söndag 19 mars 2017

Hemskolning i ekonomi

Sedan 2011 är det av någon märklig anledning inte tillåtet att hemskola sina barn i Sverige. Det spelar alltså ingen roll vad de lär sig och om man följer läroplanen till punkt och pricka, det är förbjudet i alla fall.


Fast ibland undrar jag om föräldrar missförstått förbudet och utgått ifrån att man inte får lära sina barn någonting hemma. En del unga människor verkar helt oförmögna att ta hand om sig själva, laga mat, betala räkningar och hålla ordning på sin ekonomi. Man behöver inte kolla på Ung & Bortskämd (gör inte det, man kan få hjärtsvikt för mindre!) för att se handlingsförlamade ungdomar. Så sent som förra veckan skrev jag om en 31-åring som inte trodde att det gick att leva på 22650kr/månad.

Privatekonomi fanns inte på schemat när jag gick i skolan heller. Det föll mellan stolarna, då som nu. Därför är jag otroligt tacksam att jag hade föräldrar som lärde mig bli vuxen och ekonomiskt sinnad. Jag tycker uppriktigt synd om dem som inte fått detta med sig hemifrån och min absoluta känsla är att den gruppen blir större för varje dag.


Egentligen är det ju inga konstigheter. Jag lärde mig att hushålla med pengar, först med veckopeng, sedan månadspeng och slutligen studiebidrag. Vid sidan av detta fick jag möjlighet att jobba ihop pengar, genom att klippa gräsmattan och sånt.

Och så fick jag lära mig att laga mat. Det kändes också självklart, men jag känner massor med vuxna människor som inte kan laga mat från grunden utan möjligen hälla ihop halvfabrikat. I övrigt är de dömda till att leva på färdigmat och hämtpizza. Om de inte har en sambo som kan laga mat, men då är de ju ändå inte självständiga vuxna.

Sedan såg mina föräldrar till att ge mig vad jag skulle kalla för ett allmänt ekonomitänk. Att budgetera, att inte springa iväg och handla på första ”bästa” ställe och betala för mycket. Allt det här borde man ju lära sig på skolans lektioner i matematik, hemkunskap och samhällskunskap, men bevisligen funkar det inte så.


Mina föräldrar tyckte aldrig att de räckte till. Så tycker nog de flesta föräldrar som gör allt de kan för att lyckas med barnuppfostran. Det är barn till dem som aldrig tror sig göra fel man ska vara rädd för.

lördag 18 mars 2017

Var går gränsen för en startup?

Innan IT-kraschen var ”IT” det magiska ordet som betydde att ”här är något som är så bra att det inte ens behöver förklaras”. Kunde man dessutom koppla ihop det med ”bredband” var man definitivt hemma.


Nu pratas det mycket om ”startups”, särskilt vid börsintroduktioner, och ibland känns det bara som en omskrivning för IT-boomens dotcom-bolag. Och alla hakar på. Varenda tidningen är full av startupnyheter. Näringsdepartementet har en ”startupansvarig” som talar lyriskt om att ”startups skapar jobb, välfärd och nästa generations storföretag”. Jag börjar bli allergisk mot själva ordet. Om någon har en bra affärsidé – förklara och sälj den istället för att klistra på en trendig etikett med otydligt innehåll.

En startup är ”ett företag som har startats ganska nyligen och som har tagit sin idé till en affärsplan och en produkt”. Kan man i så fall inte bara kalla det för ”nystartade företag”? Och vad innebär ”ganska nyligen”? Jag förstår det som nya idéer i nystartade, kapitalsvaga företag. Det senaste mediala exemplet är Snap, med appen Snapchat, som sattes på börsen till ett värde på arton miljarder! Att kalla det för startup är lite som att kalla Warren Buffett för en hungrig börskomet. Ändå görs det.


Ironiskt nog känns det som att startup egentligen ofta är motsatsen till vad namnet anger. De är istället idéer som stött på motstånd varpå ägarna känner att de först som sist måste se till att få ut lite pengar, medan tid är. Men det är klart, att marknadsföra rörelsen som ”cashout” skulle nog sänka intresset.

fredag 17 mars 2017

Här är mitt kylskåp

Jag har tidigare snackat matkostnader och berättat att en dryg tjuga per dag för mig räcker till frukost, lunch, middag och mellanmål. Eftersom det är mindre än en tredjedel av existensminimum inser jag att det anses antingen som magi eller helt ovärdigt (eller både och). För ett tag sedan fick jag en uppmaning i kommentarsfältet att ge exempel på matvaror jag handlar regelbundet. Bra idé, här kommer det!

Frukt & grönt

Eftersom jag är laktovegetarian antar jag att detta är den viktigaste tårtbiten i min kostcirkel. Gul lök, champinjoner, stjälkselleri, citron och någon annan form av frukt finns alltid hemma hos mig. Annat man ofta hittar är brysselkål, paprika, vitkål, potatis, morötter, rödbetor, squash, aubergine och chili.


Allt detta är färskt, men frysen är i princip alltid laddad med spenat och broccoli, eftersom jag tycker att det är enklast i fryst form. Billigast också. Apropå billigt finns också alltid blåbär i min frys, hemplockade och därför helt gratis. Ofta också vinbär, rabarber och hemgjord sylt och äppelmos, förutsatt att jag fått tag i det gratis.

Jag går till stor del på pris när det gäller frukt och grönt. Många priser varierar beroende på säsong och då anpassar jag mig efter det. Jag vill t ex ha frukt hemma, men om det blir apelsiner, äpplen eller bananer beror på vad som var billigast.

Övriga kylvaror

Mjölk och ost har jag också alltid och köper gärna till reducerat pris pga kort datum. Blir det mer än jag gör av med går det utmärkt att frysa. Ostinköpen är nästan helt prisstyrda. Den bör inte vara för stark (ingen risk, stark ost är alltid dyrare) och jag betalar aldrig över 40 kr/kilo. Margarin till bakning och någon bredbar variant till smörgås. Senap och ketchup har jag också alltid hemma eftersom de är bra smakförstärkare, särskilt senap.


Torrvaror

Den här kategorin har praktiskt taget obegränsad hållbarhet, så jag köper största möjliga förpackningar till lägsta tänkbara pris, när så erbjuds. Därför har jag alltid pasta, ris, bulgur, matvete, mathavre, kikärtor, gula ärtor, röda linser, buljongtärningar och strösocker.

Några grejer som inte håller i evighet är havregryn, grahamsgryn och rågflingor, men jag har det alltid hemma. Och vetemjöl, rågmjöl och majsstärkelse, som jag inte skulle vilja köpa för flera år eftersom jag är rädd för mjölbaggar, men vetemjöl köper jag gärna i femkilospåsar eftersom det går åt.


Bröd

Billigaste knäckebrödet är Wasa Husman, och som av en ren slump är det detta jag köper. Mjukt bröd blir det ofta ett stort, billigt och grovt till frysen. Jag försöker baka själv också, men det blir nästan onödigt gott och det är inte alltid utrymmet finns i min ”viktbudget”.

Övrigt

Matolja går det åt en del i mitt hushåll. Billigast tänkbara, vilket oftast är raps. Och så har jag alltid några burkar krossade tomater, vilket för övrigt är enda konserven jag köper. I kryddhyllan är jag helt fantasilös och skulle nästan klara mig med salt och grovmalen svartpeppar. Försöker ändå variera mig lite med mynta, paprikapulver, citronpeppar och basilika. Och timjan till ärtsoppa, som för 1,35 kr/portion är det billigaste jag äter.


Jag vet inte hur stelt och enformigt det här låter (och kan inte säga att jag bryr mig så länge jag känner att jag äter nyttigt, gott och billigt), men jag upplever mig som rätt flexibel. Även om jag har inköpslista med mig till butiken är jag alltid beredd att improvisera kring erbjudanden och extrapriser.

torsdag 16 mars 2017

Extreme Cheapskates

Extreme Cheapskates är en amerikansk dokusåpa med syfte att göra sig lustig över snåljåpar. Av det jag sett är det inte tal om lite sparsamma människor med udda spartips. Nej, här snackar vi om människor som slår in sina möbler i gladpack för att inte slita på dem. Om de ens har möbler, i denna parallella värld är det fullt accepterat att sitta och äta på golvet för att spara in kostnaden för en stol.


Jag har svårt för den här typen av program av flera skäl. Ett är att man hänger ut människor som troligen har psykiska störningar. Par som delar tandborste för att slippa köpa två (att den rimligen slits ut på halva tiden spelar tydligen ingen roll) eller som vill korta sitt namn på gravstenen för att få ner gravyrkostnaden, tigger matrester av sina grannar osv är näppeligen helt friska i huvudet.

Ett annat skäl är att sådana här program riskerar att dra ner oss icke-sinnessjuka snåljåpar i smutsen. Vi som bara inte vill elda upp våra pengar på sånt som inte förbättrar våra liv, utan att för den sakens skull tillverka våra egna bestick eller använda tidningar som toapapper.


Men visst, jag fattar att rena galningar lockar fler tittare än vad ”normal” sparsamhet skulle göra, så att den genomsnittligt slösaktige tittaren kan intala sig själv att det inte är vettigt att försöka spara pengar, för då sitter man snart med badkaret fullt av disk för att spara vatten. Balans är inte ett medialt säljbart koncept.

Och även jag fascineras av galningar när jag kommer över sådana här program, hur deltagarna nästan gråter över förlorade ören. Lika märkligt som att ingen av de medverkande i Lyxfällan ser sambandet mellan dålig ekonomi, rökning, tatueringar och att äta mer än man förbränner.

onsdag 15 mars 2017

Om e-handel är så rätt, varför är Litium så fel?

Litium introducerades i maj förra året till priset 10 kr/aktie. Med sin molnbaserade e-handelsplattform sades de ligga helt rätt i tiden med kunder som Teknikmagasinet, Ö&B och Lindex. Sedan har de startat samarbetsavtal med Klarna, insiders köper aktier var och varannan dag, allt är frid och fröjd och fåglarna kvittrar!

Det är egentligen bara ett problem, de går fortfarande inte med vinst. Då kvittar det lite att vd:n Henrik Lundin skriver lyriska vd-ord i varje rapport om sina ”starka kvartal”, ”styrkan och potentialen” och företagets ”strategiska position”.


Eller ja, det är ju ett problem till förstås, men det hänger ihop – aktien går inte upp. Introduktionskursen har överstigits två korta perioder, men som lägst var den nere i 6 kr jämnt, alltså -40 % för den som hängt med från början.


Det har jag gjort, men köpt till fler aktier till lägre kurs. Är ändå back i nuläget, men håller kvar mina aktier eftersom jag vill tro på talet om att företagets ”aggressiva marknadsföring” ska bära frukt och att den ökande omsättningen till slut ska leda till ökande vinster. E-handel växer, därom kan alla enas. Utan att vara alltför vågad kan jag påstå att e-handel är framtiden. Om Litium är framtiden är jag inte lika säker på.

tisdag 14 mars 2017

Ingen cykelpendlar

Jag bor i en förort 15 km utanför Stockholm. Förr kallade man det för sovstäder, områdena dit man åker och sover mellan arbetspassen. Det finns lokala arbetsgivare, men många pendlar till innerstan.

Det är ganska platt hela vägen in till stan, så det passar bra för cykelpendling och detta har kommunerna i Norrort tagit fasta på och byggt en löjligt bred gång- och cykelväg, på vissa sträckor lika bred som bilvägen. Vintertid sopsaltar man, vilket innebär att man först sopar och sedan saltar. På så vis får man en mycket bättre cykelbana än om man bara vräker ut grus.


Fast politikerna glömde en sak, att kolla behovet. Visserligen borde fler cykla till jobbet om de ges möjligheten, men på samma sätt som att folk inte lämnar bilen hemma tills förbifarterna byggs kommer de inte börja cykla bara för att cykelvägen gör det möjligt att cykla sju i bredd.

Jag varken cyklar eller pendlar, men häromdagen sprang jag en god bit av denna cykelbana en eftermiddag i rusningstid. Mycket bilar hela vägen, mycket folk på alla pendeltågsperronger jag sprang förbi, men nästan inga cyklar trots att restiden skulle bli ungefär densamma. På 30-40 minuter såg jag 3-4 cyklar.

Förmodligen blir det fler om några månader, men det var ändå barmark och ganska många plusgrader. Om folk bara cyklar på sommaren när de flesta ändå är lediga en månad var det kanske ingen bra idé att lägga en massa miljoner på en motorvägsbred cykelbana som man håller snöfri året runt.


De som tar tåget eller motorvägen till jobbet kanske inte ens vet om att cykelvägen finns där, så där borde kommunerna lägga sin energi. Jag vet inte hur, men gör ett jippo, inrätta vätskekontroller där ni delar ut sportdryck, bullar och bananer längs vägen till cykelpendlare (eller löpardito), hyr in ett lokalt band... Ha lite visioner!

För att lura en yngre version av mig själv hade jag tryckt på de ekonomiska aspekterna. Att pendla med kollektivtrafik kostar 830 kr i månaden. Tar man bilen beror det på bilens ålder och bränsleförbrukning, vad trängselskatten kostar den tid på dygnet man åker, samt parkeringskostnad. Lågt räknat 3000 kr/månad härifrån, gissar jag, skatteavdraget till trots. Och så har vi hälsoaspekten. Tre mil på cykel varje dag skulle göra plånboken fetare, men annat skulle smalna av.


Jag må vara cynisk, men tror inte att man hittar fler cyklister på denna väg vid ett återbesök om tio år. Men vem är jag att hindra politiker från att klappa sig själva på axeln?

måndag 13 mars 2017

Att investera i stamkrogen

Det finns en gammal ”sanning” att man ska investera i företag man handlar av, att äga sina leverantörer. Ett par ekonomipoddar tar nästan varje avsnitt upp detta som ett bra sätt att tänka. Möjligt, men varför?

Om en butik skulle ha som affärsidé att för lånade pengar köpa in kontorsmateriel från låglöneländer som de sedan nästan utan marginaler säljer i sin butik som har öppet dygnet runt och drivs av högavlönad personal så skulle jag absolut kunna tänka mig att handla där, men ge mig en enda anledning att köpa aktier i företaget.


Jag har bara fyra aktieinnehav i företag jag anlitar. I alfabetisk ordning:

Bahnhof

Ett företag jag verkligen gillar. Förutom att de levererar billigt och stabilt bredband står de emot påbud från stat och överhet på ett sätt som nästan skulle få mig att vilja stötta dem även om jag inte vore kund.

Som ägare är jag mer otrogen, eftersom aktien varit ganska volatil, men efter ett par riktigt bra affärer kan jag inte klaga där heller.

Clas Ohlson

Gillar jag också. De har ett bra utbud av allt från batterier och lampor till hushållsassistenter, resväskor och verktyg, en lättmanövrerad hemsida, bra priser och bra reklamationsrutiner (dvs de drivs inte av den annars så vanliga devisen ”kunden har alltid fel”). Men de är inte billiga på allt, och i de fall priserna är mycket högre än konkurrenter som Jula och Rusta går jag vidare.

Aktien har inte precis satt guldkant på tillvaron, men jag tror på deras strategi att skynda långsamt och metodiskt erövra nya marknader.

H&M

Ganska billig butik med brett utbud och såväl basplagg som riktigt snygga modeplagg. Passar en 45-årig man som inte älskar att shoppa men som vill klä sig bra till överkomligt pris, och tydligen passar den också trettonåriga tjejer och en massa andra grupper.

Utdelningsivrarnas sämsta exempel – ger en knapp tia i utdelning medan aktien tappar fyrtio kronor. Men även om jag ångrar att jag köpte aktierna (den här gången) tror jag att de så småningom hittar rätt igen. På lång sikt har den varit en av de bästa investeringarna börsen kunnat erbjuda.

SEB

Ingen kund gillar väl egentligen banker (på samma sätt som ingen bank egentligen verkar gilla kunder), men måste man ha en storbank föredrar jag fortfarande SEB. Synd, för ”Känner ni stanken från Enskilda banken?” är ett underbart slagord.

Aktien går bra, som alla banker. Fattas bara annat, de tar ju mer och mer betalt för mindre och mindre service.


Men detta är alltså fyra undantag som bekräftar regeln. Jag kommer fortsätta att leta efter bra leverantörer, och bra investeringar. Skulle dessa intressen sammanstråla har jag inget emot det, men ser det absolut inte som ett självändamål.