Björnförtjänst

Skådespelaren Reine Brynolfssons son har blivit knattereporter på SVT och i ett av hans djuplodande reportage värderar en snubbe från Antikrundan dräkten från Björnes Magasin till 75000 kr.

Det låter billigt! Jag kan tänka mig att många som var barn när Björnes Magasin sändes skulle kunna tänka sig att gå på fest i björndräkt och säga saker som ”Snigel! Jag vill ha en grogg” med Björnes efterblivna tonfall. Jag skulle inte själv värdera den upplevelsen till 75000 kr, men så var jag heller inte målgruppen. Hade det gällt Kapten Zooms dräkt hade saken kommit i ett annat läge.

”Galaxer i mina braxer!”

Dessutom läste jag att Jörgen Lantz, the original Björne, sa att det var 60 grader i dräkten och att han (som väl är typ tre äpplen hög) svettades så mycket att han gick ner 1,5 kilo varje inspelningsdag. I så fall måste man nog vara rätt full för att frivilligt sätta på sig Björne-kostymen tjugo år senare bara för att få dra stötande oneliners.

När jag tänker efter är det kanske inte så billigt ändå, eller också är det jag som inte ser den nostalgiska storheten. För övrigt vet ju alla att det var Snigel som var den stora stjärnan.

Grönkålssoppa

En del av mina grönsaksodlingar har funkat bättre än andra. En av de mest lyckade i år var grönkål. Den växer helt galet bra, vilket ledde mig till en fråga jag nog borde ha ställt mig innan jag planterade den – vad har man grönkål till?

Jag har hackat ner grönkål i såser och det funkar fint, men den växer snabbare än jag äter. Grönkålschips i ugn föreslog någon och jag har testat ett par olika recept. Inte värdelöst, men jag föredrar nog ändå potatisvarianten, men så fick jag tips om grönkålssoppa. Jag gillar soppa och med grönkål som huvudingrediens går det åt mycket. I det recept jag hittade och modifierade var det 500 gram för fyra portioner. Ett halvt kilo grönkål låter kanske inte som så mycket, men det är ungefär en resväska.

Alla ingredienser:

grönkål, 500 gram
gul lök, 2 st
smör/margarin, 50 gram
vatten, en liter
mjölk/grädde, 2 dl
buljongtärningar, 2 st
kryddor

Finhacka grönkålen. Jag gjorde det med kniv, men det hade gått snabbare med hushållsassistent.

Grovhacka löken och låt den fräsa några minuter i matfettet. Häll sedan på grönkålen och låt den också fräsa en stund innan du häller i vattnet och buljongtärningarna. Låt det koka 10-15 minuter innan du häller ner grädden eller mjölken och kokar upp det igen innan soppan är klar. Grädde blir dyrare, men kanske godare. Jag köper bondmjölk med fetthalt runt fyra procent, och det duger för mig.

När det kommer till kryddor är jag en trist typ som tycker mig komma långt med salt och peppar, men jag hackade i alla fall ner en halv chili, mest för att även den växer så det knakar.

Jag såg flera recept där man garnerade soppan med en ägghalva, ni kan ju testa. På samma sätt skulle jag gissa att det här receptet funkar med spenat, broccoli, nässlor eller något helt annat om ni inte som jag har fri tillgång på just grönkål.

Att åldra en släpvagn

”Att åldra” är nog inte ett riktigt verb, men vad ska man säga då? Att förgamla? Äh, det finns väl inget ord eftersom nästan ingen gör så här. Detta har i alla fall hänt.

Den här släpvagnen köpte jag för ett par år sedan, för att kunna flytta bikupor, köpa virke, ved osv. Det var ett hembygge i aluminium byggt på ett chassi från 1990. Jag gillade storleken och att hjulen sitter under kärran och därmed inte stjäl utrymme, ett upplägg som jag tror är vanligare i Norge än i Sverige. Jag får lasta ungefär ett ton, vilket är strax under vad mina bilar får dra, och det är lätt att sätta fast spännband i släpet eftersom de kan krokas längs insidan av alla väggar, samt under på utsidan.

Men snyggt var det inte och det har jag undan för undan försökt göra något med. Först var det hjulen. De där navkapslarna ser ju olidligt plastiga ut, men genom att byta till äldre fälgar kunde jag få på ett par äldre kapslar. Så var det färgen. Aluminium rostar ju inte, så den behöver inte målas av den anledningen, men det går inte åt många deciliter färg för att få den snyggare. Genom att göra knutarna i en kontrasterande färg ser den mer gammaldags ut.

Notera lådan i fronten. Här i Norge är man skyldig att ha med registreringsbeviset på alla fordon inklusive släpvagnar och har man det i bilen vill det till att man kommer ihåg det om man byter dragfordon, annars kan man få böter. Jag hade löst det genom att sätta fast en PET-flaska där lådan sitter, för då hålls pappren torra. Men så fick jag denna aluminiumlåda av en granne och kom på att den skulle passa bra där.

I den har jag dessutom 3-4 spännband, för är det något jag lärt mig så är det att när man väl behöver dem kan man ge sig fan på att de inte ligger bak i bilen trots att man var säker på att så var fallet. Och då är man aldrig hemma utan troligare på byggvaruhuset med ett full släp. Så det måste väl i alla fall ses som en förbättring. Här är jag inte lika säker på att alla håller med:

Här bak satt det riktigt fula LED-lampor. Jag är inte den som gärna byter ut saker som funkar, men så fick jag tag i de här gamla lamporna för nästan inga pengar alls. Nu tycker säkert några (ännu fler) att jag är helt dum i huvudet. Som att det inte räckte med att byta till äldre hjul ger jag mig alltså på belysningen också.

Jag kan i alla fall glädja er med att jag nu har tramsat klart med denna släpkärra. Den har troligen inte blivit ett dugg mer värd av mitt arbete. Ska i så fall vara några hundralappar tack vare färgen, men varje gång jag ser vagnen blir jag lite gladare och det har ju också ett värde, och genom att göra alltihop själv blev det inte farligt dyrt. Är jag helt unik eller är det fler som, tvärtemot logiken, försökt få sina grejer att se lite äldre ut?

Andras liv är andras problem

Näst efter ”Hur skulle det se ut om alla …?” är den märkligaste invändningen mot snåljåpar att ”alla kan ju inte”. Läste nyligen om en 22-åring som hyrde ett torp av sina föräldrar.

1000 kr i månaden är absolut en billig hyra, även om vi snackar om ett torp på landet utan rinnande vatten, så hyresgästerna står nog inte precis i kö. Naturligtvis handlar det inte om att föräldrarna vill göra en bra affär. De får någon som ser till stället och så hjälper de dottern på traven, som får ett boende under studietiden – win-win.

Jag hade (som vanligt med sådana artiklar) velat veta mer om hennes ekonomi. Hon pluggar och jobbar extra och får in 30000 kr i månaden. Hur mycket av detta är lön, och är det bara lön och studiebidrag eller är det ett studielån med på toppen? Hur som helst verkar hon leva lite som jag gjorde i den åldern, förutom att hon är duktigare på odling än vad jag var. Även jag bodde ett tag i en fritidsfastighet med utedass, och precis som jag ser hon inte poängen med att höja sina utgifter i takt med inkomsterna. Det tycker jag är sunt. Men så kommer det där märkliga ”argumentet”:

”Men alla kanske inte kan hyra ett torp av sina föräldrar för en tusenlapp i månaden – vad säger du om det?”

Ja, vad tusan ska hon säga?! Självklart har inte alla exakt hennes förutsättningar, men nästan alla kan, om de vill, spara utifrån sin situation. Men istället för att gratulera henne för sina mogna och kloka val ska hon skuldbeläggas för att andra inte kan göra som hon.

”Armand Duplantis, du har just slagit världsrekord i stavhopp, men alla kan ju inte hoppa över sex meter med hjälp av en glasfiberstav, vad har du att säga till dem?”, sa ingen någonsin.

”Smällen mot syltälskarna”

Pga att bärföretagen inte hittat tillräckligt mycket folk villiga att plocka bär kommer priserna öka under hösten och vintern. Att det är konstigt att det alltid saknas arbetskraft även för okvalificerade jobb samtidigt som det går uppemot en miljon arbetslösa har jag ingenting mer att säga om, men jag kan inte nog understryka att vi ”syltälskare” själva väljer om vi ska drabbas av en smäll.

Jag har helt traditionsenligt plockat blåbär i sommar. Lite mindre än vanligt eftersom det var sämre tillgång och jag hade dåligt med tid, men om ett par månader skördar jag äpplen till mos. Så fick jag lingon av en granne som jag kokat sylt på dem (på bären alltså, inte grannen), och så fick jag en låda med vita vinbär som jag också gjorde sylt av.

Att plocka bär är bra motion och ganska trivsamt så länge man inte måste slåss med mygg. Att sedan koka sylt är idiotenkelt, det går snabbt och när bären är gratis är det bara sockret och strömmen som kostar.

Jag fattar ändå att många inte tar sig tid och att en mikroskopisk del av syltkonsumenterna inte har fysiska möjligheter att fixa sin egen sylt, men i artiklar om prishöjningar på olika livsmedel låter det ofta som en naturlag, att det här är kostnader vi inte kan komma undan.

Diverse skatter, drivmedel och kommunala avgifter kan vara svåra eller snudd på omöjliga att pressa, men när det kommer till mat kan vi ganska enkelt komma runt prishöjningar. Vi kan äta annat, som inte genomgått samma prisökningar och vi kan göra mer själva. Genom att baka vårt bröd blir vi immuna mot bageristrejker, genom att odla grönsaker är vi frikopplade från dåliga skördar pga krig eller väder och genom att plocka och koka bär kan vi strunta i hur bärföretagarna lyckats flyga in thailändska bärplockare. Och gratis smakar alltid lite bättre.

Jag skulle bara …

En trebarnsmamma beklagar sig över att hon fått en parkeringsbot. Bakgrunden är att hon skulle hämta sina tre barn på förskolan, parkerade på en plats där hon fick stå i femton minuter, och när kvarten gått fick hon en bot.

”Jag har 15 minuter på mig, från och med att jag HITTAT en plats. Blir ingen sjysst hämtning när den ska stressas igenom och knappt hinna höra hur mina barns dag varit, någon jag borde veta osv. 1 minut! Hur kan man inte ha lite överseende när jag står och ska sätta in 3 barn i bilen. Hon hade kunnat släppa mig med att 'släpper dig för den här gången, men tänk på det till nästa gång'. Men det kommer hända fler gånger, och om inte för mig så kommer det fortsätta hända andra.”

Jag hade också vädjat till p-vakten och blivit irriterad när hon stått på sig, men jag är ganska säker på att jag hade gett upp innan jag vänt mig till media. För själva sakfrågan är ju solklar. Hon ställde sig på en plats där hon fick stå i en kvart, men höll inte tiden och fick sota för det. ”1 minut!” Ja, var ska man annars dra gränsen? Är tre minuter över tiden tillräckligt länge för att ansvar ska utkrävas, eller tio minuter?

Är det inte helt enkelt så att hon tycker att hon är en schysst människa som ska få bända lite på reglerna? Samtidigt är hon irriterad att det på denna parkeringsplats är svårt att hitta en ledig ruta, men hon tycks inte förstå sambandet med sitt eget beteende. Om alla stod längre tid än tillåtet hade hon kanske tvingats att promenera till förskolan och sätta ungarna i en barnvagn, vilket i och för sig hade varit bättre för såväl miljö som folkhälsa.

Någon kanske tycker att jag är oresonlig, men vi vet ju alla vad som hänt om p-vakten lytt mammans råd: ”Hon hade kunnat släppa mig med att 'släpper dig för den här gången, men tänk på det till nästa gång'.” Då hade hon varit minst lika sen nästa gång, och nästa och nästa tills det fått konsekvenser. ”Ska bara”-människor kommer nämligen alltid pressa reglerna tills det drabbar dem själva. Att andra drabbas av deras beteende rör dem inte i ryggen.

Nu är det fredag igen, så jag återkommer med ett nytt inlägg på måndag. Tills dess får ni hålla tillgodo med kommentarsfältet som jag är säker på att ni respekterar lika högt som vanligt, och där kommer jag också att finnas.

Rensa frysen

Den här tiden på året och ungefär fram till nyår är mina frysar som fullast. Årets blåbärsskörd ligger där, liksom årets samlade kantareller som glädjande nog blev fler än någonsin. Om ett par månader fyller jag på med äpplen, som jag fryser in tärnade i plastpåsar, och möjligen också som mos, ifall jag inte konserverar allt i glasburkar.

Under senvintern och våren minskar trycket successivt, men under hela året har jag full koll på vad som finns i frysarna. I köket har jag tre fryslådor i ett kombiskåp med sånt som går ut den närmaste tiden. Där finns frysta rester och grönsaker, bröd och lite blåbär och svamp för att minska antalet promenader ner till frysboxen i källaren.

Jag går ändå dit dagligen, men det är opraktiskt att behöva ner i källaren medan jag lagar mat och kanske har en kokande kastrull på spisen. I frysboxen finns det stora lagret. Där har jag som sagt äpplen, blåbär och kantareller, men också alltid fryst broccoli och spenat, samt hemodlade grönsaker. Sedan är det färdiglagad mat från storkok, det kan vara diverse bönbiffar, soppor och lite av varje. Dessutom mjölk, som jag köper tio liter åt gången på dunk, häller över i flaskor och fryser in 8-9 liter som jag plockar upp efter hand och tinar i kylen för att alltid ha ”färsk” mjölk.

Det som en gång läggs i mina frysar tas fram när det ska ätas eller strax innan. Absolut ingenting slängs. Jag levde länge i tron att alla gjorde som jag, men jag har förstått att folk har för vana att ”rensa frysen”, vilket betyder att man gör rent hus och slänger bort sånt som legat för länge. För mig låter det här helt galet, rensa frysen gör man genom att äta ur den!

Jag försöker göra likadant med kylvaror, men det är ofrånkomligt att delar av någon grönsak ibland ruttnar innan användning. Där går det att misslyckas, det tycker jag faktiskt inte att det gör i frysen. Jag är med på att allt inte håller hur länge som helst i frysen, men se då till att omsätta maten innan den blir dålig.

Klarar man inte det får man strama upp sina rutiner. Kanske är det här svårare för en familj än för mig som ensamstående, men det är inte raketforskning. Vid behov, gör ett Excel-ark, skaffa en whiteboard eller ett anteckningsblock så att det inte plötsligt ”dyker upp” något i frysen man inte visste fanns där. För den som vill krångla till det finns det såklart en app också.

Mat har ett värde även om man plockat den ur rabatten eller jagat den i skogen, men vanligast är att man jobbar och tjänar pengar, tar sina skattade pengar till affären där man betalar ännu mer skatt och allt högre matpriser, kör hem sina matvaror, också det till en kostnad och lägger dem i frysen, eventuellt efter tillredning. Du har alltså investerat pengar, tid och energi i att få maten dit. Skulle nästa steg vara att tina upp den och slänga den i soporna är det naturligtvis helt galet. Sluta med det!

Prioritera med andras pengar

Kriminalvården – en myndighet med stora utmaningar. Bristen på könsneutrala omklädningsrum var inte en av dem. Åtminstone trodde jag det tills vi kunde läsa att den tillförordnade kriminalvårdschefen Sara Lusth är jättestolt över att personalutrymmena på häktet i Sollentuna utrustats med just ett könsneutralt omklädningsrum.

”Jag tycker att det ska finnas en möjlighet för alla att byta om där du känner dig bekväm, oavsett hur du identifierar dig och hur du känner dig i din kropp, säger Sara.”

Lägger man tid, energi och massor av pengar på detta måste det väl vara efterfrågat av personal som identifierar sig som vad man nu identifierar sig som om man behöver ett eget omklädningsrum, tänker du kanske. Nej då!

”Sara vet inte riktigt hur mycket omklädningsrummet nyttjats än.
– Det är så pass nytt så jag kan inte svara på det. Men jag tänker att om det bara är så att en människa använder det så gör det mig glad.”

Min gissning.

What?! Vad har det här godhetssignalerandet kostat? En miljon, kanske mer? Och alltihop för att chefen eventuellt ska bli glad. Jag gissar att sannolikheten för att alla kriminalvårdsanställda i Sollentuna vet vad de har för kön och klarar av att byta ihop med andra av det könet är överhängande och då var det pengar till ingen som helst nytta.

Jag har betat av några skolor och arbetsplatser i mitt liv och det här har aldrig varit ett problem. Toaletter har alltid ett lås och det går alldeles utmärkt att märka dem med den könsneutrala beteckningen WC, så får den som är nödig gå dit. Och även om ett rum innehåller en toalettstol går det att byta om där. Om man inte vill använda det vanliga omklädningsrummet, som jag tror att den övervägande majoriteten inte har några som helst problem med, i alla fall så länge personer som Sara Lusth inte lyckas göra det till ett problem.

You will cook nothing ...

Nu är det inte bara World Economic Forum som strävar efter att vanligt folk inte ska äga något. Den liberala tankesmedjan Timbro vill ta bort kravet på kök i bostäder, trots att köket är grunden för att tillgodose människans mest grundläggande behov.

”Det är faktiskt mindre än hälften av svenskarna som uppger att de tycker om matlagning. De kan givetvis välja att ha kök ändå, men i det moderna samhället, där det är enklare och billigare än någonsin att beställa hem eller värma upp färdiglagad mat, tycks kökskravet vara en rest från en svunnen tid.”

Det må så vara, men i så fall är det hög tid att återupprätta den svunna tiden! Låt oss ändå för ordningens skull plocka ner varje argument här. Om mindre än hälften av svenskarna skulle tycka om matlagning, är det ett skäl för att inte ge dem chansen? Jag är övertygad om att en försvinnande liten minoritet tycker om att deklarera eller motionera, för att ta ett par andra exempel.

Att sedan använda ordet ”billigare” som argument för hämtpizza och färdig mikromat är så urbota dumt att jag väl egentligen bara borde sucka. För det första tror jag inte ens att det stämmer att helfabrikat och restaurangmat blivit billigare, men om så vore kostar det ändå alltid mer än dubbelt så mycket som att göra samma maträtt i det egna köket. Hyran behöver antagligen vara negativ för att räkna hem alla dessa restaurangmiddagar?

Till Timbros försvar ska sägas att de är konsekventa. De tycks hata alla värdiga boenden och förespråkar därför även bostäder utan fönster eller ”sovkapslar”, en appstyrd likkista som för tankarna till dystopiska science fiction-filmer.

Jag tycker att Timbros köksdemontering illustrerar deras människosyn. För min del får människor bo i tält, men jag går inte på att Timbro tror att detta skulle ge folk mer frihet. Att inte kunna laga sin egen mat gör dem såklart mer beroende av andra. Du kan handla all din mat på McDonalds, men den dag du tvingas till det för att Timbro plockat bort ditt kök är du slav under kapitalismen.

Tjejnyår

Många dumma trender har jag hört om, men tjejnyår är en av de dummare på länge. Det började igår, första september. Gissningsvis har fenomenet uppfunnits av handeln, som vanligt, och prånglas ut av influencers, också det som vanligt. Så här säger en sådan i reportaget:

”Det handlar mycket om nystart, man köper en ny kaleeeendeeeer, man kanske gör ett inspoboard inför hösten, vad man ska göra eller ha på sig, man kanske börjar göra matlådor, man gör listor, man... man ska klippa lugg, Vogue har ju liksom 'September issue' i september, det är deras tjockaste nummer. Det är för att det är tjejnyåret.”

Va?! Jag som trodde att det var för att tjäna pengar på lättstyrda våp. Jag är annars den första att applådera människor som på allvar vågar ta tag i sitt liv och se till att styra det i den riktning de vill istället för att flyta med och låta slumpen, omgivningen, arbetsgivaren, politikerna eller någon annan bestämma ens öde. Men ”tjejnyåret” (jag rodnar lite bara av att skriva det) är helt uppenbart inte det.

Ändå måste jag säga att det är imponerande hur man låtsas att denna trend skulle kunna handla om att vara miljövänlig. Den som vill kan försöka övertyga mig om att inköpslistor, shopping och nya frisyrer ska rädda världen, men redan på förhand kan jag säga att ni får komma med bättre argument än att jag är en gammal bitter mansgris som inget begriper, även om allt det säkert stämmer.

Som sagt, nu är det september och då brukar jag gå upp på dagliga blogginlägg efter en sommar på halvfart. I höst tänkte jag dock göra en variant på det, nämligen inlägg måndag-fredag. Bloggstatistiken säger att ni inte är så förtjusta i att läsa min blogg på helgerna och mitt skrivbord är ändå ganska fullt, så nu kör vi vardagar. Ses imorgon alltså. Eller idag i kommentarsfältet.