Skaffa hävstångsvänner

Har du hört ordet hävståndsvän förut? Knappast, jag hittade precis på det. Vad jag menar är att om du vill skaffa dig ett bra beteende, t ex att bli mindre slösaktig, underlättas det inte av att umgås med slösande shopaholics. De kommer att dra dig tillbaka till sitt eget osunda leverne. Och vad värre är, du kommer att uppfatta dig själv som sparsam bara genom att vara lite mindre slösaktig än den slöserielit du hänger med, och klappa dig själv på axeln utan att vara i närheten av att förtjäna det.

På samma sätt kommer du att bli en bättre version av dig själv genom att omge dig med andra som är en bättre version av sig själva. Då går hävstången åt andra hållet och du kommer att anstränga dig lite mer. Det här borde inte vara kontroversiellt att säga, men när en hälsocoach på Tiktok gav bantningsrådet att skaffa smala vänner tog det hus i helvete och hon gjorde det Anders Ygeman skulle kalla en 360-gradare.

Det var tydligen ”fettfobiskt” (ett annat ord jag inte visste fanns). Undrar vad som hänt om hon uppmanat alkoholister att umgås med personer som tycker att det känns normalt att vara nykter på tisdagseftermiddagar. Det hade varit sant, vilket alla innerst inne fattar att det var nu med.

Jag menar inte att man till varje pris bara ska ha snåla vänner, men om alla du känner gör av med mycket mer pengar än du själv kommer det vara svårare att leva ekonomiskt. Men som sagt, det kanske inte skulle kännas svårare. Precis som BMI27-människan skulle känna sig smärt och smidig ifall alla han träffar ser ut som Michelingubbar kan du känna dig sparsam när du bara bränner två tredjedelar så mycket pengar som andra i bekantskapskretsen. Har ni samma inkomster kommer du också ha bättre ekonomi än vännerna. Tyvärr för dig är relativ rikedom inte en gångbar valuta.

Så gör som Tiktok-coachen föreslog innan hon fick kalla fötter, för hon hade rätt. Men umgås inte med henne, då kommer du troligen bli en feg människa rädd för att tala sanning och en sådan är inte poppis i det långa loppet vare sig han/hon är rik eller smal.

Dubbelt bak, dubbel glädje

”Strömkostnaden då?” brukar folk säga när jag bakar, och även om hembakt i alla lägen blir billigare än köpt bröd vill jag inte svälja en kostnad utan att försöka göra något åt den. Ska ett bröd gräddas i 30 minuter i 200 grader så åker man på att betala för det, men när ugnen väl är varm kostar det ganska mycket mindre att värma något mer efteråt än att börja om från noll. Med varmluftsugn kan man dessutom ha flera plåtar/formar inne samtidigt.

Därför har jag börjat försöka göra två bak samtidigt, ofta på helgen när strömmen är som billigast. Problemet med hembakt är kortare hållbarhetstid än köpebröd och eftersom jag gillar färskt bröd vill jag ogärna ha två matbröd klara samtidigt för då tvingas jag frysa en större andel. Men man kan ju t ex baka ett matbröd och ett kaffebröd. Eller som dagens uppgift, råglimpor och pitabröd där det sistnämnda egentligen inte är ett bröd utan del av en måltid.

Det är förresten ett annat sätt maximera ugnsanvändandet, att laga mat i ugnen före eller efter brödbaket. Jag kan t ex baka pizza eller en paj när jag ändå är igång. Helst efter brödet för det är jobbigt att behöva avbryta ätandet flera gånger för att flytta plåtar eller stänga av ugnen.

Jäsning vid kaminen med ett långkok på toppen.

Vilken dag bakningen sker bestäms ofta av matbrödet (i kombination med strömpriset). När brödet håller på att ta slut i frysen bakar jag nytt, eftersom jag gillar bröd och vägrar att köpa matbröd. En pizza eller ugnspannkaka är ju aldrig fel, så då gör jag det när jag ändå ska baka.

Det här multitaskandet har en fördel till. Bakning skapar disk, men oavsett om det ska bakas bullar eller baguetter är det i stort sett samma grejer som smutsas ner, så då kan jag använda bunken eller bakmaskinen 2-3 gånger efter varandra och behöver ändå bara diska dem en gång.

Tjäna pengar på uthyrning – sponsrat av Stugknuten

Passiva intäkter, att tjäna pengar på något annat än att hyra ut sin arbetstid till en arbetsgivare, är en dröm för många. Jag brukar föreslå att man ska hyra ut eller sälja sånt man inte använder, och något alla har är en bostad. Hyr ut huset, lägenheten och inte minst sommarstugan när ni inte själva behöver dem.

Det har jag själv tänkt göra på sikt, men det känns lite osäkert. Att hyra ut verktyg eller till och med bilen är en sak, men mitt hem är min borg. Vad händer om hyresgästerna skräpar ner, inte flyttar ut eller vägrar betala?

Och så är det pappersarbetet. Mina föräldrar hade hyresgäster och skrev egna kontrakt med dem. Det tog tid, men de flesta stannade i flera år och då kan det vara värt lite administration. Men om man ska hyra ut sommarstugan en vecka, eller sin lägenhet i stan under den veckan man själv är på landet – är det värt att krångla?

Jag tror att den frågan får många att tveka, i kombination med att man inte vet hur man ska gå tillväga och var man hittar bra hyresgäster. Svaret på allt detta är Stugknuten.

Det är en sajt där du kan annonsera ut ett hus eller lägenhet och slipper det mesta av jobbet. Kommunikationen med intresserade hyresgäster sker på företagets plattform där det också finns avtal och en kalenderfunktion så att du kan hålla reda på dina bokningar. Det ingår en försäkring och eftersom även betalningen sker via Stugknuten kan kunden betala med kort och därigenom få ett extra försäkringsskydd.

Allt det kostar dig som uthyrare är 12 procent av hyresintäkten, så hyr du ut för 5000 kr får du behålla 4400 kr. Billigt, tycker jag, men håller du inte med höjer du ditt pris med motsvarande. Det kostar inte en krona att annonsera på Stugknuten.com, du betalar bara när du hyr ut

Det går också att vända på sajtens funktion. Behöver du själv någonstans att bo under semestern eller tjänsteresan kan du hitta boende billigare än hotell. Jag hyrde själv stugor och bostäder några gånger när jag som ung åkte runt och spelade schackturneringar och behövde tak över huvudet i en vecka på ställen som Norrköping och Lessebo. Jag tyckte att det var klart bättre än hotellboende eftersom man får tillgång till ett kök med köksgeråd, men det behöver inte stanna där. På många av Stugknutens boenden finns tvättmaskin, bredband och eventuellt cyklar att låna. Eller en båt.

Kanske testar jag själv. När jag surfade runt hos Stugknuten för att kunna skriva det här inlägget slog det mig att jag ska till Sverige ett par dagar i påsk och har inte fixat boende, men där hittade jag ett Attefallshus ett par mil från stället jag ska till, med billigare dygnshyra än både hotell och vandrarhem på orten. Sparade pengar är som bekant lika värdefulla som tjänade.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Stugknuten uthyrning AB, men åsikterna är mina.

Sluta överdriv

Jag vet inte om SVT kör en planerad serie med privatekonomiartiklar för att belysa fattigdom eller om de bara råkat hopa sig just nu, men många är de. Bra! Jag tycker att hushållsekonomi är flera gånger intressantare än både rasande kändisar och fotboll, men kan vi sluta låtsas som att människor i Sverige svälter?

Filipstad 2024?

I det senaste exemplet betonar man att det är viktigt för skuldsatta att ta reda på verkligheten, vart pengarna tar vägen och vad man kan dra ner på. Rimligt, men om det nu är verkligheten man vill visa förvånas jag över att man dammar av den gamla myten att det finns familjer som inte har råd att låta sina barn ta med frukt till skolan eller fritidsaktiviteter.

Seriöst, ett äpple av en billig sort kostar två spänn! Visa mig budgeten för den svensk på existensminimum som inte har råd med det. Eller låt bli att ta det i budgeten, samla två tomburkar varje gång, under de delar av året då det inte finns gratisäpplen i kommunala parker.

Ni kanske tycker att jag hakar upp mig på detaljer. Budget- och skuldrådgivarens poäng är ju att det finns folk som har det riktigt tufft. Visst gör det, men genom att påstå att de inte har en enda krona tycker jag att poängen slarvas bort. Dricks det kaffe i dessa familjer, har de en TV med batterier i fjärrkontrollen, eller är budgeten verkligen en balansakt på öresnivå?

Såklart inte. Sluta överdriv och ljug så ska jag ta argumenten på allvar. Eller är verkligheten inte tillräckligt hemsk? Ibland undrar jag.

Endast Sverige svenska skulder hava

Svenskarna är EU:s tredje mest skuldsatta folk. Endast Danmark och Luxemburg klarar att hålla Sverige bakom sig. Fast kanske inte så länge till, det går fort nu och allt fler svenskar hamnar hos Kronofogden.

Jag vet inte mycket om danskar, och Luxemburg visste jag knappt att någon bodde i, men Sverige har jag koll på. Där handlar det inte så mycket om champagne och nätpoker. Att Sverige t ex har dubbelt så stora skulder som fransmän och österrikare beror på att det i Sverige anses självklart att köpa en bostad så fort man kan låna till en, och eftersom politiker med stor framgång försökt döda den svenska landsbygden ungefär sedan Thorbjörn Fälldin lämnade politiken ligger de bostäder som efterfrågas i stort sett i Stockholm och Göteborg, där köptrycket är störst.

Är det här ett problem då? Ja, för dem som inte kan betala är det definitivt det. Tiotusentals svenskar ansöker varje år om skuldsanering, och det kan ju verka soft att få sina skulder nollade, men jag har en känsla av att det inte är så kul, varken då eller på vägen dit.

Vad gör man åt det? Jag tycker att staten borde jobba aktivt för lägre skuldsättning, t ex genom att sluta subventionera lån genom ränteavdrag. Men det lär inte hända, så vad kan den enskilde medborgaren göra själv? Jag fattar att folk vill bo där jobben finns och att det är en dålig idé att tälta året runt.

Som vanligt har jag ingen lösning för alla människor, men det borde inte vara en självklarhet att bo stort (jag undrar om något annat folk i EU bor lika stort som svenskar) och centralt i innerstaden eller ett stenkast från tunnelbanan, i alla fall inte innan man byggt upp en stabil ekonomi. Man kanske kan bo trängre, längre bort, lägre standard... En schysst husvagn kostar tjugotusen. Orimligt? I mitt tycke rimligare än att skaffa miljonlån som 22-åring.

Världen är full av kommunikatörer

En gammal nyhet, men ett aktuellt problem. Sveriges kommuner har runt tretusen heltidsanställda kommunikatörer. Tillsammans kostar de miljarder skattekronor som kunde använts till något helt annat.

Jag är inte motståndare till att kommuner kommunicerar. Kanske finns det i vissa fall till och med skäl för kommuner att anställa kommunikatörer, men fler hundra i en enda kommun? Ändå blir jag faktiskt mindre chockad av Göteborgs 253 kommunikatörer än exempelvis av Finspångs tio. Finspång är en liten bruksort med drygt tjugotusen invånare. Jag har svårt att se att de skulle ha behov av en kommunikatör, än mindre av tio. Kommuner kunde faktiskt kommunicera redan innan kommunikatörerna fanns, kanske till och med bättre än nu.

Vilket leder mig till nästa fråga: Varför behövs kommunikatörer? Örebropartisten Markus Allard ringde runt för att ta reda på det och upptäckte att inte ens kommunikatörerna själva kunde berätta det, vilket är ironiskt med tanke på att just kommunikation borde vara deras grej.

Efter att ha konsulterat Sveriges Kommunikatörer får jag veta att det är en förening som ”är en sammanslutning av personer som yrkesmässigt ägnar sig åt kommunikationsverksamhet”, men vem som betalar dem och vad de ska vara bra för framgår ingenstans, och när jag läser en artikel titulerad ”Vad gör en kommunikatör?” lutar jag åt att hela yrkeskåren är en scam. Här kan jag läsa:

”Kommunikationsbranschen är både mångfacetterad och i ständig förändring.”
”Kanske finns det lika många kommunikationsroller som det finns kommunikatörer.”
”Många akademiska utbildningar inom kommunikation har ett teoretiskt fokus, vilket gör att det kan vara svårt att få grepp om hur yrkesrollen egentligen ser ut och vad som förväntas av dig.”

Dagens rätt: snömos

Men ingenstans svaret på titelfrågan, vad de egentligen gör. Själv har jag jobbat som skribent, komiker, kontorschef, importspeditör, produktionsplanerare, administratör, lagerarbetare, schacktränare, kundtjänstmedarbetare och antagligen lite annat som jag förträngt just nu, men jag kan garantera att jag i varje yrkesroll hade kunnat beskriva mitt jobb. Kan man inte det efter en vecka på jobbet förtjänar man antagligen att få sparken.

”Var som jag eller skit ner er!”

Jag vet inte vad jag får ut av att läsa hat mot FIRE (Financially Independent, Retire Early), men jag läser och förundras över hur viktigt det tycks vara för en del att andra inte lever på ett sätt de själva inte skulle vilja. Jag kan inte förklara det bättre. Det senaste exemplet kommer från ekonomiskribenten Jared Dillian.

Han har skrivit en text om den fiktiva figuren Joe Millennial som är sugen på tidig pensionering och försöker i fem punkter förklara varför det är en dålig idé.

”1. I am not a big fan of unstructured free time. If you’re like me, you probably know some Boomers who have retired poorly. They had visions of going to the beach, traveling, or visiting the grandkids, and instead they spend their days in the living room with the brown carpet with Fox News turned up to 11.”

Boomers är människor födda efter andra världskriget. De äldsta är alltså snart 80. Gissningsvis har de förtidspensionerade boomers Dillian känner till inte precis hoppat av ekorrhjulet i fyrtioårsåldern. Den här punkten tycker jag förresten snarare talar för än emot FIRE, det visar väl att det är bättre att hoppa av yrkeslivet medan man fortfarande har energi att skapa sig ett liv utanför det där vardagsrummet där Fox News dånar ut?

”2. The worst part is that you will spend every waking moment hawking over the movements of the stock market. If the stock market goes up, you can stay retired. If the stock market goes down, and stays down, you will have to get a job, which will be impossible if you have a ten-year gap in your CV.”

Här har han en poäng mellan fördomarna. Kliver man ur karriären vid 30 eller 35 kommer några dörrar att stängas. Du blir antagligen inte vd för ett större börsbolag efter att ha matat svanar i tio år. Fast det är heller ingen självklarhet att man slutar att ägna sig åt personlig utveckling bara för att man inte längre är heltidsanställd.

”3. This is a fact: material things bring us happiness. It is good and right and a joyful thing to see a fancy new jacket in a store, try it on, look in the mirror, whip out your credit card, wear it out of the store, and show it off to all your friends. To deny yourself a lifetime of material possessions is insanity. You’re not Gandhi. The FIRE movement is not a savings and investment movement. It is an anti-consumption movement, and it has its roots in environmentalism.”

Nu slog min fördomsmätare i taket, han är ju värre än John Skogman! Dillian tror verkligen att alla som avviker från hans syn på konsumtion är sinnessjuka. Antingen tycker man att all konsumtion är av godo och ger en glädje att visa upp för sina vänner, eller också är man del av en antikonsumtionssekt med rötter i miljörörelsen. Hur är det möjligt att bli så här ytlig och enkelspårig?!

”4. The FIRE people typically use very generous return assumptions on their investment portfolios. They generally think that the stock market returns 12% a year. I have seen the 15% number thrown around. The stock market does not return 12% or 15% a year. It returns a little over nine percent.”

”Och vinnaren av Halmgubbe-VM 2024 är …” Jag har läst och lyssnat på väldigt många ”FIRE-människor” och hittills inte hört någon räkna med börsuppgångar på 12-15 procent per år. Det hade varit intressant att ta del av Dillians källor, förutsatt att de befinner sig utanför hans tillsynes väldigt luftiga hjärna (jag kan också vara fördomsfull). Den vanligaste siffran som används är fyraprocentsregeln, men jag och många med mig räknar nog inte riktigt med att långsiktigt kunna plocka ut fyra procent av vårt kapital varje år.

”5. The one thing that all the FIRE people have in common is that they hate work. Like, they really, really hate their jobs. I have a theory on this. Happy people like their jobs, unhappy people don’t.”

Lägg märke till förskjutningen. Först hatar de jobb i allmänhet, sedan sina nuvarande jobb. Återigen vill jag veta vilken vad han har för inblick i FIRE-världen. De jag känner som hatar jobb är anställda och ser ingen väg ut ur det livet. De frivilligt förtidspensionerade tycks inte få nog av arbete, de är bara inte beroende av att arbetet ska ge ekonomisk avkastning.

Resten av artikeln går ut på att FIRE-människor är vita män med ironiska mustascher bosatta i Longmont, Colorado (jag börjar ana att urvalet inte är jättestort) och att världen kraschar om alla går i pension vid 35 för att spela banjo (men jävlar vad banjotillverkarna hade peakat!).

”Lagret är slut igen!”

Jag har inga planer på att pensionera mig, så kanske ska jag inte känna mig träffad. Det är egentligen inte mig han under textens gång kallar ”cheapest of cheap fucks on the planet”, ”a person whose goal is to produce nothing”, ”the ultimate free-riders, piggybacking off the efforts of others” och en idiot i största allmänhet. Det stör mig ändå att det finns människor övertygade om att deras sätt att leva är det enda rätta och om någon agerar annorlunda är det fri jakt.

Kanske är jag kränkt å hela mänsklighetens vägnar. Jag trodde att vi kanske kommit längre än att dela in oss själva i en grupp som älskar all konsumtion och en annan som hatar all konsumtion. När jag läser vad människor säger om Jared Dillian i allmänhet och den här texten i synnerhet inser jag att han inte är ensam. Vi har en bra bit kvar till en tolerant värld där man inte utifrån en privatekonomisk idé kan beskriva meningsmotståndares hela liv. Trist!