenor. Öka andelen gröna rätter på menyn om ni vill, och gör möjligen en informationsfolder om varför ni gör det, men att på det här sättet skriva människor på näsan brukar sällan löna sig.

Det finns det flera exempel på. Ett hotell som gav sig in i partipolitiken var Best Western-hotellet Gustaf Fröding i Karlstad när de bokade av fem julbordsspelningar med Boppersföredettingen Peter Jesewski för att han uttalat sig positivt om SD. Han hade att välja mellan att be om ursäkt för sina uttalanden eller bli avbokad. Han vägrade, men det slutade med att hotellkedjans ledning tog hotellchefen i örat och Jezewski fick tillbaka sina spelningar. Hotellchefen slutade kort därefter och jobbar nu på den statliga banken SBAB.

Ett annat företag som gav sig på just sverigedemokrater var skokedjan Brandos. Deras film där de uppmanade SD-väljare att inte köpa deras skor blev väldigt uppmärksammad:

Det sägs ju att all reklam är bra reklam, men ett par år senare ansökte de om konkurs. På den här tiden hade SD 5,7 procent av väljarkåren. En del av dessa upptäckte antagligen inte att de pga ”allas lika värde” inte hade samma värde som alla andra kunder, medan andra handlade där ändå för att de uppskattade skorna. Troligen var det istället konsumenterna som inte röstar på SD, men som ändå inte vill bli uppfostrade av skoförsäljare som fällde avgörandet.

Det finns hur många exempel som helst. H&M har gått knackigt i många år och fick inget uppsving av att stödja Black lives matter när organisationen åkte världen runt och slog sönder städer. Gillette förlorade garanterat pengar på att framställa män (en rätt stor och väsentlig kundgrupp för dem) som grillande, tafsande och dreglande idioter. Meta (Facebook), världens kanske allra mest pekpinniga företag tappar nu användare.

Det återstår att se om Scandic får uppleva talesättet ”Get woke, go broke”, men jag är övertygad om att de åtminstone inte tjänar pengar på tilltaget. Ropen om bojkott är redan högljudda.

Mitt tips till företagare och chefer med politiska åsikter är att gå med i ett politiskt parti eller en förening som kämpar mot samma mål som du, men låt företaget vara opolitiskt vare sig ni säljer hotellnätter, skor eller kläder. Inte minst för företagets ekonomis skull.

Bristande underhåll

Innan jag köpte hus tittade jag på ganska många objekt. Renoveringsobjekt, skulle man kunna säga. Särskilt ladorna var ofta i ett bedrövligt skick, men ett och annat bostadshus var inte mycket bättre. I några fall hade jag föredragit en tom tomt, när byggnaderna ändå var bortom räddning.

Alla vill inte ha ett hus i toppskick. Jag tycker själv att det är charmigt med slitna trägolv och skulle nästan kunna slipa ner en tröskel så att den blir lägre i mitten. Ni vet, så att det ser ut som att människor har gått ner den i hundratals år.

Men då är det fortfarande funktionellt. När huset knappt går att rädda är det något annat. Det märkliga är ju prisskillnaden på att ta tag i det medan det går och att inte göra det. Att byta en trasig tegelpanna är i stort sett gratis, men att istället invänta en fuktskada under den kan bli hur dyrt som helst.

Så här kan det bli om man väntar för länge. Ni ser helt rätt, hela huset håller på att tippa framåt. Och det är inget ovanligt, både när jag letade hus och när jag åker runt på landsbygden ser jag hus och lador där det är för sent. Taket har knäckts av snö eller vind, takplåtar har blåst bort och fönster gått sönder. Det kan vara boningshus också, som en gång varit ett fint torp men som nu är ett mögelskadat ruckel.

Nästa år behöver jag måla min lada. Det kommer att kosta mig några tusen om jag gör jobbet själv med en färgspruta och en stege, eller möjligen byggställningar om jag får tag i dem billigt. Surt jobb som möjligen kan skjutas på något år, men jag kommer aldrig fatta de som skjuter på det tills det blir för sent.

När man måste knyta fast väggarna med rep kan man lika bra slå ikull dem så sparar man åtminstone rep. Den som bodde där har kanske åkt in på hemmet eller dött, men alla hus har ju ändå en ägare som i något skede hade kunnat hålla huset vid liv med några hundralappar och några timmars jobb. Vad gjorde de istället? Det är sånt jag funderar över när jag har tid över.

Magiska svampar

När jag pratade eksem och ledbekymmer blev jag föreslagen chaga-te, avkok av sprängticka, en svamp som trots att den växer på träd inte är helt lätt att få tag i, men det pågår intressanta försök att odla denna missväxt.

Men tills det gett utslag är priset därefter. På Apotea kostar chagapulver 1270 kr/kilo. Det ska sägas att det inte går åt så mycket om man kokar chaga-te, men billigt är det inte. Nu bar det sig inte sämre än att en snäll läsare (som jag tror vill vara anonym?) skickade en burk pulver till mig.

Jag bävade lite för om tullen eller polisen hade haft invändningar. Jag tror inte att det hade varit så bra att säga: ”Det är bara extrakt av en svamp med magiska egenskaper.” För håll med om att detta skulle kunna vara ett otillåtet ”naturmedel”.

Ordern var som följer:

”Koka i en gryta på plattan. Till en liter vatten tar du storleksmässigt ungefär en matsked chaga. Inte så noga om det blir lite mer. Lägg lock på grytan och låt det småkoka på svag värme tills färgen på vattnet får kaffefärg (tänk 20 minuter – en halvtimme).

Låt det kallna i lugn och ro i grytan. Häll över chagavattnet i en tillbringare och ställ i kylen. Då har du till en kopp varje morgon. Bitarna och/eller pulvret brukar jag lämna i grytan, det torkar fort. När det är dags att koka igen är det bara att hälla dit en liter vatten och göra samma sak igen.”

Så jag gjorde precis så, förutom att jag inte ville avsätta en hel gryta till ändamålet utan återvann sumpen i en ny burk. Återstår att se om brygden hjälper mot något, men så här säger internet:

”Som hälsokost används chaga både till te, kaffe och avkylt som bas i smoothies. Som hälsoprodukt sägs den ha effekt mot psoriasis och följdverkningar av diabetes. Den intas också för att stärka immunförsvaret. Tickan innehåller mycket höga halter av antioxidanter som det mäts enligt ORAC (Oxygen Radical Absorbance Capacity).

Ända sedan 1500-talet har chaga omnämnts som botemedel för cancer, särskilt cancer i mage och lungor. Det har förmodligen varit ett utslag av signaturläran. Betulin, som tickan upptar när den växer på björk, har en tillväxthämmande effekt på vissa typer av cancerceller.”

Låter som ett måste om man, som jag, tänker bli minst 100 år.

Företagare i utlandet

Jag har precis tagit de första stapplande stegen mot att bli företagare i Norge. Rent praktiskt har jag bara registrerat företaget. Jag har planerat en del, bestämt hur jag ska fakturera, bokföra osv, men mycket återstår och egentligen har jag ju bara fyllt i en blankett.

Ett norskt enkeltpersonforetak (företagsformen bytte 2004 namn från Enkeltmannsforetak så att kvinnor skulle förstå att även de fick vara företagare) är ungefär som en svensk enskild firma. Dvs, det kan bara ha en ägare som inte är anställd och som inte får lön utan lever på eventuell vinst i företaget. Utifrån en uppskattad årsvinst betalas preliminär skatt in under året, som sedan justeras i efterhand.

I princip skulle vilket företag som helst kunna drivas i den här formen, men blir det för stort är det knappast optimalt. Det går nästan inte att spara vinst i företaget, allt skattas och tas ut varje år. Man kan inte ha delägare. Precis som i svenska enskilda firmor kan man i enkeltpersonforetak ha anställda, men även det tror jag att man hellre ska göra i ett aktiebolag.

Jag hittar varje dag skillnader mellan mitt gamla och nya land, på allmänna åsikter, lagar, kulturyttringar och allt möjligt. Jag är fullkomligt övertygad om att jag kommer åka på smäll på smäll på smäll i mitt företagande, där – för mig – nya regler kommer att chockera mig med en sällan skådat dålig tajming.

”Då var det dags för momsavräkning!”

Tack och lov är Sverige och Norge ändå ganska lika varandra. Jag kan dessutom lyfta på luren och prata med myndighetspersoner på ett tungomål som tangerar mitt modersmål. Jag är otroligt imponerad av människor som startar en affärsverksamhet i ett främmande land med en främmande kultur och ett främmande språk, vare sig det är en lankes i Tyskland eller svensk i Polen. Det här kommer bli en skakig resa. Men kul.