Far i frid, Tomas Linnala!

Plötsligt hajade jag till när jag skummade igenom morgonens nyhetsflöde igår. ”Tomas Linnala har gått bort” stod det. Placeras chefredaktör hade dött bara 51 år gammal, ”efter kort tids sjukdom” som det heter när cancern slår till hårt och skoningslöst. Det är inte ett dugg rättvist och ger oss alla en påminnelse om att livet är ändligt.

I fredags skrev Tomas följande på Twitter: ”Våren kommer tidigt i år. Har så smått börjat dra ned på horisonten och risken.” Inlägget gällde börshandel, men med facit i hand ger jag mig tusan på att det där med att "dra ned på horisonten" var en tydlig passning till liemannen.

I podden Placera Stockholmsbörsen diskuterade Tomas aktier med Börsveckans Lars Frick, eller ”unge herr Frick” som han fick heta i dessa sändningar. Många intressanta börstips presenterades i lättsam ton, men mitt favoritinslag var alltid slutet, när man efter att signaturmelodin klingat ut ”lät bandet rulla” och recenserade sändningen med stor självdistans. Programmet sändes fram till november. Sedan ett uppehåll, och plötsligt:

Men på Placera fanns han kvar. Jag är inne på sajten dagligen och har med stort intresse läst Tomas analyser och artiklar. Förutom hans börskunskaper uppskattade jag Tomas sätt att behandla det svenska språket, stringent utan att bli högtravande.

Åtminstone i börskretsar tror jag att romanförfattaren Tomas Linnala är mindre känd, vilket är synd eftersom både hans lekfulla och välutvecklade formuleringsförmåga och torra och lika välutvecklade humor vävdes samman till absurt roliga historier. Fyra böcker hann det bli och för den som har dem framför sig vill jag främst rekommendera Fader vår från 2008 och Mördare och Poeter från 2009.

Vi är nog många som önskat att allt fick bli som vanligt, och återigen få höra Tomas stå i podden och tjata aktier och tweed med "unge herr Frick". Nu blir det inte så. Inga fler poddavsnitt, inga fler romaner, inga fler artiklar. Tack för allt!

Dagens Indignation

”Så mycket faller börserna om Le Pen vinner” stod att läsa i Dagens Industri häromdagen. Men vänta nu, det kan väl inte vara samma tidning som i lika feta rubriker berättade för oss hur mycket börsen skulle rasa om britterna röstade för att lämna EU och sedan ifall amerikanerna röstade fram Trump?

Jodå, det är just densamma som nu återigen är ute och berättar hur börserna ska reagera på ett valresultat. Trots att spådomarna inte gått så bra tidigare. Brexit gav en dags hack i uppåtkurvan, Trumps seger inte ens det. Tvärtom gav Trump en så kallad ”Trump-effekt” på världens börser, och det var inte Dagens Industris gissning från förra våren: ”Amerikanska aktier riskerar att falla med 50 procent om Donald Trump skulle bli vald till nästa president för USA.” Å andra sidan är tidningen inte heller precis känd för att kunna tippa valresultat. Strax innan USA-valet såg det ut så här:

Men nu är det alltså dags igen. Ska vi tro DI kommer en Le Pen-seger innebära att euron rasar med 10 procent och euro-börserna med upp till 35 procent, enligt en UBS-rapport som först snappats upp av Reuters och sedan av TT för att så småningom bli en notis i DI.

Och trots den långa resan för ”nyheten” från en schweizisk storbank till en svensk slasktidning inte en enda kritisk fråga på vägen. Varför just 10 respektive 35 procent och inte 40 och 70? Eller plus? Var finns uträkningarna? Eller bara ett kort: Varför?

"Pourquoi?!"

Får jag gissa (klart jag får, alla andra får ju det) vinner inte Le Pen det franska presidentvalet utan får stryk i andra omgången. Fast bara för att jag hade 100 procent mer rätt än DI angående Brexit och det amerikanska presidentvalet ska ni inte ta det för en sanning. Om hon skulle vinna får vi se vad som händer med världens valutor och börser. Det visar sig nämligen inte förrän då.

”Mjölk görs ju på fabrik!”

Komikern (och min gamla lärare) Adde Malmberg hade ett skämt för snart tjugo år sedan: ”Om det inte vore meningen att människan skulle äta djur, varför är de då gjorda av kött?” Jag kommer att tänka på det där då och då. Nu senast:

Det är lite mycket ”Hasses brorsas låtsassyrras kompis” över historien, så jag undrar om den där förskoleklassen verkligen finns. Men hur det än är med den saken kommer regelbundet liknande exempel. Ibland ifrågasätts vad vi ska med kärnkraft till när vi har el i väggen eller kopplingen mellan jakt, djurproduktion och köttätande.

Att barn tror att mjölk blandas ihop i en fabrik vore inte så konstigt, men när föräldrarna tror det är det illa. Fast kanske inte så underligt. De flesta av oss har inte längre någon koppling till jordbruk och matproduktion. De närmaste jag själv kommer är att jag ibland springer förbi en bondgård med tillhörande kor och vetefält, men skörd och slakt har jag bara sett på film.

Skolan ger inte heller mycket ledning. Den här klassen fick åka ut till en bondgård, men hur många får det? Jag fick det inte, det hanns ju inte med på en fyrtiominuterslektion. Hade jag barn skulle jag göra det, men själv går jag hellre ut i skogen och letar efter pengaträd. Jag menar, de måste ju finnas!

Rune eller Tina

Förkortningen TINA står för There Is No Alternative och betyder att man bör skyffla in alla sina pengar på börsen eftersom räntan är låg och det påstås inte finnas något bättre alternativ än just aktier.

Häromdagen berättade Rune Andersson, känd från Trelleborg m fl, i en intervju i Dagens Industri (ni får leta själva, jag vill inte länka till låsta artiklar) att han strax innan årsskiftet sålde alla sina aktier.

”Det är så sjukt nu. Jag tittade häromdagen på börslistan och bolag som jag känner till. Det är ju p/e 20 på allting – mitt i en högkonjunktur. Om det någon gång ska vara höga p/e tal är det på botten av en lågkonjunktur, men inte nu när konjunkturen går bra och exporten har hjälp av valutan. Det är inte enkelt att hitta intressanta aktier.”

Här snackar vi om en kille med niosiffrig aktieportfölj, så det är ingen liten hobbydepå han har att leka med. Så uppenbarligen finns det alternativ. Rune tror att börsen ska ner åtminstone 20 procent. Att stå helt still är avsevärt mycket bättre än att tappa en femtedel. Med mycket få undantag.

Ett sista visdomsord från räven Rune: ”Marknaden är enormt överhettad just nu. Det är inte en tillfällighet att vi ser så mycket börsnoteringar. Jag har varit med så många år att jag känner lukten när vi är på väg in i en ny pyramid och därför är det bra att spara på krutet.”

Ska vi ut och åka nu?

Sverige – låna dig lycklig!

Sju LO-basar har skrivit en debattartikel: ”Sluta spara – låna så Sverige blir bättre”

Det är fräckt att rakt av försöka jämföra statsfinanser med privatekonomi, men lån är ändå lån och aldrig egna pengar. ”Den som är satt i skuld är icke fri”, som Göran Persson skaldade är tydligen som bortblåst hos nästa generations partilärjungar.

Jag ska inte dissekera hela artikeln där man bland annat påstår att arbetslösheten sjunker, vilket bara är sant om man räknar på ett helt galet sätt, men den formulering som stör mig mest är: ”Stefan Löfven åker nu land och rike runt för att lyssna in hur vanligt folk har det och vad som oroar dem i sin vardag.”

Han har varit statsminister i 2,5 år. Nu ska han ”lyssna in hur vanligt folk har det”? Jag tycker i och för sig att det är bra när politiker tar sig ut i ”verkligheten”, men denna kampanj kan väl inte med bästa vilja förväxlas med riktigt intresse utan är helt uppenbart en långspurt mot valet.

Men här är det ju inte Löfven som trampar i klaveret utan sju LO-pampar. Ett par av dem verkar ha haft någon form av riktigt arbete på vinstdrivande företag, men för ganska länge sedan. Flera är att betrakta som styrelseproffs. En av dem har enbart grundskoleutbildning. Samtliga är högavlönade och ingen av dem ger intryck av att förstå plus och minus.

En av artikelförfattarna när det var maskerad på dagis

Jag fattar hur de tänker, men de tänker fel. De ropar efter ansvarstagande politiker samtidigt som deras lösning är att låna mer pengar. Jag kan riktigt höra Lyxfällans speakerröst här:

”Det Stefan och Magdalena behöver hjälp med är att:

• sluta shoppa för pengar de inte har.
• sluta ta nya lån för att täcka upp för gamla krediter.
• börja ta ansvar för sina handlingar.”

H&M, skaffa en vd!

Stefan hette en man som drev ett stort klädimperium han ärvt av sin far. Men Stefan klagade inte, han älskade att gå till jobbet, dag efter dag. I sexton år var han verkställande direktör för företaget. Visserligen var jämförelserna med pappan ofrånkomliga, men trots att han inte skapat allt han ägde från två tomma händer behövde han verkligen inte skämmas för sin gärning.

Efter sexton år tyckte han ändå att det var dags att lämna över till yngre krafter medan han själv drog sig tillbaka som styrelseordförande, i klädföretaget men också i andra företag. Med tiden blev det ett tjugotal styrelseposter parallellt, i allt från skolor till fastighetsbolag.

Tanken var väl att Stefans son Kalle skulle ta över klädföretaget och att pappa Stefan inte skulle flåsa honom i nacken hela tiden. Tyvärr visade sig Kalles intresse finnas på helt andra håll. Kanske för att han inte ville jämföras med far och farfar, kanske för att han inte var särskilt modeintresserad. Han ville bara inte utan längtade ofta bort.

Inte blev det bättre av att aktien föll och mest verkade hålla sig uppe av pappa Stefans stödköp. Svenskar såg fortfarande familjens klädimperium som en del av den svenska folksjälen, medan utländska ägare tröttnade snabbare.

Kalle höll sig allt längre från rampljuset och de enda gångerna man såg honom i media var när han plöjde ner några hundra miljoner i en prisjämförelsesajt eller en app. Åren gick, klädföretagets marknadsandel och aktiekurs sjönk, pappa Stefan blev allt gråhårigare och undrade när Kalle skulle bli vuxen och ta tag i klädimperiet på samma sätt som han och hans far hade gjort.

Mitt tips till Stefan: Det kommer inte att hända! Ge H&M en vd som är intresserad av att driva företaget framåt. Karl-Johan är inte det! Jag fattar att han var det barn du valt ut att ta över efter dig och att man i ett klassiskt familjeföretag vill se verksamheten gå i arv till nästa generation, men märker du inte att han ledsnat? Om han ens var intresserad från början.

Lev som du lär

Som vegetarian har jag alltid fått frågor av typen: ”Men äter du inte godis som innehåller gelatin?” Man vill liksom slå hål på min moral och avslöja mig som hycklare. Nu äter jag visserligen inte gelatin, men jag hade ändå inte sett dubbelmoralen så länge jag inte har en bildekal med texten ”Gelatin är mord!”. Jag har har inte lovat någonting beträffande min diet och står till svars enbart inför mig själv och min plånbok.

Men nu börjar jag se samma tendenser i min roll som outad snåljåp. Jag är tråkigt rättrogen även där, men jag har aldrig påstått att jag inte skulle kunna slösa bort en slant på något ganska meningslöst. Okej, det händer inte ofta, och när det händer är det typ en glass för femton spänn. Fast jag kan inte minnas när jag gjorde det senast. 2015 kanske.

Och jag tycker ju att man ska leva som man lär. Det finns ett gammalt uttryck som lyder: ”Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.” Föräldrar som slåss med knytnävar på fyllan varje lördag kommer inte att med trovärdighet kunna predika ickevåld och drogfrihet för sina avkommor. Men det där gäller inte bara barn. För att ta ett aktuellt exempel bör inte politiker säga att det är häftigt att betala skatt samtidigt som de själva har obetalda skatteskulder.

Säger man sig vara sparsam bör man inte strössla pengar omkring sig hur som helst. Jag har läst minst två böcker av svenska författare på temat köpstopp, där de berättar om egna erfarenheter av att inte shoppa. Med några undantag. Och några undantag till. Och ännu några... När de kommit två månader in i sitt ”shopstop” har de handlat mer än jag brukar handla på två år (utan att någonsin ha kallat det ”shopstop”). Jag tänker att det nog lät bättre när de sålde in idén till förlaget än när de började försöka leva det där livet de sagt sig själva och andra.

Nej, gör inte det, du blir lurad!