Karantängöra

Oavsett om du beordrats till karantän eller helt självmant och i förebyggande syfte dragit ner lite på det sociala är vi många som tillbringar mer tid hemma nu. Vad gör man där då? Jag har sett förslag på abonnemang att skaffa och filmer att se, men det ger ju varken pengar eller nya kunskaper, alltså det livet går ut på. Här kommer bättre tips:

Frosta av frysen

Det går mot vår och det är mycket lättare att frosta av frysen när det är nollgradigt än när det är +15 och sån där äcklig sol som det brukar kunna vara på sommaren. Så om du ändå går hemma och skrotar, gör något vettigt. En avfrostad frys drar mindre ström, rymmer mer och är allmänt trevligare.

Laga mat

Dags att göra det där storkoket du aldrig tar dig tid till eller börja experimentera med eget brödbak. Det blir nyttigare, godare och billigare. Förhoppningsvis (troligen!) kommer du gilla det och skapa nya rutiner.

Fixa bostaden

Åtminstone om du äger ditt boende finns det alltid något att göra i form av renovering och underhåll, men de flesta tänker göra det ”sen”. Nu är ”sen” här, så sätt upp den där listen, måla den där fönsterbrädan, lacka den där bokhyllan. Rätt många har någon liten detalj de tänkt fixa ända sedan de flyttade in. Vänta inte tills det är dags att sälja.

Städa

Nu menar jag inte dammsugning, det ger inga pengar. Men någonstans finns ett förråd, skåp eller låda med grejer du inte riktigt kunnat placera i din bostad. Kan du inte det nu heller kanske det är dags att sälja den. Kolla in secondhandmarknaden och du kommer bli förvånad över hur mycket du har som du inte behöver, men som betingar ett värde. Det blir snyggare och mer plats och det ger en slant du absolut inte räknat med. Är det win/win, win/win/win eller möjligen win/win/win/win? Gör't!

Det är bara några förslag. Du har kanske andra ”någon gång ska jag banne mig...” i pipeline. Passa på, om du tänker vara med i gruppen som överlever. I annat fall kan du lika gärna kolla Netflix och skyffla i dig ostbågar i väntan på döden.

101 tankar om aktier – recension

Jag har läst Ludvig Rosenstam Åhmans bok 101 tankar om aktier. Det är inte en traditionell bok om hur du ska investera utan handlar mer om hur man kan tänka. Eller, ett steg till, varför vi tänker som vi gör kring aktier. Aktiepsykologi alltså, och det kan alla behöva lära sig mer om i dessa dagar när börsen åker jojo mest hela tiden.

Som hörs på namnet är det 101 tankar. Dessa är uppdelade på olika underrubriker som strategi och mentala modeller. Kanske inte en bok för den rena nybörjaren som vill lära sig mer om aktiehandel, men den funkar om man har ett hum för den är ändå väldigt grundläggande. Själv tycker jag att det är skönt att den är befriad från nyckeltal och inte minst svengelska uttryck som inte tillför något utan bara distanserar förståsigpåarna från allmogen (här kan en och annan aktiepodd med fördel ta lärdom).

Dessutom handlar den inte bara om aktiehandel, det går att dra paralleller utanför börsen. När det står ”priset på en aktie” kan man många gånger tänka likadant om exempelvis ”priset på en tv-apparat”. Man kan också få insikter om sig själv genom att läsa bokens allmängiltiga exempel.

Och inte bara om sig själv. En ögonöppnare för mig var påpekandet att ränta-på-ränta-effekten funkar likadant för kunskaper som för pengar. Ju mer man vet, desto lättare blir det att ta till sig nya kunskaper. Den tanken tror jag att Ludvig lånat från Dilbert-skaparen Scott Adams.

Fast det här är Ludvig. Scott har inte en moraklocka på handleden.

Boken är nämligen full av tänkvärda citat från stora tänkare, men här vill jag utfärda en varning: Ta inte en sup varje gång Warren Buffett nämns! Det kommer med all säkerhet göra dig till alkoholist om du inte dessförinnan avlider av alkoholförgiftning. Buffett i all ära, men när författaren uppenbarligen gjort god research (källförteckningen räcker som läslista i flera år) hade jag gärna sett större spridning bland citatmakarna.

Och med det sagt vill jag istället lyfta fram det som jag tycker är bokens bästa citat, från medieprofilen Dave Ramsey:

”Rika fortsätter vara rika genom att leva som om de vore fattiga. Fattiga fortsätter vara fattiga genom att leva som om de vore rika.”

Så sant som det är sagt. Men den som tror sig få nytta av att lära sig mer om börspsykologi vill jag ändå föreslå lite konsumtion. Köp Ludvig Rosenstam Åhmans bok 101 tankar om aktier!

”Ska jag behöva ta hand om mina egna barn?!”

Igår fick jag se ytterligare ett prov på människors totala ansvarslöshet kring sina egna liv. Det var Expressenjournalisten Frida Sundkvist som gick i taket över att hennes ekonomiska förutsättningar skulle kunna ändras tillfälligt.

Jag tolkar det som att hon kan bli tvungen att vara hemma med sina egna barn eftersom skolan har stängt och att hon då kan få den tillfälliga föräldrapenning som politikerna nu diskuterar. Den finns redan, men har tidigare tillämpats exempelvis när ett barn är allvarligt sjukt, inte när hela samhället är sjukt.

Jag följer inte Frida Sundkvist på Twitter, men brukar av någon anledning ”taggas in” i dylika trådar. I detta fall med önskemålet ”Skriv något smart om denna bortskämda journalist”. Och det var fler som var kritiska, så många att Sundkvist några timmar senare kände sig nödgad att göra ett nytt inlägg.

Det gällde alltså inte henne, var i all världen fick vi det ifrån? Kanske för att hon skrev ”jag ska vara hemma” och ”klara mig på 10 papp”. Förresten var det någon som påpekade att det inte alls skulle bli ”10 papp” utan snarare 16-17, men det viftade journalisten bort med ”Du, det hjälper inte” och sedan det ännu stöddigare ”Håll dig långt ifrån mig om du ska vara dryg”.

Uppenbarligen ingen idé att skriva direkt till Sundkvist, så jag skriver här istället och tipsar den övriga världen om att inte skaffa sig utgifter man inte klarar. Enligt Sundkvists egen uppgift har hon 11000 kr i månadshyra samt skulder att betala. Om det stämmer att hon skulle ha 5000-6000 kr kvar när hyran är betald borde det ändå täcka hennes utgifter inklusive studieskulder (för jag utgår ifrån att hon inte lyckats skaffa sig bolån utan att äga sin bostad), men eftersom hon gör en annan bedömning borde hon väl inte ha skaffat sig en så dyr bostad.

För varför är det självklart att Frida Sundkvist ska kunna slå ner sina bopålar på gångavstånd från jobbet i ett lagom fint, segregerat område och att staten ska fylla på hennes kappsäck med precis så mycket pengar som krävs för att gå runt utan att behöva kompromissa? Jag antar att svaret återigen skulle bli ”Gå och lägg er”. Jag hoppas att jag aldrig hamnar i den djupa sömn som tycks vara hennes normaltillstånd. Så förskonad från vett, hyfs och inte minst verklighetsförankring.

Just in time out of order

Vi har lärt oss att allt finns hela tiden. Jag är inget undantag, jag har alla butiker jag kan behöva på gångavstånd. Eller ännu närmare, på internet kan man beställa mat, kläder, prylar och mediciner, för hemleverans inom någon dag.

Så här var det inte förr, och med ”förr” menar jag inte när farfar var ung. För 25 år sedan var internet exotiskt och det gick definitivt inte att handla pizza där och få hem den på en halvtimme. Matbutikerna stängde vid sextiden förutom på lördagarna då de stängde vid 14-15 och på söndagarna var det helstängt. Det fanns närbutiker med längre öppettider, men deras utbud var klent och dyrt.

Är du ung kommer du inte ihåg detta, men även vi som var med har glömt och vant oss. Så när vi nu är i ett läge där man inte kan (och definitivt inte bör) småhandla precis det man vill ha för stunden, utan någon som helst framförhållning, och går bananas över att något på inköpslistan är restnoterat, finns det möjlighet att skapa nya, bättre rutiner. Just-in-time-samhället är jättebra om det inte behövs några marginaler, men där är vi inte nu.

Se till att ha flera veckors lager av torrvaror och konserver, och ännu längre av mediciner och den nya hårdvalutan toalettpapper. Ta några minuter att skriva upp allt det där du tror att du ska komma ihåg i butiken. Planera dina måltider, veckohandla och (om du inte gjort det tidigare) upptäck att framförhållning spar såväl pengar som tid.

Moderna svenskar, särskilt i städer, har lärt sig att inte behöva planera. Kanske är det dags att vi lär oss något nytt nu.

Skatteverket-Buddha 1-0

I jämtländska Brunflo bor det ett gäng thailändska buddhistmunkar i ett tempel sedan åtta år tillbaka. Där går de runt på ”Inre glädjens skogstempel” och följer 227 levnadsregler hela dagarna. Kruxet är att det i dessa regler ingår att de inte får jobba för pengar eller laga mat, så deras överlevnad bygger på att människor skänker mat till dem. Men det verkar funka, det bor flera hundra thailändare i området som fixat käk till munkarna, som heller inte verkar vara så kinkiga:

”Vi äter för att kroppen ska fungera, inte för att vi ska få begär av någon maträtt. Vi har de kläder vi har för att vi inte ska frysa. Vi har de inte för att det ska vara snyggt. Vi bor där vi bor för att vi ska ha tak över huvudet, inte för att det är en fin plats eller ett hus vi har strävat efter.”

Så då är väl allt frid och fröjd då? Icke! Nu har nämligen Skatteverket bestämt sig för att munkarnas kost och bostad är att betrakta som skattepliktiga förmåner. Skattmasen har skickat räkningen till buddhistföreningen, som inte har råd att betala, så nu har nästan alla munkar flyttat ut för att inte hela församlingen ska knäckas av svenska skattemyndigheter.

I och för sig verkar slöhet vara en religion i sig, man behöver knappast vara buddhistmunk för att se det som omöjligt att tjäna egna pengar och laga sin egen mat. Sverige är fullt av människor som tycker sig ha rätt till både det ena och andra och strejkar tills de får det.

Så varför denna punktmarkering av buddhistmunkar som inte ligger någon till last som inte väljer att försörja dem helt frivilligt? Svaret är antagligen ”För att det går”. Buddhisterna säger själva att de åker tillbaka till Thailand eller till något annat land om de måste. En sittstrejk på Medborgarplatsen finns inte på kartan. De slåss inte ens! Komma här och vara fredliga liksom... Hur skulle det se ut om alla gjorde så?

Karensabstinens

I epidemins spår togs karensavdraget bort, så att man slipper tappa hela lönen första dagen man är hemma från jobbet. Det kan tyckas rimligt, men hur dålig ekonomi har man då? Det är ju inte så att man kommer vara hemma varannan dag för att man fått en släng av Corona, det handlar om en enda dags lön (eller en femtedels veckas, för att vara petig).

Jag vet att de flesta övergett Wibbles tankar om att alla borde ha en årslön i buffert, men kan vi inte enas om att alla bör ha åtminstone en dagslön på banken?! Eller kanske rentav hemma, i kontanter. Tydligen inte.

Fast borde jag inte applådera att regeringen äntligen visar lite handlingskraft, det jag kritiserat den för att inte göra? Nej, jag ser inte detta som handlingskraft utan som en vänsterpopulistisk flört med LO och V, som inte alls höjer sina röster för virusbekämpning utan för att få igenom en åsikt de haft ända sedan karensdagen återinfördes 1993.

Hade det handlat om Corona skulle väl samma människor förespråka att man tar bort biltullarna så att folk i smittobegränsningens namn har råd att undvika kollektivtrafiken, men det har jag inte hört vare sig från LO eller vänsterpartister. Apropå vinklade glasögon kan detta vara det mest korkade jag sett på länge:

Blir man idiot om man jobbar som programledare på Sveriges Radio eller får man ett eget SR-program så fort man bevisat sig vara idiot? Det är en av många frågor jag brottas med.

Konstnärslön

1964 införde Sverige ”statlig inkomstgaranti för konstnärer”. Ett par hundra människor har fått konstnärslön, livslång ersättning helt utan motprestation ”för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv”.

För närvarande är det 103 personer som uppbär denna ersättning. 87 av dem har jag aldrig hört talas om och för övriga har jag mina funderingar kring den konstnärliga höjden. Vad har exempelvis clownen Manne tillfört svenskt kulturliv mer än att äta banan i svenska barnprogram mer spacklad än en östeuropeisk prostituerad.

Schackspelaren Ulf Andersson fick livslång konstnärslön 1976 och var väl i ropet max tio år till innan han i 35-årsåldern drog sig tillbaka från den internationella schackscenen. Jag betvivlar inte att han fått nytta av pengarna, men på vilket sätt har skattebetalarna fått det? Den maximala ersättningen är fem basbelopp om året, nästan en kvarts miljon, så det handlar inte om symbolisk kattskit även om det såklart är en mindre post i statsbudgeten.

I några andra fall känns det tvärtom som att de borde klara sig utmärkt utan statlig inkomstgaranti. Borde inte exempelvis Janne Schaffer och Jan Myrdal kunna försörja sig på sina respektive färdigheter? Och Bruno K. Öijer, världens dimmigaste poet.

Sedan 2010 har Sverige inte beviljat några nya konstnärsgarantilöner, märkligt nog tack vare en proposition från Fredrik Reinfeldt som ju direkt efter att ha fått sparken som statsminister började ta ut inkomstgaranti genom att (precis som många av dessa konstnärer) starta företag så att han kunde välja att låta inkomsterna stå kvar i firman. Undrar när politikernas inkomstgarantisystem ska avvecklas.

Läs recensioner!

Ibland får jag en känsla av att näthandel är ett helt nytt fenomen. Eller hur ska man annars förklara att så många skickar sina pengar och/eller kortuppgifter till företag de aldrig hört talas om? Särskilt märkligt när en enkel sökning hade visat att andra kunder känner sig lurade.

Svenskar har väl normalt inte så hög ”kan själv!”-nivå, men när det kommer till e-handel slår riskbenägenheten i taket. Det finnas trots allt recensionssajter att scrolla, som Reco och Trustpilot, och jämförelsesajter som Prisjakt och Pricerunner har egna betygssystem för webbutikerna.

Om inte det räcker finns allt på internet bara en sökning bort. Sök på företagsnamnet ihop med problem, bluff, scam eller leverans. Det rensar bort de värsta skumraskföretagen även om avsaknad av offentlig smutsbyk inte är någon garanti mot kor på isen.

Även jag som handlar ytterst sällan och lite har gjort mindre lyckade köp på nätet. Ibland chansar man på en mindre beprövad butik för att de har det bästa priset, men om ett företag är nedlusat av dåliga betyg och det skrivits artiklar av typen ”Pelle fick aldrig sin I-phone” är det himla märkligt att de fortfarande har kunder.

Den siste idioten är väl inte född än, men kommer förr eller senare utrustas med ett bankkort att shoppa loss med.

Bunkringsilska

Jag skrev nyligen att jag inte skulle drömma om att kalla mig prepper, men att jag ändå bunkrat upp lite nu. Sedan dess har livsmedelsansvariga ministern Jennie Nilsson (hade någon hört talas om henne för en vecka sedan?) uppmanat oss att inte bunkra – av solidariska skäl! Hade jag inte bunkrat innan jag läste det hade jag släppt allt jag hade i händerna för att göra det omedelbart.

Men sedan jag blev ”bunkringsmedveten” har jag upptäckt ett nytt fenomen. De som inte bunkrat är sura på de som gör det. Det hela började i fredags med en riktig krissituation. Nej, det är ingen som svultit ihjäl eller hamnat i insulinchock pga saknad medicin, det är mycket värre:

13 mars lär hon knappast ha missat att andra bunkrat, men det var väl ingen större fara med det. Förrän nu – slut på kakao! Vad är ett fredagsmys utan nege... chokladbollar?! Tur i oturen att hon är coronaexpert och kan fastslå att ingen behöver bunkra toapapper trots att åtminstone jag har hört diarré nämnas som ett av symptomen.

Och det här att elen ”KOMMER FUNGERA!” kanske vi inte heller ska vara hundra på när två kärnkraftverk redan gått upp i stabsläge. Internet var emellertid fullt av empati med denna nötallergiker. ”Skjut alla bunkrare” löd ett av förslagen. ”Begriper inte att så många saknar sunt förnuft”, sa en annan, och menade alltså folk som ”oförnuftigt” sett till att fylla sina skafferier. Och så denna stjärna:

Ja, vi får inte glömma dem som inte har ens ett par hundralappar på kontot för att köpa mat utan måste vänta till den 25:e för att fylla sina tomma skafferier. Undrar om de också tillhör sunt-förnuft-eliten.

Jag försöker se humorn, men det är egentligen allvarligt. Här har vi ett par exempel (bland många!) på människor som inte bara har obefintlig framförhållning. De visar också upp en blind tro på auktoriteter. ”Någon” borde fixa matleveranser och staten kommer garantera el och vatten, så de enda som bunkrar är ”jävla nötter” som förtjänar förakt eller avlivning.

Men då undrar jag följande. Om en grupp handlat på sig förnödenheter och en annan grupp gnäller på internet att de inte har mat, pengar eller beredskap utan är helt beroende av att andra garanterar deras bekvämlighet, vilken av grupperna verkar nötigast?

Co-living – bläää!!!

Jag fascineras av märkliga sätt att bo på och har bloggat om ”tiny houses”, husbilar, jordskepp och allt möjligt. Långt ifrån alla skulle passa mig, men jag brukar förstå vad det är folk gillar med att bo som de gör. Fram till nu.

”En tjej jag pratade med bodde i en lagerlokal i Silicon Valley tillsammans med 60 personer, 30 tjejer på ena sidan av ett skynke och 30 killar på andra. Badrummet var ambulerande mellan könen varannan timme, säger hon.”

Co-living, co-housing... De får kalla det vad de vill, det är alltså ett slags kollektiv där du inte ens har ett eget rum. Jag gillar pengar, men inte ens om jag fick betalt skulle jag kunna tänka mig denna typ av vandrarhemsboende. Jag skulle däremot lätt kunna tänka mig ett boende på 10-15 kvm, men det förutsätter att inte människor jag inte ens känner har tillgång till en enda kvadratcentimeter av ytan.

Jag fattar att bostadsminister Bolund jublar. Det passar honom såklart som handen i handsken att folk frivilligt buntar ihop sig som fiskpinnar. Och visserligen är Aftonbladets timing skrämmande dålig när de marknadsför detta mitt under brinnande virusepidemi (de flesta av oss försöker undvika att trycka ihop oss med en massa främlingar nu), men jag hade varit lika negativ för ett år sedan. Jag hade hellre bott i skogen i en koja av wellpapp än så här:

Jag anar en anda av socialism här, och jag tror faktiskt inte bara att det handlar om källorna. Men om folk går igång på att dela müsli i ett gemensamt kök har jag inga problem med det. Själv har jag bara allt för ofta problem med att ha grannar på andra sidan väggen utan att jag behöver dela badrum eller riskera att bli sparkad på när grannen går och lägger sig.

Dra-åt-helvete-undersökning

Nordnet har med hjälp av Yougov kommit fram till att 33-43 procent av folket har ”dra-åt-helvete-kapital”. Vinkeln var att särskilt kvinnor är i avsaknad av sparande, kanske eftersom nyheten släpptes sista vardagen innan Kvinnodagen.

En undersökning med en så diffus måttstock som innehav i eller avsaknad av dra-åt-helvete-pengar är mer eller mindre värdelös, särskilt eftersom det rör sig om självrapporterad data, och jag tror inte heller på siffrorna. Att så mycket som 33-43 procent skulle ha dra-åt-helvete-pengar känns extremt osannolikt när andra undersökningar visar att vi i snitt bara sparar några futtiga procent av lönen. Det betyder att väldigt många inte sparar någonting.

Frågan som tusen svenskar svarat på är ”om de har ett tillräckligt stort sparande för att förändra den egna livssituationen”, men det känns snarare som att folk svarat på frågan ”Har du planerat att skaffa ett sparande?” och de flesta kryddar därför svaret med lite dröm och fantasi för att de skulle vilja ha en buffert.

Nej, inte Buffett – BUFFERT!

I min bekantskapskrets har absolut inte var tredje person ett tillräckligt stort sparande för att förändra sitt liv på något radikalt sätt. I alla fall inte i deras egna ögon. De flesta skulle inte ens våga säga upp sig från jobbet med mindre än en miljon på banken och det är det inte många procent av befolkningen som har. Definitivt inte en tredjedel.

Myndighetssverige levererar... eller?

Jag är glad att jag inte sitter på en ansvarsfull post i ett land när världen drabbas av en pandemi. Det är säkert ingen lek. Så till den som vill ifrågasätta om jag hade gjort det bättre själv är svaret antagligen nej.

Samtidigt. Hand upp den som inte trodde att Sverige skulle drabbas hårdare av COVID-19 än exempelvis våra grannländer. Ingen?

För vi har ju facit från förr. När tsunamin drabbade Thailand 2004 körde andra länder ner räddningspersonal för att hjälpa till och containrar för att snabbt få hem sina döda medborgare. Sveriges utrikesminister Laila Freivalds visste inte vad Phuket var och hade inte fattat hur många svenskar som tillbringade jullovet i området. Så hon valde att gå på teater den kvällen, med telefonen avslagen eftersom den pep hela tiden av någon anledning (när jag ifrågasatt politikers arbetstider har jag fått höra i kommentarsfältet att de minsann alltid är i tjänst, men Freivalds visste kanske inte det heller).

När Estonia sjönk gick svenska politiker och myndighetspersoner ut med så många motstridiga påståenden att de överlevande och anhöriga som inte var förbannade från början blev det. Jag har träffat flera anhöriga som inte skräder orden om dykförbudet, betonggraven och andra stolligheter.

Och nu har det blivit dags för Corona där Myndighetssverige representerats av statsepidemiolog Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten som länge körde på att det nog inte är så farligt. I alla fall kan det inte bli farligt här. Troligen.

Till slut var det bara hans trogna fan, professor Agnes Wold, som hyllade ”Bagdad Bob” Tegnells krishantering, men till slut tvingades bägge att svänga. Tegnell kom fram till han varit ”lite för optimistisk” innan han valde att åka till Somalia för att med svenska biståndspengar bygga upp en hälsomyndighet där istället för att ta hand om den svenska.

Jag vet inte vad en statsepidemiolog gör på dagarna, men jag tänker mig att om man kan ta ledigt så fort det dyker upp en epidemi värd namnet så kan det vara ett rätt lugnt jobb. Jag funderar själv på att utropa mig till expert på svenska kannibaler och sedan hålla tummarna för att det inte uppdagas någon kannibalism.

Politikerna då. Den ”ansvariga” ministern Lena Hallengren, någon som sett till henne på sistone? Äh, hon kanske har haft tvättstugan. I vissa bostadsrättsföreningar är det ett rent helvete att byta tvättid, så det får man ha förståelse för. Och kafferasten är helig!

Vi går istället över till statsminister Löfven. I vanlig ordning tog han också försvarlig tid på sig att uttala sig offentligt. Jag tänkte faktiskt inte klaga på honom för att han blandade ihop baciller och virus. Jag kan köpa ordet bacillskräck som ett samlingsnamn med bredare betydelse. Möjligen visar det att statsministern är lågutbildad och har låg grad av allmänbildning, men det kom väl knappast som en överraskning för någon.

Men att han – och hela regeringen – i vanlig yrvaken ordning inte agerar, utan i bästa fall reagerar, är hans yttersta ansvar. Inga direktiv för människor med symptom eller förhöjd smittrisk. Inga direktiv för folksamlingar. När idrottsevenemang ställs in i hela världen träffas 27000 personer på Friends Arena för Melodifestivalen. Direktflyg från smitthärdarna Iran och Italien flög på som vanligt och när ett specialchartrat ”Corona-flyg” med skidresenärer från norra Italien landade på Arlanda i helgen fick passagerarna inga restriktioner.

Stilstudie på tumrullande statsminister.

I Sverige har man i princip bara testat de som har dokumenterade bevis på att en bekräftat sjuk hostat dem i ansiktet och sjukhusen (som ju redan sedan tidigare verkar köra stabsläge för jämnan) har bara några hundra vårdplatser. Tills nu, då man helt slutar att testa i Stockholm, orten med överlägset flest fall.

”Du som har symtom som påminner om coronavirus kommer inte att provtas. Det gäller oavsett om du varit i de områden som tidigare varit utsatta för smitta eller haft nära kontakt med någon som du vet är sjuk i covid-19.”

Kanske inte så konstigt att Sverige har fyra gånger så många smittade som Taiwan, grannland till Kina med runt 23 miljoner invånare, som började testa inkommande flygresenärer direkt på flygplanen 31 december 2019. Eller Singapore, ännu ett tättbefolkat asiatiskt land med färre fall än Sverige.

Gustav VI Adolfs valspråk var ”Plikten framför allt”, Löfvens tycks vara ”Vi såg det inte komma”, eller möjligen ”För Sverige ur tiden”. Karl XIV Johans ”Folkets kärlek, min belöning” kan han åtminstone glömma.

Börskrasch ger nätbankskrasch

Jag fattar att det är många som vill logga in på sina aktiedepåer en dag som i måndags, när index öppnar ner 6,5 procent. Klart att det blir lite trångt i servrarna. Samtidigt tycker jag att det är bedrövligt att Avanza och Nordnet säkert som amen i kyrkan får ”tekniska problem” när man verkligen behöver dem.

Istället blir man hänvisad till deras mäklartjänst på telefon. För det första är jag rätt säker på att telefonköerna är på teleoperatörsnivå när nätbankerna ligger helt eller delvis nere. För det andra kanske jag inte är helt på det klara med att jag vill köpa/sälja när jag inte vet på vilken kurs värdepappret befinner sig eftersom den enda info jag får fram har femton minuters fördröjning.

Det är ju liksom därför jag skaffat en eller flera nätmäklare. Hade jag varit nöjd med att kliva in på bankkontoret och lägga en order över disk för ”bäst möjliga kurs” som man gjorde 1992 hade jag ju kunnat fortsätta att göra det. Eller ja, nu har ju bankerna knappt kontor och har de det så har de ändå inte öppet, men inte heller det är mitt fel.

Parallellt med dessa tekniska problem ordnat nätmäklarna hela tiden nya funktioner där jag kan få fram ett kurvdiagram av mina utdelningar och annat helt meningslöst. Med risk för att låta som ”Nattugglan” undrar jag i all ödmjukhet om de inte kunde ”skita i alla de här nymodigheterna och försöka att få det som har varit gammalt att fungera först”.

”Tid är väl pengar?”

Det här ämnet har jag nog stött och blött, men nu tar jag det igen på förekommen anledning eftersom signaturen Q ifrågasatte varför jag inte räknar arbetstid på spartips, med motiveringen ”tid är väl pengar?”.

Nej, det är det inte. Det är begripligt att koppla ihop begreppen eftersom tid ibland kan köpas för pengar, och pengar nästan alltid kan köpas för tid, men de är två olika resurser. Tid är givetvis den mest värdefulla eftersom den är ändlig, men vi behöver bägge.

Direkt jämförbara är de bara om man tappar en inkomst genom att lägga tid på något annat. Handen på hjärtat är det väl sällan det är där striden står? Om jag sparar x kr genom att baka själv istället för att köpa bröd får jag också ett godare och nyttigare bröd än det fabriksgjorda. Dessutom tycker jag att det är rätt trevligt att skapa i köket.

Inlägget Q kommenterade handlade om att byta ruta på bilen. Inte lika trevlig sysselsättning, men trevlig på ett annat sätt. Den tillfredsställelse jag får varje gång jag ser eller tänker på något jag sparat pengar på genom att jobba själv har också ett värde. Jag ser egenhändigt tillverkade detaljer i min bostad som jag regelbundet glatts åt i över tio år.

Men tydligast blir skillnaden mellan tid och pengar när jag tillbringar tid med betydelsefulla människor. Under min mammas sista levnadsår, när jag visste att tiden var utmätt, hade inga pengar i världen kunnat ersätta den tid vi fick tillsammans.

Det är ju därför jag gillar pengar, för att de skänker mig frihet att kunna tacka nej till dem. Att kunna lägga tid på sånt som inte lönar sig, eller kanske lönar sig på sikt. Jag har aldrig haft så höga utgifter att jag varit tvungen att jobba heltid eller mer för att få ihop mitt liv, och jag vill se till att aldrig hamna där. Inte till något pris!

”Stjäl inte av oss, snälla ni!”

Jag driver ingen butik. Det är säkert jättesvårt och mycket att tänka på. Min farmor och farfar hade butik, men det är 60-70 år sedan. Själv har jag praktiserat på Ica, men det är över 30 år sedan och varade bara en vecka, så jag ska inte komma här och lära handlare deras jobb. Men...

Jag läste en artikel med rubriken ”Ica-handlarnas kamp mot ungdomsgängen” och det kan vara det mesigaste jag läst i hela mitt liv.

Blåmesen är en tuffing i jämförelse med Icamesen.

Jag fattar att det är frustrerande när skolungdomar kommer in och snattar som rent tidsfördriv. Förutom värdet av varorna de stjäl lär det skrämma bort kunder. Jag skulle själv inte vilja handla i en fritidsgård för missanpassad ungdom, hur synd jag än skulle tycka om handlaren och personalen.

En ex-handlare berättade på Twitter att han portade alla skolungdomar från sin butik i tre dagar och fick böta 50000 kr, men att det helt klart var värt priset. Sjukt att en butiksinnehavare inte ska kunna välja sina kunder på samma sätt som jag bestämmer vem som ska komma in i min bostad, men ändå en framkomlig väg.

Ica-handlaren Ulrik Kjerstenssons på Ica Nära i Tibro har en annan metod. Han har satt upp en skylt i butiken.

”Som vanligt är det ett fåtal elever som håller på och stjäl, men tills vi kommit fram till en lösning vill jag att alla minderåriga som kommer in och handlar i butiken har ett intyg med godkännande från sina föräldrar.”

Detta intyg där föräldrarna godkänner att deras barn ”får vistas i butiken under skoltid” är alltså inget krav (det vore ju för hårt), men Ulrik ”ser gärna” att ynglingarna visar upp ett intyg. Han har tidigare jobbat som officer i försvaret. Undrar vad han hade gjort vid en invasion, skrivit lappar och försökt ställa fiendesoldater i skamvrån?

Andra metoder skulle kunna vara kameraövervakning och punktmarkering med hjälp av extra vakter. Att helt enkelt kasta ut de som stör ordningen i butiken. Polisen lär väl som vanligt inte hjälpa till, men ring Securitas eller Bandidos! Att dra in en snattare på lagret, ge honom duktigt med stryk och sedan låta honom sprida ordet bland sina vänner vore givetvis olagligt, så det ska jag inte föreslå. Det är nog tur ändå att jag inte är Ica-handlare.

Månadsköpa aktier eller sälja allt?

När börsindex nu går upp eller ner (oftast ner) tre procent per dag faller det sig naturligt att folk blir oroliga för sina investeringar, medan andra tvärsäkert hävdar att det enda rätta är att köpa mer aktier, i nya eller befintliga innehav, varje gång lönen landar på kontot.

Det är märkligt många som tycks tro att det helt plötsligt finns en strategi som alltid funkar för alla, medan inga andra alternativ funkar för någon. Börsen fungerar inte så. Det är som att fastslå hur mycket man ska träna, exakt vad man ska äta eller vilken kvinnlig författare som skrivit de allra roligaste böckerna.

Men det finns inget tydligt rätt eller fel den här gången heller. Det är helt okej att sälja allt om man vill slippa exponera sig för marknaden i denna skakiga tid. Det är också tillåtet att ligga fullinvesterad och allting däremellan.

Som vanligt gäller dock att göra sin egen bedömning, ha en plan och agera efter den. Man kan också ändra planen (fast ändrar man sig varannan dag är det ingen plan). Men skulle vi kunna sluta med det eviga pekpinnandet? Investeringar är ingen exakt vetenskap.

Låna för livet

Nu har jag bloggat om så många kvällstidningsartiklar att det är bäst att jag klargör att jag fått tips om dem (tack för det förresten) så att jag slipper lägga flera timmar på att läsa kvällstidningar.

Den här gången handlar det om Gisela som är ”fånge i sitt eget hem”. Nej, hon har varken husarrest eller fotboja. För 30 år sedan flyttade hon till ett radhus som kostade 760000 kr. Nu är det värt det tredubbla, men det är tydligen ett problem:

”Om jag säljer för 2,3 miljoner så får jag kvar ungefär 1,2 miljoner efter reavinstskatten.”

Det tog ett tag innan jag fick ihop matematiken. Reavinstskatten är ju 22 procent, inte 71. Men så kom jag på det. Om hon lånade till hela köpeskillingen och fram till dags dato inte amorterat en enda krona blir det mycket riktigt bara 1,2 miljoner kvar.

Men är det verkligen möjligt? Jag vet inte vad ett ”statligt förvärvslån” kan ha haft för ränta, men hon hade väl tjugo års förvärvsliv kvar och har bl a varit lärare och regionpolitiker. Åtminstone de sista tio åren i yrkeslivet borde barnen dessutom ha varit utflugna, men Gisela har ändå inte lyckats sätta av en enda krona. Det verkar som om exakt allt konsumerats varje månad.

Nu är Gisela en gammal dam med cancer. Det är för sent att ändra de 30 år som gått och jag vill inte vrida om kniven, men jag kan inte låta bli att tänka på de frågor journalisten undviker att ställa:

- Fanns det verkligen aldrig något amorteringsutrymme, inte ens några hundralappar?
- Kom pensionen som en oförutsedd händelse?
- Trodde du att du skulle få ta ytterligare ett lån och hur hade du i så fall tänkt betala tillbaka det med tanke på att du uppenbarligen aldrig tidigare amorterat?
- Du säger att du blir arg över det faktum att du inte kan sälja huset och flytta till en dyr innerstadslägenhet. Vem är du arg på?
- Vem är ansvarig för ditt liv?

Preppingtåget

Under många år slutade jag lyssna så fort någon ens nämnde prepping. Preppers verkade vara förvuxna scouter eller män som blev nostalgiska kring lumpartiden. Till stor del tycker jag fortfarande så. Att samla konserver och flaskvatten i källaren i väntan på någon slags apokalyps känns inte friskt.

Fast om jag försöker nyansera bilden gillar jag framförhållning, så det har vi gemensamt. Jag ser ner på människor som handlar toapapper i sexpack och skulle själv aldrig kunna tänka mig att handla mat för 1-2 dagar i taget.

Ämnet har ju blivit lite aktuellt i och med att det handlas slut på torrvaror i butikerna i rädsla för att viruspandemin ska skapa svält. Jag är inte rädd för svält, men högre priser skulle det kunna bli. Åtminstone tillfälligt och det är ju illa nog om man inte har bunkrat upp.

Alla gör sina prioriteringar.

Jag tänker fortfarande inte skaffa mig en batteriradio eller ett lager av frystorkad mat, men nog skulle jag kunna se över mitt lager av vanliga torrvaror, liksom dasspapper och sånt som ändå går åt, det skadar inte.

Hur gör ni andra? Har ni källaren full av vatten och diesel, badrummet fullt av tvål och handsprit och köket fullt av pasta och konserver?

Utrota rebeller

I helgen anordnade den ”klimataktivistiska gruppen” Extinction Rebellion en demonstration i Malmö. Denna obehagliga organisation säger sig värna om miljön, men det är lite oklart på vilket sätt den främjas av att de skapar trafikstockningar.

För det är ju det de gör. Att blockera bilvägar resulterar enbart i mer bilkörning, ökad tomgångskörning och irritation bland pendlare som hindras i sin väg till och från jobbet där de drar in skattepengar så att dessa parasiter kan tramsa omkring på dagarna till ingen som helst nytta.

Nyheten är märkligt nog inte att terrorister spärrat vägen utan att en bilist tröttnade. Trots att han enligt polisen ”kört i väldigt låg hastighet” är bilisten (!) misstänkt för ”framkallande av fara för annan” för att han försökte få passera demonstrationen med sin bil på Regementsgatan som är en mycket bred gata med tydligt avgränsade fält för bilar, cyklar och fotgängare.

Det går möjligen att ana vems sida jag står på här. Åtminstone så länge man inte med berått mod kör över någon har jag inga problem med att bilister försöker ta sig fram med bil på bilvägen. Till aktivisterna kan jag bara säga: Stå ert kast! Vuxna människor som ställer sig mitt i gatan bör vara beredda på att få en bil i huvudet.

Och det är inte specifikt bilpendlare som väcker deras vrede, det verkar gälla jobbande människor i största allmänhet. Här försöker ett par muppar hindra Londonbor i rusningstrafik från att åka tåg.

Tråkigt att inte klippet var längre. Jag hade inte haft något emot att se lite blod. Sån är jag.

Så blev man bilglasmästare då...

Det var ju det här med bilen som blev lite mjuk efter närkontakt med ett träd. Första tanken var att sälja skräpet för någon tusenlapp, men en gammal trotjänare som varit i familjen i drygt 30 år vill man ju inte bara kasta bort om den går att laga.

Carglass skulle ha 5125 kr för att byta vindruta, vilket är ungefär värdet på bilen, åtminstone om man dessutom lägger en slant på att fixa framlyset som gav upp samtidigt med rutan. Så sentimental är jag inte, men en snabb koll på Blocket visade att det gick att få tag i en begagnad ruta trots att de limmas fast och därför sällan plockas bort när bilarna skrotas.

800 kr gick ”kalaset” på, men då återstod det tveksamma nöjet att plocka bort den gamla rutan. Det skulle ju kunna innebära ett smärre helvete, särskilt när man saknar adekvata verktyg som ett demonteringskit.

Men vad tusan, det ska väl duga med stämjärn, skruvmejsel och lite jävlar anamma. Jajamen!

Tomglas!

Och så på med lite tätningsmassa för 149 kr för att fästa rutan.

Så till det kritiska ögonblicket när två personer lägger rutan på plats, en på vardera sidan.

Som ny! Eller ja, det går att ana en viss avsaknad av lister, men de skulle ändå inte göra någon nytta. Så istället för att ge Carglass 5125 kr har bilen fått en vindruta för under tusenlappen.

Framlyset fick en bilmek byta. Överkomligt det med, så slutsumman blev lägre än självrisken ifall jag hade haft en försäkring som täckt. På det här viset sparade jag ju in försäkringspremien också.

Andras pension dröjer

Knepig rubrik, men karln det handlar om heter Andras. Han är 65 år och tänkte att han skulle få svensk pension eftersom han bor i Sverige och har jobbat här sedan han var 23.

När utbetalningen uteblev svarade dock Pensionsmyndigheten att de skulle göra en utredning för att ta reda på om Andras möjligen får pension från något annat land. Utredningen förväntades ta tre månader och i väntan på den råddes han att gå till Socialkontoret (som att de skulle betala ut några pengar inom tre månader). När Andras kontaktade SVT gick tremånadersutredningen på mindre än en vecka. Tänk så det kan slumpa sig! Men de som inte har ork att starta ett mediedrev får väl snällt vänta i kön.

När det pratas pension brukar jag säga att i mina kalkyler räknar jag inte med att svenska staten ska ge mig någon pension när det är dags om ett par decennier. Ibland blir jag då kallad domedagsprofet eller åtminstone överdrivet negativ. Men tror ni Andras hade räknat med att bli nekad pension 2020?

Jag tror i och för sig att han hade fått den förr eller senare. Kanske efter tre månader eller något mer. Men om pengarna är slut är de slut och jag föredrar att vara på den säkra sidan. Kommer det pension blir det en kul överraskning.

Teori före praktik

Behöver man plugga och läsa grejer eller kan man lära sig allt efter hand och googla vid behov? Jag vet inte om det ens är en fråga längre, att läsa på är väl helt ute. Själv är jag en varm anhängare av förberedelser och studier. I slutändan är misstag ofrånkomliga, men genom att läsa om andras misstag behöver man inte göra alla själv.

Jag läste ett bra citat i en bok om biodling (som för övrigt är ett bra exempel på ämne jag försöker läsa på om innan jag hamnar i skarpt läge), ett citat av biodlaren och baronen August von Berlepsch. Han levde på 1800-talet, men jag tror inte att det är ett sämre råd idag, oavsett om det gäller bin eller något annat:

”Lär er framförallt teori, ty annars blir ni klåpare i praktiken livet igenom!”

Ett av mina bästa exempel är poker. När jag började spela fick jag höra att de första pengarna man sätter in på ett pokerkonto i stort sett alltid går förlorade, men än idag, femton år senare, har jag aldrig ”gulat” ett pokerkonto, alltså tappat alla pengarna på det, utan alltid lyckats ta ut mer än jag satt in.

Jag är inte världens bästa pokerspelare, långt därifrån. Men innan jag började spela för riktiga pengar hade jag läst två pokerböcker för att få ett hum om vad det handlade om. Jag hade såklart kunnat sätta in någon hundring i ”läropengar” och förmodligen lärt mig en del på det också, men eftersom jag alltid gillat att tjäna pengar mer än att förlora dem tyckte jag att det hade varit att gå från fel håll.

På börsen kan jag inte säga att jag läste flera böcker innan jag började investera som sextonåring, men jag tycker att det lönar sig att läsa på både om bolag, börsens psykologi och annat som rör börshandel. Böcker, artiklar, bloggar eller poddar spelar ingen roll, bara man lyssnar på kloka människor som tänkt.

Givetvis med ett kritiskt sinne, men min erfarenhet är att ju fler man lyssnar på desto mer lär man sig att inte svälja andras ”sanningar”. Fast det är ju min subjektiva bedömning i min bubbla.