Bli din egen kritiker

För väldigt länge sedan var jag en hyfsad schackjunior. För att sätta in det i ett börssammanhang fick jag regelmässigt stryk av Gottodix, men brukade vinna mot Cevianmannen. På den tiden hade de riktiga namn, men nu glider jag ifrån ämnet (är på väg mot börsen faktiskt, ha tålamod).

I schack gäller det att tänka så många drag som möjligt i förväg. ”Gör min motståndare så gör jag så och då måste han gå emellan med tornet, jag slår, han slår tillbaka och sen kan jag spela runt mitt andra torn till kungsflygeln...” Det vore naturligtvis enklare om man kunde fokusera på sitt eget spel utan att behöva ta hänsyn till motståndare, men verkligheten funkar inte så.

En politiker måste innan en debatt fundera över och slipa på sina argument, men ännu viktigare är det att fundera över motståndarens och hur dessa ska tacklas. Andra kommer att ifrågasätta nyttan av dina reformer och då är det upp till dig att påvisa att fördelarna överväger nackdelarna.

På börsen finns ingen motståndare på det sättet, vilket kan vara riktigt farligt. Confirmation bias (typ bekräftelsefel på svenska) innebär att man selektivt tar in sånt som bekräftar den världsbild man redan har. Politikerns motsvarighet är nog att omge sig med ja-sägare och när så någon ifrågasätter dina åsikter blir du svarslös.

För att utveckla min syn på börsen ifrågasätter jag mig själv. Precis som schackspelaren försöker tänka ut hur motspelaren ska göra för att bli maximalt farlig försöker jag komma på nackdelar med nuvarande eller tänkta börsinnehav. Det slipar de egna argumenten för dessa papper. Har ingen annan formulerat problem får man göra det själv.

Har man inte tillräckligt bra argument för sina innehav (nu och längre fram i ”spelet”) bör man överväga att ta sig ur positionerna. Det är i så fall inget misslyckande utan tvärtom något bra. Vi lever i en föränderlig värld och det som möjligen var sant igår behöver inte vara det idag, och definitivt inte imorgon.

Däckad av kostnader

Hösten är här på allvar och snart funkar inte kortbyxor ens vid löpning. Sedan står det inte på innan det är dags att byta till vinterdäck på bilen. För ett par decennier sedan bytte nästan alla bilägare däck på sin egen bil. Jag vet inte hur och när det hände, men nu ser jag nästan aldrig någon göra det.

När tiden är inne bokar man tid hos däckfirman. Det är jättesmidigt, tar bara några minuter och har man tur bjuder de på kaffe medan man väntar. Kostnaden varierar, men få däckverkstäder verkar erbjuda däckbyte för under 200 kr.

Själv byter jag såklart mina egna däck. Det tar ungefär en halvtimme och kräver ingen styrka eller andra färdigheter. Min 80-åriga mamma kan byta däck och jag har själv gjort det med ryggskott.

Om vi för enkelhetens skull räknar med att det inte tar någon tid alls att boka tid och byta däck på firma förlorar man alltså 30 minuter på att göra det själv, vilket i gengäld är gratis. Då sparar jag alltså 400 kr i timmen av skattade pengar. Räknar vi baklänges på en månadslön med 30 procents skatt och 168 timmars månadsarbetstid blir det:

400*168/0,7=96000 kr

För att tjäna så mycket hos en arbetsgivare att det lönar sig att lämna bort jobbet måste man således ha en månadslön på nästan hundratusen.

Då räknar jag ändå snällt. I verkligheten skulle jag tro att däckbytet på firma tar en kvart inklusive bokningen på telefon eller på nätet. Dessutom blir det nog några kilometers bilresa, vilken med drivmedel, värdeminskning och ökat slitage också kostar några guldtior. Så kanske måste man tjäna uppemot en kvarts miljon i månaden för att få ekonomi i att lämna bort jobbet.

Jag vet att många har tjänstebil eller leasingavtal där däckbyte ingår, men antingen är det många privatbilsägare som tänker fel eller också måste jag bli en tuffare förhandlare när jag diskuterar ersättning med uppdragsgivare.

Passar du dessutom på att låta däckfirman förvara dina fyra sommardäck under vinterhalvåret istället för att knöla in dem i det egna förrådet krävs ännu en löneförhandling. Jag ska inte räkna ut den månadsvisa kvadratmeterhyran, men om inte ditt förråd är en svit på Waldorf Astoria i New York skulle jag ta en runda förbi källaren och kika på om du inte kan hitta en ruta på 50x50 cm.

Guldläge?

I måndags kunde vi läsa följande i Dagens Industri:

”Hedgefonderna storsäljer guldtillgångar och priskurvan kroknar. Vinden har vänt för ädelmetallen, bedömer analytiker.”

Sedan citerar man två av dessa analytiker som bägge är överens om att guldet ska falla resten av året. Den ene nämner 5 procent som en möjlig prisnedgång fram till årsskiftet, vilket inte känns helt orimligt om man tror på stabila börser, eftersom guldet hittills i år stigit runt 25 procent.

Men i onsdags var det dags för nya krigsrubriker:

”Guldveteranen Robert McEwen har en av de mer optimistiska guldprisprognoserna i branschen och tror att priset kan stiga med så mycket som 44 procent under årets sista tre månader. Det skriver Bloomberg.”

Jag klagar inte på att Dagens Industri, som den ledande affärstidning den trots allt är, redovisar olika sidor. Inte heller är det konstigt att förvaltare, analytiker och industrimän har olika uppfattning om framtiden. Tyckte alla lika vore börshandel en rätt trist verksamhet.

Men varför dessa galna rubriker där man med fet stil fastslår helt motstridiga uppgifter med två dagars mellanrum? En tredje variant hade varit att plocka in bägge åsikterna i samma artikel och gjort en balanserad redovisning av den så kallade verkligheten istället för, som nu, två artiklar där man antyder att alla tycker först det ena, sen det andra.

Jaja, som vanligt får jag väl ta på mig att göra den balanserade bedömningen. Det är sant att guldet gått upp 25 procent i år, vilket är väldigt mycket jämfört med många andra investeringsslag. Men för att komma upp i samma nivå som vi hade för bara två år sedan måste guldet upp ytterligare 35-40 procent, så till skillnad från många aktier som legat runt all-time-high den senaste tiden är inte guldet uppe på några extremnivåer.

Anledningen att jag spekulerar i guld är något som nämns i bägge artiklarna, att guld är en bra investering när det blåser på börsen. Huruvida det faktiskt blåser är en subjektiv bedömningsfråga. Brexit blev ju trots den oväntade utgången bara en lätt bris och aktier hyllas överallt som den enda vettiga investeringen. Men vi har fortfarande ett skakigt ränteläge i hela världen, oklara finanser i Kina, ett stundande presidentval i USA, en banksektor med många varningssignaler och en hel värld av börser som inte drabbats av en ordentlig nedgång på över åtta år.

Därför fortsätter jag att äga och spekulera i guld, men utan att peka med hela handen och berätta för omvärlden hur allt ligger till och hur det ska sluta.

Gör det själv

”Do it yourself”, DIY, eller ”gör det själv” har blivit det nya mantrat. Man ska vara händig, det är tydligen det nya nu, efter att surdegsbaket tappat nyhetens behag.

Jag är inte särskilt händig, men snål och envis och det är en bra början. I min första lägenhet var jag en taklampa kort. Då tog jag en 1,5-kilos lingonsyltburk, en sån här:

Fast den jag använde hade handtag också. Jag vände den (ja, först åt jag ur den och diskade, annars blir det slabbigt), skar upp ett hål i botten i precis rätt storlek för lampsockeln, tryckte fast burken på sockeln, skruvade ditt glödlampan och vips så hade jag tillverkat en egen taklampa. Denna lingonlampa (ej att förväxla med lingonlimpa) blev en snackis i bekantskapskretsen. Jag insåg redan då att den var skitful, men den fyllde sitt syfte och var helt gratis. Och jag var 19 år gammal, kanske ska tilläggas.

Jag har alltid haft lättare för ord och siffror än färg och form. Min pappa var konstnärligt begåvad och gjorde tavlor. Jag har ett par av hans alster, målade på masonitskiva, men de saknade ramar och har lite knepigt format (fel mått och för tjocka). Ett tag var det populärt med ramar i naturträ, gärna drivved. Hur svårt kan det vara, tänkte jag, klöv två ”träd” mitt itu och gjorde egna ramar. Tjugo år senare har jag flyttat några gånger, men tavlorna är med.

Jag har tidigare skrivit om att jag tillverkat egna möbler praktiskt taget gratis. Visst är det lite bökigt, men varje gång jag slår mig ner med en kopp kaffe vid det här bordet får jag en lyckokänsla i kroppen. Den är svårvärderad, men svårslagen.

Gör-det-själv är något som förenar människor i hela världen. En del av oss har tummen mitt i hand, men det faktum att vi har tummar ger oss chansen att bygga våra egna saker.

”Icas returmaskin krånglade och vi hade lite tid över...”

Empiriska studier baserade på en person

I texten om ”emotionell analys” kunde man kanske få intrycket att jag själv bara tar rationella beslut på börsen. Absolut inte! Jag är minst lika dum som någon annan på det viset.

Ett av många fel jag gör är att jag får känslor för mina aktier, och de är långtifrån alltid besvarade. Har jag ägt en aktie och gjort en bra affär på den är jag mer benägen att köpa den igen, trots att denna historik inte påverkar kursen ett dugg.

Och tvärtom! Ni känner väl till det gamla uttrycket ”Bränt barn skyr Electrolux”. Det går att vända på det en gång till. Missade affärer kan gräma mig så att jag går miste om nya lägen. Jag har t ex aldrig ägt Fingerprint-aktier som ju under lång tid hade varit alldeles strålande. För att det stör mig att jag missade det första tåget, inte för att jag undviker den typen av affärer.

Jag har annars ägt massor av ny, haussad teknik. Bara det att den alltför sällan lyft. Som Anoto, eller C-Tech som de hette när jag plöjde ner mina surt förvärvade pengar i deras ”revolutionerande” penna ingen ville ha. Fast när det gäller Anoto är det i alla fall tur att jag inte bränner mig igen, för det är ju fortfarande ett sagolikt uselt företag.

Vidare låter jag tidigare kurs påverka min bedömning av aktiens värde. Jag talar alltså inte om aktiens kurshistorik, utan om min historik i aktien. Om jag köpt en aktie för 100 kr och sålt den för 115 kr tycker jag sedan att 100 kr är billigt och 115 kr är dyrt. Det kan vara ett år sedan jag sålde aktien, företagets verksamhet kan ha ändrats sedan dess, P/E-talet kan ha halverats eller fördubblats, börsen vara i ett annat skede och konjunkturen svängt. Att då låta min säljkurs ett år tidigare spela in i bedömningen av aktiens värde är lika dumt som att tycka illa om en människa bara för att hans skägg har samma färg som en svårstartad bil jag hade på 90-talet.

Så vad gör man åt detta? Lär sig att svälja förtreten, slutar att vara en gringubbe, lär sig att skilja relevanta faktorer från gamla oförrätter och surdegar … Jag kanske kan hitta en ABF-kurs! Nej förresten, det går inte. Jag blev nedstänkt av en bil med ABF-logga hösten -82.

Lägst matbudget vinner!

Min matkostnad ligger runt en tjuga per dag – frukost, lunch, middag, mellanmål, kaffe, te och frukt. Det är knappt en tredjedel av existensminimum. Att jag äter billigare än alla andra jag träffat (inklusive hundar och vällingbarn) beror dels på att jag är vegetarian och handlar smart, dels på att folk inte längre kan laga mat.

För en del är det värt mycket att kunna äta vad som helst när som helst. Vissa ser hämtpizza och fryspajer som guldkant på tillvaron. Inget fel med det. Eller jo, det är ju skitmat! Hur som helst kan alla i Sverige som vill sänka sina matkostnader göra det, de flesta skulle dessutom kunna göra det och ändå äta både godare och nyttigare.

Jag äter ärtor, bönor och linser, men också mycket rotfrukter, köper storpack av allt och anpassar matsedeln efter vad som för tillfället är billigt. Och så ratar jag hel- och halvfabrikat så långt det är möjligt, vilket innebär att jag avsätter tid till att laga mat från grunden. Svårare är det inte, men för den som vill ha inspiration är nätet fullt:

Portionen Under Tian

Mat för max tio kronor per portion med slutsumma för varje recept, inköpslistor och allmänna råd. Finns även på Facebook.

Skippa nudlarna

Studentinriktning, med kategoriindelning för pris per portion, men också för kött, fisk, vegetariskt, frukost, efterrätt osv. Praktisk men ful sida.

MyTaste

En sida utan lågprisprofil, men perfekt för att snabbt ta reda på vad man kan göra med grönsaken som är billig i affären (eller som snart ruttnar i kylen). Skriv ingrediensen i sökfältet och välj mellan recepten som dyker upp på skärmen med bild och rubrik.

Jag är själv inte mycket för att följa matsedlar eller ens recept, men alla sätt som funkar är bra. Med framförhållning och engagemang skulle de flesta kunna kapa tusenlappar från sin matbudget utan problem. Tvärtom, de flesta skulle kunna göra det med ökad kvalitet och smakupplevelse.

Som vanligt får jag inte en spänn av någon för att slänga in ovanstående länkar. Jag råkar bara gilla vad de gör.

Kvotering och klåfingriga politiker

Sverige ska få en jämställdhetsmyndighet. Jag gillar jämställdhet, men förstår inte varför vi ska ha ännu en myndighet på temat. Ännu mindre förstår jag mig på kvotering. Kvinnor ska nu kvoteras in i bolagsstyrelser, föreslår regeringen med näringsminister Mikael Damberg (ja, han stavar faktiskt så) i spetsen. Jag har inte hört dem få medhåll från någon enda i näringslivet. Inte heller från kvinnor, som styrelseproffset Antonia Ax:son Johnson.

Och varför skulle de? Jag är inte kvinna, men misstänker att de, som jag, vill åtnjuta respekt för vad de gör, inte för vad de är. I samma stund en kvoteringslag går igenom kommer varenda kvinna i en börsnoterad bolagsstyrelse få misstankar på sig att hon egentligen inte är där för sin kompetens utan som näringspolitiskt kuttersmycke.

Företag är inte en ondsint konstruktion för att cementera förlegade värderingar. De flesta styrelseledamöter har varit engagerade i företaget från ett tidigt skede och brinner för dess verksamhet. Regeringen tycks tro att de istället ingår i en hemlig herrklubb av styrelserävar som väljer in sina kompisar i varandras styrelser för att hålla gruppen intakt. Det finns en handfull styrelseproffs, men kolla ett litet bolag på måfå och du kommer att hitta branschkunniga ledamöter med decenniers erfarenhet. Ska de kastas ut för att det blåser sådana politiska vindar just nu, bara för att de råkar tillhöra ”fel” kön?

Alla vet att en grupp, som en styrelse, gynnas av att deltagarna har olika erfarenheter och infallsvinklar. Alltså ordnar företagen själva detta. På bara två år, sedan 2014, har andelen kvinnor i bolagsstyrelser ökat från 27 procent till 32.

Då är jag mer orolig för könsfördelningen i politiken. I LO:s styrelse är femton ledamöter av arton män. Och när Stockholms Stad förra året bildade en grupp för att arbeta med jämställdhetsfrågor bestod den av nio personer, 100 procent kvinnor. På kritik om den sneda könsfördelningen svarade gruppens ledare Annika Hjelm (mp) att hon ”är övertygad om att jag har anställt de personer som kommer att vara bäst för det jobb vi ska göra”. Så där var det alltså helt okej att gå på kompetens, men privata företagsstyrelser ska inte få söka denna kompetens var de vill.

Politisk ”jämställdhet”

Och denna fråga gäller så mycket mer. Uttrycket ”fri marknad” kan inte bara vara tomma ord att ta till för att distansera sig mot alternativen (som vi gång på gång sett misslyckas runt om i världen). Ska politikerna bestämma könsfördelningen i privata företags styrelserum kommer de snart att ha åsikter om antalet styrelseledamöter med utomeuropeisk härkomst, sexuell läggning, ålder, och varför inte politisk hemvist för att gå hela vägen?

Politiker ska ge tusan i sånt de inte begriper, och ännu mer tusan i sånt de inte har med att göra!