Köpa sälj, dags för Volvo?

Förr innebar börshandel att man köpte aktier man tyckte var undervärderade. Det var en okomplicerad värld.

Nu kan man köpa derivat som optioner, terminer och warranter. Dessa funkar åt bägge håll, man kan alltså spekulera i en nedgång av det underliggande pappret. Det kan man också göra genom att blanka aktier, vilket innebär att man lånar aktier som man sedan säljer. Eftersom du sålt dem måste du köpa tillbaka dem, och om aktien gått ner under tiden tjänar du pengar eftersom du sålde dyrare än priset du köpte för.

Är man, som jag, en enkel småsparare kan den där processen bli rätt dyr. Dels åker man på en administrationsavgift och dels ränta på det lånade beloppet. Inga oöverstigliga kostnader eller bekymmer, men nu finns ett enklare sätt. Nordea har infört en så kallad blanka-produkt, ett certifikat som speglar aktien. Går aktien upp går ”blankningen” ner lika mycket. Just nu finns 62 sådana här certifikat. Du köper dem på samma sätt som du köper aktier, köp- och säljkurs ställs ut av Nordea, men det går också att sälja din post över börsen till någon som betalar bättre.

Jag har handlat i det här tillgångsslaget några gånger, främst i Volvo som är ett bolag jag aldrig gillat och ofta tyckt varit övervärderat. Nu känner jag att det är dags igen. Av två skäl:

• Volvos B-aktie står just nu i drygt 90 kronor. Det har den gjort ett antal gånger det senaste halvåret och varje gång har den vänt ner.
• 22 april släpper bolaget sin Q1-rapport. Sedan förra finanskrisen, 2008-2009, har Volvos Q1 varit en besvikelse för marknaden varenda gång med ett enda undantag (2013). Vid ett par tillfällen har den på kort tid tappat över 30 procent av sitt värde.

Jag ägnar mig inte åt teknisk analys, men som ni märker har jag inte nämnt företagets fundamentala värden heller. Så låt oss kalla det en oteknisk analys då. Jag tror hur som helst att Volvo ska ner från den här nivån. Att hoppas på 30 procent vore modigt, men jag är så nöjd med 10 procent. Förresten, när det gäller säljpapper behöver jag inte ens ha den avkastningen. Att tjäna pengar på nedgång är liksom vackert i sig.

Fast blir jag riktigt modig innan rapporten nästa fredag kanske det blir en liten warrantsatsning också, och av en sådan vill jag ha ut mer. Men möjligen nöjer jag mig med blanka-positionen eftersom den till skillnad från warranter och optioner inte har någon egentlig tidsfaktor. Jag kan lugnt sitta kvar och invänta att marknaden ska komma till samma slutsats som jag – att Volvo B är för dyr på 90 kronor. Den brukar som sagt komma fram till det, förr eller senare.

Mitt minst giriga minne

Apropå att sälja sina gamla sopor tänkte jag berätta en historia som egentligen inte har ett skit att göra med att tjäna/spara pengar, men den kanske får mig att framstå som mänsklig trots min iver att tjäna på det mesta.

Vid en vindsrensning hittade jag sju gamla böcker ur Bengt-Åke Cras serie om Löken. Jag gissar att det nu ringer en klocka hos många i min ålder som läste B. Wahlströms ungdomsböcker på 80-talet.

För er som inte fattar någonting kan jag berätta att Löken var en slags Kalle Blomkvist-typ (så för att förklara för yngre läsare jämför jag med något ännu äldre, smart Micke...) som tillsammans med två kompisar löste kriminalfall som i strikt litterär mening var rätt ... enkla.

Jag älskade de där böckerna när jag var 12-13 år och hamnade nu på en nostalgitripp på nätet. Kom ganska snart fram till författarens egen hemsida där han beskrev serien, som tydligen innehållit femton böcker totalt. Och så hade han publicerat ett läsarbrev från en man vars son hade dyslexi och ogillade läsning i största allmänhet. Men nu hade pappan lockat honom att läsa hans tre Löken-böcker som sonen slukat. Pappan ville självklart uppmuntra läsandet och försökte få tag i fler Löken, vilket visade sig svårt. I ett sista försök vände han sig till författaren som dock bara kunde hänvisa till antikvariat och önska lycka till.

Men här satt jag med min boktrave och insåg att jag faktiskt kunde påverka historien. Jag tog kontakt med Bengt-Åke som förmedlade kontakten. Det visade sig att den dyslektiske sonen inte hade läst någon av mina böcker som jag därför skickade till honom. Kommer inte ihåg om jag tog betalt för frakten, men alldeles oavsett tjänade jag inga pengar på ”affären”.

Så varför berättar jag detta i en ekonomiblogg när det inte gav några pengar? Jo, för när jag tänker på att jag hjälpte den här killen, som nog är vuxen nu, uppfylls jag fortfarande av en glädje som skänker den som gör goda gärningar.

Fast viktigast i livet är ju trots allt pengar. Nästa blogginlägg blir mer materialistiskt, det lovar jag.

Tillverka pengar av sopor

När jag flyttade fick jag ett hälften så stort källarförråd, så trots att lägenheten var större blev förrådet proppfullt. Detta gjorde i sin tur att varje gång jag skulle hämta något där tog det tre timmar. En timme för att bära ut saker, en timme för att hitta det jag sökte och en timme för att knöla ihop alltihop tillräckligt hårt för att kunna stänga dörren igen. Att klättra runt i källarförråd är inte en hobby för mig, och eftersom jag var för snål för att slänga saker började jag sälja dem. Inte främst för att tjäna pengar utan för att förenkla min vardag.

Först testade jag gratissajter, för gratis är gott. Så småningom insåg jag att det finns en anledning till att det är gratis, det är värdelöst också. Så jag gick över till främst Blocket och Tradera, och märkte att uttrycket om ”den enes sopor” verkligen stämmer. Jag har sålt allt från möbler och musikinstrument till DVD-skivor och böcker. När jag renoverade köket sålde jag mina gamla vitvaror för över tusen spänn (och slapp bära iväg dem, bara en sån sak!).

Enligt en undersökning gjord av Blocket 2010 har varje hushåll i snitt fyllt sina förråd med gammal skit för 24000 kronor. Själv har jag sålt för betydligt mer, men så ser jag det också som ett pågående projekt. När jag väl hade tömt källarförrådet bestämde jag mig för att det inte skulle fyllas på nytt, så nu säljer jag av saker lite då och då.

Och tänk smart! Sälj sommarmöbler på våren och vinterjackor när första kylan kommer. Det kan tyckas uppenbart, men många verkar inte upptäcka den där extra uppsättningen vinterdäck förrän de bytt till sommardäck i slutet av mars när marknaden för vinterdäck är som marknaden för sand i öknen. Apropå timing är det inte fel att fundera över kundernas ekonomi. Sätt helst ut annonser/auktioner lagom till slutet av månaden när folk har fått lön och barnbidrag. Sånt som kan fungera som julklappar säljer man på hösten, och när december kommer är plånböckerna tomma, så då säljer man ingenting förrän framåt påsk.

Och om man vänder på det, handla gör man när marknaden är som sämst. Behöver du nya skidor köper du dem på våren och om du behöver en cykel väntar du till hösten. Och pruta! Tycker du att det är svårt kan du ta en sista-minuten-resa nästan vartsomhelst i hela världen och se hur det går till.

Vilka köper då? Alla möjliga faktiskt! Jag har betat av såväl kändisar som Lyxfällan-deltagare. Jag har bl a sålt en begagnad resväska till en moderat riksdagsman, en LP-box till en utrikeskorrespondent på SVT och en kopparkittel ropades in på Tradera av en folkkär schlagersångerska.

Ibland blir det väldigt personligt när jag får höra köpares berättelser. De kanske hade en likadan i sitt barndomshem för 60 år sedan. När jag sålde av min farmors dödsbo fanns en gammal bok av en baltisk författare. Denna bok hade funnits i decennier på köparens sommarställe, och handlade om människor som likt hennes förfäder flytt till Sverige. Nu hade boken lästs av generationer i hennes släkt och pärmarna höll knappt ihop längre. Men så hittade hon min annons och kunde för en knapp hundring glädja familjen med en bok i nyskick. Det gladde farmor i sin himmel, det är jag säker på.

Motivera dina innehav

”Jag visste att jag hade fel, men jag gav mig fan inte!”

De flesta av oss har vett att hålla käft med det, men nog tusan har vi tänkt ungefär den tanken. Människan vill inte ha fel, det svider att backa. Men ibland svider det mer att köra på. Vid pokerbordet t ex, när man vägrar släppa en hand som gjort sitt. Fast de här situationerna kan dyka upp nästan närsomhelst, i yrkeslivet eller privat. Detta blir förresten ofta tacksamma filmkaraktärer, särskilt i komedier. Eftersom prestige gör att rollfiguren målar in sig i ett hörn och får svårare och svårare att ta sig loss i takt med att insatsen ökar, men framförallt för att vi alla känner igen oss.

Jag är ingen vidare pokerspelare, men jag har sjukdomsinsikt och spelar på en så låg nivå att jag ändå kan gå plus, för har jag tur hittar jag bord med ännu större egon. Dessutom blir jag allt bättre på att kontrollera mitt ego. Kanske kommer det med ålder och erfarenhet. Någon glädje ska man väl ha av åldrandet, det kan ju inte bara vara krämpor, rynkor och växande näshår.

På börsen kan ett okontrollerat ego bli riktigt kostsamt. För vissa börsinnehav finns ett enda försvar – att vi redan äger. Det är en himla dålig anledning att behålla en aktie. Särskilt om vi äger den i en kapitalförsäkring eller ISK, där man inte ens får göra förlustavdrag.

En av många bra anledningar att hitta folk att prata börshandel med är möjligheten att motivera sina beslut. För kan vi inte motivera besluten var de antagligen inte så himla bra. Eller kanske var beslutet bra när det togs, men det borde omprövas. Och så gör vi inte det för att vi är rädda för resultatet. Dumt. Dyrt.

Men det här kan man göra på egen hand också. Jag skriver några rader när jag köper ett värdepapper. Om varför jag köper, vad jag vill få ut av innehavet och på vilken nivå jag kan tänka mig att bita i det sura äpplet och sälja med förlust. Sedan går jag tillbaka till anteckningen då och då för att på nytt motivera innehavet. Blev det som jag hade tänkt, håller jag fast vid grundtanken eller finns det nya fakta att ta hänsyn till?

Alla gör fel, men att inte erkänna det och dra lärdomar av sina misstag skiljer ut de riktiga idioterna. Vi kan välja om vi ska vara en av de idioterna eller tillhöra den grupp som sväljer förtreten, borstar av sig dammet och går vidare.

Pengar gör folk galna

När jag skulle starta en ekonomiblogg tittade jag runt lite på ”konkurrensen” och noterade att väldigt många twittrar, bloggar och poddar anonymt. En del har hållit på i flera år och skapat sig ett namn, om ”namn” som AvanzaMannen, 4020 och PhuketTrader räknas.

Så varför inte ta cred/ansvar för sina åsikter? Och hur kommer det sig att detta fenomen gäller just ekonomi och sparande? Det här är absolut inte tänkt som kritik, jag bara undrar. Andelen anonyma modebloggare är troligtvis försvinnande liten.

Pengar är känsligt. När vi träffar nya människor frågar vi direkt vad de jobbar med, alltså vad de gör av sin tid. Vi skulle aldrig drömma om att fråga om vad de gör av sina pengar, eller hur mycket de tjänar eller har. Jag säger inte att det här är fel. Jag tänker inte bryta trenden genom att börja fråga folk på krogen om de har ett regelbundet månadssparande. Men det är intressant. Att fattiga människor skäms för sin fattigdom kanske inte är så konstigt, men att rika verkar skämmas lika mycket över sin rikedom är snäppet märkligare.

Mycket tror jag bottnar i avundsjuka, både inbillad och verklig. Den som säger sig lägga pengar på dyra vanor eller på hög berättar indirekt om ett val att inte skicka pengarna till barnbarnen eller Läkare utan gränser. Kanske verkar det lite skrytigt att man ens har ett överflöd.

Fast är det det? Jag definierar mig inte som höger eller vänster, men tillhör dem som tycker att den som jobbar hårt eller försakar något andra unnar sig förtjänar att ha det bättre som följd av det. Själv har jag valt att inte skaffa barn (eller man kan säga att beslutet fattats gemensamt av mig och världens samtliga kvinnor). Vidare åker jag inte på dyra utlandssemestrar, har ingen dyr bil, ingen smartphone (ja, ni läste rätt, det går att avstå) eller annan flådig elektronik, äter billigt och har inga dyra fritidsintressen (min grundfilosofi är att bara ägna mig åt hobbies som ger pengar). Någon väljer dyra viner, någon annan ett dyrt boende och en tredje mycket ledig tid med familjen. Vem av dem ska skämmas och varför?

Sen har vi alla olika förutsättningar pga arv (både gener och pengar), sjukdomar och rent bondflyt. Livet är inte rättvist, men inget blir bättre för någon av att älta det. Vi gör vad vi vill och kan med de förutsättningar vi har. Ingen behöver fläka ut hela sitt privatliv offentligt, men jag hoppas på fler bloggar under riktiga namn istället för ”Norrlandsanalytikern” eller ”Mr Flax”. Och så hoppas jag på fler festdiskussioner kring börs och sparande med okända och ytligt bekanta. Inte med alla och varje gång, men väder, vind och Zlatans senaste mål blir väldigt tröttsamt i längden.

Börsmoral - det blir man inte fet på

Då och då diskuteras moralfrågor i börshandeln. Nu i veckan om huruvida det är okej att köpa in sig i banker som hjälpt fifflare att skatteplanera. Men även annars, etiska fonder har ju blivit populära och nu ska nästan vartenda beslut av oklar anledning publiceras på Facebook och Instagram där det tävlas om vems moral som är högst. På frågan om vem som är världens godaste människa tycks varenda kändis vilja sträcka upp handen.

Själva fifflet då, hur illa är det? Jag gäspar. Rika människor har alltid försökt komma undan sitt skatteansvar. För övrigt bor vi i ett land där de två senaste statsministrarna, Persson och Reinfeldt, startat bolag och låtit bli att ta ut lön för att istället kunna leva på bidrag år efter år. Det stör mig betydligt mer än om några vd:ar får hjälp av sina banker att slippa skatt.

Men tillbaka till börsen, får man köpa aktier i vapen, sprit, tobak och spel? Ja, det får man faktiskt och jag tror att de flesta av oss gör klokast i att kliva ner från våra höga hästar och sluta låtsas att vi är ofelbara. Eller också skänka bort alla våra pengar och börja jobba som volontärer någonstans där folk har det riktigt jävligt.

Äh, var och en får själv välja vad som känns försvarbart. Som konsument väljer jag bort och bojkottar både länder och företag. Framförallt det sistnämnda tror jag på allvar ger resultat. Om ingen handlar av företag som tillhandahåller dåliga produkter kommer dessa att försvinna. Och om man vänder på det, om vi fortsätter att gynna företag vi ogillar bara för att kortsiktigt tjäna några kronor har vi sedan ingen rätt att gnälla när de blåser oss.

På börsen är min moraliska kompass betydligt mer flexibel. Jag handlar glatt med banker, trots att nästan alla behandlar kunder som smuts. Eller kanske just därför, det är ju en av anledningarna till att de tjänar pengar. Spel och sprit har jag inte heller några problem med. Det finns människor med rejäla missbruksproblem som lider av dessa företags produkter, men jag känner inte att jag kan göra något åt det. Dessutom är vi många som inte drabbas. Missbruk finns ju överallt, ska man undvika sportklädesföretag bara för att det finns träningsnarkomaner som far illa?

Men okej, vid tobak drar jag gränsen, så någon slags moral har även jag. Jag vill inte förbjuda tobak, men konstaterar att cigaretter drabbar alla dess användare, inte bara några få procent, som spel- och spritföretagen. Kött skulle jag också ha svårt att handla med när min konsumentmoral samtidigt hindrar mig från att köpa deras varor. Scandi Standard t ex. Deras kycklingar kanske har det jättebra, det vet jag inget om, men för mig känns det bäst att stå utanför. Fast jag tänker inte peka finger åt den som gör andra bedömningar. I alla fall inte så att de ser det.

Idiotköp i mataffären

Matinköp handlar om tycke och smak, men det finns faktiskt matvaror som ingen behöver, som bara är dåliga köp. Här har jag listat några av dem, de dummaste jag hittade. Priserna är hämtade från Willys. Förmodligen kan man hitta samma varor ännu dyrare. Kanske billigare också, men knappast till extrapris. För kunder som köper det här tittar nog inte på prislappar, de bara handlar. Nu kör vi:

Mjölblandningar

Det är inte färdig deg eller smet utan något som brukar kallas ”mix”, vilket betyder att själva jobbet återstår. Det enda man fått hjälp med är att blanda mjöl och andra torra ingredienser. Sedan får man tillsätta vatten eller mjölk. I en våffelmix skulle man dessutom hälla ner smält margarin. Grunden är då alltså vetemjöl, salt och bakpulver. Och en idiotkonsument med för mycket pengar.

På Willys denna dag kunde man bl a hitta pajdegsmix. 225 gram för 10:90 kr. En pajdeg rör man vanligen ihop av mjöl, salt, margarin och vatten. Det tar en minut att hälla ingredienserna i en bunke, ytterligare två att blanda ihop dem. Kilopriset blir 6-7 kr. Mixen kostar 48 kr kilot.

Här fanns också en pizzamix, 300 gram för 14:90. Enligt förpackningen ger den två pizzor. Jag tvivlar på att ens pizzeriorna tar så mycket för pizzabottnarna, färdiggräddade.

En chokladkaksmix på 420 gram kostade 18:90. Hur ser målgruppen ut – gottegrisar vars religion förbjuder dem att ha kakao hemma?

Pannkakor

Pannkakor kan man köpa både som mjölblandning och färdigblandad i tetra. Men ska man ändå spara tid (en pannkakssmet tar ju nästan två minuter att vispa ihop) kan man lika gärna köpa färdiggräddat. I frysdisken hittade jag en förpackning på 800 gram, innehållandes sexton pannkakor till det facila priset av 38:50. Jag orkar inte ens räkna ut hur många pannkakor man kan göra själv för de pengarna. Gissningsvis några hundra.

Till den som inte orkar vispa och grädda pannkakor har jag en fråga: Orkar du tugga?

Skivad/riven ost

Vi hade ju pizzamix på ”idiotinköpslistan” och sparade en minut på att slippa hälla mjöl, salt, margarin, mjölk och bakpulver/jäst i en bunke. Nu kan vi spara ytterligare några sekunder på att slippa hyvla eller riva osten.

Jag köper själv det många skulle kalla ”helt smaklös ost”, typ Herrgård, Gouda eller Edamer. Sådan ost kan man med lite framförhållning hitta för 40 kr kilot. Har man riktig tur letar den sig ner till 30 kr kilot. Då brukar jag köpa ett gäng och frysa in.

Skivad Gouda fanns i 200-gramspåsar för 13.90 (69:50/kg). Riven Gouda kostade 27:90 för 500 gram (55:80/kg).

Inte en merkostnad som kommer fälla någons privatekonomi, men en av de onödigaste. Jag kan tänka mig att det finns någon nyligen utflyttad 20-åring som saknar rivjärn, men det finns garanterat inte ett enda hushåll som saknar osthyvel (dagens kemilektion: även hyvlad ost smälter). Jag fattar dem som köper pizza på pizzeria, och jag kan nästa begripa den som köper färdig pizza i frysdisken, men jag kan banne mig inte förstå den som nästan-bakar egen pizza till priset av en färdig utan att ens spara tid.

Frysta, förädlade grönsaker

Den som inte orkar skala/skiva/hacka grönsaker – det finns hjälp att få. I frysdisken hittade jag tärnad potatis för 19 kronor kilot. Varken smak eller näringsvärde lär vinna i en tävling mot färsk potatis som man tärnar själv på någon minut per portion (oskalad eftersom det både är nyttigare och godare) och jag betalar aldrig mer än 7 kronor kilot för potatis.

Men okej, har man en stor familj (som är helt oförmögna att själva hjälpa till) må det kanske vara hänt. Det var ändå inte jättedyrt. Detsamma gäller dock inte för det som jag skulle vilja utnämna till veckans sämsta köp i min lokala butik.

Trumvirvel... Fryst gul lök förpackad i en påse på 300 gram, pris: 7:90 kr! Det är alltså 2-3 lökar som man skalat, hackat och fryst ned så att smak, vitaminer och antioxidanter far all världens väg. Jag är ingen proffskock, så för mig tar det kanske två minuter att skala och hacka tre lökar. På den tiden har jag – lågt räknat – sparat 6 kronor, vilket gör en timlön på 180 kr (netto – eget köksarbete är än så länge skattebefriat). Givetvis hade jag gjort det även utan ekonomisk vinning eftersom industriprocessad, fryst mat inte går att jämföra med färska råvaror.

Men uppenbarligen har de här varorna en marknad. Jag säger som Johan Johansson:

”Jag undrar vem som köper färdighackad djupfryst lök,

och vem som ser te med kaffesmak och genast tänker – köp!”