Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Jag trivs med att odla. Inte bara att
jag vill se mig själv som en som odlar kryddor i köksfönstret och
grönsaker på balkongen, jag gillar själva arbetet också. Allt
från planering till förkultivering, omplantering och
inte minst skörd. Ett år hade jag mer än tjugo chiliplantor på
fönsterbrädan i vardagsrummet.
Förra året blev det inte mycket till
odling. Livet var för stökigt, så jag valde helt enkelt bort sånt
som var enkelt att skicka ut ur livspusslet. Det kändes helt okej.
Men i år är jag i samma läge igen. I maj borde det spira både det
ena och det andra (lagliga växter alltså, jag är inte journalist),
men den enda växt jag har igång är en kruka med gräslök och i
ärlighetens namn verkar den rätt osäker på om livet är rätt väg
att gå.
"Väx nu då!"
Nu saknar jag odlandet. Jag står ut
den här sommaren också, men nästa år kommer jag få... växtvärk.
Då får jag väl åtminstone odla lite kryddor i ett par krukor för
att få någon slags lindring. Om jag bygger en självvattnande kruka slipper jag passa skiten.
Ett populärt spartips är att flytta X
procent från lönekontot till aktiedepån så fort lönen kommit in
på kontot, med idén att pengar på kontot triggar
konsumtionen. För egen del har jag inte det behovet, jag
blir inte slösaktigare med mer pengar i plånboken.
Men jag börjar undra om inte sambandet
gäller för Malmö kommun. Malmö är ju en av de stora vinnarna i
det kommunala utjämningssystemet och hade jag toppat den listan hade
jag tänkt att jag ville därifrån. Det måste väl ändå ses som
ett misslyckande att inte kunna försörja sig själv?
Malmö har en helt annan syn på detta.
De tycks konstant shoppa som att det inte fanns någon morgondag. I
vissa fall kan det kanske diskuteras om utgifterna är att se som
investeringar, något som kan löna sig på sikt, men visa mig den
kalkyl som säger att stadens nyinköpta rosa enhörning ska gå med vinst i framtiden!
Den här (rent objektivt) skitfula
skapelsen har plockat 900000 kr från den kommunala budget som Malmö
har tiggt ihop från mer fungerande kommuner. Det är inga stora
pengar för en kommun och med de sex miljarder som övriga landet
varje år skänker Malmö skulle man ha råd att ställa nästan 7000
enhörningsstatyer på stadens gator, men det handlar om principer.
Malmös politiker måste börja förstå att de inte kan sprätta
iväg andras pengar på ren skit.
Så tillbaka till fenomenet pengar på
kontot. Även om landets rika kommuner av någon absurd anledning
skulle vilja fortsätta att försörja Malmö tycker jag att nästa
års bidrag inte borde skickas automatiskt. Börja istället med att
ta tillbaka den summa Malmö fått året innan. Sedan får
lokalpolitikerna ansöka om pengar till varje projekt de inte har råd
till med enbart Malmöbornas skattepengar, i videos som publiceras på
kommunens och riksdagens hemsida så att alla engagerade medborgare i
landet kan se vad Malmö vill göra med deras pengar.
Kanske skulle det göra
Malmöpolitikerna mer återhållsamma. I annat fall tror jag att
dessa tiggarfilmer kunde vara rätt underhållande.
För två år sedan bloggade jag om mopedbilar,
de där förkrympta bilarna som nästan är lika dyra som riktiga
bilar, men som går långsammare och därför får framföras av
minderåriga.
Då hade jag ännu hopp om unga med de
lite mer folkliga epa- och a-traktorerna. Det är ombyggda bilar,
vanligen med flak, som får framföras i 30 km/h och därför är
utrustade med en trekantig LGF-skylt bak.
”Den
här är lite äldre från 2007 och då blir de inte så dyra som de
nya.”
Nej, de stämmer ju. En Cayenne från 2007 kostar
”bara” runt hundratusen, och även om en a-traktor troligen är
lite dyrare (fråga mig inte varför, men det funkar så) är den
mycket riktigt billigare än en ny som ligger en bra bit över
miljonen. Hennes formulering ger en tydlig vink om att hon inte har
en aning om dessa prislappar. Pappa betalar och eftersom pappas
första bil var en Porsche inköptes en sådan även åt dottern,
”det bara blev så”.
När jag var i hennes ålder åkte jag
moped. Jag hann med två faktiskt, inte för att jag hade ett
brinnande mopedintresse utan för att den ena var sämre än den
andra. Det betalade jag själv med pengar från eget arbete, sommar-
och kvällsjobb, och jag är inte ett dugg avundsjuk på Milton och
Elsa.
Tvärtom faktiskt! Om mina föräldrar
hade curlat mig hela min barndom och gett mig en epa-traktor värd
hundratusen eller ännu mer när jag var 15-16 hade det kanske tagit
decennier innan jag förstått pengars värde. Nu hade jag rätt
bra kläm på ekonomi och pengar väldigt tidigt. Jag är otroligt
tacksam för den vetskapen för den går inte att översätta till
varken Porschar eller Humrar.
Apropå CUF:s utspel om LAS där de
hänger ut ”Britt-Marie, 45” som parkerat i fikarummet och som pga
gällande lagstiftning håller tillbaka arbetsamma unga vill jag
påstå att jag oftare sett motsatsen. Det tydligaste exemplet var
när chefen, en ganska snäll och försynt kille i 30-årsåldern,
kom fram till två unga säsongsanställda och frågade om inte
fikarasten var över. Den ena tittade på sin klocka, svarade ”Nej,
det är två minuter kvar” och fikade vidare. Ridå!
I likhet med CUF är jag dock tveksam
till lagen om anställningsskydd (även om det såklart känns lite
jobbigt att vara överens med dem om någonting alls överhuvudtaget).
Oavsett om det är Britt-Marie, 45, eller Liam, 19, som drar ut på
fikarasterna ska deras arbetsinsats inte bedömas efter hur lång
anställning de haft.
Jag snubblade över två videos med
olika aspekter av arbetsmoral. Först ut, en kille som gick över en och en halv mil i snöstorm till en anställningsintervju för ett pissjobb med
förhoppningen att få gå dit varje dag, åtminstone till första
löning varefter han skulle ha råd att åka buss. En krögare som
såg honom och hörde hans historia bestämde sig för att anställa
honom eftersom han ”inte hade råd att låta bli”.
Jag är inte dummare än att jag
förstår att det här blev väldigt bra PR för hans restaurang, men
jag tror faktiskt också att han såg poängen med att anställa en
kille som bevisligen kan kavla upp ärmarna och göra det jobb som
krävs av honom. För vi har väl alla träffat den här typen:
Jag fattar att det är en spelfilm
och aningen tillspetsat när hon säger att hon skulle orka jobba 3-4
procent av en heltid (1,5 timme i veckan), men en del människor
lyckas på något kusligt sätt alltid understiga förväntningarna,
hur låga de än är.
Hur kommer det sig? Uppfostran?
Samhällets förfall? Som bitter gammal moralgubbe skulle jag kunna
hävda att arbetsmoral är på väg att försvinna till förmån för
curling, men så enkelt tror jag inte att det är, för det finns
definitivt unga som gör det de ska och gamla som inte gör det.
Jag tycker att det är jättebra när
tidigare börsointresserade människor börjar spara och investera,
men hur kommer det sig att människor i den gruppen inte sällan
hoppar över de första tio stegen för att exempelvis börja handla
med afrikanska indexoptioner via brevlådeföretag på Isle of Man? Jag har handlat på börsen i över 30
år, men tycker att sådana affärer är alldeles för avancerade för
mig. Det verkar de även vara för dessa nybörjare, med enda
skillnaden att de inte fattar det själva.
Det senaste exemplet är Inger, 62, som ”blev lurad” när hon bestämde sig för att börja handla med bitcoin, men istället för att skaffa en kryptoplånbok hos någon välrenommerad svensk firma gjorde hon affärer med en mystisk man som ringde upp och föreslog att hon skulle slänga över miljonbelopp på ett utländskt konto.
Hur kan man vid 62 års ålder sakna varje fragment av kritiskt tänkande? Något borde väl ändå livet ha lärt henne. I en skvallertidningsartikel (numera låst, därför länkar jag inte) beskriver hon sig som ”en misstänksam person som alltid avvisar telefonförsäljare”. Om Inger är en misstänksam person kan vi stryka orden aningslös och godtrogen ur ordböckerna för då finns de inte.
Inger brände inte bara sina egna pengar utan lånade också 3,6 miljoner ”från flera banker” och har senare tvingats sälja sitt hus för att täcka skulderna. Vems är felet i Ingers värld? Bankernas! Men herregud, har hon inget eget ansvar för sina handlingar? Och varför får hon inte en enda kritisk fråga av typen ”Hur fan tänkte du, människa?!”?!
Den som följt med på min matbrödsresa
som inleddes på allvar under 2020 när jag helt slutade att köpa
mjukt bröd vet att jag ända sedan dess jagat det perfekta
formbrödet. Jag äter mest bröd till frukost och då gärna något
med tuggmotstånd, men jag saknar varma mackor och fattiga riddare
som jag tycker kräver ett ganska smaklöst rostbröd.
Dags
för nästa försök, detta behövs:
mjölk, 6 dl margarin, 50 gram sirap, 1 msk jäst, 25 gram ägg, 1 st salt, 1 tsk vetemjöl, 10
dl rågsikt, 4 dl Smält
margarinet, häll i mjölk och sirap och värm upp till
kroppstemperatur. Blanda ut jästen i degvätskan.
Tillsätt ägg, salt och mjöl.
Knåda ordentligt och böka ner degen i två smorda brödformar. Låt
jäsa under bakduk i en timme.
Pensla bröden med vatten och
grädda i 175 grader, c:a 30 minuter (tills de ser bra ut).
Före.
Efter.
Först körde jag två
matskedar sirap, men halverade till nästa sats för att jag tyckte att det blev lite
för saftigt. Bättre, men fortfarande mer smak än Willys skivade
formfranska. Kanske vänjer jag mig. Ska i alla fall göra detta
några gånger och skruva lite på receptet.
Vem
tusan har bestämt att fyrtio timmars arbetsvecka uppdelat på fem
åttatimmarsdagar är en idealisk arbetstid? Det har politikerna och
arbetsmarknadens parter gjort. Fast bara för att det finns en
arbetsnorm behöver man ju inte anamma den. Det går att jobba deltid
och/eller kanske kombinera flera jobb.
Men det är inte helt lätt. Ska man gå
ner i arbetstid måste man inte bara gå emot normen, man måste
hitta en arbetsgivare som gillar läget. Förutom vid tjänstledighet
för utbildning eller om man är berättigad till deltid enligt
föräldraledighetslagen kan arbetsgivare
neka dig deltid på ditt befintliga arbete, och det är ofta svårt
att skaffa ett jobb man vill ha med lagom mycket deltid, eftersom
hela samhället är uppbyggt kring tanken att alla ska och vill jobba
just heltid.
För många tror jag att ett beting
vore det bästa, en tydligt utformad tjänst och när du är klar med
dina arbetsuppgifter får du gå hem. Andra skulle må bäst med
långa och färre arbetspass, ytterligare en grupp hade trivts med
extrem flextid där man kan känna efter från dag till dag eller
vecka till vecka hur mycket man vill jobba.
Okej, jag fattar att ytterst få
arbetsplatser kan vara rena fritidsgårdar där personalen går runt
och känner efter hur och när de ska jobba, men det är trist om många som skulle vilja jobba deltid inte kan komma dithän. Främst
för att de inte skaffar sig de marginalerna i sin privatekonomi.
Fast där är jag inte säker på att alla tänker rätt. Har man mer fritid kan man pressa kostnader med en helt annan effektivitet.
Det största problemet tror jag ändå är
att man tråkas av både kollegor och andra. Så fort någon frisk
och arbetsför människa frivilligt vill gå ner på deltid får
denne höra att de sabbar systemet. ”Hur skulle det gå” om fler
jobbar mindre och därmed sänker skatteintäkten? Jag skulle vilja
vända på det. Varje år kostar sjukskrivningar för psykisk ohälsa
tiotals miljarder. Mycket av denna kostnad (och mänskligt lidande!)
skulle garanterat försvinna om samhället slutade att försöka
pressa ner människor i färdiga mallar.