Priset på tid

Det finns en gammal skröna att Bill Gates inte borde böja sig ner ifall han ser en hundralapp på gatan eftersom hans tjänar mer på att jobba. Fast tar det honom fem sekunder (och han fattar att en svensk hundralapp faktiskt inte är en Monopolsedel) måste han ha högre lön än 72000 kr i timmen för att det ska vara en dålig affär, vilket jag betvivlar. Hur som helst är det en intressant tanke. Vad bör man göra av ekonomiska skäl och vad bör man låta bli? Min gissning är att vi som betecknar oss som snåla värderar vår tid för lågt.

Själv kan jag sitta och spela nätpoker på obekväm arbetstid och vinna hundra spänn på fem timmar. Jag vill verkligen värdera min tid högre än 20 kr i timmen och även om målet är högre är det antagligen mer än fem år sedan min nätpoker var ekonomiskt försvarbar.

Ett annat exempel. Om den tid det tar för mig att lämna tillbaka en trasig elgrunka till affären är mer värd än vad en ny elgrunka kostar, borde jag då kasta garantisedeln redan vid inköpet?

Jag är ändå frilansare, så jag borde kunna räkna baklänges vad jag måste ha i timmen för att det ska bli en acceptabel månadslön inklusive semesterersättning, overheadkostnader, skatter och avgifter. Det kan jag – när jag jobbar. Men betyder det att jag borde leja bort tråkiga fritidssysslor som städning och fönsterputsning för att jobba istället? Jag ska villigt erkänna att jag inte har tänkt tanken, och jag ser några problem med detta:

1. Själva idén med fritid är att man ska göra helt andra grejer än på arbetstid och en stor del i denna målsättning är väl just att inte fylla den effektivt, för då är det inte längre ”fri” tid.

2. Att byta däck på bilen och ta hand om sin egen skit är inte bara tråkiga sysslor, det är också sånt man gör för att kunna kalla sig vuxen. Kort sagt, det som skiljer oss från curlade tonåringar.

3. För att värderingen ska bli korrekt borde vi antagligen ha olika taxor för olika sysslor:

A. Sånt som kan bli jobb, helt eller delvis.

B. Sånt som ger pengar utan att kunna kallas jobb. Bara för att fritidssysslor ger avkastning blir de väl inte automatiskt arbete?

C. Sånt som ger vuxenpoäng eller får en att känna sig lite duktig.

D. Sånt som är nyttigt, bränner kalorier eller ger oss hjärngympa eller kunskaper vi kan ha nytta av längre fram.

Och så har vi sånt som hör till jobb, men aldrig går att tjäna pengar på, som bokföring och deklaration. Enligt lag är man ansvarig för det även om man låter någon annan göra jobbet, så det går inte att släppa helt hur gärna man än vill.

Finns det någon enda syssla som inte passar in i kategorierna ovan och som ändå inte kan avskrivas som ren och skär lättja? Det ska i så fall vara att böja sig ner efter hundralappar på gatan. Jag kommer fortsätta att böja mig ner för alla pengar från en krona och uppåt.

Snåljåpars ekologiska fotavtryck

Uttrycket ekologiskt fotavtryck uppfanns 1992 för att mäta och beskriva den enskilda människans miljöpåverkan. Det är säkert bra, men jag blir ärligt talat mindre miljöintresserad för varje dag som går. Även om mänskligheten lever miljömässigt ohållbart känns det osannolikt att vi ska hinna ta död på planeten innan vi spränger oss själva i luften.

Ändå har jag på något vis gått med i klubben. Jag sopsorterar, sparar på varmvatten och försöker låta bli att slösa på både egna och andras resurser. Fast i grund och botten handlar det inte om miljö för mig, ekonomiskt tänkande leder ofta till bra miljöval. Genom att spara pengar spar man också på miljön.

Utan att slå mig för bröstet kan jag konstatera att jag håller nere på utsläppen genom att inte åka bil i onödan, men också genom att undvika onödiga inköp och slita på gamla saker, åtminstone tills de går sönder första gången. Som jag berättat tidigare tar jag med egna tygkassar när jag handlar mat och väljer bort de transportkrävande hel- och halvfabrikaten. Jag köper te i lösvikt. Jag släcker lampor i rum jag inte är i och försöker även i övrigt att spara på ström genom smart matlagning med eftervärmning och lock, inte lämna apparater i standby-läge, regelbundet frosta av frysen...

Jag kan fortsätta i all oändlighet, jag är miljömupparnas våta dröm utan att ens bry mig. För det gör jag inte. Med undantag för sopsorteringen är hela mitt ”miljöarbete” ett rent egoistiskt projekt som syftar till att maximera mitt eget välstånd.

Tillväxt är en av de stora religionerna, den måste man dyrka förbehållslöst för att inte verka konstig. Om bara tillväxten ökar hela tiden kommer allting att ordna sig, sägs det. Samtidigt konstaterar miljökonferenser att luften försämras, världshaven dör och hela kontinenter riskerar att bokstavligen drunkna. Så nästa gång någon säger till mig att ”om alla levde som du skulle världen gå under” kommer jag att svara att ”om alla lever som du finns det snart ingen värld att skapa tillväxt i”.

Aktivt blåst eller passivt lurad?

Aktiefonder är antingen passivt eller aktivt förvaltade. De passiva följer något slags index och handeln är i princip automatiserad. Aktivt förvaltade fonder har fått mycket skit så länge jag kan minnas eftersom de har åkt med i skitstormen mot felaktigt prissatta indexfonder.

För idén med aktivt förvaltade fonder är det inget fel på. En bra förvaltare med målsättningen att slå den marknad han/hon handlar på kan mycket väl erbjuda en bra produkt med fin avkastning genom smarta val. Problemet är om man säger sig handla aktivt, men i själva verket har en skvätt i varenda aktie på marknaden. För då är det en indexfond, som kommer att utvecklas som en sådan, men med en betydligt högre avgift än vad som är rimligt för en fond vars affärer görs av en dator.

Vill man ha en fond som följer Stockholmsbörsen kan man köpa Avanza Zero eller Nordnet Superfonden Sverige, helt avgiftsfritt. För andra index får man oftast betala några tiondels procent. Aktivt förvaltade fonder har runt 1 procent eller mer i förvaltningsavgift. Det kanske inte låter som någon större skillnad, men det blir mycket över tid. Sparar du 1000 kr/månad med 5 % ränta har du 837000 kr efter 30 år. Skänk bort en halv procent i avgift så ger dina 4,5 % 765000 kr, alltså 72000 kr mindre eller ett snitt på 200 kr/månad.

SVT Plus tog i vintras upp två exempel på sådana här påstått aktiva fonder som slaviskt följer index både i upp- och nedgång, Swedbank Roburs fonder Kapitalinvest och Allemansfond Komplett. Bägge har en förvaltningsavgift på 1,25 %, vilket borde vara mindre än hälften för de indexfonder de ju faktiskt är.

Men jag har alltså ingenting emot aktivt förvaltade fonder förutsatt att de är aktivt förvaltade och ger bra avkastning, som Simon Blechers Carnegie Sverigefond (1,40 %) och PriorNilsson Sverige Aktiv (1,00 %). Didner & Gerge Aktiefond (1,22 %) var en given favorit så länge Henrik Didner och Adam Gerge själva stod för förvaltningen.

Sedan ska vi komma ihåg att för många index, både för branscher och geografiska områden, finns inga indexfonder att välja. Vill man exempelvis fondspara i Pakistan finns i Sverige bara Tundra Pakistan, med en förvaltningsavgift på 2,5 procent. Jag vet inte vad ni tycker, men med en utveckling som denna känns avgiften överkomlig:

100 thing challenge

En kompis tröttnade på sina otacksamma syskonbarns habegär en jul. För att så ett litet frö tog han med dem till ett alternativt julfirande på en välgörenhetsorganisation med samhällets fattigaste. Där fick alla dessa uteliggare samma julklapp bestående av ett par strumpor, en tandborste och en liten tub tandkräm. God jul! Utan att veta gissar jag att det här syskonparet fick perspektiv på sin situation och blev lite mindre materialistiska, en julklapp så gott som någon.

Ibland kan jag tänka att många vuxna borde ges den chansen till insikt, och det väljer vi ju faktiskt själva. Det är sådana fördelar man har av att vara vuxen. David Bruno heter en amerikan som 2008 fick nog av konsumtionssamhället och bestämde sig för att ställa sig utanför genom att ge sig själv en utmaning, The 100 thing challenge. Som hörs lite grann på namnet bestämde han sig för att klara sig med 100 ägodelar. Sen skulle han leva med max 100 ägodelar i ett år och se vad som hände. För att komma dithän var han tvungen att först ifrågasätta varenda sak han ägde, vartenda plagg i garderoben, varenda cd-skiva.

Det han kom fram till var att resultatet inte bara var uthärdligt utan fördelaktigt. Han trivdes bättre med sitt liv när han inte var indränkt i grejer. Ja, och så startade han en folkrörelse, skrev en bok, började hålla föredrag och blev rik som ett troll, men jag tror knappast att han var så iskall att han tänkte i de banorna när han började. Han var bara less på att leva genom sina saker.

Men nu är han som sagt en hel industri. I hans fotspår finns mängder av lärjungar. Googla ”100 thing challenge” eller ”100TC” och du hittar hemsidor, bloggar och föreningar som anammat Dave Brunos principer. Det är inte svårt att förstå det. Åtminstone i västvärlden har nog alla någon gång tänkt tanken att testa ett enklare liv. Vi vet att vi lurar oss själva när vi shoppar loss i hopp om att bli lyckligare. Det kanske vi blir ibland, men shoppingens enda garanterade resultat är att den gör oss fattigare.

Jag är absolut ingen asket. Jag har skrivbordslådor med fler än 100 saker, men jag tänker på de här frågorna och har betydligt färre ägodelar nu än för tio år sedan. Det var ungefär i den vevan jag började sälja av saker jag inte använde, som bara var i vägen. Jag kan inte säga att jag blivit lyckligare för det, men det går i alla fall snabbare att dammtorka.

Vi avslutar med min husgud George Carlin. Han satte fingret på många av mänsklighetens märkligaste fenomen. Detta är vad han har att säga om människans behov av att äga ”stuff”.

April i sammandrag

Jag vet inte om det här ska bli ett återkommande inslag i bloggen, men åtminstone denna första månad blickar jag tillbaka på vad som hänt. Inte att sammanfatta utfallet i siffror, det gör jag inte ens för mig själv. Mer en allmän betraktelse. Funderade ett tag på om jag skulle spela in detta som en video. Kanske nästa månad, vi får se. Risken är det kommer kännas lite som Personliga nyheter:

Blev med blogg, hur tänkte jag? År 2000 startade jag mitt företag. Främst för att idka ståuppkomik, men redan från början skrev jag andra texter parallellt. Jag har alltid varit en skrivande människa. Jag har också alltid varit ekonomiintresserad och eftersom jag skriver professionellt känns det konstigt att jag i stort sett aldrig skrivit om ekonomi. Det närmaste jag kommit är krönikor för Svenska Spel och i Råd & Rön.

Så då tänkte jag dra igång en blogg och se vart det landar, om jag får läsare och om det ger skrivuppdrag med ekonomitema. Eller att folk överhuvudtaget inte orkar läsa bloggar längre, att all världslig interaktion består av Instagrambilder och att gilla katter på Facebook.

Nej då, hittills har det gått över förväntan. Nästan direkt fick jag läsare, kommentarer, glada hejarop från etablerade ekonomer, ekonomiskribenter och andra bloggare. Och antagligen minst 50 nya följare på Twitter bara tack vare bloggen. Jag är rörd och tacksam över alla reaktioner! Någon godhjärtad människa föreslog mig till och med som gäst hos EFN:s Börslunch. Just det lär rimligen aldrig hända, men ett par jobbförslag har bloggen faktiskt redan mynnat ut i.

Men allt har inte gått bra den här månaden. Vid en löprunda lyckades jag ramla och förutom en sprucken överläpp och bulor, blåmärken och köttsår över hela kroppen lyckades jag förstöra mina glasögon.

Ekonomiskt har april gått okej, förutom det där med glasögonen då. Jag hoppade bl a på några IPO:er/nyemissioner. Alla har gått plus, men jag har inte kvar något av de här innehaven. Standard är ju att man får mycket lägre tilldelning än man begärt, och så har man att välja mellan att köpa till eller dumpa. Inget av de senaste posterna har känts aktuella att ligga kvar i under längre tid.

Två andra affärer har jag berättat om. Jag ville inte kalla dem rekommendationer, men jag trodde verkligen på dem. Det ena var att köpa olja inför toppmötet i Doha. Det blev en slags halvmiss. Mötet havererade, men oljan hämtade sig snabbt och jag sålde 6 procent upp redan efter ett par dagar. Det känns jättebra, men är faktiskt den sämsta affären jag gjort på det där oljecertifikatet som jag varit in och ur hela våren. Som bäst gav det 30 procent.

Den andra affären var att blanka Volvo inför rapporten, vilket tyvärr visade sig bli en klockren helmiss. Men jag ligger kvar i positionen, fast besluten om att hamna på plus så småningom. Jag är ganska pessimistisk till börsen i allmänhet och Volvo i synnerhet. Det må ta tid, men från hundrakronorsnivån brukar Volvo-aktien alltid hitta lägre nivåer igen. Efter den senaste veckans sura börs står den i 94.

Denna pessimism har förresten fått mig att blanka SCA också, efter att Carnegies Simon Blecher kallat aktien ”tokdyr”. Jag plussade några procent, men vågade klokt nog inte ligga kvar över kvartalsrapporten, som kom i torsdags och var bättre än väntat. Här var det ju inte förhoppningen om dåliga siffror som lockade, utan ett omotiverat högt P/E-tal. Gissningsvis kliver jag in igen, men inte riktigt än.

Andra har haft det motigare i april. Som Mehmet Kaplan, efter ett extremistmöte för mycket, i kombination med att han verkat helt ointresserad av sitt uppdrag som bostadsminister. Löfven kanske glömde berätta att det var det jobbet han fått. Återstår att se om även språkrören ryker. Åtminstone Romson hänger löst.

En annan som är rätt kall på arbetsmarknaden är sossen Veronica Palm, kvinnan som gett könskvoteringen ett ansikte. Någon hade av oklara skäl kommit på att hon skulle kunna leda Rädda Barnen. Att hon helt saknar kompetens hade man kanske kommit undan med, men när hon dessutom skulle få en miljonlön för ett styrelseuppdrag i en välgörenhetsorganisation blev det för mycket.

En annan sosse som tack vare alla skandaler lyckades flyga under radarn är finansminister Magdalena Andersson. Det har varit mycket snack om lador sedan hon tillträdde. Ibland är denna lada tom, ibland full (låter som en beskrivning av Per Gahrton). Just nu är det väl någonstans mittemellan, men det är skrämmande att hon även denna gång lånefinansierar sin budget. Om hon inte ens lyckas balansera statsfinanserna i högkonjunktur, hur ska det då gå i finanskriser? Läskigt nog kommer vi nog få reda på det.

Apropå finansiell balans och politik har jag skrivit om amorteringskravet. Jag är lite kluven. I princip tycker jag att lån ska amorteras, så på det viset är det bra. Fast en annan princip jag har är att inte staten ska styra sånt. Och förresten, varför i herrans namn ska skattepengar tas från låginkomsttagare i hyresrätt för att finansiera välbärgade människors villaköp genom att lånen subventioneras?

I maj gissar jag att jag riktar in mig ännu mer på den börsnedgång jag tror kommer. Fler blankningar eller kanske terminshandel? Råvaror - tillbaka in i oljan och komplettera med guld och/eller silver? Och det är ju inte bara börsen som varit kall, jag hoppas verkligen att vädret förbättras. Förra sommaren blev en utdragen höst. I år vill jag ha värme! Igår var första dagen man kunde ana att den ska komma till Stockholm i år. Jag är i full färd med att olja in balkongtrallen, som givetvis är hembyggd med lösvirke eftersom det både blev bäst och billigast. Här vill jag sitta i sommar, med en intressant bok och en god kopp kaffe.

Minns Wibble

Framförhållning är ingen svensk nationalsport (även om det förmodligen är ännu värre på många håll i världen). Igår skrev Svenska Dagbladet att mer än var tredje svensk säger sig vara beroende av skatteåterbäringen för att få ihop ekonomin. Här hade jag publicerat en länk om inte de snåla jävlarna hade spärrat artikeln för icke-prenumeranter.

Naturligtvis är det inte så. Trots att många säger sig inte kunna spara en enda krona mer än de redan gör skulle ingen med normala inkomster svälta ihjäl med en tusenlapp mindre i månaden. Men det fick mig att tänka på det här med buffert. Anne Wibble, som var finansminister -91-94, tyckte att alla svenskar borde ha en årslön på banken.

Gud så hatad hon blev för det! Ingenting tycks provocera så mycket som när man påstår att det går att påverka sin egen ekonomi. Själv skulle jag bli mer provocerad om någon påstod motsatsen.

Har det blivit bättre sedan Wibbles uttalande? Nej, det har såklart blivit ännu värre. Skuldkvoten (hushållens skulder i andel av disponibel inkomst) har ökat stadigt under det dryga tjugotalet år som har gått, från 94 procent 1996 till 176 procent 2015 och en debattartikel i DI gissar att denna siffra kommer fortsätta att stiga. För svenskar med bolån är siffran 300-500 procent, beroende på var i Sverige de bor. Vad tror ni händer när boräntan går upp från 1-2 procent till 6-7 procent? Det lär vi få se.

På något vis kan jag förstå att bomarknaden i storstäderna gör att många måste skuldsätta sig för att ha någonstans att bo, men det är inte samma sak som att man inte kan ha ett sparande. En Sifoundersökning 2011 visade att 29 procent av svenskarna inte ens har tiotusen kronor sparade. Då riskerar varje oförutsedd utgift att bli en kris, som ett akut tandläkarbesök eller nya däck till bilen. För att inte tala om hur chanslös man skulle vara med dubbla hyror vid en flytt, eller en månad utan inkomst om man byter jobb.

När jag administrerade löner (på den tiden jag själv hade lön) ringde en kollega från semestern. Han hade inte fått sin semesterlön och nu var han tvungen att få den i en extra utbetalning typ inom en kvart. Han fick sina pengar, men i mitt stilla sinne tänkte jag att med den bristen på marginaler kanske man ska fira semester hemma, förslagsvis med övertidsarbete.

Men okej, det var hans pengar som han redan borde ha fått. En kompis berättade nyligen att en av hans anställda ville ha förskott på lönen eftersom hon fått en räkning på fordonsskatten. Vi pratar alltså om en kostnad på en tusenlapp eller två som man dessutom borde kunna räkna ut skulle komma. Vad är det för fel på folk?!

Kan vi inte enas om att varje svensk borde ha åtminstone en normal månadslön i buffert? Den behöver inte finnas disponibel på ett bankkonto, men den ska finnas sparad/investerad. Fast själv kommer jag fortsätta tycka att Wibble slog huvudet på spiken, vuxna människor med ambition att ha ”en ordnad ekonomi” bör åtminstone sträva efter en sparad årslön. Eller fler.

Köp inte förlorare

Aktier i förlustbolag tenderar att rasa. Ingen raketforskning i det uttalandet, men man ska leva som man lär också.

Mina första aktier köpte jag i mitten av 80-talet, men det var först strax innan millennieskiftet jag började handla på allvar. Kort resumé för er som inte var med då eller har kort minne:

En samling IT-bolag med unga, hungriga ledare steg som raketer. Visserligen hade de aldrig redovisat vinst, men att det fanns pengar att göra på internet var det ingen som betvivlade. Och trots att de inte hade några vinster kunde de köpa upp konkurrenter och andra till synes tillväxtfria ”tillväxtbolag” genom att betala med egna aktier och optioner som värderades allt högre ju fler konkurrenter de köpte och ju längre tiden gick.

Jag gjorde som alla andra – köpte, sålde och köpte tillbaka igen. En del aktier blev kursdubblare på bara någon vecka. Men så gick det som det gick, marknaden började undra om det fanns substans bakom löftena. I många fall gjorde det inte det. En akties värde är en uppskattning av framtida vinster och om ingen tror på en framtida vinst blir aktien värdelös.

Och jag hängde med aktierna ner i väntan på vändningen som aldrig kom. Bolag som Framfab, Icon Medialab och Adcore gick från hundralappar till att plötsligt redovisas i ören. Jag förlorade massor av pengar, men vann en kunskap: i slutändan är det vinsten som räknas. Hur hajpat och haussat ett bolag än är – börjar de inte till slut tjäna pengar rasar de ner i källaren.

Idag handlar jag nästan uteslutande aktier i företag som går med vinst. På det viset missar jag många bra affärer, men jag missar ännu fler förluster. Idealet är såklart att hitta morgondagens storbolag medan de fortfarande är nya och ”billiga”, men hur ska man veta vilka de är? Vore jag road av lottsedlar skulle jag handla triss, helt courtagefritt.

Med facit i hand borde man ha ägt Fingerprint hela 2015 eftersom aktien rusade trots att bolaget gick med brakförlust. Jag är inte bitter (okej, lite då) över att ha missat resan från 30-kronorsnivån upp till dagens kurs runt femhundringen. Å andra sidan har jag sluppit vara med i krascher som Nordic Mines, Eniro, Mavshack... Under en livstid kan listan över aktier som tokrasar när luften går ur göras hur lång som helst. Vägen till framgång går inte i första hand ut på att pricka de stora vinnarna utan att undvika de stora förlorarna. I alla fall min väg.