Guide till sopförsäljning

Jag skrev ju en text om secondhand-försäljning, men tänkte gå in lite mer i detalj på det optimala tillvägagångssättet och svara på frågorna vad, var och hur. Det här ämnet kan jag efter att ha sålt möbler, skor, leksaker, skivor, filmer, böcker, klockor, mynt, prydnader, vaser, köksgeråd, porslin, vitvaror, handfat, väskor, bilar, bildelar, cyklar, telefoner, tavlor, musikutrustning... Det var förresten lite svar på frågan:

Vad

Det är lätt att bli hemmablind för sina egna tillgångar. Särskilt när det handlar om sånt man inte längre sätter värde på. Kolla runt på nätet och se vad andra säljer, och hur mycket de tar betalt. En del är såklart rena fantasier, men på auktionssajterna kan man se kundernas bindande bud. Det är betydligt mer inspirerande att gräva fram gammal lump från vinden när man vet att en likadan sålts för hur mycket som helst.

Var

Det gäller att sälja rätt sak på rätt plats. På Blocket säljer man till ett förutbestämt pris (och är beredd på prutande). Annonskostnaden ligger fast, från 20 kr upp till 125 beroende på kategori, oavsett om varan säljs eller inte. De flesta kunderna vill hämta och betala kontant, men genom att erbjuda fler leveransalternativ ökar chansen att sälja.

På Tradera lägger man upp auktioner och betalar normalt tio procent av köpeskillingen i avgift. Lämpar sig bäst för sånt som går att skicka, även om man kan erbjuda avhämtning. Om varan förblir osåld slipper man betala avgift. Därför kan man sätta ut sånt man inte vet om det är värt något och eftersom det är auktion är man åtminstone i teorin garanterad ett marknadsmässigt pris. Och optimera chansen till budkrig genom att sätta en sluttid när så många som möjligt har tid att sitta och bjuda, förslagsvis söndag eftermiddag (och undvik storhelger, krock med större idrottsevenemang osv). Jag glömmer aldrig när min gamla kantstötta dalahäst drog iväg till 1400 spänn, varav sista tusenlappen sista fem minuterna.

Böcker och skivor kan man sälja på Bokbörsen där såväl antikvariat som privata bokmalar trängs. Även här slipper man undan avgiften så länge man inte säljer. För de dyraste ”soporna” finns Bukowskis, Stockholms Auktionsverk och Lauritz. Lite högre kostnader, men det kan det vara värt. Sedan finns det specialsajter för både ditt och datt. Varenda hobby har ett eget forum med en köp&sälj-avdelning.

Men hoppa över rena secondhandförsäljningssajter som är gratis. Man brukar ju säga att gratis är gott, men att detta är gratis beror på att tallriken är tom. Tid är också pengar.

Hur

Att många är tveksamma till att handla av privatpersoner beror på osäkerhet. Man vill veta vilken garanti man har, vad frakten kostar och framförallt vad man köper. Så läs på så att du har svaren och var tydlig (tänk på att folk är idioter). Annonsen bör besvara de frågor du själv hade ställt. Ta bra bilder där varans skick framgår. Skriv allt du vet, både om historik och eventuella skavanker. Lämna telefonnummer på Blocket och mailadress på Tradera, och svara snabbt på eventuella frågor. På Tradera kommer du betygsättas. Ett högre betyg ökar antalet framtida budgivare och därmed priserna, så se till att förtjäna ett högt betyg genom att hålla vad du lovar.

Det finns en fördel till med att vara ärlig. Nej, inte att man kommer till himlen! Men sura kunder kostar. De tar tid och så mycket pengar vinner man knappast på att luras att det skulle vara värt gnäll och trassel. Snabba affärer ger snabba pengar och ett tomt förråd, och då är det faktiskt både lönsamt och kul att städa. När upplevde du den känslan senast?

Snålaste hotellgästerna

Aftonbladet presenterar tillsammans med Hotels.com en lista över hur mycket olika nationers turister betalar för hotell vid Sverigebesök. Artikelrubriken inleds med ”Avslöjat” på det där härligt självgoda Aftonbladetviset. Sedan skriver man om de ”snålaste” (just så, med citattecken för att skoja till det) turisterna som att det skulle vara något dåligt att betala så lite som möjligt för rummet!

Det är ju vad Hotels.com går ut på, att försöka hitta det billigaste hotellrummet. Visst, jag vet att man kan filtrera fram femstjärniga hotell och sedan sortera dem efter högst pris, men ingen använder ju sidan så. Själva undersökningen då, vad kom de fram till? Detta:

Jaha, polackerna är mest ekonomiska. Men så är de väl sällan turister utan hantverkare som ska bo här en längre tid. Undrar om inte det även gäller balter och ryssar. Grekerna på fjärdeplatsen – hur hade de ens råd att åka hit? Eller ork... Kanske är de asylsökande från Syrien som drog en rövare vid gränsen.

Apropå rövare är jag skeptisk till tyskarnas femteplats. Jag trodde tysk lag föreskrev att tyska medborgare på utlandsvisit måste bo i en älgbeprydd husbil och släpa med sig all mat och drivmedel från hemlandet.

I slöseritoppen hittar vi nästan idel långväga resenärer från skrytländer. Och så Norge då som antagligen tycker att de lika gärna kan satsa rejält när lyxsviten kostar som norska vandrarhem. Då är jag mer förvånad över schweizarna som jag trodde var balanserat fôlk.

För övrigt tycker jag att allt är ganska dyrt. Jag är själv van vid absolut lägsta hotellstandard eftersom det är där det har landat både när jag betalat själv och när artistbokare fixade hotellrum på den tiden jag kuskade runt Sverige och skämtade. Ni vet, sådana där rum med brun korkmatta, fönster mot en tegelvägg, utan egen toa och med en 14-tums-tv fastskruvad i golvet – som att någon skulle ha försökt sno den annars...

Stockholms (och när kvällstidningar skriver "Sverige" brukar det vara huvudstaden som avses) billigaste hotellrum kostar enligt Hotels.com 153 kr, i Gamla stan. Men okej, då är det sovsal med åtta bäddar. Där drar till och med jag gränsen. Men för 600 kr får man ett eget rum i Älvsjö. Ser lite ut som en fängelsecell, men jag har den egenheten att jag brukar blunda när jag sover. Några 1413 kr, som singaporianerna hade jag inte betalat under några omständigheter.

Men om vi ska titta på riktiga lågprisalternativ kostar en campingstuga 400-500 kr per dygn. Är man några stycken kan det bli billigare än sovsalen i Gamla stan. Särskilt om ni inte reser i mitten av juli. En airbnb-lägenhet i Stockholm går att hitta för 200-300 kr.

Jag får nog ändå säga att stugan är mitt favoritalternativ. Särskilt om alternativet är ett Scandic Hotel som inte renoverats sedan Torbjörn Fälldin var statsminister.

An offer you can't refuse?

Titt som tätt (tätare och tätare?) ramlar det in erbjudanden i aktiedepån med rubriker som ”ägarspridning genom nyemission”, ”Svenska Humhum AB emitterar preferensaktier” och ”teckning utan företräde”. Annars kan det stå IPO, som betyder ”Initial Public Offering”. På ren svenska är det alltså erbjudanden till nya eller gamla aktieägare att på det ena eller andra sättet köpa in sig i ett företag. Ibland i samband med börsnotering, ibland är det ett redan noterat företag som behöver pengar.

Ska man slå till då? Först får man ställa sig frågan om man tror på företaget och affärsidén. Men även om man gör det vill man ju inte handla för dyrt. Nyemissioner på gamla aktier brukar betyda att bolaget behöver pengar, vilket antingen kan bero på att det är slut på kontot eller att de ska göra ett större företagsköp. Ska de handla upp en konkurrent finns det förhoppningsvis något konkret att räkna på. Har de gjort slut på kassan utan att få fart på försäljningen tänds en varningslampa med olika watt-tal för olika företag. Är det tre månader sedan förra gången och då sa vd:n att de skulle klara sig i flera år, tänds en hel ljusramp av varningslampor.

Oftast är erbjudandet utrustat med en rabatt gentemot befintliga aktier, men rabatterat är inte nödvändigtvis detsamma som billigt, så räkna på det och försök klura ut vad som kommer att hända med aktiekursen i samband med emissionen. Googla runt och kolla vad de gamla ägarna säger, är de förhoppningsfulla eller känner de sig svikna och lurade? Fråga varför, om det inte framgår.

När det gäller börsintroduktioner är det i praktiken omöjligt att veta vad som är ett rimligt pris. Ska Humhum AB handlas till P/E 10 eller 30? För att krångla till det ytterligare får man ofta inte veta exakt prislapp utan erbjuds att teckna aktier till priset 14-18 kr/styck. Tänk dig det på ett redan noterat bolag: ”Idag kommer Autoliv-aktien kostar någonstans mellan 850 och 1100 kr, vill du köpa?”

Även antalet är en chansning. Bara för att du tecknar 5000 aktier för 14-18 kr/st (=70000-90000 kr) är det inte säkert att du får dem. För femton år sedan brukade man lotta ut aktier i det här läget, så att man antingen fick i närheten av det antal man begärt eller inga alls. Nuförtiden brukar det istället smetas ut så att ingen blir nöjd. Om intresset är stort får du kanske 200 aktier för runt 3000 spänn, men du var ändå tvungen att ha 90000 kr på kontot utifall att. Fördelen med övertecknade erbjudanden är att de brukar få aktien att ta fart uppåt. Alltså: antingen är det en bra affär, men då blir den så liten att du inte får någon större glädje av den, eller också är det en sjunkbomb och då får du hur många du vill.

Jag känner både de som konsekvent hoppar över sådana här erbjudanden och hellre går in i ett bolag en stund senare, när man sett åt vilket håll det är på väg, och de som tecknar allt de kommer åt eftersom det mesta går uppåt åtminstone första timmarna. Även om man inte får mer än en bråkdel av antalet man önskat får man glädjas åt den procentuella ökningen. En relativt riskfri tusenlapp på tjugo minuter är faktiskt inte kattskit.

Jag hade fjorton sådana här erbjudanden på min depå i helgen och bestämde mig för att tacka ja till tre. Normalt brukar jag nog ligga lite högre, men jag kände mig grinigare än vanligt. Resurs Holding, Litium och Gabather tänkte jag äga. Åtminstone en kvart, sen får vi se.

Dags att deklarera!

Varenda kvällstidning har den här tiden på året en deklarationsspecial med tio tips om smarta avdrag, så det hoppar jag över. Bara ett tips så allmängiltigt att det gäller alla deklaranter: deklarera tidigt.

Jag fattar att det är för sent för i år med bara en vecka kvar. Antingen har du deklarerat eller också är du inte tidig. Men här kommer några argument till nästa år:

Ångestfaktorn

Jag vet ingen som tycker att det är kul att deklarera (ska i så fall vara om man tar betalt för att göra det åt någon annan), men vi kommer inte undan. Gör man den i sista sekunden har man flera månader på sig att gruva sig. Om man istället gör den tidigt kan man glädjas åt att den är klar och passa på att håna sina vänner för att de har sitt framför sig. Håna inte för mycket bara, då har du inga vänner nästa gång.

Tidsfaktorn

Oavsett om du är löntagare eller företagare med oregelbunden arbetsbörda vet du faktiskt ingenting om hur ditt liv ser ut om en månad. Du kan göra en kvalificerad bedömning, men du vet inte. Både privat och på jobbet kan det stressa till sig alldeles fruktansvärt. Allt från oförutsedda arbetstoppar till sjukdomar och personliga tragedier kommer alltid oannonserat. Se därför till att få undan deklarationen medan du kan. Missar du deadline kostar det 1250 skattade och icke-avdragsgilla kronor.

Hjälpfaktorn

Även om du skulle kunna kontrollera ditt eget liv kan du inte styra andras. Om deklarationen ger problem du behöver hjälp med är det enklare att få den om du kan erbjuda lång svarstid än om du måste ha svar typ igår, och det kvittar om du behöver hjälp av vänner, arbetsgivare eller staten. Skatteverket är en mycket välorganiserad myndighet som svarar både på e-post och telefon, men jag kan garantera att svarstiden är kortare i februari än i slutet av april.

Själv brukar jag börja deklarera vid årsskiftet (ibland tidigare). Vanligen har jag förberett så långt det är möjligt när blanketterna kommer. Förr fick man lämna in den på kommunalhuset, men det var kanske för miljövänligt för myndigheterna? Bättre att vi tar varsin bil till närmaste servicekontor (i mitt fall Kista, 8 km bort). Nej, jag vet, de vill att vi ska göra det elektroniskt, så att de kan lägga ännu mer tid på att kontrollera oss. Det skiter jag i, jag gör det på papper, både för att det är enklast och för att jävlas. Men jag snålar in både på portot och bensinen. När det är dags (inte för tidigt!) springer jag med släkt och vänners samlade vedermödor till Skatteverket. Jag känner mig som finansministern när han/hon promenerar med nådiga luntan från Finansdepartementet till Riksdagen. Bara lite svettigare, och mycket mer rebellisk.

Curling – världens dyraste sport

Länsförsäkringar och Finansinspektionen har i varsin undersökning i år påvisat katastrofalt dålig koll på ekonomi bland unga. Barn är ju idioter, men nu har det alltså blivit ännu värre. Dock visar FI:s undersökning att unga som har fått ansvara för sitt studiebidrag har bättre koll än sina jämnåriga på hur man gör en budget, betalar räkningar osv.

Själv fick jag ta ansvar långt tidigare än så. När mina föräldrar ledsnade på att mängden lördagsgodis ökade utan att mängden gnäll gjorde motsvarande minskning fick jag och min bror till slut hand om godispengarna själva och hade således ingen annan att gnälla på än oss själva.

Det blev veckopeng, som så småningom övergick till månadspeng och sedan fick jag mitt studiebidrag mot att jag stod för en del av mina egna kostnader, som kläder. Vid sidan av det här bidragssystemet fanns dessutom chans till lön. Från tolvårsåldern ansvarade jag t ex för gräsklippning och fick en fast ersättning för det. Och så plockades det äpplen, tvättades bil osv. Mina föräldrar hade ingen aning om att de på detta sätt fostrade ett privatekonomiskt monster :-).

För det blev nästan inget mer godis efter att jag fick ansvar för godispengarna. Istället sparade jag till dyrare kapitalvaror, som datorer. Man kan väl säga att datorer på 80-talet låg på en något annan nivå än idag, men dyra var de.

På det här sättet lärde jag mig hushållsekonomi i samma veva som jag började lära mig att räkna. Genom att ta ekonomiskt ansvar fick jag upptäcka att när pengarna är slut är de slut. Vidare lärde jag mig att jag kunde påverka min ekonomi både genom att spara och genom att arbeta. Det blev både ansvarsfullt och roligt. För det är ju det som är kul med pengar – att man kan påverka sin situation.

Jämför med dagens curlande barn som får allt de pekar på och när veckopengen är slut tjatar de till sig mer. 95 procent av barnen får mer pengar än den fasta vecko-/månadspengen (som för övrigt har ökat med 240 procent sedan min barndom). Resten får bergis inget alls, för föräldrarna har inte råd. Bägge grupperna lär sig att pengar är någonting man inte kan påverka.

Redan när jag gick i skolan hördes röster om att införa privatekonomi på skolschemat, men fortfarande har inget hänt trots att dagens unga har ekonomiska utmaningar vi slapp, som snabblån och internet med nätspel och shoppingsajter. Men oavsett om man lägger in privatekonomi som ett eget ämne eller fixar det i befintliga som matematik, hemkunskap, samhällskunskap osv tycker jag att det är för sent. Skaffar du barn är det ditt ansvar att lära dem att bli vuxna. Det arbetet börjar inte i 15-årsåldern, då riskerar ditt barn att bli så här:

Kontanter i depån

En del får panik så fort de har en oinvesterad krona i aktiedepån. I aktiepoddar och forumtrådar vittnas om hur man nästan rituellt börjar handla värdepapper så fort lönen landar på kontot. Nu i utdelningstider diskuteras om man ska handla direkt när en aktieutdelning betalas ut eller möjligen vänta tills säsongen är över för att kunna köpa större poster.

Som motvikt till detta sa Ålandsbankens aktiechef och fondförvaltare Albert Häggström i EFN:s Börslunch i onsdags att hans aktiefonder har mycket kontanta medel i väntan på bra investeringsobjekt. Tidigare har jag hört den före detta hedgefondförvaltaren Mikael Syding gå i liknande tankar och säga något i stil med att det viktiga är att missa rasen, inte att vara med i varenda stigning, så därför kan man gott ligga likvid i osäkra lägen.

De som förordar att alltid investera allt brukar argumentera för att eftersom börsen går upp på lång sikt och eftersom ingen kan veta när tillfälliga upp- och nedgångar kommer är det lönsamt att alltid vara exponerad mot börsen. Och tror man sig veta att börsen i sin helhet ska ner borde man ju istället köpa ett bear-certifikat i något brett index.

Fast så enkelt är det inte, man kan ha en känsla utan att vilja investera en förmögenhet i den. Själv har inga problem med att ligga med kontanter i portföljen i väntan på tydliga signaler. Jag gör det just nu t ex, eftersom jag tror att börsen inte bottnat, men säker är jag inte. Den känslan har jag haft sedan april förra året, vilket glädjande nog var precis när börsen började falla. Därför ser min portfölj (grön kurva) ut så här jämfört med OMXS30 sedan förra våren.

Just idag har jag nästan halva portföljen likvid till 0,50 % ränta, och dessutom en del innehav i säljpapper. Blir det knarkarhausse kommer jag tjäna pengar, men inte lika mycket som den som gått all-in. Å andra sidan har jag kommit lindrigare undan i nedgången och så fort jag hittar en bra deal kan jag slå till utan att invänta försäljningar eller föra över pengar. Jag säger inte att det är rätt, men just nu funkar det bra, och när det väl tar fart uppåt tänker jag inte stressa upp mig över någon missad krona. I alla fall inte så mycket.

Dagens spartips: Gå ur Svenska kyrkan

Jag är inte kristen, men även om jag hade varit det är jag ytterst tveksam till om jag hade velat vara med i Svenska kyrkan. Det är lite för många dårpippis som gjort uttalanden i organisationens namn som förutom att jag inte håller med om dem också lätt kan konstatera att de går emot såväl Bibeln som budorden.

När jag tänker efter känner jag ingen som är bekväm med ett medlemskap i Svenska kyrkan. Antingen har de gått ur, eller också har de dåligt samvete för att de inte har gjort det. Lyckligtvis är detta lättåtgärdat. Sedan år 2000 har Sverige inte längre en statskyrka med tvångsanslutning och den som fortfarande är med kan lätt gå ur. Det finns till och med sidor på nätet som för någon hundring erbjuder tjänsten att gå ur utan att lämna datorn. Fast för egen del förstår jag inte varför jag ska betala för något jag kan göra själv genom att fylla i och skicka in Svenska kyrkans blankett. Jag gjorde det för femton år sedan och har aldrig ångrat mig.

Men något får man väl ut av sitt medlemskap? Ja, för att få gifta sig i Svenska kyrkan måste minst en av makarna vara medlem. En del tjänster i samband med ens begravning är ”gratis” för medlemmar och som medlem får man rösta i Kyrkofullmäktige. Har du någonsin gjort det? Nej, jag tänkte väl, av dem som får rösta väljer 7 av 8 att låta bli. Räknar man bort de politiskt engagerade och deras familjer gissar jag att siffran är 17 av 18.

Själv vill jag ha så lite som möjligt med den kristna kyrkan att göra, men även om man exempelvis drömmer om ett kyrkbröllop är det en rätt dålig deal att vara medlem alla de år man inte gifter sig. Och jag menar en riktigt dålig deal, det finns tiotusentals kronor att spara.

För nu kommer vi till vinsten med att gå ur. Kyrkoavgiften styrs av vilken kommun du bor i. Snittet ligger på en dryg procent av beskattningsbar inkomst (utöver begravningsavgiften, som ingen som har för avsikt att någon gång dö kommer undan). Vill du veta exakt vad som gäller för dig finns uppgiften här. I en del frireligiösa samfund betalar man fortfarande "sitt tionde" till församlingen, men jag tycker att "sitt hundrade" är illa nog. Många pengar blir det.

Men även om jag gläds åt de insparade slantarna gläds jag nästan lika mycket åt att aktivt ta ställning. Svenska kyrkan frågade mig aldrig om jag ville gå med och de upplyste mig aldrig om pengarna jag tvingades betala. Behöver du fler skäl? Här kommer ett:

Följ ärkebiskop Antje Jackelén på Twitter. Ställer du dig bakom tio procent eller mer av hennes åsikter är du tveklöst en ganska obehaglig person. Svenska kyrkan har 6,2 miljoner medlemmar. Jag är visserligen cynisk, men vill inte tro att 6,2 miljoner svenskar delar Svenska kyrkans värderingar och dessutom är villiga att betala för dess marknadsföring.