För en del är glaset alltid halvfullt

Allt fler handlar begagnat. Det är naturligtvis bra, de sparar pengar jämfört med att köpa nytt. Och ännu viktigare, jag och andra som vill tjäna pengar på allt får lättare att sälja våra gamla sopor, vilket både gagnar våra plånböcker och miljön. Från att jag började sälja secondhand, i slutet av 00-talet, har jag kammat hem över hundratusen kronor. En stor del av dessa saker hade jag inte ens försökt sälja tio år tidigare, för då begrep jag inte bättre.

Det här kan väl ingen se något negativt med? Jodå, SVT har hittat en professor som pekar på ökad risk att bli shoppingberoende. Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det.

Jag vill på intet sätt bagatellisera problemet med shoppingberoende, men precis som alkoholisten dricker hemkört i brist på köpesprit och handsprit i brist på hemkört kommer den som får en kick av att köpa skit alltid hitta nya sätt att gör det, fram till att de till slut verkligen köper bajs.

Att en dåre och hans pengar snart går skilda vägar är en gammal sanning, men genom att handla secondhand kommer de åtminstone räcka längre. Och vem vet, kanske kommer den långsammare processen att bli pank resultera i lite klokskap på vägen. Men nej, så optimistisk är inte ens jag.

Silvertejp är bra grejer!

De flesta av oss har lagat ägodelar med den grå, slitstarka och vattenavstötande vävtejp som går under namnet silvertejp, men jag tror att många skäms för det. Det känns som en tillfällig fuskreparation man gör av lättja istället för en mer permanent lösning.

Jag håller inte med. Visst, det kan vara så. Kanske särskilt på resa när man inte har med sig virke, skruv, spik, häftpistol och reservdelar som går till botten med problemet. Då är det lätt att riva fram silvertejpen och göra något som håller tills vidare.

Men det behöver inte vara så. En noggrann lagning med silvertejp, kanske i kombination med superlim eller sprayfärg, kan hålla i flera år. Det låga priset gör dessutom att upprepade lagningar med silvertejp ändå blir billigare än alternativen. Den kostar ju ett par kronor metern, hur dåligt kan det bli egentligen?! Här är några av mina framgångsrika silvertejpslagningar.

Bilbesiktningen gav mig en tvåa för vassa hjulhuskanter, men efter tvättning och tejpning gick den igenom och höll så länge jag behövde bilen. Telefonfodralet kostade mindre än en hundring och det är väl meningen att man ändå ska byta både telefon och fodral vartenda år, men jag har ju den här egenheten att jag är rädd om saker och behåller dem så länge det går. Telefonen är fortfarande i nyskick medan fodralet vittrat sönder. Det här tog fem minuter och ger det kanske ett år till. Jag skäms inte.

Vem vill ha en Guccikeps?

Det är mycket jag inte förstår med gangsterrap och gängkriminell miljö, men det obegripligaste är vurmen för Guccikepsar. När regeringen släppte förslaget om tillfälliga visitationszoner som bl a går ut på att klädval ska kunna vara skäl att stoppas av polis gick ett antal kändisar ut och proklamerade att nu skulle de minsann köpa en Guccikeps för att jävlas med polisen.

Jag tror inte heller så mycket på den här taktiken, mest för att det verkar otroligt passivt. I vilket annat land behöver polisen fler skäl än magkänsla för att visitera människor? En annan fråga är huruvida detta kommer att förmå dem att jaga gängkriminella? Jag hade velat vara optimist, men jag kan inte låtsas. Kronofogden är dock optimistiska.

Trycket från Kronofogden ska alltså bli så jobbigt att kriminella frivilligt ska välja att lämna sin livsstil för att bli hederliga. Jag vet inte om han tror på det själv, eller om det bara måste sägas. Men okej, kanske ligger det åtminstone något lite i att kriminella gängs behov av att visa upp dyra grejer kan störas en aning.

Själv slås jag mest över hur fula dessa saker är. I reportaget visas extremt fula guldkedjor och klumpiga armbandsur. Och så dessa kepsar då. Första gången jag såg rapparen Einar tänkte jag att en kille med hans utseende hade mobbats hårt om han varit ung när jag var det. Plufsig, finnig, ojämna tänder, klen, och med en keps så töntig att jag hade förstått om bakgrunden vore ”Du förlorade, som straff får du bära den här kepsen i ett år”.

Det är tur att jag har dålig smak (eller bra, hur man nu ser det). En sån där keps kostar 3000 kr. Kanske ännu mer om hans version är någon ”limited edition” som går en kilometer över huvudet på mig. En normal keps man inte blivit mobbad över i min ungdom kostar 39 kr, men ännu troligare är den gratis tack vare reklamen.

Enda gången jag själv bär keps är under bidräkten när det blåser. Detta för att nätet inte ska blåsa in i ansiktet. Det gjorde det nämligen en gång och tror ni inte på fan att ett ilsket bi placerade sin gadd mitt på nästippen!

Risken att det händer igen är antagligen liten, men jag kan dra på mig en gratis reklamkeps för att slippa. Hade jag varit tvungen att bära Gucci skulle jag hellre ta sticket.

Ingen kan göra allt, men alla kan dra åt helvete

Jag är inte så intresserad av prepping, men fascineras av den allmänna debatten. Representanter för samhället, bl a överbefälhavaren, uppmanar till krisberedskap och genast påpekas att människor i ”ekonomisk utsatthet” inte har råd. Vad handlar detta om egentligen?

Det finns säkert ett antal socialfall som inte har de ekonomiska möjligheterna att skaffa sig ett lager av mat, filtar och andra bra-att-ha-grejer om kriget eller krisen kommer. Ärligt talat, hade de gjort det annars? Är det inte många gånger just deras oförmåga till planering och framförhållning som gjort dem ”ekonomiskt utsatta”? Så här säger enhetschefen för försörjningsstöd på Gotland:

”De vi möter lever med ekonomisk utsatthet och när man gör det så har man väldigt svårt att preppa. Man har svårt att spara och lägga undan och så. Man lever snarare från månad till månad eller dag till dag. Man är i ett ekonomiskt utanförskap redan, och då tänker jag: Kan man inte preppa och spara , då när krisen väl kommer så blir man extra utsatt.”

Vad ska världen göra åt det då? Om det släpps bomber över Sverige kommer de som kan springa ha en fördel gentemot blinda och rullstolsburna, det kan inte heller lagstiftas bort, men enhetschefen spekulerar på allvar i om det borde ges ett extra bidrag för att fattiga människor ska kunna ha en vevradio hemma! Om det anses viktigt är mitt tips att de delar ut vevradioapparater, för risken är att hennes klienter gör en annan prioritering.

Nu blir jag antagligen kallad känslokall och oempatisk, men att över tid skaffa ett lager av billig mat för att klara sig en vecka kräver inte mer pengar än vad som går att få ihop genom att samla tomburkar. Jag vet, är du lam går inte det, men låt oss sluta låtsas som att extremfallen är norm. Ekonomisk planering gör dig mer motståndskraftig mot problem. Alltid.

Skaffa hävstångsvänner

Har du hört ordet hävståndsvän förut? Knappast, jag hittade precis på det. Vad jag menar är att om du vill skaffa dig ett bra beteende, t ex att bli mindre slösaktig, underlättas det inte av att umgås med slösande shopaholics. De kommer att dra dig tillbaka till sitt eget osunda leverne. Och vad värre är, du kommer att uppfatta dig själv som sparsam bara genom att vara lite mindre slösaktig än den slöserielit du hänger med, och klappa dig själv på axeln utan att vara i närheten av att förtjäna det.

På samma sätt kommer du att bli en bättre version av dig själv genom att omge dig med andra som är en bättre version av sig själva. Då går hävstången åt andra hållet och du kommer att anstränga dig lite mer. Det här borde inte vara kontroversiellt att säga, men när en hälsocoach på Tiktok gav bantningsrådet att skaffa smala vänner tog det hus i helvete och hon gjorde det Anders Ygeman skulle kalla en 360-gradare.

Det var tydligen ”fettfobiskt” (ett annat ord jag inte visste fanns). Undrar vad som hänt om hon uppmanat alkoholister att umgås med personer som tycker att det känns normalt att vara nykter på tisdagseftermiddagar. Det hade varit sant, vilket alla innerst inne fattar att det var nu med.

Jag menar inte att man till varje pris bara ska ha snåla vänner, men om alla du känner gör av med mycket mer pengar än du själv kommer det vara svårare att leva ekonomiskt. Men som sagt, det kanske inte skulle kännas svårare. Precis som BMI27-människan skulle känna sig smärt och smidig ifall alla han träffar ser ut som Michelingubbar kan du känna dig sparsam när du bara bränner två tredjedelar så mycket pengar som andra i bekantskapskretsen. Har ni samma inkomster kommer du också ha bättre ekonomi än vännerna. Tyvärr för dig är relativ rikedom inte en gångbar valuta.

Så gör som Tiktok-coachen föreslog innan hon fick kalla fötter, för hon hade rätt. Men umgås inte med henne, då kommer du troligen bli en feg människa rädd för att tala sanning och en sådan är inte poppis i det långa loppet vare sig han/hon är rik eller smal.

Dubbelt bak, dubbel glädje

”Strömkostnaden då?” brukar folk säga när jag bakar, och även om hembakt i alla lägen blir billigare än köpt bröd vill jag inte svälja en kostnad utan att försöka göra något åt den. Ska ett bröd gräddas i 30 minuter i 200 grader så åker man på att betala för det, men när ugnen väl är varm kostar det ganska mycket mindre att värma något mer efteråt än att börja om från noll. Med varmluftsugn kan man dessutom ha flera plåtar/formar inne samtidigt.

Därför har jag börjat försöka göra två bak samtidigt, ofta på helgen när strömmen är som billigast. Problemet med hembakt är kortare hållbarhetstid än köpebröd och eftersom jag gillar färskt bröd vill jag ogärna ha två matbröd klara samtidigt för då tvingas jag frysa en större andel. Men man kan ju t ex baka ett matbröd och ett kaffebröd. Eller som dagens uppgift, råglimpor och pitabröd där det sistnämnda egentligen inte är ett bröd utan del av en måltid.

Det är förresten ett annat sätt maximera ugnsanvändandet, att laga mat i ugnen före eller efter brödbaket. Jag kan t ex baka pizza eller en paj när jag ändå är igång. Helst efter brödet för det är jobbigt att behöva avbryta ätandet flera gånger för att flytta plåtar eller stänga av ugnen.

Jäsning vid kaminen med ett långkok på toppen.

Vilken dag bakningen sker bestäms ofta av matbrödet (i kombination med strömpriset). När brödet håller på att ta slut i frysen bakar jag nytt, eftersom jag gillar bröd och vägrar att köpa matbröd. En pizza eller ugnspannkaka är ju aldrig fel, så då gör jag det när jag ändå ska baka.

Det här multitaskandet har en fördel till. Bakning skapar disk, men oavsett om det ska bakas bullar eller baguetter är det i stort sett samma grejer som smutsas ner, så då kan jag använda bunken eller bakmaskinen 2-3 gånger efter varandra och behöver ändå bara diska dem en gång.

Tjäna pengar på uthyrning – sponsrat av Stugknuten

Passiva intäkter, att tjäna pengar på något annat än att hyra ut sin arbetstid till en arbetsgivare, är en dröm för många. Jag brukar föreslå att man ska hyra ut eller sälja sånt man inte använder, och något alla har är en bostad. Hyr ut huset, lägenheten och inte minst sommarstugan när ni inte själva behöver dem.

Det har jag själv tänkt göra på sikt, men det känns lite osäkert. Att hyra ut verktyg eller till och med bilen är en sak, men mitt hem är min borg. Vad händer om hyresgästerna skräpar ner, inte flyttar ut eller vägrar betala?

Och så är det pappersarbetet. Mina föräldrar hade hyresgäster och skrev egna kontrakt med dem. Det tog tid, men de flesta stannade i flera år och då kan det vara värt lite administration. Men om man ska hyra ut sommarstugan en vecka, eller sin lägenhet i stan under den veckan man själv är på landet – är det värt att krångla?

Jag tror att den frågan får många att tveka, i kombination med att man inte vet hur man ska gå tillväga och var man hittar bra hyresgäster. Svaret på allt detta är Stugknuten.

Det är en sajt där du kan annonsera ut ett hus eller lägenhet och slipper det mesta av jobbet. Kommunikationen med intresserade hyresgäster sker på företagets plattform där det också finns avtal och en kalenderfunktion så att du kan hålla reda på dina bokningar. Det ingår en försäkring och eftersom även betalningen sker via Stugknuten kan kunden betala med kort och därigenom få ett extra försäkringsskydd.

Allt det kostar dig som uthyrare är 12 procent av hyresintäkten, så hyr du ut för 5000 kr får du behålla 4400 kr. Billigt, tycker jag, men håller du inte med höjer du ditt pris med motsvarande. Det kostar inte en krona att annonsera på Stugknuten.com, du betalar bara när du hyr ut

Det går också att vända på sajtens funktion. Behöver du själv någonstans att bo under semestern eller tjänsteresan kan du hitta boende billigare än hotell. Jag hyrde själv stugor och bostäder några gånger när jag som ung åkte runt och spelade schackturneringar och behövde tak över huvudet i en vecka på ställen som Norrköping och Lessebo. Jag tyckte att det var klart bättre än hotellboende eftersom man får tillgång till ett kök med köksgeråd, men det behöver inte stanna där. På många av Stugknutens boenden finns tvättmaskin, bredband och eventuellt cyklar att låna. Eller en båt.

Kanske testar jag själv. När jag surfade runt hos Stugknuten för att kunna skriva det här inlägget slog det mig att jag ska till Sverige ett par dagar i påsk och har inte fixat boende, men där hittade jag ett Attefallshus ett par mil från stället jag ska till, med billigare dygnshyra än både hotell och vandrarhem på orten. Sparade pengar är som bekant lika värdefulla som tjänade.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Stugknuten uthyrning AB, men åsikterna är mina.

Sluta överdriv

Jag vet inte om SVT kör en planerad serie med privatekonomiartiklar för att belysa fattigdom eller om de bara råkat hopa sig just nu, men många är de. Bra! Jag tycker att hushållsekonomi är flera gånger intressantare än både rasande kändisar och fotboll, men kan vi sluta låtsas som att människor i Sverige svälter?

Filipstad 2024?

I det senaste exemplet betonar man att det är viktigt för skuldsatta att ta reda på verkligheten, vart pengarna tar vägen och vad man kan dra ner på. Rimligt, men om det nu är verkligheten man vill visa förvånas jag över att man dammar av den gamla myten att det finns familjer som inte har råd att låta sina barn ta med frukt till skolan eller fritidsaktiviteter.

Seriöst, ett äpple av en billig sort kostar två spänn! Visa mig budgeten för den svensk på existensminimum som inte har råd med det. Eller låt bli att ta det i budgeten, samla två tomburkar varje gång, under de delar av året då det inte finns gratisäpplen i kommunala parker.

Ni kanske tycker att jag hakar upp mig på detaljer. Budget- och skuldrådgivarens poäng är ju att det finns folk som har det riktigt tufft. Visst gör det, men genom att påstå att de inte har en enda krona tycker jag att poängen slarvas bort. Dricks det kaffe i dessa familjer, har de en TV med batterier i fjärrkontrollen, eller är budgeten verkligen en balansakt på öresnivå?

Såklart inte. Sluta överdriv och ljug så ska jag ta argumenten på allvar. Eller är verkligheten inte tillräckligt hemsk? Ibland undrar jag.

Endast Sverige svenska skulder hava

Svenskarna är EU:s tredje mest skuldsatta folk. Endast Danmark och Luxemburg klarar att hålla Sverige bakom sig. Fast kanske inte så länge till, det går fort nu och allt fler svenskar hamnar hos Kronofogden.

Jag vet inte mycket om danskar, och Luxemburg visste jag knappt att någon bodde i, men Sverige har jag koll på. Där handlar det inte så mycket om champagne och nätpoker. Att Sverige t ex har dubbelt så stora skulder som fransmän och österrikare beror på att det i Sverige anses självklart att köpa en bostad så fort man kan låna till en, och eftersom politiker med stor framgång försökt döda den svenska landsbygden ungefär sedan Thorbjörn Fälldin lämnade politiken ligger de bostäder som efterfrågas i stort sett i Stockholm och Göteborg, där köptrycket är störst.

Är det här ett problem då? Ja, för dem som inte kan betala är det definitivt det. Tiotusentals svenskar ansöker varje år om skuldsanering, och det kan ju verka soft att få sina skulder nollade, men jag har en känsla av att det inte är så kul, varken då eller på vägen dit.

Vad gör man åt det? Jag tycker att staten borde jobba aktivt för lägre skuldsättning, t ex genom att sluta subventionera lån genom ränteavdrag. Men det lär inte hända, så vad kan den enskilde medborgaren göra själv? Jag fattar att folk vill bo där jobben finns och att det är en dålig idé att tälta året runt.

Som vanligt har jag ingen lösning för alla människor, men det borde inte vara en självklarhet att bo stort (jag undrar om något annat folk i EU bor lika stort som svenskar) och centralt i innerstaden eller ett stenkast från tunnelbanan, i alla fall inte innan man byggt upp en stabil ekonomi. Man kanske kan bo trängre, längre bort, lägre standard... En schysst husvagn kostar tjugotusen. Orimligt? I mitt tycke rimligare än att skaffa miljonlån som 22-åring.

Höjd eller sänkt pensionsålder?

Rätt intressant att politikerna höjer riktåldern för pension samtidigt som allt fler svenskar planerar för allt tidigare pension.

Visst, människor blir äldre, så det finns en logik i att vi bör jobba längre för att ekvationen med pension ska gå ihop. Men samtidigt talas det om att ungdomar inte släpps in på arbetsmarknaden, att fyrtiotimmarsveckan bör minskas för att vi ska dela på jobben och att AI kommer att göra oss alla arbetslösa. Vem ska man tro på?

Över hälften av svenskar över 50 planerar för pensionering innan riktåldern, alltså i förtid utifrån politikerperspektiv. Fast vad människor planerar är ofta något helt annat än vad de sedan gör, så i första skedet tror jag politikerna går vinnande ur striden. I nästa skede tror jag folk kommer att bli förvånade när pensionerna sänks och på sikt behovsprövas och/eller avskaffas.

I slutändan måste allt finansieras och det är märkligt med ett system som likt ett pyramidspel bygger på att fler och fler måste in för att få matematiken att gå ihop på sista raden. Så kanske får bägge grupperna rätt, både politiker och vanligt folk. Det kommer bli möjligt att sluta jobba tidigare, men då måste man fixa finansieringen själv.

De som inte kan eller vill det kommer att jobba längre. Det behöver inte vara det sämsta om samhället (i detta fall staten, arbetsgivare och inte minst fackförbunden) lär sig att tänka i nya banor och möjliggör flexibla lösningar för äldre som vill och kan jobba lite grann, förutsatt att de får göra det på sina egna villkor. Det kan jag själv tänka mig att göra. Samtidigt finns det arbetande 75-åringar jag gärna hade sett gå i pension innan 50.

Hur är den finansiella hälsan?

Läser en rapport om finansiellt välbefinnande och är inte alls så negativ som andra tycks vara. Till att börja med tycker jag att det är bra att Finansinspektionen och Folkhälsomyndigheten samarbetar om detta. Det visar att myndigheterna förstått det många inte tycks fatta, att ekonomisk otrygghet är en stor hälsorisk.

SVT väljer sin vinkel: ”Miljontals svenskar har svårt med ekonomin” och ”en tredjedel av alla vuxna i Sverige har svårt att betala löpande utgifter som hyra och mat”, men det hade också gått att säga att undersökningen ”visar att svenskar överlag har ett högt finansiellt välbefinnande”. Det beror på om man vill se glaset som halvfullt eller halvtomt.

Visst är det skit om en tredjedel sliter med att betala hyran eller att fyra av tio inte klarar en oförutsedd utgift motsvarande en månadsinkomst, men det hade varit intressant att veta varför. Hade intervjuaren följt upp med ”Oj, hur kommer det sig att du försatt dig i den situationen?” tror jag att de flesta inte hade förstått frågan. För många med bräcklig ekonomi är inte hushållsekonomi något man skaffat sig utan något som blivit.

Självklart finns det riktig ekonomisk misär och människor som exempelvis pga sjukdom inte kan ta kontrollen över sin privatekonomi, men jag är övertygad om att minst 95 procent kan skaffa en buffert på över en månadsinkomst. Men inte genom att sitta på arslet och vänta på att det ska hända.

Det ska inte vara för lätt

Jag såg en video med en tjej som bor i sin bil (någon gång hoppas jag få betalt för att skriva en bok om udda bostäder, otroligt intressant!) och hon fick en fråga om hon inte hellre skulle bo i en större van än i sin lilla Honda Element. Hon svarade att hon hade ratat en Ford Transit med förhöjt tak för att den var för välutrustad. Den hade ett kök, isolering, luftkonditionering, ståhöjd och hon menade att all denna lyx gjorde att hon gick miste om äventyret i att bo i bil.

Honda Element och Ford Transit High Roof.

Jag hade valt annorlunda, men förstår hur hon menar. Mina föräldrar valde bort el och rinnande vatten i sin sommarstuga eftersom de ville uppleva något annat där än hemma. Detta ”annat” innefattade utedass samt hämtning av vatten i en brunn några hundra meter bort där man fick pumpa upp vatten i dunkar och bära hem.

Bekvämlighet har många positiva aspekter, men jag tror också att det kan bli för bekvämt. Med risk för att låta som gubbarna i Monty Python-sketchen Four Yorkshiremen som skattade sig lyckliga över att ha växt upp i en hoprullad tidning i en septitank är även jag övertygad om att materiellt välstånd inte är liktydigt med lycka.

”Va?!!”

Visst är det praktiskt att hyra in hushållsnära tjänster så att andra både renoverar och städar våra bostäder, maten köps färdig och förströelse tankas ner i datorn och spelas upp på hemmabion. Men så ska man ju leva också? Själv har jag starkare och ljusare minnen av att pumpa upp vatten från en grävd brunn än av fina viner och catering. Jag strävar efter ett enkelt liv, men inte efter ett lätt.

Linssoppa

Röda linser kan vara det billigaste livsmedlet man kan köpa om man räknar ”kronor per näringsenhet” eller vad man skulle kunna kalla det för. Det är 26 procent protein och väldigt mättande. En påse med 800 gram torkade röda linser av märket Eldorado kostar 31,90 kr, vilket ger ett kilopris på strax under 40 kr. Men då är de torkade. Tillsätt vatten och det blir mer mat.

Idag tänkte jag hälla på så mycket vatten att jag kallar det för soppa. I en linssoppa kan man hälla i lite av varje – grönsaker och kryddor man gillar. Jag skulle t ex kunna tänka mig spenat, broccoli, bladselleri och nästan vilka rotfrukter som helst, men här är en minimalistisk variant där du behöver:

Röda linser, 250 gram
Gul lök, 1 st
Krossade tomater, 250 gram
Buljongtärningar, 2 st
Matolja, 1 msk
Vatten, 1 liter

Grovhacka löken och fräs den i olja i en stor kastrull. Efter ett par minuter tillsätter du alla andra ingredienser, kokar upp och rör om så att buljongtärningarna löses upp. Låt puttra i 15-20 minuter. Klart!

Ryktet (nej, min moster faktiskt) säger att man kan servera med en klick crème fraiche, men jag är inget stort fan. Däremot tar jag gärna ett par knäckebrödsskivor till. Inga kryddor? Nej, jag tycker att kryddorna i buljongtärningarna räcker, ihop med löken. Annars hade jag kunnat tänka mig exempelvis basilika eller oregano som bägge funkar bra ihop med tomat. Chili om man vill ha det starkare. Och tar man min idé om rotfrukter hade nog lite extra salt passat bra, men i den här versionen var det tillräckligt salt för mig.

Jag gillar mat, så för mig räcker det här receptet bara till två måltider, men jag gissar att det skulle stå ”fyra portioner” i en kokbok. Mitt tips är att inte göra för lite. Överbliven soppa håller minst en vecka i kylen och flera månader i frysen.

Medelinkomst och minimal tankeverksamhet

Pantbankerna har fler kunder än någonsin. I reportaget säger man bl a att många kommer in och pantsätter för första gången för att klara vardagskostnader.

”Man har insett hur låga marginaler man har för oförutsedda utgifter, som en dyr tandläkarräkning, säger Annette Karlberg, VD på Sefina Pantbank.”

Att skaffa en buffert (och inte genom att panta sina saker!) känns som det mest grundläggande i varje privatekonomi och ett tips som det tjatats om ända sedan finansminister Anne Wibble tyckte att alla borde ha en årslön sparad. Det är möjligt att hon tog i lite, men att klara en plötslig tandläkarräkning tycker jag borde vara ett absolut minimum för alla ansvarskännande vuxna. Ansvar tycks dock förlegat när man hör detta uttalande från pantbankens värderare:

”Den vanligaste kunden är ändå en medelålders medelinkomsttagare. När ekonomin är bättre så kanske man lånar för att åka på en semesterresa. Nu lånar man mer för att täcka vardagliga kostnader.”

Rimlig pant för vardagskostnader.

Så inte nog med att man går till pantbanken för att få råd med tandläkarräkningen, man går dit för att ha råd att dra på semester – ”när ekonomin är bättre”! Jag antar att hon pratar om den allmänna ekonomin och inte den personens privatekonomi. Att panta sina smycken eller klocka för att ha råd att åka till Mallis vittnar inte direkt om en bättre ekonomi.

Ibland undrar jag om folk ens vill ha det bra. Det finns fattiga människor som inte har så stora möjligheter, men för en medelålders medelinkomsttagare att se till att ständigt ligga på minus eller i bästa fall noll känns som ett medelålders sätt att likt tonårstjejer skära sig i handlederna. Egentligen värre, tonårstjejernas handling kan jag på något sätt förstå och sympatisera med, men den som stampar sina ägodelar för att lägga på något onödigt får leta sympati annorstädes. Kanske på pantbanken.

Foliehattarnas upprättelse

I åratal har staten, ivrigt påhejade av EU och en rad andra internationella maktcentra, jobbat för att svenskar ska sluta att använda kontanter. Bankerna har hjälpt till genom att ständigt ifrågasätta dem som vill sätta in eller ta ut sina egna pengar, och trots att lagen tydligt säger att kontanter ska vara ett giltigt betalningsmedel har det inte blivit några repressalier för de företag som vägrat att ta emot vanliga pengar, däribland en filial av statens egen butik Systembolaget.

Samtidigt har de som påvisat negativa konsekvenser med det kontantlösa samhället förlöjligats och kallats ”foliehattar” av de medier som direkt eller indirekt betalas av staten för att utföra sin nyhetsrapportering. Kort sagt har hela etablissemanget gjort allt de kan för att svenskarna ska sluta använda sedlar och mynt.

Till stor del har kampanjen lyckats. Mängder av människor betalar allt i sin vardag med kort eller Swish. De har anammat det nya, moderna samhället och förhoppningsvis är det pga detta, inte för att de blivit maktens lydiga verktyg, som de med stolthet berättar att de inte ens har cash. Jag kan inte döma dem, det kostar på att simma motströms.

Plötsligt kommer dock makten på att även digitala betalningar har nackdelar. Inte att det gör oss lättkontrollerade och lättmanipulerade, det ses som en ren fördel. Men vid en kris som drabbar elleveranser (vare sig det är en maktposition för Miljöpartiet eller ett världskrig) blir det bräckligt om alla ska betala med kort. Därför ombeds privatpersoner ha en reserv av kontanter hemma, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap listar fördelar med kontanter.

Lika skamlöst hakar statstelevision på och intervjuar en myndighetsperson på Länsstyrelsen som konstaterar att unga människor är rätt dåliga på att använda kontanter. Ja, vad i hela friden hade ni väntat er?!

Den snälla delen av min personlighet vill glädjas åt att myndigheterna tycks komma till insikt, och låter mig välkomna nya medlemmar i foliehattarnas förening. Mina mer illvilliga hjärnceller hoppas att de som med hull och hår svalt maktens befallningar och skrattat överseende mot oss som kämpat emot påbud från överheten ska drabbas av sju svåra år, och att de som ändå hävdar att staten alltid vill oss väl får äta upp sina ord under återstoden av sina liv.

Den här gången gäller det kontanter. Nästa gång är det livsmedel, vaccin, vedeldning, bensindrivna gräsklippare eller något helt annat. Du väljer om du vill vara ”Lag Vad Var Det Vi Sa” eller ”Team Naiv”.

Unga syn på privatekonomi

Jag har inga unga personer i mitt liv, i alla fall inte så nära att jag har koll på deras ekonomiska tänkande. Som grinig gubbe utgår jag ifrån att varje generation blir lite dummare och ansvarslösare än den tidigare, för det är i den riktningen jag upplever att världen gått ungefär sedan när jag själv var ung (ren slump såklart).

Men jag vet inte säkert. Därför tyckte jag att det var skoj att läsa en rapport om nordiska ungdomars syn på privatekonomi för att se om det är så illa som jag tror. Både ja och nej. Här är några siffror.

• 74 procent tycker att privatekonomi är intressant.
• 72 procent sparar regelmässigt.
• 77 procent säger sig ha bra koll på sin privatekonomi.
• 28 procent köper saker de inte har råd med.
• 22 procent har köpt något bara för att en influencer har rekommenderat det!

Här ska sägas att det är självrapporterade siffror, det brukar betyda att man framställer sig lite bättre än man är. Alltså tror jag att det där regelmässiga sparandet kanske inte var så regelmässigt när allt kom omkring, eller att det varje månad följs upp med lika regelmässig konsumtion.

Jag hade gärna sett en uppdelning per land för att se om något sticker ut. Då hade det varit lättare att se vad som gick att göra åt det som är dåligt. Tydligt är att alla länder vill lära sig mer för inte mindre än 93 procent vill ha mer privatekonomi i skolan.

En könsuppdelning görs dock. Undrar hur den är gjord i Sverige, om det är könet personen de facto har eller det den känner sig som just idag. Nåväl, här vi se en kraftig överrepresentation av killar som handlar med värdepapper eller läser på. Detta trots att tjejer tänker lika mycket på pengar och kollar sina saldon oftare än killarna. Jag vet inte om vi därigenom kan dra slutsatsen att tjejer vill ha resultat medan killarna ser till att få det, eller är det för sexistiskt? Samtidigt kan konstateras att fler killar får betalningsanmärkningar och det kommer inte heller som en chock.

Något annat som inte förvånar mig är att unga har usel koll på krediter. Inte nog med att de inte vet hur inkasso och betalningsanmärkningar funkar, de verkar knappt veta hur lån och köp på avbetalning går till. Var femte vet inte skillnaden på ett betalkort och ett kreditkort. Hade det varit siffran för tolvåringar hade det väl varit okej, men här snackar vi om vuxna som antagligen har åtminstone den ena kortvarianten själva.

Och för att spä på mitt ego tycker jag mig ändå få rätt i att unga är dumma:

”Som vi har nämnt flera gånger i rapporten kolliderar ungas ansvarsideal ibland med verkligheten. Därför är det egentligen inte så konstigt att andelen som t ex har köpt något på avbetalning är dubbelt så hög som andelen som menar att det är acceptabelt.”

För mig är det här främsta tecknet på dumhet, att göra en sak trots att man vet att det är dumt. Å andra sidan, ser man till ökad fetma och ”naiva” politiker hade det varit märkligt om just ungdomar visat ett rimligt konsekvenstänk.

Variera maten efter priset

Apelsinbrist pga bakteriesjukdom. Sånt händer, det är inget nytt. Skördar går fel, det blir torka eller en köldknäpp precis när naturen är som mest sårbar. Det som händer då är att priset på produkten drar iväg. Inget märkligt med det heller, det handlar ju om tillgång och efterfrågan.

Men för egen del påverkas mitt intresse av priset. Det är frukt, för guds skull, inte medicin! Jag gillar apelsiner, men är de dyra köper jag något annat. Samma sak när min blåbärsskörd uteblivit pga av att blommorna fryst. Då får det bli äppelmos på morgongröten istället för blåbärssylt, jag tänker inte ens tanken att köpa blåbär om jag inte hittar egna.

Det är ju det fina med frukt och grönsaker, att man lätt kan ersätta dem med något annat, och köpa det som är i säsong och därför billigt. Det fanns en tid då det inte var självklart att kunna köpa apelsiner eller bananer i mataffären året runt, men nu verkar vi ha blivit så vana vid att allt alltid ska vara tillgängligt att många inte kan improvisera. Eller helt enkelt inte reflekterar över vad saker kostar utan bara slänger ner det man vill ha i matkorgen.

Förmodligen är det därför jag tycker att mat är billigt och inte alls känner igen mig i bilden som förmedlas, att många gnäller över matpriserna och säger sig knappt ha råd att äta. Anpassa kylen efter priserna istället för att försöka anpassa plånboken efter inköpslistan.

Fritt jobb och bättre betalt

Det här reportaget tycker jag var intressant eftersom den samlade journalistkåren antagligen bara står och gapar, medan landets fackförbund skakar på huvudet av vrede och misstro. Vi tar det från början. Ann-Sofie jobbar som barnmorska, men retade sig så mycket på arbetstiderna att hon valde att bli timvikarie, och det i Umeå trots att hon själv bor i Strängnäs 65 mil därifrån.

Nu jobbar hon varannan vecka och bor på hotell på fritiden, och varannan vecka lever hon heltid med barnen som hon verkar ha delad vårdnad om. På frågan om hon känner sig otrygg utan fast anställning svarar hon att hon hela tiden har mer jobb än hon kan ta och att hon aldrig vill tillbaka till ett fast jobb.

Det där låter lite som min första anställning, där jag jobbade natt 62,5 timmar varannan vecka och var helt ledig varannan. Undantaget somrarna då jag vanligtvis bytte bort en arbetsvecka så att jag och den som jobbade på mina lediga veckor fick tre veckors sammanhängande semester (så kunde vi spara alla semesterdagar och få ut dem i pengar). Skillnaden mot Ann-Sofie var att jag ung och ensamstående, inte 50+ med betalningsansvar för flera barn.

Men det kanske inte spelar så stor roll. Mina senaste anställningar har varit behovsanställningar som jag uppfattat varit helt på mina villkor. Inget långsiktigt ansvar, jag har berättat när jag kunnat jobba och så har jag jämkat ihop det med arbetsgivarens önskemål. Både vid löneförhandling och under arbetets gång har arbetsgivarna vetat att mig kan de inte bossa runt med, då drar jag. Fast anställning betyder att man sitter fast.

”Jag lovar, det är en vanlig halsduk!”

Den eventuella nedsidan med timvik är att jag hade kunnat hamna i ett läge då de inte ville ha mig. Å andra sidan, vill man verkligen jobba hos en arbetsgivare som helst vill att man slutar? Genom att ta jobben på allvar och göra mitt bästa har jag känt precis som Ann-Sofie, att jag fått jobba så mycket jag vill. Någon gång bokstavligt, jag fick nycklar och larmkoder av en chef som sa att jag fick jobba precis så mycket jag vill, och då blev det ungefär som på det där första jobbet, att jag jobbade runt elva timmar per dag. Inget jag hade velat göra långsiktigt, men det var heller inte aktuellt.

Sedan kan det såklart diskuteras om det är vettigt att regioner och andra arbetsgivare i vården ska behöva betala flygbiljetter och hotell för att få personal, men det är inte arbetstagarnas problem. Som anställd jobbar man utifrån den verklighet man lever i. Är det arbetstagarens marknad gäller det att utnyttja det.

Sleepfluencers

Det är nog tur att jag inte känner till all dårskap som finns i världen, men det gör också att jag då och då chockas av en ny dumhet jag inte visste fanns. Idag: sleep streaming.

Det är personer som filmar och streamar sig själva i sömnen och så kan andra människor över nätet se på när de sover. Det blir man väl inte fet på, tänker du? Jodå, det kan man visst bli, om man med hjälp av högtalare, strålkastare och armband med elstötar låter folk som donerar pengar väcka dig på de mest bestialiska sätt.

Först tänkte jag att killen i reportaget måste vara bra skruvad, men snabbt insåg jag att det är människorna som tittar och donerar som är de riktigt sjuka jävlarna. Seriöst, vad är det för fel på folk?! Det här är ju helt på samma nivå som de som betalar pengar för att titta på en livestream av en tjej som idkar lättklädd aerobics i sovrumsmiljö. Skärp er!

Över till något mycket trevligare. I researchen snubblade jag över ett samtal mellan sömnströmaren Mikkel från SVT:s reportage och hans bror. Det är på danska, men eftersom det är textat tyckte jag att det ändå var ganska begripligt. Möt Danmarks Sparo och Slöso.

Rätt intressant med två bröder som har så olika inställning till ekonomi och sparande. Min känsla är att syskon brukar ha ganska liknande syn, precis som att man sällan ser syskonskaror med både soffpotatisar och träningsnarkomaner, ambitiösa och slöa, omoraliska och hederliga osv. Men det kanske bara är mina fördomar att äpplena sällan faller väldigt olika långt från trädet?

Folk ger katten

Hur många människor som bor i Sverige är det ingen som vet. Den senaste folk- och bostadsräkningen gjordes 1990 och det enda jag minns är att många (inklusive mig) lät bli att fylla i den, så att den knappt skulle gå att använda till någonting, och man valde därefter att lägga ner efter det.

Men hur många katter som bor i Sverige är tydligen desto viktigare. Från och med förra året är det obligatoriskt att chippa och registrera sin katt, undantaget rena innekatter. Under det år som gått ”har tusentals djurägare i landet valt att chippa sin katt”, skriver SVT.

Samtidigt konstateras att över en miljon katter inte är registrerade, vilket är fler än två av tre. Jag vet inte hur många innekatter det finns i Sverige, men det råder inga tvivel om att en mycket stor andel kattägare ger tusan i Jordbruksverkets påbud. Är fiasko ett för starkt ord? Alldeles oavsett eventuella fördelar med att vara registrerad ser jag olydigheten som ett sundhetstecken. Kanske är det inte bara katter som har självständighet som ett särdrag utan även kattägare.

”Ser du några myndighetspersoner?”

Till saken hör att det inte är gratis att rätta in sig i ledet. Själva registreringen kostar bara 40 kr om den görs på nätet, men att få chippet kan kosta uppemot en tusenlapp beroende på vem som gör jobbet. En halsband med telefonnummer är betydligt billigare.