onsdag 19 september 2018

Livets hårda skola

Jag har svårt för många uttryck och i platsannonser och andra jobbsammanhang slår floskelmätaren alla rekord. Det är 110 procents engagemang och många bollar i luften. Okej, larvigt många arbetsgivare sväljer sån skit, så det må väl vara hänt, men vid ”livets hårda skola” drar jag gränsen.

Seriöst, vad fan betyder det? Det är väl ändå bara en omskrivning för ”inga mätbara kunskaper”? Jag är själv inte särskilt välutbildad och skäms inte för det. Tvärtom ser jag det ofta som en tillgång att inte ha läst en massa år på universitet (jag kan riktigt höra knaket från alla fötter jag trampar på nu).


Jag är inte ensam om det, har hört flera entreprenörer gå så långt som att överhuvudtaget inte anställa personer med eftergymnasial utbildning. När en av mina gamla klasskompisar var på intervju hos en headhuntingfirma sa intervjuaren någon i stil med ”Jag ser att du saknar eftergymnasial utbildning” och fick genast svaret: ”Nej, det har jag aldrig saknat!

Det är alltså inte utbildningsnivån jag vänder mig emot. Det säger sig självt att vuxna människor har skaffat sig en massa erfarenheter som inte räknas som formell utbildning. Men berätta då vad ni kan, vad ni har gjort och vad ni är bra på. ”Livets hårda skola” är lika informativt som ”Jag har andats” och kan lika gärna betyda företagande i flera branscher som provisionsbaserad försäljning över hela världen eller åratal av T-Röd på en parkbänk.


Så låt oss slippa ”livets hårda skola” såväl i profiltexter i sociala medier som i samtal på fester. I alla sammanhang faktiskt. Så fort någon kommer dragandes med livets hårda skola kommer jag övertrumfa deras dryghet genom att citera skådespelaren Sten Johan Hedman som i den gamla tv-serien Snoken spelar en bitter, alkoholiserad hovmästare som utbrister:
Ni snackar om livet. Jag har levt livet. Lite skillnad...

tisdag 18 september 2018

Riktad reklam

Nyligen skulle jag sälja en grej och kollade runt lite för att bilda mig en uppfattning om varans pris och vad jag skulle framhålla i annonsen. En timme senare får jag ett mejl från Tradera där de rekommenderar sådant som är särskilt populärt just nu. Att nio av tio annonser gällde just det som jag själv precis hade kollat efter var såklart en ren slump.


Eller inte. För riktad reklam finns överallt. Varje gång jag loggar in på min matbutiks hemsida blir jag upplyst om vilka varor jag brukar köpa. Och?! Låt mig avgöra vad som saknas i kylen, jag har bättre koll på det än alla algoritmer i världen.

En av anledningarna att jag började duckduckgoa istället för att googla var för att slippa Googles riktade reklam. (Det är dessutom ett obehagligt företag som trots sin försåtliga slogan ”Don't be evil” bara vill ont, genom att härska och söndra.) Ofta när jag skriver researchar jag något jag egentligen är helt ointresserad av, så när texten är klar vill jag slippa påminnelser, både om prylen/fenomenet och om det faktum att storebror Google ser oss överallt.


Jag fattar att många företag behöver reklam för att gå runt, men det betyder inte att jag måste acceptera det. Jag kommer att fortsätta ha min Adblock aktiverad och de sajter som därigenom helt nekar mig tillträde får jag klara mig utan. Jag vill välja själv och har den måhända lite barnsliga inställningen att en bra produkt kommer att hitta sina köpare utan att man ska försöka tjata igenom affärerna. Tyvärr ser jag inget slut på denna utveckling.

måndag 17 september 2018

”Blanda inte in mig i mitt liv!”

@SnackarGoja och @dividendbomber gjorde mig uppmärksam på en diskussion om fattigdom på Twitter. Den trådända jag såg går att läsa här och det första jag såg var denna bild:


Jag har antagligen inte läst alla inlägg eftersom Twitter nästan omöjliggör det genom retweets och skärmdumpar, och jag varken följer eller känner någon av de inblandade, så jag kan omöjligt veta om de har någon gemensam historik eller dolda agendor. Jag läser det jag ser.

Och det jag ser är en tweet av Carl Hammarström, som titulerar sig IT-företagare/börsinvesterare och enligt uppgift är förtroendevald moderat, ett svar av en Simon (som jag inte tror mig smutskasta om jag kallar vänster) och svar på det av Hammarström. Tillsammans tydliggör de Twitters brist, att korta inlägg är lätta att missförstå.


För jag tror inte att Hammarström, som någon längre ner i tråden menar, likt ett ifrågasatt citat av Marie Antoinette tycker att de som inte har bröd kan äta tårta. Jag tror helt enkelt att han vill ge människor med dålig ekonomi ett spartips – att lägga undan pengar till sparande i början av månaden. Så tolkades det inte av andra i tråden:
Skitsmart ju! Lägg undan pengar i början av månaden så att du inte blir frestad att göra av med dem på mat och mediciner och annan impulsiv lyxshopping!
Haha vafan är det frågan om. Bara bottar inom politiken, vilket jävla stolpskott.
Høyresiden will keep on høyresiding. De vil ha fattigdom. Uten fattige er ingen rike.

Några andra påpekar att svensk fattigdom ofta ändå ger ett utrymme för sparande (jaja, jag vet, inte alla osv), men får då genast svar att så är det minsann inte alls. Fattiga är fattiga för att någon rik har bestämt det, det går inte att göra något åt det och hör sen!


Själv har jag nog aldrig gjort av med mer pengar än existensminimum, oavsett vad jag för stunden tjänat. Jo förresten, när jag byggde hus för de pengar som blev kvar av min inkomst. Då levde jag på a-kassa baserad på en deltidslön och fick ut ungefär 7000 kr/månad, garanterat lägre än nästan alla som sitter på Twitter och gnäller över att deras fattigdom inte har några lösningar som innefattar deras eget engagemang.

En del som kallar sig fattiga (fast jag har en känsla av att de flesta i dessa trådar inte vet ett skit om det utan talar å andras vägnar) kanske aldrig lägger pengar på något onödigt, men faktum är att det finns många med dålig privatekonomi som saknar buffert och ändå lägger pengar på cigaretter, alkohol, hämtmat, fredagsmys, Trisslotter, dåliga lån... De skulle mycket väl kunna ha nytta av det enkla tipset att inleda varje månad med att lägga en del av sina pengar på en aktiedepå, men man kan förstås välja att inte göra det och beskylla rika twittrare för att man inte trivs med sitt liv. Valet är deras – vad de än säger.

söndag 16 september 2018

Hur mycket skit finns det i världen?

Jag hade lite tid att slå ihjäl på ett köpcentrum. Så jag gick runt några varv med en podd i öronen och tittade på en massa grejer jag inte begriper hur någon kan köpa.

Där fanns t ex en glassbar som sålde kulglass. Ett rån (och nu har jag förstått varför det heter rån) och tre kulor för 60 kr. Där jag handlar glass kostar två liter 13,90 kr. Alltså skulle man kunna köpa tre sorters tvåliterslådor, ta en kula av vardera och kasta resten – och det skulle ändå bli billigare! Men köpare fanns det.


I en annan butik sålde man morgonrockar där man kunde få sitt eget namn ingraverat. Hur ser kundgruppen ut – dementa sjusovare? Nu var det ett tag sedan jag bodde i en familj, men nog kunde vi hålla reda på våra egna kläder utan att märka upp dem med namn.

En annan affärsidé som i mitt huvud borde vara rätt smal är förlängning av ögonfransar. Jag skulle fatta det som en sidoverksamhet hos en frisör, men här var det en hel affär som enbart jobbade med ögonfransförlängningar. Och den var full!

Tomt på kontot, tomt i huvudet, men jag har klistrat fast en jävla ryamatta i ögonlocket!

Därifrån är inte steget långt till nagelsalonger. Givetvis fanns det 2-3 sådana också, men nagelbranschen har jag gett mig på förut, så de ska slippa den här gången.

Lyckligtvis ringde personen jag skulle möta innan jag hann göra fler observationer, så jag lämnade stället med bara aningen mindre tro på mänskligheten än innan. Jag låter George Carlin sammanfatta:

lördag 15 september 2018

Smålänningar och skottar

Stereotyper och generaliseringar är roliga, ofta för att det finns ett korn av sanning i dem. Därför bestämde jag mig för att i bästa Bengt af Klintberg-anda djupdyka i påståendet att smålänningar och skottar är snåla, eller åtminstone sparsamma.

Jag jobbade ett tag med ett tiotal smålänningar. Trevligt folk, men onödigt sportintresserade och lite i törstigaste laget. Men snåla? Inte jämfört med mig i alla fall, även om inte det säger så mycket. De flesta gjorde av med lönen efter halva månaden. Som folk är mest alltså.


Men annan fakta backar upp: ”Snåla smålänningar är ingen myt

Där påstås att tre av de fyra län med mest pengar på sparkontona är småländska (det fjärde är Hallands län, vilket på min karta är småländskt om jag kisar lite).

Skottars snålhet hittar jag sämre med belägg för. De köper kiltar för flera tusen kronor styck, och överprisad whisky från något obskyrt bryggeri på en vindpinad ö. Men okej, tydligen gick samma folk i taket när plastpåsar började kosta 5 pence.


Det verkar som att alla länder har sina områden där invånarna anses särskilt sparsamma och det är tydligen alltid kul att driva med oss snåljåpar. Den här tyckte jag var skojig: En skotte blev sur på en engelsk tidningsartikel där man drev med skottar, mejlade chefredaktören och meddelade:
"If you print any more jokes about cheap Scotsmen I shall stop borrowing your paper."

fredag 14 september 2018

Rata dyra matvaror

En del matvaror kostar lika mycket jämt. I min butik har man t ex fått ge 4,70 kr för en burk krossade tomater året runt i flera år. I andra fall varierar det kraftigt, och då menar jag inte i första hand ”idiotproblem” som att affärerna har slut på Oboy och att folk glatt lägger på en nolla eller två på priset för att inte sabba fredagsmyset, jag snackar om vanliga prisvariationer.

I mejeridisken kostar de ostar jag köper runt 60 kr/kilo, men jag köper bara när de rabatterats så att kilopriset understiger 40 kr. Mjölk, fil och yoghurt säljs ibland för halva priset, när de har ”kort datum”. De smakar inte sämre för det.


I grönsaksdisken fluktuerar priserna ännu mer. Potatis kan kosta runt en krona kilot vid midsommar, tio gånger mer nu. Chilifrukt och paprika beror på skörd och årstid. Just nu kostar chilin 59 kr/kilot och paprikan 24,90 kr. Ibland kostar bägge mer än det dubbla.

Hur gör man då pengar på detta? Det är som vanligt – köp billigt, passa när det är dyrt. Jag skriver ofta upp en rad varor på inköpslistan. Väl i butiken väljer jag utifrån prislapparna. Eller också skriver jag ”grönsaker” och improviserar bland zucchini, aubergine, paprika och broccoli för att sedan konstatera att det går lika bra med selleri.


Andra plockar på sig vad de vill ha och tänker: ”Det jämnar ut sig.” Det gör det säkert, men då är det inget spartips och blir klart dyrare i längden. Sedan kan man kanske ifrågasätta friskheten i att köpa en chilifrukt för 75 öre, men rata den när den kostar 1,50 kr. Gör jag av med en i veckan blir skillnaden tio öre om dagen. Jag har råd. Egentligen.

torsdag 13 september 2018

”Låt miljardärerna betala”

I valrörelsen, men även annars, hänvisas ofta de ekonomiska problemen till ”miljardärerna”. Miljardärerna måste betala mer skatt, göra rätt för sig, ta sin del av kakan... Det låter som att denna grupp av skattesmitande parasiter fyller hela städer där de springer runt och terroriserar kreti och pleti genom att skvätta champagne på dem istället för att börja göra rätt för sig.


Visst vore det underbart om så vore! Miljardärer har förstås råd att dela med sig av sitt välstånd. Tänk vad några extra miljoner i skatt skulle göra skillnad för samhället, men knappast alls för miljardärerna själva. Tyvärr finns det några problem med resonemanget.

De flesta av miljardärerna betalar redan väldigt mycket skatt. Vet inte om ni kommer ihåg affärsmannen Leif Östlings tankar på ämnet. Han är visserligen inte miljardär, men har det ändå väldigt gott ställt. Låt oss lyssna:


Miljardärer har dessutom en förmåga att skapa arbetstillfällen. Ta Ingvar Kamprad som fick utstå spott och spe till och med efter sin död för att han var så snål med att betala skatt. Hur många årslöner har Ikea betalat ut bara i Sverige? Hur många svenska underleverantörer har kunnat överleva tack vare Ikea, och hur mycket skattepengar har dessa genererat? Om det inte varit för Kamprad hade svaret varit noll.

Förutom att en människa av rena rättviseskäl inte kan tvingas skatta hur många miljoner som helst riskerar jakten att skrämma dem (och därmed deras pengar och investeringar) till andra länder. Jag vet att floskeltopparnas floskel ”allas lika värde” blivit religion i Sverige, men det gäller inte skattevärdet. Vissa människor ger mer återbäring än oss andra.


I Sverige finns det 187 miljardärer. Fler är de inte. I snitt har de drygt tio miljarder var, men de flesta har bara någon enstaka miljard. Jag höll på att skriva ”på kontot”, men troligen är det mesta uppbundet i affärsverksamhet. Samtliga betalar skatt på sina inkomster, både av arbete och kapital. De flesta betalar genom sina företag hiskeliga summor i arbetsgivaravgifter. Deras fastighetsskatter och moms på konsumtion ligger också på jättenivåer.

Jag menar inte att det är synd om denna grupp, men jag tror att det är dags för politikerna att se att man inte kan peka på miljardärerna som lösning på vartenda svenskt samhällsekonomiskt problem.

onsdag 12 september 2018

When you think of garbage...

Jag vet inte varför jag fortfarande blir förvånad, men varje gång jag möter en växeltelefonist som kopplar mig fel för att hon inte orkar höra vad jag säger, en servitör som strular till en order, en kund som inte passar tiden, folk som inte svarar på mejl... Jag undrar bara varför man inte gör sitt bästa på jobbet. Annars kan man väl lika gärna ge fan i det och göra något annat?


Jag har refererat till En prins i New York tidigare. Att jag gör det igen beror inte bara på att jag ser sjukt lite film utan att det passar in här. Handlingen: Prins Akeem, spelad av Eddie Murphy, åker till USA för att hitta en fru/drottning. Väl där försöker han smälta in genom att spela rollen som lågutbildad invandrare, tar jobb på McDowell's hamburgerrestaurang (som har en liiiten patentdispyt med konkurrenten McDonald's vars Big Mac påminner en del om McDowell's Big Mic). Akeem blir sopansvarig och tar jobbet på största allvar:


Undersökningar visar att mellan var fjärde och varannan svensk är missnöjd med sitt jobb. Vi har väl alla varit där, åtminstone brukar vi ha hunnit ledsna när vi säger upp oss. Men jag kan inte minnas att jag någonsin gjort ett dåligt jobb för att jag inte gillar jobbet, varken för att jag inte orkar bry mig eller för att straffa arbetsgivaren. Inte ens sista dagen på ett arbete jag vantrivts med och med en chef jag hatar. Är jag helt unik?!

Det går nämligen inte en vecka utan att jag träffar på minst en person som verkar hata sitt arbete och som inte ens kan hålla masken utåt. Till dessa människor vill jag säga: Byt jobb! Inte främst för att ni slösar bort ert liv på något ni inte vill göra, för det skiter jag i och det är ert problem. Utan för att ni drabbar mig!

tisdag 11 september 2018

Skolaktier i höst?

Få aktier har en så tydlig politisk koppling som skolbolagen Academedia och Engelska Skolan. Det sägs ofta att man ska undvika sådana bolag, men här har jag haft fingrarna i bägge syltburkarna, i omgångar. Just nu har jag Academedia-aktier.

Vänsterpartiet har, särskilt under den gångna valrörelsen, tagit öppen strid mot ”vinster i välfärden”. Socialdemokraterna har intagit någon slags mellanposition. Deras enmansutredare Ilmar Reepalu var ju väldigt kritisk. Utredningen hamnade visserligen i dokumentförstöraren, men beställer man en utredning av en socialist kan man inte bli alltför chockad när man får en socialistisk utredning. Eller: Som man ropar får man svar.


Därför väljer jag att se det som en testballong från sossarnas sida, de ville se hur den skulle tas emot. Samtidigt lär de någon gång i framtiden komma att behöva samarbeta med borgerliga partier och vill inte måla in sig i ännu ett hörn.

Dessutom går runt hundratusen barn och lika många vuxna i skolan hos dessa bägge utbildningsföretag. Inte lika "illa" som i vården, men försvann dessa utbildningsplatser går de inte automatiskt att ersätta. Det struntar kanske vänsterpartiet i, eftersom de inte sitter i regeringen och inte styr särskilt många kommuner. Det gör däremot socialdemokraterna, så de skulle tvingas ta ansvar.

Nu är valet över och trots att vi inte vet hur styret kommer att se ut känns det väl ändå lite som att faran är över för den här gången? Kanske får vi en regering som behöver passivt stöd av V, men i så fall också av något eller några allianspartier. Därför tror jag inte att V kan få igenom något ytterligare vinsttak eller förbud.


Vad händer då med aktierna? De har gått dåligt i år (Academedia -26 % och IES -13 %). Ingen av dem har aktieutdelning, men bägge går med vinst, så kanske är det dags för en uppvärdering. Ska man vara riktigt optimistisk skulle man till och med kunna tänka sig ett uppköpsbud från någon utländsk skolkoncern. Eller behöver man en foliehatt för att ens tänka tanken?

måndag 10 september 2018

Spara en tusing

Valet är över, nu vänder vi blad.

Så många påstår att de bara råkar göra av med exakt de pengar de tjänar. Inget fel i det, även om jag tycker att man åtminstone ska ha en buffert först. Men hur många har ingen möjlighet att spara en tusenlapp på kort tid? Några exempel:

Skippa en krogrunda

Eller något annat du verkligen inte behöver. En kapitalvara, en möbel...

Resor

Här finns flera handlingar som går att spara en tusenlapp på. Ta egen bil istället för att ta taxi (ja, då får man skippa ölen också, men det mår de flesta bara bättre av). Cykla till jobbet en månad och spar på så vis en månads busskort eller en bensintank.


Sälj sopor

Alla som inte är uteliggare har prylar till ett värde av tusen kronor som de inte använder och således inte behöver. Det är en cykel, en laptop, ett par skridskor eller slalompjäxor, en servis eller några mindre värdefulla saker som böcker, resväskor eller vad sjutton som helst.

Mat

Hur många utkörnings- eller hämtpizzor behövs för att komma upp i tusen kronor? Är man en familj är det 2-3 måltider. Ta er i kragen och laga mat själva! Och/eller spara tusenlappen på affären genom att skippa helfabrikat en månad, köp lite billigare kött och hoppa över det där som ingen behöver: kakor, bullar, chips, jordnötsringar, juice, läsk och mineralvatten. Eller handla exakt som tidigare, bara på en billigare butikskedja.


Jobba svart

Skulle jag givetvis aldrig göra, för det är ju olagligt, men hur lång tid skulle det ta att jobba ihop en tusenlapp på ett jobb som inte ens kräver att du kan något (måla staket, putsa fönster, städa, flytta)? Och så får man lite motion på kuppen också.

Alla spartips passar inte alla, men det här är också bara ett hafsigt urval. Gör flera av dem och du har hastigt och lustigt en femsiffrig buffert. Om du vill! Jag tycker att alla människor borde se till att ha en buffert för oförutsedda utgifter, och skulle åtminstone vilja slippa höra folk påstå att de inte kan spara en enda tusenlapp på något enda sätt. För det är väldigt få som verkligen inte kan det.

söndag 9 september 2018

Valresultatet

Antagligen är det fler än jag som är less på valet redan innan, men idag kommer vi inte undan. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att berätta valresultatet.

I toppen

Störst blir sverigedemokraterna, förvånansvärt tätt följt av socialdemokraterna. Moderaterna blir klar trea.


Mittenträsket

På fjärde plats hittar vi centern, upp från femte, så då går det ju faktiskt framåt. Eller fjamåt ;-). Femma blir vänsterpartiet trots att Sjöstedt nyligen gjort klart att i hans drömsamhälle finns inga privata företag, och jag har svårt att tro att var tionde väljare delar den visionen.


Nedflyttningsstrecket

Fyraprocentsspärren har aldrig blivit så omgärdad som i detta val. Liberalerna har gått till val på att bekämpa extremism, samt förordar ett svenskt Natomedlemskap, Euro och ännu mer federalism i EU. Motsägelsefullt är bara förnamnet, men det blir runt 5 procent ändå, som vanligt. Samma sak för kristdemokraterna som med nöd och näppe klarar övergången från att vara sistagångsväljarnas parti till att bli partiet för missnöjda moderater.

Men där tar det stopp. Miljöpartiet åker ur i år. Partitopparnas flyg- och taxiresor, brunkolssveket och ”väldigt, väldigt tunga stenar” blir till slut för mycket. Förra gången de åkte ur, 1991, blev det bara en mandatperiod på avbytarbänken, men den här gången kan det bli värre.


Nya partier

Inget nytt parti kommer in i riksdagen. Klart närmast blir Alternativ för Sverige, som får många ledarskribenter att sätta i halsen eftersom siffrorna blir högre än många av dem trott. Särskilt jobbigt blir det för de journalister som inte nämnt partiet med ett ord och nu har att välja mellan att erkänna att de inte har koll på verkligheten eller att de haft koll men valt att inte berätta verkligheten för sina läsare.


Nästan lika förvånade blir företrädare för Medborgerlig Samling när deras parti inte ens får 1 procents väljarstöd, men de kan ändå glädja sig åt några kommunmandat och att de blivit klart större än Feministiskt Initiativ och Piratpartiet, som vi nog inte hör så mycket mer av nu.

Skulle det visa sig att jag har fel i några av mina förutsägelser tar jag genast tillbaka alltihop och skyller på att jag blivit hackad av ryska robotar.

lördag 8 september 2018

Kronraset – jämnar det verkligen ut sig?

I våras berättade jag om min rädsla för vart svenska kronan är på väg och jag har inte precis blivit lugnare.

Det kvittar ju nästan hur mycket avkastning man gnetar ihop ifall ens pengar samtidigt får allt mindre köpkraft. Värdet på bostaden sjunker, bensinen blir dyrare osv. Då är det en klen tröst att det finns andra som har det värre.


Jag tycker nämligen inte att vi borde behöva jämföra oss med Venezuela (landet som enligt ”oberoende” och politiskt neutrala Sveriges Radio hamnat i svårigheter pga det låga oljepriset) eller ens med Pakistan och Etiopien, men så har det tydligen blivit efter att kronan successivt jobbat sig nedåt.

När man växlar in sina kronor blir det ju som allra tydligast hur lite ”bang for the buck” det blir och en kompis till mig utbrast efter sommarens semester att ”nu blir man ju tvungen att vara för Euron”. Mitt svar på det: Nej. Nej, nej, nej!!! Att permanent växla bort vår valuta är som att kissa på sig för värmens skull.


Så vart ska vi istället? Jag vet inte. Tycker ni att det finns skäl att gardera sig för att kronraset fortsätter och hur gör man det enklast?

fredag 7 september 2018

Kastrullresan

Jag gillar att laga mat och gör det oftast två gånger om dagen. För ändamålet har jag ett välutrustat kök, men varierar inte utrustningen särskilt mycket. Jag skär råvarorna med en av två knivar, en vanlig kockkniv och en sågtandad, på en och samma skärbräda. Vidare har jag en favorit bland vispar, durkslag, bunkar och konservöppnare. När maten är färdig för tillagning använder jag alltid samma stekpanna och samma kastrull oavsett om jag ska koka pasta, ris, bulgur, matvete...

Where the magic happens...

Kanske är jag osedvanligt enformig, men jag tror att det här är rätt vanligt. De flesta hushåll har flera osthyvlar och slevar, för att inte tala om kastruller, men vi använder nästan alltid den vi använde senast.

Så när plötsligt ena handtaget till min favoritkastrull lossnade kunde jag ha konstaterat att den har gett mig många goda måltider sedan jag införskaffade den någon gång på nittiotalet och kastat den, eller kämpa emot utvecklingen. Det är en no-brainer för mig, klart att jag kämpar emot.


Första försöket – superlim! Jag har ganska goda erfarenhet av superlim. En hafsigt utförd lagning förlänger ofta livet på en trasig ägodel för lång tid framöver. Fast ibland funkar det inte alls och man är snart tillbaka på ruta 1 igen. I det här fallet fick jag både höra att limmet inte skulle hålla när kastrullen blir varm och att det riskerar att avge farliga gaser. Knappt att något av det fick en chans för limmet höll sämre än ett vallöfte. Andra försöket – genomgående bult:


Det tog skruv! Genom att borra hål i kastrullen, dra skruven rätt igenom och låsa fast den med en mutter på insidan är funktionen återigen på topp, redo för ännu ett par decenniers matlagning. Som bonus fick jag utföra en tyst protest mot slit- och slängsamhället samt odla min image som bakåtsträvande stofil.

torsdag 6 september 2018

App-avgiftning

Ibland är verkligheten fantastisk! Allt fler människor blir beroende av sin telefon och sina appar. Det räcker med att gå ut på stan för att se det. Trottoarerna svämmar över av folk med mobilen tryckt mot ansiktet. Någon ifrågasatte varför cyklar fortfarande har två handtag när (minst!) ena handen alltid är upptagen av en telefon.

Självklart finns botemedel. I detta fall heter lösningen AppDetox. Det är alltså en app man kan ladda ner för att få ner sitt användande av appar. För mig låter det lite som en alkoholist som försöker glömma sitt alkoholberoende genom att supa sig tillbaka till apstadiet.


Men okej, en komponent vid upphävandet av beroenden är att ta reda på hur illa det är och om jag förstår denna app rätt håller den koll på surfbeteendet och låter användaren sätta upp begränsningar för sig själv. Det är inte helt fel tänkt, men för alla som inte blivit galna ska jag nu förklara hur en riktig applikationsavgiftning går till.
  1. Avinstallera de appar ur din telefon som inte tillför något till ditt liv. Då menar jag inte ”alla du aldrig använder” utan de som stör och förströr utan synbar uppsida. Det behövs ingen app för det avgörandet. Det vet man, på samma sätt som en rökare som inleder dagen med att hosta och rossla i en kvart vet att ett rökstopp vore bra.
  2. Ta inte med apparna överallt. Är du i en situation där du måste ha din telefon med och på – skaffa en internetfri lur för de tillfällen du inte har tid att surfa. En telefon som bara går att ringa och messa med är i princip gratis, den tar mindre plats, har mycket längre batteritid och är i stort sett outslitlig.
Troligen i ett soprum nära dig (telefonen alltså).

onsdag 5 september 2018

Borde fler vd:ar bytas ut?

Fotbollstränare verkar ofta få sparken mest för att något ska hända. Laget har förlorat några matcher på raken och styrelsen behöver visa handlingskraft. Sparka tränaren – hjälper det så gör det, annars har man i alla fall försökt bryta trenden.

Kopplingen till börsen är inte så långsökt som man skulle kunna tro. En börs-vd är lite som en idrottstränare. Det är inte han/hon som ska göra jobbet, men är den som får ta ansvaret för att inte ha valt rätt folk om det går åt skogen. Styrelsens tal låter rätt likt också:
Bengt-Rune har gjort ett jättebra jobb och har vårt fulla förtroende. Samtidigt känner vi att vi i det här läget behöver ett annat ledarskap än det som Bengt-Rune representerat.

Olle Nordin, Sveriges mest utskällde fotbollstränare.

Men är det tillräckligt många börs-vd:ar som tvingas bort efter att företaget underpresterat? Till skillnad från fotbollstränaren, som ju faktiskt sitter vid sidan av händelsernas centrum när matchen väl pågår, har en vd (eller ska åtminstone ha) befogenheter att vidta de åtgärder som krävs direkt när det händer.

Tränaren kan knappast förutse att hans spelare ska fälla en motståndare i straffområdet i slutet av matchen, men när Kurt Hellström för tionde kvartalet på raken på knackig engelska skulle berätta hur det gått för LM Ericsson och i vanlig ordning sa något i stil med ”The market has been rather slow and it looks a little dark ahead” ville man som aktieägare knuffa ner fanskapet till internposten. Men inget hände.


Jag har inte direkt varit hemlig med att jag skulle vilja se en liknande omorganisation i H&M där Karl-Johan Persson åstadkommit ganska exakt ingenting. Men kanske ser det mörkt ut på H&M:s avbytarbänk.

tisdag 4 september 2018

”Vi kräver riktiga jobb”

Jag försöker hålla mig ifrån valet och det går ganska bra. Jag har inte lyssnat på några debatter, utfrågningar eller partiledarintervjuer. Jag är inte ignorant, bara uttråkad. Dygnet har 24 timmar och det här är inte prioriterat eftersom jag av erfarenhet vet att politiker ändå häver ur sig vad som helst strax innan valet. När utländska politiker genomför sina vallöften går svensk media bananas eftersom själva konceptet av att genomföra den politik man har sagt sig vilja ha är nästan helt okänt i Sverige.

Men det är som med schlager och fotboll, hur mycket man än försöker hålla sig utanför blir man ändå drabbad. Jag såg en banderoll som fick mig att fundera lite:


Budskapet kommer från Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU), ungdomsförbund till Kommunistiska partiet, som tidigare hette KPML(r) och har funnits sedan 1970 utan att ta mer än några kommunmandat, så det är knappast nästa regeringsparti vi pratar om.

Men även om Kommunistiska partiet inte satt några politiska agendor på femtio år känns det ändå rätt typiskt för vår tid. ”Vi kräver...”. Fan, vad det krävs mycket nuförtiden! I vissa fall är det befogat, men om man kräver riktiga jobb har man inte förstått hur jobb skapas. Staten kan från en dag till en annan hitta på en massa jobb, men dessa hamnar inte i kategorin riktiga jobb. I värsta fall kan de istället hindra riktiga jobb från att skapas.


Riktiga jobb kräver ett riktigt behov. Detta uppstår på en marknad. Om marknaden vill ha produkter eller tjänster kommer företagare att vilja producera dem. Om du på ett effektivt sätt kan vara delaktig i att skapa dem (vare sig du är hantverkare eller dataprogrammerare som kan göra dem, administratör som kan bokföra eller administrera arbetet, försäljare som kan sälja varorna/tjänsterna eller arbetsledare som kan fördela jobbet) kommer du att kunna kräva rimlig ersättning för att göra din del.

Ni må tycka att jag låter som en nyliberal extremist, men alla andra krav på arbetstillfällen är ohållbara och på sikt meningslösa.

måndag 3 september 2018

Blev det som du tänkt dig?

Som jag skrev i lördags, nu tänker jag köra dagliga blogginlägg fram till jul eller så. Med reservation för att det spricker redan i morgon, men det tror jag inte. Nu kör vi!

Jag ska inte summera livet (känner mig rätt frisk faktiskt), men tänkte på att om jag som barn hade fått gissa var jag skulle vara karriärmässigt nu skulle jag ha träffat ganska rätt. Inte som sjuåring, då alla tänkte bli rockstjärnor eller fotbollsproffs, men vid 13-14 när det var dags att välja gymnasieprogram.


Hade jag då fått frågan vad jag skulle göra 33 år senare hade jag sagt att jag vid det laget skulle ha ett eget företag där jag jobbar självständigt, utan chefer och utan anställda. Jag trodde nog att det skulle handla mer om siffror än om text, men det är ändå inom felmarginalen.

Jag hade inte gissat rätt på vägen dit, att det skulle bli en sväng i skogsindustrin och definitivt inte den tioåriga ”mellanlandningen” då jag livnärde mig på att tala. Jag var inte mer road av att hålla föredrag i skolan än någon annan, alltså inte alls, så det hade jag aldrig kunnat förutspå.


Men nu är jag på det hela taget där jag trodde, i eget företag där en av de högst prioriterade parametrarna är att få styra min tid. Jag trodde inte att jag skulle bada i pengar, men ha det bra ekonomiskt, för att inte säga strålande. Check på den!

Arbetskamrater har aldrig varit prioriterat, och definitivt inte underställd personal. Jag har inget emot konceptet anställning och vet inte om jag kommer vara företagare livet ut, men det passar mig nu. Egentligen tycker jag att alla vuxna borde få en f-skattsedel för att kunna ta makten över sitt liv, men det lär aldrig hända. Återkommer om 30 år och stämmer av om jag fick rätt även där.

Själv då? Är du där du hade tänkt? Och – ännu viktigare – är du där du vill vara?

lördag 1 september 2018

Gratis är inte gott

Vad nu då, blogginlägg två dagar på raken? Är sommarstiltjen över? Ja, nästan. Från och med måndag tänkte jag börja blogga på daglig basis igen.

Placeras Pär Ståhl skrev en artikel förra veckan som jag tycker har fått alldeles för dålig spridning och inte blivit den snackis den förtjänar.

Snabbt sammanfattat: I två av de tre index som indexfonder följer är det inte fonderna med lägst avgift som ger bäst avkastning. Bara i OMXS30 som innehåller klart minst antal aktier har det lönat sig att fokusera på avgiften.

Att dåliga men billiga fonder ändå har kunder tror jag beror på att det fokuserats så kolossalt mycket på fondavgifter i media. Helt riktigt har man hängt ut så kallat ”aktivt förvaltade fonder” som egentligen visat sig vara så pass indexnära att de inte borde få ta betalt för sina aktiva val. Det här har lett till att fondsparare fått för sig att avgiften betyder allt och om bara har låg avgift blir man inte lurad.

Men en dålig produkt är inte bra bara för att den är billig. Kanske inte ens om den är gratis. Jag har redan outat mig som anhängare till aktivt förvaltade fonder, men var och en får välja själv där. Fast vi kan alla enas om att högst nettoavkastning vinner. Givetvis måste man ta hänsyn till risknivå också, men jämför man två indexfonder som utgår från samma index är gissningsvis även risken likvärdig. Fast alltså inte avkastningen.