Hur handlingsförlamad får man bli?

Läser att 59 procent av barnen i åldern 7-16 år skulle vilja vistas mer i naturen. Ja, men gör det då! Det finns ingen åldersgräns på att ge sig ut i skogen, ingen entréavgift eller andra kostnader, det är bara att gå!

Jag fattar att det är mycket med skolan och kompisar, men att skylla på tidsbrist, som både ungdomar och forskare gör i artikeln, köper jag inte. 13-15-åringar ägnar många timmar framför datorn och åt tablå-tv. Runt 30 procent av dem över fyra timmar per dag! Att då påstå att man inte hinner gå en skogspromenad på tjugo minuter blir fånigt. För de allra, allra flesta handlar det bara om prioriteringar.

Jag var sannerligen ingen leka-ute-unge, men idag hade jag nog framstått som en skogsmulle. Nu avslöjar jag nog hur gammal jag är och vilken gammaldags uppfostran jag fick, men en av anledningarna till att jag trots allt rörde mig mycket var för att transportera mig. Ville man som barn komma någonstans på 80-talet fick man gå eller cykla. Man gick till skolan, träning, kompisar och fester. Det var aldrig trafikstockning utanför skolorna av hämtande/lämnande föräldrars bilar.

Dagens barn lider av ryggproblem, fetma, psykosomatisk stress och ADHD i en lavinartad utveckling. Jag är övertygad om att alla dessa besvär skulle minska om ungarna tog sig ut mer. Och ”var fan är föräldraansvaret?!”, som skrikjournalisten Joakim Lamotte brukar ropa in i sin Iphone. Ta med barnen ut på helgerna när de fortfarande är så små att de inte kan välja. Har ni inte tid med det kan ni skaffa en guldhamster istället för barn, de motionerar sig själva.

Morgondagens blankarlista

Jag såg att Byggmax hamnat på listan över börsens mest blankade aktier, alltså de bolag med störst antal utlånade aktier, vilket görs av aktieägare som tror att kursen ska ner.

Jag har tidigare vädrat min aviga inställning till Byggmax, för att jag tycker att deras service är helt usel. Nu kan man ju, med visst fog, hävda att min subjektiva erfarenhet av två Byggmaxbutiker med en handfull medarbetare inte säger så mycket om hur företaget mår. Men något kanske det ändå säger, och jag fick mycket medhåll i kommentarsfältet när jag tyckte till om dem, så andra har liknande erfarenheter.

Marcus Hernhag var gäst i senaste Fillorkill och berättade då att han går en del på magkänsla, att ibland får man strunta i nyckeltal och bara tänka logiskt. Hans magkänsla bottnar i och för sig i nästan tjugo år som ekonomijournalist, men om jag gick all-in på min magkänsla finns det fler bolag jag skulle vilja ha upp på listan.

Ica

Ja, de tjänar pengar och ja, de har massor av kunder, men jag fattar inte varför. Det är inget fel på utbudet eller tillgängligheten, men de är galet dyra jämfört med Willys, Lidl, Citygross och antagligen alla andra kedjor med undantag för Coop. Någon gång måste väl storhandlande barnfamiljer inse att den korg de betalar 1000 kr för hade kostat 600-700 kr hos konkurrenterna, och komma på att de inte längre vill finansiera butikschefens lyxbil och swimmingpool.

Välkommen till din lokala Icahandlare...

Com Hem

Har ni träffat en nöjd Com Hem-kund? Inte jag heller. Jag förstår inte varför de fortfarande har kunder kvar, och att inte människor i ”Com Hem-hus” (hör ni sektvarningen?) gör uppror mot sina hyresvärdar och bostadsrättsföreningar för att slippa företaget vars kundtjänst är svårare att få kontakt med än Donald Trump. Nu ska de gå ihop med Tele2, som finns med på blankarlistan. Pga Com Hem? Vet inte, men de bara måste bli ett sänke för Tele2.

Facebook

Inte svenskt, men de går ju ändå att blanka. Jag ogillar allt Facebook står för, vad de gör med användarna, vad de gör med användarnas uppgifter och vad de gör med yttrandefrihet och demokrati. Men vi kan bortse från det. Facebook tappar unga användare och utan att vara alltför djärv vågar jag påstå att de aldrig mer kommer ta marknadsandelar i kriget mellan sociala medier. De äger Instagram, som åtminstone är lite hetare, men hur länge? Minns ni Playahead, MySpace och Lunarstorm? Det går fort i hockey.

Vilka bolag tror ni är morgondagens Fermenta och Eniro?

Någon betalar, troligen du

Jag måste erkänna att jag aldrig hade hört talas om Joacim Cans när han dök upp som gäst i podden På Riktigt, men jag har läst på. Han sjunger i Hammerfall. Jag letade upp en låt på Youtube och lyssnade så länge jag orkade, vilket var tre sekunder.

Det var betydligt intressantare att höra honom prata. I huvudsak handlade det om ekonomin som artist, men jag tror att det går att överföra till alla andra, och passar ihop med min gamla käpphäst att man aldrig kan lämna ifrån sig ansvaret för sin egen ekonomi.

Det viktigaste Cans hade att säga var att allt kostar, även om man inte tänker på det. T ex hade hans band avsagt sig starksprit i logen eftersom bandet inte drack den, och även om den inte hamnade på fakturan var det en kostnad för att boka bandet. ”Behöver vi något kan vi gå ut och köpa det själva, det är ju ändå vi som får betala.”

Jag jobbade som komiker i tio år och tänkte på samma sätt kring blommor. En bukett snittblommor kostar ändå några hundra. Lägg dem på gaget istället. Fin gest att få en blombukett när man kliver av scenen, men vad ska jag göra med den? Antingen skulle jag till ett hotellrum eller också sitta i en bil eller på ett tåg i sex timmar. Efter det är den buketten vissnare än Kristina Lugn.

Hammerfalls ekonomi var tydligt aldrig sämre än när de under några år anlitade en manager. Jag är helt med på det. Artistbokarna erbjöd sig sällan att boka åt mig, men jag hade inte låtit dem göra det även om de gjort det gratis (vilket de inte hade, allt kostar). Ibland ingick hotell för att kunden betalade (eller för att de hade eget hotell), så då fick jag leva med det. Motvilligt.

När jag bokade mina egna resor och hotell blev det alltid billigare och ofta bättre, eftersom jag jämförde färdsätt, biljettpriser och hotell. Nackdelen var att det billigaste tåget ofta var morgontåget som gick innan hotellet serverade frukost, men om tågresan kostade trehundra mindre fick jag väl shoppa frukost på 7-Eleven då.

Jag åker kollektivt till Arlanda för 31 kr – pendeltåg till Märsta och sedan SL-buss. Flygbuss kostar 99 kr, Arlanda Express 280 kr. Listan på exempel är oändlig, det finns så många helt onödiga småkostnader för den som aldrig planerar eller som inte själv drabbas av dem (eller inte förstår att de drabbas). Cans säger i intervjun att han är 20 procent artist, 80 procent företagsledare.

”För så mycket tid lägger man ner på det som inte är speciellt kul. Men det är ändå det som säkrar din framtid. Det är det som betalar räkningarna, ser till så att barnen har det bra och får sina julklappar.”

Så sant som det är sagt.

Jag trodde ockerhyror var förbjudna

Om jag hyr ut en hyresrätt får jag inte ta mer än ”marknadsmässig hyra”, men om kommunen hyr ut en markplätt finns inga begränsningar. Jo, om det finns väggar och tak får inte de heller ta i så de kräks, men en bit plan mark verkar få kosta hur mycket som helst.

Häromdagen tvingades jag betala för att ställa ifrån mig bilen på en sådan här ruta. Det kan jag tycka är rimligt, beroende på vad det kostar. Här var det ett sjukhus som tog 20 kr/timme för dessa nio kvadratmeter, i kallhyra utan vatten och avlopp.

En tjuga är kanske inte så farligt, men innan jag kom därifrån hade det kostat mig 110 kr och det kan jag veckohandla för. Så jag började fundera över rimligheten i beloppet. 20 kr/timme gör 14400 kr/månad. Helt okej för en femrummare på 120 kvm, inte för en p-ruta. Hur kan det ens vara tillåtet? Skulle man kunna komma runt begränsningarna i andrahandsuthyrningar av bostäder genom att sätta in en garageport och kalla lokalen för parkering?

”Vadå hus?! Det här är en carport!”

Vårt samhälle är uppbyggt kring bilen, och i detta fall hade jag inget val, jag var tvungen att ha med mig bilen och jag kunde inte parkera en halvmil bort där jag kanske hade hittat en billigare parkering. Som Stefan Sauk sa i en av sina Lorrymonologer: ”Vad fan vill de? Ska man stoppa bilen i fickan eller?!”

Rädd för storbanker?

I Marcus Hernhags fredagschat i Privata Affärer fick han frågan om hur han ställer sig till storbanker och svarade:

”Jag äger aktier i Sampo som är störste ägare i Nordea. Jag tycker det räcker som exponering mot storbankerna, som i och för sig kommer att vara kassakor ett tag till men utmaningarna från nischbanker, nätmäklare, fintech, bolåneutmanare, etc är orosmoment på sikt så jag tycker inte vi ska vara överinvesterade i bankerna utan hålla positionerna på lagom nivå.”

För egen del är jag rädd för aktier i största allmänhet. För det mesta, men särskilt nu. Men ska jag peka ut någon specifik bransch vore det verkstad eller möjligen fastigheter. Verkstadsbolagen drabbas av stigande råvarupriser, och är genomgående högt värderade. Fastighetspriserna är gissningsvis nära toppen. Klart att även bankerna drabbas av den lågkonjunktur som är på väg, men jag är inte rädd för en ny bankkris. Inte i Sverige.

Och de där hoten... Visst har storbankerna fått lite konkurrens på bolån, men nog verkar de stå sig rätt bra. Kommer ni ihåg reklamen som uppmanade oss till otrohet mot storbanken? Tror att det var Citibank som körde den serien för kanske tio år sedan. Poängen var att vi inte skulle byta bank utan ta in en till. Att de inte föreslog att vi ska gå över helt till dem var förmodligen för att de inte skulle klara av det.

Själv har jag inga bolån och skulle gärna välja bort storbankerna, men genom mina nätmäklare kan jag inte ens betala räkningar. Inte heller lägga mitt företagskonto och bankgiro där. Jag kan ha flera banker, nätmäklare och försäkringsbolag, men många vill ha en enda bank som sköter alla deras bankärenden och som har ett kontor i någorlunda närhet. Vilka företag erbjuder detta och har mer än något enstaka kontor utanför Östermalm i Stockholm? Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank. Någon mer?

Slutsats: Jag tänker behålla mina storbanksaktier ett tag till.

Pensionärsgympa

I min kommun fanns tidigare kostnadsfri gymnastik för äldre. Det fanns olika varianter av gruppgympa, stavgång, qi-gong, yoga osv. Allt som krävdes för att få vara med var att man var över 65 år. Men 2016 beslutade Vård- och omsorgsnämnden att lägga ner seniorgymnastiken – av kostnadsskäl.

Gamla människor kostar pengar för samhället. Dels jobbar de inte, så de bidrar nästan inte alls med skattepengar. Dessutom behöver de mer vård än andra. I värsta fall på heltid, i någon form av äldreboende eller annan institution. Men exakt hur tärande de ska bli går faktiskt att styra. Ju piggare gamlingarna är, desto mer klarar de sig själva.

Det säkraste sättet att hålla energin uppe är genom fysisk träning. På den kommunala träningen fick de också chansen att träffa jämnåriga, något som inte är jättelätt för äldre personer som inte längre har ett yrkesliv där de kan knyta kontakter, som kanske flyttat för att komma närmare barn och barnbarn, och vars vänner börjar trilla av pinn. Att trivas med livet minskar också risken för sjukdomar.

Att slå igen den här verksamheten var alltså ett perfekt sätt att öka antalet hjärtinfarkter, typ-2-diabetes, höftledsoperationer och istället skapa apatiska och bensköra gamlingar som sitter och väntar på döden i sin ensamhet. Lokalerna fanns redan, ledare jobbade ideellt. Det är klart att det fanns kostnader, men löjligt små i jämförelse med vinsten både för samhället och för enskilda människor. Starkt jobbat, Vård & ”Omsorg”!

Nu har det visserligen bildats en privat förening som driver en liknande verksamhet, och även Friskis & Svettis bedriver en del verksamhet speciellt för den här gruppen, men bägge tar ut avgifter, någon tusenlapp om året. Inga jättekostnader för den genomsnittlige pensionären, men en och annan har inte de marginalerna, och ännu fler kommer inte unna sig gruppträning när den inte längre är kostnadsfri.

Politiker som inte tänker strikt på den egna nämndens budget utan på samhället i stort borde naturligtvis ha utökat den här verksamheten istället. Ge gamlingarna gruppträning, gymkort, gångstavar eller vad som helst. Förutom att de har förtjänat att samhället bryr sig om dem skulle det garanterat löna sig. En höftledsoperation kostar minst hundratusen, ett år på äldreboende flera hundratusen. Hemtjänst, hjärtoperationer, mediciner... Det här är bara för dumt!

Beröm och sånt

Jag har alltid varit dålig på beröm. Dålig på att ge, ännu sämre på att ta emot. Jag vet inte vad jag ska säga när någon tycker att jag gjort något bra. Jag är verkligen inte immun mot uppskattning, men förhoppningsvis har jag ju gjort mitt bästa, någon tyckte det var bra och så mycket mer finns väl inte att säga? ”Äsch, det var väl inget” vore att förminska personens åsikt. ”Tack, jag vet” skulle jag inte kunna säga ens det fåtalet gånger jag verkligen är nöjd själv.

I sociala medier är det lite lättare eftersom beröm där är så urvattnat att det inte behöver betyda någonting. Men jag är inte mycket bättre där. På Twitter finns hashtaggen #ffse (”Follow Friday” Sverige) för att framhålla twittrare man tycker borde ha fler följare. Jättekul när folk nämner mig, men själv har jag aldrig gjort någon sådan lista. Vem är jag liksom...? Vem bryr sig om vilka jag tycker någon ska följa?

På sistone har min blogg uppmärksammats här och där. Aktiepappa och Aktiewiki rekommenderar varje vecka läsvärda inlägg från andra ekonomibloggare och där har jag varit med flera gånger, vilket är jättekul. Kanske är det inte alltid de inlägg jag själv uppfattar som mina bästa som kommer med, men det är ju verkligen ett lyxproblem.

I helgen hamnade jag i en genomgång hos Aktieoutsidern. I gruppen ”välkända” ekonomiprofiler återfinns jag med Marcus Hernhag, Anna Svahn och andra vars bloggar är kända på riktigt, och samma dag fick jag ett helt eget inlägg hos Money Cowboy.

Egentligen är ju beröm något av det bästa som finns. Det är gratis och det gör människor glada. Jag får jobba på det, som sagt. En dag kanske jag blir så bra på det att jag klarar av att få det. Då vet jag vad jag ska säga också, men jag antar att ”Tack” funkar rätt bra.