Gemensam ekonomi?

Eftersom jag tidigare uttryckt åsikter om hur och när man bör introducera barn för pengar trots att jag är barnlös känns det som en naturlig fortsättning att som singel uttala mig om huruvida man ska ha gemensam eller delad ekonomi i parförhållanden. För den som tar illa upp kan jag avslöja att jag även har åsikter om narkotikamissbruk och självmord trots att jag varken knarkar eller har tagit livet av mig.

När man slår ihop sina påsar delar man antingen lika på alla gemensamma kostnader och behåller resten själv, eller så slår man ihop hela ekonomin. Eller någon variant, där den som tjänar mest betalar mest av det gemensamma. En fast procentsats eller valda delar. Det där lägger man ju upp som vill, men jag tror inte att jag känner till ett enda pissigt förhållande där inte ekonomi är orsaken till de flesta konflikter, ibland alla. Det här är några av varianterna i min bekantskapskrets (hoppas att ingen av dem läser och känner igen sig).

PAR 1

Han tjänar dubbelt så mycket som henne och anser därför att han kan spendera hur stora pengar han vill på sitt stora och dyra intresse. ”Klagar hon kan hon dra åt helvete.” Jag har inte hört henne klaga, men eftersom han har satt ribban känns det nog inte så kul för henne att överhuvudtaget beröra ämnet pengar.

PAR 2

Han är nollställd på papper och siffror, för att inte tala om datorer, så hon betalar räkningar, deklarerar och håller koll. Det passar honom, men inte henne. Fast det säger hon inte, i alla fall inte tillräckligt tydligt att han tycker sig behöva lyssna. Förutom att barnen håller dem samman tickar det på eftersom han aldrig skulle fixa att ta han om sin egen ekonomi, och hon skulle aldrig ha råd. Om det är vad som får en att leva "i nöd och lust" föredrar jag mitt eget sällskap.

PAR 3

Det finns ett gammalt skämt som lyder ungefär: ”Kvinnor har 90 procent av männens lön. Men så har de ju sin egen också.” Här är paret som lever efter det. Han tjänar mycket bra, hon tjänar hyfsat. När det kommer till att spendera pengarna är förhållandet det omvända - med råge. Han får motivera varenda krona han behöver och av det som blir över spenderar hon allt. När bolån och övriga räkningar betalats köper hon inredning, kläder och möbler enligt principen ”allt äldre än tre månader måste bytas ut”. Och infekterat ämne är bara förnamnet. Skulle han ens be om att få se sitt eget kontoutdrag bröt världskriget ut.

Gemensamt för alla tre paren är att makarna åtminstone på pappret har gemensam ekonomi och att ämnet aldrig diskuteras. De första två paren är nog ändå ganska nöjda, vilket är tur eftersom upplägget vid det här laget inte skulle gå att ändra. Särskilt när de inte pratar om pengar.

Det tredje förhållandet skulle aldrig överleva utan barn, fast det kommer garanterat spricka ändå och då lär bägge förvånas över hur mycket han faktiskt tjänar. Hade de försökt jämka ihop sina intressen tidigare kunde förhållandet ha överlevt, men nu har det gått alldeles för många år över bäst-före-datum.

Allt färre sambos och äkta makar slår ihop sina ekonomier rakt av. Från 2013 färre än hälften. Jag är själv tveksam till det vettiga i att ha helt gemensam ekonomi. För egen del skulle jag se det som helvetet på jorden att behöva förankra vartenda ekonomiskt beslut och kompromissa ihop det med en annan människa. Vi är alla olika, men lite rörelsefrihet i form av egna pengar tror jag att alla behöver och mår bra av.

Men prata om det! Vill man inte kommunicera känns parförhållande som fel idé från början.

Att ta hand om sin egen ekonomi har dessutom ett praktiskt värde. Om inte makarna lever lyckliga i alla sina dagar och sedan dör i en gemensam bilolycka kommer en dag när minst den ena måste kunna klara sig själv. Jag hade två släktingar där han skötte all ekonomi. När hon blev änka i 75-årsåldern hade hon aldrig betalat en räkning i hela sitt liv och blev helt hjälplös. Hade det istället varit hon som dött hade han gissningsvis levt på smörgåsar tills han följt efter. Det är naturligt att var och en gör det han eller hon är bäst på, men man behöver inte sluta att vara en fungerande vuxen när man går in i ett förhållande!

Ett annat par jag känner till har haft delad ekonomi i äktenskapet i över 40 år eftersom de har helt olika syn på pengar och tidigt insåg svårigheten att enas. Ja, det är faktiskt ingen naturlag att smälta samman något så personligt som ekonomi bara för att man älskar varandra. Särskilt om man vill fortsätta att göra det.

Snitta ner

Jag har en kompis... Det brukar ju heta så, men jag talar alltid sanning. Utom när jag ljuger. I alla fall, den här kompisen började precis som jag att handla aktier i större skala år 2000, alltså strax innan IT-kraschen. Men till skillnad från mig hade han dille på att snitta ner sig i sina aktieaffärer. Att sänka GAV (genomsnittligt anskaffningsvärde) var lite av en religion för honom. Köpte han på 100 och aktien gick ner till 90 köpte han ofta lika många till för att få ner sitt GAV till 95. Fortsatte aktien till 80 köpte han ännu fler osv.

Redan då var jag avig till taktiken, kanske mest för att jag ville tro att jag var en bättre trader. Fast samtidigt, förutsatt att aktien går upp någon gång (och de flesta gör ju det) kommer det ofta funka. Vi översätter det till roulette-taktik:

Roulettehjulet har 37 nummer, 0-36. 18 svarta, 18 röda och nollan är grön. Sätter du 10 kr på svart vinner du 18 gånger av 37. Då fortsätter du, 10 kr rikare än när du började. Förlorar du sätter du 20 kr på svart. Vinner du är du också 10 kr rikare än när du började. Blir det rött eller grönt är du istället 30 kr back. Då satsar du 40 kr på svart. Vinner du är du 10 kr upp, förlorar du sätter du 80 kr...

Problemet med taktiken är att du inte får sätta hur lite eller hur mycket pengar som helst, så du kan inte leka kvitt eller dubbelt i oändlighet. Förr eller senare (i snitt var 106:e gång) blir det rött/grönt sju gånger på raken och då förlorar du 1270 kr. Men på börsen finns inte den begränsningen. Teoretiskt kan du snitta ner dig så hårt att du kan sälja med vinst vid första bästa hack i nedåtkurvan.

Fast i praktiken är det inte alltid jättebra att skyffla in så mycket pengar att ditt största innehav är en aktie i fritt fall. Även om börsen inte har kasinots maxbetsregler är ingen plånbok outtömlig.

Ska man ens bry sig om anskaffningsvärdet? Om du äger en aktiepost i Jonssons Klet AB och aktien står i 100 kr blir den inte mer prisvärd för att du köpt för 90 kr än om du gett 110. Det intressanta är om den ska upp eller ner, vilket beror på priset på klet, den potentiella marknaden framöver, Jonssons kletlager, ledningen och personalen i bolaget, konkurrerande kletföretag osv. Kanske det politiska läget: kommer de styrande i Europa ens tillåta klet i framtiden, och vad händer när den kinesiska staten börjar tillverka syntetiskt klet...?

Jag sänker GAV emellanåt, men senast jag byggde på ett befintligt innehav (Advenica) höjde jag faktiskt GAV ganska kraftigt. Tänk bort innehavet och fundera på om du skulle ha köpt ifall du inte redan ägde. Om svaret är nej tror du inte tillräckligt mycket på bolaget för att köpa in dig i det. I alla fall inte på den här nivån.

Så hur gick det för min kompis? Idag jobbar han som arkeolog, en profession där det inte nödvändigtvis är av ondo att hugga i sten.

Gratis mobil

I Sverige har vi mer än ett mobilabonnemang per person. 1,28 för att vara exakt. Gissningsvis hänger de allra flesta abonnemang ihop med en telefon, som man får köpa till rabatterat pris genom att samtidigt binda upp sig hos en teleoperatör tills Helvetet fryser till is och grisar flyger.

Var den gamla telefonen trasig? Antagligen inte. Men det hade kommit en ny modell på marknaden och då måste man ju ha den! I USA gjorde talkshowen Jimmy Kimmel Live! ett konsumenttest genom att gå ut på stan med den allra första Iphonemodellen och presentera den som det nyaste nya för allmogen. Vad tror ni hände?

Japp, konsumenterna är överförtjusta över en fyra år gammal telefon. Så när folk vill ha det senaste är det alltså inte de senaste finesserna och funktionerna de är ute efter, de vill bara ha det som är nytt. Förra årets (eller kvartalets) telefon läggs i en skrivbordslåda ihop med fem andra gamla telefoner, som det inte heller är något fel på.

Jag chockar antagligen ingen när jag avslöjar att jag har en annan syn på det här. Också. Jag har ingen smartphone. Ja, ni läste rätt – jag har ingen smartphone!!! Jag sitter vid min datamaskin 12-16 timmar per dag. Viljan att surfa är precis noll när jag reser mig upp ur kontorsstolen. Jag är inte överförtjust i sms heller. Varför ska jag trycka fram ett meddelande på en liiiten telefon när jag kan skriva samma sak med tio fingrar på datorns tangentbord på nolltid, eller ringa och få det sagt ännu snabbare?

När jag skaffade mitt mobilabonnemang fick jag ett kontantkort på köpet ”för att sätta i den gamla telefonen”. Leverantören förutsatte alltså att alla som skaffar abonnemang hos dem gör det för att kunna köpa en ny telefon med någon idiotiskt avbetalningsdeal. Men nej, jag har telefoner så det räcker. Här är några av dem.

Och jag har fler. För mig är telefoner nämligen gratis eftersom jag har kompisar med självinsikt som vet att telefonerna annars aldrig kommer lämna slutförvaringen i den där skrivbordslådan fullproppad med gamla telefoner. Några har jag hittat i elsoprummet också, oftast i helt perfekt skick. Inte så konstigt, de har ju oftast bara använts i några månader.

Vad är då skillnaden mellan mina antikviteter och en fräsig Iphone? De är lättare och mindre (får t ex plats i löpartightsens nyckelficka när jag springer, till skillnad från Iphones som löpare blir tvungna att spänna fast på armen som en annan hubot). Laddningen håller 5-10 gånger längre för mig, och mina telefoner går att ringa med även om det skulle vara regnigt, kallt, fuktigt... kort sagt, de funkar utomhus även de dagar det är någon typ av väder.

Viktigast av allt, förutom att jag alltid kan ringa och går att få tag i: min månadskostnad för telefoni är 95 kr inklusive moms. Vad är din?

Citatorgie

På börsen som överallt annars kan man dra nytta av andra kloka människors slutsatser och klavertramp. Av den anledningen brukar jag lyssna på och analysera citat. Anledningen till att de överlevt flera år och ibland flera hundra år är att det ligger något vettigt i dem. Eller helt enkelt att de är roliga, vilket inte heller är fel. Här kommer några av mina favoriter:

”Spara inte det som är kvar när du spenderat, spendera vad som är kvar när du sparat.”

 – Warren Buffett

Det är ingen slump att Buffett är rikast i världen. Det är en extremt fiffig människa, och detta kan vara det smartaste han sagt och något jag försöker leva efter. Det finns många skäl att konsumera, men att det finns pengar ska inte vara ett av dem. Lite på samma tema:

”Sparade pengar är tjänade pengar.”

 – latinskt ordspråk

Oavsett om du tjänat en tia eller låtit bli att spendera en tia har det vid dagens slut resulterat i att du är tio kronor rikare än du annars hade varit. Återigen, det ska inte spela någon roll varifrån pengarna kommer. De är lika mycket värda även om har snubblat över dem.

”Jag har tillräckligt med pengar för att det ska räcka livet ut... om jag inte köper något.”

 – Jackie Mason

”Akta dig för små utgifter, en liten läcka kan sänka ett stort skepp.”

 – Benjamin Franklin

Om man drar det till sin spets. Lyckligtvis stämmer även dessa:

”Allt som är nyttigt för oss kan fås för inte alltför mycket pengar. Bara det överflödiga är dyrt.”

 – Axel Munthe

”Det bästa sättet att varje dag uppskatta dina favoritsaker är att bara äga dina favoritsaker.”

 – Courtney Carver

Gammal är äldst, säger man ju. Det kan stämma för det här är väldigt gammalt och väldigt sant:

”Pengar är den enda garantin vi har för att även i framtiden få våra behov tillfredsställda. Även om vi inte på stående fot har något att använda dem till garanterar de att vi kan få våra behov fyllda efter hand som de uppstår.”

 – Aristoteles

Så till två tankar med motsatt innebörd och resultat:

”När man behandlar pengar på rätt sätt är de som en trogen hund som springer efter en.”

 – Howard Hughes

”Noll och noll är noll.

Och noll-noll noll-noll-noll.

Var du än släpper slantarna

så rullar de åt samma håll.”

 – Peps Persson

Howard Hughes har fattat att en klok investering ger positiva efterverkningar, medan den gamle haschihippien Peps tror att det är en naturlag att rika blir rikare medan fattiga förblir fattiga. Det är det givetvis inte, men att rika behandlas bättre har Wilhelm Moberg sammanfattat snyggt:

”Om en rik idiot säger man: han är rik. Om en fattig idiot säger man: han är en idiot.”

Ytterligare ett par kloka tankar av Warren Buffett:

”Alla kan bli rika på att spara i aktier bara man inte har för bråttom.”

”Jag försöker att bara köpa aktier i företag som är så fantastiska att en idiot kan leda dem. Förr eller senare lär det nämligen hända.”

Nej, det här går inte. Ingen citatsamling är som bekant fullständig utan Oscar Wilde (som verkar ha skrivit upp varenda mening han någonsin sade. Här är en av de insiktsfullaste:

”När jag var ung trodde jag att pengar var det viktigaste i livet. Nu när jag är gammal vet jag att det är det viktigaste."

För:

”Pengar och frihet hör samman. Man kan inte känna sig fri utan att vara ekonomiskt oberoende."

 – Lene Tiemroth

Eller som Ernst Wigforss konstaterade och Göran Persson "lånade":

”Den som är satt i skuld är icke fri."

Vem vill bli miljonär?

När jag var liten och sparade mina första pengar drömde jag om att bli miljonär. Det kändes svårt, men ändå inte helt orimligt. "Kändes", jag hade ju ingen aning.

Det finns rätt dålig statistik på det här området. Enligt Wikipedia (nypa-salt-uppslagssajten) var 18 procent av svenska folket miljonärer 2010. Ett vanligare begrepp i statistiken är dollarmiljonär. Dels för att de är enklare att räkna, dels för att det finns internationella jämförelser och så slipper svenska journalister göra jobbet. Antalet svenska dollarmiljonärer är runt hundratusen.

Tillbaka till den lillgamle spararen 1980, som ägde några hundralappar. 36 år senare kan jag konstatera att det var lättare än jag trodde att bli miljonär. Jag har till och med blivit det två gånger. Första gången runt år 2000, varefter it-kraschen och al-Qaida återigen drog ner mig på ett betryggande avstånd från miljonstrecket när börsen föll med två tredjedelar. Andra gången var det en lugnare resa. Med bostaden betald och färdigrenoverad och inga andra stora utgifter på horisonten nötte jag mig upp på sjusiffrigt där jag har tänkt stanna tills det blir åttasiffrigt (om jag inte byter valuta).

Nu är ju inte en miljon så vansinnigt mycket pengar längre (den miljon jag hoppades på 1980 är i dagens penningvärde värd 3,3 miljoner). Ändå pratar folk, även ekonomibloggare, nästan mytiskt fortfarande 2016 om att bli miljonärer, som en framtida dröm. Men bli det då, tänker jag!

Allt som krävs är ju faktiskt att spara. Jag fattar att det är svårt för den ensamstående trebarnsföräldern, men ingen börjar livet med tre barn och jättelån. Unga människor, 18-25, snittar 25000 kr/månad i lön. Av detta ska pappa staten ha en del, men bor man hos mamma och pappa borde man med lätthet kunna spara femsiffrigt varje månad. Alla med heltidslön borde kunna spara åtminstone några tusenlappar. Så småningom köper man antagligen sitt boende, vars värde dubblas på 5-10 år.

Vi har alla olika förutsättningar och intressen, men med de här siffrorna i bakhuvudet är jag förvånad om bara var femte svensk är miljonär. Och ännu mer förvånad över att runt en halv miljon svenskar helt saknar sparande. Det är banne mig en bedrift!

Se över avgifterna

I förra veckan slopade Avanza sitt aktiecourtage och nu har Nordnet följt efter. Det låter bra, men är verkligen ett storm i ett vattenglas. De som slipper betala courtage är de kunder som har mindre än 50000 respektive 80000 kr i sina depåer. Med det innehavet gör man rimligtvis affärer på max några tusen åt gången, vilket hos bägge bolagen tidigare kostade 1 kr per affär. Jag fortsätter gissa att dessa kunder knappast satt och daytradade kapitalet utan gjorde mindre än en affär i veckan. I så fall sparar de knappast ens en hundring om året på dessa reklamkampanjer.

Men men, jag ska inte klaga på företag som slopar en avgift. Tvärtom har vi Avanza och Nordnet att tacka för att priset för aktiehandel är betydligt lägre än på 90-talet. Fast som alltid gäller att vi konsumenter måste rösta med fötterna för att marknaden ska funka. Gnäll inte över höga bankavgifter om du nyttjar storbanker till sånt andra aktörer gör både bättre och billigare, på samma sätt som att du inte bör gnälla över dyr mat om du handlar på Konsum och Ica istället för exempelvis Willys och Lidl.

Så om du inte skaffat en depå hos Avanza, Nordnet, De Giro eller någon annan lågprisaktör, börja i den änden. Välj därefter rätt courtage. Förutom den nya 0-visionen finns fyra courtageklasser hos både Nordnet och Avanza. Den lägsta, från 1 kr per affär, är mest ekonomisk om du gör små affärer, den högsta, 99 kr i fast avgift, bäst för den som genomgående gör riktigt stora affärer. Alla vi andra får kolla vår historik och räkna efter lite grann, och det är det värt.

De fyra storbankerna har i runda slängar 30 procent högre avgifter. Ännu mer för de allra minsta kunderna eftersom storbankernas minimicourtage ligger på 59-69 kr förutom hos Handelsbanken som fläskar i med hela 99 kr. Jag betalade visserligen flera hundralappar per affär hos SEB, tidigt 90-tal, men det känns ändå som att de inte ens försöker konkurrera.

Inte i handling, men i ord. Exempelvis kan vi läsa följande på Nordeas hemsida: ”Nordea har ett av marknadens bredaste utbud av fonder.” Eeh... nej, det har ni inte. Tvärtom ser storbankerna helst att man i alla lägen köper deras banks fonder.

Ännu ett exempel på det från just Nordea. Jag hjälpte en kompis med PPM-valet. När jag plockat ihop en samling fonder föreslog jag att hon skulle ta med sig listan till sin bank Nordea för att få ett allmänt omdöme. Helt enkelt en second opinion för att hon skulle känna sig säkrare på sin PPM-korg. Hon var ändå både privat- och företagskund hos dem sedan många år, så nog hade de kunnat ge lite allmänna råd av typen ”Oj, Latinamerika tror vi inte på” eller ”Tänk på att den där läkemedelsfonden har en hög förvaltningsavgift”. Men nej, de vägrade att uttala sig överhuvudtaget om fonder som inte hade Nordea i namnet.

Så agerar en bank som ger låg inlåningsränta eftersom de (oavsett ränteläge) anser att de inte tjänar tillräckligt på sparkonton, som har hög utlåningsränta eftersom de tar så stora risker, som vill avgiftsbelägga precis allting trots att vi som kunder numera redan gör större delen av arbetet själva, och som varje år rapporterar tiotals miljarder i vinst.

Och det är verkligen inte meningen att Nordea ska få en större släng av sleven än övriga tre. Handelsbanken är inte bara dyrast på aktiehandel, de har snålast inlåningsränta och den klart sämsta internetbanken. Swedbank behöver väl knappast ens kommenteras efter vårens lekstuga och själv är jag med och betalar SEB:s Annika Falkengrens lön på 30 miljoner om året (runt 15000 kr/timme). Känner ni stanken från Enskilda banken...

Men som sagt, se över dina avgifter så blir ditt samvete lite renare. Det gäller förresten inte bara banker utan även försäkringsbolag, elleverantörer, teleoperatörer...

Inred med containerfynd

Jag har inrett mitt vardagsrum i wabi-sabi-stil, som enligt traditionen (asiatiska stilar är ju aldrig bara inredning utan en hel filosofi och världsåskådning samt en skvätt religion) hyllar den ofullkomliga skönheten. Wabi betyder fattigdom och sabi ungefär ”tidens blomstring”. Istället för att sträva efter perfektion ska det inte bara se ut lite som att ”man tager vad man haver” utan snarare ”man tog vad man hade för jävligt länge sedan”. Perfekt för en snåljåp alltså! Man plockar ihop kantstötta grejer och istället för att fixa till dem ser man det som att tidens tand gjort sitt.

Begagnade möbler är väldigt billiga om man bortser från antikviteter och tunga ekmöbler, men istället för att betala med pengar får man betala med tiden det tar att hitta de perfekta möblerna i rätt skick till bra pris. I ett par fall har jag istället vänt på det och tillverkat mina egna möbler utifrån min vision om vad jag vill ha. Det gick antagligen snabbare än att leta och blev ännu billigare.

Jag har genom åren sett många mer eller mindre egentillverkade vardagsrumsbord. Det kan vara lådor som man kombinerat med en glasskiva eller gamla bord som fått nya ben. Mitt förra bord var inte hembyggt, men hade den fiffiga lösningen att man med en iläggsskiva och ett par enkla handgrepp kunde förvandla det till ett betydligt större och högre matbord, vilket var praktiskt för mig som inte har någon matsal och som ändå vill kunna bjuda hem folk på middag utan att de ska få ont i ryggen.

Jag ville bygga ett bord av lastpallar, men i sann wabi-sabi-anda inte snofsa till det utan låta det se ut som att det stått på lagret på en mekanisk verkstad där jobbarna satt ihop ett bord för att kunna ta betalda fikaraster i smyg.

Riktiga Europapallar betingar faktiskt ett värde, men det här är byggt på en halvpall (halva storleken, inte konstigare än så) och sådana får man gratis. Den här såg ny ut, men med hjälp av brun bets ”smutsade” jag ner den så att den nästan ser lite oljefläckig ut. På den två pallkragar, och här kommer förvandlingsidén in. Genom att plocka bort bordsskivan kan jag slänga på ytterligare 1-2 kragar till lämplig matbordshöjd. Pallkragar är hopfällbara, så när bordet är i fikabordsläge tar de extra kragarna nästan ingen plats. Och apropå plats är som sagt bordsskivan lös, så utrymmet under kan användas till extra kuddar, filtar eller vad man vill.

Bordsskivan funderade jag mycket på. Jag ville ha även den i gammal ”hopplockad” stil. Ett tag var jag inne på att bygga den av brädor i olika bredd, men så fick jag tag i den här gamla brädan som på grund av fuktig förvaring kupat sig såsom trä gör när det får chansen. Brädstumparna är sammanfogade med ganska grova och rostiga spikar, och som pricken över i är träet behandlat med järnvitriol för att skynda på grånadsprocessen med några decennier.

Att bordsskivan är ojämnare än ett grustag fick mig att skaffa de här Asieninspirerade bordstabletterna som planar ut ytan inför eftermiddagskaffet.

En tv-bänk i samma stil skapades med två fullstora pallkragar (är särskilt nöjd med reklamtrycket), ett par tjärade brädor från en slaktad sänggavel och underst några träklossar för att inte metallbeslagen ska skära ner i golvet när de inte har en pall att vila emot. Längs processen kom jag på att jag inte ville ha någon tv, men bänken funkar ändå.

Avslutningsvis ett borde jag tillverkade till föräldrarnas balkong efter förlaga i någon veckotidning (så idén kan jag inte ta ära för). Förr var symaskiner hela möbler med bord och allt. När symaskinen inte användes fälldes den ner i bordsytan så att bordet kunde användas till annat.

Det finns gott om sådana här maskiner, så trots att de är gammal kulturhistoria kostar de inte mycket. Särskilt om de inte fungerar, vilket de sällan gör. Själv slapp jag köpa eftersom vi ärvde en sådan här pjäs av min farmor. Maskinen demonterades och ersattes av en hemsnickrad skiva med träribbor så att vattnet kan rinna undan. De är sedan behandlade med lasyr. Underredet är däremot helt i original, tungt och stabilt, vilket är bra för ett bord som ska stå utomhus och som man lätt stöter till.

Totalkostnad för de här tre möblerna – några hundralappar för färg och skruv. Jag lider av kombinationen ohändig och perfektionist, men även för mig var arbetet väl värd den varma känslan man får av eget skapande.