fredag 8 oktober 2021

Här kommer rätt svar!

Den som hänger med i bloggen har antagligen suttit som på nålar sedan i tisdags morse för att få reda på vilket land jag flyttat till. Eller inte, ni har väl egna liv också. Rätt svar – Norge – kom märkligt nog direkt i första kommentaren från Håkan. Märkligt eftersom Norge knappt kommit upp som förslag när det spekulerats tidigare. Istället tror jag Danmark varit ledande, följt av Portugal, Österrike, Ungern och ett par länder till.


Norsk humor om danskar.

För ett tag sedan reagerade någon på att jag använde ordet tillbud i bloggen när jag avsåg ett reklamerbjudande och spekulerade i om jag blivit norrman. Fast ordet tillbud går faktiskt att använda på det sättet i svenskan, även om det vanligtvis betyder incident eller olycka. Och så fick jag den märkliga idén att dra iväg några tweets på norska, men det tror jag ingen kopplade till min tänkta vistelseort.

Men nu blev alltså Norge första gissningen (följt av minst tjugo andra länder och regioner – tack alla!). Varför jag valt Norge tror jag kräver ett helt eget inlägg, men ledtrådarna kan jag passa på att avslöja redan nu.

Ledtråd 1, en överkorsad mangel, är en hänvisning till det norska ordet mangel som betyder brist eller avsaknad (därav korset). Ledtråd 2 var en lätt förvanskad bild av den norske skådespelaren Helge Reiss i rollen som Professor Kurt Drøvel från kultserien Brødrene Dal og professor Drøvels hemmelighet som gissningsvis de allra flesta svenskar i min ålder sett i sin ungdom. Jag såg nyligen om den och tycker att den håller än. Ledtråd 3 visar den norska uppfinningen osthyvel, inte krångligare än så.


"Ja, vi elsker dette landet ..."

Jag tror att jag kan utlova fler inlägg om Norge och hus den närmaste tiden eftersom det är vad jag är upptagen av, både fysiskt och psykiskt. Men åtminstone imorgon tänker jag försöka blogga om något helt annat. Både ni och jag kan behöva omväxling.

torsdag 7 oktober 2021

Heja Sverige?

När jag först berättade att jag ville flytta från Sverige fick jag en och annan sur kommentar, varför jag bestämde mig för att inte ta upp ämnet igen förrän i skarpt läge. Jag har sett att även andra emigranter fått sin beskärda del av ovett över tilltaget och jag fattar inte varför.

Vi ses som svikare som borde ”stanna kvar och kämpa”. Till er som känner så vill jag fråga: Hur tycker ni att vi ska kämpa? Eller rättare sagt: Hur kämpar ni? Genom att fortsätta att betala skatt till en regim ni föraktar så att ni kan lägga en röst vart fjärde år? Eller genom att skriva provokativa inlägg i sociala medier, kanske anonymt?

Jag lägger ingen värdering i det. Var och en gör som den vill. Jag skulle kunna säga att jag kämpar genom att rösta med fötterna, men ska jag vara helt ärlig handlar inte min flytt om en protest mot makten. Jag flyttar för att få ett bättre liv.

År 2000 flyttade jag till Stockholm för att den bransch jag försökte ta mig in i krävde att jag kunde hänga i de rätta kretsarna på de rätta ställena. Det var värt det, men min lugna villaförort har steg för steg förvandlats till en stökig plats. I mitt lokala centrum var det fullt knivslagsmål i somras, en portuppgång sprängdes, ett stenkast från min bostad greps en man misstänkt för planering av terrorbrott och i högstadieskolan några hundra meter från mitt hem drog en elev machete.


Är det här 8c har hemkunskap?

Fågelkvitter har ersatts med ljudet av polishelikoptrar. Det var inte så jag ville bo och jag har ingenting som längre håller mig kvar, vare sig i kommunen eller i landet. Dessutom har jag de ekonomiska möjligheterna att flytta därifrån till något jag upplever som bättre. Känner du att jag svikit dig eller Sverige kan jag bara konstatera att det inte är mitt ansvar.

Själv vänder jag blad, blickar framåt och vill inte älta möjligheter som inte längre finns. Nu vill jag bo lantligt med höns, katter och bin. Det beror säkert på fler faktorer än jag själv kan överblicka, kanske ålder (eller mognadsgrad, som låter trevligare). För er som ännu inte listat ut var kommer här den tredje och sista ledtråden innan morgondagens facit.

onsdag 6 oktober 2021

Katter på köpet

När jag sålde mammas lägenhet fick köparna, som ett extra försäljningsargument, välja om de ville ha några av de möbler som fanns i bostaden. Något av det de inte ville ha behöll jag, men det mesta såldes. Nu när jag säljer nästa lägenhet gör jag likadant. En av mäklarna jag kontaktade kunde förresten direkt säga vilka grupper av potentiella köpare som brukar uppskatta det.

Men det går att dra detta längre än så. När jag träffade säljarna av mitt hus berättade de att de skulle ut och resa, så allt de skulle ta med sig skulle få plats i en husbil. Så ville jag ha något var det bara att säga till. När jag la bud skrev jag att de inte behövde städa eller tömma någonting utan kunde lämna allt de ville.

Och det ville de. Alla möbler stod kvar, och massor av verktyg, från cirkelsågar till bakmaskiner och till och med bestick. Förutom samtalen före köpet fick jag tillfälle att prata med säljarna ordentligt i samband med övertagandet för vi kom överens om att jag kunde ställa husvagnen på gården de sista dagarna och då gjorde jag klart att jag menade allvar. De fick lämna mat om de så önskade. Och det gjorde de.

Redan här förstår jag att det här var en väldigt annorlunda försäljning, men med idel vinnare. Säljarna var glada att kunna lämna över nycklarna och dra, och jag äter förnöjt efterlämnad mat ur kyl och frys. Och även om det var en del sopor förvånas jag över hur mycket fint de lämnade, en skrivare och kontorsmaterial, husgeråd, handdukar, strumpor ...

Så frågade de om de kunde lämna en gammal bil för att hämta senare, en tjugo år gammal Nissan Kingcab, besiktad men rostig. Visst kan ni göra det. ”Ni kan till och med lämna den för gott så tar jag över den”, sa jag, halvt på skämt. Och här är den, min nya bil.

Det bästa till sist. Jag inser att överraskningsmomentet brändes redan i rubriken, men när jag la det där första budet och skrev till mäklaren att en försäljning till mig innebär att säljarna slipper flyttstäda svarade hon att säljarna dessutom undrar om parets två katter kan få stanna kvar på gården. Visst, sa jag. Ett boende på landet med lada och förhoppningsvis höns inom kort behöver fyrfota renhållningsarbetare.

Så här är de två kvinnorna i mitt liv. Säljarna är glada att de tas om hand, jag är glad och katterna … okej, stundtals är de fortfarande livrädda för mig, men jag håller på att bryta ner dem. De äter maten jag ställer fram och låter mig, om än lite tveksamt, klappa dem ibland.

Och för er som inte listat ut var jag är kommer här dagens ledtråd. Den tredje och sista kommer imorgon.

tisdag 5 oktober 2021

”Nu har vi väntat länge nog...”

Det börjar vara några år sedan jag nämnde att jag övervägde att bo i något annat land än Sverige och bad läsarna om förslag. Sedan dess har jag fått frågor om vart jag tänkt ta vägen. Jag kan till viss del förstå intresset och är tacksam över engagemanget, även om jag måste erkänna att jag ibland blivit lite trött på frågorna.

Inte minst för att denna process inte fullt ut varit i mina händer. Redan när jag först fick idén var jag klar över att jag inte skulle flytta så länge min mamma var i livet. Visserligen sa hon sig beredd att hänga med, men när hon insjuknade i cancer stod det klart för oss båda att det inte var ett realistiskt alternativ.

När hon dog ville jag först sälja hennes lägenhet. Jag kunde ju inte gärna ha två bostäder som stod och kostade pengar till ingen nytta. Tänkte inte att det skulle bli någon större utmaning, men från första visningen tog det hela sju månader innan den var såld.


Den här ”mäklaren” gjorde det kanske inte lättare.

En av orsakerna till trögheten var något jävla virus som börjat härja, och när jag väl hade fått undan lägenheten var det svårrest. Men nu har jag rest, köpt och folkbokfört mig, så från och med idag och några inlägg framåt tänker jag posta ledtrådar för att dra ut lite på det (det var Fru EB:s idé, så skyll inte på mig).

Jag tänkte inte göra en regelrätt tävling av detta, men gissa om ni tror er veta (en gissning per person, annars är det ju bara att rabbla all världens länder). Jag avslöjar facit om några dagar. Dagens ledtråd:



Och nu tänkte jag sluta med den här halvmesyren med varannandagsbloggar. Vi ses igen imorgon!

söndag 3 oktober 2021

Bottnar rikedom i höga inkomster eller låga utgifter?

Jag är ett stort fan av både låga utgifter och höga inkomster, men tvingas jag välja är utgifterna viktigare. Att man blir rik på de små utgifterna, inte de höga inkomsterna, är en gammal sanning jag tror på. Ser jag till min egen bekantskapskrets känner jag människor med hög inkomst som ändå är fattiga, men ingen med låga utgifter som inte är rik. Några orsaker:

Utgifter växer till sig

En inkomst i form av lön växer förhoppningsvis med tiden, men ganska långsamt. Inkomster av kortare karaktär hinner inte det. Utgifter har däremot en kuslig förmåga att bli större helt på egen hand, ofta utan att vi ens märker det. Mer än i plånboken.

Bruttovinster vs nettokostnader

I teorin vet vi alla skillnaden på brutto och netto, men räknar vi in kostnaden för inkomstens förvärvande? Möjligen skatten på lönen, men de som varje år jublar åt skatteåterbäringen av sina egna pengar har tänkt ett steg för kort.

Inkomstskatten har vi kanske räknat med, men hur är det med bilens värdeminskning och bensinen för jobbresorna, ökat klädkonto och dyrare lunch? Och på alltsammans en icke-avdragsgill moms.

Procenträkning

För alla med sund ekonomi är inkomsterna långsiktigt högre än utgifterna, så då blir en insparad krona högre i procent av den totala utgiften än en intjänad krona i förhållande till den totala inkomsten. Det kan tyckas som att jag dribblar med ord, men det är den marginalen vi alla lever på, vare sig vi är rika eller fattiga. Ekonomiskt oberoende uppnås när marginalen fram till nu är större än framtida utgifter.

I praktiken kan man inte utesluta varken intäkt eller kostnad ur en budget eller resultaträkning, men om fler la mer energi på minussidan skulle fler ha lön kvar i slutet av månaden istället för månad i slutet av lönen.

fredag 1 oktober 2021

Ännu en omorganisation

Stor omorganisation av Arbetsförmedlingen, låter inte det lite bekant? Så länge jag kan minnas har svenska regeringar velat göra om Arbetsförmedlingen. Sosseregeringar vill effektivisera organisationen (låter inte så svårt) och högerregeringar lägga ner, men märkligt nog slutar det alltid med att AF även fortsättningsvis är en vansinnigt ineffektiv myndighet som för länge sedan slutat att vara den mellanhand mellan arbetsgivare och arbetstagare som det var tänkt.

Förmedlandet av jobb ska i större utsträckning än i dag utföras av externa leverantörer”.

Jag har tidigare konstaterat att Arbetsförmedlingen namnet till trots nästan inte förmedlar några jobb, knappt ett per förmedlare och månad. Så hur skulle utvecklingen kunna vridas ännu längre åt det hållet med mindre än att Arbetsförmedlingen helt slutar att förmedla arbeten?

Blir det billigare nu då? Nej, tvärtom. AF ska få ännu mera pengar för att göra … vad det nu är de gör när de inte förmedlar jobb, och externa leverantörer lär knappast böra jobba ideellt, så då blir det dyrare i den änden med.

Jag har inga lösningar, men det är bortom mitt förstånd hur man lyckats få fram en så fullständigt värdelös myndighet och hur den för varje omorganisation – och de är många! - lyckas göra den ännu lite sämre. Det är som att riva sönder tusenlappar.

onsdag 29 september 2021

Flyttstädning i Helvetet

Hur mycket grejer kan en människa egentligen spara på? Jag är som hastigast tillbaka i Sverige för att tömma lägenheten, och slås över hur mycket skit jag har. Det genomsnittliga amerikanska hemmet lär ska ha trehundratusen föremål. Jag har alltid viftat bort det med att amerikaner är galna.

Och skulle det vara lika tokigt här gäller det åtminstone inte mig. Fast nu börjar jag undra. Det känns som att jag kan ha slängt hundratusen saker bara igår. Och den här dagen började på samma sätt, vid 5.30 (säg vad ni vill, halv sex är per definition mitt i natten). Så framåt midnatt har jag nog kastat lika mycket till.

En annan reflektion på soptemat. Varje gång jag flyttat har jag tänkt att den här gången blev allt väldigt stressigt, men nästa gång ska jag minsann göra det systematiskt och inte kasta ner grejer i flyttkartonger som jag inte är säker på att jag vill ha.


Inte mitt förråd, men jag är banne mig inte långt ifrån.

Men nu står jag här igen, med låda på låda av ”det här skulle jag ha sorterat och rensat”-saker. Och även om corona (alla andra skyller ju på det, så jag hänger på) orsakat oväntat mycket stress för resorna har jag vetat att jag skulle flytta, så jag har inte mycket att skylla på. Okej, jag har rensat, kastat och sålt, men för att göra flytten ordentlig skulle jag behöva minst en månad.

Det har jag nu inte, jag åker hem på söndag. Och vart det är tar vi nästa vecka. Tusan vet om jag ens kommer hinna blogga varannan dag den här veckan utan att få slag eller stroke eller vad det heter nuförtiden. Det är mycket nu...