Swishjournalistik

”Swishjournalist” används ofta som ett föraktfullt tillmäle mot journalister och opinionsbildare som inte har en stor redaktion i ryggen. Oftast från journalister som har det. Antagligen tänker de att potentiella läsare/lyssnare ska se Swishfinansierade konkurrenter som mindre seriösa, men själv tänker jag nog instinktivt tvärtom.

Släng er i väggen, SVT!

Jag håller långtifrån alltid med Joakim Lamotte, Katerina Janouch eller Navid Modiri, men det handlar inte om hur mycket de tjänar eller varifrån pengarna kommer. Samma sak med poddar som Dekonstruktiv Kritik och Haveristerna som drar in över tusen dollar per avsnitt bara på Patreon. Flera av dessa personer kallar sig ”oberoende”. Det kan diskuteras hur oberoende de är, men de är åtminstone oberoende av våra skattepengar, till skillnad från SR/SVT som ska ha 8,5 miljarder varje år - 8500000000 kronor.

Det här med skatt förresten, är inkomster via Swish och Patreon verkligen skattepliktiga? Det är tydligen inte helt glasklart. Nu tror jag inte för ett ögonblick att det är det kritiken från de stora mediehusen handlar om.

Jag tror att det stör dem något alldeles fruktansvärt att journalistik inte längre är förbehållet mediegiganterna, att en enskild människa med en telefon kan gå ut och göra det jobb DN eller Aftonbladet ibland försöker, ibland undviker. Och värre än så, de gör det bättre och de börjar dessutom få en aktningsvärd publik. Borta är den tid då ledarskribenter oemotsagt kunde fastslå hur verkligheten ser ut, och oj vad de saknar den! Nästan lika avundsjuka som jag:
  

Att unna sig ett liv

I förra veckan skrev jag ett inlägg betitlat ”Hur hinner folk göra av med alla pengar?” som var en spinoff på en tänkvärd bloggpost från Att Välja Lycka. Nu tänkte jag göra samma sak med en text från Kronan till Miljonen.

För det här tycker jag är viktigt. De som uppmanar oss snåljåpar att ”unna oss att leva” gör det säkert av välvilja, men de gör det utifrån en grundinställning att konsumtion är livskvalitet och att utebliven konsumtion också betyder ett fattigare liv. Det gör det inte.

Jag trivs med att ha pengar, både för löpande och oförutsedda utgifter, oftast mycket mer än jag skulle trivas med sakerna jag skulle kunna köpa för dem. Dessutom tar konsumtionen både tid och energi i anspråk, som jag hellre brukar på annat.

Det andra ”unnarna” förespråkar är att man ska köpa sig bekvämlighet. Själv är jag av uppfattningen att livet inte ska vara så bekvämt. Jag vill inte köpa ”första bästa”, jag vill köpa bästa. Ja, det kräver mer tid innan man gör köpet, kanske måste jag läsa på, fråga om råd och fundera. Men det är det värt.

Att slippa ha framförhållning och köra bil överallt är ett annat sätt att köpa sig bekvämlighet. Men jag behöver röra mig och är inte ensam om det. Igår tog jag en promenad för att lämna in ett Tradera-paket. På vägen från butiken gick jag förbi min moster. Totalt en dryg mil. Jag hade kunnat slänga grejen istället för att krångla med Tradera, så mycket vinst blev det inte, och sedan ta bilen till moster. Det hade varit bekvämare igår, men på sikt gjort mig till en tjockis med dåliga knän. Är det att unna sig att leva? Knappast.

Jämlikhet är ett knepigt ord

Nicole uppmärksammade mig i kommentarsfältet om en debattartikel av en av mina favoritkomiker, Vänsterpartiets Ulla Andersson.

Först av allt ska jag säga att jag verkligen uppskattar bloggtips i mejl och kommentarer. Dels för att det tyder på att tipsarna tror att jag kan skriva något intressant i ämnet, vilket känns stort. Och dels för att jag (kanske särskilt just nu) knappt hinner hitta på ett eget uppslag varje dag, sju i veckan och 30 i månaden. Att skriva ett blogginlägg kan ta tid, men ofta är det ännu mer tidskrävande att överhuvudtaget komma igång.

Till artikeln då. Ulla ”kräver verklig jämlikhet”, säger hon, men det hon beskriver är samma resultat för alla människor, oavsett arbetsinsats. Det låter inte ett dugg jämlikt i mina öron och det här är vänsterns problem, att man inte skiljer eller ens verkar förstå skillnaden mellan lika möjligheter och lika resultat, eller det som på engelska heter ”equality of opportunity” respektive ”equality of outcome”.

”Rika invånare i Danderyd och Djursholm måste dela med sig av sin rikedom”.

”Okej då, kan vara skönt att bo lite anspråkslöst...”

Den meningen säger en hel del om hur Ulla tänker. Det är som att människorna ”i Danderyd och Djursholm” (för ordningens skull: Djursholm ligger i Danderyd, så det där blir lite som att säga ”folk i Skåne och Helsingborg”) bara hamnat där, i ett dyrt hus och fått ett jobb med hög lön. För det första finns det faktiskt både hyresrätter och fattiga människor även i Djursholm, men visst tjänar Danderydsborna mer än folk i allmänhet. De jobbar också hårdare och mer än genomsnittet, kanske finns det ett samband.

Och redan betalar de mest till det kommunala utjämningssystemet, faktiskt mer än dubbelt så mycket som tvåan Solna. Men det räcker inte, för Ulla kräver nu ”myndigheter som tvingas samverka för människors bästa”, ”skattepolitik som omfördelar från höginkomsttagare till låginkomsttagare och med en progressiv och omfattande kapitalbeskattning” samt ”aktiv arbetsmarknadspolitik med riktade insatser som anställningsstöd”.

Alltså högre skatt för dem som jobbar och mer allmosor till dem som inte gör det, samt ännu mer politiska styrmedel för att sådana som Ulla ska förstöra och snedfördela marknaderna. Skapar det fler jobb och minskar andelen fattiga och bidragsberoende? Eller blir det tvärtom?

Näringsdrycksdiet

Näringsdryck finns att köpa receptfritt på apoteket, men skrivs också ut på recept, främst till äldre personer som har svårt att få i sig tillräckligt med mat. Inga konstiga ingredienser, det är kolhydrater, fruktjuice, vassleprotein och vitaminer. Kanske främst en aktuell dryck i media efter att vårdpersonal i somras vägrade en döende patient ett nytt sugrör till sin näringsdryck, av miljöskäl. Till en vikarie ska personalen ha förklarat det hela med kommentaren:

"Dom jävla näringsdryckerna har hållit henne vid liv så länge."

Så de verkar vara effektiva (till skillnad från en del äldreboenden). Nu har det inte burit sig bättre än att jag ärvt ett litet lager. Ja, inte så litet heller. Det råkade nämligen bli en dubbelbeställning pga miss i kommunikationen mellan dietisten och leverantören. Jag vet inte vems felet var, men om jubelidiotsföretaget Sodexo var inblandat har jag mina aningar.

De är i alla fall betalda och ingen vårdinrättning skulle ta tillbaka dem, de vill inte ens ha oöppnade medicinförpackningar. Min inställning är att intet skall förfaras (kan någon berätta vad detta uttryck kommer ifrån, jag har verkligen letat).

Varje flaska är på 200 ml och innehåller 300 kcal. Späder man ut dem smakar de helt okej även om det inte är någon höjdare. Outspätt smakar det som koncentrerad blandsaft. Funkar som sportdryck på långpass, men till dessa hade jag redan nyponsoppa jag tillverkat själv, praktiskt taget gratis.

Dessutom hinner jag knappt springa långpass just nu, och det närmaste halvåret inbjuder inte vädret till några stora vätskeintag när jag gör det. Kanske kan man koka sylt på näringsdryck, eller saftsoppa. Fast då ryker nog vitaminerna.

Svenska Spel har gjort en serie reklamfilmer om vilka problem det kan innebära att vara rik, men även snålhet har sin beskärda del.

”Jävla samhälle!”

Några av mina allra bästa vänner jobbar med kultur. En del tjänar bra på det, andra gör inte det. Jag kan ha respekt för bägge grupperna. Det gäller däremot inte folkmusikern Sara Parkman som till Göteborgspostens kulturredaktion låter meddela:

”De faktiska, ekonomiska förutsättningarna är inte självklara. Senaste tiden har jag gått runt och tänkt: vad händer i nästa val? Får vi en högerregering då lär jag inte få ett jävla stipendium, då får jag knega som speleman på företagsgig.”

Sara Parkman, i huckle och offerkofta.

Med ”ett jävla stipendium” menar hon gissningsvis skattepengar eller ett donerat arv som hade kunnat gå till någon behövande istället för till en bortskämd latmask som vill slippa försörja sig själv. Eller, med hennes ord, ”knega som speleman på företagsgig”. En vis man sa en gång:

”Vad är det som får alla dessa institutionaliserade gubbar och kärringar att tro att det är en mänsklig rättighet att bli försörjd av staten när det de producerar saknar tillräcklig marknad?”

Nej okej, jag erkänner, det var jag. Om marknaden för det man gör inte finns kanske man får anpassa sig till verkligheten, det tvingas ju alla andra i privat sektor. För ”Man blir inte rik på att göra folkmusik” är faktiskt en sanning med modifikation. Nog har väl Hedningarna och Åsa Jinder spelat in en och annan krona? För att inte tala om Håkan Hemlin i Nordman som hade råd att knarka i femton år för pengarna han drog in på Vandraren.

Men Sara Parkman blir tydligen inte rik på det hon gör trots att hon i likhet med undertecknad tycks klippa sig själv. Döm om min förvåning...

Det beror inte på borgarna, att du kan bli tvungen att ”tänka kommersiellt” vid ett eventuellt regeringsskifte. Det beror på att du inte gjort det tidigare. Och kanske på bristande talang. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, så jag är inte målgruppen oavsett, men det där kan vara det sämsta jag hört sedan Carl Bildt sjöng schlager.

Hur hinner folk göra av med alla pengar?

Bloggkollegan Att Välja Lycka gjorde ett inlägg där han grubblade på hur folk bär sig åt för att göra av med sina pengar. Det här är en gåta för mig med. Inte att det går att skaffa utgifter, köp ett dyrt boende och en bil på avbetalning (eller privatleasing) så ska det nog bli snurr på kontot, men de där vardagsutgifterna.

Jag har tidigare konstaterat att min plånbok vilar 5-6 dagar per vecka. Oftast är den inte ens med. Att jobba hemifrån kanske underlättar, men även när jag inte jobbar kommer inte utgifter naturligt för mig. ”I've got shit to do”, som komikern George Carlin konstaterade när han funderade på hur folk har tid att ta livet av sig.

Den senaste tiden har jag för övrigt ägnat mycket tid åt ”döstädning” efter min mor. Lägenheten skulle tömmas och en massa papper bringas ordning i. Inte så att hon var slarvig, hon hade bara inte min ordning och det tar tid att överta någons ekonomi (ska det här abonnemanget sägas upp, är det autogiro på detta...?). Och så är det fullmakter, bouppteckning och sån skit.

Sedan har jag ett eget hem att ta hand om. Det behöver städas, det kommer post hela tiden, och disk. Och så är det vänner att hålla kontakt med, någon jag tänkt ringa eller mejla i flera veckor men aldrig hinner. Det blir ju inte mer tid för att jag ska springa och shoppa.

Springa ja! Jag försöker springa tre dagar i veckan. Det hinner jag väl med, men det är rätt ofta jag springer mindre än jag hade tänkt beroende på att jag inte har tid. Lite beroende på lättja, men mest tidsbrist. De dagar jag inte springer vill jag gärna ta en skaplig promenad för att rensa hjärnan och sträcka på benen. Samma där – hinner inte.

Om man bara köper det man måste har de flesta svenskar råd att både bo, äta och spara, det är nog de flesta överens om. Men jag fattar inte hur man kan prioritera övriga inköp så högt att de blir av mer än undantagsvis. Det vore faktiskt intressant att se ett ordinärt kassaflöde för en vecka. Inte Lyxfällandeltagares utan en normal snittsvensks.

Kvällstidningarnas jultradition

Nu är det snart jul igen, en tid då man förvisso kan tänka på dem som har det svårt, men kvällstidningarna drar det alltid ett hack för långt. Förra året skrev de (och jag) om Marianne, 38, som inte hade råd att fira jul med sin dotter.

I år fick jag ett tips i kommentarsfältet om Renée, 50, som känner sig kränkt av Ö&B:s reklamfilm om julklappar. ”Den är ett hån mot oss som inte har råd.”

”Sa du Ö&B?”

Hon lever på 6000 kr i månaden, vilket lustigt nog är ungefär lika mycket som jag själv gör av med, helt självvalt, och även om jag inte har några som helst problem att klara mig på det utan tvärtom skulle kunna dra ner på mina utgifter förstår jag att Renée får slita lite för att försörja sig och sin son ifall det är hennes bruttoinkomst före bostadsbidrag och hyra (jag tror ni anar min tveksamhet här).

Det får vi inte reda på eftersom artikeln i vanlig ordning inte innehåller en enda kritisk fråga. Eller jo förresten – till Ö&B! Japp, de får helt oironiska frågor om sitt ansvar för människor som inte har råd med julklappar och hur Ö&B tror att dessa upplever reklamen.

Tillbaka till Renée. En anledning till hennes låga inkomst tycks vara att Försäkringskassan tycker att hon är arbetsför medan Arbetsförmedlingen inte gör det. Jag kan inte bedöma det, men orsaken till hennes problem är en trafikolycka för 35 år sedan och bevisligen har hon jobbat sedan dess. Hon kanske inte kan dansa balett, men hade hon fått en krona varje gång hon bytt profilbild på Facebook skulle hon bada i pengar. Hon finns också på Instagram när hon inte sitter och självkränker sig framför tv:n.

Vidare har hon haft råd att skaffa sig ett par blaffiga tatueringar, men det kanske räknas som livets nödtorft. Den son som hon inte har råd att ge ”en endaste julklapp” är för övrigt vuxen – ännu en detalj skjutjärnsjournalisten glömde att berätta. Men mycket annat får vi veta, som att Renée verkar kränkas av att andra har kläder:

”Folk köper kläder som de inte ens hinner använda, jag minns inte ens senast jag köpte ett nytt plagg.”

Men offerkoftor verkar hon ha så det räcker och blir över.

Klimatdiktatur

Demokrati hyllas av de flesta. Alla människor tycks villiga att dö för sina meningsmotståndares rätt att uttrycka sina åsikter. Åtminstone så länge sagda motståndare håller käften, för mest verkar det vara idén man gillar. Och för ordningens skull skulle jag inte heller offra livet för att låta någon idiot orera, även om jag är för yttrandefrihet. Skillnaden är väl att jag inte heller påstår det.

Men annars är alla lika goda demokrater. Eller har i alla fall varit, för nu vädras totalitär morgonluft. I klimatets namn är man en god människa om man vill avskaffa marknadsekonomin. Det senaste exemplet jag såg var ”klimataktivisten” Paula Grossmans debattartikel där hon föreslår att kött bör säljas i en statlig butik, möjligen Systembolaget.

Det är något bekant med henne... Nu vet jag!

Att artikeln är full av sakfel och att hon argumenterar som en tolvåring tycker jag illustrerar problemet rätt bra. Ett samhälle där vissa tycker sig sitta på sanningen och vill ha tolkningsföreträde av verkligheten kan aldrig bli bra i längden. När hon skriver att ”ingen argumenterar mot” betyder det bara att ingen hon pratar med på Södermalm i Stockholm tycker annorlunda. När hon fastslår ”Överhuvudtaget borde Sverige förbjuda import av 'orent' kött” låter det som att det finns en tydlig gräns, vilket det såklart inte gör.

Och denna ”klimataktivists” förbudsretorik är inget nytt. För nästan exakt ett år sedan skrev hon en debattartikel i samma publikation där hon även ville trycka in våra flygvanor enligt känd spritförlaga:

”På privatsidan bör en motbok för flygresor införas per omgående, eftersom flygandet är den aktivitet som genererar det mesta av koldioxidutsläppen.”

”Stopp nu! Herr Lindberg har ju redan flugit i år!”

Nu är det ju en gång så att växtligheten kräver den ”hemska” aktiviteten koldioxidutsläpp. Kanske lika bra att vi förbjuder växter eller åtminstone inför regler för hur snabbt de tillåts växa. Innan den här texten blir lika tokig som Grossmans debattartiklar vill jag likt henne peka med hela handen och hävda att förbud är ett trubbigt verktyg, inte en universalnyckel.

Om flyg är så dåligt, skaffa konkurrenskraftiga alternativ. Se t ex till att ordna fram tåg vars tidtabeller inte är slumpgeneratorer! Och om svenskt kött är bättre än hela den övriga världens (tillåt mig tvivla, men jag äter varken eller), döda inte svenskt jordbruk genom att skatta och reglera det till döds. Köp och propagera för sånt ni gillar – så skapas ett i sanning hållbart samhälle.

Man dör inte av kassa

Warren Buffett hyllas med viss rätt av svenska poddare, bloggare och twittrare. Den långsiktiga utvecklingen för hans Berkshire Hathaway är svår att klaga på och vid 89 års ålder styr han fortfarande detta jätteföretag med en energi som de flesta av oss bara kan drömma om.

Jag kan ändå bli lite trött på att allt han gör och säger höjs upp till obestridliga fakta och facit. Jag menar, karln röstade trots allt för att ge mördarmaskinen Hillary Clinton makten över världens största kärnvapenarsenal! Dessutom är han ju överkammare, och sådana har alltid något att dölja.

Men som investerare är han svårslagen. Därför tyckte jag att det var intressant när Berkshires kvartalsrapport i helgen visade en rekordkassa på 128 miljarder dollar när de flesta (?) som upphöjt Buffett till gudom också menar att den största dödssynden är att inte alltid vara fullinvesterad på börsen.

I och för sig har Buffett inte lyckats så himla bra på sistone pga att han avvaktat, men om man betänker att det gått bra för honom i det långa loppet kanske han kan ta det för att slippa hänga med fullt ut i en djup nedgång.

”Klart man är fullinvesterad!”

Och med detta sagt konstaterar jag att man hör det man vill höra, och det gäller även mig, som i det här läget gärna vill intala mig själv att den del av mina pengar som just nu befinner sig vid sidlinjen gör sig allra bäst där. Tror ni mig inte så tro på Buffett. Eller låt bli, men ni kan inte vara hans underdåniga lärjungar bara när det gäller sånt ni ändå tror på.

Solstollar

Har du någonsin vaknat upp en morgon och tänkta att ”nej, nu har jag på tok för mycket pengar”? Det har Kungsbacka kommun som försökte förvandla en jordplätt i stan till ”innerstadens nya Playa del Sol” - i slutet av oktober!

Planen var visserligen att göra det innan sommaren, men det kom annat emellan och pengarna var ju ändå redan budgeterade. Närmaste bestämt 320000 kr. Så vad fick man då för pengarna? Sju solstolar, tre parasoll (till skydd mot den starka novembersolen), ett lass sand och en bild till Facebooksidan.

Fast det där sista var tydligen inte värt så mycket för när folkets jubel uteblev och istället ersattes av högst rättmätig kritik tog man bort bilden. Till saken hör nämligen att kommunen nästan samtidigt berättade att man behöver spara 20 miljoner på skolan, vilket man till stor del tänkt lösa genom att minska personaltätheten.

Den kortsiktiga Facebookinstallationen (de borde kanske siktat på Snapchat istället) hade visserligen bara täckt 1,6 procent av skolbesparingen, men nog var prioriteringen synnerligen illa vald och jag förstår verkligen inte vad man ville uppnå. Kommunens platsutvecklares förklaring ”Det känns underbart och härligt att kunna göra något på den här lilla och bortglömda platsen” håller inget vidare i mina öron.

Inte utan att man hade velat höra någon politiker reagera likt Örebropartiets Markus Allard när han dampade på frossande i gräddtårta och gav sina politikerkollegor en lektion i prioritering:

Köp en foliehatt?

Ordet foliehatt var med i Språkrådets nyordslista 2011. ”Ordet betecknar en hatt av aluminiumfolie som ska skydda mot strålning och utomjordingars tankeläsning.” Men till skillnad från de flesta sådana ord har detta levt kvar. Jag har däremot aldrig sett en fysisk foliehatt förutom som rena skämt.

Förrän nu när man kan köpa en barnmössa som ”skyddar mot vardagsstrålning”. Företaget som säljer den fastslår:

”Vi bryr oss om våra barn, våra familjer, våra vänner och våra kunder. Vi bryr oss om vår miljö. Och precis som ni så vet inte vi heller vad strålningen gör med oss i morgon, om ett år, om tjugo år eller om hundra år.”

Och sättet att bry sig om sina barn och miljön är alltså bl a genom att sälja en silverfodrad mössa. Jag vill verkligen gilla detta. Här har vi två småbarnsmammor i Saltsjöbaden som har råd och möjlighet att dra igång ett företag med produkter de brinner för. Från början lågstrålande hörlurar, men med tiden även ett slags gravidband som ska skydda ofödda foster från strålning och nu också foliehattar. Det är väl bra?

Nej, hur gärna jag än vill kan jag inte applådera detta. De använder en skrämselpropaganda där de inte ens försöker underbygga sina påståenden med fakta och inte blir det mindre parodiskt av att den enas sambo driver ett företag som säljer nätverksprodukter inom telekom.

Att de dessutom undviker plast för miljöns skull, samtidigt som de säljer kläder med silvertrådar känns helt vansinnigt. Att silver i kläder skulle ge den antibakteriella effekt företaget påstår är ifrågasatt. Något som däremot inte ifrågasätts är huruvida det är skadligt för miljön.

”Silverjonen är lika giftig för vattenlevande organismer som kvicksilver. Det finns även en oro för ett samband mellan antibakteriella ämnen och utveckling av resistenta bakterier. Att halterna åter stiger i våra reningsverk gör att silver genast måste förbjudas.”

Som sagt: ”Vi bryr oss om våra barn, våra familjer, våra vänner och våra kunder. Vi bryr oss om vår miljö.” Vad märkligt... Nu gick min bullshitometer upp på rött.

Dagen V

När jag jobbar vill jag vara förberedd. Det är inte alltid resultatet blir det önskade, men det ska inte bero på slapphänta förberedelser från min sida. Idag ska jag för första gången knäcka extra som mäklare när jag visar min mammas lägenhet för eventuella spekulanter. Det är inte min profession, men jobb är det definitivt.

Under de åtta veckor som gått sedan jag hastigt och olustigt blev lägenhetsförsäljare har jag rensat, sålt, slängt och packat min mammas ägodelar, målat och utfört lättare renoveringar. Men också fixat fram alla papper som behövs när man ska sälja en bostad, som föreningsstadgar, årsredovisningar och energideklaration.

I den sista fasen iordningställdes lägenheten för fotografering. Några möbler slängdes ut, andra hämtades upp från källaren och ett par flyttades dit från mig. Fönster putsades, kakelplattor polerades och golv bonades. Jag inser att jag låter som en Pripps-reklam nu.

Och så är det själva mäklarjobbet. Eftersom lägenheten säljs med Hemverket sköter säljaren visningarna. Jag välkomnar det, av det jag sett av fastighetsmäklare (och de är många!) tror jag mig kunna kompensera min oerfarenhet med engagemang.

Men jobb är det! Jag vet nu vad jag ska trycka på, vad jag tycker är lägenhetens fördelar, hur långt det är till närmaste skola och förskola, men också vilka andra lägenheter som är till salu i föreningen och vilka tider de har visningar. Jag vet på vilka strategiska platser jag ska sätta ut skyltarna som visar spekulanterna till mina visningar och mycket, mycket annat.

Jag har ingen aning om vad lägenheten kommer att säljas för, men jag vet att jag gjort allt som står i min makt för att maximera intresset. Håll tummarna!

Muteborg levererar

Kanske svårt för unga människor att tro på, men det fanns faktiskt en tid då Sverige ansågs vara nästan helt förskonat från korruption. Även om det nog ligger i människans natur att bry sig mer om sina egna pengar än om skattebetalarnas höll sig tjänstemännen till lagar och regler.

Den tiden är borta sedan länge och särskilt tydligt är det i Göteborg, som inte längre är känt för att alla där heter Glenn, spelar fotboll och snickrar till ordvitsar, jobbar på varvet och är ”goa gubbar” i största allmänhet. Nu är det istället Sveriges korruptionshuvudstad med öknamnet Muteborg.

Det senaste exemplet är det kommunala parkeringsbolagets vd Maria Stenström som anlitat en gammal kompis som konsult enligt ett avtal hon knappt kan redogöra för eftersom hon har en muntlig uppgörelse bakom den skrivna.

Att man inte kan jobba med muntliga avtal när det handlar om miljonbelopp av andras pengar borde stå klart för vem som helst. Maria Stenström var dessutom inblandad i en liknande skandal 2012. Men hon fick väl inget straff då utan kunde fortsätta som tidigare.

Det får hon såklart inte den här gången heller. Hon är ”arbetsbefriad året ut”, vilket betyder att Stenström kan kvittera ut sin jättelön i två månader utan att göra ett skit. Sedan har troligen hennes politikervänner plockat fram ett nytt toppjobb i något kommunalt bolag, det femte i ordningen sedan hon började som marknadschef på Göteborg Energi i slutet av 1900-talet.

Det är ju det som skiljer dem från oss. Att om vi gör något liknande får vi sparken, böter och möjligen fängelse. De gör avbön, säger ”Oj, vad tokigt det blev”och så är allt bra.

Jag gav upp kriget

Det har gått en dryg månad sedan jag berättade om kriget med mina chiliplantor. Bladlössen invaderade och den här gången räckte det inte att duscha bort dem med vatten. Inte såpvatten heller.

Det här hade räckt.

Ibland gör man rätt tipsade i kommentarsfältet om att spruta såpsprit på dem. Först tyckte jag att det verkade fungera, men efter någon vecka kom de tillbaka. Jag sprutade igen och de höll sig undan ett tag. Så höll det på tills jag slaktade de värst drabbade plantorna, gned in resten med blandningen, blad för blad, hela stammarna och avslutningsvis hällde jag spriten i jorden.

Efter det idkade jag nolltolerans. Så fort jag såg spår efter bladlöss kastade jag ut hela plantan. Till slut hade jag bara sex plantor kvar och då slutade bladlössen trakassera dem. Tills igår. Då fick jag nog, skördade den återstående frukten och skickade ut plantorna i skogen.

Från början tyckte jag kriget var lite kul. Bladlössen gjorde ju inget annat än att ge sig på de växter jag ändå inte betalat för. Jag ville se om det gick att nöta ut dessa små onda djävlar. Men det blev för jobbigt när jag har två lägenheter jag förtvivlat försöker hålla ordning i. Chilifrukterna får torkas och användas under en annars chililös vinter.

Gör en pensionsanalys! – sponsrat av Fundler

Ni som följt min blogg länge vet säkert att jag alltid varit skeptisk till ett organiserat pensionssparande. Klart att man ska spara pengar till ålderdomen, men jag har nogsamt undvikit att låsa in pengarna i en renodlad pensionslösning.

Men folk sitter trots mitt gapande med ett privat pensionssparande. Eller tjänstepension, det verkar svårt att undvika numera. Med tanke på att de flesta inte ens orkar sprätta upp det brandgula pensionskuvertet en gång om året är det antagligen många som inte har en aning om var de har sina pensionspengar sparande, och än mindre ifall de sitter bra där de sitter.

Inte minst är det avgiften som saboterar en bra avkastning. För pengar som sparas i decennier gör en tiondels procent i avgift skillnad, och i värsta fall handlar det om flera procent i årlig avgift. Där kommer Fundler in med pensionsförvaltning. Avgiften är så pass låg som 0,74 % plus fondavgifter på c:a 0,2 %, så totalt under 1 %.

Ett annat problem med pensionssparande jämfört med en aktiv fond- eller aktieportfölj är att det med fördel ska vara stor skillnad på placeringarna om man har 3 eller 30 år kvar till pensionering. Risknivån bör vara väsentligt högre om man är ung, men i bägge fallen är det viktigt att tänka på procenten.

Det Fundler gör är att analysera dina pensionsförsäkringar, försäkring för försäkring, identifiera förbättringsmöjligheter och hjälpa dig att genomföra förändringarna. I desktopmiljö (men den där flugan med att surfa på mobilen är väl ändå över snart). Det här kommer ta dig max en kvart, så det krävs inga stora vinster för att det ska vara väl investerad tid.

Låt Fundler göra en pensionsanalys om du är det minsta nyfiken. Du fyller i en fullmakt och låter dem kolla och visa dig vilka förbättringsmöjligheter som finns bland 36000 fonder. Du binder dig inte och kan förkasta alla förslag om de känns fel, men det kan ju inte vara fel att ta reda på vad som går att göra. Att inte göra något alls är en av de största riskerna med pensionen, en risk förvånansvärt många tar varenda dag.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Fundler, men åsikterna är mina. Dock inte denna:

Riskinformation: Historisk utveckling är ingen garanti för framtida avkastning. En investering i värdepapper/fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet. Hos Fundler investeras dina pengar i fonder som är utvalda med omsorg för att du ska få så hög avkastning som möjligt utan att ta onödiga risker. Om investeringen sker i värdepapper som handlas i annan valuta än svenska kronor tillkommer en valutarisk.  

Förbrukningsartiklar till överpris

Tydligen har kommuner börjat ta betalt för förbrukningsvaror av gamlingarna på äldreboende, t ex i Landskrona och Gislaved. Och inte dåligt betalt! På kvällstidningssvenska handlar hela kostnaden om toapapper, men även om det omfattar lite mer är det för dyrt med 100-120 kr/månad.

Numera specar inte riksnormen för försörjningsstöd (existensminimum) upp förbrukningsvar och hygienkostnader. Räknar jag bakåt från när man gjorde det skulle kostnaden för en ensamstående vuxen ligga på 270 kr. Men det är genomsnittligt och innefattar allt! Jag tror knappast att pensionärerna får deodoranter, krämer och grejer för den nya avgiften.

Om vi börjar med toapapper köper jag en hel bal för under hundringen, 64 rullar. Skulle tro att det går åt ungefär en i månaden för mig. Avrundar jag uppåt blir det 2 kr. En fast tvål kostar en dryg femma, men även den räcker många månader. Schampo går det inte åt så mycket för mig, men det gäller faktiskt även för de flesta över 80. Räknar de in vad gamlingarna förbrukar i form av disk- och tvättmedel blir summan garanterat tvåsiffrig, men hundra spänn? Inkluderat blöjor kanske, men för en åldring på hemmet är det för böveln en del av vården!

”Vakna, fru Olsson! Här är din kateterfaktura.”

Jag drar tre slutsatser av utvecklingen:

1. För en person på äldreboende, som kanske duschar två gånger i veckan är dessa kommuners nya avgift skamligt hög.
2. Kostnaden är dessutom garanterat täckt av de många gånger svindyra avgifterna för mat och boende.
3. Nästa gång ansvariga politiker går på toa hoppas jag att de får svår diarré och först efter det upptäcker att toapappret är slut.

Om det ser ut som en scam...

Det sägs att internetbluffar av typen Nigeriabrev och pyramidspel utformas medvetet idiotiskt för att snabbt sålla fram de allra dummaste som skulle kunna låta sig luras. Så att man inte bränner energi på människor som ställer kritiska frågor för att sedan ändå dra sig ur. Jag tror att jag såg ett sånt exempel häromdagen:

”Vi lär dig hur man investerar.”

Idiot-kund: ”Vad bra! Jag fattar ingenting av det (heller).”

”Börja tjäna pengar på investeringar idag.”

Idiot-kund: ”Vilken tur! Det är ju precis idag jag behöver pengar eftersom livet på något konstigt vis sett till att jag aldrig har några. Men det går nog inte för man behöver säkert ha ett stort kapital för att komma igång.”

”Minimum insättning krävs.”

Idiot-kund: ”Det här måste vara min turdag! Minimum är precis den summa jag har i plånboken.”

Klickar man sig vidare till deras hemsida får man bl a veta följande:

”Bryt den onda cirkeln. Börja tjäna mer än du spenderar.”

Jag skulle ödmjuk av livet vilja påstå att det enda vettiga sättet att komma ur den onda cirkeln är att sluta spendera mer än du tjänar, inte att rätta matsäck efter mun. Men jodå, här jobbar vi baklänges och får reda på att man kan ”tjäna över 46000 kr i månaden”. Varför just det beloppet (eller rättare sagt ”över” det beloppet) får vi inte veta. Inte heller vad man ska göra, vari själva jobbet består. Inte närmare än så här:

”Vem som helst kan ta sig in på den här lukrativa marknaden och börja tjäna pengar på att investera i aktier, råvaror och valutor online.”

Ja, verkligen vem som helst. ”Du behöver ingen tidigare erfarenhet och du kan få utbildning helt gratis.” Jag tänker så här. Varför ge mig utbildning och ”över 46000 kr i månaden” för ett lagligt jobb som vem som helst kan göra? Om en deal verkar vara för bra så är den antagligen det.

Jag kan bara komma på ett undantag – min lägenhet. Rena vrakpriset som synes! Visning på söndag och därefter på tisdag, så dyk upp om du behöver en bostad. Eller sprid ordet till någon som gör det.

Äntligen lugna gatan?

Ibland blir jag chockad av nyheter, inte för att det som hänt har hänt utan för att det inte hänt tidigare. T ex när Bengt Feldreich dog i förra veckan var jag säker på att det hade hänt för många år sedan. Och när Storstockholms Lokaltrafik dagen därpå avbröt samarbetet med Lugna gatan kunde jag svära på att deras skattefinansierade misshandel avslutats för tjugo år sedan.

Det där var ju en taktik man körde när jag var ung, att få bort de värsta busarna från Stockholms gator genom att betala dem för att leka trygghetsvärdar. Ofta utgick de ifrån Fryshuset som var en samlingsplats för drägg i alla grupperingar, från invandrarkickers till skinheads

Under namn som Non Fighting Generation och Guardian Angels fick de med samhällets goda minne gå runt i matchande jackor och skrämma skiten ur ungdomar på stan. En som jag tror var inblandad i någon av organisationerna var ”Kungen av Kungsan”, Paolo Roberto. Ni vet, skådisen.

Jag kan inte klandra försöket. Visst låter det lite galet att understödja de stökigaste ungarna i hopp om att de ska växa med ansvaret, men hade det funkat skulle upphovsmännen geniförklarats. Fast nu gjorde det ju inte det! Lugna Gatan bildades tydligen 1995. Redan då borde det ha varit uppenbart för socialtjänst, politiker, polisen och alla andra att detta funkade lika dåligt som värstingresorna till Västindien hade gjort.

Jag gjorde några sökningar och upptäckte att nästan det enda som skrivits om dessa organisationer de senaste tjugo åren är just att deras anställda dömts för misshandel eller narkotikabrott. Uppdrag Granskning gjorde ett reportage om detta som både jag och SL måste ha missat.

”Uppdrag granskning kan nu avslöja att flera av Lugna gatans trygghetsvärdar begått grova våldsbrott och att flera utreds för brott – samtidigt som de jobbar”.

Men även om SL nu slutat att jobba ihop med Lugna gatan kan jag ge mig tusan på att de kommer att finnas kvar i skattefinansierade projekt i många år framöver. Nej, usch! Tacka vet jag Fasaner på stan.

Är det här nåt?

The Late Show med David Letterman hade ett stående inslag som hette ”Is this anything?”. Det kunde vara en jonglör eller buktalare som uppträdde i några sekunder varefter Letterman och hans sidekick Paul Shaffer ställde sig frågan: ”Is this anything?” Vanligtvis var svaret nej.

I samband med att jag rensat ut min mammas lägenhet har jag många gånger ställt mig frågan, ”Är det här nåt?” (ja, det kändes logiskt att ta den på svenska). En del ska sparas eller ges bort, en del ska säljas, en del slängas. Men väldigt mycket hamnar i kategorin ”Kan det här vara värt något?”. Det är sånt som saknar värde för mig, men kanske kan vara intressant för någon annan.

Exempelvis uppläggningsfat i keramik (det övergår mitt förstånd varför man inte skulle ställa kastrullen på bordet) och elektriska husgeråd som i och för sig är gamla, men som ändå funkar som de ska. Då gör jag en sökning på den information jag hittar. En av grejerna jag mycket väl hade kunnat kasta hittade jag en identisk kopia av på en auktion hos Bukowskis med fyrsiffriga bud.

Märkligast var nog ändå parfymen. Mamma hade halvfulla flaskor ”eau de toilette” och andra franska begrepp som säger mig rätt lite. Jag frågade kvinnor i släkt och vänkrets, men ingen ville ha dem. Eftersom det var exklusiva märken som t o m jag förstod hade kostat en del (troligen presenter, kan inte tänka mig att hon själv lagt de pengarna) gjorde jag ändå en sökning. Jodå, skvättar av begagnad parfym visade sig betinga ett värde.

Ganska okomplicerat drog jag snabbt ihop ett par tusenlappar i lukta-gott-branschen, men det här är en balansgång. När man ska tömma ett bohag kan man inte utreda varenda grej på väg till containern och har man inte obegränsat med utrymme är det heller inte möjligt. Även om jag efter drygt ett decennium som hobbyförsäljare av begagnad skit tycker att jag skaffat ett hum om vad saker kan vara värda blir jag ständigt förvånad.

Hur komma undan plastskatten?

Straffskatt på plastpåsar var nästan det första jag skrev om här på bloggen, i nådens år 2016.

Då berättade att jag inte köper plastpåsar och vad jag skulle spara på det ifall påsarna kostade 5 kr/st genom att ta med egna tygpåsar. Kanske är det där vi landar när plastkassarna fr o m första maj nästa år kostar 3 kr bara i skatt.

Det där stör mig som sagt inte. Jag har tagit med egna bärkassar ända sedan de kostade 1 kr. Men att de där små tunna påsarna man använder för frukt och grönt ska kosta pengar har jag svårt att smälta. Jag kan absolut ta med egna till det med, men maten vägs ju inklusive påse. Jag kan väl inte förväntas betala för min egen påse?!

En variant vore om det togs fram ett standardiserat kärl som går att återanvända, t ex en plastburk, där vikten automatiskt dras bort i kassan. Eller papper, men kassapersonalen skulle nog uppskatta om de kan se innehållet utan att öppna emballaget.

Det är oklart för mig om butikerna måste (eller ens vill) ta ut en avgift för varje fruktpåse eller om det bankas in i priset, men jag är inte alls främmande för att lägga alla lösviktsvaror lösa på bandet. Tyvärr för mitt civila motstånd är gul lök det stökigaste jag handlar. Nästan så att jag blir sugen på att regelbundet köpa lösviktsgodis. Ett kilo sura kryptoniter skulle rulla rätt bra på transportbandet.

Skola i förfall

Vissa dagar tror jag mindre på Sverige än andra. Det är när jag läser sådana här tweets:

Det är så himla lätt att dra ner på skolan för på kort sikt kostar det ingenting. Om årets tioåringar får en dålig skolgång drabbar det inte samhällsekonomin i någon större utsträckning förrän om runt tio år när de hade börjat ge lite intäkter.

Problemet är att när man märker det, och det gör man nu, då är det inte bara att öppna kranen och släppa till resurser, ens om det hade funnits resurser i röret och inte bara rostvatten. För om tweeten stämmer (och jag tvivlar inte) är det inte bara elevernas kunskaper som brister utan även deras lärare och i värsta fall deras lärare. Inte konstigt när man kan bli lärare genom att låta slumpen fylla i högskoleprovet.

Även om utvecklingen skulle vändas nu kommer det att ta decennier innan vi får bra lärare och generationer innan de utbildar vettiga elever. Lyckligtvis finns undantag både i den ena och den andra gruppen, men jag undrar om dessa undantagsfall räcker för att försörja alla andra.

Fast det där med att vända utvecklingen är ju ändå hypotetiskt. Politikerna tävlar om vem som är bäst på att göra ingenting. Jan Björklund hade åtta år på sig att hitta gaspedalen. Fridolin... Ja, ni vet. Och nu sitter Anna Ekström på utbildningsministerposten. Återstår att se vem hon ska skylla på.

Förpackningarna krymper

Som snåljåp lever jag efter mottot ”många bäckar små” och kollar alltid jämförelsepriser, som ju ska finnas enligt lag, men när de ändå inte gör det (och det är inte ovanligt) tränar jag huvudräkning. Dock tycker jag att det är ett oskick när förpackningsstorlekarna minskar utan annat skäl än att blåsa oss.

”Det måste vara återbäringen!”

1,5 liters läsk fanns redan när jag var liten. Då var det glasflaskor trots att det här var långt innan man fick för sig att svenska förpackningar proppar igen Ganges. Men storleken har hängt kvar, i alla fall nästan. Exempelvis Loka säljer numera flaskor på 1,4 liter. Allt annat lika. För ett otränat öga är det samma förpackning, men innehållet är alltså knappt sju procent mindre.

Kaffe har antagligen sålts i halvkilospaket ännu längre. Trots det kör Gevalia och Zoegas nu med 450 gram. Zoegas smakar – rent objektivt – bränt hästbajs, men Gevalia saknar jag. Köper gör jag inte om det inte är ordentlig rea och de första tio procenten krävs för att bara bli ett likvärdigt alternativ.

För något måste man göra som konsument, annars kommer till slut alla drycker säljas i fingerborgsstorlek och koncentraten spädas med 0,3 delar vatten. Vi kommer servera våra middagar på dockserviser och behöva förstoringsglas för att föra maten från uppläggningsfatet till tallriken medelst pincett! Nej okej, kanske inte, men irriterande är det.

FIRE från ett annat håll

För 2,5 år sedan refererade jag här på bloggen till en gammal fabel som jag tänker på ibland. Eftersom jag fått några tusen nya läsare ska jag upprepa mig nu:

En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en uggla som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!”

Vi som förespråkar strävan mot ekonomiskt oberoende eller sätt att bryta heltidsnormen känner igen oss i reaktionen. Den blir sällan ”Vad kul med nya tankar!” utan oftare ”Kom inte här och ifrågasätt mitt liv!”. Därför var det intressant att läsa ett inlägg från min bloggkollega Cosmonomics som är läkare och därför oftare än andra träffar människor som kört fast i livet, psykiskt såväl som fysiskt.

När jag kom ner från scenen efter 45 minuter ståuppkomik hände det ibland att människor som själva aldrig stått på scen kom fram för att berätta vad jag borde ha gjort annorlunda. Något säger mig att läkare sällan behöver höra det och jag tycker att det här inlägget gav bränsle till den teorin.

Men visst är det ändå surt att höra att man kanske inte är på väg åt rätt håll i livet. Behöver man söka vård står man inte heller och stampar utan är troligare på väg åt helt fel håll och behöver ta en omväg tillbaka. Jag har också varit deprimerad och, som de flesta, haft svårare perioder i livet. Har också varit (är?) utbränd och upplever att det svåraste med dylika tillstånd är att se ljus. Inte nödvändigtvis i form av ett eldklot utan bara någon slags strimma av att det kan bli bättre längre fram.

Själv har jag i princip slutat missionera, i alla fall utanför bloggen. Så är jag heller inte läkare, men en uppsida jag tillskansat mig genom att ha haft mindre glada perioder är att kunna tänka utanför boxen, att inte nödvändigtvis göra majoritetens vägval i alla lägen.