Sponsra en elstolpe

”Om det inte vore för staten, vem skulle då bygga vägar?”

Det finns en del grejer som rimligen inte styrs upp av marknaden. Ett privat försvar vore i mina ögon orimligt. En privat poliskår skulle åtminstone bjuda på en del utmaningar. Men mycket som idag görs av stat eller kommun skulle alldeles säkert ordna sig ändå. Det fanns t ex vägar innan staten fanns. Att de inte var asfaltsbelagda berodde inte på att det saknades stater utan att tekniken inte var uppfunnen.

En utmärkt lösning jag upptäckte när jag kom till Norge var elljusspår där elstolparna är finansierade av privata näringsidkare och t o m en och annan privatperson. På första stolpen står det exempelvis McDonald's, på nästa stolpe den lokala däckfirman med öppettider och kontaktuppgifter. Vissa namn återkommer på flera stolpar, andra nöjer sig med en.

Inte all reklam blir helt lyckad.

Jag vet inte vad det kostar att sponsra en elstolpe, men för ett vinstdrivande företag med marknadsföringsintresse är det nog inte galet mycket. På det sättet får kommunen ett motionsspår med elljus till priset av ett utan, företag på orten får berätta för lokalinvånarna att de finns och dessa kan i sin tur glädja sig åt möjligheten att motionera på kvällstid.

Ni som sprungit, promenerat eller åkt skidor i ett elljusspår vet att det förmodligen är rätt bra reklam också. Det finns ofta inte så himla mycket att titta på där, och ju tröttare man blir desto mer uppmärksamhet ger man elstolparna som var och en berättar att man är en stolpe närmare målet.

Nu finns det förmodligen någon som tycker att det här borde vara renodlat kommunal verksamhet, men varför det egentligen? Ett motionsspår kommer på ett sätt alla till del. De som använder dem får bättre hälsa, och det gynnar inte bara den enskilde utan sänker samhällets kostnader för sjukvård så att skattepengarna kan gå till annat.

Att köpa renoverad telefon – sponsrat av Refurbly

Jag köpte nyligen en mobil här i Norge. Jag vet att jag är den siste europén att skaffa smartphone, men det är ju 2021 nu och jag var tvungen av flera skäl. Telefonen jag köpte kostade egentligen 1990 kr, men kedjan som sålde den hade ”outletprodukter”, telefoner som varit ute hos kund, har en repa eller saknar originalkartongen. Den jag köpte hade varit skyltexemplar, men var helt felfri. Notan hamnade på 1393 kr.

Den här duger fan inte längre.

Men i Sverige finns ett sätt att tjäna betydligt mer än 600 kr vid mobilköp, genom att handla hos Refurbly, som kontrollerar, renoverar och fabriksåterställer och säljer begagnade iPhones. Förutom full funktion garanterar de minst 85 procents batterikapacitet och lämnar dessutom två års garanti på alla mobiler, liksom två veckors returrätt, och du kan till och med försäkra telefonen.

Kan man dessutom leva med ett skönhetsfel eller två kan det bli riktigt billigt. Refurbly har tre olika nivåer, från nyskick till ”okej skick” som innebär repor och skrapmärken. Men inga sprickor i glaset och för egen del skiter jag i hur en telefon ser ut på baksidan, särskilt om jag ska sätta den i ett fodral så att jag inte ens ser det. Funktionen och priset är det som spelar roll.

Ja, detta är reklam och jag får betalt för att säga det, men jag tycker på riktigt att det är kanon med återanvändning. Miljön tjänar på det (tillverkningen av en enda mobil ger 86 kilo avfall), den gamla ägaren tjänar på det (när Refurbly köper den istället för att den ruttnar i en låda eller hamnar på tippen), men framförallt tjänar du på att köpa en mobiltelefon någon annan haft innan dig, upp till 60 procent faktiskt.

Vill du spara ännu mer kan du klicka här och skriva in koden ”SPARO” i fältet för rabattkod så får du 250 kr rabatt vid köp av valfri renoverad mobiltelefon. Det tjänar inte jag något på. Jag klagar inte, försöker bara vara transparent här.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Refurbly AB, men åsikterna är mina.

Betala eller avstå

Jag fick ett tips av en anonym läsare som köpt en dusch från Bygghemma.se. Eftersom han valde att betala mot faktura drevs sedan betalningen in av Svea Ekonomi. Inget konstigt med det, men Svea Ekonomi passade sedan på att erbjuda honom att dela upp sin betalning. Reglerna för detta ser för närvarande ut så här:

”Vid kontokredit tillkommer en månatlig aviavgift om för närvarande 45 kr. Krediträntan beräknas på den aktuella skulden vid aviseringstillfället. Den nominella årliga räntan är för närvarande 19,75%.

Om betalning inte sker i rätt tid kommer du att påföras en förseningsavgift om för närvarande 145 kr. Du kommer också bli debiterad en dröjsmålsränta med 2% per månad på den vid var tid utestående skulden från förfallodatum tills full betalning sker.

Exempel på effektiv ränta vid köp om 5 000 kr, löptid 12 månader, 19,75 % ränta, uppläggningsavgift 0 kr och aviavgift 45 kr: 45,51 %.”

Frågan är fri, men är man beredd att betala tiotals procent i årsränta för en dusch har man betalat för mycket eftersom man uppenbarligen inte har råd. Vilket är lätt hänt! En duschhörna med två glasdörrar, en duschslang och ett duschmunstycke kommer lätt upp i ett femsiffrigt belopp. Behöver du hjälp av en rörmokare stannar inte taxametern där heller.

”SE PRISET!” Mmm, det gör jag.”

Samtidigt. En komplett, men begagnad duschkabin går lös på ett par hundralappar. Kanske inte den optimala lösningen om man drömmer om en spröjsad glashörna från Bygghemma, men har man inte råd kan det vara klokt att rätta munnen efter matsäcken. Lägg på några hundralappar till så får du massagestrålar och trams.

Att rätta mun efter matsäck (eller inköp efter plånbok) är förresten alltid ett gott råd. Har man inte råd – köp inte.

Pissblogg

Det här är ju en ekonomiblogg, så jag brukar inte blogga om kroppsvätskor, men kanske är det någon där ute som inte är klar över att människan är utrustad med en utomordentlig gödningsvätska. På svenska kallas den ofta guldvatten, men jag föredrar den norska benämningen tissevann.

För det är vad det är – nio delar vatten, en del urin. Tack vare manligt privilegium kan jag utan större problem få in detta växtförbättringsmedel i ett kärl med smal tapp. Om man känner sig mer som kvinna och dessutom har pengar över kan man använda sig av ”Guldkannan”, en vattenkanna med fällbart handtag.

Men jag vet inte. Väger man inte tresiffrigt tänker jag att man lika gärna kan sätta sig på en hink av något slag. Sedan fyller man på med ungefär en liter vatten per deciliter kiss och så är det bara att hälla mirakelbrygden över växter man känner behöver det, företrädesvis sådana som mår bra av kväve, som tomater och squash.

Nu kanske någon tycker att det är äckligt att mixa urin och livsmedel, men rent logiskt är det inte det. För det första består urin till 95 procent av vatten, så i den här mixen är vi uppe i ungefär 99,5 procent vatten, vi snackar inte om något starkare koncentrat. Dessutom ska det inte hällas på frukt och grönsaker utan ner i jorden. Jord består för övrigt sedan tidigare av förmultnade växtdelar, gaser, daggmaskar och sånt.

För övrigt är det ingen poäng att gödsla ända fram till skörd. Kör vanligt vatten sista veckorna, och skölj växterna innan du äter dem, oavsett om de vuxit under eller ovan jord, så lär du överleva.

Second hand in second land

Jag har sålt begagnade grejer sedan 2008. Blocket, Tradera, Bokbörsen, diverse obskyra säljsajter, Täby Loppmarknad... Helt tomt blir det väl aldrig, men när jag flyttade i somras tyckte jag i princip att jag hade blivit av med det jag skulle.

”Där är en madrass jag kan sälja!”

Sedan bar det sig inte bättre än att jag köpte ett gårdsbruk där nästan allt ingick, från möbler och gardiner till porslin och mat. Och en hel lada full med grejer, verktyg och bildelar. De gamla ägarna skulle resa ut i världen så deras behov av bakmaskiner, playstations och motorsågar var begränsat.

Liksom mitt. Så nu sitter jag här igen, en minimalist i ett hus fullt med saker (eller egentligen fem). Till skillnad från Sverige kan man inte ens åka till soptippen och dumpa allting utan att betala för det. Dessutom är det mycket som har ett värde, bara inte för mig, och det känns mycket roligare att ens ägodelar kommer till användning.

”Sopor, någon?”

Så nu är jag igång som skrothandlare igen. Det första jag sålde var fyra vinterdäck. Sedan ett reservhjul och en tv. Finn.no är en aning bättre än svenska Blocket, även om ”jag skickar en man från Fedex med kontanter i kuvert”-förfrågningarna duggar tätt även där. Facebook Marketplace är gratis, men ibland känns även det för dyrt för den bedrövliga tjänst de erbjuder. Men okej, det skadar ju inte ifall man orkar dubblera och lägga upp sina annonser även där. Rätt som det är säljer man något.

Och nu tänker jag försöka ha ett ständigt flöde med grejer till salu. I vår får det bli en gårdsloppis också. Det gäller ju att tjäna ihop till den dyra norska maten, skatten och alla räkningar. ”Ladorna är tomma”, sa Sveriges nuvarande (?) statsminister. Det är inte min lada, men jag jobbar på det.

Ikea-korv & Biltema-kaffe

När Ikea började sälja korv med bröd för en femma var det för att Ingvar Kamprad hade räknat ut att det skulle löna sig. Idén var att det inte bara skulle vara billigt, det skulle vara tappa-hakan-billigt så att själva korven blev en snackis.

Biltema har hakat på tåget och säljer förutom femkronors korv bl a kaffe & kanelbulle för 5 kr och mjukglass för 10 kr. Och visst tusan verkar det funka. När jag åkte runt med husvagn i Norge i en månad (jag hade med kaffebryggare, men tänkte inte på att min spänningsomvandlare inte skulle orka driva den) fikade jag ofta på Biltema.

Det är praktiskt att veta att de har ett kafé där jag inte behöver vända i dörren när jag ser priserna. Den stora vinsten för Ikea och Biltema är ändå inte ett par kronor på mitt kaffe utan att kafékunderna kommer att gå in i butiken när vi ändå är där.

Plötsligt står man där med ett bilbatteri för en tusenlapp eller ett halvt bohag från Ikea, och då hade de kunnat bjuda mig på kaffet. Vilket Ikea faktiskt har gjort. När jag köpte ett Ikeakök fick jag en massa lunchkuponger, så då åkte jag dit igen och igen. Jag vill inbilla mig att jag är alldeles för beräknande och prismedveten för att göra några onödiga inköp, men vi är alla människor.

Viktigt att försörja sig?

Få saker var viktigare för mig som barn än att bli vuxen. I det begreppet låg framförallt att kunna ta hand om sig själv, laga mat, handla och betala räkningar, men viktigast av allt var såklart att försörja sig själv. Och vilken härlig känsla det var när allt fler av dessa bitar föll på plats. Jag skaffade ett jobb, flyttade hemifrån, köpte bil och tog körkort (ja, märkligt nog i den ordningen).

Min känsla är att alla andra unga kände som jag på 80- och 90-talet, men i så fall har samhället förändrats för när Timbro lät Demoskop fråga ett par tusen människor hur viktigt det är för dem att kunna försörja sig själva svarade hela 15 procent inte ”Mycket viktigt”.

Timbro försöker göra partipolitik av detta och det är visserligen sant att högerpartiernas väljare har väsentligt högre arbetsmoral än vänstern i denna undersökning (enda undantaget är C som är uppe i högerns siffror), men det som förvånar mig är att inte alla staplar ligger över 95 procent. Vad är det för människor som inte tycker att det är viktigt att klara sig själva?!

Men på det resonemanget får jag åtminstone inte med mig Nya Wermlands-Tidningens ledarskribent som istället tycker att siffran 85 procent vittnar om Luthersk arbetsmoral.

Jag är helt på det klara med att alla inte kan försörja sig. Gamla, sjuka, handikappade osv behöver samhällets stöd och det är helt okej. Det är inte så att jag tycker att de som inte jobbar har ett lägre människovärde. Jag levde bara i villfarelsen att nästan alla ville klara sig själva. Jag gillade den tanken.