Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Dags för ett nytt matbrödsrecept,
till någras förtret och andras förakt. Denna gång några slags
frukostfrallor med tuggmotstånd och utan matfett. Detta behövs:
Sesamfrön valde jag för att jag hade
det hemma. Det funkar säkert lika bra med linfrön eller något
grövre.
Skalade sesamfrön.
Värm vattnet fingervarmt. Smula ner
jästen och lös upp den med hjälp av en visp. Sedan ner med alla andra ingredienser.
Blanda ordentligt med degkrokar.
Rätt kladdig deg.
Låt sedan degen jäsa en timme under
bakduk.
Färdigjäst.
Klart för att skapa.
Dela upp degen i 24 bitar. Jag använde
våg och siktade på 75 gram per bulle.
Sedan rundriver jag med mjölad hand.
Vill du veta mer om rundrivandets ädla konst kan du lägga en
halvminut på att titta
här:
Lägg bullarna på plåtar och låt dem
jäsa ytterligare en timme under bakduk. Sätt ugnen på 200 grader.
Före.
Efter.
In med
brödet i ugnen tills färgen känns rätt. Det tar antagligen runt en kvart.
Trots att jag bor på löpavstånd från
Stockholm undviker jag staden så ofta det går eftersom jag ogillar
huvudstaden. Jag ogillar köerna, trängseln, oljudet och nästan
allt annat.
Men ibland måste man och vid mitt
senaste besök i staden noterade jag att trafiken (som kanske är det
jag ogillar allra mest) är nedlusad av mopeder, motorcyklar, cyklar
och mopedbilar som levererar mat. Det är Uber Eats, Wolt, Bolt,
Foodora, Aptit, Godsmak och säkert ännu fler som jag inte lärt mig
namnet på. En del av företagen samarbetar med restaurangerna, andra
vänder sig direkt till matkunderna.
För mig som inte är i storstaden så
ofta är utvecklingen dramatisk. Ta Bolt t ex. För bara några
veckor sedan var en pensionerad löpare min enda association till
ordet. Nu ser jag deras bilar och andra fordon överallt. Kör de
inte mat kör de folk eller något annat.
När jag fortfarande någon gång åt
restaurangmat hemma var det oftast pizza från någon lokal pizzeria.
Den hämtade jag själv. Hämtpizza var ett begrepp som antagligen
försvunnit eftersom konceptet att inte bara låta andra laga ens mat
utan också att få den levererad verkar ha slagit ut alternativen.
Nästa steg?
Och det är inte gratis. Avgifterna hos
de företag jag räknat upp verkar ligga på 29 kr och uppåt. Vi kan
för enkelhets skull säga att snittet ligger på 40 kr, så tror jag
inte att jag räknat för högt. Jag förstår att det är attraktivt
för ett företag som vill bjuda personalen på mat när de jobbar
över. Ska en anställd hämta ryker direkt minst en halvtimme,
och nästa gång vill de vara två för att orka bära och så drar
det iväg.
Men för dig som sitter hemma och inte
orkar laga din egen mat, är det för mycket begärt att du
åtminstone ska orka hämta den? Tydligen. Trots att bara
leveransavgiften lätt skulle räcka till middag för åtminstone två
personer om ni skulle resa er upp ur soffan.
Jag antar att fenomenet exploderat tack
vare corona, men jag tror inte att det försvinner den dag
majoriteten inser att vi är tvungna att dras med detta virus i
samhället och ändå måste fortsätta leva. Folk är bekväma,
ibland skrämmande bekväma, så de som fått smak på denna sedvänja
kommer hitta skäl att fortsätta.
Jag har satsat pengar i slöhetstrenden
genom att investera i sjukvård och diabetesforskning, men kanske
borde man sätta en slant här med. Foodora finns på den tyska
börsen i bolaget Delivery Hero, Uber Eats på den amerikanska genom
Uber Technologies. Finns det fler intressanta börsnoterade bolag i
latmansbranschen? Kanske en slöhögs-ETF jag missat?
Jag tror att det var när jag pratade
arbetsliv på ”Onkel Toms stugas” podd som jag sa att det
roligaste med arbetslivet är att säga upp sig. Nu låter jag som en
fullständigt hopplös anställd, och det tror jag faktiskt inte att
jag var, men det var en kick att lägga sin avskedsansökan på
chefens bord. Särskilt om det var en dum jävel.
Som företagare får jag aldrig riktigt
samma läge. Jag hoppar på uppdrag som antingen är tidsbestämda
eller som löper planlöst under en tid, rinner ut i sanden eller
försvinner ändå. Fast några kunder har jag haft under flera år,
så jag går att jobba med.
Men jag kommer ihåg en textbyrå som
jag jobbade för i ett par år. Dels med Chefen, men mest med en
anställd tjej som jag kom bra överens med. Jag lärde mig vilken
slags texter hon ville att jag skulle skriva och vi hade en rättfram
och vänskaplig jargong. Men så slutade hon på företaget och
lämnade över sitt jobb åt en annan tjej jag aldrig riktigt kom
underfund med, vi kan kalla henne Psykfallet. Det funkade bra i några
månader, men jag måste erkänna att jag aldrig förstod vari
Psykfallets storhet bestod. Det var definitivt inte kommunikation.
Alla kan ju inte älska alla här i
världen och jag har försökt att göra bra jobb till och med åt
människor jag tyckt riktigt illa om. Så det funkade ändå, men
till slut hade hon (som jag upplevde det) en riktigt dålig dag och
istället för att på ett professionellt sätt samtala om den
beställning hon ville göra hos mig satt vi och diskuterade något
som skulle kunna kallas feministisk värdegrund. Jag insåg att här
kommer vi inte enas och försökte gång på gång återknyta till
uppdraget, men det var för sent. Hon kunde tydligen inte längre
jobba med en person som inte hade hennes politiska grundsyn.
Trist eftersom jag hade funkat med alla
andra på firman. Men var sak har sin tid och eftersom jag inte vill
tjafsa på jobbet (eller ens privat faktiskt) slutade det med att jag
skrev till hennes chef och förklarade att jag inte hade någon lust
att få min professionalitet ifrågasatt när jag bara försöker
göra mitt jobb, och avslutade med: ”Jag tror därför att det är
bäst för alla inblandade om ni jobbar med andra skribenter och jag
med andra kunder.”
Så var jag av med dem. Men häromdagen
hörde Chefen av sig. Inte för att be mig skriva åt hans företag
utan för att köpa reklam eller sponsrade inlägg på min blogg. Han
kopplade uppenbarligen inte ihop mig med den Micke han tidigare
anlitat som skribent.
Jag hade kunnat låtsas som ingenting
eller berättat vem jag är, men ändå valt att tjäna pengar ihop
med dem. Men Psykfallet finns fortfarande kvar på företaget och min
idiottolerans har sjunkit, så jag berättade att hans anställda
(här använde jag hennes riktiga namn istället) betedde sig för
underligt för min smak senast det begav sig, kopierade in hela det
brev jag skickade till Chefen då (som han för övrigt inte hade
svarat på) och satte därmed punkt igen.
Inte lika skönt som att säga upp sig
från en fast anställning, men i alla fall lite småmysigt. Och
framförallt en god känsla att jag inte måste jobba med företag
jag inte vill. Livet är för kort och kontot för fullt för att
kröka rygg i onödan. Kaffe på det...
Eftersom det är för länge sedan
förlossning för att hon ska kunna donera sin mjölk är
alternativet att kasta den och hon är naturligtvis i sin fulla rätt
att göra vad hon vill av sina egna kroppsvätskor. Ska hon bjuda
andra på det tycker jag att hon borde informera dem om ingrediensen,
men funkar det för dem har inga synpunkter. Ett något
udda spartips bara. Däremot har jag svårt för motiveringen:
”Mitt
syfte med detta är att normalisera användningen av bröstmjölk.
Jag kommer att fortsätta baka och dela med mig av det så länge
människor fortfarande tycker att det är äckligt och konstigt.”
För det första tror jag inte ett
ögonblick på att normalisering skulle vara syftet och att hon
kommer att dela med sig av sina recept så länge folk reagerar
negativt. Jag tror istället att hon kommer att fortsätta så länge
det genererar ”gilla” i sociala medier.
För det andra haltar argumentet om att
allt naturligt är normalt i alla sammanhang. Jag kan komma på många
saker, faktiskt flera andra kroppsvätskor, som anses ”äckligt och
konstigt” i vissa situationer. Det är inte detsamma som att de
skulle behöva en normaliseringsprocess, bara att var sak har sin
plats.
Skulle ni äta bröstmjölksmuffins?
Själv är jag tveksam. Komjölk från affären vet jag på ett
ungefär vad den innehåller eftersom korna har en lättkontrollerad
diet bestående av gräs och kraftfoder. Vad någon hippiebrud från
Södermalm stoppat i sig är mer oförutsägbart. Kanske gräs där
med. Men som någon skrev på Twitter: ”Hon kommer i alla fall
aldrig behöva baka till förskolan.”
På 1 maj twittrade LO-basen ganska
meningslöst om arbetare, men hon fick ett svar som jag
tyckte var tänkvärt.
Naturligtvis svarade hon inte. Likt
många makthavare använder hon enbart Twitter till att basunera ut
sina åsikter, aldrig för dialog. Det hade annars varit intressant
för jag tror att en stor anledning till att LO hela tiden tappar medlemmar är
just oförmågan att förstå och företräda sina medlemmar.
Traditionella LO-grupper som snickare och transportarbetare känner
sig inte längre som arbetare, åtminstone inte på det sätt som LO
definierar gruppen.
För att LO ska tycka att det är värt
att företräda dig ska du inte spara i aktier eller starta företag,
helst inte sträva framåt överhuvudtaget. Ändå var det väl det
som var poängen med LO när organisationen bildades i slutet av
1800-talet, att ge arbetare en röst för att de skulle slippa vara i
klorna på olika makthavare.
”I vårt förbund får man en larvig
mössa.”
Det bästa sättet att få makt över
sitt eget liv är att skaffa ett sparkapital, men nu är LO-pamparna
en del av den makten som vill styra och ställa över ”den lilla
människan” så det gillar de inte alls. Har de själva en enda
LO-arbetare i sin bekantskapskrets? Vad är ens en arbetare? Om en
arbetare får ihop ett sparande som ger ett visst oberoende, är
han/hon då inte längre arbetare? Är LO:s medlemspotential
människor som vill befinna sig på botten förstår jag att de har
det motigt med rekryteringen.
Så heter en bok skriven av norrmannen
Erlend Loe om en vuxen människa som går i barndom. Jag kom att
tänka på den när jag hörde talas om TV4:s tårdrypande reportage om 23-åriga Mari som träffade en man på Tinder som efter en dags
”Tinder-vänskap” (eller sex, som det hette förr) började be om
att få låna pengar eftersom han hade ”bra affärer på gång”,
men tydligen aldrig tidigare gjort en enda bra affär för några
egna pengar hade han inte.
Mari såg dock en ”framgångsrik
fasad” (jag visste inte att tiggeri från okända kunde misstas för
framgångsrikt), så det slutade med att hon inte bara lånade ut
alla pengar hon hade utan också maxade sin kredit (utan att fråga
sig varför Mr Framgångsrik Fasad inte gjorde det själv), totalt
380000 kr. Pengar hon såklart aldrig såg röken av trots att killen
åkte fast.
Men inte ens efter det inträffade
tycks kvinnan se sin egen del i soppan. ”Att bli kär i fel person,
det kan man ju inte riktigt rå för ibland.” Sant, det kan hända
den bäste (fast nu hände det Mari, 23), men hur tusan kan man lämna
över sina pengar till en människa man inte känner?
Tydligen
ökar den här typen av bedrägerier, sol-och-vårare (efter en
kontaktannons med signaturen ”Sol och vår” 1916, där fick ni
lite meningslös fakta också) och jag har ingen bra lösning.
Bevisläget måste vara hopplöst när man lämnat över pengar
frivilligt. Mer ekonomiundervisning i skolan tror jag på, men det
hade knappast hjälpt Mari som betett sig så bottenlöst aningslöst
att jag inte tror att några studier biter.
Vad säger ni? Hur får man framtidens
Marior (eller Bengtar för den delen) att inte kasta all rationalitet
överbord så fort någon ler mot dem? Det sägs att kärleken är
blind, men någon liten fraktion av något sinne måste väl ändå
gå att behålla.
Riktigt vad det är man vill kraftsamla
emot är rätt otydligt. De konstaterar att fetman ökar och menar
att det innebär ojämlikhet. Och det gör det, feta personer drabbas
lättare av sjukdomar och en massa andra tråkigheter. Sedan försöker
ministrarna göra detta till en klimatfråga, men det misslyckas de
så grovt med att jag för deras skull tänkte ignorera den biten.
Det som stör mig desto mer är detta:
”Regeringen ger i dag
Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket i uppdrag att ta fram
förslag till nationella mål för att ge en tydlig inriktning för
arbetet med hållbar och hälsosam livsmedelskonsumtion i Sverige.”
Så att folk äter mer än de rör sig
måste två myndigheter ta tag i med ”nationella mål, indikatorer
och uppföljning”? Sedan skriver de: ”Det behöver vara enkelt
att leva hållbart.” Vet ni vad, det är enkelt. I Sverige behöver
ingen ha ”skadliga matvanor”. Bra mat är inte ens dyr, tvärtom!
Men visst tusan är det ojämlikt! En del kan äta vad som helst
medan andra måste kämpa järnet för att inte få övervikt. Vad ska ministrar och myndigheter göra åt det?
Skulle vi inte kunna göra så här att
vi lever våra liv som vi vill? Politiker och myndigheter får gärna
försöka hjälpa de som vill ha er hjälp, men ert uppdrag är
faktiskt inte att uppfostra vuxna människor att äta morötter utan
att se till att infrastruktur, sjukvård och sånt funkar. Har ni tid
över – lägg en proposition om att halvera antalet ministrar,
riksdagsledamöter och myndigheter.
Fredag och valborg, en traditionell
högtid. Jag kan på rak arm minnas tio valborgsmässoaftnar, vid
brasor, någon hemmafest. Nästan alltid kallt, regn, blåst. Och
även om det säkert finns något kul minne är det mest eländet jag
kommer ihåg.
Valborg, midsommar och nyårsafton,
dessa dagar var inte fest valfritt i min ungdom. Då skulle man
festa, oavsett om det fanns någon vettig plan eller om man hamnade i
en leråker utan vettiga transportmedel hem. Jag ångrar inga
fylleslag, men var sak har sin tid och jag tycker att det är skönt
att jag inte är 20.
Då har jag ändå bara pratat om
kvällen 30 april, inte om morgonen 1 maj, när man vaknade upp med
huvudet i skruvstäd och strupen torr ända ner till bröstkorgen. I
bästa fall hemma, i värsta fall hade man en resa att se fram emot,
illamåendes på en skakig buss som klippte varannan refug med
bakhjulet.
Fan tro't...
I kväll dricker jag kaffe. Imorgon
vaknar jag i min egen säng, troligen vid åttatiden. Utan huvudvärk
och med plånboken intakt. Vill jag köra bil kan jag göra det, hur
tidigt som helst utan att räkna efter eller vara orolig för att få
blåsa.
Men med det sagt önskar jag alla en trevlig
valborgsmässoafton, och ni som är unga bör betänka Magnus
Jonssons visdomsord från 2007:
Jag heter @bittermicke på Twitter.
Inte för att jag är särskilt bitter, men har man ett vanligt namn
har man att välja mellan att komma på något originellt eller att
heta typ @mickelarsson31415926535. Mitt val har lett till att så fort jag twittrar något
negativt får jag höra att jag valt ett bra namn (underförstått:
egentligen är du bara sur för att du är så jävla
misslyckad).
Men nej, jag är sällan bitter. Jag unnar andra
att lyckas, särskilt om de har kämpat för det. Har de inte det
blir det lite svårare, men kanske jämnar tur ut sig i det långa
loppet, så då är det dem väl unt.
Jag tecknade Evolution Gaming när den
introducerades på börsen. Det var ju en fräsch affärsidé med
livecasino med riktiga dealers på nätet. Okej, det gick ju inte att
ta patent på idén, men de var först så det borde väl gå att
kräma ur lite pengar ur den innan konkurrenterna skulle hinna
ikapp.
Det gick bra, aktien steg, men jag hade
i vanlig ordning bara tilldelats en struntpost, så jag sålde den i
väntan på ett köpläge längre fram. Men aktien fortsatte upp, så
jag kom inte igen. Inte under hela 2015 och inte senare heller.
Så här niotusen procents uppgång
senare skulle till och med min struntpost ha haft ett hyfsat värde även
om jag bara hade stoppat den i byrålådan. Men det gjorde jag ju inte.
Och den här våren tycks varenda människa ha berättat hur många
kronor och/eller procent de tjänat på Evolution, eller ”Evo”
som medlemmar i klubben för inbördes beundran tycks föredra.
Kul för er att det går bra.
Verkligen, skitkul... Likt en börsens Tony Richardsson står jag här
vid sidlinjen och applåderar med mina brutna handleder samtidigt som
jag kräks i hjälmen. Skit ner er!
Allt fler renoverar sitt kök till
toppskick, samtidigt som genomsnittssvensken ägnar allt mindre tid i
köket. Min lokala pizzeria har 2-3 bilar som kör runt take-away
hela dagarna, och de är inte ensamma. Vi köper mer färdigmat än
tidigare, antingen helfabrikat från matbutiken eller uppvärmd
hämtmat.
Därför är trenden med dubbelugnar
helt obegriplig. Använder man knappt en ugn behöver man inte två!
I marknadsföringen står det att dubbelugn är bra för att få all
mat färdig samtidigt. Släng alla fryspizzor i samma ugn då! Jag
lagar mycket mat, även i ugn, men inte ens när jag bjudit tio pers på mat
har jag känt behov av två ugnar.
En än galnare idé är att ha dubbla
diskmaskiner. Det tidigaste tecknet på denna trend hittar jag i en forumtråd från 2008 på Familjeliv.
Jag hade inte hört talas om att någon installerat två diskmaskiner
förrän tio år senare, men nu gör jag det hela tiden. Så sent som
förra veckan hörde jag en kompis berätta att han satt in dubbla
diskmaskiner i sitt nybyggda kök.
Så i takt med att vi halverar
köksanvändandet dubblar vi utrustningen. Var går gränsen –
dubbla kaffebryggare, dammsugare, ismaskiner? Förresten, varför
stanna i köket, dubbla badkar och dubbla duschkabiner kan ju matcha
de dubbla handfaten många redan satt in i badrummet för att kunna
borsta tänderna i stereo.
Vore det inte lika bra att köpa två
hus eller lägenheter om man ändå ska ha dubbla uppsättningar av
allt? Man skulle kunna tro att folk har dubbelt så mycket pengar än
de vill ha, men där slutar dubbeltrenden.
Inom kultur och musik är det ett
gammalt beprövat trick att uppmärksamma sig själv. Många är de
artister som nominerat sig själva till priser och stipendier, röstat
på sig själva eller signerat skivor i rätt butiker för att hamna på listorna,
om inte skivbolaget helt sonika åkt runt och köpt upp sina egna
skivor.
”Burken har köpt femtiotusen plattor
– det är stabilt!”
Musikgruppen Bröderna Slut från
Surahammar delade under många år ut ”Gyllene stödet” (ett
guldfärgat cykelstöd) till någon artist de tyckte förtjänade
stöd. De första tio åren gav de priset till sig själva. Det ska
sägas att de jobbade med humor, men den humoristiska aspekten är
svår att hitta när Youtube gör samma sak.
För jodå,
Youtube, videosajten som de senaste åren mest gjort sig kända för
att stänga av användare med ”fel” åsikter, och på ett enda
kvartal raderat nio miljoner videos, har fått ”Free Expression Award”, ett
yttrandefrihetspris sponsrat av Youtube.
Ibland är verkligheten så skruvad att
det inte skulle gå att hitta på den, men det är onekligen
kostnadseffektivt att lägga sina pengar på att sponsra sig själv.
Möjligen lurar man också någon oupplyst stackare att man gör
något för – och inte mot – yttrandefrihet.
Ännu billigare är det att klappa sig
själv på axeln på nätet. Gör man det sofistikerat kan det se ut
som externt medhåll. Fast då krävs det att man först loggar ut
från sitt eget konto och loggar in på ett av ”supporterkontona”.
Annars verkar man bara schizofrent underlig.
Jag
hade ingen aning om att FI såg sig själva som lekledare,
ställföreträdande målsman eller jourhavande kompis! Om myndiga
människor tror att börsen är ett dataspel där man har nio liv och
option på frispel borde väl det i rimlighetens namn vara deras eget
problem?!
Därmed inte sagt att dessa menlösa
människor är oskyldiga till FI:s lekledartendenser. Så här säger
finansinspektör Peter Hallström:
”Vi får ta emot en hel del klagomål
från sparare som förlorat pengar och som tycker att de lurats att
spara.”
I det läget att någon ringer FI för
att hitta en syndabock för vad de själva gjort tycker jag att FI
borde kontra med följande tre frågor:
Vem gjorde
aktieaffärerna på ditt konto?
Är du myndig och tycker att du
även fortsättningsvis ska ha ansvar för dina egna pengar?
Vill du uppfattas som en vuxen människa med alla de rättigheter och
skyldigheter som medföljer?
”På med dumstruten och ställ dig i
skamvrån.”
Är de inte villiga att underställa
sig en förvaltare och avsäga sig rätten att rösta, ingå avtal
och sköta sin egen ekonomi – lägg på luren.
Det kunde ha blivit en
solskenshistoria om det inte vore för att Gislaveds kommuns kostchef
Eva Kullenberg är en ond och elak lite människa som då såg till
att läsken kördes till soptippen.
”Vi tar inte emot gåvor”, säger hon, och försöker skylla
transportkostnaden till tippen på den empatiske handlaren.
Mm,
men gåvorna var inte till dig eller andra överbetalda småpåvar
utan till de boende på två äldreboenden, vuxna människor fullt
kapabla att avgöra vad de vill äta och dricka!
Nu är inte
jag dietist som Eva Kullenberg, men å andra sidan är jag inte, som
hon, medlem i Liberalerna (ni vet, partiet som hatar fria
individuella val) och har inte heller någon annan diagnosticerad
mentalsjukdom, så därför tänkte jag ändå tycka till.
Det stora problemet med äldre
människors kosthållning är inte att de äter fel utan att de inte
äter alls. Jag tror knappast att det påverkar deras hälsa negativt
om de dricker läsk till maten. Och återigen, det handlar om vuxna
människor, de flesta har varit myndiga i sju decennier! Hur påverkar
det deras livsgnista att kommunens tjänstemän inte tycker att de är
värda att få välja måltidsdryck?!
Jag har sagt det förut
och säger det igen. Jag önskar ingen att på ålderns höst bli
beroende av svensk kommunbyråkrati och politiker.
Att det kräver en massa tid att baka
är en seglivad myt. Möjligen är det ibland av slöhet, men ännu
oftare av okunskap, som det hävdas att man måste välja mellan
heltidsjobb och hembakt bröd. Nu när jag bakat allt mitt bröd i
över ett halvår är jag förvånad över hur lätt det är.
Det kräver framförhållning, men inte särskilt mycket arbetstid.
Jag ska illustrera vad jag menar genom
att visa den effektiva baktiden. Jag använder ett recept jag redan bloggat om, men
principen är densamma för allt bröd.
Bakningen går att dela in i följande
sju etapper:
Värm vatten, lös upp jästen och
blanda ihop alla ingredienser (5,5 minuter).
Jäsning (30 minuter).
Smörj formar och häll ner degen där
(3 minuter).
Jäsning (30 minuter).
In med brödet i ugnen (0,5 minut).
Grädda (30 minuter).
Ta ut brödet
– i tid! (1 minut)
Det är alltså bara fyra av sju
punkter som kräver bagarens medverkan, totalt 10 minuter, mot 90
minuter då degen sköter sig själv. Så här ser arbetstiden ut, men lite uppspeedad så att ni slipper följa
mitt liv i realtid.
Fast även tio minuter är ju tid man kan lägga på något annat, kan någon invända. Ja, jag vet ju inte vad ni gör på dagarna, men ni kanske har någon dötid att utnyttja. Dra ihop degen medan du lagar mat. Baka när du ändå kokar potatis eller steker fläsk. Lyssna på radio, titta på tv eller prata i telefon samtidigt. Kanske inte i kombination med degkroksbearbetningen, då skulle den du pratar med bli irriterad. Men det jobbet tar tre minuter. Har du inte tre lediga minuter i veckan är bröd ditt minsta problem.
SVT ska göra en ny version av Vi på Saltkråkan, utspelad i ett nutida Sverige. Jag fattar om den gamla
inspelningen dammar lite, när Stina (nu 63) snart är den enda som
inte gått i pension, och när bombnedslaget Malin... inte längre är
det.
Fast är det så farligt om tv-serier
inte är fräscha? Kan man inte låta en gammal serie åldras
istället för att prompt modernisera den? Mem-makare på Twitter har
såklart spånat friskt om ifall Båtsman kommer heta Båtshen och
vara afghanhund istället för s:t bernard, farbror Melker blir
farbror Muhammed och fiskargubben Söderman transsexuell
tofuodlare.
Ärligt talat, inget av detta skulle
förvåna mig, och jag hade inte sett den oavsett. Jag är typen som
helst läser boken istället för filmen och skyr så kallade
”remakes” som pesten. SVT har visserligen snudd på obegränsad
budget och vd Hanna Stjärne tycks se politisk indoktrinering som
sitt främsta uppdrag, men gör då något nytt för
pengarna!
Inte sååå nytt kanske.
För det är bara att titta på
historien, sådana här nyproduktioner blir aldrig bra. Kolla på
Jönssonligan eller för den delen Åsa-Nisse, som ju i ärlighetens
namn inte var så vidare värst ens i originaluppsättning.
Originalet är alltid bättre än kopian. Det gäller inte bara tv
utan alla produkter. Har du inte tänkt göra något unikt kan du
lika gärna skita i det.
I början av veckan fick vi ett par
riktigt sura börsdagar, men istället för att återigen spekulera i
om detta är början till slutet har jag funderat över hur Mikael
Wiehe kommer att sammanfatta läget ifall den riktiga kraschen kommer.
Kanske så här.
Det började som en skakning på
OMX. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi
förstod aldrig riktigt orsaken till att börsindex sprungit
läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste,
osänkbara skepp.
Du sålde Footway åt barnen och några
stycken av din SPAC. Jag sålde olja, jag tänkte att råvaror
är säkert kallt. När vi gick in för att kolla orderböcker börja' säljarna strömma till. Jag såg en tår, eller var det kanske
en droppe bubbel på din kind?
Vi följde pilar som angav nedgången
för DAX. Det var i mitten av Q2, med Q1:or på ingång strax. Vi
var rätt många, men alla tog det ganska lugnt. Det var väl bara
en herre från Tredje AP som trängde sig lite dumt.
Vi träffa' en nivå vi passerade
förut och presentera' teorier om att raset nog snart är
slut. När vi försökte logga in på Nordnet sa kundtjänst att
bank-ID inte gick. Det var visst drivrutinen till nåt certifikat
som servern aldrig fick.
Vi gick till Spy Bar där vi fick köa
för champagne. Sen skålade vi för Warren Buffett och för
varann. Nu börja' index att sjunka snabbare, kurvans lutning var
ganska stor. Många hoppa' sina positioner, men vi beslöt att
stanna kvar ombord.
Sen lämna' poddarna skeppet för att söka
riktigt kneg, men vi stod kvar där på Spyan och tjuvhöll på
vår deg. Vi tänkte, marknaden är för stor och kall och vild och i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
fanns inte plats för en enda till.
Sen spela'
diskjockeyn remixer av E-Type och annan skit. Det kändes lite
fånigt, men ändå rätt typiskt för just vår tid. Vi har
förlorat den allra sista gnuttan cash, men får vi in nåt ska vi
tanka Evolution fram till nästa krasch.
Originalet är också helt okej.
Imorgon kommer ett riktigt blogginlägg om något verkligt ämne. För som vi alla vet är ju börskrascher en historisk myt som möjligen aldrig inträffat och som i alla lägen aldrig mer kommer att ske.
GT har skrivit en – numera låst -
artikel om politikers fallskärmar,
eller ”omställningsstöd”. Eller egentligen inte om själva
stöden, utan det faktum att politiker skaffar nytt jobb och ändå
behåller ersättningen som från början var avsedd som ett
tillfälligt skyddsnät.
De flesta vill inte kommentera när de
blir konfronterade. De hänvisar till gällande regler (som de
tillsammans med sina kompisar infört) och lägger på luren när det
ifrågasätts om det är moraliskt att aktivt söka och behålla ett
stöd man inte behöver.
”Flera tjänstemän ute i kommunerna
menar att det faktum att politikerna själva måste ansöka om stödet
har setts som en garant för att systemet inte skulle missbrukas.”
Ack, så de bedrog sig när de blandade
ihop politiker med människor med moral och känsla för rätt och
fel. Särskilt lustigt blir det när moderaten Dick Bengtsson tog ut
bidrag och satsade pengarna i sina bolag med de i sammanhanget
intressanta namnen Vinstmaximering i Sverige AB och Caractaer Konsult
& Invest AB. Skulle jag köpa aktier i något av dem hade jag
valt det första. Bengtsson verkar ju mycket bättre på
vinstmaximering än på karaktär.
Av de nitton granskade politikerna
verkar det ändå vara just en moderat som är den enda som gjort det
rimliga, att sluta ta emot omställningsstöd när hon fått nytt
jobb. Men jag skulle vilja backa bandet ytterligare och ta upp två
aspekter som inte nämns.
1. Det pratas om hur utsatta
politiker är, att de riskerar arbetslöshet på dagen. Det är
visserligen inte sant, exempelvis en riksdagsplats är en fyra år
lång projektanställning där man till skillnad från alla andra
jobb, möjligen med undantag för påve, inte kan avsättas. Men
politiker ska ju ha så hög kompetens (det är så man motiverar
deras extremt höga arvoden), så varför behöver de ens dessa
omställningsstöd? Det borde väl räcka med vanlig a-kassa, som
alla andra får nöja sig med?
2. Hur kan detta fortgå? Hur kan dessa
bidragsparasiter röra sig på stan utan att det blir upplopp? Varför
tvingas de inte emigrera för att överleva? Och hur kommer det sig
att någon enda människa fortfarande kan tänka sig att rösta på
ett parti som varit med att ta fram regler som gör det möjligt
att ta ut en skattefinansierad ersättning vid sidan av sitt jobb
utan någon som helst motprestation?
Jag är inte ute efter krig, men jag tror att samhället vore bättre om fler sa sin mening, som denne brittiske pubägare när ”hans” partiledare kom på besök. Eller åtminstone försökte göra det.
Fler än jag har undrat hur det kommer
sig att vitvaror som tidigare kunde hålla i 30 år plötsligt bara håller i tio, nu även SVT.
Jag tror inte att det är en stor
konspiration för att få oss att handla oftare utan snarare beror på
att man prispressar komponenterna så mycket att det till slut vore
ett rent under om inte några vitala delar ger upp.
Teknikutvecklingen ökar antalet grejer som kan gå sönder och gör det dessutom olönsamt att reparera.
En mening i artikeln talar också emot
konspirationsteorin:
”Under de senaste tio åren har vi sett
allt fler felfria produkter som kommer in till återvinning efter att
man renoverat sitt kök i hemmet eller att det görs större utbyten
i hyreshus.”
Varför skulle tillverkarna lägga
energi på att få sina maskiner att gå sönder när kunderna ändå
byter ut dem i förtid? Det vore ju verkligen ett slöseri för
vitvarubolagen. Och även om jag inte är förvånad blir jag lite
tröttare på mänskligheten. Här talas det vitt och brett om hur
viktigt det är med miljön och vad fint det är med återbruk. Ändå
orkar många inte ens ge bort sina fungerande vitvaror.
När jag rev ut köket i
min lägenhet gav jag kyl/frys till min mamma som hade en äldre
version i samma storlek (som vi sålde på Blocket). Den gamla spisen
med glaskeramikhäll såldes för 1200 kr och allt jag behövde göra
var att svara i telefon och öppna dörren för köparen som släpade
ut den helt själv. Bänkdiskmaskinen hade jag redan vid
inflyttningen gett bort till en kompis (ingen diskmaskin i min bostad).
Det blir säkert svårare och svårare
att köpa kvalitativa grejer som håller länge, men jag försöker i
alla fall. Min gamla teflonpanna byttes ut mot en gjutjärnspanna och förra gången jag köpte hårtrimmer blev det en Moser, som var
sex gånger dyrare än de billigaste, men som jag hade hört av flera
ska hålla i decennier. Jag har inte främst gjort detta för miljöns
skull utan för min egen plånboks, men allt som oftast sammanfaller
ju dessa intressen.
Det finns mycket man kan ifrågasätta
med regeringens utredning. Man kan fundera över om svenskt
medborgarskap i sig öppnar några dörrar eller om integration av
invandrare ens är eftersträvansvärt, men att det är lättare att
integrera sig i ett land vars språk man behärskar kräver väl
knappast vetenskapliga studier?
Finns det i så fall inga studier på
att det är lättare att anpassa sig till något om man själv vill
det? För vill man inte ens lära sig svenska vill man väl knappast
bli en del av det svenska samhället? Det diskuteras ibland om man
kan bli svensk, men nog kan väl alla enas om att man inte kan bli
det av misstag?
Men okej, vi leker med tanken på att
det saknas belägg (förlåt, ”evidens” menar jag) för tesen.
Behövs det? Nu kanske jag blir lite väl filosofisk, men om det inte
finns vetenskapliga studier på att man blir blöt om man hoppar i
sjön, betyder det att man inte blir det eller likt Jesus kan gå på
vatten? Och varför är universiteten och övriga skattefinansierade
aktivister remissinstanser? Visst kan man kasta ur sig frågor till
dem, men den enda egentliga remissinstans jag vill se är
väljarkåren.
En gång vart fjärde år...
Dagens Industris politiske papego...
redaktör PM Nilsson kallar den djupa staten i Sverige för en myt, men
här har vi ett okontroversiellt förslag om att införa en tam
variant av något som borde vara självklart i världens alla länder, och vad händer?
Den myndighet som ska hantera proven vägrar
eftersom de inte anser att det är deras jobb, universiteten vill
inte genomföra proven eftersom de tycker att deras jobb är att
”attrahera unga människor, studenter och forskare och vill att de
också ska kunna stanna kvar i landet” istället för att utbilda
studenter efter gällande läroplaner, länsstyrelserna tror inte att
språkkrav gör nytta och Migrationsverket verkar mest vilja tala om
vem som ska få dispens från reglerna utifall att de införs.
Vilket ju inte kommer hända såvida
inte statsministern själv ska rätta proven med hjälp av Anders
Ygeman och Nyamko Sabuni (utifall att hennes parti skulle trotsa
tyngdlagen och överleva riksdagsvalet). Lycka till, säger jag. De
lär behöva det.
Vissa blogginlägg drar jag ihop på en
kvart och kräver minimalt av förarbete. Detta är inte ett av dem.
När jag byggde mitt kök valde jag
mörkbruna träskåp. Det var Ikeas enda mörka inredning för det
var redan då hundra nyanser av vitt som gällde. Jag har gillat mitt
mörka kök och tagit väl hand om det, men har för avsikt att sälja
lägenheten och är inte dummare än att jag förstår att det inte
är vad marknaden vill ha.
Då finns två vägar att gå, att
sälja i befintligt skick eller renovera. Jag tror att det är dålig
ekonomi att renovera köket från grunden. Det skulle kosta mig
hundratusen och troligen skulle köparna ändå riva ut det. Kanske
om lägenheten hade varit värd tio miljoner, men det här är en
tvåmiljoners.
Att behålla inredningen och måla om
den kändes däremot görbart. Även där finns två vägar, att
lämna in luckorna på lackering och låta en proffsmålare göra
resten på plats, eller att göra allt själv. Jag valde
DIY-alternativet som bara kostade mig 2300 kr för färg,
mikrofiberrollers, penslar, slippapper, målartvätt och
maskeringstejp.
Och arbetstid! Att måla ett tak tar
bara någon timme, men lägg till spackling, slipning, maskering och
rengöring av verktyg, omgivning och dig själv och du har ett helt
helgprojekt. Om det flyter.
Köksskåp, luckor och lådfronter är
än värre. De ska demonteras, målartvättas, slipas, tvättas igen
och maskeras. Sedan är det dags för målning. Två vändor
grundfärg och två med slutfärgen. Men demonterade dörrar kan inte
målas samtidigt på fram och baksida, så då är vi uppe i åtta
målningstillfällen. Lite så här såg det ut:
Med tolv timmars torktid och behov av
dagsljus för att måla tar processen en dryg vecka även om man
målar varje dag. Dessutom är det nästan omöjligt att måla allt
på en gång om man inte hyr en lokal och målar i tolvtimmarspass.
Jag delade upp mina luckor/fronter i tre omgångar, därtill kom de
fasta skåpen, så jag målade i stort sett varje dag i en hel månad.
Det är en sak om man kan stänga
dörren om renoveringen och glömma bort den emellanåt, men jag bor
och jobbar i min bostad, och använder köket minst tre gånger per
dag. Även om man vet att det är övergående blir man till slut
nästan galen på synen av skyddspapper och lukten av färg.
Men till slut kommer dagen (eller
dagarna) då man kan ta bort maskeringstejpen, dammsuga golvet, torka
ur och fylla skåpen.
Här är en film på det färdiga
resultatet.
Jag är positivt överraskad. Med bra verktyg och hårt jobb kan en glad (nåja) amatör som jag få till ett proffsigt slutresultat för nästan inga pengar alls. Om det höjer värdet på min bostad kommer jag aldrig veta säkert, men det skulle förvåna mig om jag inte får bra ”timpenning” för min insats.
Jag är inget stort fan av teknisk
analys, men brukar ändå kolla in Redeyes tips i Placeras
morgonrapport, de är ju ändå gratis. För det mesta föreslår de
köp av en aktie som redan gått upp massor, med en förväntad
tioprocentig uppgång ”på medellång sikt”. Var gränsen går
mellan kort och medellång är oklart.
Men häromdagen kom ett tips som skilde
sig från mängden. Det var för kontanthanteringsföretaget Loomis:
Motståndet vid 250 bröts en dryg
månad innan tipset skickades ut. Faktum är att när Redeye-tipset
kom stod aktien i 273 kr. Målkursen 278 vore en uppgång på 1,8
procent. Jag vet inte vad ni
hoppas på när ni köper en aktie, men givet att investeringar i
aktier inte är riskfria vill jag ha lite högre potential än så.
Annars kan jag lika gärna låta pengarna sitta på ett bankkonto med
ränta.
Men den uppmärksamme läsaren – och
jag – ser att köp rekommenderas i intervallet 250-251 kr, alltså
vid en nedgång på 8 procent. Ser det ut som ett rimligt scenario
den närmaste tiden?
11 mars var den senast nere i 251 kr.
Jag tyckte inte det och hade för
övrigt nyss sålt mina Loomis-aktier. Jag gillar bolaget, så om
kursen skulle störtdyka utan anledning på en i övrigt
stillastående börs skulle jag absolut kunna tänka mig att köpa
tillbaka posten. Men det är inget jag planerar för, lika lite som
jag planerar för vad som händer om Helvetet fryser till is och
grisar flyger.
Jag tänkte att någon gjort fel. Om
tipset skrivits 14 mars istället för 14 april hade jag fattat det
(och med facit i hand hade det då varit ett bra förslag). Eftersom
jag inte hittade Redeye på Twitter (fast tydligen fanns de där) och
jag inte hade lust att leta upp ett företag jag inte ens är kund
hos skrev jag en blänkare till Avanza, som ju står bakom Placeras
morgonrapporter. De dubbelkollade med Redeye och lät sedan meddela
att ”om kursen går ner till 250kr, då föreslås köp. Blir det
ingen rekyl, så föreslås inte heller något köp”. Jag erkänner,
där brann det lite i mitt proppskåp:
Ja, lite tramsvarning, men det var
faktiskt inte jag som började. Och även om jag spetsar till det
lite menar jag det jag skriver. Poängen med aktietips måste väl
vara att förutsättningarna för tipset rimligen ska kunna inträffa.
Annars kan man ju tycka att alla aktier i vinstdrivande bolag som
tokrasar utan synbar anledning blir köpvärda då – men först då.
”Så kommer du inte säga om du blir
sjuk” får man höra när man vill ha en mindre stat och lägre
skatter, men det är ju våra pengar även om de tar vägen via
staten. De som tycker att ”det är häftigt att betala skatt”
tycks tro att 2+2=5 när staten tar in skattepengar när det snarare
är tvärtom, att 2+2=3 eftersom den fjärde kronan sprättas iväg på kommunala ”tänkarhattar”,
svenskt socialbidrag till Iraks försvarsminister och Afghanistans rikspolischef, eller något annat som inte gagnar
skattebetalarna.
”Ey, jag behöver klippa mig också!
BETALA!!!”
Fick vi behålla mer av våra egna pengar skulle
vi ha råd att betala våra egna kostnader. All verksamhet utanför
svenska staten är inte dyr. Jag hörde om en svensk familj som hade
bott i Tyskland, men flyttat tillbaka till Sverige. Eftersom de hade
kvar tyska vänner var de ofta där och kom på att det var billigare
för dem att gå till tandläkare i Tyskland och betala fullt pris som turister än
att nyttja subventionerad svensk folktandvård. Varför, är tyska
löner lägre eller är det så att endast Sverige har svensk
byråkrati? Jag vet många som passat på att göra omfattande
hälsokontroller på utlandssemestern. I den mån det ens går att
göra i Sverige är det skitdyrt.
Jag opererade hjärtat i höstas.
Region Stockholm ville inte erbjuda mig detta, antagligen för att
deras kö redan är mer än årslång. Men innan jag åkte utomlands
för operation kollade jag med en svensk privatklinik. De skulle ha
strax under hundratusen. Mycket pengar för ett par timmar på
operationsbordet och en dags observation, men en genomsnittlig
löntagare betalar betydligt mer i skatt på ett enda år.
Jag vill ha en stat och tycker att det
är bra om ”det allmänna” kan hjälpa dem som inte har råd, men
be mig inte känna tacksamhetsskuld för att jag ibland får
återbäring på mina egna skattepengar.
Det här må vara ett tacksamt problem,
men även sådana måste hanteras. Om man köper en skaplig post av
en fond eller aktie, alltså ungefär för den mängd pengar man vill
ha i pappret, och så går det bra, vad gör man då?
Tjänar man 10 procent är det såklart
frid och fröjd. 20 också. Men någonstans längs vägen hamnar man
i en obekväm position, förutsatt att man inte ser investeringen som
fullvärderad eller mer än det, för då är det ju bara att hiva
iväg hela innehavet.
Jag ska beskriva två exempel i min
portfölj, så får vi se om vi kan bli kloka ihop. Först ut,
fönstertillverkaren Inwido. Det är
ett fint bolag jag gillat länge, men jag har alltid tyckt att aktien
varit för dyr. Men så i april förra året stod stjärnorna rätt.
Ett virus hade pressat det mesta på börsen. Nu började det stiga
igen, men jag tyckte att den fortfarande var billig. Q1-rapporten såg
bra ut och jag slog till samma dag.
Ibland skalar jag in mig långsamt, men
här köpte jag en ganska bra hög med aktier direkt. Hur som helst
steg den direkt, så jag nöjde mig med de jag fått. Efter en månad
var den upp 10 procent, efter ytterligare en månad 20 procent. Jag
såg inte fönster som ett klockrent ”corona-case”, men kanske
lite för det renoverades mycket i somras. Dessutom nämns den allt
oftare som en miljöaktie eftersom energieffektiva fönster innebär
mindre el, gasol eller vad man nu eldar med. Så jag höll kvar
aktierna.
Och på den vägen är det. Efter ett
knappt år är min aktiepost upp 164 procent och mitt klart största
aktieinnehav. I årsredovisningen skrev vd:n att även 2021 inletts
positivt med en stark orderbok. Jag tänker att säger man det 29
mars borde siffrorna för första kvartalet också bli rätt okej.
P/E-talet är 17 och en liten utdelning (3 %) hägrar. Det känns inte
som ett överpris.
Samtidigt är jag nu lite väl
tung i detta innehav, så kanske borde jag sälja hälften.
Hur hade ni gjort? Att skala in sig känns naturligt. Går det upp
har man tjänat pengar, går det ner får man köpa fler aktier till
rabatt. Men att sälja en del känns alltid som en garanti för missnöje.
Går det ner förlorar man pengar. Går det upp surar man över att
man har sålt för billigt.
Men vi ska ta ett ännu knepigare
exempel. Nu är det väl knappast någon som har börsinnehav på en
vanlig aktiedepå med reavinstskatt på eventuell vinst, men jag fick
det när jag ärvde andelar i globalfonden Handelsbanken Global Tema.
Den har gått ganska bra, men den
relativt höga förvaltningsavgiften hade gjort att jag sålt direkt om det inte vore för kombinationen depå och hög vinst. När man
ärver värdepapper övertar man också anskaffningsvärdet och i
skrivande stund är mitt innehav +689 procent!
Eftersom vinsten är över 400 procent
kan jag använda schablonmetoden vid försäljning, alltså räkna 20
procent av försäljningspriset som omkostnadsbelopp, men skatten
blir ju ändå gigantisk. Vad gör jag, river av plåstret på en
gång eller väntar så länge det går för att skjuta upp skatten?
Eller är det skalning som gäller även här?