Misstänkt

När jag började att i ganska stor skala växla pengar med privatpersoner (bl a några av bloggens läsare) tänkte jag nog att bankerna skulle höra av sig. Myndigheterna har ju gett bankerna alla möjligheter att kräva information från sina kunder och de är dessutom vana vid att alla växlar med dem oavsett vilken växlingskurs de erbjuder.

Mitt upplägg var sånt att de som ville köpa svenska kronor av mig betalade norska kronor till mitt norska konto och fick SEK av mig från min svenska bank. På det viset såg ju inte heller bankerna sambandet eftersom jag bara fick in pengar på den ena och bara skickade ut pengar från den andra. Så jag förstår gott om de skulle börja undra, och blev snarast förvånad när de inte gjorde det.

Tills de gjorde det. När den norska banken fick in en klumpsumma från den svenska banken (de pengar jag inte lyckats växla med privatpersoner) frågade de både om varifrån dessa pengar kom och hur det kom sig att jag fick så många transaktioner från privatpersoner. Jag vet en tjej som drev pokerklubb och som besvarade frågan om varför hon fick en massa pengar från folk med att hon sålt sin kropp. Det övervägde jag inte att säga, banken hade aldrig trott mig.

Däremot funderade jag på om jag istället för att skicka kopior på mina lägenhetsförsäljningar skulle säga att jag ”gnetat i hela mitt liv så till den grad att det skrivs artiklar i nyhetstidningar och spelas in poddar om min snålhet, så det vore väl fan om jag inte skulle ha fått ihop några miljoner” och skicka skärmdumpar som bevis på det.

Fast sedan tänkte att det kanske är dumt att reta upp dem. Istället sa jag som det var, att pengarna kom från lägenhetsförsäljningar och mångårigt börssparande, och att jag pga svenska bankers dåliga växlingskurser aktivt sökt upp privatpersoner att växla med.

Det blev några mejl fram och tillbaka, jag förklarade pedagogiskt och skickade all dokumentation banken efterfrågade. Efter att i ett halvår bråkat med skattemyndigheten beredde jag mig på några månaders kamp med banken, men plötsligt innehöll ett av mejlen från banken en smiley. Banktjänstemannen var i min ålder. Kanske överanalyserar jag detta, men om jag hade trott att ett av mina mejl skulle kunna hamna hos en kontrollerande myndighet eller till och med i en rättegång hade jag undvikit smileys.

Mycket riktigt. Strax därpå fick jag ännu en smiley.

Jag skyndade mig att återgälda julhälsningen innan de ändrade sig. Det händer att jag kan tycka att det är kul att bråka lite, men efter att i höst ha tjafsat med myndigheter, en hel hop banker, en elektriker, fan och hans moster börjar jag bli hjärtligt less. I likhet med svenska barn önskar jag mig nu mest av allt fred på jorden (eller i alla fall i min inkorg).