Svarta dagar

Har ni hämtat er efter Black Friday? Namnet har en del att önska, men det handlar alltså om att köpa så mycket som möjligt. Det är en tradition från USA där den infaller dagens efter Thanksgiving, och ingenting gör människan mer tacksam än när hon får shoppa loss.

Men har det inte gått inflation i shoppinghelger? Jul, påsk och till och med midsommar har successivt dragits till att handla om konsumtion, men vid sidan av dessa har vi fått temadagar som inte ens låtsas att det handlar om något annat än att förmå oss att konsumera.

Vid sidan av Black Friday har vi fått Singles Day, Cyber Monday och andra idiotdagar. En anledning är att varje lokal konsumtionsdag i globalismens tidevarv ska firas globalt. Därför har asiatiska Singles Day och amerikanska Black Friday bägge landat i Sverige. Och inte nog med det, motreaktionsdagar introduceras, som White Monday.

Behjärtansvärt kan tyckas, men genom en misslyckad Streisandeffekt bygger det antagligen bara upp hajpen kring konsumtionsdagarna. Det är fint att inte handla när man inte behöver, men har världens galenskap nu nått den nivån att utebliven konsumtion måste föregås av att man berättar om den på Facebook?

Elsparkcyklar

Idag är det första dagen med snöröjning i huvudstaden. Uppe i norr har väl eländet hållit på ett tag. Jag vet inte hur det ska gå i Stockholm, där det nu ligger elsparkcyklar, eller elscootrar, och dräller på var och varannan trottoar. Man kan tycka att det borde vara uthyrarnas ansvar att få bort dem från gatorna, men det går ju sådär.

Som handikapphjälpmedel skulle de väl gå an, men av någon anledning är det ju (åtminstone fysiskt) fullt friska människor som åker runt på dem. För rätt mycket pengar. De kostar en tia i startavgift och 2-3 kronor i minuten att hyra. Det blir snabbt dyrt.

Och jag förstår inte varför de framhävs som miljövänliga. För det första får väl folk snart lära sig att el inte framställs ur tomma intet. Eftersom Sverige snart avvecklat all kärnkraft är det inte sällan fossila bränslen som ger oss ström i väggen.

Alternativet till elscooter är dessutom knappast bil utan snarare promenad eller vanlig cykel. Scootrarna har batterier som riskerar att läcka ut i naturen, det är ju inte så himla miljövänligt. Dessutom sliter det på miljön att tillverka dem, både cyklarna och batterierna. De som hyrs ut i storstäderna håller i snitt ett par månader. Sedan måste en ny tillverkas.

Och miljön för synskadade som måste hoppa runt mellan kastade elsparkcyklar kan vi andra bara ana. Vi kan vända på det – hur många cyklister som ledsnat på att åka slalom mellan dumpade scootrar på cykelbanorna har börjat ta bilen till jobbet istället?

Och nu ska alltså även plogbilarna ta hänsyn till dessa små helveten. I andra lägen är det populärt att låta tillverkarna stå för samhällskostnaderna deras produkter åsamkar, men elfordon ses ju som rena hälsokuren så då får det bli skattebetalarna istället.

Uppdrag Granskning och SEB

Det händer inte varje år, men nu har jag sett på SVT. Det slogs ju på trumman för att nu skulle SEB följa med Swedbank ner i slukhålet, när Uppdrag Granskning tog sig an banken för att bevisa att de underlättat penningtvätt. Jag har aktier i SEB och ville såklart se om det fanns fog för den höga svansföringen.

Först en reporter klädd som en uteliggare som åkte runt för att leta olika adresser i Estland. Lite oklart varför, men eventuellt kunde det där finnas en man som gjort skumma affärer i en estnisk bank som senare köptes upp av SEB. De kom till en adress där han bott för tjugo år sedan. Starkt jobbat...

Men i brist på scoop åkte en annan reporter till en penningtvättsexpert i London som kunde bekräfta att den skumme estländaren är skum. Troligen sa han inte så mycket mer av värde för i sann public service-anda utgjordes scenen mest av bilder på när experten tittade på sin dataskärm medan en voice-over berättar vad SVT vill att slötittarna ska tänka.

I studion i Stockholm satt tre svenska myndighetspersoner och pratade i så allmänna ordalag om hypotetiska scenarion att jag överhuvudtaget inte förstår varför det kom med i programmet. Kanske för att de inte hade något annat att komma med. Det gick ut på att man kan försöka bedöma helheten utifrån en skärva, ibland går det, ibland inte. Jahaja.

Avslutningsvis ställs SEB mot väggen och det är den enda del av programmet som jag som aktieägare inte är helt nöjd med. Dels att de inte lät vd:n Johan Torgeby vara med. Han är förmodligen inte lika insatt som de två de skickade fram, men det hade sett bättre ut. Sedan tycker jag att främst ”regelefterlevnadschefen” Gent Jansson hade kunnat vara lite tydligare, inte stammat och sett livrädd ut, men jag känner inte honom. Han kanske alltid ser ut så där.

Slutsatsen blir ändå att det var mycket skrik och lite ull, som bonden sa när han klippte grisen. Det som hänt är att SVT:s trailer sänkte aktien från 93 kr till dryga 80, och att den efter programmet börjat sin mödosamma klättring uppåt, 3,4 procent första dagen. Och att SVT undrar varför aktien gått upp trots deras granskning.

Ja, kanske för att ni inte kom fram till särskilt mycket och att marknaden inte dömer ut ett företag bara för att er speakerröst låter allvarlig och att programledaren Ali Fegan ser ut som att han gjort något fantastiskt trots att det var en ganska medioker dag på jobbet.

Journalister utan matlåda

Det här tyckte jag var intressant:

Inte partipolitiken som tråden spårar ur i. Inte heller den galna konspirationsteorin om att SD vill straffa journalister genom att inte ge dem mat. Men resten. SD har alltså haft landsdagar och Kristianstadsbladets redaktör surar över att inte få bjudmat.

Lite fika är väl en sak, men Dahlman preciserar att det var mat hon hade räknat med. Senare skriver hon visserligen att hon menade möjlighet att köpa mat, men eftersom hon inledde med att skriva att det ”inte ens” fanns mat att köpa utgår jag ifrån att hon tänkte bjudmat. När hon ifrågasattes märkte hon väl hur hon framstod.

”Likväl klagas det på maten,

vad snålt det är på faten.

Hur faan kan man bjuda på Alger?!”

Jag hade inte funderat över detta innan. Kanske är det logiskt att politiska partier bjuder journalisterna på mat, men visst är det moraliskt tveksamt? Och jag kan inte tänka mig att någon journalist tar upp det som förmån till beskattning trots att 5-6 måltider helt klart betingar ett värde.

Men det är lätt att anpassa sig. Jag har jobbat på arbetsplatser som bjudit på frukost varje dag – bröd, pålägg, frukt, juice, yoghurt osv. När ekonomin sviktar diskuteras att ta bort förmånen och det blir ett himla liv. För efter ett tag uppfattas förmånen som en rättighet. På samma sätt tror jag att Carolin Dahlman såg det som självklart att bjudas på mat under politiska stämmor, tills hon testade tesen mot sina läsare.

”Mitt namn är Verkligheten!”

Och med det sagt förstår inte jag heller hur SD tänker. Om andra partier bjuder på skaldjursbuffé borde de också göra det. Det vore en god investering och hela partistödet kan väl inte ha gått åt till riksdagsledamöternas taxiresor?

Tillgångarna som gör dig rik

Jag har läst Marcus Hernhags bok med den långa titeln ”Den enkla vägen hitta tillgångarna som gör dig rik”. Den uppmärksamme ser att det saknas ett ”att” där, men med undantag för titeln slås jag av att boken är välskriven. Det kan tyckas självklart att författare har ett språkligt intresse, men så är det verkligen inte och människor som skriver om siffror är generellt inte lika bra på – eller ens intresserade av – språk. Själv är jag överkänslig. Författare behöver inte vara i klass med Shakespeare eller Hemingway, men de måste ha ett språkligt ordningssinne för att inte skrämma bort mig.

Det här är förresten inte en bok om siffror. Författaren har valt bort sifferexercisen, vilket är rätt skönt. Kvartalsrapporter ska rabbla siffror, böcker ska helst inte det. Inga tabeller här. Siffror finns med som exempel, men det här handlar istället om hur man ska tänka kring investeringar. Eller som Hernhag själv skriver:

”Det viktiga är inte att slå börsindex, utan att kunna må bra av ditt sparande så du kan hålla intresset uppe. Ekonomi är en beteendevetenskap, inte en matematisk sådan.”

Det gör det till en bok lämplig för den som tycker att börsen och investeringar verkar krångligt. Därmed inte sagt att den är värdelös för oss som inte gör det! Den handlar om hur man ska tänka kring investeringar, och vem behöver inte reflektera kring det?

Så att det inte blir fel...

Det här börjar redan i första kapitlet som går igenom något vi alla behöver påminnas om, att vi har olika förutsättningar. Precis som citatet säger finns det inte ett givet rätt. Ett sparande är en helhet. Risknivån i varje investering ska inte bara värderas mot den möjliga avkastningen. Man ska också ta hänsyn till sina marginaler, vad man tjänar på sitt jobb och hur säkert man sitter där, om man har barn och familj, fritidsintressen – sitt liv, helt enkelt. Hernhag lär oss på ett pedagogiskt sätt hur vi ska tänka när vi handlar på börsen.

Men inte bara på börsen! Han gör en systematisk genomgång av olika tillgångsslag, som råvaror, bostäder och räntor, och hur man kan tänka när man väljer mellan aktier och fonder. Mest av allt handlar den nog om vår allra ömtåligaste tillgång – tid. Ett litet inhopp i diskussionen kring ekonomiskt oberoende hinner han också med, bara för att påvisa möjligheten.

Det skulle för övrigt kunna vara kritiken mot boken, att den är så mån att få med alla på tåget att den inte hinner djupdyka någonstans. Men jag vet inte, det känns som ett medvetet val. ”Tillgångarna som gör dig rik” är inte en handbok utan mer som en verktygslåda. Köp den som en julklapp till dig själv eller, ännu smartare, till någon som behöver verktygslådan ännu bättre. Sedan lånar du den – sparad krona!

Själv ska jag nu resa mig ur datorstolen och göra mig klar för ett löppass med en annan ekonomiförfattare, Miljonär innan 30. Varför jag ställde upp på det istället för att sitta kvar här hela dagen och dricka te vet jag inte, men det kändes rätt då. Är huvudet dumt får kroppen lida.

”Det är okej när vi gör det”

Det är alltid lika underhållande att lyssna på kritik som i själva verket är en täckmantel för kritikerns irritation över att inte vara först på bollen.

Bitcoin och andra kryptovalutor har i många år irriterat stater och storföretag som med eftertryck fastslagit att en digital valuta baserad på blockkedjeteknik är en usel idé. Bitcoin är ingen riktig valuta, har det sagts, eftersom den inte lyder under någon slags kontroll. En valuta måste ha en stat i ryggen för att kunna anses seriös. Att det i själva verket är valutor som kronor och euro som kan tryckas och skapas ur tomma intet i oändlighet och därmed är verkliga bubblor talar man tyst om.

Jag kan inte heller tänka mig att någon på Facebook haft något gott att säga om bitcoin, åtminstone har jag inte hört det. Samtidigt låtsas Mark Zuckerberg vara en rebell mot globalism som menar att kryptovalutor ”tar makten från centraliserade system och lägger den i händerna på folket”. Att han själv leder det allra största av världens centraliserade system hör antagligen inte hit. Alltså satsar denne sanne rebell och underdog (jag tror ni anar min ironiska ton här) på att skapa en egen digitalvaluta, libran.

Sverige vill såklart inte vara bättre. Kunde svenska staten förbjuda bitcoin skulle det ske idag, tro inget annat, men en egen digitalkrona har man jobbat på sedan 2016 eftersom så få använder kontanter. En annan väg vore att ta de näringsidkare som vägrar kontanter i örat. Det gör man inte för det vill man inte.

Och nu ger sig ECB in i kampen för det de var emot några veckor tidigare. Nu finns ju redan bitcoin, ethereum, litecoin, ripple, ether och en massa andra digitala valutor. Så vad är det som får så många som tycker att de inte behövs att vilja starta egna alternativ? Lite som att skräpmatsentusiaster skulle låta bli McDonald's i väntan på att McDowell's öppnar.

Kanske borde man starta det sociala nätverket Phase Book med den tillhörande kryptovalutan liberon och kolla om världens ledare skulle svassa lika mycket för oss som de gör för Zuckerberg. För visst gillar de väl mångfald och valfrihet?

Jag har inte tid!

När mitt försäkringsbolag tidigare ville något skickade de ett brev. I fredags fick jag ett mejl där jag upplystes om att ”ett nytt digitalt dokument” upprättats. Men inte vad det innehöll, inte ens en hint. För att få veta det ombads jag surfa in på deras hemsida och logga in med bank-ID på ”Mina sidor”.

”Det gäller din försäkring. Eventuellt.”

Det kunde ju vara vad som helst, att de sagt upp min hemförsäkring eller kräver mig på pengar för en räkning jag inte betalat. Jag var väl inte jätteorolig, men tänkte att det måste vara något extraordinärt, för jag har aldrig upprättat ett konto eller elektronisk postbox där, så jag gjorde som det stod.

Väl framme fick jag leta en stund. Först gick jag till ”Meddelanden”, men där var det inget. Gick tillbaka till mejlet för att se om det verkligen kom från mitt försäkringsbolag eller om det fanns en länk där någon skumraskare i tredje världen skulle försöka lura av mig mitt lösenord. Nej då, en rimlig mejladress och ingen länk, så jag letade vidare.

Nu ramlade jag ur ”Mina sidor” och fick logga in på nytt. Sedan upptäckte jag att det låg under rubriken ”Dokument”. Följande text möter mig:

”I detta försäkringsbrev finns viktig information om din försäkring. Vi rekommenderar dig att läsa igenom försäkringsbrevet noga och kontrollera att ditt fordon är rätt försäkrat.”

Tre A4-sidor med tätskriven text. Ingen ledtråd om att något skulle vara nytt. Kanske förväntades jag leta upp det gamla försäkringsbrevet och jämföra mening för mening. Det skulle ta en kvart. Alltså ytterligare en kvart för vid det här laget hade jag nog redan lagt en kvart på det här tramset.

Det må vara ett I-landsproblem, men varför kan de inte bara mejla ut dokumentet?! Istället för att säga: ”Psst, vi vet en grej, men vi säger inte vad det är. Vill du veta får du leta.” Är det utveckling?!