Nationaldag!

Sjuttonde maj! Jag behöver knappast säga vad det är för dag för även om man som svensk inte vet något annat nationaldagsdatum så har man koll på det norska. Äntligen ska jag få fira en nationaldag, för i ärlighetens namn gör man ju inte det i Sverige.

Jag gillar det norska firandet, men konstaterar att det också är big business. Det tydligaste exemplet är användandet av folkdräkt, eller ”bunad”. Ofta ärvs den från generation till generation, men familjen är ju ett pyramidspel. Den kvinna som får tre döttrar och sju barnbarn kan inte ge bunaden till allihop, och den som vill köpa in sig i systemet får vara beredd att lägga runt 50000 kr, där tyg och skräddarjobb kostar hälften och silverpyntet resten.

Men det slutar såklart inte där. Även bilen ska pyntas. På 17 maj räcker det inte med nummerskylten för att visa varifrån man kommer, självklart måste Teslan flaggas och pyntas. Här hade man ändå hoppat över de särskilda spegelsockar med norska flaggan som man kan dra över de utvändiga backspeglarna. 

Vidare måste man såklart äta och dricka ute en dag som denna. Det är kaffe, glass och den norska nationalrätten våfflor (den har väl inte officiell nationalrättsstatus, men borde ha det), gärna gräddade med gammaldags våffeljärn över öppen eld. Tårtor garneras med blåbär, jordgubbar och hallon för att tillsammans med grädden symbolisera den norska flaggan.

Som ni förstår är jag som legitimerad snåljåp inte helt komfortabel med alla dessa traditioner, även om jag faktiskt gillar konceptet och har sett fram emot att få uppleva den berömda nationaldagen på plats. I år ser jag mig som en utländsk observatör. Efter ett halvår i landet känns det lite fånigt att linda in mig själv och bilen i Norgeflaggor.

Men nästa år går jag all-in. Gratulerer med dagen, alle norske blogglesere (och alla andra)!

Kvoterad aktie

Jag har aldrig ägt Disney-aktier. I perioder hade det varit väldigt bra att göra det. Dock inte det senaste året då aktien tappat ungefär en tredjedel av sitt värde medan index gått svagt uppåt. Jag har inte följt aktien och tänker inte spekulera i orsakerna.

Jag kan däremot berätta varför jag inte kan tänka mig att köpa aktien idag. En av de viktigaste sakerna med kultur är att den är fri. Att den ska spegla alla grupper och i alla lägen attrahera alla är såklart en omöjlighet, men närmast tror jag att man kommer genom att ge så många filmskapare som möjligt förutsättningar att berätta vad de vill.

Walt Disney gör tvärtom. Disney ser nu som sin främsta uppgift att kvotera in underrepresenterade grupper. Innan året är slut ska 50 procent av rollkaraktärerna bestå av HBTQIA(ber om ursäkt till alla bokstäver jag eventuellt missat)-personer och etniska minoriteter.

Disneychefen Karen Burke berättar också att man i Disneys nöjesparker inte längre använder uttryck som ”damer och herrar, pojkar och flickor”. Det är tydligen alldeles för exkluderande för alla de horder av människor och andra individer som inte anser sig tillhöra någon av dessa grupper.

”Vadå kaktusar? Vi är faktiskt pansexuella pistiller!”

Gynnas publiken? Knappast, den konsumerar inte kultur för att bli en del av ett integrationspolitiskt projekt utan för att ta del av intressanta berättelser. Det ena behöver inte utesluta det andra, åtminstone så länge inte Disneychefer försöker detaljstyra detta. Minoriteterna då, gynnas inte de? Möjligen enstaka skådespelare, men troligen vill de flesta utsatta grupper inte behandlas som utsatta utan som vanligt folk med lika rättigheter. Det var ju liksom det som var problemet.

Dessutom går det aldrig att vinna den leken. Så fort du kvoterat in en grupp kommer en annan att känna sig förfördelad. Till slut kommer gruppen ”enbenta kvinnor som identifierar sig som en traktor vid namn Kjell” (med en enda medlem) kräva en egen film för att åskådliggöra deras vedermödor. Problemet är bara att ingen vill se den filmen.

”Vi har bildat en egen förening, underavdelning till ...”

Vi får se, kanske får jag fel. Kanske blir detta tvärtom starten på Disneys verkligt stora framgångar som får Kalle Anka och Musse Pigg att framstå som kulturella parenteser, men själv skulle jag inte satsa pengar i ett företag som inte kan använda uttryck som ”mina damer och herrar” av rädsla för att inte vara tillräckligt inkluderande. Inte bara för att det är dumt utan främst för att jag tror att det är dålig ekonomi.

”Sälj sommarstugan!”

Här är ett svårlöst problem! I Norge har man precis som i Sverige rätt att sälja sitt hus till vem man vill, och den som har pengar och intresse kan köpa ett gäng med hus och lägga på hög. Problemet är att kommuner fulla av sommarstugor dör lite grann under en stor del av året.

”Den där slottsruinen funkar ju bäst på sommaren ...”

I Norge skiljer man på primærbolig, där man bor på heltid, och sekundærbolig. Det är mycket lägre skatt på heltidsbostaden, men trots det har var och varannan människa en ”hytte”, och de tenderar att hamna i natursköna kommuner med bra skidåkning eller fiske. Även i dessa kommuner finns behov av daghem, åldringsvård och butiker, men ju färre som bor där året runt, desto mindre pengar finns det till att täcka servicebehovet.

Dessutom köper skogsbolag upp gårdar för att få tillgång till den tillhörande skogen och låter sedan flera hundra kvadratmeter boningshus stå tomma och förfalla. Så jag har viss förståelse för kommuner som uppmanar sommargäster att sälja eller hyra ut, även om jag inte är säker på att det är rätt väg att gå.

Så hur ska man göra då? Bara acceptera att platser som Tjøtta eller för den delen Visby eller Borgholm ska ligga i träda nio månader om året? Skattevägen tror jag inte på långsiktigt, den kan möjligen påverka på marginalen.

Annars får man väl göra vad man kan för att locka skattebetalare. Blir det tillräckligt attraktivt kanske man kan få sommargästerna att istället sälja huset/lägenheten i stan och flytta ut på heltid. Men då måste det först finnas en bra skola till barnen, matbutiker osv. Det är inte lätt och jag är glad att jag inte är kommunalpolitiker. Det enda jag vet är att jag inte hade lagt pengar på en kommunpoet eller en konstutställning för maskar och svampar, men det känns ju rätt grundläggande.

Glödhoppor

Jag ser ibland brödrecept (oftast på Youtube) som inte kräver ugn. Jag har aldrig försökt baka efter dem, men här är ett bröd som varken kräver ugn eller jäsning. Glödhoppor är ett slags mjukt, lite sött tunnbröd som min mamma bakade i min barndom, så receptet är hennes, men jag ser alla möjliga varianter på nätet. Med eller utan filmjölk eller yoghurt, och någon gång med jäst, men detta använde min mamma:

filmjölk, 1 liter
bikarbonat, 1 msk
salt, 1 tsk
strösocker, 1 dl
sirap, 1/2 dl
rågsikt, 25 dl

Blanda alla ingredienser till en lös, men inte kladdig deg.

Låt det ”roliga” börja!

Kavla ut tunna bröd i en storlek som passar i stekpannan. Tjockleken på degen ska vara ungefär som pepparkakor, men även här finns variationer. Mjöla både bord och kavel så att inget fastnar. Jag har aldrig riktigt blivit vän med min kavel. Det är inte rymdfysik, kan tyckas, men ett tag var jag sugen på att bli fysiker. Bagaryrket har däremot aldrig lockat.

Sedan gräddas glödhopporna, bröd för bröd, i en stekpanna på spisen, utan fett. Ett par minuter på vardera sidan, tills de får lite färg. Läser på nätet att detta bröd med fördel kan gräddas över öppen eld under skogsutflykten. Jag föredrar nog att inte baka när jag är i skogen, men det gör man som man vill.

I köket är det lite som att grädda pannkakor. Lyckas man få brödet från bakbordet till stekpannan är man hemma.

Jag äter dem med smör och ost, men antar att allt man kan ha på tunnbröd också skulle funka här. Surströmming, ägg, skinka, kokt potatis...

Det är skillnad på pengar och pengar

Jag ska inte älta Elon Musks köp av Twitter. Det här inlägget har egentligen ingenting med det att göra, men det illustrerar ett fenomen. Mängder av debattörer har ifrågasatt köpet på ungefär det här sättet:

Lisa Nåbo är SSU-ordförande, precis som flera av dagens ministrar varit innan henne, liksom Anna Lindh, Ingvar Carlsson och andra kändisar, så det är inte bara ”Svenne Banan” som tänkt fel, det har även ledaren för Sveriges kanske största politiska ungdomsförbund gjort.

Vad är det som är fel då? För det första är det omöjligt att veta om köpeskillingen hade räckt till bostäder åt alla bostadslösa i USA. Men det är ett populärt påstående, för att inte säga populistiskt. Nyligen diskuterades om två procent av Musks förmögenhet skulle kunna utrota världssvälten genom att han ger dem till FN. Orimlig tanke. Man kan lika gärna hävda att världssvälten understöds av FN. Det går nämligen inte att lösa alla världsproblem genom att hälla pengar över dem. Ger du alla världens fattiga en miljon kommer fattigdomen vara borta i max tio minuter.

Och då kommer vi till nästa fel i tankegången. Om Elon Musk köper Twitter äger han Twitter. Om han ger bostäder till alla bostadslösa eller mat åt alla hungriga äger han noll och intet. Ingenting hindrar Musk att ge avkastningen av sin investering till välgörenhet (precis som den tidigare ägaren Alwaleed bin Talal, Facebooks Mark Zuckerberg eller Amazons/Washington Posts Jeff Bezos, men märkligt nog har jag aldrig hört svensk vänster kräva pengar av dessa).

SVT räknade istället ut hur många gånger man kan tanka sin bil för köpeskillingen. Vad ska vi med den informationen till? Det är lite som att jämföra äpplen och periskop. Eller som det gamla skämtet om att Peter Forsberg, skämtsamt kallad "Foppa", fick en lön i NHL motsvarande 8372 höftledsoperationer – vilken jävla tur att han valde pengarna!

Allt kan inte jämföras och det är skillnad på konsumtion och investering. Precis som det är skillnad på egna och andras pengar. Politiker kan sitta och peka på vad miljardärer ska göra med sina förmögenheter, precis som de lättvindigt kan skjuta iväg skattebetalarnas pengar i förvissning att det alltid kommer nya. Det sistnämnda är tyvärr inte bara ett vänsterfenomen utan gäller politiker längs hela skalan. Mitt är mitt och ert är vårt...

När bredbandet kom till byn

Innan jag ens bestämt mig för vilket land jag skulle flytta till kollade jag upp utbyggnaden av fibernät eftersom jag upplevde det som ett av de viktigaste kriterierna. Norge har en satellitlösning som lät som ett hyfsat alternativ, men en av de första saker jag gjorde när jag flyttat hit var att skriva till kommunen och fråga hur det låg till med bredbandsutbyggnaden. Jag hade sett att det grävdes ner fibertråd ganska nära, så jag förstod att det var på gång.

På 1900-talet var jag hänvisad till modem med minutkostnad, men nu hade jag haft fiber i över tjugo år. När jag flyttade fanns plötsligt inte möjligheten och jag skaffade mobilt bredband. Med fri datamängd eftersom jag inte orkar känslan av att behöva effektivisera min uppkopplade tid av ekonomiska skäl. Det kostar mig en femhundring i månaden, och då ingår även fria samtal i Norge och en del till utlandet.

Hittills har det funkat förvånansvärt smidigt. Jag måste ha telefonen igång och helst i närheten av datorn, men så länge jag haft det har det varit ytterst få fel och avbrott. Någon gång har jag fått starta om telefonen, men det kan jag leva med.

Så när jag nu fått besked om att jag från och med i höst kan skaffa fiberuppkoppling är det inte längre lika självklart. Det beror såklart på vad det kommer att kosta, både i startavgift och löpande. Svenska vänner i villa har åkt på en inkopplingsavgift på runt 25000 kr. En summa som, tvärtemot vad som påståtts, snarare minskat om man tagit det lite lugnt och anslutit senare.

Vad kostnaden blir här har jag ingen aning om, det kan bli vad som helst upp till 50000 kr, kanske subventioneras det av staten som tycks mån om att alla ska kunna få fiber. Å andra sidan kan jag ju det i höst även utan subventioner, det är bara en prisfråga. Vad det sedan kommer att kosta mig i månaden vet jag inte heller. Troligen inte mer än nu, men eftersom jag ändå kommer behöva ett telefonabonnemang blir det en dryg hundring där också, att lägga till bredbandets månadsavgift.

Få tjänster har ett högre värde för mig än ett pålitligt internet i arbetsrummet. Det skulle behöva kosta ganska mycket innan jag överväger att inte unna mig ständig uppkoppling, men det är inte detsamma som att jag skiter i kostnaden och jag är som sagt nöjd med den mobila varianten. Hur hade ni tänkt?

Inlägg 2000

Det trodde jag inte när jag drog igång bloggen en aprilmorgon 2016, att jag sex år senare skulle ha skrivit tvåtusen inlägg, det är ju typ en bibel. Några gånger de här åren har läsare berättat att de hittat min blogg och börjat läsa ikapp från start. Skulle någon göra det nu får jag nästan dåligt samvete.

Då, 2016, var tanken att fixa fler textkunder på ekonomiområdet och komma i kontakt med människor med intresse för privatekonomi och börsen. För att få en flygande start bestämde jag mig för att inledningsvis lägga upp ett inlägg per dag. Sedan gick månaderna och jag fortsatte av bara farten. Senare har jag upptäckt att läsarantalet minskar på sommaren, så då har jag gått ner på varannandagsbloggande, ungefär under skolornas sommarlov.

Visst har jag idétorka ibland och visst upprepar jag mig en del. Någon gång har jag skrivit klart ett helt inlägg bara för att upptäcka att jag redan bloggat om exakt samma sak med ungefär samma vinkel, så då har jag markerat hela det nya inlägget och tryckt på delete.

En viss ämnesförskjutning kan märkas. Jag var mycket mer aktieintresserad från start och bloggade om börsen flera gånger i veckan. På senare tid har det blivit mer spartips. 2021 flyttade jag till Norge. Sedan dess har jag bloggat en del om livet och företagandet här, och skillnader mot Sverige. I maj 2022 har jag precis fått hem mina första bikupor och tänker att det nog blir en del självförsörjning och biodling i bloggen framöver.

Där har jag förresten upptäckt ett språkligt problem. Jag har träffat svenska biodlare och läst svenska böcker om biodling, men det är i Norge jag gått kurs och lärt mig hur det funkar. Jag pratar aldrig biodling på svenska, så när jag ska skriva om det i bloggen hittar jag inte orden. Jag kan ju inte blanda in ord som birøkt, dronninggitter, fôr, skattekasse, parekube, trekk och bifolk. Jag känner mig lite som när Dolph Lundgren hade filmat i USA i tre veckor och mötte upp pressen på Arlanda med värre brytning än Billy Butt och Tony Irving tillsammans.

Nåväl, jag skriver fortfarande på svenska för svenska kunder, så i andra ämnen ska jag nog minnas modersmålet. Förresten funkade planen, tack vare bloggen har jag både fått textkunder och lärt känna likasinnade, på och utanför nätet.

Men ska det bli tvåtusen blogginlägg till är jag beroende av läsare. Det är fantastiskt när ni skickar tips och uppslag, på mejl, Twitter eller här i kommentarsfältet. Dels för att det underlättar bloggandet, dels för att jag ser det som ett förtroende när ni tror att jag kan tillföra något gällande en nyhet eller ett fenomen. Så jag tackar för alla interaktioner och håller tummarna för fler framöver.

Vad göra själv?

Jag vet att en del tycker att jag gör för mycket själv när jag envisas med att bygga och måla, eller till och med meka bil som jag verkligen inte är bra på. Ibland har kritikerna rätt, men det är inte alltid lätt att veta, ens för mig. Man får pröva sig fram i livet.

I biodlingen har jag hittat en hobby där man kan dra det hur långt som helst. Den som vill kan pressa vaxkakor av egensmält vax, snickra ramar och till och med bygga egna bikupor. Så långt tänker jag inte gå, men jag ska i alla fall sätta vax i köperamar med hjälp av el som gör att pianotråden i ramen smälter vaxet på plats.

Mycket handlar om i vilken skala man jobbar. Med fyra kupor kan man inte köpa sockerlösning pallvis, för man kommer inte göra av med flera tusen liter. Den som har hundratals kupor har tvärtom inte möjlighet att göra allt från grunden utan att anställa ett helt team.

Det här går att applicera på lite av varje. För ett tag sedan fick statsministern skit för att hon anlitat en städfirma som anställt personer utan arbetstillstånd. Det skulle hon ha, men de som gnällde över att hon inte städar själv tycker jag är tramsiga. Det är rimligt att Sveriges regeringschef köper hushållsnära tjänster.

Den som hatar att städa och har råd kan absolut göra likadant även om de så jobbar deltid. Det är upp till var och en, men här är några aspekter jag tycker är värda att begrunda innan man tar beslutet.

Pengar

Man måste ha råd att lämna bort jobbet, annars får man tänka om. Självklart, kan tyckas, men hur många är det inte som köper nästan all mat färdig, lämnar in bilen för däckbyte osv, som i nästa andetag gnäller över hur svårt det är att få lönen att räcka till?

Tid

Hur lång tid tar det egentingen? Det är lätt att välja bort saker av bekvämlighetsskäl under förevändningen att man inte hinner. Själv bakar jag allt bröd själv. Det är en sådan grej många säger sig inte hinna, men då tror jag inte att man försökt. Den effektiva tiden för att baka några limpor är kanske en kvart. Resten av tiden står degen på jäsning eller brödet i ugnen och då kan man ju göra något annat.

Nyttigt

Vad återstår av livet om man väljer bort allt som är tråkigt, bara glädje? Tyvärr inte. T ex behöver våra kroppar röra sig vare sig vi vill eller inte. Visst kan man ta bilen för att spara tid, men om du då  känner behov av att klämma in ett spinningpass hade du lika gärna eller hellre kunnat cykla eller springa ditt ärende. Andra aktiviteter tränar vårt intellekt. Om hjärnan förtvinar kan du inte kompensera det med USB-minnen.

Mående

Vi ska inte heller negligera det faktum att vissa saker får oss att må riktigt dåligt, andra riktigt bra. Jag putsade alltid min mammas fönster eftersom fönsterputsning var det värsta hon visste. Jag skulle inte vilja jobba med det professionellt, men tycker att det är ganska rogivande att stå där och putsa med en podd i örat. Jag gillar att det blir ett snabbt och tydligt resultat och jag är ganska bra på det. Trivs man med att putsa fönster, städa, bygga sina egna möbler, sy kläder och stoppa korv kan man inte räkna arbetstiden på samma sätt som om man hatar det.

Återstår att se vad jag hatar respektive älskar av biodlingens alla göromål. Kanske borde jag leja bort allt underhållsarbete och istället lägga tiden på att lära mig att föda upp egna bidrottningar. Det lär visa sig.

Journalistbrist

Bonnier News, med tidningar som Dagens Industri och Dagens Nyheter, kallar till krismöte för att diskutera bristen på kvalificerade journalister. Nej, det är ingen självrannsakan utan handlar om att de har svårt att få tag i vikarier inför sommarsemestrarna. Både Bonnier och SVT kopplar journalistbristen till ”osäkra arbetsvillkor”, alltså att journalister i för låg grad skulle få fast anställning. Själv tror jag på helt andra orsaker, som snarare pekar mot motsatsen.

När jag var ung hade journalistyrket högt anseende. Det fanns grävande journalister, både i Sverige och i utlandet, som hade närmast rockstjärnestatus. Då som nu drömde fler om att bli fotbollsproffs än journalist, men det var åtminstone inte ett lågstatusyrke med skämskuddevarning. Idag har vi tidningsjournalister som Lena Mellin och på TV hittar vi Steffo Törnquist och Anna Hedenmo. De är inte Messi precis.

På Sveriges Radios Ekot, radiojournalistikens absoluta finrum, fick en journalist upp ett spår för ett par år sedan. De svenska resultaten i PISA-undersökningen verkade manipulerade! Men hans chefer var inte intresserade, det lackade mot jul, så för att överhuvudtaget bli publicerad fick han säga upp sig och bli frilans. Detta berättar han i en artikel där det också framgår att Ekots journalister kunde sitta och plugga japanska på jobbet, så länge de inte stördes av en massa nyhetsuppslag.

Många journalister tycks jobba med allt annat än journalistik. De flesta verkar vara krönikörer och tyckare. Förr intervjuade man experter. Nu intervjuar de i bästa fall varandra, men vanligare är att plocka ”nyheter” direkt från Instagram eller Facebook. Är det då ”osäkra arbetsvillkor” som är problemet, eller en förlorad yrkesstolthet?

Ett par andra yrken som verkar svårtillsatta är poliser och lärare. Lösningen sägs vara att ”höja statusen”. Hur gör man det då? För poliser har man sänkt intelligenskraven så att man inte längre behöver vara ens i närheten av normalbegåvad, och för att komma in på lärarutbildningen räcker det väl i stort sett med att lyckas skriva sitt namn på högskoleprovet? Märkligt nog verkar inte detta göra att fler drömmer om att få tillhöra dessa skrån.

Mitt förslag till Bonnier News är därför: Gör bra journalistik så ska ni se att det strömmar ungdomar till branschen. Men visst, inte lär de lösa sommarbehovet 2022, då får ni jobba själva.

Biyta

De flesta biodlare börjar nog med att inhysa verksamheten i ett förråd. Min första tanke var att ta en del av ladan i anspråk och till slut blir det nog så. Utrustning och verktyg är en sak, men gamla foderramar behöver stå råttsäkert och helst inte frysa, och eftersom jag har ett boningshus med nästan obegränsade utrymmen bestämde jag mig för att ta ett av två (eller möjligen tre) vardagsrum i anspråk för biverksamheten.

De flesta rum blir märkligt rymliga när man tömmer dem. Det första jag insåg var att jag behövde hyllor eller skåp för att sortera verktyg, reservdelar, foder och grejer. Precis som i Sverige tycker folk här att det är roligare att köpa än att sälja. Jag hittade två bortskänkes träskåp som bara var att hämta. Ett av dem syns på bilden ovan.

Mitt gamla jätteskrivbord var överdrivet stort som dataplats för en skribent, men det var ett rejält bord jag tänkte skulle funka för att sitta och reparera biramar vid, så det fick följa med hit. Enda kruxet är att jag inte hittar benen hur jag än letar (vore jag en rolig jävel skulle jag ha skrivit att det verkar som att mina ben fått fötter, men jag är inte göteborgare). Nåväl, här var funktionen det viktiga, så jag hittade några andra ben jag kunde använda istället.

Stolen var också gratis. En bekants bekant hade för mycket pengar, så han köpte en ny kontorsstol trots att det inte var något fel på den gamla. Var gör man då med den? Vi lyssnar med svensken, han vill säkert ha den. Bajsar björnar i skogen? Klart jag ville!

Och så har jag plockat bort mörkläggningsgardinerna. Ska leta upp några ljusare (har drivor av dem … någonstans), men det viktiga nu var att släppa in ljuset. Apropå det jobbar jag med belysningen. Bordslampan till vänster har inbyggt förstoringsglas som jag tror kan komma väl till pass. Taklampans sken är mysigare än bra och måste bytas ut. Sedan är planen att göra så lite som möjligt utan istället upptäcka efterhand vad jag behöver.

Vann jag?

Jag vet att man inte helt kan fatta logiken med spam när man är normalbegåvad. Jag är inte målgruppen. Tvärtom är det bra om jag som inte kommer att bli lurad kastar mejlet eftersom jag annars bara skulle slösa med spammarnas tid. Jag kan ändå inte låta bli att försöka.

Jag har alltså vunnit! Förstår jag det rätt hade FN en massa pengar i en ”Codvi 19 relief package” (ja, det står ”Codvi”) och istället för att stoppa pengarna i sina egna fickor genom korruption bestämde de sig denna gång för att dela ut dem i ett slags ”lättnadslotteri”. Mm, för det låter ju som något FN skulle göra.

Tio personer (eller rättare sagt tio e-postadresser, eftersom de bevisligen inte har en aning om vem jag är) har vunnit vardera en och en halv miljon dollar. Det är som James Veitch säger: ”If we're gonna do it, let's go big!”

Nu behöver de bara lite uppgifter så att de kan skicka mina pengar. Namn, adress, telefonnummer, land (är inte det en del av adressen) och ålder klarar jag. Nr 6, mitt yrke, är lite svårare, men något ska jag väl hitta på. Företagare, skribent, konsult eller något.

Sedan blir det svårare. ”Batch number”? På vadå? Sedan vill de ha referensnummer och pinkod. Referens kanske jag kan hitta på något bara. Får jag in femton miljoner på kontot lär jag ändå veta att det är FN:s Codvi-/Covid-paket som kommit. Pinkoder har jag nog ett tiotal, men inte vill de väl ha den fyrsiffriga kod som krävs för att komma in i min gamla Nokiatelefon? Visserligen har den Snake.

Det ska hur som helst bli värre. ”10. Winning number#”? Vänta nu, det är ju ert lotteri, jag har inte ens en lottsedel! Ska jag helt enkelt gissa mitt eget lottnummer? Kan det vara 7655916847-2? Om det stämmer kommer jag till ”11. Winning number#”. Ska jag då upprepa tian eller har jag vunnit två gånger? Kanske borde jag kontakta ”Claims manager” (enligt Google Translate betyder det skadeansvarig) David L. Robert. Eller agent David Dawson som märkligt nog har två adresser, en Gmail-adress där han kallar sig Samuel, och en om möjligt ännu märkligare adress på en ungersk server.

Mycket förvirring och många funderingar, men den övergripande frågan är alltjämt vem i glödheta helvete som går på sånt här. Man brukar ju säga att om det låter för bra för att vara sant är det oftast det, men en femtonmiljonersvinst i ett lotteri utan insats är ju liksom Galenskap 2.0.

Men spammare är inte kontaktsökande dårar, de gör detta för att det fungerar. Det betyder att det finns en massa vuxna människor med egen ekonomi, rätt att rösta, göra affärer och starta företag, som svarar på detta. Inte som del i en komediföreställning utan i hopp om att bli rika.

Råvara är kung

När Ryssland invaderade Ukraina blev det västvärldens uttalade målsättning att knäcka rubeln, men hur blev det? Som den norska nättidningen Steigan konstaterar stärktes rubeln istället. Huruvida det blivit ”världens starkaste valuta” ska jag låta vara osagt, men tveklöst stark.

Som ett förtydligande ska jag säga att Steigan.no från början var en blogg för Pål Steigan, f d ledare för Arbeidernes kommunistparti, ett parti som skulle kalla Nooshi Dadgostar och Gudrun Schyman för ”jävla borgarbrackor”, bara så det är sagt, men som vanligt går jag på sakfrågor, jag ska inte gifta mig med journalisten.

Anledningen till rubelns styrka tror jag också att de flesta kan enas om, ifall de är ärliga. Det är att verkligheten backar upp den, även om världens politiker inte gör det. Sanktionerna mot Ryssland hade tagit bättre om landet inte hade varit så självförsörjande. Inte bara självförsörjande, de har en massa råvaror som världen behöver. Dessa säljs numera i rubel, vilket stärker valutan, på främst dollarns bekostnad.

Världen har slutat att backa upp sina valutor med guld. Numera ger man dem ett mer eller mindre påhittat värde. Nya pengar trycks inte, de skapas hos banker som lånar ut pengar de inte har, som egentligen inte finns. Rysslands gas och olja finns däremot, liksom platina, nickel, titan, gödsel och en massa annat världen behöver för att upprätthålla sin levnadsstandard.

Kanske är detta en tankeställare för oss som lever gott på att vi har pengar och andra värdepapper, att när krisen kommer är det annat som räknas – mark, hus, saker, kontaktnät och kunskaper. Det är sånt som har bestående värde. Om inte världen enas om annat är däremot en papperslapp bara en papperslapp. Och det där med att ena världen tycks ju gå sådär.

Nittiofemprocentsrenoveringar

Först och främst, den här texten är ingen kritik mot de tidigare ägarna till mitt hus, varken de senaste eller tidigare. Det är en rimlig friskrivning när jag inte vet vem som läser här, men jag menar det. Var och en gör vad den vill med sin egendom och jag hade t ex inga problem med att det första de som köpte mitt nymålade, vackra, gröna hus 2003 gjorde var att måla det rött med vita knutar. Det var fult, det var dumt, men det var deras val att göra.

Något jag däremot stör mig på är halvdana renoveringar. Ska man göra något ska man göra det rejält eller låta bli, tycker jag. Det är såklart ofrånkomligt att det händer saker under ett hus med uppemot hundraårig historia. Ett exempel så att jag blir begriplig:

Här har man målat väggen fram till fönsterfodren istället för att först måla väggen, sedan måla fodren, sätta dit dem målade och avslutningsvis måla över spikskallarna. Problemet är att någon (samma eller senare ägare) bytt ut fodren till en smalare variant, kanske i samband med fönsterbyte, och då får man en remsa obehandlad vägg utanför de nya fodren. Istället för att måla väggen eller, ännu hellre, fläska på med lite bredare foder.

Maskeringstejp verkar ha varit ett okänt begrepp för en eller flera tidigare ägare/hantverkare. Jag är själv inget stort fan. Det är lätt hänt att det rinner in färg under tejpen, eller att tejpen tar med sig färg när man drar bort den. Det har inte hänt här. Istället har man målat så långt man vågat utan att skvätta över på nästa färg. Ett par exempel på detta:

”Syns inte, finns inte”, sa vildvittrorna i Ronja Rövardotter, men även minst en som renoverat här. Under en hylla i köket ser man inte golvlisten hela vägen in om man inte böjer sig ner, så då har man målat ljusgrönt så långt in man ser uppifrån.

Lägg också märke till att golvlisten inte räckte riktigt, men istället för att skaffa mer och sätta en hel bit från dörren och hela vägen in skarvade man en bit efter en centimeterstor glipa. Detta går faktiskt att se uppifrån, men jag fattar att de flesta inte tänker på det. Men jag gör det. Jag tänker bara på det. Och vill man reta sig på saknade lister är huset ett paradis.

De saknade listerna i taket tror jag handlar om skorstensrör som flyttats, medan golvlisterna fattas för att väggfasta skåp plockats bort. Sedan hatar jag personligen de där tunna trekantslisterna man sätter utanför befintlig golvlist när man gör om golvet och exempelvis lägger in en korkmatta (varför i herrans namn någon nu skulle vilja göra det).

Nu är frågan vad som är billigast och enklast – att undan för undan fixa de sista fem procenten på alla renoveringsstarter, så att jag slipper reta mig på färgskiftningar och materialdiffar, eller att inleda en omfattande psykologbehandling så att jag slipper dessa tvångstankar. Jag ska grunna på det medan jag först fixar sånt som måste fixas.

Gratis går bort

Gratis är gott, sägs det, och visst är det så. Risken är dock att det som inte kostar något behandlas som om det vore värdelöst. Jag minns t ex när jag uppträdde på standup-klubbar som inte tog inträde. De kunde ibland ha väldigt bra uppträdanden av namnkunniga artister, men just för att det var gratis ramlade det ofta in något sällskap som inte var ett dugg intresserade av annat än billig öl och som tyckte att det mest störde att det stod någon på scenen och pratade. Ett inträde så lågt som en tjuga gjorde förutsättningarna för artisterna så mycket bättre.

”Kolla, det står någon där!”

Jag läser att massor av par bokar kostnadsfri, borgerlig vigsel. Det är inte så att jag tror att det lurar folk som inte tänkt gifta sig att göra det bara för att det är gratis. Däremot bokar de utan att dyka upp. Då står en vigselförrättare där och kostar pengar ihop med lokalen. Giftaslystna som är dåliga på att planera (”Jag visste väl att vi hade något inbokat idag!”) berättar att det inte gör något. Eftersom det är gratis är det bara att boka en ny tid.

Lite likadant har det ju varit med passtiderna, vilket en del satt i system och bokat upp gratistider som de kunnat sälja vidare. Det kostar ju ändå att få ett nytt pass, så då skulle polisen kunna ta en hundring i förskott. Vips, så skulle det vara gott om lediga tider.

”Nummer 58. Fem-ti-o-åt-ta...”

Jag slarvade bort mitt bibliotekskort för några år sedan och fick betala för att få ett nytt. Bra! Jag tycker inte att det vore fel att ta en symbolisk slant även för det första kortet, då försvinner säkert färre.

Har jag plötsligt förvandlats till en grinig gubbe som vill införa avgift för allting? Nej, jag har varit en grinig gubbe sedan jag var 20, om inte längre. Det är bara det att jag inser att avgifter har sina poänger och att gratis inte alltid är bäst. Förresten är det inget av dessa exempel som är gratis, bara kostnadsfritt, vilket betyder att det betalas på annat sätt.

Många påsar små

I Norge kostar en plastpåse i matbutiken 3 kr. Det är ju kul när något kostar hälften än i Sverige istället för tvärtom. Det innebär dock inte att jag börjat handla matkassar. Det har jag inte gjort en enda gång på väldigt många år, varken i Sverige eller Norge. Jag har alltid med mig tygkassar.

Det är jag dock ganska ensam om. Nästan 800 miljoner plastpåsar förbrukas varje år i Norge. Det är i stort sett en påse per hushåll och dag! Så mycket mat handlar jag inte ens, så det hade jag inte kommit upp i ens om jag handlat påsar vid varenda handlingstillfälle och fyllt dem till hälften.

Ett av mina första inlägg på den här bloggen handlade om kostnaden för plastpåsar. Jag gjorde då ett räkneexempel med den för den tiden smått galna hypotesen att framtidens påsar kan kosta 5 kr. Nu kostar de ännu mer i Sverige, vilket gjort att försäljningen gått ner. En del använder tunnare bärkassar inhandlade på rulle, andra papperskassar.

Fortsatt storsäljare.

Redan tidigare var den svenska konsumtionen klart lägre än den norska, men det handlas fortfarande en massa engångspåsar, och de är ju dyra oavsett material. Och ganska onödiga. Tygkassar håller för hundratals användningar och är i stort sett gratis. Jag har säkert tjugo stycken och har inte betalat för någon av dem. Jag har fått grejer i dem, som reklam eller plockat upp dem där andra kastat dem, för de är ju tvättbara också.

Visst, det kräver framförhållning när man shoppar, men hur stelbent kan en människa bli? Det är inte svårare att komma ihåg tygpåsen än det är att ta med sig plånbok och hemnycklar. Men detta är väl bara ett av alltför många exempel på att folk köper sig frihet att slippa tänka, troligen också ganska ovetandes om hur mycket det egentligen kostar dem.

Ropen skalla, yttrandefrihet för en del

Ingen av dem som gillade Hillary Clintons och Magdalena Anderssons kandidaturer med hänvisning till att världen behöver fler kvinnliga ledare förordade Marine Le Pen framför Emmanuel Macron. För det var såklart aldrig könet det handlade om, de hoppades bara att argumentet skulle locka med politiskt ointresserade kvinnor och feminister på tåget.

Samma fenomen inträffar nu, när Elon Musk köper Twitter. Då har politiska ledarskribenter plötsligt problem med att en viktig diskussionsplattform ägs av en snuskigt rik man. Samma journalister som inte haft några problem med manliga multimiljardärer som Jeff Bezos och Mark Zuckerberg. När någon kritiserat Zuckerbergs makt över yttrandefriheten har vänstermedia hänvisat till det fria företagandet och hånleende uppmanat kritikerna att skapa sitt eget Facebook om det inte passar.

Aftonbladets kulturchef har alltså problem med en ”svinrik, oberäknelig och obehaglig pajas”. Låt mig gissa att det är mittenordet som skrämmer henne mest. Musk är oberäknelig och styrs inte lika lätt som Karin själv, som lydigt går andra ”svinrika” mäktiga mäns ärenden.

Före Musk innehades aktiemajoriteten i Twitter av Kingdom Holding Company lett av den saudiske (och tveklöst ”svinrike”) prinsen Alwaleed bin Talal. Jag undrar förresten hur hans värdegrund går ihop med Aftonbladet Kulturs när det kommer till synen på kvinnor i offentligheten, homosexualitet och annat.

Saudisk mångfald?

Prins Alwaleed har suttit i husarrest misstänkt för korruption och innan han stängde av USA:s dåvarande president Donald Trump från Twitter hade denne påpekat att prinsen bara var sur för att han själv var för rik för att kontrollera på samma sätt som andra amerikanska politiker. Huruvida han hade rätt vet jag inte, men konstaterar att svaret blev att strypa Trumps yttrandefrihet, inte argumentation.

Karin Pettersson skulle aldrig lyssna på mig, som vit, rik man med egna tankar, så jag lånar orden från en svart rapartist, för den enda som älskar sådana mer än Aftonbladet Kultur är Jonna Sima på Aftonbladets ledarsida.

Elon Musk kallar sig liberal, vilket jag aldrig skulle göra. Vi har väldigt olika syn på narkotika och mycket annat, och hans verksamhet Neuralink där han experimenterar med att operera in hjärnimplantat får mig att tänka på doktor Mengele. Men hans syn på yttrandefrihet ligger närmare min än Aftonbladets kulturchefs varför jag alla dagar i veckan föredrar Musk framför Zuckerberg och prins Alwaleed som Twitterägare. Men jag tänker inte låtsas att det beror på att Musk tillhör en afrikansk minoritet för det har inte ett skit med detta att göra.

Egen härd eller galen värld?

”Ökat intresse för höns som hobby” skriver SVT. Det är inget nytt. En sökning på ”intresse höns” ger länkar från vartenda år det senaste decenniet om att intresset för att skaffa höns nu har ökat. Antingen går intresset ner (utan artiklar) emellan uppsvingen eller också stoppar det på idéstadiet. Annars skulle varenda svensk ha höns vid det här laget.

Den här gången skylls ökningen på pandemin och det känns inte heller unikt. ”På grund av rådande omständigheter” funkade plötsligt ingenting i Sverige, märkligt nog redan innan det fanns ett enda dokumenterat sjukdomsfall i landet.

”Du kallar inte mig hen!”

”För den som bara har en hammare ser alla problem ut som spikar”, sägs det. Eftersom jag snöat in på självförsörjning noterar jag alla andra som också gjort det, så kanske sitter den här hönstrenden bara i mitt huvud (och på tidningsredaktionerna varje år runt påsk), men nog är det ändå så att fler vill bo lite lantligare om möjligheten att jobba mer hemma ökar? Då är det antagligen inte helt galet att tänka att de vill utnyttja sin mark till odling och möjligen även några djur.

Kanske är det en motreaktion på makthavarnas vision ”You vill own nothing, and you vill be happy”. En ny grön våg i protest? Vi är nog rätt många som gillar att äga vår jord, saker, pengar och inte minst vår egen tid.

Jag vill själv ha höns, förhoppningsvis i år även om 2023 nog är mer realistiskt. Jag vill ha dem pickandes här ute på gården och kunna skörda mina ägg. Eller ja, deras då. Personligen tror jag att självförsörjning och ett stärkt lokalsamhälle skapar en bättre värld än Klaus Schwab och Bill Gates (som nu blivit USA:s största markägare och således inte alls verkar vilja leva efter devisen att ”own nothing”) gör genom att tvinga in oss i städer som lydiga jobbmaskiner.

Samtidigt vill jag inte hindra någon från att hänga på dem och hyra allt från bostad och bil till dator och mobil. Världen kan inte bara bestå av höns, det måste finnas får också.

Den som väntar på nästan ingenting...

När jag fyllde 28 år började min arbetsgivare lägga undan pengar till en kollektivavtalad tjänstepension av ITPK-typ. Nu bar det sig inte bättre än att jag bara några månader senare rekommenderade min chef att åka till en varm plats varpå jag lämnade företaget, så det blev inte så många inbetalningar. Men denna ”försäkring” har sedan hängt med mig genom åren. Prognosen är alltid att jag från 65 års ålder ska få utbetalt 5 kr i månaden, minus skatt givetvis.

Det här är pengar man tar från arbetstagaren och låser in, men man fick i alla fall välja vilket finansbolag som skulle låsa in pengarna. Jag valde SEB eftersom jag var kund där, men nu har pengarna utan vetskap eller önskemål från min sida flyttat till AMF, så häromdagen fick jag ett brev med ”information om din nya pension hos AMF”. Som ni förstår bryr jag mig inte nämnvärt om de här pengarna, men på kul (jag har konstig humor) loggade jag in och såg att prognosen står sig.

Fem kronor är antagligen lägsta tänkbara utbetalningsnivå för om jag minns rätt har kapitalet tredubblats under de här åren, men det blir ändå alltid en femma. Kanske för att AMF (och tidigare SEB) ”tar ut avgifter för att täcka kostnader för administration” vid sidan av att de ”förbehåller sig rätten att under försäkringstiden ändra försäkringsvillkoren och försäkringsavtalet”, oklart hur. Kanske börjar ni ana varför jag alltid har och fortsätter att undvika öronmärkt pensionssparande när jag kan.

Och som svar på deras fråga om jag vill slippa pappersutskick är svaret ett rungande nej. Ska de ändå ta ut en okänd summa pengar för att ”täcka kostnader för administration” vill jag banne mig utnyttja det till fullo, så de kan gott fortsätta att skicka ett brev med fondens utveckling, så kanske ”försäkringen” åtminstone ger lite klirr i kassan hos postpersonalen, numera i två länder.

”Hello, Newman!”

Varför kastar folk pengar?

Jag letar inte burkar, men jag brukar plocka upp dem när jag går förbi dem. Några kronor ger det i pant och så gör man ju en insats för närmiljön. Det känns bra även om det väl inte direkt blir några pengar. Jag är ingen Burk-Curt.

Jag har däremot träffat busschaufförer som får ihop en bra slant varje gång de städar ur sin buss. Samma för sopgubbar. Jag känner en som berättade att det inte är ovanligt att det ligger en hel påse pantflaskor i hushållssoporna. De har inte tid eller lust att gräva, men de öppnar ändå locken på soptunnorna för att se om de behöver tömmas. Om det då ligger pant högst upp tar de den. Och det gör det. Inte sällan så mycket att dagens skörd täcker hela lunchkostnaden.

Möjligen en arrangerad bild.

Själv köper jag nästan aldrig en flaska eller burk med pant, det blir kanske ett par stycken per år. När det händer tar jag med dem till affären, jag ska ju ändå dit, men uppenbarligen finns det ganska många som fyller en hel påse med pantflaskor och lägger den i soptunnan istället för att panta i matbutiken. Om sopgubbarna drar ihop hundralappar på panten som ligger högst upp i genomskinliga påsar kan man bara spekulera i hur mycket de hade hittat om de gått igenom hela tunnan.

Alla människor säger sig vara miljövänner. Den minsta insats man då kan göra är väl att ta hand om sin egen skit, sopsortera batterier och återvinna pant? En pantad aluminiumburk återvinns till minst 95 procent. En som inte återvinns kostar pengar i sophantering och måste dessutom ersättas med en ny som framställs ur bauxit som man bl a gräver upp i Ghana och Surinam och fraktar till ett smältverk i Sundsvall där man utvinner aluminium genom en mycket energikrävande process.

Med risk för att låta som en gretard tycker jag att panten borde höjas tills i stort sett alla flaskor och burkar lämnas tillbaka till butiken. För mig räcker det med ett par kronor, men uppenbarligen behöver en del konsumenter en större morot. Den påse de idag noggrant knyter ihop slänger de i hushållssoporna istället för att få tillbaka en tjuga när de ändå handlar. Kanske krävs en dubbling till två tjugor, kanske en hundring. Någonstans går gränsen, höj till den.

Vatten är blött, jorden är platt och restauranger fuskar

De senaste åren har mängden budfirmor som levererar mat i storstäder exploderat. De kör ut med cyklar, motorcyklar, bilar och mopedbilar. Buden är inte sällan invandrare med svag ställning på arbetsmarknaden. I höstas bloggade jag om en pakistanier som inte pratade svenska vare sig med reportern eller kunderna och som fick helt provisionsbaserad lön han inte var helt nöjd med.

Nu läser jag att ”Skatteverket misstänker fusk” och har beslutat att granska branschen:

”Det gör vi för att vi fått indikationer på att det förekommer en hel del oredovisade inkomster och löner. Det har vi även sett i de påbörjade utredningar vi har.”

Det kanske inte är något nytt i detta, men artikeln antyder att detta kommit som en blixt från en klar himmel. Om så är fallet undrar jag hur blåögd det är möjligt att vara. Faktorerna vi har är restaurangbranschen, budbranschen, invandrad arbetskraft med dålig koll på eller ointresse för sina rättigheter samt arbetsgivare som exklusivt anställer denna grupp, och avslutningsvis privatkunder utan behov av kvitto. Hur skulle det inte kunna florera svarta pengar här?!

Därför har jag fler tips till Skatteverket om grupper som inte alltid redovisar sina inkomster. Jag misstänker bl a de som säljer knark utanför gymnasieskolor, gatumusikanter, tiggare, traffickinghallickar, yrkesmördare och miljöministrar. Buss på dem!