Av lust eller förlust?

Privata Affärer skrev en artikel om att jobba efter 65.

Jag trodde det var standard att jobba åtminstone till 67, men kanske inte för dem som går i pension just nu. Hur som helst fattar jag att den tillfrågade pensionsekonomen helst ser att folk jobbar sig in i döden och sparar allt i deras pensionsfonder, men det blir inte ensidigt positivt bara för att man slänger in ordet ”fördelar” i varannan mening.

Enligt artikeln kommer de flesta företagare jobba efter 65, för de har flest ”fördelar” av att göra det. Fast det kan ju också bero på att företagare beskattas så hårt att många inte ser någon möjlighet att sluta jobba förrän de absolut måste.

Det är inget fel med att jobba sent i livet. Jag hoppas själv att jag kommer att vilja och kunna göra det. Frågan är bara om man gör det för att man har lust eller av tvång. Är det för att finansiera ett aktivt liv på ålderns höst eller för att betala av de lån som finansierat halva livet redan innan eftersom den nyblivne pensionären levt över sina tillgångar?

Hållbarhet är ett aktuellt modeord som slängs in både här och där, men det handlar sällan eller aldrig om privatekonomi. Synd, för alla har nytta av att skaffa sig en hållbar plan för sin ekonomi, nu och i framtiden. Till skillnad från Länsförsäkringars ekonom får jag inte en känsla av att de tillfrågade säger att de ska jobba för att de kan utan för att de måste.

Norsk julekake

Många norrmän äter ett sött matbröd på julen.

I julas lyckades jag få loss grannens recept, men det tog ett par månader innan jag kom till skott. Detta användes i min modifierade variant:

jäst, 25 gram
mjölk, 2,5 dl
vatten, 2,5 dl
vetemjöl, 10 dl
rågsikt, 2,5 dl
smör/margarin, 100 gram
ägg, 1 st
socker, 100 gram
kardemumma, 1 tsk
russin, 50 gram

Blanda mjölk och vatten, värm fingervarmt och lös upp jästen i vätskan. Smält smöret och och tillsätt alla övriga ingredienser. Knåda med händer, degkrokar eller hushållsassistent.

Låt sedan degen jäsa under bakduk i en timme.

Världens nionde underverk: jäsningseffekten.

Forma till två limpor på en bakplåt. Täck med bakduken igen och låt jäsa i ytterligare en halvtimme.

Sätt ugnen på 200 grader. Pensla brödet med vatten, olja eller ägg. In med plåten och vänta tills brödet ser bra ut. För mig tog det drygt tjugo minuter. Ät med något kul pålägg. Själv körde jag norskt fullt ut, så det fick bli brunost.

Kardemumman gav kanske lite väl mycket julstämning för att passa i mars, men brödet funkar att frysa och det kommer ju en ny jul även i år.

”En klassfråga”

Något som kommer upp allt oftare i debatten är att ditten och datten blivit ”en klassfråga”. Det kan t ex gälla balett eller bostäder. Faktum är att det tycks kunna gälla vad som helst så länge det är ekonomi inblandat. Det senaste exemplet var Skistar vars dyra liftkort sades vara en klassfråga.

Jag är lite allergisk mot klassbegreppet eftersom det vanligtvis används av människor som målar upp bilden av en tid då statare och fabrikörer var relevanta yrkeskategorier, alltså en forntid passerad med närmare hundra år. Jag lever i nutiden.

”Saint-Tropez någon?”

Det vore rimligare att säga att liftkort och annat är en prisfråga, och att höga priser innebär att inte alla familjer har råd. Och? Det är något samtiden har gemensamt med såväl forntid som framtid, att alla inte har råd med allting. Det är ingen mänsklig rättighet att alla ska kunna bo eller semestra var de vill, inte ens om det är barn med i bilden.

Det som är nytt för vår tid är kanske illusionen om att det inte ”ska” vara så. Kanske har sociala medier byggt upp en bild av att alla har allt, eller så är det tramsbegreppet ”allas lika värde” som fått människor att tro att alla borde ha samma förutsättningar till allt i alla lägen.

Går jag till min egen barndom var det fullständigt självklart att en del föräldrar hade bättre jobb än andra, en del åkte på utlandssemester nästan vartenda år, en del hade en ny fin bil medan andra hade en ensamstående mamma som uppenbart slet med sämre ekonomi. Det var inget konstigt, när blev det det?

Ge fan i att vara kvinna!

Återkommande läsare har nog märkt att jag blir lite triggad när folk tycker att jag inte ska ha åsikter om sånt jag inte har förstahandsinformation om. Allra vanligaste ämnet är föräldraskap. En del föräldrar säger ofta att människor som inte själva är föräldrar ska hålla tyst om barnuppfostran mm. Åtminstone om de inte tycker som den föräldern, annars går det fint.

Men jag kommer även fortsättningsvis ta mig rätten att tycka till om barn utan att ha några, om knark trots att jag aldrig knarkat, om självmord trots att jag aldrig tagit livet av mig osv. Så idag på Internationella kvinnodagen tänkte jag komma med en uppmaning till världens kvinnor.

”Kvinnor, sa jag!”

8 mars varje år blir internet och media en orgie i gnäll och självömkan från kvinnor. Jag säger inte att allt gnäll är av ondo. Bara om det inte är produktivt. Och när jag skriver ”Ge fan i att vara kvinna” menar jag det såklart inte bokstavligt, bara att det kan vara kontraproduktivt att göra en stor grej av sitt kön.

När jag var ståuppkomiker fanns grovt generaliserat två typer av kvinnor i branschen – de som tyckte att de var förfördelade pga sitt kön och de som istället la energin på att försöka vara roliga. Jag ska inte namnge någon, men de som tillhörde den första gruppen har ni antagligen ändå inte hört talas om.

Girl power!

Samma sak i andra branscher, prefixet ”tjej-” eller ”kvinnlig” är ingen kvalitetsstämpel. Världens mest populära band med kvinnliga medlemmar presenteras sällan eller aldrig som tjejband, och hur ofta gör man en stor grej av Astrid Lindgrens, Jenny Nyströms eller Margaret Thatchers könstillhörighet? Det finns säkert undantag, men så fort någon kräver en egen bedömningsskala för att hon är kvinna (om det inte gäller idrott) kan du vara säker på att det inte beror på framgång utan snarare brist på sådan.

Med andra ord, släpp offerkoftan och försök nå dina mål efter dina egna förutsättningar. Det kan alla behöva höra ibland, oavsett grupptillhörigheter. Ibland sätter könet käppar i hjulet (bildligt alltså), precis som det kan vara ett problem att vara kort, svensk eller något annat vi inte kan ändra på, men det lönar sig inte att hänga upp sig på det, varken ekonomiskt, karriärmässigt eller på något annat sätt. Var den bästa versionen av dig själv bara.

Byt ut dyra livsmedel

”Paprika 187 kr/kg?!” Just nu upplever många att nästan allt i mataffären är dyrt, men det finns alltid de där varorna som sticker ut lite extra pga att skörden slagit fel eller ett handelsavtal fallerat. Då kan man svära och gräva djupare i plånboken, eller så hittar man alternativ.

En möjlighet är att avstå. Råder det handelskrig på ansjovis behöver man kanske inte frossa i Janssons frestelse just den månaden. En annan lösning är att tänka om lite. Jag har t ex börjat dricka mindre kaffe till förmån för te. Det tycker jag generellt är en försämring, men ombyte förnöjer och många gånger handlar fika mer om att få sätta sig ner och vila än att avnjuta gott kaffe. På det här viset blir kaffet kanske också lite godare nästa gång.

En grönsak går ofta att ersätta med en annan. Istället för paprika går det lika bra med selleri. Ett av de mer otippade bytena var när jag ersatte svampstuvningen över kokt blomkål med morotsstuvning. Kanske inte bättre, men gott. Och annorlunda. När lingonsylten gick upp i pris bannade jag mig själv för att jag inte kommit igång med att plocka egna lingon till morgongröten, men istället började jag hälla på krossade blåbär jag plockat själv.

Förutom att flexibiliteten sparar pengar och ibland leder till otippade smaksensationer har den gett mig ett minskat shoppingbehov. Jag ”måste” inte till affären för att köpa ett eller annat som tagit slut i skafferiet, istället hittar jag något annat att laga.

Och när jag väl handlar kan jag utnyttja extrapriser och undvika smällar. Man kan förresten se det som en boxningsmatch. En stelbent konsument får slag på slag rätt i ansiktet när varorna på inköpslistan slagit prisrekord. Själv kan jag hoppa undan med hjälp av smidigt fotarbete och ge matkedjan ett par snabba råsopar tillbaka innan den fattat vad som hände.

Läge för valutaspek?

Jag har aldrig spekulerat i valutakurser, men jag blev lite inspirerad efter att ha haft lite tur med växlingen från SEK till NOK. Lyssna på detta.

Jag har en global indexfond, KLP AksjeGlobal Indeks P. Den är upp tio procent sedan årsskiftet och det klagar jag inte på. Globala indexfonder kan låta som en säck aktier från hela världen, men de är alltid väldigt USA-tunga. Den här har 67 procent i USA. Därför har den såklart fått extra skjuts av att dollarn är mer värd än på mycket länge.

Och grejen är att denna fond finns i två varianter, den jag har och en valutasäkrad som alltså ser till att man varken tjänar eller förlorar på valutarörelserna. Fram till nu har jag tjänat mycket på att inte valutasäkra (övre kurvan här, att jämföra med den nedre, valutasäkrade).

Inga träd växer till himlen, sägs det, och jag tror inte att den amerikanska dollarn är något undantag. Med ett pågående krig i Ukraina och en dement president finns det orosmoln, och historiskt ligger dollarn ungefär en krona högre än ”normalt”. Kliver jag över till den valutasäkrade fonden och stannar där tills USD/NOK-kursen når normalen skulle jag tjäna nästan tio procent på det, utöver vad den icke-valutasäkrade skulle ge.

I den andra vågskålen ligger en höjd fondavgift, från 0,28 till 0,30 procent, och mitt anseende som investerare. Alltså inga större värden. Så vad kan gå fel? Borde jag ta steget eller borde jag fortsätta att hålla mig borta från valutaspekulationer?

Vakant land

Ska Sverige funka har man inte råd med att experter som behövs i näringslivet inte vill flytta till Sverige, eller att stora mängder fungerande samhällsmedborgare flyttar från landet. Ändå verkar det vara det som är på väg att hända enligt en undersökning gjord av Svenskt Näringsliv och Ipsos.

Inte mindre än 76 procent av svenskarna i undersökningen (20-50 år med eftergymnasial utbildning) sa att de kunde tänka sig att flytta från Sverige, alltså över 3 av 4! Vore jag statsminister hade det svaret oroat mig. Nästan lika oroad hade jag blivit av att andra nordbor inte vill till Sverige. En stigande orsak till det är svensk brottslighet, som för övrigt också ökar som anledning till att svenskar vill flytta ut.

”Det traditionella industriföretaget är kanske inte utsatt för rån och hot och skadegörelse men de är otroligt beroende av att kunna rekrytera folk. Det hör vi från stora företag i dag, det är ett problem.” 

Den främsta anledningen att svenskar vill lämna Sverige är fortfarande vädret, och det kan ju inte svenska politiker göra så mycket åt. Som ni förstår var inte det min främsta flyttorsak, då hade det nog blivit Spanien istället för Norge.

För de flesta av oss som inte emigrerar pga jobb eller kärlek är det såklart en kombination av olika faktorer, men den ökade brottsligheten var definitivt med i mitt beslut. Samma med den allt sämre sjukvården (och ja, nu vet jag att det kommer strömma till vårdpersonal för att berätta för mig att jag har fel, men det är min och många andras upplevelse, se länken ovan).

Den kanske främsta orsaken är att svenska politiker, oavsett partitillhörighet, inte ens har någon plan på hur de ska vända utvecklingen. Deras taktik tycks främst bestå av två delar. Att in i döden hävda att utvecklingen inte alls är på väg åt fel håll och att fortsätta att göra det man gjort fram till nu.

Min gissning är därför att även tendenserna i denna undersökning kommer att fortsätta, att ökad brottslighet, försämrad sjukvård och skola kommer att få fler svenskar att se sig om i världen medan övriga nordbor i allt högre grad kommer att rata Sverige. Jag hoppas att jag får fel, men att fortsätta att göra det som inte fungerar brukar vara ett dåligt recept för att vända trender.

Pitabröd med grönsaksröra

För massor av år sedan hände det att jag köpte pitabröd som jag fyllde med något gott. Det gör jag inte längre. Kanske för att pitabröd kostar hela 3 kr/styck, eller också tröttnade jag bara. Nu tyckte jag hur som helst att det var dags. Fast nu köper jag inte bröd, jag bakar det. För åtta pitabröd krävdes:

vatten, 3 dl
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
rågsikt, 2 dl
vetemjöl, 5 dl

Värm vattnet fingervarmt, c:a 37 grader (och hellre för kallt än för varmt). Smula ner jästen och vispa ut den. I med salt och mjöl, bearbeta med degkrokar tills degen känns klar och släng upp den på en arbetsbänk.

Dela upp degen i åtta ungefär lika stora bitar. I mitt fall vägde bitarna c:a 90 gram och vill man vara på den säkra sidan väger man bit för bit. När man är nöjd med uppdelningen rullar man dem runda och lägger dem på plåtar. Jag hittade bakplåtspapper i gömmorna, men det är inte nödvändigt.

Låt dem jäsa under bakduk i minst en halvtimme. Jag brukar ta i lite eftersom deg aldrig blir sämre av att få jäsa ordentligt, så blir det en timme skadar inte det. Sedan plattar du ut dem till runda kakor med minst en decimeters diameter.

På med duken igen och låt dem jäsa ytterligare en halvtimme. Eller timme.

Värm dem i ugnen, 225 grader. Med så pass varm ugn och tunna kakor bör du knappt lämna ugnen oövervakad, de är klara på max tio minuter.

Pitabröd kan man äta som frukostbröd med pålägg eller fylla med något – köttfärs, tomatsås, ris... Själv bestämde jag mig för att göra en grönsaksröra med vad jag hittade i skafferierna. Det blev potatis, lök, morot, rödbeta, paprika, chili, selleri, brysselkål och en klick röda linser (eftersom jag för tillfället ledsnat på att försöka få katterna att äta dem).

Allt hackades i bitar, ju längre tillagningstid desto mindre bitar.

Ner med allt i en stekpanna tillsammans med salt och peppar och när det kändes klart hällde jag på en skvätt mjölk.

Pitabröden mikrade jag en halvminut för att få dem varma och mjuka. Sedan skar jag upp en öppning och bökade ner röran.

Det blev faktiskt rätt gott. Särskilt tycker jag att pitabröden blev mycket bättre än jag minns de industribakade frysta jag köpte. Eftersom den effektiva baktiden bara är några minuter är jag definitivt färdig med industrivarianten.

Energidrycksbluffen

Genom empirisk forskning i form av ”pantanalys” verkar hälften av all dryck som säljs vara energidryck. Eller också är det bara så enkelt att de som köper energidryck inte har energi till att ta hand om sina egna sopor för så här brukar det se ut när jag vittjat dikena häromkring.

Mycket energidryck tycks det i alla fall vara med ökad försäljning trots nya prisrekord. Sveriges Radio berättar om en student som bränner 300 spänn i veckan på energidryck. Han studerar visst hållbar energiteknik, men hur hållbart är det då att dricka energidryck?

Vad energin beträffar är de ofta sockerfria till förmån för kemiska sötningsmedel som nervgiftet aspartam. För mig låter energifri energidryck lite dumt och jag får medhåll av Runner's World. Men koffeinet då? Jodå, energidryck innehåller koffein som har en uppiggande effekt. 32-80 mg/dl, vilket innebär att bara de allra starkaste matchar vanligt bryggkaffe som har c:a 65 mg/dl och dessutom är klart billigare.

Med andra ord, om SR:s energistudent dricker energidryck för att bli energisk är det ett felköp, och det är ju det han själv påstår. Hade målet istället varit att bli fattig, få dåliga tänder och andra hälsoproblem är det bara att köra på.

Det händer att jag får skit när jag uttalar mig om sånt jag inte testat, som knark eller föräldraskap. Därför ska jag ärligt redovisa att jag aldrig druckit en enda klunk energidryck och jag har inte för avsikt att göra det heller.

Gratispassagerare

Alla som åkt lokalbuss i en större stad har upplevt detta. Ett ungdomsgäng kliver på bussen utan att betala, och kommer undan med det.

Jag förstår busschauffören. Tar han upp diskussionen får han i bästa fall en spottloska i ansiktet. Troligare är att de slår ner honom och stjäl bussen. I bägge lägena får han antagligen sparken för att han ”kränkt passagerarnas integritet” eller något annat dumt.

”Ursäkta, får jag se på biljetten?”

Jag förstår också trafikchefen som svarat på insändaren. Han kan inte säga som det är, att de instruerat sina chaufförer att till varje pris undvika konflikter. Det skulle bara öka antalet framtida fripassagerare.

Men nog tusan blev det ändå en kränkning. Chauffören blev kränkt eftersom han inte tilläts göra sitt jobb, och alla betalande passagerare kränktes eftersom de indirekt betalar även för gratisåkarna. Jag skulle vilja spinna vidare på resenärens fråga – var går gränsen? Detta gäller inte bara en bussresa utan hela samhället. En del jobbar och sliter, andra åker snålskjuts. Jag pratar inte om gamla och sjuka utan om de som kan bidra, men ger fan i det.

En kompis åkte buss i Köpenhamn när samma scenario utspelade sig. Fyra ungdomar kliver på, går förbi chauffören och sätter sig. Busschauffören la då bussen i parkeringsläge, uppmanade i mikrofonen de fyra att komma fram och betala alternativt kliva av bussen, för innan något av dessa alternativ anammades skulle bussen inte åka vidare. Ingen reaktion. Efter en halvminut reste sig fyra män från olika delar av bussen, gick fram till fripassagerarna och slet upp varsin ur stolen. Chauffören öppnade dörrarna, gratispassagerna slängdes ut och resan fortsatte.

Jag var ju inte med själv, men litar på beskrivningen av händelseförloppet. Hade det hänt i Stockholm hade jag utgått ifrån att det varit en flashmob anordnad av bussbolaget, men danskar är danskar.

Jag är inte modigare än någon annan. Det är lätt att sitta på nätet och kräva att andra ska betala för sig, men jag hade inte rest mig upp i bussen och är inte förste man att kliva fram till ett gäng som sparkar sönder en busskur eller soptunna. Men kanske måste vi alla ”steppa upp” och göra klart för omgivningen att det inte är okej att inte betala för sig, på bussen och i andra sammanhang. 

Nordens lägsta matbudget?

Två gånger tidigare har jag gjort en klassisk Lyxfällanbudget och tagit reda på vart mina pengar tar vägen och hur mycket jag behöver få in för att överleva. Matkostnaden har jag sammanställt genom att samla alla kvitton under sex månader. 2010 stannade månadskostnaden på 572 kr och 2015 hade den gått upp till 663 kr.

2022-2023 är det nu dags igen. Två stora skillnader är att mat blivit mycket dyrare och att jag flyttat till Norge som anses vara ett dyrare land än Sverige. Inte bara av privatpersoner utan även av staterna själva. I ”existensminimum” beräknas maten till 3980 kr i Norge och 3420 kr i Sverige för en ensamstående man i min ålder.

Jag hade på känn att min matkostnad skulle ha ökat sedan 2015, men det fanns även motverkande faktorer. Efter flytten till norsk landsbygd köper jag mjölk och ägg direkt från producent, billigare än i butik. Sedan 2020 har jag inte köpt något mjukt bröd. Jag bakar allt själv till en betydligt lägre kostnad, och även om jag aldrig köpt särskilt mycket hel- och halvfabrikat har jag nog blivit ännu mer benägen att laga mat från grunden. Dessutom äter jag mer ”billig” mat än förr, som baljväxter och kål.

Mina mejeriproducenter.

Här kommer facit! Från september 2022 till och med februari 2023 har jag handlat mat (inklusive allt som köps i matbutik, som hygien- och förbrukningsprodukter, dock inte kattmat) för 5181,47 kr, vilket ger ett månadssnitt på 864 kr. Förvisso 30 procent dyrare än för sju år sedan, men jämfört med svenskar och norrmän i allmänhet antagligen billigare än någonsin, runt en fjärdedel av ”existensminimum”?

Men – och detta är viktigt! – jag ser inget egenvärde i att äta så billigt som möjligt. Jag försöker äta billigt, men också gott och nyttigt. Balanserat, helt enkelt. Det blir mycket billigare att laga mat från grunden än att beställa hem skräpmat, men jag hade gjort det oavsett. Att sedan bra mat är billigare än dålig är inte mitt fel, men jag är glad att det är så.

Jobb med hög timlön

Man kan välja att köpa sig fri från arbetsuppgifter man inte gillar. Jag har full förståelse för att den som har trasiga axlar eller bara hatar fönsterputsning köper tjänsten av en professionell fönsterputsare. Ibland gör jag nog lite för mycket saker själv, i lägen där det inte är ekonomiskt försvarbart.

Andra gånger är det inget snack om att det är lönsamt och vettigt att jobba själv. Jag är nöjd med att jag inte bara putsar mina egna fönster utan också städar, tvättar, bakar mitt eget bröd och en massa annat som känns lika naturligt för mig som att betala räkningar eller sköta min personliga hygien.

Alla får dra sina egna gränser, men ibland förstår jag dem inte. Det är när vi snackar rejäl timlön på eget arbete. När jag bloggade om att byta däck (som är en arbetsuppgift som bör sitta i ryggmärgen hos alla bilförare) fick jag nettotimlönen till 400 kr, vilket motsvarar en månadslön på nästan 100000 kr. Då räknade jag ändå ytterst generöst, utan att ta hänsyn till varken tidsbokning eller kötid om man lämnar bort jobbet.

Annat arbete kan ge ännu mer avkastning. Ska man köpa en kapitalvara och väljer att lägga en kvart på att först ta reda på var den är billigast kan man tjäna tusenlappar. Ändå är det bevisligen många som handlar i första bästa butik.

Första sämsta butik.

Ett ännu tydligare exempel är tankning. Här i Norge kan det lätt skilja 3 kr/liter mellan två bensinmackar i samma samhälle. Ibland ligger de så tätt att man ser priset från grannmacken och ändå väljer en del den dyrare macken och kastar bort flera hundralappar på en enda tankning. Med en app hittar man billigaste soppan i närområdet och kan enkelt räkna ut om en omväg lönar sig.

Det finns en gammal historia om att Bill Gates (eller någon annan mångmiljardär) förlorar pengar på att böja sig ner på gatan och plocka upp en slant eftersom han tjänar så mycket mer på sitt jobb. Nu ska jag berätta en sak som kan chockera någon. Du är inte Bill Gates! Att plocka upp en krona från gatan tar två sekunder. Det ger en timlön på 1800 kr, efter skatt. Förutom att det är nyttig gymnastik som troligen förlänger ditt liv med mer än två sekunder.

Det är som att det finns folk som ogillar pengar. Eller sitter det så djupt rotat hos en del människor att i möjligaste mån undvika alla former av arbete, så att man inte ens reflekterar över att man betalar ett oförsvarligt högt pris för att komma undan?

Bör man lämna ett arv efter sig?

Vi snackade ju för ett par veckor sedan om ifall föräldrar ska spara pengar till sina barn. Det tyckte jag. När det gäller arv är jag mer tveksam.

Det är väl fint om man kan ge sina barn eller någon annan man tycker om en rejäl klumpsumma när man själv inte längre kan göra av med pengarna. Men är det något man förväntar sig som arvinge kan det bli väldigt fel.

Eller som den gamla vitsen när advokaten läser upp den dödes sista vilja:

”Och till dig Nils, som så gärna önskat att bli omnämnd i mitt testamente, vill jag säga: Tjena Nisse!”

Om man bortser från dem som har grundat ett stort möbelföretag eller krängt iväg ett dataspel för någon miljard har de flesta av oss inte mer pengar än att det faktiskt skulle gå att göra av med själv. Borde då inte idealet vara att spendera sina pengar på sig själv medan man fortfarande kan det?
 

Jag ärvde mina föräldrar och är tacksam för det. Jag hade dock inte haft något emot om de förärats med bättre hälsa som gjort det möjligt för dem att leva och konsumera i många år till. Och kunskapsarvet, att de lärde mig att ta ansvar för mitt liv och mina handlingar och att handskas med pengar, var värt betydligt mer än det ekonomiska arvet.

Elstöd till skuldsatta

Det finns gränsfall när det gäller elstödet från svenska staten och några riktigt skrämmande exempel där änkan till den som stått för elräkningen fått bråka för att räknas som ägare. Men så finns det riktigt solklara fall också. Som det faktum att människor med kronofogdeskulder och skuldsanering inte får ut pengarna utan istället får se dem gå till att betala deras skulder.

Det är väl fullständigt självklart att man som skuldsatt inte ska kunna välja att lägga pengarna på konsumtion? Är det ens en nyhet? Ja, i Bulletins värld och jag har redan sett människor ondgöra sig över att det dumma, hårda samhället tar pengar av folk som har det svårt. Va?! De skuldsatta borde istället glädjas åt att deras elräkning minskar så att differensen kan användas för att göra rätt för sig.

Detta får mig att minnas när mina föräldrar hyrde ut en lägenhet till en kvinna som ständigt låg efter med hyran. Pappa lyckades då få till det så att hennes bostadsbidrag skickades direkt till honom som hyresvärd, eftersom pengarna var avsedda för just hyra. Hyresgästen blev skogstokig, för detta bidrag hade hon tänkt använda till att köpa nya glasögon.

Men det är faktiskt inte bara ett uttryck att den som är satt i skuld inte är fri. En väsentlig skillnad mellan att finansiera sitt liv med egna pengar och att göra det med någon annans är att man i det första fallet är fri att göra egna val. Om pengarna kommer från banken, maken, kommunen, mamma eller Aktiebolaget Ockerränta är man beroende av andras välvilja, vare sig man gillar det eller inte.

Biodlingsabstinens

På väg in i mitt andra år som biodlare har jag aldrig tidigare upplevt ett säsongsuppehåll. I höstas, när jag invintrade mina bin genom att ge varje samhälle femton kilo socker, kändes det bra och välbehövligt med en paus, men nu ser jag fram emot ännu en säsong av biodling som möjligen blir lönsam, men tveklöst lärorik.

Det jag gjort under vintern är att flytta kuporna 30 meter för att förhoppningsvis slippa bli attackerad utan skyddsutrustning. Jag har byggt ett nytt birum i ladan, smält vax, köpt och målat tio nya lådor, smält in vax i ramar och förkovrat mig genom att bl a läsa alla förra årets nummer av tidskriften Birøkteren samt denna bok från pärm till pärm.

För att försöka vara ute i ännu bättre tid har jag också förberett höstens honungsproduktion. Glas till ännu ett år hade jag sedan tidigare, men nu i vinter har jag köpt syltetiketter för printning så att jag har allt material för att sälja en ny honungsskörd.

Då återstår bara en slags plan för årets säsong. Jag vill helst utöka mina fyra kupor med minst ett par till, men risken är att jag börjar med att backa ett par steg. När samhällena oxalsyrabehandlades i december var aktiviteten väldigt låg i två av kuporna. Har de dött nu har jag bara två kvar. För allt jag vet kanske de andra också dött, sånt vet man aldrig. Säg att jag bara har ett bisamhälle, då känns en utökning till sex i stöddigaste laget. Vi får se, helt enkelt.

Inom en månad lär det bli en tillräckligt varm dag för att bina ska ge sig ut på en flygtur. Årets första tur har för övrigt ett väldigt specifikt syfte, nämligen det första toalettbesöket på ett halvår, den så kallade rensningsflykten. Har man hängt ut vit tvätt eller (som jag) har en vit bil på gården kan man se spår av denna premiärtur i form av bruna prickar, och det är inte precis honung.

Livet är gratis

Kanske inte riktigt, men mycket är gratis om man tar emot gratispengar. Häromdagen plockade jag ihop sju pantburkar med en total pant på 14 kr under en kort löprunda.

Det kan tyckas fjuttigt, men håller jag den takten får jag ihop över 2000 kr på ett år, vilket t ex skulle räcka till 2-3 par löparskor. Nästa löprunda sprang jag till matbutiken. Jag behövde köpa lite lök och tänkte att jag lika gärna kunde springa och handla, så slapp jag ut med bilen. Så jag stoppade en femtiolapp i fickan och gav mig iväg. Nu hade jag ryggsäck, vilket underlättar om man hittar mycket pant för fickor är inte första prioritet när man tillverkar löparkläder och jag tycker själv att det ser rätt illa ut att springa med en ölburk i handen.

Och turen höll i sig. På vägen till affären fick jag ihop fyra burkar, pantade dem, fick ett tillgodokvitto på 8 kr (ingen sosseknapp här) och plockade sedan ihop en påse lök. Den gick på 7 kr, så jag fick min lök och en krona att lägga till min oanvända femtiolapp.

På vägen hem hittade jag ännu mera pant än jag gjorde till butiken, så jag har redan ett startkapital till nästa gång jag behöver handla. Plus ett par svenska burkar jag kan använda nästa gång jag åker till Sverige och handlar.

Okej, jag inser att timlönen på att panta burkar inte precis imponerar, men i år har jag slaviskt följt mitt upplägg med tre löppass i veckan och det gör jag oavsett om jag får betalt för dem eller inte. Men betalt får jag. Fortsätter detta får jag ta med ryggsäck på alla rundor.

Staten vill ha allt!

Vägen till ekonomisk diktatur är kantad av dåliga ursäkter. Det senaste exemplet på det är Finansdepartementetsutredningen om att SCB ska få samla in data över medborgares skulder och tillgångar.

Det är ett gammalt S-förslag som ligger till grund, men flera partier hängde på och jag skulle känna mig bättre till mods om moderatministrarna i finansdepartementet kastat förslaget i soptunnan och det har de åtminstone inte gjort än. Mina egna invändningar sammanfattas till stor del av Nordnets Frida Bratt i DI.

Snart i din bostad.

Jag tror inte ett dugg på att politikerna vill ha statistik för att hjälpa människor, de vill som vanligt styra människor. Sverige har ingen förmögenhetsskatt (än!) och då har politikerna faktiskt inte med att göra hur mycket pengar någon har, såvida man inte ansökt om bidrag för att man har svårt att få det att gå ihop såklart.

Förresten tycker jag att Ingela Nylund Watz (s) försäger sig i interpellationsdebatten med finansmarknadsminister Niklas Wykman (m), att skulderna har man bra koll på, men det är värre med tillgångarna:

”Vi har god kännedom om hushållens skuldsättning och det är väldigt bra, men vi vet alldeles, alldeles för lite om hushållens tillgångar, och det är mindre bra eftersom det innebär att vi i politiken och de myndigheter som är ansvariga för att värna den finansiella stabiliteten i Sverige inte har en heltäckande bild över läget.”

Bröderna Wykman.

Så vad ska hon med den kunskapen till? Tror ni på A: hjälpa människor som har det svårt? Eller B: beskatta dem och alla andra ännu hårdare? Är du anhängare av teori A får du gärna förklara på vilket sätt staten skulle få nytta av att veta att du äger några aktier eller bitcoins.

Om Nylund Watz vill ha större kunskaper om svenska folket tycker jag att hon skulle börja med att ta reda på hur många som bor i Sverige, men det vill socialdemokraterna med näbbar och klor slippa få reda på. Varje folkräkning eller utredning om hur många människor som uppehåller sig i landet illegalt eller med multipla identiteter motarbetas till max. Det var viktigare att räkna och registrera alla katter!

Alla katter ska kattskrivas!

Om jag bott i Sverige hade jag nu mejlat min lokala politiker och förklarat att om ditt parti inte genast slutar att kontrollera mig ännu hårdare än vad ni redan gör kommer jag att bekämpa er så hårt jag kan med alla medel. Det kommer garanterat ingenting gott ur detta förslag, såvida du inte är en klåfingrig politiker med dålig känsla för mitt och ditt.