Vad som helst för pengar, ändå pank

Danielm tipsade mig i kommentarsfältet om en artikel om Ola Rapace, Sveriges kanske allra mest överskattade skådespelare.

Nu handlar ju inte denna blogg om skådespeleri, så jag borde inte ens nämna att han agerar som en tjackpundare oavsett om han spelar tjuv eller polis. Inte heller tänker jag nämna att det är märkligt hur ofta han talar ut eller träder fram med tanke på att han lider så mycket av uppmärksamhet att han inte kan bo kvar i Sverige. Det är för övrigt något han har gemensamt med sin ex-fru Noomi Rapace. Ni vet, hon som berättade att hon inte kunde gå ut på Göteborgs gator pga alla paparazzifotografer och fans, samma vecka som Bruce Springsteen tog en promenad i Göteborg trots att han också är ganska känd.

Nej, tillbaka till B-skådisen Ola Rapace och ämnet ekonomi. För i den senaste ”öppenhjärtiga” intervjun berättar han att han är pank. Som de flesta som är det skyller han på corona, men bilden blir lite tydligare av denna formulering:

”Jag har aldrig haft några marginaler egentligen, jag har alltid bränt alla pengar jag har tjänat och litat på att det ska komma nya.”

Vidare beskriver han ett infall när han ”plockar ut pengar från en bankomat och slänger det på gatan, och känner människoförakt” mot de människor som plockade upp dem. Lustigt, jag vet vem jag tilldelar mitt förakt i den situationen.

Jag tror dessutom inte på att han inte skulle bry sig om pengar och att han blir irriterad på att andra i filmbranschen gör det. Det var väl knappast den konstnärliga höjden som gjorde att han ställde upp i c:a 150 Wallanderfilmer, en verksamhet som troligen fortsatt än idag om inte Henning Mankell skrivit in i sitt testamente att det fick vara slut på Wallanderproduktioner efter hans död.

Ola Rapace har (även om det övergår mitt förstånd) medverkat i en hel del inkomstbringande filmer. Så blir en film uppskjuten pga ett virus och då blir karln helt utblottad. Visst, det är dyrt med både sprit och kokain, men några kronor borde väl en vuxen människa kunna spara?

”Falska börstips”

Ekobrottsmyndigheten och Sveriges Radio varnar för ”falska aktietips”. Vad de menar är tips som inte handlar om att man genuint tycker att ett bolag är köp- eller säljvärt utan istället sprider rykten för att man har egen vinning av det. Om jag köper säljoptioner i AB Vaccinmygel och sedan sprider ut att bolagets fas 2-studie kommer att sågas av FDA (The United States Food and Drug Administration) tjänar jag pengar om tillräckligt många går på det.

Men vadå, man har väl ett eget ansvar också?! Om jag handlar aktier baserat på råd från någon mer eller mindre anonym tomte på Twitter kanske jag får skylla mig själv. Även om dennes råd skulle vara genuint har vi olika incitament till våra handlingar. Han kanske behöver ha loss pengar till sin utbyggnad medan jag har mer cash än någonsin tidigare, vi är olika tungt placerade i företaget och branschen och har olika syn på hur börsen och världen mår i stort. Att skylla sitt värdepappersköp på andra är som att skälla ut någon för att de sagt att vaniljyoghurt är gott när det visade sig att jag inte tycker det.

Det är klart att det är ett problem att det finns oärlighet, men varken dåliga råd eller rena lögner kommer kunna lagstiftas bort. Vidare blir jag inte mer trovärdig för att jag tillägger att ”aktier kan gå både upp och ner i värde och det är inte alls säkert att den disclaimer jag nu rabblar upp betyder ett jävla skit”.

När det kommer till trovärdighet håller jag förresten inte EBM högst i världen (inte SR heller för den delen). De har jagat alldeles för många småfiskar medan de låter hajarna simma ostört. Men det hör inte hit. Min främst kritik är att ifall någon i brist på sport att spela på börjar behandla börsen som en bingohall är det deras problem. 

Den som är fri från skuld kastar första dekorationsstenen

Här är en text jag inte riktigt bestämt mig vad jag ska tycka om, om ett Stockholmspar som flyttat från lägenhet på Kungsholmen till hus på skånska landsbygden.

Jag fattar att det är otroligt pretto och knappast har uppfunnit hjulet genom att flytta ut på landet. Det gjorde ”grönavågare” redan på 1970-talet, inget nytt. Vidare fattar jag att de försöker göra sig intressanta genom att berätta att de inte längre köper doftljus för tusen kronor (ljuset i reportaget kostar visst bara 725 kr.

Vilket fynd...

Men med det sagt tycker jag att det är fint att de omprövat sina liv och trivs med det. Att jag ens nämner detta beror på att jag såg artikeln nämnas på Twitter och där var det upplösningstillstånd. Familjen döms ut som de skitnödigaste som levt. Skåningar är sura att de drabbats av Stockholmare som dessutom har mage att ”idealisera” sin flytt. Någon frågar sig:

”Men vad f-n har de i Skåne att göra? De har väl ett eget landskap?”

”Det här är mitt landskap! Och landsväg.”

Tänk, jag visste inte att man behövde tillstånd för att byta landskap, trodde att det räckte att lägga det högsta budet. Det finns inte mycket i det där huset jag skulle vilja ha och om jag hade bott i Skivarp är jag rätt säker på att jag inte hade hängt med paret som lämnat det ”hipstriga Stockholmslivet” bakom sig, men än sen?

De ville byta miljö och fick antagligen en hel Skånegård till samma pris som en trea på Kungsholmen. Måhända idealiserar de sin nya bostadsort, men efter att själv ha flyttat från storstad till landsbygd kan jag konstatera att ”bönder” ibland behöver en hipster för att förstå vad de har.

Åk en, betala för två

SL, ”Sakta Lunk” eller Storstockholms Lokaltrafik, uppmanar sina resenärer: ”Jobba hemifrån om du kan och res bara med oss om inga andra alternativ finns.” Det gör även politikerna.

Det var orden, men hur står det till med handlingarna då? En månadsbiljett kostar 930 kr. Ända sedan covid-19-smittans start har resenärer som av företaget ombetts att inte använda sina biljetter efterfrågat möjligheten att få pengar tillbaka, men det får man inte.

Om man ändå väljer att ta smällen, att inte åka kollektivt utan istället pendla med bil för att hjälpa till med att minska spridningsmöjligheterna, får man någon uppmuntran från de politiker som vill att vi inte nyttjar kollektivtrafiken? Nej, man får betala fullt pris, upp till 135 kr per dag i trängselavgift, vid sidan av den SL-biljett man helst ska låta förfalla i skrivbordslådan.

Tror politikerna att folk är gjorda av pengar? Vill de inte att man tar bussen, tunnelbanan eller pendeltåget kunde det vara en bra grej att möjliggöra det och att främja alternativet. En försvinnande liten grupp pendlare kommer cykla till jobbet 1-2 mil bort i november.

Kaffemaskin

För många år sedan tittade jag på möjligheten av att köpa en kaffemaskin. Det här var innan kapslarnas tid. Maskinerna fylldes med bönor, eventuellt malda, och bryggde en kopp i taget. Priset låg på några tusen. Mycket pengar jämfört med en vanlig bryggare, men överkomligt för min ekonomi.

Fast inte så överkomligt att jag var på väg att spontanköpa en maskin. Jag jämförde märken, maskiner och butiker för att göra den bästa affären. Längs vägen kom jag dock på att även om jag älskar kaffe är jag helt okänslig för smaken. Jag köper de märken som för stunden är billigast (förutom Zoegas, det kan man möjligen olja in båten med, inte dricka). Jag kan dricka Eldorado snabbkaffe om det är så.

Och kokkaffe, perkulator eller – som nu – en vanlig bryggare. För några tusen kan man fortfarande köpa en sån där maskin som maler och brygger på en gång. Eller en kapselmaskin för under tusenlappen, men då tillkommer en kapsel på 4 kr eller mer för varje kopp, mot under 50-öringen för vanligt bryggkaffe.

Det kan dessutom bli ännu värre. Jag kände en som skaffade en värstingmaskin där han kunde ställa in malningsgrad och en massa annat. Det slutade med att han i princip inte kunde dricka kaffe hos andra eftersom hans eget kaffe blev så mycket bättre. Och börjar man tacka nej till gratiskaffe är det sannerligen ingen vinst. Det påminner mig om stilikonen Rune Bergström från Lenhovda:

Helidiot slår ett slag för halvfabrikat

Tänkte att det är fler än jag som inte pallar USA-politik idag (själv trött efter en hel natt av valvakor), så jag tänkte snacka sylt istället.

Expressens krönikör Jennifer Wegerup är trött. Trött för att andra kvinnor tvingas handla och laga mat. Hennes pappa lagade minsann lika mycket mat som hennes mamma och hon minns nu med nostalgi tillbaka på barndomens pulverfromage, som för mig låter som det äckligaste man överhuvudtaget skulle kunna äta.

”Och det var fest”

Men jag ska inte ta Wegerups barndomsminnen ifrån henne. Hon är fri att servera pulvermat till sina barn och verkar inte lida av egen prestationsångest. Annat är det med vänninorna:

”Fastän de jobbar känner de att de borde ge sina barn långkok, hembakat lusse-fika, egen puré och allt dessutom helst bara ekologiskt och närodlat.”

De tycks inte göra allt det där, men känner att de borde. Och roten till allt ont är ”de som sitter på makten”. De ”ser inget hellre än att vi kvinnor fortsätter att byta recept hellre än att drömma om att erövra världen och kräva lika rättigheter”.

Tänk, jag tror inte att detta handlar om ”makten”. Vilka de nu är, jag utgår ifrån att Wegerup menar män, men majoriteten av riksdagens partiledare är ju kvinnor. Är det Annie Lööf och Nooshi Dadgostar som vill att kvinnor byter recept istället för att smida planer och kräva att få byta däck och kolla oljan på bilen. Eller … det kanske inte ens är den bristande jämställdheten hon menar.

Jag tror att Wegerup innerst inne fattar att det vore bra för hennes barn att få hjälpa mamma att koka sylt av egenplockade bär, och att hon skulle ha tid att göra det istället för att titta på tv, dricka latte med polarna och läsa veckotidningar som problematiserar kvinnorollen.

För övrigt plockar jag egna bär och kokar egen sylt. Jag är osäker på om Wegerup tycker att det är en bra grej att jag som man gör det. Troligen inte, och det baserar jag enbart på att hon brukar tycka att bra grejer är dåligt. Jag skiter i vilket. Det är nyttigt att plocka bär, roligt att koka sylt och resultatet blir bättre än all köpesylt i världen. Nästan så att jag unnar Wegerup en burk, men nej. Hon kan äta sin pulverfromage och fortsätta gnälla istället.

Alexa, go fuck yourself!

I Claes Erikssons film Monopol säger tv-mogulen och den aspirerande politikern Sune Finåker i Findemokraterna:

”Folk vill inte ha det svårt, folk vill ha det lätt. Det visar undersökningar, vi har frågat folk. 'Vill du ha det svårt', har vi frågat, 'nej. Vill du ha det lätt? Ja.'”

Men det var 24 år sedan. Idag hade de flesta svarat att de vill ha det svårt. Nej, såklart inte. För det fattar de inte. När jag nyligen var i Danmark passade jag på att träffa ett par kompisar. Inte bara för att det var billigare att bo hos dem än på hotell, det var trevligt. Och så fick jag insikten att de vill ha det svårt.

I vardagsrummet hade de de 2-3 lampor, men ingen strömbrytare. Ville man släcka lamporna fick man istället ställa sig i hörnet av rummet och ropa på Amazons digitala assistent:

”Alexa, turn all the lights off.”

Ibland släcktes då alla lampor med en fördröjning på några sekunder, men oftast hände ingenting. Jag gjorde en webbsökning på termen nu eftersom jag fortfarande inte är helt säker på att detta verkligen hände. Och jodå, andra gör detta och har samma problem, så det verkar inte vara att Alexa inte förstår danglish, engelska med dansk brytning.

Enligt kommentarsfältet kan det funka att istället säga ”Alexa, lights off!”. Man kan också gruppera lamporna i en grupp man kallar ”everything” eftersom Alexa kan ha lättare att förstå formuleringen ”turn everything off”.

Här kommer en annan vild idé: Sätt upp strömbrytare! När ni vill att en lampa ska släckas trycker ni på knappen. När ni sedan återkommer till rummet trycker ni på samma knapp igen och lampan tänds. Det här har funkat i över hundra år och kommer att fungera i min bostad så länge jag lever.

Vad är det som får tillsynes mentalt friska människor att ersätta sina strömbrytare med en intellektuellt funktionsvarierad datorröst som fungerar nästan lika bra som en strömbrytare var tredje gång?

- Vill ni ha det svårt?
- JAAA!!!

Från staten till kapitalet

Jag tycker att nästan alla borde starta eget företag. Det är ett smidigt sätt att kunna jobba med lite vad som helst eftersom många tillfälliga arbetsmöjligheter annars faller på att uppdragsgivaren inte orkar anställa. Med ett företag skickar man en faktura efter utfört arbete. Inga anställningsavtal, arbetsgivaravgifter eller annat krångel för chefen.

Några som inte tycker detta är Vänsterpartiet. En kompis gick in i deras valstuga någon gång på 90-talet med frågor om att starta eget. ”Det ska du inte behöva”, svarade vänsterpartisten. Kompisen förklarade att hon ville detta, det var ingen uppoffring, men det gick inte fram till politikern som fortsatte mala att hon minsann inte skulle behöva starta eget för att kunna jobba.

Den avgående partiledaren Jonas Sjöstedt har varit ännu tydligare med att privat ägande på sikt ska avskaffas, men det hindrar honom inte från att nu själv starta företag där han ska ge ut böcker och kanske hålla något föredrag. Få ihop logiken den som kan!

Här kommer en inte helt galen teori. När en riksdagsledamot lämnar sitt uppdrag får den inkomstgaranti som betalas ut i upp till femton år, men som minskar med andra inkomster. Vill man leva på samhället kan man då som Lars Ohly hävda att det är svårt att få jobb genom att i stor sett inte söka några.

Eller så gör man som Veronica Palm, Göran Persson, Reinfeldt och några till, och det är här min teori kommer in. De startade egna aktiebolag, men lät bli att ta ut någon lön. Vips kunde de äta kakan och ha den kvar genom att lägga nya arvoden på hög samtidigt som de lever som de alltid gjort – på vår bekostnad. Återstår att se om Sjöstedt sällar sig till denna frånstötande grupp.

Far och flyg, idioter!

Så har det hänt igen. Aktivister har fått ett flygplan försenat genom att starta en aktion när planet skulle ha lämnat flygplatsen. På frågan om det är rätt att skaffa uppmärksamhet genom att bryta mot lagen svarar en av terr... aktivisterna:

”Vi tycker att det pågår väldigt mycket olagliga handlingar i världen nu. Vi tycker att det är ett brott mot mänskligheten att inte ställa om nu, att fortsätta att släppa ut koldioxid.”

Frisyrer Mot Klokskap?

Så eftersom hon och hennes vänner tycker att det är ett brott mot mänskligheten att släppa ut den livgivande gasen koldioxid tycker hon sig ha rätt att bryta mot andra lagar, som inte känns lika viktiga. Ingen fakta, ingen logik, bara känslor, känslor, känslor …

Nu kan man hoppas att de bägge åtalade kläms åt ordentligt med ett kännbart straff med tillhörande skadestånd, men jag tvivlar. Kommer ni ihåg Elin Ersson, kvinnan som försökte stoppa utvisningen av en afghan som tidigare dömts för misshandel av sin fru och sina döttrar efter att ha piskat dem med med en lång laddningssladd? Hon dömdes till slut att betala 4200 kr i dagsböter, det var allt.

Men insamlingen gick sådär...

Sen undrar jag personligen hur man tänker när man löser biljett hos ett flygbolag för att protestera mot flygindustrin. Vad uppnås? Förmodligen blev enda resultatet att några resenärer som innan detta var positiva eller neutrala till miljöaktivister nu börjat hata dem efter att de tagit sig rätten att sabotera deras resa.

Försäkringspengar att spara

Försäkringar är inget kul. Det är vanligtvis bara pengar i sjön och de gånger det inte är det är det inte heller kul. Men att spara pengar är kul och av den anledningen borde vi alla se över våra försäkringar någon gång om året, för här finns pengar att spara.

De som inte känner igen sig det minsta i detta har nog aldrig funderat över sina försäkringskostnader utan bara betalat och förträngt. Mitt hemförsäkringsbolag har satt i system att chockhöja om kunden inte slår näven i bordet.

Så gå igenom försäkringskostnaderna. Steg 1: Ta reda på vad du har för försäkringar. För mig är det lätt, jag försäkrar bara bilar och bostäder. Det första måste man enligt lag, det andra måste man om man inte är helt dum i huvudet.

Men det finns egentligen inga gränser. Förutom att försäkra sig själv (a-kassa, livförsäkring, olycksfallsförsäkring …) kan man försäkra snudd på varenda ägodel, från hemelektronik till tavlor. Om det är en bra idé beror kanske på hur man är som människa eller hur påverkad ens ekonomi skulle bli om grejerna går sönder.

Är man en familj med villa och normalt många barn och saker kan antalet försäkringar vara tvåsiffrigt. Skriv upp försäkringarna på en lista som du kan spara och fylla på, på papper i en pärm, i en dator eller telefon. Jämför dem med konkurrenterna. Ett enkelt sätt kan vara att skicka hela listan till ett bolag du inte har och fråga vad de tar för samma försäkringar.

De verkar ha tid över.

Jag vet, deras produkter är kanske inte exakt likadana, men det ger ett hum. Är de billigare kan du byta eller ännu hellre kontakta dina nuvarande bolag och kräv en sänkning för att stanna kvar. Troligen får du det, annars får du bedöma om du orkar flytta.

Det här är inte särskilt jobbigt, men om du vill kan du dela upp jobbet över tid. Lägg t ex en kvart om dagen tills det är klart. Det kan sluta med att du likt killen här uppe sparar tiotusentals kronor. I värsta fall blir du bara en person med lite mer koll.

Flerbarnstillägg, borde det inte vara tvärtom?

Stora företag kan pressa tillverkningskostnaden genom att köpa in större volymer och lägga mindre tid per tillverkad enhet. Man kan kalla det för en synergieffekt, men det är samma princip som när en stor familj köper storpack.

Så varför finns det då något som kallas flerbarnstillägg i barnbidragssystemet? Lilleman kan ju ärva storasysters barnvagn och sparkdräkt, så är det något barn man behöver ekonomisk hjälp med är det logiskt sett det första. Och det är inte kattskit, flerbarnstillägget, som märkligt nog blir större per barn ju fler man skaffar.

Jag fattar att det inte täcker upp för en större bostad, men man ska väl ha någon del i familjeskapandet själv också. Nu kanske jag framstår som en bitter barnlös, men felaktigt satsade skattepengar gör mig irriterad oavsett område.

Jag gissar att systemet infördes för att uppmuntra till ett större barnafödande. När Ungern gör likadant genom att locka flerbarnsmammor med skattelättnader har svenska politiker och medier inga problem att jämställa det med Nazi-Tyskland, men den svenska modellen är som vanligt oantastlig.

Annars hade man kunnat utvärdera flerbarnstillägget och fundera över om det ger önskat resultat. Vad det nu är man önskar. Mer än barnfamiljernas röster såklart. Jag vet verkligen inte.

Jobba för ”brödfödan”

Jag har skrivit om tveksamma konstprojekt förut och det brukar alltid landa i samma slutsatser, att jag inte har något emot konstutställningar för maskar eller bananskal i motljus så länge publiken eller konstnären själv betalar för upplevelsen.

Dagens exempel är tyvärr inget undantag mot den vanliga konstnärsnormen. Det är konstnären Louise Waite som byggt ett torn av 12000 skrivor rostbröd. Hon berättar att hon under hela sitt konstnärskap arbetat med bröd som material och att hon denna gång haft ordet dårskap som ledstjärna. Det sistnämnda tror jag på.

Enligt uppgift har Region Östergötland, lagt hundratusen skattekronor på att förverkliga denna dårskap. Regioner är det som tidigare hette Landsting, vars uppgift var att fördela pengar inom vården. När jag hjärtopererades förra veckan kallade en kommentator här på bloggen det för en ”onödig behandling” (oklart på vilka grunder). Här har man alltså lagt ungefär lika mycket pengar på ett formbrödsfort. Vart landar det på onödighetsskalan?

När artister och konstnärer skaffar riktiga jobb för att finansiera sina mindre lönsamma karriärer brukar man kalla det för brödjobb, men denna sammanblandning blev väl nästan för fånig? Annars är jag den förste att erkänna att det går att göra konst av mat. Här är ett lysande exempel.

Det är från tv-programmet Nöjesmassakern från 1985. Enligt de medverkande själva tillkom inslaget när producenten Monica Eek inte ville kosta på redaktionen en avslutningsfest. ”Men om vi gör en sketch om buffén då?” Resten är mathistoria.

Grön aktiebubbla?

Börsen har den sympatiska egenheten att förr eller senare anpassa sig efter verkligheten. På kort sikt kan aktiekurser röra sig alldeles vansinnigt, men om förhoppningarna inte infrias i kronor och ören spricker det till slut.

Det senaste på börsen heter ESG (environmental/social/governance). Man skulle kunna kalla det för en miljötrend också. Eller klimat-, för i Sverige är ju miljöengagemang liktydigt med oro för klimatförändringar. Ifrågasätter man människans påverkan på klimatet är man per definition miljöhatare enligt en infantil mediekår.

Det finns mycket bra i denna trend, men som vanligt finns inget facit och långtifrån alla känslor bygger på fakta. Således har t ex vindkraft gått bra på börsen tack vare miljötrenden, trots att ingenting tyder på att vindkraft är ett effektivt sätt att producera miljövänlig el. Tvärtom kostar vindsnurror riktigt med pengar och energi att tillverka samtidigt som de är svåra att återvinna.

Fåglar och insekter är inte heller imponerade.

Eolus Vind halverade vinsten i förra veckan och aktien tuggar bly, men jag tror att många uppvaknanden återstår. Oljan har rasat trots att världen under överskådlig tid kommer att vara beroende av olja. Priset på uran är fortfarande extremt lågt även om det verkar ha slutat att rasa. Tesla-aktien värderas till P/E 700. Alltsammans går ihop fint med ESG-trenden, men går det ihop med verkligheten?

Ingen väljer bidrag?

Ännu ett nedslag på Twitter. Dels för att jag inte hunnit leta blogguppslag i den riktiga världen på sistone, dels för att jag tycker att denna tweet var intressant.

Så tror man att det finns människor som frivilligt lever på bidrag är man i princip inte vuxen? Jag skulle vilja vända på det. Tror man att alla människor vill göra rätt för sig kan man inte ha pratat med många människor.

Jag trodde att alla träffat någon arbetslös som vägrar jobb under sin ”värdighet”. Jag har skrivit om flera tidigare och tusan vet om jag inte var i den kategorin själv när jag var arbetslös en stund på 90-talet. Inte så att jag hade något emot att jobba, men jag höll på att snickra ett hus, hade inte riktigt tid med något annat och fick betydligt mer i a-kassa än jag behövde för att leva.

Om alternativet till bidragsliv är ett välbetalt och fritt jobb kanske de inte vore så många, men har man ingen utbildning, inga meriter eller andra kvalifikationer snackar vi om ett val mellan låglönejobb och bidrag. Det ena kanske kräver att man går upp kl 7, pendlar över hela stan, är borta hela dagen, sliter och fryser för att till slut komma hem efter mörkrets inbrott fem dagar i veckan. Om man netto, efter att arbetsresor, luncher och skatt är betalda, tjänar ungefär detsamma kan jag inte ens klandra dem.

”Ett kungarike för en säng!”

Så ja, jag tillhör definitivt den ”sjuka” skara som tror att fler bidragsmöjligheter leder till mindre arbetslust. Om någon vill bevisa motsatsen med hjälp av statistik eller argument är ni välkomna, men jag lovar att det krävs mer än fördömanden av tanken för att jag ska ändra mig.

Nybygget

Eftersom jag har ett nästan osunt intresse av små hus och är road av tanken på att bosätta mig i ett attefallshus åkte jag till Nybygget i helgen. Det är ett fält utanför Arlanda där man ställt upp visningshus från svenska hustillverkare, allt från attefallshus till stora villor.

De flesta (eller möjligen alla) är färdighus som sätts upp på några timmar och säljs inflyttningsklara. Just den idén är jag inte sugen på. Möjligen skulle jag kunna köpa hus som byggsats. Det handlar inte om att jag tror mig göra det bättre själv utan att man får betala ganska dyrt för bekvämligheten. Här kostade attefallarna över en halv miljon medan byggsatser finns för femsiffriga belopp.

Men jag var inte där för att handla utan för att få inspiration och idéer. Till skillnad från en vanlig husvisning kan man här beta av ett stort antal hus på kort tid. Dessutom vet tillverkarnas representanter mycket mer om husen än fastighetsmäklare som vanligtvis inte ens har koll på de material som syns, och än mindre på isolering och byggtekniker.

Tyvärr blev jag mest klar över vad jag inte vill ha. T ex såg jag några riktigt värdelösa sovloft som skulle ge mig klaustrofobi om jag överhuvudtaget skulle lyckas åla mig in där. Jag är som bekant en man över 40, vilket (åtminstone för mig) innebär att jag varje natt måste ”sträcka på benen” några gånger. Att då vika kroppen dubbel för att sedan baklänges rulla mig ner för en stege känns inte alls lockande.

Det visste jag kanske redan, men på det här sättet blev det väldigt tydligt. Och att ta reda på vad man inte vill är ju inte heller fel. Men detta gillade jag, tvättmaskin-och-handfat-i-ett:

Anställ inte mig som vd

Allt går att visa med statistik, sägs det. Jag hittade en lite lustig notis om en undersökning som visar att vd:ar med ovanliga namn har lättare för att tänka i nya banor än sina kollegor Larsson och Persson (eller kanske Smith & Jones eftersom undersökningen är amerikansk).

Okej, tänkte jag. Människor med typiska polisnamn, som Esbjörn Esbjörnsson och Gunno Gunnmo, borde ha blivit direktörer och inte poliser. Boutros Boutros-Ghali borde inte ha blivit generalsekreterare för FN, de borde ha valt en annan. Dock inte hans efterträdare Kofi Annan för med det namnet vore även han klippt och skuren för vd-jobbet.

Kofi & Boutros

Men ska man försöka dra lite mer seriösa slutsatser är det kanske så att människor som tidigt lär sig att de är annorlunda och att det kan finnas en styrka i detta blir mer självständigt tänkande individer. Det kan vara en dålig egenskap för exempelvis soldater, men för alla som ska utsättas för någon typ av konkurrenssituation är det en tillgång.

Och om vi överför tankarna till det svenska samhället, premieras självständighet och individualism eller likformighet och gruppanpassning? Jag tror att alla vi som genomgått svensk grundskola är på det klara med att där är det flockmentalitet som gäller för guldstjärnor. Ifrågasätt inget, lär dig att bli en välanpassad kugge.

Sverige har till skillnad från våra grannländer förbjudit hemskolning och nu ligger ett S-förslag ute om att göra förskola obligatorisk från två års ålder! Men är mänskligheten så svältfödd på självständighetsmorötter att en så liten grej som ett udda namn gör skillnad borde vi göra allt för att främja egenheter. Applådera fria val, stötta barn som går sin egen väg, mammor och pappor runt jorden – döp era söner till Greger.

I'm back!

Här är jag igen, om jag har några läsare kvar. Fast det verkar så. Stort tack för alla värmande ord, både här och på Twitter. Här följer en lång historia om hälsa och lite annat.

I somras kände jag hjärtklappning några gånger. Eftersom jag har ett pulsband till min löparklocka kopplade jag upp mig på det när jag satt vid datorn. Pulsen låg runt 60 slag/minut, helt normalt. Men plötsligt var jag över 150 på bara någon minut, och ett par minuter senare nere på 60 igen. 150 kommer jag upp i efter några minuters lätt löpning och håller mig sedan på 150-180 tills jag stannar, oavsett om jag springer en kvart eller i fyra timmar, så det är ingen extrem puls i sig, men för att sitta på en stol och knappa på en dator är det skyhögt.

Så jag tog kontakt med min husläkare, gjorde EKG som var helt i sin ordning, men jag remitterades för långtids-EKG och arbets-EKG. Den förstnämnda innebar 24 timmar med mätning av hjärtat och den var helt okej. Några extraslag och någon rusning, men troligen inget som någon hade försökt åtgärda.

Arbets-EKG är EKG under motionscykling. När jag kopplats upp fick jag prata med en läkare innan jag hamnade på cykeln. Hon ställde kontrollfrågor om mina levnadsvanor, alkoholintag, rökning och sånt. Men under samtalet, som fördes när jag låg på en brits, steg pulsen till 161 slag. Det slutade med att jag inte behövde cykla för att jag skulle diagnosticeras med förmaksflimmer.

Eftersom jag inte tillhör någon riskgrupp var Region Stockholms lösning på detta att skicka hem mig med medicin som jag skulle ta om hjärtrusningarna höll i sig i flera timmar. Hittills hade anfallen hållit sig på ett par minuter, men hjärtläkaren sa att rubbningarna i hjärtrytmen troligen skulle öka. Jahaja...

Det var allt hon tänkte berätta för mig, så jag gick hem och konstaterade att mer och fler rubbningar i hjärtfrekvensen var att vänta. Till slut kan tillståndet bli permanent. Då kan man möjligen göra en konvertering med elchocker, dvs man stoppar hjärtat och startar om det. Lät inte så kul.

Som om inte det räckte ökar hjärtproblemen risken för blodproppar som kan leda till en stroke. Och strokes man får av hjärtflimmer blir vanligtvis kraftiga. 40 procent av patienterna blir i bästa fall sängliggande resten av livet. Det läkaren menade men inte sa var med andra ord: ”Gå hem och ät piller i väntan på en för tidig död.” Det ska sägas att jag varken är kardiolog eller annan typ av läkare, så det är möjligt att jag drar en väl hård slutsats där, men så kändes det.

Kan man då inte göra något annat? Jo, det visade sig att man kan göra en flimmerablation. Enkelt uttryckt kör man in en elkabel till hjärtat genom ett hål i ljumsken (jag antar att det finns någon poäng med omvägen). Väl framme provocerar man hjärtat till att flimra och de onödiga/felaktiga kopplingarna bränns bort tills det till slut bara återstår de vanliga slagen. Runt 80 procent av de som abladeras (älskar att det finns ett eget verb för detta!) blir friska på första försöket. Om man som jag haft symptom mindre än ett år, är under 50 och frisk i övrigt ökar chanserna troligen ytterligare.

Det här är min ljumske idag och längst ner till höger är min hand, inget annat.

Landstinget gör sådana här operationer, faktiskt på just det sjukhus där jag träffade en hjärtspecialist, men av någon anledning tyckte hon inte att jag förtjänade varken operationen eller att upplysas om den. Det fick jag istället ta reda på själv genom att ringa andra läkare. En hjärtläkare på en privatklinik sa att jag lät som klippt och skuren för ingreppet och att jag enligt vårdgarantin har rätt att få det. Men han sa också att Region Stockholm inte remitterar patienter till honom.

Att Region Stockholm själva skulle göra den verkade också omöjligt. Min husläkare (nu före detta, som ni förstår) sa att jag redan fått träffa en kardiolog, så det fick räcka. ”Ät dina piller och dö”, alltså. Jag hade dessutom tagit reda på att om jag skulle lyckas tjata till mig operationen var kön 12-15 månader. Chansen för ett lyckat resultat är som sagt bäst om man haft symptomen mindre än ett år, så ingen patient får den möjligheten i Stockholms Landsting eftersom bara kön är längre än så.

”Jag är landstinget.”

Funderade på att skriva mig på en annan adress i en annan del av landet samtidigt som jag kollade vad övriga världen, utanför Annika Strandhälls ”vård i världsklass”, kunde erbjuda. Indien är duktiga på detta, Thailand är billiga och antagligen bättre än Sverige.

Då hittade jag ett kryphål. Enligt EU-lag kan inte Sverige hindra mig från att göra ingreppet i ett annat EU-land, på Sveriges bekostnad. Då betalar inte regionen utan Försäkringskassan, men det är ju skattepengar det med. Jag hittade ett sjukhus i Danmark som kunde göra detta för ungefär 30 procent mer än det hade kostat att skicka mig till en privatklinik i Stockholm.

Men så jobbar alltså inte Region Stockholm. De tycker tydligen att det är bättre att pengarna hamnar i Danmark än hos ett svenskt företag som betalar svensk skatt på vinsten och anställer personal på hemmaplan. Vård i världsklass har vi uppenbarligen inte, men feltänk och byråkrati i världsklass har vi alla dagar i veckan.

Så i onsdags opererades jag i Danmark, på HjerteCenter Mølholm, ett fantastiskt sjukhus med underbar personal som jag rekommenderar alla som behöver att ta kontakt med. Det är lite för tidigt att säga att jag är helt fri från förmaksflimmer, men det ser väldigt lovande ut.

Nu över till en plats som ser mindre lovande ut. Jag hade inga stora förhoppningar om Sverige innan detta, men jag måste erkänna att det här ändå blev en chock. Att Moder Svea var SÅ på dekis trodde jag inte. Jag är nu livrädd för svensk, offentlig sjukvård. Om efterkontrollen går i linje med vad jag sett av svensk vård den här sommaren och hösten kanske jag återigen åker 85 mil enkel resa till vårt sydvästra grannland.

Någon nytta ska vi ha av EU och denna EU-lag kan inte svenska politiker välja bort. Ni må tycka att jag är hysterisk nu, men en erfaren svensk kardiolog skickade hem mig med betablockerare i väntan på försämring trots att hon mycket väl visste att det fanns en enkel, relativt riskfri och billig lösning. Det är inte världsklass, det är världskass!

Min kondition är just nu som en genomsnittlig 85-åring. Efter 30 minuters datorjobb behöver jag vila ungefär lika länge. Jag har dessutom en del jobb i pipeline. Så jag kan inte lova att det blir dagliga tweets den närmaste tiden, men jag hoppas på det. Hur som helst blir det en ny tweet imorgon, och jag ska försöka skriva om annat än min vårdupplevelse.

Men om någon har frågor om den länkade kliniken eller om vård i annat EU-land, för egen eller annans räkning, kan ni mejla mig så jag ska jag berätta allt jag vet. Jag är lycklig över att det gick bra för mig, men heligt förbannad över alla där ute som inte får den vård de förtjänar och har betalat för, bara för att verkligheten inte passar in i svenska politikers och makthavares agenda. Vi tar det igen: En erfaren svensk kardiolog skickade hem mig att dö! Det är inte faktaresistens, det är fakta!

Sista bloggen?

Lite av en klickbetesrubrik, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Hade egentligen tänkt skriva ett vanligt inlägg idag med ett avslutande stycke om att jag kommer att ta bloggpaus i några dagar, men insåg att vad jag än skriver om kommer det att drunkna.

Jag ska nämligen åka och hjärtopereras direkt när detta är publicerat. Och givetvis inte i Sverige eftersom vår ”vård i världsklass” hade över ett års väntetid, vilket förutom att sabba ett helt år för mig drastiskt skulle försämra prognosen. Den är för övrigt god, det är inte en slantsingling om jag överlever detta, men när läkare ska in och gräva i ens hjärta finns det risker.

Om allt går vägen är jag tillbaka här i helgen med en förklaring av vad jag gjort och varför. Är jag inte tillbaka, så får ni ha det så bra :(.

Till de av er som känner mig bra och hade väntat sig ett personligt meddelande på mejl eller telefon – känn er inte bortvalda. Jag har i stort sett inte pratat med en enda människa om detta under de knappa två månader jag vetat om problemet. Jag orkar inte vara ”Patienten” under de korta stunder då jag lyckas tänka på något annat.

Jag är livrädd, men har inte för avsikt att kasta in handduken. Jag har massor av planer jag tänkt realisera de nästkommande 50 åren och har definitivt inte tid med döden nu. Håll en tumme, så ses vi om några dagar. Hoppas jag.

Sista droppen

Undrar om det bara är jag som försöker få ut sista droppen ur alla livsmedelsförpackningar. En slickepott är ett utomordentligt verktyg för att enkelt dra ut det sista, både ur förpackningar och kastruller/bunkar. Matoljan ställs uppochned för att med hjälp av tyngdlagen kunna använda allt innehåll jag faktiskt betalat för. Ketchup och senap häller jag några droppar vatten i när det bara är slut kvar. Skakar man duktigt tjänar man en droppe.

Mjölkkartonger håller några droppar bara genom förpackningens utformning. Öppnar man dem i toppen (det ska ju ändå göras för att sopsortera vettigt) trillar det ur en skvätt. Sedan slår jag ändå i vatten för det sista. Nu ska sägas att jag i stort sett aldrig dricker mjölk och inte har det i kaffet, och när det handlar om matlagning gör det inget om det blir lite utspätt.

Filmjölk och yoghurt är ännu värre. Här snackar vi om ganska stora mängder betald mat som riskerar att gå till spillo. Där slår jag mjölk i kartongen när filen slutat rinna. Mjölken löser upp bottensatsen så att den går att hälla ner i en mjölkbaserad sås som därigenom blir tjockare än om jag hade använt ren mjölk.

Jag inser att detta beteende ger mig både dumstrut och knäppisstämpel, men jag vill varken köpa eller tillaga mat för att sedan kasta bort den. Om jag är en 10:a på ”knäppisskalan”, vart skulle du placera dig själv? Har du några tips på temat? Berätta gärna om hur du kavlar ut tandkrämstuben eller lägger sirapsflaskan i vattenbad för att bärga slumpen.

Lohilo – gick som vanligt

Förr tecknade jag många nyintroduktioner. Sällan för att behålla, för det mesta sålde jag aktierna första dagen. Detta eftersom introduktionskursen ofta var lågt satt så att aktien gick upp tvåsiffrigt på någon timme. Således är jag en av få som tjänade pengar på Telia första året, jag ägde dem en timme. Den höll sig faktiskt på plus första dagen, men dagen därpå gick den ner under startvärdet 85 kr. Sedan satt nyblivna ”aktieklippare” med förlust i denna ”folkaktie” i flera år.

På den tiden (2000) fick man ofta de aktier man begärde vid en introduktion. Hade man otur vid lottningen fick man inga alls. Senare började man smeta ut alla aktier, så om IPO:n var övertecknad tio gånger fick man en tiondel av vad man ville ha. Det var ännu sämre eftersom man då kunde få en post värd 1500 kr. Nu kan man tillfälligt sänka courtageklassen, men när man var tvungen att betala 99 kr för att sälja tappade man ofta hela vinsten.

Nu får jag nästan aldrig någon tilldelning alls. I veckan tecknade jag Lohilo och det gick som vanligt – 0 aktier på Avanza och 0 aktier på Nordnet. Det kostar ju inget i pengar, men det känns rätt meningslöst att läsa på om ett bolag och räkna på erbjudandet, och kanske flytta över pengar eftersom det måste finnas pengar på kontot i förväg utifall att man får tilldelning.

För en sak kan man vara säker på. Den gången erbjudandet inte håller och hypen med tillhörande kursrusning uteblir, då kommer man att få precis alla aktier man (inte längre) vill ha och följa med skiten ner i källaren. Jag hade i stort sett redan hoppat av IPO-tåget och denna veckas erfarenhet gjorde mig inte mer sugen.

Vart tog pengarna vägen?

Läser att den gamla trestegshopparen Christian Olsson hoppat in som bilförsäljare efter att pandemin tog hans jobb som idrottsagent, och det är verkligen inget fel med att sälja bilar. Jag stör mig fortfarande på artister och skådespelare som kräver bidrag eller tigger pengar för sitt uppehälle istället för att skaffa sig ny försörjning.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad han gjort av pengarna. Jag har läst flera artiklar om Christian Olssons ”nya liv” och även om det inte sägs rakt ut tycker jag mig förstå att det inte bara handlar om något att göra utan att han faktiskt behöver ett jobb för att ha råd med villan i Göteborgsförorten och mat på bordet.

Han var ett av svensk friidrotts stora affischnamn under ett decennium, hade världsrekord, vann OS och VM. Han skrev sig i Monaco av skatteskäl. Prispengar och sponsorsavtal borde väl ha gjort att han kunnat lägga undan ett par miljoner om året under karriären och aldrig mer göra ett handtag? Han var ung, men de har väl folk som hjälper dem med detta?

Vilket leder oss tillbaka till Olssons senaste anställning, som agent för Sarah Sjöström och andra idrottsstjärnor som ägnar all sin tid åt träning och reser runt med flyg mellan hotell de inte själva betalar för. Om deras agent inte kan förmå dem att hålla i sina pengar är deras arbete med att skaffa inkomster helt meningslöst. Om Olsson hade bytt ut sin egen idrottsagent mot en snåljåpsekonom kanske han hade kunnat vara ledig nu.

Har bistånd någonsin gjort nytta?

Mata inte fåglar om du inte tänkt göra det hela tiden. Matar du dem i november, men inte i december kommer de garanterat dö. Eller:

”Ge en man en fisk och du föder honom för en dag. Lär en man att fiska och du föder honom för hela livet.”

Det här tror jag alla håller med om. Ändå verkar Sveriges bistånd gå ut på att ”skyffla ut fisk”. Tanzania t ex, de har fått bistånd från Sverige sedan 1963, totalt över 60 miljarder. De som var fem år då fyller 62 i år, vilket är medellivslängden där. Det är inte vad jag kallar att lära människor att föda sig själva.

Det tycker förresten inte SIDA heller. Enligt dem försvagas ekonomin och utvecklingen av mänskliga rättigheter går åt fel håll. Det låter som en dålig investering, så då gör det kanske inget att en tredjedel av biståndet försvinner i korruption.

Något annat Sverige gör med sitt bistånd är så kallat ”särskilt demokratistöd”. När andra länder försöker påverka politiken utanför sitt eget land skriker svensk media ”Utländsk påverkansoperation!”, men kanske är det okej när vi gör det? En del av detta särskilda demokratistöd går förresten till att driva opinion i Sverige. Varför lägger vi biståndspengar, nästan hundra miljoner kronor om året, på det?

Ska biståndspengar användas politiskt borde det väl vara som morot/piska när det gynnar oss. Om t ex ett land vi ger bistånd vägrar att ta emot sina egna medborgare skulle vi kunna säga åt dem att pengarna ryker.

Men nej, vi ger dem fisk istället, vilket gör tredje världen än mer oförmögen att ta hand om sig själv. Var det tanken? Om inte ifrågasätter jag om svenskt bistånd någonsin gjort nytta. Utvärderas det någonsin? Förutom av SIDA och politikerna själva, som knappast kommer fram till att deras arbete varit meningslöst eller ännu sämre. Gör pengarna inte världen till en bättre plats är det dags att göra något bättre för pengarna.

Kreditvärdiga tankar

Jag har ett fåtal vänner jag kan ringa när som helst och de ställer upp. En del litar jag på att de gör vad jag ber dem om, eller hör av sig om det spricker. En del litar jag inte på alls. Några litar jag så pass mycket på att jag skulle betro dem med mina pengar. Inte unikt, tror jag. Kräver man att alla vänskap ska vara helt förutsättningslös får man nog inte så många vänner och det är helt okej att det bara är extrema undantag jag skulle vilja låna ut pengar till.

Jag funderar på om inte banker borde tänka lite likadant. Vissa borde de aldrig låna ut pengar till. Det gör de inte heller, men har de rätt kriterier? Borde inte banker göra individuella bedömningar baserat på ekonomiskt beteende? Nu går de ju på inkomst och kollar såklart betalningsanmärkningar, men är det rätt gallringsmetod?

De i min bekantskapskrets jag helst skulle låna ut pengar till är inte de med högst inkomster och i dagens tekniska kontrollsamhälle där nästan alla företag vet allting om oss borde det vara lätt att ta reda på om jag bränner min lön första veckan och sedan lever på nudlar eller rättar munnen efter matsäcken med god marginal.

Jag vill inte ta något lån, men det stör mig att om jag skulle vilja det kommer banken förutsätta att mina utgifter är fyra gånger högre än de egentligen är. I min omgivning finns nästan ingen koppling alls mellan inkomst och kreditvärdighet, men min bankerfarenhet sträcker sig till några veckors sommarjobb på 80-talet så jag ska inte försöka lära bankerna deras jobb.