Hur strömberoende är jag?

Ständig tillgång till el i väggen känns självklart, men jag utsätts då och då för strömavbrott och märker hur allt faller samman. Inget jag planerat går att genomföra och när strömmen väl kommer tillbaka har jag panik över att hinna allt jag hade föresatt mig att redan vara klar med.

Men är det likadant om man är förberedd? Det fick jag möjlighet att testa när min elleverantör aviserade ett sex timmar långt strömavbrott. Innan de drog i spaken såg jag till att göra något som jag aldrig lyckas med vid oförutsedda avbrott, att ladda. Mina bägge telefoner var laddade och min laptop var både framtagen ur sin viloplats längst ner i det nedersta skåpet och laddad till max.

Gosa med katt hinns alltid med.

Avbrottet skulle börja klockan 9.00. En tid då jag vanligtvis hunnit äta frukost och dricka kaffe, men ibland fastnar jag vid datorn på morgonen och gör helt andra saker. Denna dag var det dock full disciplin. Frukostgröten var mikrad och en kanna kaffe kokad och hälld på termos så att jag skulle ha tillgång till varmt kaffe hela dagen.

Jobb då? Jag använder pc för att skriva och då vill jag gärna ha internettillgång också. Nu visste jag att strömmen skulle vara av. Laptopen funkar max tre timmar och routern kräver ström, men även om jag skulle kunna hålla igång den med ett bilbatteri tror jag ändå inte att bredbandet skulle funka. Mobilt internet i telefonen klarade bloggen och de mest akuta mejlen, och det finns alltid lite papper att sortera, helt offline.

De närmast förestående jobben i biodlingen kräver också ström. Jag har bilder att redigera, reklamskyltar att skapa och vaxplattor att smälta in i ramar – el, el och el. Men bara för att jag visste om detta strömavbrott sköt jag upp etikettering av honungsburkar. Totalt ett par timmars jobb att märka glasen och ställa upp dem i hyllor på lagret.

Min gräsklippare drivs med bensin och även det jobbet kunde jag förlägga till den strömlösa dagen. Där rök ytterligare en och en halv timme. Under etikettklistrandet och gräsklippningen betade jag av ett par intressanta poddar via mp3-spelare. Japp, jag vet att det är gammal teknik nästan ingen längre använder, men det funkar, kanske särskilt bra när jag vill spara på strömmen i telefonen.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, alltså i stort sett varannan dag. Här behövde jag inte ens planera eftersom det redan stod löpning på schemat. Löpning kräver dusch, men så pass länge håller varmvattenberedaren och trycket i pumpen. Även kylen bör klara en dag, men för säkerhets skull ställde jag in en fryst mjölkflaska att tina under dagen och på samma gång hålla temperaturen nere.

Så måste det till en lunchpaus också. Även den ställer krav på tillagning, men här hade jag varit förutseende och plockat fram en portabel gasolspis som ändå behövde provas.

Kaffe hade jag som sagt, och dessutom chaga-te som kokades på en vedkamin som också håller strömlöst varmt i huset.

Det var det. När strömmen kom tillbaka hade jag fullt upp med datorarbete, men jag kände inte att jag förlorat någon tid eftersom dagen ändå användes effektivt. Nästan så att jag tänker att jag då och då borde fejka ett strömavbrott för att slippa att distraheras av sociala medier och annat brus.

Svenska bolån längst

De allra flesta svenskar som äger sin bostad har lån på den. Många kommer aldrig betala tillbaka hela lånet och det är bara de som äger mindre än halva bostaden som måste amortera. Så säger lagen, men  det tycks också nästan vara en naturlag. Det är liksom bara självklart att man lånar flera miljoner när man flyttar hemifrån, för att sedan gå och dra på det där lånet hela sitt yrkesliv eller ännu längre.

Istället är det vi som reagerar mot detta som upplevs som lite galna. Hur skulle det se ut liksom, om inte alla vore skuldsatta upp över öronen? Därför är det intressant att se vad som händer när svensk amorteringskultur möter annan. Som när skånska Eva flyttar till Helsingfors och ser fördelarna med hög amorteringstakt eftersom hon uppfattar att det ger henne bättre ekonomi på sikt.

För mig som utlandssvensk är det alltid intressant att se hur svenskarna uppfattar sig själva. Särskilt när de säger en sak och gör en annan. Stockholmare på stan tycker att bolån borde vara tillbakabetalda på nedemot tio år och det är det ju nästan ingen som efterlever.

Jag är (som tjatats på denna blogg) en varm anhängare av att styra sitt eget liv. Att äga mindre än halva sin bostad och därmed vara beroende av arbetsgivare, banker och politiker är ganska exakt motsatsen till det.

Bilverkstadshaveri

Jag skrev en krönika i Råd & Rön för kanske femton år sedan som gick ut på att det bästa med sociala medier är att de går att använda för att få rätt mot företag. Du kan gnälla dig blå, så länge du ändå bara når en chattrobot, eller en lågt avlönad växeltelefonist. Men genom att sakligt upplysa omvärlden, gärna på företagets egen Facebookvägg, om hur de behandlat dig som kund träffar de dem när det gör ont – i plånboken.

Någon som tagit fasta på detta är Citroen-ägaren Marie Elme som tappade bort sin bilnyckel och lämnade in bilen hos Hedbergs Bil i Malmö. Att ”utvecklingen” gjort att man ska behöva lämna in bilen på verkstad för omfattande arbete för att man saknar nyckel är en diskussion vi kan ha en annan gång, men så är det. Hedbergs Bil tog dock god tid på sig. När det gått elva månader utan att de var klara bytte Marie taktik. Istället för att klaga hos företaget skrev hon ett inlägg på Facebook.

Det tog skruv, företaget hörde av sig och blev tvungna att erkänna att deras (möjligen före detta) anställde hade klantat till det. Det blev ju inte Maries bil bättre av och när hon ett par månader senare följde upp med ytterligare ett inlägg hakade SVT på med ett reportage.

”Rolf Hedberg?”

Bilen är nu skickad till en ny bilverkstad och någonting säger mig att Hedbergs Bil börjar ångra att de inte gav detta ärende högre prioritet i ett tidigare skede. När potentiella kunder i framtiden gör en webbsökning på företaget kommer de mötas av rubriker som ”Varning för Hedbergs Bil i Malmö”. Det är dålig reklam som troligen aldrig går att tvätta bort.

En onödig arbetsplats

Elefantkyrkogården. Namnet kommer upp ibland när någon oduglig myndighetschef tvingats bort från sin position och hamnar på den avdelning inom regeringskansliet som kallas just Elefantkyrkogården. Det är förresten inte första gången elefanter får klä skott för dåliga fenomen.

För det finns verkligen ingenting positivt med detta. Här har svenska skattebetalare avlönat storheter som Dan Eliasson och från och med nu Anna Kinberg Batra. Det är människor som ofta redan kostat massor med pengar genom att missköta sitt jobb, men som pga undermåliga avtal måste betalas fram till att deras förordnanden går ut.

Om de inte hittar ett annat jobb innan, men det händer nästan aldrig. De har ju genom vänskapskorruption redan tillskansat sig en hög lön och nu kommer de inte ens behöva göra något för den. Varför skulle de gå ner i lön för en position som dessutom kräver en motprestation? Nu säger visserligen civilministern, Kinberg Batras nye chef, att hon visst ska jobba. ”Att tiden ska fyllas och användas effektivt så länge hon är anställd är en självklarhet.”

Men alla vet att det är skitsnack. Hon kommer att få 122400 kr i månaden för att göra ingenting, möjligen med avbrott för påhittade arbetsuppgifter. Totalt kostar Elefantkyrkogården skattebetalarna 10-20 miljoner om året. Det är inga jättepengar ens för en fattig stat, men ändå stötande. Det pratas ofta om vilket stort ansvar ”klägget”, representanter för den politiska adeln, har. Kinberg-Batra blev officiellt avskedad – hon fick sparken, på ren svenska. Ingen jag känner som fått sparken har fått miljonlön över fyra år efter att de slutat jobba.

Jag förstår att det aldrig kommer att hända, men jag är övertygad om att den politiske ledare som ifrågasätter den här ordningen, att belöna oduglighet och i vissa fall ren kriminalitet, kommer att belönas med respekt av folket.

Till att börja med kan man sluta att skriva denna typ av avtal. Myndighetschefer har generellt otroligt hög lön i förhållande till sin kompetens. De behöver inte ha mångdubbelt högre anställningstrygghet än alla andra. Om de nu är så himla duktiga får de ju lätt ett nytt jobb. Och är de inte det, då har de för hög lön redan när de jobbar och ska självklart inte ha mer än max ett halvårs uppsägningstid. Med krav på motprestation! Jag tycker t ex att det vore ytterst lämpligt att Kinberg Batra och hennes nya kollegor plockar skräp på Stockholms gator, då skulle hon göra nytta för första gången i sitt liv.

Vad gör man med fallfrukt

Det är tydligen rekordår för äpplen i år, men c:a 95 procent av frukten slängs. Det ser rätt tråkigt ut när man kommer förbi en villaträdgård full av ruttnande fallfrukt på marken, så dagens inlägg kommer att handla om min fallfrukt.

Eller nedfallsfrukt eftersom jag bor i Norge och alla ord är lite roligare på norska. Här kommer jag att tänka på min favoritdeckarförfattare Jo Nesbø som i sin ungdom hade ett band som hette Nasse og nedfallsfruktene. Orkar ni höra på norska och har 90 sekunder över följer här en kul anekdot om det bandet berättad av författaren/sångaren själv.

Tillbaka till mina äpplen. Jag har bara ett träd, men efter vårens beskäring tycks fjolårets jätteskörd upprepa sig, och innan merparten av äpplena ens är mogna ramlar det fallfrukt. Förutom att rådjuren kommer och äter upp dem riskerar de att ruttna och de stör min gräsklippning. Därför plockar jag upp dem ett par gånger i veckan. En del har jag gett till äppellösa grannar, en del äter jag färska och en del har jag gjort små satser äppelmos av. Då ser det ut så här:

Notera att skalet får vara kvar, jag skär bara bort skador. Det sparar tid och när det rör sig om obesprutade äpplen tror jag att det är nyttigare eftersom det är mycket vitaminer och annat precis under skalet. Om någon månad kommer jag att plocka ner alla äpplen från trädet och då blir det en större volym mos med konservering i glasburkar, men så här på försäsongen blir det plastburkar i kyl eller frys.

Det viktiga är att de inte ska hamna i de 95 procent som slängs (för jag misstänker att Norge har ungefär samma bedrövliga siffror) utan konsumeras i någon form, nu eller senare.

Förmögenhetsskatt

Det kan låta rimligt att klämma åt de allra rikaste med hjälp av en förmögenhetsskatt. Jag är förvånad att Sverige inte återinfört den, men är övertygad om att det kommer att hända i närtid. Därför tänkte jag berätta lite om vad som händer i Norge, som redan har en förmögenhetsskatt.

Först och främst ska jag vara tydlig med att jag är part i målet. Jag betalar förmögenhetsskatt och skulle såklart helst slippa att göra det, men med det sagt gör staten antagligen rätt i att klämma åt sådana som mig. Jag betalar inte så mycket annan skatt och skulle Norge gå miste om mig hade de kunnat levt med sorgen.

”Tom igen?!”

Men av Norges 400 största förmögenheter är nu 75 placerade i utlandet genom att deras ägare flyttat från Norge, och dessa 75 personer/familjer äger tillsammans 42 procent av de fyrahundras samlade förmögenheter. Totalt handlar det om 780 miljarder kronor som inte staten kommer åt. Hur mycket andra skatter man går miste om är omöjligt att säga, men det hade såklart varit många miljarder i inkomstskatt, moms osv.

Är då miljardärerna bara giriga? Nej, många har faktiskt inget annat val och det långt innan miljarden. Tänk dig själv att du startar ett företag som går väldigt bra och du äger en fjärdedel av det. Din andel värderas till hundra miljoner. Du har ett fint hus och ett sommarställe (som norrman måste man ju nästan ha en ”hytte” att gå på tur ifrån), en ny bil och en slant på banken och i aktiefonder. Jag menar inte flera miljoner utan en högst ordinär privatekonomi, med undantag för aktierna i ditt eget företag. Ganska snabbt kommer du då upp i att behöva betala minst en miljon om året, bara i förmögenhetsskatt.

Vad tar du pengarna ifrån? Entreprenörer i nystartade företag kan sällan ta ut fantasilöner även om företaget har en hög värdering. Du kan inte ta ett extrajobb för du jobbar redan 80 timmar i veckan. Sälj sommarstugan så klarar du första året, men sedan då? Utdelning i företaget? Man får ha rätt hög utdelning för att din andel ska täcka en miljon (plus skatt på utdelningen) och de andra aktieägarna har kanske inte alls det behovet, särskilt om de inte bor i Norge. Då återstår att undan för undan sälja dina aktier till kollegorna, eller att flytta.

Hade Spotify, Mojang eller andra framgångsrika svenska IT-startups varit norska hade de inte varit norska, för att uttrycka det enkelt. Förmögenhetsskatten har blivit ett effektivt sätt för Norge att inte bara göra sig av med miljardärer utan att undvika entreprenörer och företag som hade kunnat bli kassakor år efter år.

Jag tycker att Sverige har för hög inkomstskatt, men själva konceptet är begripligt. Att däremot beskatta värden som knappt ens går att omsätta i pengar, det är helt galet. Och som det norska exemplet visar ger det kanske inte ens skatteintäkter.

Gratis böcker till unga finns redan

Svenska förläggareföreningen tycker att regeringen ska införa ett bokbidrag till alla 18-åringar för att köpa en bok på svenska. Sveriges Radio P4 gjorde en raid på Bokmässan och kunde konstatera att de unga gillade förslaget.

Tänk vilket scoop att unga bokmässebesökare som troligen är insyltade i bokbranschen gillar böcker! Snart är det någon som kollar om inte fotbollsderbypublik eller fotbollsspelare på elitnivå har ett stort fotbollsintresse, något jag misstänkt men aldrig fått bevis för.

Men skämt åsido, unga som vill läsa böcker på svenska har redan alla chanser att göra det. På över tusen platser i landet finns inrättningar som kallas bibliotek och där vem som helst med giltig legitimation kan få ett lånekort och fri tillgång till tusentals böcker.

Jag fattar att det inte duger för bokförläggarna, som såklart tjänar mycket mer pengar på varje såld än på varje utlånad bok. Jag hade också velat att staten subventionerar min verksamhet genom att ge bidrag till alla som anlitar mig, men det betyder inte att det är bra ur samhällsperspektiv.

Tycker förläggarna att det är en bra idé får de väl skramla ihop till det där bokbidraget från sina medlemmar i bokförlagen. Eller ännu hellre – sänk priset på böcker generellt. Gör det mer attraktivt i konkurrens med streamingtjänster, poddar och allt annat de slåss med. Att bara ropa på pappa staten är ynkligt.

Slut på sommaren

Där försvann september. Förhoppningsvis blir det några fina dagar i oktober innan det bara återstår dåligt väder i närmare ett halvår. Ändå hög tid för mig att summera vad jag hann i år.

Det renoveringsprojekt jag är mest nöjd med var att måla ladan. Det var mycket jobb, men resultatet blev bra och särskilt nöjd är jag med att ha bytt ut dåliga fönster. Det återstår en vägg att måla nästa år, men det som är klart är klart.

Mindre nöjd med härbret som skulle renoveras och som jag knappt ens hunnit börja med. Förra året byttes taket ut och i år var det tänkt att jag skulle ge mig på insidan och byta fönster. I stort sett har jag bara målat och satt spröjs på fönstren, men ryktet säger att det kommer ett nytt år nästa år.

Biodlingen tickar på liksom övrig odling, och i bägge fallen hoppas jag på ännu bättre resultat nästa år. När det gäller matproduktion är jag ännu mer nöjd med sånt jag inte behöver odla. I år har jag satt i mig stora mängder kirskål för att inte tala om kantareller.

Även om sommaren är slut är ju inte året det och i år har jag tänkt hålla i lite bättre i vinter. Jag har haft byggprojekt även tidigare vintrar, men de har en förmåga att gå på sådan sparlåga att det knappt blir styrfart.

I år tänker jag riva ur och fixa en del i källaren, det är faktiskt redan på gång. Mitt sovrum är en sorglig syn som jag varje vinter tänkt att det där får jag ta tag i i sommar, men när det är sommar har jag inte tid, så då tänker jag detsamma för vintern, men då är det för kallt för att få arbetsglädje och så gick det ytterligare ett år. I vinter får det hända något där. Om vädret tillåter (jag pallar bara inte ytterligare en rekordkall vinter) ska jag kunna snickra lite på härbret också.

Ni hör. Om jag bara realiserade en bråkdel av alla förhoppningar hade jag varit en ganska framgångsrik människa.

Dagens offerkofta

Vår dagliga kofta, giv oss idag.
Och förlåt oss våra hånleenden,
såsom ock vi förlåta
dem som av vårt elände gläds.

Det var några strofer ur Jante vår. Jag måste sluta där för jag har inte skrivit längre. Dagens blogginlägg ska handla om Sofi, som blev änka vid 25 när hennes man plötsligt och oväntat dog av att hjärtat slutade slå. Om vi gissar att maken också var relativt ung var det naturligtvis en fruktansvärt händelse för henne som tar tid att hämta sig ifrån och som ger sår som aldrig läker.

Nu har det gått fyra år och hur hemskt det än var och är måste livet gå vidare och i Sofis fall har det gjort det med ett bedrövligt ekonomiskt läge som ändå tycks väldigt självförvållat. Som vanligt i den här typen av artiklar får vi veta rätt lite. Finns det barn med i bilden ger det t ex mer mening att Sofi till varje pris vill bo kvar i sitt och makens gemensamma hem för att skona barnen från ännu en omställning. Får jag gissa hade reportern dock inte missat barnaspekten om det funnits en sådan.

Men oavsett, nu har det som sagt var gått fyra år. Sofi har tre jobb och även om samtliga nog är ganska lågbetalda måste de inbringa en slant. Oavsett lön kan hon knappast jobba mer eftersom hon antyder att hon jobbar 29 dagar per månad. Jag är ändå imponerad av att hon lyckats skaffa sig tre jobb trots att hon tatuerat sig i ansiktet och för säkerhets skull häftat fast det med sån där pjärsing också. Det tyder på handlingskraft.

Anställd? Nej, vanställd.

Tyvärr tycks merparten av hennes energi gå åt till att hitta syndabockar för sin situation. Hon är missnöjd med räntan på sina lån och sur på banken, men mest sur tycks hon vara på Riksbanken:

”Någonstans måste Riksbanken börja tänka på oss vanliga människor som inte har höga banklöner. Det känns som om det regnar skit.”

Att Sofi har svårt att få ekonomin att gå ihop beror inte på höga löner hos bankanställda eller att Riksbanken bara för att jävlas med henne sänker räntan långsammare än de höjde. Det beror på att hon bor för dyrt för sin plånbok. Det är få förunnat att bo kvar i orubbat bo efter att ha gått från tvåsamhet till singelhushåll, oavsett omständigheter. Sofi borde flytta och trappa ner innan hennes hjärta också får nog. Man blir nämligen inte odödlig av att tatuera ”immortal” i pannan, bara fattigare.

Buy and be damned

Playstation 5 pro säger mig inte mycket. Det är väl någon slags spelkonsol? Vanliga PS5 går att köpa för runt 6000, men i november släpps pro-versionen för 9000 kr. Inget nytt under solen, när PS4pro kom för åtta år sedan kostade den 4300 kr och den verkade bara aningen bättre än vanliga PS4 som kostade 2600 kr. Jag begriper ingenting av detta, men ekonomi begriper jag:

”Priset för det här kommer att bli minst 9000 kr i Sverige när konsolen släpps 7 november. Spelarna tycker att det här är alldeles för dyrt för alldeles för lite skillnad. Under demon behövde man nämligen zooma in för att se den marginella skillnaden i grafiken. I Sonys försvar skedde presentationen i en komprimerad video på nätet och sannolikt kommer den mest trogna målgruppen att ändå köpa konsolen för att kunna ha det senaste.”

Om reportern har rätt, och jag har inga skäl att tvivla på det, tycker alltså spelarna att den nya spelkonsolen är för dyr, men de kommer ändå att köpa den. Då är den ju inte för dyr utan precis vad konsumenterna går med på att betala!

Så kan man inte tänka om allt. Sophämtningsavgift, läkarbesök och lite annat måste man betala även om man tycker att priset är för högt, men en spelkonsol tillhör inte den gruppen. Särskilt inte när det finns en liknande låda som bara är marginellt sämre och mycket billigare.

Eller ännu billigare alternativ.

Om spelarna menade allvar med sin kritik skulle de alltså utan större uppoffring kunna visa tillverkaren Sony att de inte går med på att betala priset. Och motsatt, köp om ni visst går med på det. Buy and be damned, eller som det skulle kunna heta på svenska: köp och håll käft.

Morotsförvaring

Årets morotsodling blev sämre än förra året, men det blev åtminstone mer än jag lyckas konsumera på en gång, och frysen är full.

I fjol var det någon som tipsade om att morötter kan förvaras i sand, men jag hann aldrig fixa sand. I år läste jag om att man kan lagra dem i sågspån, med samma idé, att man behåller fukten, och med den stora fördelen att jag redan har sågspån efter alla byggprojekt. Man lägger ett lager sågspån i en trälåda. Sedan lägger man ut morötter, otvättade direkt från skörden.

Så täcker man dem med ett nytt lager sågspån och lägger ut nya morötter. Tanken är att de inte ska vidröra varandra utan ligger var för sig, och när lådan är full lägger man en tidning över och förvarar lådan så svalt man kan, i mitt fall blir det i källaren.

Jag får återkomma med en recension av förvaringen. Eftersom kyl och frys lätt fylls upp på hösten gillar jag att experimentera med olika förvaringsmetoder som konservering i glasburkar eller torkning. Kanske testar jag att syra något så småningom, men det blir inte i år.

”Så stor buffert”

”Så mycket pengar bör du ha just nu” låter Aftonbladet hälsa med hjälp av två sparekonomer. Det verkar väldigt exakt, men sedan blir det som vanligt, en massa abstrakt dravel.

Jag förstår det och det är min första kritik mot den här typen av artiklar. Hur stor buffert du behöver ha beror såklart på dig som person och vilken typ av liv du lever. Till just den här artikelns försvar försöker de åtminstone nyansera lite.

”Fundera på hur många runtomkring dig som är beroende av din inkomst och hur många saker du äger där det kan inträffa saker, säger Emma Persson, sparekonom på Länsförsäkringar.”

Fast i samma andetag pratar hon om antal månadslöner på sparkontot. Hur kan någon tro att det går att jämföra på det viset?! EU-parlamentariker får 207000 kr i månaden efter skatt. Betyder det då att de bör ha drygt fyrahundratusen på ett sparkonto? Självklart inte. Det väsentliga för akutsparandets storlek är såklart inte inkomsterna utan utgifterna. Där är den andra ekonomen, Magnus Hjelmér på Ica Sparbanken, mer balanserad:

”Hyresrätt: då bör du ha en buffert som täcker 1–2 månadskostnader
Bostadsrätt: bufferten bör kunna täcka 2–3 månadskostnader
Villa: då bör du se till att ha en buffert som kan täcka 3–4 månadskostnader”

Men även här är det skillnad på folk och folk. Jag som har extremt låga kostnader bör ta höjd för större katastrofer rent procentuellt, helt enkelt för att om skiten träffar fläkten (vattenskada, större tandläkarräkning ...) drabbar det mig lika hårt i antal kronor som någon som normalt gör av med mer pengar.

Ännu en kritik mot dylika artiklar: Vad är det som är så fantastiskt med sparkonton?

”En huvudregel för buffertsparandet är att den bör finnas lättillgängligt om exempelvis bilen behöver fixas eller om du blir sjukskriven eller av med jobbet.

– Undvik därför att placera pengarna på börsen eftersom det då finns en risk att de minskar i värde på kort sikt. Jag skulle välja att ha pengarna placerade på ett sparkonto med ränta, säger Magnus Hjelmér, vardagsekonom på Ica Banken.”

Tacka vet jag att spara i fonder.

Att få loss pengar genom att sälja en fond eller aktie tar på sin höjd en vecka. Väldigt få räkningar förfaller till betalning två timmar efter fakturadatum. Visst, han har rätt i att börsinvesteringar kan svida att sälja med dålig tajming. Samtidigt säger varenda sparekonom jag hört att eftersom det inte går att tajma börsen finns det aldrig skäl att ligga likvid av den anledningen. Principen kan väl inte gälla bara åt ena hållet?

Okej, jag är inte dummare än att jag fattar att tidningen vill att vi ska klicka på de nio (!) annonser med reklam för sparkonton som följer med artikeln. Det tänker jag inte göra, men så tror jag heller inte på att strukturera sin privatekonomi med hjälp av Aftonbladet.

Att slarva bort ett varumärke

Jag har gillat Biltema. Förutom att de finns lite överallt med sina enkla butiker där man snabbt får bra översikt har de billiga grejer till hemmet och bilen. Till och med till min femtio år gamla Volvo hittar jag en och annan nytillverkad reservdel till bra pris, som luftfilter till en B20-motor. Det har de inte på Circle K.

Men två saker stör mig. Det första är att de har satt i system att chockhöja priser genom att ersätta gamla produkter med väldigt snarlika. En färgburk för 99 kr har plötsligt utgått och ersatts av en för 169 kr, istället för att stå för att man räknat ut att marknaden kommer att svälja en sjuttioprocentig höjning.

Det andra irritationsmomentet är att deras färdiga paket ibland innehåller undermåliga komponenter. Ett som jag prövat flera gånger är detta relä- och kabelset för extraljus.

Reläet är bra, kablarna funkar, men kabelskorna är så dåliga att de är helt oanvändbara. Metallen i dem är så tunn att det kvittar vad man trycker ihop dem med för tång, de lossnar oavsett. När man väl vet om det kan man kasta de medföljande kabelskorna och köpa andra ganska billigt någon annanstans, men det kan ju ta en stund innan man inser att man inte råkat ut för ett tillfälligt fabrikationsfel. När jag insåg det mejlade jag Biltemas kundtjänst.

Svaret var att hela förpackningen kommer från en extern tillverkare. Jaha, svarade jag, men det är ju inte tillverkarens namn som står på förpackningen, det är Biltemas. Det Biltema kan göra är att 1. säga åt tillverkaren att skärpa sig och börja skicka med riktiga kabelskor, 2. säga åt dem att sluta skicka med kabelskor som ändå bara kommer att reta upp kunderna så vet vi redan från början att det inte ingår kabelskor som går att använda, eller 3. att skicka en låda av Biltemas egna kabelskor som de påstår är bättre (jag har inte vågat prova dem) till leverantören. Dessa förslag lämnade jag och avslutade med ett mindre glatt:

”Jag vill på riktigt ha svar på hur ni tänker kring den uppkomna situationen. Att ni beklagar är lika oanvändbart som de kabelskor ni säljer i produkten.”

Jag fick inget svar, vilket jag är övertygad om beror på att de valde 4. att inte göra någonting annat än att hoppas att kunderna ska nöja sig. I vissa fall har de säkert rätt. Kunder kommer att skylla på sin egen kabelskotång eller bara rycka på axlarna. Men inte alla. Jag känner folk som värderar reservdelar och prylar med uttryck som ”inget jävla Biltemaskräp” och jag följer en Youtubekanal som genomgående kallar företaget för ”Soptema”.

Äldre läsare kanske kommer ihåg varuhuskedjan EPA. Det gör egentligen inte jag, och jag ser att de bytte namn till Tempo i min tidiga barndom, men jag minns att man refererade till saker som ”epa”. Långt efter att varuhuset bytt namn var epa fortfarande ett begrepp för dålig kvalitet.

Det är det nog inte längre. Jag vet inte vad yngre människor säger idag, men i framtiden kanske de säger Biltema för att beskriva skräp. Synd i så fall, jag tyckte att den kedjan var värd ett bättre öde.

Årets honung

Tredje årets biodlande är snart till ända. Sju invintrade kupor gick snabbt ner till sex i våras, men utökades till elva med hjälp av egen drottningodling. En av de gamla kuporna som fick ny drottning vägrade dock förstå sitt eget bästa utan valde att döda drottning efter drottning. Till slut blev det för sent att göra något åt det så då fick jag sätta ihop samhället med ett annat. Nere på tio igen.

Sista bilden med elva kupor.

Tio kupor var å andra sidan målet i år så jag får väl vara nöjd med det. Och förhoppningsvis har jag blivit lite bättre och smartare. Jag har ratat utrustning och tekniker, och samtidigt börjat testa ut andra saker. Även om jag tycker att det går långsamt faller fler och fler komponenter på plats. Jag har inget mål för nästa år än, men lite större och bättre vill jag nog bli.

Tillbaka till 2024. Det blev bara 120 kilo sommarhonung, vilket känns bedrövligt på sex produktionskupor, men det var ett sånt år och jag hade nog kunnat pressa fram lite mer om jag inte samtidigt utökat bigården. Nya samhällen behöver nämligen stöttas upp, så då tar jag yngel från starka kupor och sätter i svagare. Annars hade de kunnat hjälpa till med att hämta nektar i de gamla kuporna.

Nåväl 120 kilo honung är också honung och som kompensation blev det mycket mer ljunghonung i år än i fjol. Precis som då skickade jag upp kuporna i fjällen där ljungen blommar bättre än hemma och när all honung var insamlad och slungad satt jag med 100 kilo ljunghonung också, så totalt 220 kilo honung i år, vilket är rekord, om än ett försiktigt sådant.

Nu håller sig bina mest inomkubs och när det blir lite kallare sätter de sig i ett klot och vibrerar för att hålla värmen. Där byter de plats med varandra från det kalla skalet till den varma kärnan där drottningen sitter. Allt för att så många som möjligt ska överleva vintern, men när våren kommer och jag öppnar kupan kommer det ändå se ut så här på botten.

Ni ser, rena massgraven. Vi har det trots allt rätt bra som människor även om vi också får frysa på vintern.

Gå sin egen väg

Jag betonar ofta vikten av att gå sina egna vägar, att leva sitt liv som man vill själv, trots eventuella påtryckningar från omvärlden. Det är särskilt svårt om man växer upp med framgångsrika föräldrar, men ändå vill gå i deras fotspår.

Det är ingen som tror att Karl-Johan Persson ska bli en mer framgångsrik företagare än pappa Stefan, på samma sätt som Julian Lennons och Jack Vreeswijks musikkarriärer aldrig riktigt tog fart som pappornas.

Men här kommer ett exempel jag tror att vi alla kan lära oss något av. Anna Cramling är en 22-årig schackspelare och dotter till stormästarna Pia Cramling och Juan Manuel Bellon Lopez. Även om hon nog inte uttalat det själv finns det inte en chans att hon blir en bättre schackspelare än någon av sina föräldrar, men på ett sätt har hon blivit mer framgångsrik.

När jag spelade schack var det i stort sett ingen utanför Sovjetunionen som tjänade pengar på att spela schack. De bästa spelarna kunde kanske med hjälp av sponsorer ha råd att åka runt i världen och spela, men något överflöd blev det knappast. Nu har framförallt internet och den norske världsmästaren Magnus Carlsen ändrat på det. Schack är inte längre världens i särklass töntigaste sport.

Detta har lett till nya möjligheter att tjäna pengar och det är här Anna Cramling kommer in. Hon är en duktig spelare med en egen mästartitel och landslagsmeriter, men hon skulle absolut inte kunna livnära sig på prispengar. Istället har hon byggt upp en Twitch- och Youtubekanal där hon streamar sitt spel, både live och på nätet, och åker runt och pratar och spelar schack med både hobbyspelare och världsstjärnor som världsmästare Carlsen.

Den videon har fjorton miljoner visningar och hennes kanal 1,22 miljoner prenumeranter. Just nu är Anna i Budapest och spelar schackolympiaden för lag och jag är rätt säker på att hon får skriva fler autografer än sin mamma och Sveriges förstabordsspelare Pia Cramling trots att hon varit världsetta tre gånger.

Jag ska inte säga att det alltid finns vägar till målet om bara viljan finns, men om man inte försöker lär det hur som helst inte gå.

Låter du Arga Andersson ärva dig?

Den pensionär som inte drabbats av Kombilotteriet, de gängkriminella nätverkens politiska lotteriföretag ges ännu en möjlighet att skänka sina pengar till ”partiet”.

De har förvisso rätt i att om du saknar arvingar kan ett testamente hindra dina pengar från att landa i diverse märkliga organisationer genom Allmänna arvsfonden, som jag varnat för tidigare. Men jag vet inte om det socialdemokratiska ”arbetarepartiet” skulle vara så mycket bättre.

Tycker man det kan man absolut överväga att efter sin död skänka dem de pengar partiet inte lyckats beskatta till sig redan tidigare. Låt Fonus sköta begravningen så går även de sista slantarna till ”rörelsen”. Men kom igen, att sossarna ”kämpar för rättvisa och jämlikhet för alla” tror de väl inte ens på själva?!

”Nope, jag ljög igen!”

Vi snackar om elitpartiet vars främsta företrädare bara i yttersta undantagsfall haft riktiga jobb. Yrkespolitiker som aldrig skulle flytta till bostadsområden dit de nu vill tvångsdeportera vanligt folk, och inte är det deras svenska barn som bussas runt till invandrartäta skolor som ”integrationsprojekt”.

Var det av rättviseskäl Göran Persson bildade aktiebolag där han lät bli att ta ut lön för att samtidigt kunna ta ut fullt avgångsvederlag? Eller när Magdalena Andersson ansökte om avgångsersättning för att fortsätta att få oförändrad lön efter att hon avgått som statsminister (ett jobb hon för övrigt aldrig fick folkets mandat för, det enda val hittills där hon ställt upp som statsministerkandidat förlorade hon)? Jämlikhet med den statsminister som tog över, men knappast ”jämlikhet för alla” va?

Alla gör som de vill, men i mitt tycke är det inte jämlikt att ge sina pengar till socialdemokraterna. Det är vämjelikt.

Gårdsplanen fri från lervälling

2022 grävde jag upp gårdsplanen för att lägga ner en vattenledning till garaget. Våren 2023 bloggade jag om att ett av den sommarens projekt var att gräva bort leran som lagt sig på toppen och ersätta den med grus och att det skulle vara gjort på en dag eller två. Jag menade såklart ett år eller två.

För att få till det sista var tanken att jag skulle låna minigrävaren här uppe av en gubbe i närheten, men den har varit trasig länge. Hans plan var att byta reparationsjobbet mot något annat, men det där fick de aldrig till och så orkade jag inte vänta längre.

I sommar tjatade jag istället hit grannen som med sin traktor skrapade loss lite av leran och så tänkte jag skyffla upp den på skottkärror och dumpa i ett förråd där någon tidigare ägare tycks ha planerat för en jordkällare (som just där var en riktigt dålig idé).

Sedan har det varit mycket viktigare och roligare saker att ta tag i, men nu innan det återigen blir en vinter som kanske packar tillbaka den uppskrapade leran tog jag äntligen tag i det. Att skyffla lera och grus för hand är inget drömjobb, men genom att göra lite åt gången var det överkomligt. Cirka hundra skottkärror senare var leran borta. Då återstod att sprida ut grus med spade och kratta.

Så där ja! Nu hoppas jag att gruset håller sig överst. Annars märker jag det på att katternas första hundra steg inomhus markeras med leriga tassavtryck. Jag förvånas över hur långt en katt hinner på hundra steg. Om man inte torkar golven hela tiden blir huset snabbt ett enda stort Pacman-spel!

Svinn-svinn-situation

I Sverige slängs det mat för 14 miljarder per år, 1330 kr per person. Folk slänger mat för att de inte orkar äta samma sak flera gånger, för att den hinner bli dålig i kylen utan att de ens reflekterar över vad som finns där, men också helt utmärkt mat bara för att det står ett datum på den som passerats!

För en familj på fyra personer innebär detta beteende att man kastar mat för över 5000 kr om året, och de pengarna kan man ju ha roligare för än att förvandla mat till jord eller biobränsle. Men redan innan maten kommit så långt kastas ofantliga mängder mat redan i matbutiken, för att vi inte vill ha den, eller för att giriga ICA-handlare hellre kastar bort livsmedel än sänker priset på dem.

Nåväl, det är en annan fråga som vi inte kan göra så mycket åt, men att äta upp eller frysa in rester, ha koll på vad vi tillagar och inte göra mer än vi äter, och sedan hålla reda på vad vi har i kyl och frys, det kan vi göra helt själva, utan att myndigheter säger det åt oss eller att FN instiftar ”matsvinnsdagar”.

Det sägs att vi ska börja äta skalbaggar och larver för att klara framtidens matförsörjning. Det har jag ingen som helst avsikt att göra, men som med så mycket annat är jag övertygad om att nyttiga idioter kommer att sleva i sig vilket äckel som helst, bara de får en tillräckligt tydlig order. Alldeles oavsett det kan vi ögonaböj sluta att kasta den mat vi redan har och på ett eller annat sätt betalat för.

Bokar en turné

Lite på samma sätt som när jag jobbade som komiker för c:a hundra år sedan bokar jag nu upp höstsäsongen med gig, men istället för julbord är det julmarknader och istället för humor är det honung jag saluför.

En annan skillnad är att jag som artist hade ett någorlunda fast pris. Nu tjänar jag pengar beroende på hur mycket honung jag säljer. Därför försöker jag välja marknader efter var jag tror att jag ska sälja bäst. Netto, alltså efter avdrag för marknadens försäljningsavgift, reskostnad och eventuellt boende.

Det är en chansning, men jag lyssnar på vad andra ”knallar” och arrangörer säger om marknaderna och så börjar jag ju ha byggt upp en egen kunskapsbank. På vissa ställen har jag varit två gånger om året sedan hösten 2022, så då har jag bestämda uppfattningar om arrangörerna, marknadsföringen och kunderna.

Har kunderna betalat inträde? Pågår det någon form av underhållning som drar dit folk och vilken kundkategori lockas i så fall av den? Verkar arrangören bry sig eller är de ansvariga anställda med fast lön av en kommun eller annan jätteorganisation och skiter i vilket? Har marknaden en lång tradition? Sånt går att ta reda på.

Till skillnad från vädret flera veckor eller månader i förväg. Spöregn eller tjugo minusgrader kommer att påverka min försäljning, för att inte tala om hur trist det är att stå där en hel helg om det är utomhus. Det enda jag vet är att en del marknadshelger kommer att bli kul och lönsamma, en del varken eller.

Björnförtjänst

Skådespelaren Reine Brynolfssons son har blivit knattereporter på SVT och i ett av hans djuplodande reportage värderar en snubbe från Antikrundan dräkten från Björnes Magasin till 75000 kr.

Det låter billigt! Jag kan tänka mig att många som var barn när Björnes Magasin sändes skulle kunna tänka sig att gå på fest i björndräkt och säga saker som ”Snigel! Jag vill ha en grogg” med Björnes efterblivna tonfall. Jag skulle inte själv värdera den upplevelsen till 75000 kr, men så var jag heller inte målgruppen. Hade det gällt Kapten Zooms dräkt hade saken kommit i ett annat läge.

”Galaxer i mina braxer!”

Dessutom läste jag att Jörgen Lantz, the original Björne, sa att det var 60 grader i dräkten och att han (som väl är typ tre äpplen hög) svettades så mycket att han gick ner 1,5 kilo varje inspelningsdag. I så fall måste man nog vara rätt full för att frivilligt sätta på sig Björne-kostymen tjugo år senare bara för att få dra stötande oneliners.

När jag tänker efter är det kanske inte så billigt ändå, eller också är det jag som inte ser den nostalgiska storheten. För övrigt vet ju alla att det var Snigel som var den stora stjärnan.