fredag 5 juni 2020

Vänstersväng i diket

Tydligen har Sandra ”Framtidsfeministen” Bourbon intervjuats om att hon vill bli ekonomiskt oberoende för att kunna ”bestämma själv vad jag ska göra på dagarna och få livet att gå ihop”.


Med det viktiga förbehållet att jag inte läst intervjun ser jag inte nyhetsvärdet eftersom det antagligen redan fanns tio sådana intervjuer ute, men denna i min värld mycket rimliga målsättning fortsätter tydligen att sälja och beröra. En som blev berörd den här gången var Vänsterpartiets pressekreterare Jonas Wikström.
Några reflektioner kring tweeten med tillhörande diskussion:

Att Vänsterpartiet inte tycker att vi ska vara fria att göra vad vi vill med våra egna pengar är inget nytt, men nu ska vi tydligen inte få göra vad vi vill med vår egen tid heller. Det här är ett parti som vill minska arbetsveckan med minst 25 procent, men om man tar tag i det själv, jobbar 100 procent eller ännu mer i unga år för att sedan gå ner på 0 är det tydligen förkastligt.

För övrigt framgår det inte av citatet att Sandra inte vill jobba, bara att hon vill vara fri att välja. Jag har inte träffat någon FIRE-person som slutat arbeta eller ens haft den ambitionen. Möjligen tjänar alla inte lika mycket pengar längre, men jag tror inte att det är Vänsterpartiets officiella linje att fördöma låginkomsttagare.


Är lönearbete enda sättet att bidra till samhället? Jag är inget stort fan av nyss nämnda parti, men har alltid högaktat dem för att de haft en friare syn på dessa frågor istället för att stirra sig blinda på profiten. Jag får nog ompröva det.

En av anledningarna till att jag inte gillar V är att de tycks sakna grundläggande kunskaper om pengar. Wikström är pressekreterare för ett riksdagsparti. Han lever alltså på skattepengar och hur mycket han än skattar kommer inte staten gå med vinst på honom så att den kan omfördela pengar till sjukvård, pensioner och andra minusposter. Ändå har han mage att peka finger åt självförsörjande människor för att de inte kommer bidra tillräckligt. Men så kasta första stenen – i huvudet på dig själv!

Eller kasta den på din förre partiledare (jag pratar alltså bildligt nu, jag är en kategorisk motståndare till stening). När Lars Ohly lämnade riksdagen var han arbetslös i tre år. Under den tiden sökte han enligt egen utsago femton jobb, alltså bara fem per år. Hade inte Tino Sanandaji erbjudit Ohly att läsa in hans Massutmaning som ljudbok så att Ohly snabbt som ögat skaffade ett annat jobb för att slippa tror jag att han fortfarande hade levt på bidrag.


Varför hörde vi aldrig Jonas Wikströms kraftiga fördömande av Lars Ohlys dekadenta, slapphänta och omoraliska leverne? Inte kan han väl tycka att det är värre att leva på sitt eget sparade kapital än på statens? Jodå, det kan han säkert.

torsdag 4 juni 2020

Förvärvar och fördärvar

Jag bryr mig om mina ägodelar så länge jag har dem, men inte efter det. Det har kommit till min kännedom att alla inte är som jag och även om det händer ganska ofta tycker jag ändå att det är intressant. Ett exempel:

Jag sålde ett hus vid seklets början. Jag var nöjd över att färgen, skogsgrönt med bruna knutar, smälte fint in i den lummiga omgivningen. Det första de nya ägarna gjorde var att måla om det rött med vita knutar, som hundratusentals andra trähus. Kontrasten till skogstomten var inget problem. Ett femtiotal träd sågades ner, marken grävdes upp och jämnades till varpå en gräsmatta anlades.

Jag överdriver, men inte mycket.

Av allt som gick att göra med huset och tomten var detta nog det sista jag hade valt själv, och även om jag inte hade gillat färgen på huset hade jag väntat några år med det eftersom det i princip var nymålat. Att måla ett nymålat hus är ju som att elda upp pengar, fast på ett tidsödande sätt.

Om andra förvärvar mina bostäder, bilar eller andra egendomar har jag inga problem med om de förvandlar dem till (i mitt tycke) det sämre. De har betalat både för rätten att ha och rätten att förstöra. Har jag lagt ner mycket tid på något som jag säljer och som köparen fördärvar kan jag tycka att det är lite synd, men jag kommer inte hemsöka dem efter min död. Valet var ju deras.


Jag har hört andra som blir rasande om köparen inte för deras vision framåt. Någon gång kan jag förstå det. Om Grace Braeger, som jag skrev om nyligen, efter 60 års ägande av sin Chevrolet Bel Air -57:a hade sett att den nya ägaren börjat köra folkrace med den kan jag fatta om det svidit till i ögonvrån, men de flesta saker är ju faktiskt bara just saker.

onsdag 3 juni 2020

Självhushållning – recension

Idag tänkte jag recensera tung litteratur. Bokstavligen tung, jag lånade John Seymours tegelsten Självhushållning på två kilo under en löprunda och sprang hem med den i ryggsäcken.


Innehållet är däremot inte tungt, men fullmatat. Den här boken visar olika aspekter av självhushållning, både i allmänna ordalag, hur man kan tänka och räkna kring självhushåll, kretslopp och balans i livet, och genom handfasta råd.

De handfasta råden är ibland nästan i handfastaste laget genom detaljerade beskrivningar av hur man bygger en kompost eller gjuter en tegelpanna, eller i detalj hur man på effektivast sätt odlar upp en gård på fem hektar.


John Seymour blev 90 år innan han gick hädan och sveptes i ullen av sina egna får. Han kunde det här och boken har getts ut i nya utgåvor både före och efter hans död. Jag lånade den som sagt på biblioteket, men tänker man odla sina egna grödor, ysta sin egen ost av mjölk från sina egna kor eller getter och stycka sina egna grisar med egentillverkade verktyg borde man nog ha den hemma som ett ständigt användbart uppslagsverk.

För så pass bra är den. Här står inte bara vilka grönsaker man kan odla utan varifrån de härstammar, hur man odlar dem, vilken jord som funkar bäst, hur man sköter om plantorna, vilka skadedjur man ska akta sig för och hur man gör det, hur frukterna ska skördas och vad man sedan gör av dem. Det här är inte ”från ax till limpa” utan mer ”från Big bang till evigheten”.


Jag hade gärna sett den som obligatorisk läsning i grundskolan. En regering som menar allvar med att vi bör ta hand om vår planet hade tryckt in den i läroplanen ögonaböj. Åtminstone tror jag det. Om vi någon gång i framtiden får en sådan regering märker vi om jag hade rätt.

tisdag 2 juni 2020

Orimlig tolkning av rimlighet

Det är alltid vanskligt att länka till en artikel i Svenska Dagbladet för man vet aldrig när de låser den (tydligen räcker inte presstödet, reklamen och papperstidningsköparnas pengar för att få tidningen att gå runt), men jag provar.

Det är en debattartikel skriven av fyra eritreaner bosatta i Sverige som nu kräver att få ta hit sina familjer. Eller rättare sagt, de kräver att få ta hit dem på skattebetalarnas bekostnad. Det enda hindret är nämligen det försörjningskrav som införts och som innebär att de inte kan ta hit fru och barn med mindre än att de kan garantera deras försörjning. De skriver:
Vi har gjort vårt yttersta, men det har inte räckt. Det är inte rimligt att vi kanske aldrig kan återförenas med våra familjer för att vi inte lyckas uppfylla försörjningskravet.


Jag hajar att det är en sur situation, särskilt eftersom de verkar ha kommit hit innan regeln infördes, men om det inte är rimligt att de ska försörja sina familjer måste det innebära att de tycker att det är rimligt att de svenska skattebetalarna ska göra det. För det är ju alternativet. Ett annat alternativ vore förstås att återföreningen sker i Etiopien eller Sudan, länderna deras familjer nu bor i.

Gällde detta fyra familjer som hamnat mellan stolarna vore det en sak, men artikelförfattarna berättar att de har kontakt med hundratals familjer i samma situation, så då finns det troligen tusentals. Meningen med det svenska försörjningskravet var väl att de som vill ta hit sina anhöriga ska garantera deras försörjning, inte att undantag ska göras för alla som inte lyckas.
Så vi kämpade och skaffade ett jobb, två jobb och bostad bara för att få veta att lönen är för låg och bostaden för liten för att uppfylla kravet.


Har alla fyra jobbat 80-timmarsvecka sedan 2015 och ändå tjänar de för lite? Ja, jag vet ju inte hur stora familjer de har, men det spelar ingen större roll och jag gissar att det går att köpa kondomer i Eritrea också. Vad jag menar är att de inte är offer för svenska lagar eller omständigheter, de är offer för sina egna val.

Ibland klagas det på att invandrare inte tar seden dit de kommer och inte anammar det svenska, men jag tycker att de här fyra verkar hur integrerade som helst när de tycker att staten ska skjuta till de pengar de behöver. ”Gör din plikt, kräv din rätt” har blivit ”Kräv din rätt (och mer därtill) och gör vad du vill.

måndag 1 juni 2020

Matförvaring

Rent kalendermässigt börjar sommaren idag, vilket är trevligt, men på minussidan håller maten sämre. Jag har potatis och gul lök i femkilossäckar i ett kallskåp, alltså ett köksskåp med ventil mot en yttervägg. Det funkar jättebra september-april, men i maj börjar de grodda sig och, särskilt på löken, riskerar man att få skära bort mycket i botten av säcken.


Så hur gör man då? Hittade följande text om förvaring:
Lök och vitlök
Lökar ska förvaras knastertorrt, gärna i en burk på köksbänken. Man ska aldrig förvara lök i en plastpåse och absolut inte i ett fuktigt kylskåp. Färsk lök som finns under sommaren kan läggas in i kylskåpet för att inte torka ut. Tänk på att vitlök kan ge smak till råvaror som ligger nära.
Potatis
Ska förvaras torrt och kyligt – helst mellan 5-10 grader – och mörkt, gärna på ett kallt cementgolv i garaget eller på terrassen/balkongen med några tidningar över. Det är ljuset som får potatisen att bli lite grön och då producerar potatisen små mängder av giftet solanin, som speciellt små barn inte tål.

Ja, va' fan... Det var extrapris!

Kallt och torrt alltså, men på sommaren verkar man få lägga in löken i kylen om jag tolkar rätt. Det är så jag brukar göra. Det kanske allra största vinsten med det är att jag plockar lökarna en och en ur säcken till en grönsakslåda i kylen. Då passar jag på att besikta dem, kasta om någon är bortom räddning och lägga de som verkar ha mest bråttom att bli uppätna i en hög för sig. För har man väl fått in röta eller mögel är det bra om man inte låter den sprida sig till de friska exemplaren. Undrar om det inte är ungefär så lärare brukar resonera.

Potatisen borde nog groddas av med jämna mellanrum, men jag har ibland fullt sjå att hinna äta den. ”Ett kallt cementgolv” på balkongen nämns också, men den möjligheten finns inte heller på sommaren.

Bananer får aldrig förvaras i kylskåp ser jag. Ett ögonblick... Så där ja, jag fick ett ärende till köket, men nu är jag tillbaka. Allvarligt talat, är det här ett stycke allmänbildning jag missat? Jag kan inte minnas att vi gick igenom det i hemkunskapen, och i vuxen ålder har jag läst fler listor om hur livsmedel ska komposteras än hur de ska förvaras för att inte bli så dåliga att de måste komposteras. Det känns bakvänt.

söndag 31 maj 2020

Lögn, förbannad lögn och Skatteverket

I ett humorprogram på P3 (kanske svårt att tro för dagens ungdomar, men en gång i tiden fanns det faktiskt sådana) ringde Felix Herngren upp ett bostadsbolag och sa:
”Hej, jag heter Felix och ringer från Sveriges Radio. Säljer ni svarta lägenheter?”
Ja, det var ett tag sedan.

Jag tror att ni kan ana vilket svar han fick. Men kanske inte om du jobbar på Skatteverket, som nyligen ringde upp folk och frågade om de kunde tänka sig att jobba svart eller skattefuska.

Det visade sig att ungefär hälften inte ville svara, men den halvan som gjorde det visade sig positiva till att betala skatt. Vidare hade drygt 4 av 5 förtroende för Skatteverket, vilket myndighetens generaldirektör kommenterar så här:
Vi är naturligtvis mycket glada över att förtroendet för oss ökar. Det är frukterna av ett långt och uthålligt arbete med vår interna kultur och av att ständigt förenkla för privatpersoner och företag, inte minst med hjälp av ny teknik.

Så här ser självförtroende ut.

Man kan också se det som att 5 av 10 vägrar svara på frågan och en sjätte säger rakt ut att han/hon inte har förtroende för Skatteverket. Om jag ringer upp alla människor i min telefonbok för att höra om de hatar mig och var tionde svarar ”Ja!” och hälften svarar ”Inga kommentarer” skulle jag inte nominera mig själv som Årets medmänniska, men sånt är ju olika.

En annan hårresande uppgift är att andelen privatpersoner som kan tänka sig att jobba svart eller skattefuska givet att det inte upptäcks sjunkit från 6 till 4 procent. Lägg då till att bara 92 procent känner moralisk plikt att betala skatt. Med andra ord, av de som inte känner moralisk plikt att betala skatt är det bara hälften som kan tänka sig att fuska även om de garanterat kommer undan med det. Logik?

Felix Herngren avslutade sitt samtal med: ”Äsch, jag skulle inte ha sagt att jag ringer från Sveriges Radio. Men du... Ha en bra dag.

lördag 30 maj 2020

Behåll det som funkar

Eftersom alla jag känner vet om min vurm för pengar (att jag helt enkelt är en snål jävel) erbjuds jag ofta deras gamla grejer när de köper nytt. ”Behöver du en mikro?”, ”Vi fick en kaffebryggare över och det känns fel att slänga”, ”När jag rensade ur ett skåp hittade jag några gamla mobiler”...


Samtliga dessa exempel är från mitt eget liv. Jag tar inte längre emot saker slentrianmässigt, men förbrukningsvaror tenderar att gå sönder. Min första fråga är alltid varför de ska göra sig av med sakerna när de är fullt fungerande, ibland helt oanvända. Jag har till och med erbjudit mig att sälja dem och så har vi delat på vinsten.

Svaret är ofta lite svävande. Det är som att de känner sig tvungna att byta ut sina saker trots att de funkar. För så gör man liksom. Men nej, så gör inte jag och därför är det kul att höra om andra som inte heller gör så. Som Grace Braeger som köpte en ny Cheva för 2250 dollar 1957. Sedan behöll hon den. När hon ägt bilen i 53 år gjordes ett tv-reportage och den ser banne mig fortfarande ny ut.


Okej, hon har inte kör mycket, troligen ännu mindre på slutet, men hon har skött om bilen, bytt olja regelbundet och verkar ha mer koll på bilar än alla gamla tanter jag träffat. Efter ytterligare några år, när hon hade ägt bilen i 60, bestämde hon sig ändå för att sälja den.


Bilar av den kvaliteten tillverkas inte längre. Inte tanter heller, tror jag. Jag var tvungen att kolla och hon lever fortfarande, fyllde 91 för ett par veckor sedan.