Frukostbröd

Dags för ett nytt matbrödsrecept, till någras förtret och andras förakt. Denna gång några slags frukostfrallor med tuggmotstånd och utan matfett. Detta behövs:

vatten, 8 dl
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
sesamfrön, 0,5 dl
havregryn, 4 dl
vetemjöl, 12 dl

Sesamfrön valde jag för att jag hade det hemma. Det funkar säkert lika bra med linfrön eller något grövre.

Skalade sesamfrön.

Värm vattnet fingervarmt. Smula ner jästen och lös upp den med hjälp av en visp. Sedan ner med alla andra ingredienser. Blanda ordentligt med degkrokar.

Rätt kladdig deg.

Låt sedan degen jäsa en timme under bakduk.

Färdigjäst.

Klart för att skapa.

Dela upp degen i 24 bitar. Jag använde våg och siktade på 75 gram per bulle.

Sedan rundriver jag med mjölad hand. Vill du veta mer om rundrivandets ädla konst kan du lägga en halvminut på att titta här:

Lägg bullarna på plåtar och låt dem jäsa ytterligare en timme under bakduk. Sätt ugnen på 200 grader.

Före.

Efter.

In med brödet i ugnen tills färgen känns rätt. Det tar antagligen runt en kvart.

Klart! In med dem i frysen eller munnen.

Matleveranser i Stockholm

Trots att jag bor på löpavstånd från Stockholm undviker jag staden så ofta det går eftersom jag ogillar huvudstaden. Jag ogillar köerna, trängseln, oljudet och nästan allt annat.

Men ibland måste man och vid mitt senaste besök i staden noterade jag att trafiken (som kanske är det jag ogillar allra mest) är nedlusad av mopeder, motorcyklar, cyklar och mopedbilar som levererar mat. Det är Uber Eats, Wolt, Bolt, Foodora, Aptit, Godsmak och säkert ännu fler som jag inte lärt mig namnet på. En del av företagen samarbetar med restaurangerna, andra vänder sig direkt till matkunderna.

För mig som inte är i storstaden så ofta är utvecklingen dramatisk. Ta Bolt t ex. För bara några veckor sedan var en pensionerad löpare min enda association till ordet. Nu ser jag deras bilar och andra fordon överallt. Kör de inte mat kör de folk eller något annat.

När jag fortfarande någon gång åt restaurangmat hemma var det oftast pizza från någon lokal pizzeria. Den hämtade jag själv. Hämtpizza var ett begrepp som antagligen försvunnit eftersom konceptet att inte bara låta andra laga ens mat utan också att få den levererad verkar ha slagit ut alternativen.

Nästa steg?

Och det är inte gratis. Avgifterna hos de företag jag räknat upp verkar ligga på 29 kr och uppåt. Vi kan för enkelhets skull säga att snittet ligger på 40 kr, så tror jag inte att jag räknat för högt. Jag förstår att det är attraktivt för ett företag som vill bjuda personalen på mat när de jobbar över. Ska en anställd hämta ryker direkt minst en halvtimme, och nästa gång vill de vara två för att orka bära och så drar det iväg.

Men för dig som sitter hemma och inte orkar laga din egen mat, är det för mycket begärt att du åtminstone ska orka hämta den? Tydligen. Trots att bara leveransavgiften lätt skulle räcka till middag för åtminstone två personer om ni skulle resa er upp ur soffan.

Jag antar att fenomenet exploderat tack vare corona, men jag tror inte att det försvinner den dag majoriteten inser att vi är tvungna att dras med detta virus i samhället och ändå måste fortsätta leva. Folk är bekväma, ibland skrämmande bekväma, så de som fått smak på denna sedvänja kommer hitta skäl att fortsätta.

Jag har satsat pengar i slöhetstrenden genom att investera i sjukvård och diabetesforskning, men kanske borde man sätta en slant här med. Foodora finns på den tyska börsen i bolaget Delivery Hero, Uber Eats på den amerikanska genom Uber Technologies. Finns det fler intressanta börsnoterade bolag i latmansbranschen? Kanske en slöhögs-ETF jag missat?

Det näst bästa

Jag tror att det var när jag pratade arbetsliv på ”Onkel Toms stugas” podd som jag sa att det roligaste med arbetslivet är att säga upp sig. Nu låter jag som en fullständigt hopplös anställd, och det tror jag faktiskt inte att jag var, men det var en kick att lägga sin avskedsansökan på chefens bord. Särskilt om det var en dum jävel.

Som företagare får jag aldrig riktigt samma läge. Jag hoppar på uppdrag som antingen är tidsbestämda eller som löper planlöst under en tid, rinner ut i sanden eller försvinner ändå. Fast några kunder har jag haft under flera år, så jag går att jobba med.

Men jag kommer ihåg en textbyrå som jag jobbade för i ett par år. Dels med Chefen, men mest med en anställd tjej som jag kom bra överens med. Jag lärde mig vilken slags texter hon ville att jag skulle skriva och vi hade en rättfram och vänskaplig jargong. Men så slutade hon på företaget och lämnade över sitt jobb åt en annan tjej jag aldrig riktigt kom underfund med, vi kan kalla henne Psykfallet. Det funkade bra i några månader, men jag måste erkänna att jag aldrig förstod vari Psykfallets storhet bestod. Det var definitivt inte kommunikation.

Alla kan ju inte älska alla här i världen och jag har försökt att göra bra jobb till och med åt människor jag tyckt riktigt illa om. Så det funkade ändå, men till slut hade hon (som jag upplevde det) en riktigt dålig dag och istället för att på ett professionellt sätt samtala om den beställning hon ville göra hos mig satt vi och diskuterade något som skulle kunna kallas feministisk värdegrund. Jag insåg att här kommer vi inte enas och försökte gång på gång återknyta till uppdraget, men det var för sent. Hon kunde tydligen inte längre jobba med en person som inte hade hennes politiska grundsyn.

Trist eftersom jag hade funkat med alla andra på firman. Men var sak har sin tid och eftersom jag inte vill tjafsa på jobbet (eller ens privat faktiskt) slutade det med att jag skrev till hennes chef och förklarade att jag inte hade någon lust att få min professionalitet ifrågasatt när jag bara försöker göra mitt jobb, och avslutade med: ”Jag tror därför att det är bäst för alla inblandade om ni jobbar med andra skribenter och jag med andra kunder.”

Så var jag av med dem. Men häromdagen hörde Chefen av sig. Inte för att be mig skriva åt hans företag utan för att köpa reklam eller sponsrade inlägg på min blogg. Han kopplade uppenbarligen inte ihop mig med den Micke han tidigare anlitat som skribent.

Jag hade kunnat låtsas som ingenting eller berättat vem jag är, men ändå valt att tjäna pengar ihop med dem. Men Psykfallet finns fortfarande kvar på företaget och min idiottolerans har sjunkit, så jag berättade att hans anställda (här använde jag hennes riktiga namn istället) betedde sig för underligt för min smak senast det begav sig, kopierade in hela det brev jag skickade till Chefen då (som han för övrigt inte hade svarat på) och satte därmed punkt igen.

Inte lika skönt som att säga upp sig från en fast anställning, men i alla fall lite småmysigt. Och framförallt en god känsla att jag inte måste jobba med företag jag inte vill. Livet är för kort och kontot för fullt för att kröka rygg i onödan. Kaffe på det...

Kroppsvätskemat

Aftonbladet skriver om Lizette som använder sin överblivna bröstmjölk till muffins och milkshakes.

Eftersom det är för länge sedan förlossning för att hon ska kunna donera sin mjölk är alternativet att kasta den och hon är naturligtvis i sin fulla rätt att göra vad hon vill av sina egna kroppsvätskor. Ska hon bjuda andra på det tycker jag att hon borde informera dem om ingrediensen, men funkar det för dem har inga synpunkter. Ett något udda spartips bara. Däremot har jag svårt för motiveringen:

”Mitt syfte med detta är att normalisera användningen av bröstmjölk. Jag kommer att fortsätta baka och dela med mig av det så länge människor fortfarande tycker att det är äckligt och konstigt.”

För det första tror jag inte ett ögonblick på att normalisering skulle vara syftet och att hon kommer att dela med sig av sina recept så länge folk reagerar negativt. Jag tror istället att hon kommer att fortsätta så länge det genererar ”gilla” i sociala medier.

För det andra haltar argumentet om att allt naturligt är normalt i alla sammanhang. Jag kan komma på många saker, faktiskt flera andra kroppsvätskor, som anses ”äckligt och konstigt” i vissa situationer. Det är inte detsamma som att de skulle behöva en normaliseringsprocess, bara att var sak har sin plats.

Skulle ni äta bröstmjölksmuffins? Själv är jag tveksam. Komjölk från affären vet jag på ett ungefär vad den innehåller eftersom korna har en lättkontrollerad diet bestående av gräs och kraftfoder. Vad någon hippiebrud från Södermalm stoppat i sig är mer oförutsägbart. Kanske gräs där med. Men som någon skrev på Twitter: ”Hon kommer i alla fall aldrig behöva baka till förskolan.”

Vem är arbetare?

På 1 maj twittrade LO-basen ganska meningslöst om arbetare, men hon fick ett svar som jag tyckte var tänkvärt.

Naturligtvis svarade hon inte. Likt många makthavare använder hon enbart Twitter till att basunera ut sina åsikter, aldrig för dialog. Det hade annars varit intressant för jag tror att en stor anledning till att LO hela tiden tappar medlemmar är just oförmågan att förstå och företräda sina medlemmar. Traditionella LO-grupper som snickare och transportarbetare känner sig inte längre som arbetare, åtminstone inte på det sätt som LO definierar gruppen.

För att LO ska tycka att det är värt att företräda dig ska du inte spara i aktier eller starta företag, helst inte sträva framåt överhuvudtaget. Ändå var det väl det som var poängen med LO när organisationen bildades i slutet av 1800-talet, att ge arbetare en röst för att de skulle slippa vara i klorna på olika makthavare.

”I vårt förbund får man en larvig mössa.”

Det bästa sättet att få makt över sitt eget liv är att skaffa ett sparkapital, men nu är LO-pamparna en del av den makten som vill styra och ställa över ”den lilla människan” så det gillar de inte alls. Har de själva en enda LO-arbetare i sin bekantskapskrets? Vad är ens en arbetare? Om en arbetare får ihop ett sparande som ger ett visst oberoende, är han/hon då inte längre arbetare? Är LO:s medlemspotential människor som vill befinna sig på botten förstår jag att de har det motigt med rekryteringen.

Naiv Super

Så heter en bok skriven av norrmannen Erlend Loe om en vuxen människa som går i barndom. Jag kom att tänka på den när jag hörde talas om TV4:s tårdrypande reportage om 23-åriga Mari som träffade en man på Tinder som efter en dags ”Tinder-vänskap” (eller sex, som det hette förr) började be om att få låna pengar eftersom han hade ”bra affärer på gång”, men tydligen aldrig tidigare gjort en enda bra affär för några egna pengar hade han inte.

Mari såg dock en ”framgångsrik fasad” (jag visste inte att tiggeri från okända kunde misstas för framgångsrikt), så det slutade med att hon inte bara lånade ut alla pengar hon hade utan också maxade sin kredit (utan att fråga sig varför Mr Framgångsrik Fasad inte gjorde det själv), totalt 380000 kr. Pengar hon såklart aldrig såg röken av trots att killen åkte fast.

Men inte ens efter det inträffade tycks kvinnan se sin egen del i soppan. ”Att bli kär i fel person, det kan man ju inte riktigt rå för ibland.” Sant, det kan hända den bäste (fast nu hände det Mari, 23), men hur tusan kan man lämna över sina pengar till en människa man inte känner?

Tydligen ökar den här typen av bedrägerier, sol-och-vårare (efter en kontaktannons med signaturen ”Sol och vår” 1916, där fick ni lite meningslös fakta också) och jag har ingen bra lösning. Bevisläget måste vara hopplöst när man lämnat över pengar frivilligt. Mer ekonomiundervisning i skolan tror jag på, men det hade knappast hjälpt Mari som betett sig så bottenlöst aningslöst att jag inte tror att några studier biter.

Vad säger ni? Hur får man framtidens Marior (eller Bengtar för den delen) att inte kasta all rationalitet överbord så fort någon ler mot dem? Det sägs att kärleken är blind, men någon liten fraktion av något sinne måste väl ändå gå att behålla.

Kraftsamla mot skadliga politiker!

På ”arbetarnas dag” tänkte jag uppmärksamma att två förvirrade s-ministrar skrivit en förvirrad debattartikel med rubriken ”Samhället måste kraftsamla mot skadliga matvanor”.

Ta en kaka till du, jag ska inte skvallra.

Riktigt vad det är man vill kraftsamla emot är rätt otydligt. De konstaterar att fetman ökar och menar att det innebär ojämlikhet. Och det gör det, feta personer drabbas lättare av sjukdomar och en massa andra tråkigheter. Sedan försöker ministrarna göra detta till en klimatfråga, men det misslyckas de så grovt med att jag för deras skull tänkte ignorera den biten. Det som stör mig desto mer är detta:

”Regeringen ger i dag Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket i uppdrag att ta fram förslag till nationella mål för att ge en tydlig inriktning för arbetet med hållbar och hälsosam livsmedelskonsumtion i Sverige.”

Så att folk äter mer än de rör sig måste två myndigheter ta tag i med ”nationella mål, indikatorer och uppföljning”? Sedan skriver de: ”Det behöver vara enkelt att leva hållbart.” Vet ni vad, det är enkelt. I Sverige behöver ingen ha ”skadliga matvanor”. Bra mat är inte ens dyr, tvärtom! Men visst tusan är det ojämlikt! En del kan äta vad som helst medan andra måste kämpa järnet för att inte få övervikt. Vad ska ministrar och myndigheter göra åt det?

Skulle vi inte kunna göra så här att vi lever våra liv som vi vill? Politiker och myndigheter får gärna försöka hjälpa de som vill ha er hjälp, men ert uppdrag är faktiskt inte att uppfostra vuxna människor att äta morötter utan att se till att infrastruktur, sjukvård och sånt funkar. Har ni tid över – lägg en proposition om att halvera antalet ministrar, riksdagsledamöter och myndigheter.

Valborg

Fredag och valborg, en traditionell högtid. Jag kan på rak arm minnas tio valborgsmässoaftnar, vid brasor, någon hemmafest. Nästan alltid kallt, regn, blåst. Och även om det säkert finns något kul minne är det mest eländet jag kommer ihåg.

Valborg, midsommar och nyårsafton, dessa dagar var inte fest valfritt i min ungdom. Då skulle man festa, oavsett om det fanns någon vettig plan eller om man hamnade i en leråker utan vettiga transportmedel hem. Jag ångrar inga fylleslag, men var sak har sin tid och jag tycker att det är skönt att jag inte är 20.

Då har jag ändå bara pratat om kvällen 30 april, inte om morgonen 1 maj, när man vaknade upp med huvudet i skruvstäd och strupen torr ända ner till bröstkorgen. I bästa fall hemma, i värsta fall hade man en resa att se fram emot, illamåendes på en skakig buss som klippte varannan refug med bakhjulet.

Fan tro't...

I kväll dricker jag kaffe. Imorgon vaknar jag i min egen säng, troligen vid åttatiden. Utan huvudvärk och med plånboken intakt. Vill jag köra bil kan jag göra det, hur tidigt som helst utan att räkna efter eller vara orolig för att få blåsa.

Men med det sagt önskar jag alla en trevlig valborgsmässoafton, och ni som är unga bör betänka Magnus Jonssons visdomsord från 2007:

Ja' ä' inte bitter

Jag heter @bittermicke på Twitter. Inte för att jag är särskilt bitter, men har man ett vanligt namn har man att välja mellan att komma på något originellt eller att heta typ @mickelarsson31415926535. Mitt val har lett till att så fort jag twittrar något negativt får jag höra att jag valt ett bra namn (underförstått: egentligen är du bara sur för att du är så jävla misslyckad).

Men nej, jag är sällan bitter. Jag unnar andra att lyckas, särskilt om de har kämpat för det. Har de inte det blir det lite svårare, men kanske jämnar tur ut sig i det långa loppet, så då är det dem väl unt.

Jag tecknade Evolution Gaming när den introducerades på börsen. Det var ju en fräsch affärsidé med livecasino med riktiga dealers på nätet. Okej, det gick ju inte att ta patent på idén, men de var först så det borde väl gå att kräma ur lite pengar ur den innan konkurrenterna skulle hinna ikapp.

Det gick bra, aktien steg, men jag hade i vanlig ordning bara tilldelats en struntpost, så jag sålde den i väntan på ett köpläge längre fram. Men aktien fortsatte upp, så jag kom inte igen. Inte under hela 2015 och inte senare heller.

Så här niotusen procents uppgång senare skulle till och med min struntpost ha haft ett hyfsat värde även om jag bara hade stoppat den i byrålådan. Men det gjorde jag ju inte. Och den här våren tycks varenda människa ha berättat hur många kronor och/eller procent de tjänat på Evolution, eller ”Evo” som medlemmar i klubben för inbördes beundran tycks föredra.

Kul för er att det går bra. Verkligen, skitkul... Likt en börsens Tony Richardsson står jag här vid sidlinjen och applåderar med mina brutna handleder samtidigt som jag kräks i hjälmen. Skit ner er!

Dubbelt vansinne

Allt fler renoverar sitt kök till toppskick, samtidigt som genomsnittssvensken ägnar allt mindre tid i köket. Min lokala pizzeria har 2-3 bilar som kör runt take-away hela dagarna, och de är inte ensamma. Vi köper mer färdigmat än tidigare, antingen helfabrikat från matbutiken eller uppvärmd hämtmat.

Därför är trenden med dubbelugnar helt obegriplig. Använder man knappt en ugn behöver man inte två! I marknadsföringen står det att dubbelugn är bra för att få all mat färdig samtidigt. Släng alla fryspizzor i samma ugn då! Jag lagar mycket mat, även i ugn, men inte ens när jag bjudit tio pers på mat har jag känt behov av två ugnar.

En än galnare idé är att ha dubbla diskmaskiner. Det tidigaste tecknet på denna trend hittar jag i en forumtråd från 2008 på Familjeliv. Jag hade inte hört talas om att någon installerat två diskmaskiner förrän tio år senare, men nu gör jag det hela tiden. Så sent som förra veckan hörde jag en kompis berätta att han satt in dubbla diskmaskiner i sitt nybyggda kök.

Så i takt med att vi halverar köksanvändandet dubblar vi utrustningen. Var går gränsen – dubbla kaffebryggare, dammsugare, ismaskiner? Förresten, varför stanna i köket, dubbla badkar och dubbla duschkabiner kan ju matcha de dubbla handfaten många redan satt in i badrummet för att kunna borsta tänderna i stereo.

Vore det inte lika bra att köpa två hus eller lägenheter om man ändå ska ha dubbla uppsättningar av allt? Man skulle kunna tro att folk har dubbelt så mycket pengar än de vill ha, men där slutar dubbeltrenden.

Eget medhåll är bäst

Inom kultur och musik är det ett gammalt beprövat trick att uppmärksamma sig själv. Många är de artister som nominerat sig själva till priser och stipendier, röstat på sig själva eller signerat skivor i rätt butiker för att hamna på listorna, om inte skivbolaget helt sonika åkt runt och köpt upp sina egna skivor.

”Burken har köpt femtiotusen plattor – det är stabilt!”

Musikgruppen Bröderna Slut från Surahammar delade under många år ut ”Gyllene stödet” (ett guldfärgat cykelstöd) till någon artist de tyckte förtjänade stöd. De första tio åren gav de priset till sig själva. Det ska sägas att de jobbade med humor, men den humoristiska aspekten är svår att hitta när Youtube gör samma sak.

För jodå, Youtube, videosajten som de senaste åren mest gjort sig kända för att stänga av användare med ”fel” åsikter, och på ett enda kvartal raderat nio miljoner videos, har fått ”Free Expression Award”, ett yttrandefrihetspris sponsrat av Youtube.

Ibland är verkligheten så skruvad att det inte skulle gå att hitta på den, men det är onekligen kostnadseffektivt att lägga sina pengar på att sponsra sig själv. Möjligen lurar man också någon oupplyst stackare att man gör något för – och inte mot – yttrandefrihet.

Ännu billigare är det att klappa sig själv på axeln på nätet. Gör man det sofistikerat kan det se ut som externt medhåll. Fast då krävs det att man först loggar ut från sitt eget konto och loggar in på ett av ”supporterkontona”. Annars verkar man bara schizofrent underlig.

Dumhets-FOMO

”Finansinspektionen försöker varna småsparare för att ta för lättvindiga och ogrundade beslut om aktieplaceringar.”

Jag hade ingen aning om att FI såg sig själva som lekledare, ställföreträdande målsman eller jourhavande kompis! Om myndiga människor tror att börsen är ett dataspel där man har nio liv och option på frispel borde väl det i rimlighetens namn vara deras eget problem?!

Därmed inte sagt att dessa menlösa människor är oskyldiga till FI:s lekledartendenser. Så här säger finansinspektör Peter Hallström:

”Vi får ta emot en hel del klagomål från sparare som förlorat pengar och som tycker att de lurats att spara.”

I det läget att någon ringer FI för att hitta en syndabock för vad de själva gjort tycker jag att FI borde kontra med följande tre frågor:

1. Vem gjorde aktieaffärerna på ditt konto?
2. Är du myndig och tycker att du även fortsättningsvis ska ha ansvar för dina egna pengar?
3. Vill du uppfattas som en vuxen människa med alla de rättigheter och skyldigheter som medföljer?

”På med dumstruten och ställ dig i skamvrån.”

Är de inte villiga att underställa sig en förvaltare och avsäga sig rätten att rösta, ingå avtal och sköta sin egen ekonomi – lägg på luren.

Ond tjänsteman omyndigförklarar

Politiker och tjänstemän som beter sig illa har jag tagit upp förut, men detta exempel slår det mesta.

Det började med att Gislaveds kommun drog in läsken på kommunens äldreboenden. Officiellt var det inte ens en sparåtgärd utan handlade om att läsk är onyttigt. Det här gjorde de äldre arga, men också ägaren på servicebutiken Frendo i Eksjö som bestämde sig för att skänka 480 liter läsk till gamlingarna.

Det kunde ha blivit en solskenshistoria om det inte vore för att Gislaveds kommuns kostchef Eva Kullenberg är en ond och elak lite människa som då såg till att läsken kördes till soptippen. ”Vi tar inte emot gåvor”, säger hon, och försöker skylla transportkostnaden till tippen på den empatiske handlaren.

Mm, men gåvorna var inte till dig eller andra överbetalda småpåvar utan till de boende på två äldreboenden, vuxna människor fullt kapabla att avgöra vad de vill äta och dricka!

Nu är inte jag dietist som Eva Kullenberg, men å andra sidan är jag inte, som hon, medlem i Liberalerna (ni vet, partiet som hatar fria individuella val) och har inte heller någon annan diagnosticerad mentalsjukdom, så därför tänkte jag ändå tycka till.

Det stora problemet med äldre människors kosthållning är inte att de äter fel utan att de inte äter alls. Jag tror knappast att det påverkar deras hälsa negativt om de dricker läsk till maten. Och återigen, det handlar om vuxna människor, de flesta har varit myndiga i sju decennier! Hur påverkar det deras livsgnista att kommunens tjänstemän inte tycker att de är värda att få välja måltidsdryck?!

Jag har sagt det förut och säger det igen. Jag önskar ingen att på ålderns höst bli beroende av svensk kommunbyråkrati och politiker.

Effektiv bakning

Att det kräver en massa tid att baka är en seglivad myt. Möjligen är det ibland av slöhet, men ännu oftare av okunskap, som det hävdas att man måste välja mellan heltidsjobb och hembakt bröd. Nu när jag bakat allt mitt bröd i över ett halvår är jag förvånad över hur lätt det är. Det kräver framförhållning, men inte särskilt mycket arbetstid.

Jag ska illustrera vad jag menar genom att visa den effektiva baktiden. Jag använder ett recept jag redan bloggat om, men principen är densamma för allt bröd.

Bakningen går att dela in i följande sju etapper:

1. Värm vatten, lös upp jästen och blanda ihop alla ingredienser (5,5 minuter).
2. Jäsning (30 minuter).
3. Smörj formar och häll ner degen där (3 minuter).
4. Jäsning (30 minuter).
5. In med brödet i ugnen (0,5 minut).
6. Grädda (30 minuter).
7. Ta ut brödet – i tid! (1 minut)

Det är alltså bara fyra av sju punkter som kräver bagarens medverkan, totalt 10 minuter, mot 90 minuter då degen sköter sig själv. Så här ser arbetstiden ut, men lite uppspeedad så att ni slipper följa mitt liv i realtid.

Fast även tio minuter är ju tid man kan lägga på något annat, kan någon invända. Ja, jag vet ju inte vad ni gör på dagarna, men ni kanske har någon dötid att utnyttja. Dra ihop degen medan du lagar mat. Baka när du ändå kokar potatis eller steker fläsk. Lyssna på radio, titta på tv eller prata i telefon samtidigt. Kanske inte i kombination med degkroksbearbetningen, då skulle den du pratar med bli irriterad. Men det jobbet tar tre minuter. Har du inte tre lediga minuter i veckan är bröd ditt minsta problem.

Gör om, gör rätt – inte remake!

SVT ska göra en ny version av Vi på Saltkråkan, utspelad i ett nutida Sverige. Jag fattar om den gamla inspelningen dammar lite, när Stina (nu 63) snart är den enda som inte gått i pension, och när bombnedslaget Malin... inte längre är det.

Fast är det så farligt om tv-serier inte är fräscha? Kan man inte låta en gammal serie åldras istället för att prompt modernisera den? Mem-makare på Twitter har såklart spånat friskt om ifall Båtsman kommer heta Båtshen och vara afghanhund istället för s:t bernard, farbror Melker blir farbror Muhammed och fiskargubben Söderman transsexuell tofuodlare.

Ärligt talat, inget av detta skulle förvåna mig, och jag hade inte sett den oavsett. Jag är typen som helst läser boken istället för filmen och skyr så kallade ”remakes” som pesten. SVT har visserligen snudd på obegränsad budget och vd Hanna Stjärne tycks se politisk indoktrinering som sitt främsta uppdrag, men gör då något nytt för pengarna!

Inte sååå nytt kanske.

För det är bara att titta på historien, sådana här nyproduktioner blir aldrig bra. Kolla på Jönssonligan eller för den delen Åsa-Nisse, som ju i ärlighetens namn inte var så vidare värst ens i originaluppsättning. Originalet är alltid bättre än kopian. Det gäller inte bara tv utan alla produkter. Har du inte tänkt göra något unikt kan du lika gärna skita i det. 

Det började som en skakning på OMX

I början av veckan fick vi ett par riktigt sura börsdagar, men istället för att återigen spekulera i om detta är början till slutet har jag funderat över hur Mikael Wiehe kommer att sammanfatta läget ifall den riktiga kraschen kommer. Kanske så här.

Det började som en skakning på OMX.
Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att börsindex sprungit läck.
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.

Du sålde Footway åt barnen och några stycken av din SPAC.
Jag sålde olja, jag tänkte att råvaror är säkert kallt.
När vi gick in för att kolla orderböcker börja' säljarna strömma till.
Jag såg en tår, eller var det kanske en droppe bubbel på din kind?

Vi följde pilar som angav nedgången för DAX.
Det var i mitten av Q2, med Q1:or på ingång strax.
Vi var rätt många, men alla tog det ganska lugnt.
Det var väl bara en herre från Tredje AP som trängde sig lite dumt.

Vi träffa' en nivå vi passerade förut
och presentera' teorier om att raset nog snart är slut.
När vi försökte logga in på Nordnet sa kundtjänst att bank-ID inte gick.
Det var visst drivrutinen till nåt certifikat som servern aldrig fick.

Vi gick till Spy Bar där vi fick köa för champagne.
Sen skålade vi för Warren Buffett och för varann.
Nu börja' index att sjunka snabbare, kurvans lutning var ganska stor.
Många hoppa' sina positioner, men vi beslöt att stanna kvar ombord.

Sen lämna' poddarna skeppet för att söka riktigt kneg,
men vi stod kvar där på Spyan och tjuvhöll på vår deg.
Vi tänkte, marknaden är för stor och kall och vild
och i arbetsmarknadspolitiska åtgärder fanns inte plats för en enda till.

Sen spela' diskjockeyn remixer av E-Type och annan skit.
Det kändes lite fånigt, men ändå rätt typiskt för just vår tid.
Vi har förlorat den allra sista gnuttan cash,
men får vi in nåt ska vi tanka Evolution fram till nästa krasch.

Originalet är också helt okej.

Imorgon kommer ett riktigt blogginlägg om något verkligt ämne. För som vi alla vet är ju börskrascher en historisk myt som möjligen aldrig inträffat och som i alla lägen aldrig mer kommer att ske.

Omställningsstöld

GT har skrivit en – numera låst - artikel om politikers fallskärmar, eller ”omställningsstöd”. Eller egentligen inte om själva stöden, utan det faktum att politiker skaffar nytt jobb och ändå behåller ersättningen som från början var avsedd som ett tillfälligt skyddsnät.

De flesta vill inte kommentera när de blir konfronterade. De hänvisar till gällande regler (som de tillsammans med sina kompisar infört) och lägger på luren när det ifrågasätts om det är moraliskt att aktivt söka och behålla ett stöd man inte behöver.

”Flera tjänstemän ute i kommunerna menar att det faktum att politikerna själva måste ansöka om stödet har setts som en garant för att systemet inte skulle missbrukas.”

Ack, så de bedrog sig när de blandade ihop politiker med människor med moral och känsla för rätt och fel. Särskilt lustigt blir det när moderaten Dick Bengtsson tog ut bidrag och satsade pengarna i sina bolag med de i sammanhanget intressanta namnen Vinstmaximering i Sverige AB och Caractaer Konsult & Invest AB. Skulle jag köpa aktier i något av dem hade jag valt det första. Bengtsson verkar ju mycket bättre på vinstmaximering än på karaktär.

Av de nitton granskade politikerna verkar det ändå vara just en moderat som är den enda som gjort det rimliga, att sluta ta emot omställningsstöd när hon fått nytt jobb. Men jag skulle vilja backa bandet ytterligare och ta upp två aspekter som inte nämns.

1. Det pratas om hur utsatta politiker är, att de riskerar arbetslöshet på dagen. Det är visserligen inte sant, exempelvis en riksdagsplats är en fyra år lång projektanställning där man till skillnad från alla andra jobb, möjligen med undantag för påve, inte kan avsättas. Men politiker ska ju ha så hög kompetens (det är så man motiverar deras extremt höga arvoden), så varför behöver de ens dessa omställningsstöd? Det borde väl räcka med vanlig a-kassa, som alla andra får nöja sig med?

2. Hur kan detta fortgå? Hur kan dessa bidragsparasiter röra sig på stan utan att det blir upplopp? Varför tvingas de inte emigrera för att överleva? Och hur kommer det sig att någon enda människa fortfarande kan tänka sig att rösta på ett parti som varit med att ta fram regler som gör det möjligt att ta ut en skattefinansierad ersättning vid sidan av sitt jobb utan någon som helst motprestation?

Jag är inte ute efter krig, men jag tror att samhället vore bättre om fler sa sin mening, som denne  brittiske pubägare när ”hans” partiledare kom på besök. Eller åtminstone försökte göra det.

Kvaliteten på vitvaror och dess ägare

Fler än jag har undrat hur det kommer sig att vitvaror som tidigare kunde hålla i 30 år plötsligt bara håller i tio, nu även SVT.

Jag tror inte att det är en stor konspiration för att få oss att handla oftare utan snarare beror på att man prispressar komponenterna så mycket att det till slut vore ett rent under om inte några vitala delar ger upp. Teknikutvecklingen ökar antalet grejer som kan gå sönder och gör det dessutom olönsamt att reparera.

En mening i artikeln talar också emot konspirationsteorin:

”Under de senaste tio åren har vi sett allt fler felfria produkter som kommer in till återvinning efter att man renoverat sitt kök i hemmet eller att det görs större utbyten i hyreshus.”

Varför skulle tillverkarna lägga energi på att få sina maskiner att gå sönder när kunderna ändå byter ut dem i förtid? Det vore ju verkligen ett slöseri för vitvarubolagen. Och även om jag inte är förvånad blir jag lite tröttare på mänskligheten. Här talas det vitt och brett om hur viktigt det är med miljön och vad fint det är med återbruk. Ändå orkar många inte ens ge bort sina fungerande vitvaror.

När jag rev ut köket i min lägenhet gav jag kyl/frys till min mamma som hade en äldre version i samma storlek (som vi sålde på Blocket). Den gamla spisen med glaskeramikhäll såldes för 1200 kr och allt jag behövde göra var att svara i telefon och öppna dörren för köparen som släpade ut den helt själv. Bänkdiskmaskinen hade jag redan vid inflyttningen gett bort till en kompis (ingen diskmaskin i min bostad).

Det blir säkert svårare och svårare att köpa kvalitativa grejer som håller länge, men jag försöker i alla fall. Min gamla teflonpanna byttes ut mot en gjutjärnspanna och förra gången jag köpte hårtrimmer blev det en Moser, som var sex gånger dyrare än de billigaste, men som jag hade hört av flera ska hålla i decennier. Jag har inte främst gjort detta för miljöns skull utan för min egen plånboks, men allt som oftast sammanfaller ju dessa intressen.

Är jorden rund och staten djup?

Vissa nyhetsrubriker bara häpnar jag över. En sådan var att det ”saknas evidens” (eller belägg som man säger på svenska) för att språkkrav leder till ökad integration. Det menar Uppsala Universitet och några andra, icke namngivna lärosäten som tror att de är politiska föreningar.

Det finns mycket man kan ifrågasätta med regeringens utredning. Man kan fundera över om svenskt medborgarskap i sig öppnar några dörrar eller om integration av invandrare ens är eftersträvansvärt, men att det är lättare att integrera sig i ett land vars språk man behärskar kräver väl knappast vetenskapliga studier?

Finns det i så fall inga studier på att det är lättare att anpassa sig till något om man själv vill det? För vill man inte ens lära sig svenska vill man väl knappast bli en del av det svenska samhället? Det diskuteras ibland om man kan bli svensk, men nog kan väl alla enas om att man inte kan bli det av misstag?

Men okej, vi leker med tanken på att det saknas belägg (förlåt, ”evidens” menar jag) för tesen. Behövs det? Nu kanske jag blir lite väl filosofisk, men om det inte finns vetenskapliga studier på att man blir blöt om man hoppar i sjön, betyder det att man inte blir det eller likt Jesus kan gå på vatten? Och varför är universiteten och övriga skattefinansierade aktivister remissinstanser? Visst kan man kasta ur sig frågor till dem, men den enda egentliga remissinstans jag vill se är väljarkåren.

En gång vart fjärde år...

Dagens Industris politiske papego... redaktör PM Nilsson kallar den djupa staten i Sverige för en myt, men här har vi ett okontroversiellt förslag om att införa en tam variant av något som borde vara självklart i världens alla länder, och vad händer?

Den myndighet som ska hantera proven vägrar eftersom de inte anser att det är deras jobb, universiteten vill inte genomföra proven eftersom de tycker att deras jobb är att ”attrahera unga människor, studenter och forskare och vill att de också ska kunna stanna kvar i landet” istället för att utbilda studenter efter gällande läroplaner, länsstyrelserna tror inte att språkkrav gör nytta och Migrationsverket verkar mest vilja tala om vem som ska få dispens från reglerna utifall att de införs.

Vilket ju inte kommer hända såvida inte statsministern själv ska rätta proven med hjälp av Anders Ygeman och Nyamko Sabuni (utifall att hennes parti skulle trotsa tyngdlagen och överleva riksdagsvalet). Lycka till, säger jag. De lär behöva det.

Köksrenovering

Vissa blogginlägg drar jag ihop på en kvart och kräver minimalt av förarbete. Detta är inte ett av dem.

När jag byggde mitt kök valde jag mörkbruna träskåp. Det var Ikeas enda mörka inredning för det var redan då hundra nyanser av vitt som gällde. Jag har gillat mitt mörka kök och tagit väl hand om det, men har för avsikt att sälja lägenheten och är inte dummare än att jag förstår att det inte är vad marknaden vill ha.

Då finns två vägar att gå, att sälja i befintligt skick eller renovera. Jag tror att det är dålig ekonomi att renovera köket från grunden. Det skulle kosta mig hundratusen och troligen skulle köparna ändå riva ut det. Kanske om lägenheten hade varit värd tio miljoner, men det här är en tvåmiljoners.

Att behålla inredningen och måla om den kändes däremot görbart. Även där finns två vägar, att lämna in luckorna på lackering och låta en proffsmålare göra resten på plats, eller att göra allt själv. Jag valde DIY-alternativet som bara kostade mig 2300 kr för färg, mikrofiberrollers, penslar, slippapper, målartvätt och maskeringstejp.

Och arbetstid! Att måla ett tak tar bara någon timme, men lägg till spackling, slipning, maskering och rengöring av verktyg, omgivning och dig själv och du har ett helt helgprojekt. Om det flyter.

Köksskåp, luckor och lådfronter är än värre. De ska demonteras, målartvättas, slipas, tvättas igen och maskeras. Sedan är det dags för målning. Två vändor grundfärg och två med slutfärgen. Men demonterade dörrar kan inte målas samtidigt på fram och baksida, så då är vi uppe i åtta målningstillfällen. Lite så här såg det ut:

Med tolv timmars torktid och behov av dagsljus för att måla tar processen en dryg vecka även om man målar varje dag. Dessutom är det nästan omöjligt att måla allt på en gång om man inte hyr en lokal och målar i tolvtimmarspass. Jag delade upp mina luckor/fronter i tre omgångar, därtill kom de fasta skåpen, så jag målade i stort sett varje dag i en hel månad.

Det är en sak om man kan stänga dörren om renoveringen och glömma bort den emellanåt, men jag bor och jobbar i min bostad, och använder köket minst tre gånger per dag. Även om man vet att det är övergående blir man till slut nästan galen på synen av skyddspapper och lukten av färg.

Men till slut kommer dagen (eller dagarna) då man kan ta bort maskeringstejpen, dammsuga golvet, torka ur och fylla skåpen.

Här är en film på det färdiga resultatet.

Jag är positivt överraskad. Med bra verktyg och hårt jobb kan en glad (nåja) amatör som jag få till ett proffsigt slutresultat för nästan inga pengar alls. Om det höjer värdet på min bostad kommer jag aldrig veta säkert, men det skulle förvåna mig om jag inte får bra ”timpenning” för min insats.

Redeye ”briljerar”

Jag är inget stort fan av teknisk analys, men brukar ändå kolla in Redeyes tips i Placeras morgonrapport, de är ju ändå gratis. För det mesta föreslår de köp av en aktie som redan gått upp massor, med en förväntad tioprocentig uppgång ”på medellång sikt”. Var gränsen går mellan kort och medellång är oklart.

Men häromdagen kom ett tips som skilde sig från mängden. Det var för kontanthanteringsföretaget Loomis:

Motståndet vid 250 bröts en dryg månad innan tipset skickades ut. Faktum är att när Redeye-tipset kom stod aktien i 273 kr. Målkursen 278 vore en uppgång på 1,8 procent. Jag vet inte vad ni hoppas på när ni köper en aktie, men givet att investeringar i aktier inte är riskfria vill jag ha lite högre potential än så. Annars kan jag lika gärna låta pengarna sitta på ett bankkonto med ränta.

Men den uppmärksamme läsaren – och jag – ser att köp rekommenderas i intervallet 250-251 kr, alltså vid en nedgång på 8 procent. Ser det ut som ett rimligt scenario den närmaste tiden?

11 mars var den senast nere i 251 kr.

Jag tyckte inte det och hade för övrigt nyss sålt mina Loomis-aktier. Jag gillar bolaget, så om kursen skulle störtdyka utan anledning på en i övrigt stillastående börs skulle jag absolut kunna tänka mig att köpa tillbaka posten. Men det är inget jag planerar för, lika lite som jag planerar för vad som händer om Helvetet fryser till is och grisar flyger.

Jag tänkte att någon gjort fel. Om tipset skrivits 14 mars istället för 14 april hade jag fattat det (och med facit i hand hade det då varit ett bra förslag). Eftersom jag inte hittade Redeye på Twitter (fast tydligen fanns de där) och jag inte hade lust att leta upp ett företag jag inte ens är kund hos skrev jag en blänkare till Avanza, som ju står bakom Placeras morgonrapporter. De dubbelkollade med Redeye och lät sedan meddela att ”om kursen går ner till 250kr, då föreslås köp. Blir det ingen rekyl, så föreslås inte heller något köp”. Jag erkänner, där brann det lite i mitt proppskåp:

Ja, lite tramsvarning, men det var faktiskt inte jag som började. Och även om jag spetsar till det lite menar jag det jag skriver. Poängen med aktietips måste väl vara att förutsättningarna för tipset rimligen ska kunna inträffa. Annars kan man ju tycka att alla aktier i vinstdrivande bolag som tokrasar utan synbar anledning blir köpvärda då – men först då.

Det är ändå våra pengar

”Så kommer du inte säga om du blir sjuk” får man höra när man vill ha en mindre stat och lägre skatter, men det är ju våra pengar även om de tar vägen via staten. De som tycker att ”det är häftigt att betala skatt” tycks tro att 2+2=5 när staten tar in skattepengar när det snarare är tvärtom, att 2+2=3 eftersom den fjärde kronan sprättas iväg på kommunala ”tänkarhattar”, svenskt socialbidrag till Iraks försvarsminister och Afghanistans rikspolischef, eller något annat som inte gagnar skattebetalarna.

”Ey, jag behöver klippa mig också! BETALA!!!”

Fick vi behålla mer av våra egna pengar skulle vi ha råd att betala våra egna kostnader. All verksamhet utanför svenska staten är inte dyr. Jag hörde om en svensk familj som hade bott i Tyskland, men flyttat tillbaka till Sverige. Eftersom de hade kvar tyska vänner var de ofta där och kom på att det var billigare för dem att gå till tandläkare i Tyskland och betala fullt pris som turister än att nyttja subventionerad svensk folktandvård. Varför, är tyska löner lägre eller är det så att endast Sverige har svensk byråkrati? Jag vet många som passat på att göra omfattande hälsokontroller på utlandssemestern. I den mån det ens går att göra i Sverige är det skitdyrt.

Jag opererade hjärtat i höstas. Region Stockholm ville inte erbjuda mig detta, antagligen för att deras kö redan är mer än årslång. Men innan jag åkte utomlands för operation kollade jag med en svensk privatklinik. De skulle ha strax under hundratusen. Mycket pengar för ett par timmar på operationsbordet och en dags observation, men en genomsnittlig löntagare betalar betydligt mer i skatt på ett enda år.

Jag vill ha en stat och tycker att det är bra om ”det allmänna” kan hjälpa dem som inte har råd, men be mig inte känna tacksamhetsskuld för att jag ibland får återbäring på mina egna skattepengar.

Att skala ner börsposter

Det här må vara ett tacksamt problem, men även sådana måste hanteras. Om man köper en skaplig post av en fond eller aktie, alltså ungefär för den mängd pengar man vill ha i pappret, och så går det bra, vad gör man då?

Tjänar man 10 procent är det såklart frid och fröjd. 20 också. Men någonstans längs vägen hamnar man i en obekväm position, förutsatt att man inte ser investeringen som fullvärderad eller mer än det, för då är det ju bara att hiva iväg hela innehavet.

Jag ska beskriva två exempel i min portfölj, så får vi se om vi kan bli kloka ihop. Först ut, fönstertillverkaren Inwido. Det är ett fint bolag jag gillat länge, men jag har alltid tyckt att aktien varit för dyr. Men så i april förra året stod stjärnorna rätt. Ett virus hade pressat det mesta på börsen. Nu började det stiga igen, men jag tyckte att den fortfarande var billig. Q1-rapporten såg bra ut och jag slog till samma dag.

Ibland skalar jag in mig långsamt, men här köpte jag en ganska bra hög med aktier direkt. Hur som helst steg den direkt, så jag nöjde mig med de jag fått. Efter en månad var den upp 10 procent, efter ytterligare en månad 20 procent. Jag såg inte fönster som ett klockrent ”corona-case”, men kanske lite för det renoverades mycket i somras. Dessutom nämns den allt oftare som en miljöaktie eftersom energieffektiva fönster innebär mindre el, gasol eller vad man nu eldar med. Så jag höll kvar aktierna.

Och på den vägen är det. Efter ett knappt år är min aktiepost upp 164 procent och mitt klart största aktieinnehav. I årsredovisningen skrev vd:n att även 2021 inletts positivt med en stark orderbok. Jag tänker att säger man det 29 mars borde siffrorna för första kvartalet också bli rätt okej. P/E-talet är 17 och en liten utdelning (3 %) hägrar. Det känns inte som ett överpris.

Samtidigt är jag nu lite väl tung i detta innehav, så kanske borde jag sälja hälften. Hur hade ni gjort? Att skala in sig känns naturligt. Går det upp har man tjänat pengar, går det ner får man köpa fler aktier till rabatt. Men att sälja en del känns alltid som en garanti för missnöje. Går det ner förlorar man pengar. Går det upp surar man över att man har sålt för billigt.

Men vi ska ta ett ännu knepigare exempel. Nu är det väl knappast någon som har börsinnehav på en vanlig aktiedepå med reavinstskatt på eventuell vinst, men jag fick det när jag ärvde andelar i globalfonden Handelsbanken Global Tema.

Den har gått ganska bra, men den relativt höga förvaltningsavgiften hade gjort att jag sålt direkt om det inte vore för kombinationen depå och hög vinst. När man ärver värdepapper övertar man också anskaffningsvärdet och i skrivande stund är mitt innehav +689 procent!

Eftersom vinsten är över 400 procent kan jag använda schablonmetoden vid försäljning, alltså räkna 20 procent av försäljningspriset som omkostnadsbelopp, men skatten blir ju ändå gigantisk. Vad gör jag, river av plåstret på en gång eller väntar så länge det går för att skjuta upp skatten? Eller är det skalning som gäller även här?

Det var dagens huvudvärk.