söndag 30 september 2018

Fattigföretagare

Swedbank har räknat ut att företagare är överrepresenterade bland fattigpensionärer. Det finns säkert flera anledningar till det. Företagare med enskild firma ansvarar till stor del själva för att det ska finnas pensionskapital och det kan vara svårt att göra månatliga insättningar när man inte har en aning om nästkommande månads inkomster.

Jag har ingen tjänstepension (jo, typ 100 kr som inte fylls på och som ett bra börsår kan gå upp fem spänn) och ingen privat pensionsförsäkring. Men jag vill vara tydlig med att jag inte virkar på en offerkofta här. Trots att jag på pappret tillhör de 23 procent av Sveriges företagare som inte sparar öronmärkt till sin pension sparar jag både pengar och har tänkt tanken att någon gång sluta jobba.


Så om vi skulle börja med att bena ut begreppen lite. För att få titulera sig fattigpensionär (det är kanske inget att stå efter egentligen...) får man tjäna max 60 procent av medianvärdet för landets befolkning. Det har EU bestämt. 2017 var det 12100 kr netto. Så mycket har jag i princip aldrig gjort av med, oavsett inkomst.

Dessutom noterar jag att det alltså bara handlar inkomst, inte om kapital. Om jag äger tre miljarder men bara har 10000 kr i pension blir jag fattigpensionär. Inte ens EU kan väl vara så trångsynta att de utgår ifrån att människor som levt och arbetat ett helt liv inte har någonting av värde den dag de slutar jobba?


För att slippa bli ”fattigpensionär” föreslår Swedbank att man ska ta ut lön ur sitt företag, så att man samlar pension. Att ta ut lön man inte behöver låter ungefär lika genomtänkt som att jobba med enda syfte att få semester.

Nästa förslag: ”Lås en del av ditt sparande för din framtida pension.” Nej tack, jag är vuxen! Ja, men vad är det med alla ekonomiska rådgivare som utgår ifrån att pengar bränns så fort man kommer åt dem? Var man tvungen att floppa i marshmallowtestet för att få jobb på bank?

Så för att sammanfatta det. Trots att jag antagligen är precis den person banker och kvällstidningar vill skrämma till ett organiserat pensionssparande tänker jag inte göra det. Min beredskap är god.

lördag 29 september 2018

H&M på väg tillbaka?

I början av september låg H&M:s aktiekurs på rekordlåga 121 kr. Sedan kom lite nya aktierekar. Inte nödvändigtvis köp-, bara mindre negativa sälj- eller neutrala rekar. Så kom kvartalsförsäljningssiffran som var bättre än väntat. Och onlineförsäljningen, bolagets historiska akilleshäl. Detta, i kombination med lösa rykten om att familjen Persson är på väg att ta H&M från börsen, fick aktien att braka upp 16 procent på en enda dag och plötsligt låg aktien över 140 kr.


I förrgår kom kvartalsrapporten som var ungefär som väntat. Egentligen lite sämre än vad analytikerna hade gissat, men i gengäld var bruttomarginalen aningen bättre. Och så säger ledningen att ”prisnedsättningarna i relation till omsättningen inte kommer att öka i det fjärde kvartalet jämfört med motsvarande period föregående år”.

Ingen braksuccé alltså, bara en förhoppning om att det inte ska fortsätta att gå jättedåligt. Det räckte för marknaden att haussa upp aktien till tvåsiffrig kursstegring, igen. En bit över 160 kr börjar det pratas om kurser långt över 200 kr, typ i eftermiddag.


Den som vet vart H&M är på väg skulle kunna bli rik. Själv vet jag bara att jag (i denna omgång) aldrig borde ha köpt, men den senaste månaden är jag nöjd att jag behållit aktieposten som en lottsedel. Om vändningen är här och hösten 2018 i framtiden kommer att benämnas som ”Det var då det hände” vet jag ingenting om. Inte heller vet jag om familjen Persson är på väg att ta bolaget från börsen, men det skulle förvåna mig rejält.

Jag gillar fortfarande H&M som butik och kommer att behålla mina aktier ett tag till. Om inte pappa Persson ger mig bra betalt förstås :-).

fredag 28 september 2018

”Hjälp mig göra fel!”

Självdestruktivitet fascinerar mig. Hur människor kan göra allt som står i deras makt för att hamna i skiten och sedan gräva sin grop ännu djupare.

På den eminenta diskussionssajten Flashback hittade jag en tråd med rubriken ”Handla på faktura med betalningsanmärkningar/kronofogde”. Det är enligt trådskaparen ”en seriös tråd med sidor som funkar” att handla på trots att man varken har pengar eller betalningsutrymme.

Det här är sällan eller aldrig köpställen som saluför livets nödtorft. Okej, jag såg City Gross där, som ju faktiskt säljer mat, men vanligen handlar det om hemelektronik, löshår, rökelse, cigarrer och designade smörknivar.

Så mycket skit att hälften vore nog!

Ganska tidigt i tråden dyker det upp en skribent som tipsar om ”lite sidor” som fungerat för honom/henne och en vän ”de senaste veckorna”. Det är 26 webbsajter. Om de senaste veckorna innebär fyra veckor betyder det att de båda shopaholikerna gjort minst ett inköp om dagen, även om de inte handlat flera gånger på samma ställe eller att bägge använt samma sida. Om jag bortser från fasta räkningar, mat och bensin vet jag inte hur långt bakåt i tiden jag kommer för att kunna räkna in 26 inköp. Troligen ganska många år.

En annan skribent tipsar om 47 sajter. Det är kläder, smink, foto, blommor, musik och ren skit som skräddarsydda skyltar och krimskrams. Jag tänker att om man istället för att samla på företag som låter en handla saker man inte behöver för pengar man inte har lägger energin på något vettigt vore det... bättre.


Några sidor har totala maxbelopp, medan andra låter en göra flera mindre inköp hur länge som helst. Jag antar att det inte är meningen att man ska gå in och simma mot strömmen där, men i skrivande stund har tråden 97 inlägg och det enda försök till ”VAD ÄNDA IN I GLÖDHETA HELVETE HÅLLER NI PÅ MED?!!” jag hittar är följande fundering:
Ursäkta en genuint okunnig i trådens ämne, men vad är poängen med att handla på 'faktura' trots betalningsanmärkning? Är det att köpa en massa saker och sedan ge fan i att betala 'fakturan'?

Någon svarar att så är fallet. Sedan listas ännu fler webbutiker som för en stund kan få en att förtränga ett miserabelt liv. Själv går jag och tar en kopp kaffe av märket Eldorado och känner mig förvånansvärt tillfreds.

torsdag 27 september 2018

Att följa Jerome

Att Federal Reserve höjde räntan med 25 punkter igår borde inte ha kommit som någon överraskning, men det fick USA-börserna att tappa igår kväll. Kanske är marknaden bara en aning masspsykotisk. Kanske tolkade den Fed-chefen Jerome Powell som att höjningen kommer att följas av fler.


Inget konstigt med det. Amerikansk ekonomi går bra. Det som oroar mig är hur Europa kommer att anpassa sig. Det är ingen vild gissning att ECB snart kommer att följa efter med egna höjningar. Och när så sker är det en ännu tamare gissning att Riksbanken följer efter.

Är räntehöjningar vad svensk ekonomi behöver nu? Eftersom Sverige inte ens lyckades få ekonomin att gå ihop i den högkonjunktur vi haft är jag inte säker på det. Lägre sysselsättning och galopperande utgifter borde väl kunna kyla av svensk ekonomi utan att Stefan Ingves ska lägga lök på laxen?


Jag avundas varken Ingves eller den tillträdande regeringen deras arbetsuppgifter. Jag har inga råd att ge. Kanske tvingar den globala marknaden små ekonomier att kopiera stora ekonomiers handlingar för att inte riskera att drunkna i svallvågorna, men om svensk ekonomi går knackigt samtidigt som Ingves försöker simma ikapp med de stora hajarna kan det bli ett par stökiga år nu.

onsdag 26 september 2018

En björntjänst gör ju ingen glad

Nu riskerar jag skit från Sara i kommentarsfältet när jag återigen drar paralleller mellan fetma och ekonomi, men jag tar risken fullt medveten om att jag inte vet vad jag pratar om.

Ett gäng amerikanska och brittiska forskare slog sina kloka huvuden ihop och tittade på vad som händer när man med goda råd försöker hjälpa kraftigt överviktiga personer att gå ner i vikt – de går upp istället, pga det stigma det innebär att uppmärksammas som överviktig. De tycker att man istället ska bekämpa de stigmatiserande:
In terms of solutions, the most effective and ethical approaches should be aimed at changing the behaviors and attitudes of those who stigmatize, rather than towards the targets of weight stigma.


Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt fattar hur det går till. Psykisk ohälsa, dålig ekonomi och dyslexi kan mörkas, men en person med 30 kilo övervikt kan låtsas hur mycket han/hon vill. Alla kommer ju ändå se det.

Men de har ju forskat på det här och jag tror säkert att det stämmer, att många överviktiga inte går att hjälpa genom att tipsa om viktnedgång. Hur man gör istället vet jag inte. Den komiker som kommenterade en profilbild på Twitter med kommentaren ”Varför ler du? Du är ju överviktig.” verkade inte heller ha någon framgång.

Om vi då går över på pengar. Säg att jag har en kompis med dålig ekonomi. Det skulle ju kunna bero på något annat än planlöst slösande, som dålig självkänsla. Ja, den lär ju inte precis bli bättre om jag påpekar att han är en slösare, och med logiken från fetmaartikeln är det då jag som är problemet.


Är lösningen att inte säga någonting? Må så vara att det inte funkar att hjälpa till, men att inte hjälpa till funkar väl inte heller? Måste man vara psykolog för att hjälpa vänner i nöd för att inte riskera att stigmatisera deras problem?

Som ni märker har jag (som vanligt) inga svar, men jag skulle gärna ha det. Om jag ser att någon jag känner håller på att förstöra sitt liv genom att ödelägga sin privatekonomi vill jag inte behöva titta på och låtsas som det regnar i väntan på att det ska lösa sig av sig självt. När det kommer till pengar är min erfarenhet att om kurvan går åt fel håll är det väldigt liten chans att det ska vända utan aktiva val.

tisdag 25 september 2018

Fartblinda politiker

Vid sidan av förhandlandet om regeringssammansättningen och talmansvalet har politiken den senaste tiden bjudit på ännu fler skandaler där riksdagspolitiker försökt sko sig på vår bekostnad genom att stjäla skattepengar. Tre exempel, ett från varje block:


Åsa Lindestam (S) lät riksdagen stå för makens hotellkostnader. Tagen med fingrarna i syltburken drog hon en rövare om att Riksdagsförvaltningen godkänt detta, men när ingenting i verkligheten backade upp påståendet tystnade protesterna.

Stefan Jakobsson (SD) åkte taxi till vänner, fester och nattklubbar utan att betala för det själv. Totalt har han åkt taxi för 330000 kr sedan 2014, vilket får mig att undra om han bor i en taxi. ”Det har hela tiden varit min vilja att göra rätt för mig”, säger han, men oj vad han har misslyckats med det.

Caroline Szyber (KD) lät hela familjens hotellkostnader gå till skattebetalarna, tre gånger. ”Eventuellt ligger felet hos mig”, sa Szyber när hon blev påkommen. Ja, det ligger väl i farans riktning, som GW skulle ha sagt.


Gemensamt för alla tre är att de låtsas som att de försökt göra rätt, trots att det inte är speciellt svåra grejer det handlar om. Det fattar vem som helst att man inte kan skicka privata räkningar till sin arbetsgivare. Att denne arbetsgivare är vi i skattekollektivet gör det inte ett dugg bättre, snarare tvärtom.

De verkar inte ens fatta det olämpliga. I flera fall kan man bara jämföra texten på reseräkningarna med rapporten på Facebook, som när Stefan Jakobsson tog en hyrbil (så då förstår han att biltrafik utan taxiskylt i alla fall inte är förbjuden, jag blev orolig ett tag) när han skulle på svensexa.

Pampar hade mage att fuska redan på 70-talet.

Jag gissar att myglarna har en sak till gemensam, nämligen att påföljden bara blir att de tvingas betala tillbaka hela eller delar av beloppet de tillskansat sig. Ja, och så att de blir av med ett jobb de uppenbarligen inte behärskar, men ingen polisanmälan, ingen straffskatt, ingenting. Bara en tydlig signal till alla efterföljare – testa, går det så går det.

måndag 24 september 2018

Maximera arv?

Jag har tidigare varnat för arvsskattens återinförande och vad man kan göra för att slippa undan, givetvis helt lagligt.

Men är det självklart att man ska jobba för att barnen ska få ärva? Hur märklig frågan än kan verka för griniga gubbar som jag finns det fler än ett svar på frågan. Så här säger t ex artisten Sting:
"I told them there won't be much money left because we are spending it! We have a lot of commitments. What comes in we spend, and there isn't much left," he said. "I certainly don't want to leave them trust funds that are albatrosses round their necks."


Det kan ju inte vara så kul att ha en albatross runt halsen. I Stings fall ”väger” fågeln 300 miljoner dollar. De flesta lämnar ju inte efter sig ett sådant arv utan på sin höjd några miljoner. Jag vet inte om beloppet gör skillnad, men jag har träffat vanliga svenskar som resonerat likadant. De tror helt enkelt inte att deras barn och barnbarn skulle gynnas av att få en klump pengar vid arvskiftet.

Det är olika för olika människor. Bevisligen finns folk som fått en stor summa pengar, ett arv eller spelvinst, som slutat i kaos och misär. Här är tjugo exempel på olyckliga lotterivinnare.


Som förälder kan man inte förbereda sina barn på allt, men jag kan måla upp värre situationer att hantera än att få en massa pengar, så kanske är det snarare ett kvitto på förälderns otillräcklighet än något annat.

Jag gissar att de flesta föräldrar som läser denna blogg skulle se det som övervägande positivt om de kan lämna över en slant till sina barn, antingen i arv eller ännu tidigare. Det skulle om inte annat kunna göra skillnad för ens sparstrategier om man kan ha en sparhorisont på över hundra år, något som enskilda sparare aldrig kan ha. Den som har tankar om detta får hemskt gärna utveckla dem i kommentarsfältet, som alltid.

söndag 23 september 2018

På jakt efter det enkla livet

Av en slump hamnade jag på den här killens Youtubekanal och upptäckte att han ofta har flera miljoner visningar på varje video när han campar i naturen, håller värmen med en vedugn på vilken han också lagar mat.


Han gör liksom inget, han bara är. Ändå sitter alltså miljoner människor framför sina datorer och tittar på. Känns ju helt sjukt, tänkte jag, medan jag fascinerat kollade igenom flera timslånga videos utan att kunna sluta.

Fenomenet får mig att tänka på löparen Markus Torgeby (har inte lyckats klura ut hur han är släkt med SEB-chefen Johan Torgeby) som bosatte sig i ett tält av lappkåtemodell i den jämtländska skogen. Där sov han, sprang, högg ved, åt havregrynsgröt och hoppade på tillfälliga jobb för att få det att gå runt när journalister började höra av sig för att göra reportage. Om vadå, tänkte han, jag gör ju inget.


Så varför sitter vi där bakom våra dataskärmar och läsplattor och tittar på när andra lever? Jag har inte tältat på trettio år och har ingen större lust att göra det. Tidigare har jag skrivit om människor som bor året runt i husbil. Jag tänker inte göra det heller, men kan det ändå vara så att jag (och andra) innerst inne när en dröm om ett enklare liv?

Jag får fundera på det, men nu plingade mikrougnen och alldeles strax börjar en liveutsändning på Youtube, och så fick jag en notifikation på Twitter och visst hade jag ett par mejl jag borde svara på, en nätpokerturnering med bra värde, en aktie att läsa på om...

lördag 22 september 2018

Vi står inte ut (med att leva som vi lär)

Alla har vi en hycklare i oss. Det är svårt att vara en förebild för sina barn och att inte snacka skit om personer man ogillar eller peka finger åt grannens stadsjeep samtidigt som man flyger på semester till andra sidan jorden. Det är inte lätt att vara människa.

Men en grupp som tycks ha särskilt svårt att leva som de lär är nätverket #Vistårinteut som säger sig kämpa för att unga ensamkommande ska få stanna i Sverige. På Facebook har de nästan 75000 ”gilla”-markeringar och följare. Oavsett vad man tycker om sakfrågorna kan de flesta enas om att världen behöver mer engagemang. Så vad händer då när gruppen får konkreta möjligheter att hjälpa till?


Jo, det ska jag berätta. Nu har runt femtusen afghaner hamnat i kläm mellan den så kallade gymnasielagen och Migrationsverkets regler. De som redan fått avslag på sina asylansökningar i alla instanser får ingen plats på Migrationsverkets boenden och i väntan på beslut från Migrationsöverdomstolen är många av dem hemlösa.

Så vad är problemet? 75000 svenskar vill ju hjälpa dem. Om var femtonde asylaktivist tar emot en asylant i sitt hem är problemet löst. Jag läser tråden i deras Facebookgrupp för att se hur fördelningen går.


Döm om min förvåning när jag läser inlägg efter inlägg som istället kräver hjälp av Socialen, uppmanar till massaktioner mot ansvariga ministrar, brev till Amnesty och mediala påtryckningar. De skriver att behandlingen är omänsklig, ovärdig, oförsvarlig. Regeringen ska skämmas, Sverige ska skämmas, det mesta i versaler med TREDUBBLA UTROPSTECKEN!!!

Jag har scrollat flera hundra kommentarer och hittills har jag inte sett en enda aktivist skriva att de kan fixa tak över huvudet åt en afghan i sin bostad, friggebod eller husvagn.


Det minsta de kan göra är väl att erbjuda en slant till den som gör det i deras ställe? Har de inga pengar kan de ju jobba extra och gå ihop flera stycken för att finansiera boplatser. Det är alltid lättare att vara generös med andras pengar, men visst är det märkligt att människor som värnar om denna grupp över allt annat och tycker att det är hemskt att de inte bereds plats i vårt samhälle inte vill offra mer än ord i en Facebookgrupp.

Vi behöver i alla fall inte känna kollektiv skuld för att fenomenet skulle vara typiskt svenskt. När Youtubern/skribenten Paul Joseph Watson undersökte hur många flyktingar brittiska mångmiljonärer som J.K Rowling och Bob Geldof inhyst i sina slott och herrgårdar upptäckte han att trots att de varit väldigt tydliga med att Storbritannien ska ta hand om flyktingar har de inte precis visat vägen:

fredag 21 september 2018

Cykla för miljön...

Jag bor i en stor bostadsrättsförening. En fördel med det är stordriften. På minussidan tappar man solidariteten och samhörighetskänslan man kan få i en mindre förening. När något i de allmänna utrymmena inte funkar känns det som ”någon annans” problem. Det finns så lite pengar att spara i att vara försiktig med de gemensamma resurserna att ingen bryr sig.

Då och då bestämmer sig föreningen för att rensa i cykelgaragen. Folk struntar i eller glömmer sin gamla cykel när de flyttar, nya cyklar tillkommer och till slut är det fullt. Rent praktiskt sätter man en etikett på varje cykel som uppmanar ägaren att ta bort densamma. Om lappen sitter kvar efter en månad trots påminnelser i brevlådorna och anslag i portarna räknas cykeln som ägarlös.


Och då slänger man den! Det är nu snåljåpen i mig vaknar. Eftersom jag själv sålt flera cyklar genom åren vet jag att en oväxlad gammal cykel går att sälja för 500-1000 kr förutsatt att allt funkar. När föreningen genomför sina raider förverkas drösvis med cyklar, kanske hundra och då snackar vi alltså 50000-100000 kr.

Det finns luckor i resonemanget. Om en bostadsrättsförening säljer hundra cyklar på ett bräde blir priset troligen bara hälften, på samma sätt som Kronofogdemyndighetens försäljningar inte inbringar lika bra pengar som privata annonsörers. Dessutom ligger cykelreparationer och slangbyten lite utanför fastighetsskötarnas ordinarie arbetsuppgifter och många av de här cyklarna har stått i ett cykelgarage eller ett utomhus cykelställ i flera år och behöver en stunds kärlek.

Nej, inte den sortens kärlek...

Men skänk dem till välgörenhet då! Vår förening samarbetar redan med en dagverksamhet bestående av utvecklingsstörda (ber om ursäkt ifall den senaste godkända benämningen är intelligensutmanad eller begåvningsutsatt) som hjälper till med snöskottning och liknande. Låt dem laga och sälja cyklarna och behålla pengarna i sin verksamhet, åka på utflykt eller så.

Jag gissar att det inte är tillåtet. Att man inte får göra pengar på andras sopor, på samma sätt som man egentligen inte får ta hem containerfynd. Det bästa och enklaste vore naturligtvis att den som har en cykel de inte använder tar sig i kragen och säljer den (eller skänker bort den om de är förmögenhetsallergiker). Mycket få människor säger sig bada i pengar. Ännu färre säger sig skita helt i miljön. Märkligt då att så många agerar precis tvärtemot de värderingar de säger sig ha.

torsdag 20 september 2018

En traders uppgång och fall

Att handla med aktier är aldrig helt riskfritt. Ingen risk betyder ingen avkastning. Att handla med optioner och terminer är att dra upp risken ytterligare eftersom man då kan riskera att förlora mer än hela sin investering. Så långt inga konstigheter, men jag förstår inte hur någon med stor erfarenhet och förmögenhet lyckas med bedriften att tappa allt.

Torsk.

Den norske daytradern Einar Aas började som riskmanager i ett energibolag i mitten av 90-talet. 2001 startade han eget familjeföretag under namnet Kraftinvest. 2005 la han ner firman och började handla själv, mest elderivat.

Intressant kille för övrigt. Det finns inte en intervju med karln, inga rörliga bilder. Knappt ens stillbilder. De flesta medier har använt en bild som ser ut att ha tagits för tjugo år sedan, men ungefär så här ska han se ut nu.


Och det saknas inte medialt intresse för Aas började i stort sett på noll för att tjugo år senare ha en bra bit över en miljard på kontot. Jag vet inte var ni drar gränsen för ekonomiskt oberoende, men för mig dras den betydligt tidigare. Oavsett vilket liv man lever ska man då ha pengar så att det räcker livet ut, vad man än gör.

Men nej då, i förra veckan sumpade han 1,3 miljarder. Vad han gjorde var enkelt uttryckt (för det här går givetvis en mil över mitt huvud) att han spekulerade i att differensen på elpris i Norden och Tyskland skulle gå ner. Det gjorde den inte och till slut hade han inte pengar till att täcka förlusten.

Och den här veckan går stavfelet till...

Så nu riskerar han att försättas i personlig konkurs. Varför i hela världen sätter man sig i den sitsen som miljardär? Vi kan väl utgå ifrån att det inte var för att han behövde mer pengar. Självhävdelsebehov? Jag har ingen aning, men helt friskt verkar det inte.

onsdag 19 september 2018

Livets hårda skola

Jag har svårt för många uttryck och i platsannonser och andra jobbsammanhang slår floskelmätaren alla rekord. Det är 110 procents engagemang och många bollar i luften. Okej, larvigt många arbetsgivare sväljer sån skit, så det må väl vara hänt, men vid ”livets hårda skola” drar jag gränsen.

Seriöst, vad fan betyder det? Det är väl ändå bara en omskrivning för ”inga mätbara kunskaper”? Jag är själv inte särskilt välutbildad och skäms inte för det. Tvärtom ser jag det ofta som en tillgång att inte ha läst en massa år på universitet (jag kan riktigt höra knaket från alla fötter jag trampar på nu).


Jag är inte ensam om det, har hört flera entreprenörer gå så långt som att överhuvudtaget inte anställa personer med eftergymnasial utbildning. När en av mina gamla klasskompisar var på intervju hos en headhuntingfirma sa intervjuaren någon i stil med ”Jag ser att du saknar eftergymnasial utbildning” och fick genast svaret: ”Nej, det har jag aldrig saknat!

Det är alltså inte utbildningsnivån jag vänder mig emot. Det säger sig självt att vuxna människor har skaffat sig en massa erfarenheter som inte räknas som formell utbildning. Men berätta då vad ni kan, vad ni har gjort och vad ni är bra på. ”Livets hårda skola” är lika informativt som ”Jag har andats” och kan lika gärna betyda företagande i flera branscher som provisionsbaserad försäljning över hela världen eller åratal av T-Röd på en parkbänk.


Så låt oss slippa ”livets hårda skola” såväl i profiltexter i sociala medier som i samtal på fester. I alla sammanhang faktiskt. Så fort någon kommer dragandes med livets hårda skola kommer jag övertrumfa deras dryghet genom att citera skådespelaren Sten Johan Hedman som i den gamla tv-serien Snoken spelar en bitter, alkoholiserad hovmästare som utbrister:
Ni snackar om livet. Jag har levt livet. Lite skillnad...

tisdag 18 september 2018

Riktad reklam

Nyligen skulle jag sälja en grej och kollade runt lite för att bilda mig en uppfattning om varans pris och vad jag skulle framhålla i annonsen. En timme senare får jag ett mejl från Tradera där de rekommenderar sådant som är särskilt populärt just nu. Att nio av tio annonser gällde just det som jag själv precis hade kollat efter var såklart en ren slump.


Eller inte. För riktad reklam finns överallt. Varje gång jag loggar in på min matbutiks hemsida blir jag upplyst om vilka varor jag brukar köpa. Och?! Låt mig avgöra vad som saknas i kylen, jag har bättre koll på det än alla algoritmer i världen.

En av anledningarna att jag började duckduckgoa istället för att googla var för att slippa Googles riktade reklam. (Det är dessutom ett obehagligt företag som trots sin försåtliga slogan ”Don't be evil” bara vill ont, genom att härska och söndra.) Ofta när jag skriver researchar jag något jag egentligen är helt ointresserad av, så när texten är klar vill jag slippa påminnelser, både om prylen/fenomenet och om det faktum att storebror Google ser oss överallt.


Jag fattar att många företag behöver reklam för att gå runt, men det betyder inte att jag måste acceptera det. Jag kommer att fortsätta ha min Adblock aktiverad och de sajter som därigenom helt nekar mig tillträde får jag klara mig utan. Jag vill välja själv och har den måhända lite barnsliga inställningen att en bra produkt kommer att hitta sina köpare utan att man ska försöka tjata igenom affärerna. Tyvärr ser jag inget slut på denna utveckling.

måndag 17 september 2018

”Blanda inte in mig i mitt liv!”

@SnackarGoja och @dividendbomber gjorde mig uppmärksam på en diskussion om fattigdom på Twitter. Den trådända jag såg går att läsa här och det första jag såg var denna bild:


Jag har antagligen inte läst alla inlägg eftersom Twitter nästan omöjliggör det genom retweets och skärmdumpar, och jag varken följer eller känner någon av de inblandade, så jag kan omöjligt veta om de har någon gemensam historik eller dolda agendor. Jag läser det jag ser.

Och det jag ser är en tweet av Carl Hammarström, som titulerar sig IT-företagare/börsinvesterare och enligt uppgift är förtroendevald moderat, ett svar av en Simon (som jag inte tror mig smutskasta om jag kallar vänster) och svar på det av Hammarström. Tillsammans tydliggör de Twitters brist, att korta inlägg är lätta att missförstå.


För jag tror inte att Hammarström, som någon längre ner i tråden menar, likt ett ifrågasatt citat av Marie Antoinette tycker att de som inte har bröd kan äta tårta. Jag tror helt enkelt att han vill ge människor med dålig ekonomi ett spartips – att lägga undan pengar till sparande i början av månaden. Så tolkades det inte av andra i tråden:
Skitsmart ju! Lägg undan pengar i början av månaden så att du inte blir frestad att göra av med dem på mat och mediciner och annan impulsiv lyxshopping!
Haha vafan är det frågan om. Bara bottar inom politiken, vilket jävla stolpskott.
Høyresiden will keep on høyresiding. De vil ha fattigdom. Uten fattige er ingen rike.

Några andra påpekar att svensk fattigdom ofta ändå ger ett utrymme för sparande (jaja, jag vet, inte alla osv), men får då genast svar att så är det minsann inte alls. Fattiga är fattiga för att någon rik har bestämt det, det går inte att göra något åt det och hör sen!


Själv har jag nog aldrig gjort av med mer pengar än existensminimum, oavsett vad jag för stunden tjänat. Jo förresten, när jag byggde hus för de pengar som blev kvar av min inkomst. Då levde jag på a-kassa baserad på en deltidslön och fick ut ungefär 7000 kr/månad, garanterat lägre än nästan alla som sitter på Twitter och gnäller över att deras fattigdom inte har några lösningar som innefattar deras eget engagemang.

En del som kallar sig fattiga (fast jag har en känsla av att de flesta i dessa trådar inte vet ett skit om det utan talar å andras vägnar) kanske aldrig lägger pengar på något onödigt, men faktum är att det finns många med dålig privatekonomi som saknar buffert och ändå lägger pengar på cigaretter, alkohol, hämtmat, fredagsmys, Trisslotter, dåliga lån... De skulle mycket väl kunna ha nytta av det enkla tipset att inleda varje månad med att lägga en del av sina pengar på en aktiedepå, men man kan förstås välja att inte göra det och beskylla rika twittrare för att man inte trivs med sitt liv. Valet är deras – vad de än säger.

söndag 16 september 2018

Hur mycket skit finns det i världen?

Jag hade lite tid att slå ihjäl på ett köpcentrum. Så jag gick runt några varv med en podd i öronen och tittade på en massa grejer jag inte begriper hur någon kan köpa.

Där fanns t ex en glassbar som sålde kulglass. Ett rån (och nu har jag förstått varför det heter rån) och tre kulor för 60 kr. Där jag handlar glass kostar två liter 13,90 kr. Alltså skulle man kunna köpa tre sorters tvåliterslådor, ta en kula av vardera och kasta resten – och det skulle ändå bli billigare! Men köpare fanns det.


I en annan butik sålde man morgonrockar där man kunde få sitt eget namn ingraverat. Hur ser kundgruppen ut – dementa sjusovare? Nu var det ett tag sedan jag bodde i en familj, men nog kunde vi hålla reda på våra egna kläder utan att märka upp dem med namn.

En annan affärsidé som i mitt huvud borde vara rätt smal är förlängning av ögonfransar. Jag skulle fatta det som en sidoverksamhet hos en frisör, men här var det en hel affär som enbart jobbade med ögonfransförlängningar. Och den var full!

Tomt på kontot, tomt i huvudet, men jag har klistrat fast en jävla ryamatta i ögonlocket!

Därifrån är inte steget långt till nagelsalonger. Givetvis fanns det 2-3 sådana också, men nagelbranschen har jag gett mig på förut, så de ska slippa den här gången.

Lyckligtvis ringde personen jag skulle möta innan jag hann göra fler observationer, så jag lämnade stället med bara aningen mindre tro på mänskligheten än innan. Jag låter George Carlin sammanfatta:

lördag 15 september 2018

Smålänningar och skottar

Stereotyper och generaliseringar är roliga, ofta för att det finns ett korn av sanning i dem. Därför bestämde jag mig för att i bästa Bengt af Klintberg-anda djupdyka i påståendet att smålänningar och skottar är snåla, eller åtminstone sparsamma.

Jag jobbade ett tag med ett tiotal smålänningar. Trevligt folk, men onödigt sportintresserade och lite i törstigaste laget. Men snåla? Inte jämfört med mig i alla fall, även om inte det säger så mycket. De flesta gjorde av med lönen efter halva månaden. Som folk är mest alltså.


Men annan fakta backar upp: ”Snåla smålänningar är ingen myt

Där påstås att tre av de fyra län med mest pengar på sparkontona är småländska (det fjärde är Hallands län, vilket på min karta är småländskt om jag kisar lite).

Skottars snålhet hittar jag sämre med belägg för. De köper kiltar för flera tusen kronor styck, och överprisad whisky från något obskyrt bryggeri på en vindpinad ö. Men okej, tydligen gick samma folk i taket när plastpåsar började kosta 5 pence.


Det verkar som att alla länder har sina områden där invånarna anses särskilt sparsamma och det är tydligen alltid kul att driva med oss snåljåpar. Den här tyckte jag var skojig: En skotte blev sur på en engelsk tidningsartikel där man drev med skottar, mejlade chefredaktören och meddelade:
"If you print any more jokes about cheap Scotsmen I shall stop borrowing your paper."

fredag 14 september 2018

Rata dyra matvaror

En del matvaror kostar lika mycket jämt. I min butik har man t ex fått ge 4,70 kr för en burk krossade tomater året runt i flera år. I andra fall varierar det kraftigt, och då menar jag inte i första hand ”idiotproblem” som att affärerna har slut på Oboy och att folk glatt lägger på en nolla eller två på priset för att inte sabba fredagsmyset, jag snackar om vanliga prisvariationer.

I mejeridisken kostar de ostar jag köper runt 60 kr/kilo, men jag köper bara när de rabatterats så att kilopriset understiger 40 kr. Mjölk, fil och yoghurt säljs ibland för halva priset, när de har ”kort datum”. De smakar inte sämre för det.


I grönsaksdisken fluktuerar priserna ännu mer. Potatis kan kosta runt en krona kilot vid midsommar, tio gånger mer nu. Chilifrukt och paprika beror på skörd och årstid. Just nu kostar chilin 59 kr/kilot och paprikan 24,90 kr. Ibland kostar bägge mer än det dubbla.

Hur gör man då pengar på detta? Det är som vanligt – köp billigt, passa när det är dyrt. Jag skriver ofta upp en rad varor på inköpslistan. Väl i butiken väljer jag utifrån prislapparna. Eller också skriver jag ”grönsaker” och improviserar bland zucchini, aubergine, paprika och broccoli för att sedan konstatera att det går lika bra med selleri.


Andra plockar på sig vad de vill ha och tänker: ”Det jämnar ut sig.” Det gör det säkert, men då är det inget spartips och blir klart dyrare i längden. Sedan kan man kanske ifrågasätta friskheten i att köpa en chilifrukt för 75 öre, men rata den när den kostar 1,50 kr. Gör jag av med en i veckan blir skillnaden tio öre om dagen. Jag har råd. Egentligen.

torsdag 13 september 2018

”Låt miljardärerna betala”

I valrörelsen, men även annars, hänvisas ofta de ekonomiska problemen till ”miljardärerna”. Miljardärerna måste betala mer skatt, göra rätt för sig, ta sin del av kakan... Det låter som att denna grupp av skattesmitande parasiter fyller hela städer där de springer runt och terroriserar kreti och pleti genom att skvätta champagne på dem istället för att börja göra rätt för sig.


Visst vore det underbart om så vore! Miljardärer har förstås råd att dela med sig av sitt välstånd. Tänk vad några extra miljoner i skatt skulle göra skillnad för samhället, men knappast alls för miljardärerna själva. Tyvärr finns det några problem med resonemanget.

De flesta av miljardärerna betalar redan väldigt mycket skatt. Vet inte om ni kommer ihåg affärsmannen Leif Östlings tankar på ämnet. Han är visserligen inte miljardär, men har det ändå väldigt gott ställt. Låt oss lyssna:


Miljardärer har dessutom en förmåga att skapa arbetstillfällen. Ta Ingvar Kamprad som fick utstå spott och spe till och med efter sin död för att han var så snål med att betala skatt. Hur många årslöner har Ikea betalat ut bara i Sverige? Hur många svenska underleverantörer har kunnat överleva tack vare Ikea, och hur mycket skattepengar har dessa genererat? Om det inte varit för Kamprad hade svaret varit noll.

Förutom att en människa av rena rättviseskäl inte kan tvingas skatta hur många miljoner som helst riskerar jakten att skrämma dem (och därmed deras pengar och investeringar) till andra länder. Jag vet att floskeltopparnas floskel ”allas lika värde” blivit religion i Sverige, men det gäller inte skattevärdet. Vissa människor ger mer återbäring än oss andra.


I Sverige finns det 187 miljardärer. Fler är de inte. I snitt har de drygt tio miljarder var, men de flesta har bara någon enstaka miljard. Jag höll på att skriva ”på kontot”, men troligen är det mesta uppbundet i affärsverksamhet. Samtliga betalar skatt på sina inkomster, både av arbete och kapital. De flesta betalar genom sina företag hiskeliga summor i arbetsgivaravgifter. Deras fastighetsskatter och moms på konsumtion ligger också på jättenivåer.

Jag menar inte att det är synd om denna grupp, men jag tror att det är dags för politikerna att se att man inte kan peka på miljardärerna som lösning på vartenda svenskt samhällsekonomiskt problem.

onsdag 12 september 2018

When you think of garbage...

Jag vet inte varför jag fortfarande blir förvånad, men varje gång jag möter en växeltelefonist som kopplar mig fel för att hon inte orkar höra vad jag säger, en servitör som strular till en order, en kund som inte passar tiden, folk som inte svarar på mejl... Jag undrar bara varför man inte gör sitt bästa på jobbet. Annars kan man väl lika gärna ge fan i det och göra något annat?


Jag har refererat till En prins i New York tidigare. Att jag gör det igen beror inte bara på att jag ser sjukt lite film utan att det passar in här. Handlingen: Prins Akeem, spelad av Eddie Murphy, åker till USA för att hitta en fru/drottning. Väl där försöker han smälta in genom att spela rollen som lågutbildad invandrare, tar jobb på McDowell's hamburgerrestaurang (som har en liiiten patentdispyt med konkurrenten McDonald's vars Big Mac påminner en del om McDowell's Big Mic). Akeem blir sopansvarig och tar jobbet på största allvar:


Undersökningar visar att mellan var fjärde och varannan svensk är missnöjd med sitt jobb. Vi har väl alla varit där, åtminstone brukar vi ha hunnit ledsna när vi säger upp oss. Men jag kan inte minnas att jag någonsin gjort ett dåligt jobb för att jag inte gillar jobbet, varken för att jag inte orkar bry mig eller för att straffa arbetsgivaren. Inte ens sista dagen på ett arbete jag vantrivts med och med en chef jag hatar. Är jag helt unik?!

Det går nämligen inte en vecka utan att jag träffar på minst en person som verkar hata sitt arbete och som inte ens kan hålla masken utåt. Till dessa människor vill jag säga: Byt jobb! Inte främst för att ni slösar bort ert liv på något ni inte vill göra, för det skiter jag i och det är ert problem. Utan för att ni drabbar mig!

tisdag 11 september 2018

Skolaktier i höst?

Få aktier har en så tydlig politisk koppling som skolbolagen Academedia och Engelska Skolan. Det sägs ofta att man ska undvika sådana bolag, men här har jag haft fingrarna i bägge syltburkarna, i omgångar. Just nu har jag Academedia-aktier.

Vänsterpartiet har, särskilt under den gångna valrörelsen, tagit öppen strid mot ”vinster i välfärden”. Socialdemokraterna har intagit någon slags mellanposition. Deras enmansutredare Ilmar Reepalu var ju väldigt kritisk. Utredningen hamnade visserligen i dokumentförstöraren, men beställer man en utredning av en socialist kan man inte bli alltför chockad när man får en socialistisk utredning. Eller: Som man ropar får man svar.


Därför väljer jag att se det som en testballong från sossarnas sida, de ville se hur den skulle tas emot. Samtidigt lär de någon gång i framtiden komma att behöva samarbeta med borgerliga partier och vill inte måla in sig i ännu ett hörn.

Dessutom går runt hundratusen barn och lika många vuxna i skolan hos dessa bägge utbildningsföretag. Inte lika "illa" som i vården, men försvann dessa utbildningsplatser går de inte automatiskt att ersätta. Det struntar kanske vänsterpartiet i, eftersom de inte sitter i regeringen och inte styr särskilt många kommuner. Det gör däremot socialdemokraterna, så de skulle tvingas ta ansvar.

Nu är valet över och trots att vi inte vet hur styret kommer att se ut känns det väl ändå lite som att faran är över för den här gången? Kanske får vi en regering som behöver passivt stöd av V, men i så fall också av något eller några allianspartier. Därför tror jag inte att V kan få igenom något ytterligare vinsttak eller förbud.


Vad händer då med aktierna? De har gått dåligt i år (Academedia -26 % och IES -13 %). Ingen av dem har aktieutdelning, men bägge går med vinst, så kanske är det dags för en uppvärdering. Ska man vara riktigt optimistisk skulle man till och med kunna tänka sig ett uppköpsbud från någon utländsk skolkoncern. Eller behöver man en foliehatt för att ens tänka tanken?

måndag 10 september 2018

Spara en tusing

Valet är över, nu vänder vi blad.

Så många påstår att de bara råkar göra av med exakt de pengar de tjänar. Inget fel i det, även om jag tycker att man åtminstone ska ha en buffert först. Men hur många har ingen möjlighet att spara en tusenlapp på kort tid? Några exempel:

Skippa en krogrunda

Eller något annat du verkligen inte behöver. En kapitalvara, en möbel...

Resor

Här finns flera handlingar som går att spara en tusenlapp på. Ta egen bil istället för att ta taxi (ja, då får man skippa ölen också, men det mår de flesta bara bättre av). Cykla till jobbet en månad och spar på så vis en månads busskort eller en bensintank.


Sälj sopor

Alla som inte är uteliggare har prylar till ett värde av tusen kronor som de inte använder och således inte behöver. Det är en cykel, en laptop, ett par skridskor eller slalompjäxor, en servis eller några mindre värdefulla saker som böcker, resväskor eller vad sjutton som helst.

Mat

Hur många utkörnings- eller hämtpizzor behövs för att komma upp i tusen kronor? Är man en familj är det 2-3 måltider. Ta er i kragen och laga mat själva! Och/eller spara tusenlappen på affären genom att skippa helfabrikat en månad, köp lite billigare kött och hoppa över det där som ingen behöver: kakor, bullar, chips, jordnötsringar, juice, läsk och mineralvatten. Eller handla exakt som tidigare, bara på en billigare butikskedja.


Jobba svart

Skulle jag givetvis aldrig göra, för det är ju olagligt, men hur lång tid skulle det ta att jobba ihop en tusenlapp på ett jobb som inte ens kräver att du kan något (måla staket, putsa fönster, städa, flytta)? Och så får man lite motion på kuppen också.

Alla spartips passar inte alla, men det här är också bara ett hafsigt urval. Gör flera av dem och du har hastigt och lustigt en femsiffrig buffert. Om du vill! Jag tycker att alla människor borde se till att ha en buffert för oförutsedda utgifter, och skulle åtminstone vilja slippa höra folk påstå att de inte kan spara en enda tusenlapp på något enda sätt. För det är väldigt få som verkligen inte kan det.

söndag 9 september 2018

Valresultatet

Antagligen är det fler än jag som är less på valet redan innan, men idag kommer vi inte undan. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att berätta valresultatet.

I toppen

Störst blir sverigedemokraterna, förvånansvärt tätt följt av socialdemokraterna. Moderaterna blir klar trea.


Mittenträsket

På fjärde plats hittar vi centern, upp från femte, så då går det ju faktiskt framåt. Eller fjamåt ;-). Femma blir vänsterpartiet trots att Sjöstedt nyligen gjort klart att i hans drömsamhälle finns inga privata företag, och jag har svårt att tro att var tionde väljare delar den visionen.


Nedflyttningsstrecket

Fyraprocentsspärren har aldrig blivit så omgärdad som i detta val. Liberalerna har gått till val på att bekämpa extremism, samt förordar ett svenskt Natomedlemskap, Euro och ännu mer federalism i EU. Motsägelsefullt är bara förnamnet, men det blir runt 5 procent ändå, som vanligt. Samma sak för kristdemokraterna som med nöd och näppe klarar övergången från att vara sistagångsväljarnas parti till att bli partiet för missnöjda moderater.

Men där tar det stopp. Miljöpartiet åker ur i år. Partitopparnas flyg- och taxiresor, brunkolssveket och ”väldigt, väldigt tunga stenar” blir till slut för mycket. Förra gången de åkte ur, 1991, blev det bara en mandatperiod på avbytarbänken, men den här gången kan det bli värre.


Nya partier

Inget nytt parti kommer in i riksdagen. Klart närmast blir Alternativ för Sverige, som får många ledarskribenter att sätta i halsen eftersom siffrorna blir högre än många av dem trott. Särskilt jobbigt blir det för de journalister som inte nämnt partiet med ett ord och nu har att välja mellan att erkänna att de inte har koll på verkligheten eller att de haft koll men valt att inte berätta verkligheten för sina läsare.


Nästan lika förvånade blir företrädare för Medborgerlig Samling när deras parti inte ens får 1 procents väljarstöd, men de kan ändå glädja sig åt några kommunmandat och att de blivit klart större än Feministiskt Initiativ och Piratpartiet, som vi nog inte hör så mycket mer av nu.

Skulle det visa sig att jag har fel i några av mina förutsägelser tar jag genast tillbaka alltihop och skyller på att jag blivit hackad av ryska robotar.

lördag 8 september 2018

Kronraset – jämnar det verkligen ut sig?

I våras berättade jag om min rädsla för vart svenska kronan är på väg och jag har inte precis blivit lugnare.

Det kvittar ju nästan hur mycket avkastning man gnetar ihop ifall ens pengar samtidigt får allt mindre köpkraft. Värdet på bostaden sjunker, bensinen blir dyrare osv. Då är det en klen tröst att det finns andra som har det värre.


Jag tycker nämligen inte att vi borde behöva jämföra oss med Venezuela (landet som enligt ”oberoende” och politiskt neutrala Sveriges Radio hamnat i svårigheter pga det låga oljepriset) eller ens med Pakistan och Etiopien, men så har det tydligen blivit efter att kronan successivt jobbat sig nedåt.

När man växlar in sina kronor blir det ju som allra tydligast hur lite ”bang for the buck” det blir och en kompis till mig utbrast efter sommarens semester att ”nu blir man ju tvungen att vara för Euron”. Mitt svar på det: Nej. Nej, nej, nej!!! Att permanent växla bort vår valuta är som att kissa på sig för värmens skull.


Så vart ska vi istället? Jag vet inte. Tycker ni att det finns skäl att gardera sig för att kronraset fortsätter och hur gör man det enklast?