fredag 18 februari 2022

Ekonomiska gränser

Jag berättade tidigare att jag håller på att omvandla svenska kronor från Sverige till norska kronor i Norge. En rak banköverföring är dyr eftersom bankerna på bägge sidor tar en avgift, dessutom en usel växelkurs, så det bästa är när jag lyckas hitta någon som vill växla åt andra hållet.


Jodå, den är giltig!

Jag har växlat med kompisar och det har gått smidigt, men när jag bloggade om det hörde en läsare av sig och berättade att han hade någon tusenlapp på ett norskt bankkonto efter att tidigare ha bott i Norge. Så han skickade dem till mitt norska konto samtidigt som jag skickade motsvarande SEK från mitt svenska bankkonto till hans svenska.

Men så hörde en annan läsare av sig. Nu var beloppet 12000 kr. Jag trodde inte att personen hörde av sig för att blåsa mig, men även om en tusenkronorsförlust skulle svida är det ingenting emot det tolvdubbla. Med människor jag känner har jag skickat betydligt mer än så utan att skriva papper, men med någon man bara har mejladress eller Twitteralias till känns det jobbigare.

Nu ska sägas att det gick bra. Transaktionerna gjordes när de skulle och ett dygn senare hade vi bägge lite mer pengar än om vi hade låtit bankerna hjälpa till. Men det här fick mig att fundera över ekonomiska gränser. Jag är generellt en fegis. Jag ser t ex alltid till att ha så litet pengar som möjligt på konton kopplade till ett kort. Skulle någon ha fått tag i mina kortuppgifter vill jag inte ligga sömnlös över om banken ska anse att jag får skylla mig själv.

Samma med kontanter. Ytterst få gånger har jag gått runt på stan med över 10000 kr på mig, och då ser jag mig ofta över axeln. Jag skulle överleva förlusten och har kompisar som tvärtom aldrig lämnar hemmet utan ett femsiffrigt belopp i plånboken.


Man vet aldrig när man behöver cash!

När det kommer till att låna eller låna ut pengar brukar jag tänka den morbida tanken att vad händer om någon av oss dör. Är det tillräckligt mycket pengar för att jag skulle vilja kontakta personens fru eller föräldrar och säga att ”han var faktiskt skyllde mig lite pengar när han snubblade på det där övergångsstället” så är det en bra idé att skriva ett papper.

Hur tänker ni? Är ni obrydda och tänker att världen blir en bättre plats för er om ni vågar lita på medmänniskor eller utgår ni ifrån att alltid bli lurade för att inte bli besvikna?

16 kommentarer:

  1. Jag litar inte på någon är min grundregel. Blir sällan besviken. Vid transaktioner som ovan hade jag aldrig skickat pengarna först.
    /Arbetsplanen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag brukar tänka: Är det här pengar någon blåser mig för? T ex sålde jag med swish i Sverige utan att ha swish-appen. När folk stod mitt emot mig och sa att de swishade litade jag på att de inte skulle blåljuga för en hundralapp. Knappast en tusenlapp heller, men då ökar risken.

      Radera
  2. Jag blev blåst på 4500:- vid förhandsbetalning av en synth trots stor försiktighet, foton på försändelse + kvitton. Nu kan jag vara ganska hänsynslös i det läget så jag letade rätt på killens mor och hans flickvän + att jag hotade med en motorcykelklubbspresident som jag är vän med i hans närhet. Att presidenten är from som ett lamm berättade jag inte. Fick tillbaka mina 4500:-.

    Å andra sidan sålde jag en gång ett par riktigt bra högtalare till en kille uppe i norrland. Han satte utan att blinka in 20.000:- på mitt konto innan jag lade dem på bussfrakt ett par dagar senare. Det hade nog fasen inte jag vågat.

    //Jonas B

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag sålde en bil på avbetalning till en granne (jag var 18, han kanske 20). Han skulle betala 3000 kr till vilket var mycket pengar för mig. Till slut började jag tjata varje dag. Jag ringde, knackade på och pratade med hans mamma och visade med all önskvärd tydlighet att den här skulden kommer du inte undan. Då hittade han pengarna.

      Jag har kompisar som köpt datorer på det där viset, swishat 20-30 tusen till en privatperson för att sedan invänta leverans. Jag hade inte gjort det utan att åtminstone ha något slags kontrakt. Folk har förvandlats till svin för betydligt lägre summor än så.

      Radera
  3. Säljer eller lånar sällan ut saker eller pengar. Har blivit blåst på nån 500 hundring eller så som nån ytligt bekant aldrig betalat igen. Då är det värre med anhöriga eller släktingar som inte betalar igen, att tjata då kan vara känsligt. De gånger jag köpt något via nätet från privatpersoner har det fungerat.

    Då är det snarare sämre med företag där beställda produkter ibland inte stämmer med bild eller utlovade prestanda. Några riktigt irriterande förluster är de där banker gjort fel och sedan vägrat ta på sig skulden eller insisterat på att förlusten ska delas 50/50.

    Är väl inte helt felfri själv heller, har nog kvar nån bok eller cd-skiva jag lånat av någon i ungdomen. Dock litar jag således minst lika mycket på (rätt) privatpersoner som på företag, banker och myndigheter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inga problem att tjata, men det är ju tråkigt.

      Riktigt surt att bli lurad av någon som gör det medvetet, vare sig det är privatpersoner eller företagare. Att bli blåst av banken är särskilt surt för att man vet att om det vore ens eget fel hade det inte funnits på kartan att de hjälpt till, men är det deras fel ska man vara solidarisk.

      Radera
  4. Brukar försöka undvika att göra affärer med privatpersoner. Man kan ju bli blåst.

    Med banker vet man att man blir blåst i förväg, och det känns av någon anledning bättre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte just säga det efter att ha läst första raden, att med vissa företag behöver man inte vara rädd, man vet att det ska ske.

      Radera
  5. Idag tar jag det alltid väldigt försiktigt med transaktioner. Jag ska väl dock erkänna att även jag var naiv en gång och gav mitt godkännande till en transaktion på 400,000 kr med en närstående. Behöver jag tillägga att vederbörande kort därefter visade sig ha oärligt uppsåt och alltså ljög mig rakt i ansiktet? Men, jag har är långsint som en elefant vad detta beträffar. Dvs jag glömmer aldrig.
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Pengar har en märklig effekt på folk. Men hur gick det, fick du tillbaka pengarna?

      Radera
    2. Nej, de pengarna är borta. Du vet ibland är man för snäll och tycker lite synd om folk, man ska inte vara det. Jag hade nog inte varit det mot någon annan än mot just en närstående. Men, det var bevisligen oerhört dumt. Pengar förstör vissa människor. De går över lik för dem.

      Radera
    3. Du tar det ändå med fattning. Jag är rädd att jag hade exploderat.

      Radera
  6. ZAR Syd Africka.
    Valutan år 2006 kurs 1,29
    I går 19 feb kurs 0,62 emot Svenska kr.

    Har ärvt en fastighet i Kapstaden.

    Känns så att efter försäljningen är klar.
    Det blir ej många SEK kvar..

    Funderar på hur jag ska lägga upp taktiken.

    Nästan samma bekymmer som du Sparo.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du får väl intala dig att det ändå är ren vinst när du ärvt, men visst är det surt att se pengarna försvinna.

      Radera
  7. Intressant frågeställning det här. Själv lånar jag inte ut pengar till någon som jag inte är beredd att skriva av direkt vid den typ av olycka som du nämner. Och är det större summor så får folk låna det av banken istället.
    Aktiepappa - en blogg om ekonomi och aktier

    SvaraRadera