Kontokoll

Då och då framkommer exempel på att människor lurats på pengar från sitt bankkonto. Oftast av företag de anlitat, men som dragit mer från kontokortet än överenskommet. Det kan både bero på medvetna bluffar och misstag gjorda av medarbetare och datorer.

Det underliga är väl att folk inte märker att de har för lite pengar på kontot och kollar varför. Har man fått en dålig växlingskurs när man betalt en middag på utlandssemestern är det kanske lätt hänt, men det finns så mycket konstigare exempel.

Det kan vara en kostnad som dragits två gånger, och det kan gälla tusentals kronor. Eller också upptäcks att teleoperatören dragit några tior mer än man ska varenda månad i upp till ett år. Jag upplever att tidningar och radioprogram är fyllda av dessa historier och gemensamt för samtliga är att det alltid tagit en bra stund innan den drabbade upptäckt det hela. De har inga rutiner för att kontrollera saldot på sina konton, sparar inte kvitton och avtal och ögnar på sin höjd igenom kontoutdraget som hastigast. Så länge det hela tiden finns pengar till nästkommande köp upplevs inte problemet.

Det som händer när man kommer till sin leverantör flera månader i efterhand för att klaga på att man fått betala för mycket är att man signalerar osäkerhet, visar att man inte har koll. Är det ett företag man har löpande affärer med kan problemet ha hunnit förvärras, och om man inte klagat första gången man fått betala för mycket kan det såklart uppfattas som att man varit nöjd och belåten, så länge inte pengarna tog slut. Är det å andra sidan engångsaffärer är problemet istället att motparten inte har någonting att vinna på att reda upp situationen eftersom alla inblandade vid det här laget vet att affärsförbindelsen redan är avslutad.

För bara tjugo år sedan hade vi inga internetbanker. I bankböcker fylldes ränta och annat i manuellt och man hade kassaböcker där man själv fick föra in sina transaktioner. Nu är allt som krävs att man loggar in på sin internetbank och kollar att uttag och insättningar stämmer, men jag tror banne mig att de flesta hade bättre koll på sina konton förr!

Själv kollar jag internetbanken så fort jag gjort ett kortköp eller en räkning gått iväg. Och – lika viktigt – att de som ska betala pengar till mig också gör det. När jag inte fått betalt för en faktura på förfallodagen skickar jag följande morgon en påminnelse. Varje gång, utan undantag. Inte ”Var fan är mina pengar, era jävla svin?!”, jag ber dem bara artigt kontrollera att pengarna är på väg. Oavsett om det är små eller stora belopp och små eller stora kunder. Detta för att visa att jag har koll. Det gör mig inte immun mot lurendrejeri, men den som står upp löper mindre risk att bli överkörd.

Att tänka kommersiellt

I tio år jobbade jag som ståuppkomiker, en underhållningsform som hamnar mellan stolarna. Rent skattetekniskt är det inte ett föredrag, inte en monolog, inte teater, inte kultur... Normalmomsen är 25 procent, kulturmomsen 6 procent. Vore det ett föredrag skulle det beskattas med 25 procent moms, vore det kultur skulle man istället lägga på 6 procent. Men ståuppkomik är varken eller och därför märkligt nog momsbefriat. (Sedan finns undantag, om jobbet bokas via en artistbokare eller innehåller specialskrivet material för en specifik kund, men jag ska lämna momssystemet innan den sista läsaren ledsnat.)

När man samarbetar med personer ur andra skrån blir det ännu tydligare hur konstformen hamnat mellan stolarna. Många komiker gör föredrag om något specialämne de har. Och har de inget kan de alltid hitta på något flummigt som ”verbal kommunikation”, så att de kan hotta upp några wikipediatexter med sitt vanliga standardmaterial.

Föredrag är en mycket kommersiell verksamhet. Antingen betalar en arrangör som i sin tur tar betalt av varje person i publiken, eller också betalar ett företag som bjuder in sin personal eller andra intressenter. Men någon betalar. Knappt ens de största skojarna bland talarförmedlingarna föreslår att man ska tala gratis för att ”få jättebra betalt längre fram”, som är så vanligt när de bokar komiker.

Ett annat sätt att bredda sin verksamhet som komiker är att gå åt kulturhållet. Kanske genom att samarbeta med en grupp musiker eller en teatergrupp för att skapa någon slags hybrid. Här är det – särskilt bland teaterfolk – betydligt vanligare att verksamheten finansieras med bidrag. Något kulturstöd, kommunala kulturpengar eller ett stipendium.

När man brainstormar en ny idé med någon av dessa grupper blir skillnaden supertydlig. Föredragshållare och näringslivsfolk frågar sig: Hur ska vi kunna göra detta till en säljbar produkt och hur ser kundunderlaget ut? Teatergruppen undrar: Vilken skattefinansierad organisation kan vi få att betala för detta?

Jag tror på uttrycket ”Som man ropar får man svar”. Den som letar efter en bidragslösning på sina finansiella spörsmål kommer inte att hitta en affärsmässig. Vill man inte vara helt i händerna på en extern finansiär med helt andra tankar och mål (och ville man det kunde man ju lika gärna ha en anställning) gör man klokt i att alltid tänka kommersiellt.

Det här gäller inte bara i yrkeslivet. Det går att tjäna pengar på det mesta. Hobbies som börshandel och poker kan utvecklas till inkomstkällor, gamla sopor kan säljas, idéer kan slussas vidare till någon som kan göra business på dem. Har du tänkt läsa på om något – skriv en bok när du ändå håller på! Ska du på semester – kolla med ett resemagasin om de vill att du gör ett reportage! Det finns pengar i nästan allt, bara man letar.

Inte uppskattat

Sverigedemokraterna föreslår i sin skuggbudget att man ska kunna tjäna upp till 150000 kr om året utan att betala någon som helst inkomstskatt. ”Vi har satt nivån där eftersom den lägsta avtalsenliga nettolönen ligger i närheten av den summan”, säger partiets ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt.

Vore jag seriös journalist skulle jag nu gå igenom hela budgetförslaget, men det här är en blogg där jag förbehåller mig rätten att plocka ut degklumparna ur kakan. För jag tycker att det här är någonstans i gränslandet mellan snedtänkt och feltänkt.

Poängen sägs vara att ”det ska löna sig att arbeta”, vilket låter som hämtat från Skattebetalarnas förening eller Moderaterna 1985. Men det här säger väl snarare att det inte ska löna sig att tjäna mer pengar. Nuvarande belopp man får tjäna utan att betala skatt är 18951 kr/år, så det är inte precis en marginell höjning som föreslås. Jag fattar att man vill att fler ska kunna leva på sin lön även om man skulle behöva nagga lite på minimilönerna. Men vilka signaler sänder det?

1. Fattiga människor tjänar så lite att de inte kan förväntas bidra till samhället.
2. Tjänar du hyfsat kommer det inte löna sig att arbeta hårdare för att göra karriär och tjäna ännu mer.

SD:s riksdagsman Linus Bylund (mest känd för naturlagen att alla som äter lunch med honom får sparken) säger: ”Tjänar man under hundrafemtiotusen kommer man ha behov av någon form av bidrag.” Mm, det kanske är lätt att tro det när man tjänar 63800 kr/månaden (plus fler löneförmåner än jag orkar räkna upp). Jag inser att jag inte är normen i samhället, men jag skulle gå runt även om jag tjänade hälften av det, med nuvarande skattelagstiftning.

Det låter ju jättefint att människor med låga löner ska få mer att leva på, men det här kommer att kosta mer än det smakar. Det enda SD får godkänt på av mig är att förslaget delvis ska finansieras med utfasat ränteavdrag och minskat antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder från Arbetsförmedlingen. I övrigt hade jag återremitterat med uppmaningen: ”Gör om, gör rätt!”

Varför finns inte fler grindsamhällen?

Grindsamhällen, eller gated communities, är inhägnade bostadsområden där man måste passera en grind med en väktare för att komma in, och där det eventuellt finns patrullerande säkerhetspersonal. Fenomenet är vanligt i USA och Sydamerika, men varför finns det nästan inte alls i Sverige?

Uppenbarligen finns gott om svenskar som är villiga att lägga mycket pengar på sitt boende och i takt med ökad brottslighet i kombination med en poliskår som löser allt färre brott borde väl säkrare bostadsområden vara en nästan onödigt säljbar produkt? Sveriges första grindsamhälle, Victoria Park i Malmö som startade 2008, är idag börsnoterat, men på företagets hemsida står ingenting om grindsamhälle eller gated community. Istället skriver man där om ”attraktivare boende” med ”socialt ansvarstagande”. Den formulering som sticker ut mest är nog ”livsstilsboende”. Det låter ju snarare som ett gruppboende för förståndshandikappade än ett självvalt alternativ.

Så fort någon vill bygga ett grindsamhälle kommer kritiken som ett brev på posten. ”Här kan du bo bakom murar och spärrar”, skrev Aftonbladet när en byggherre ville hägna in ett område med elva bostäder fördelade på fem hus.

Vad är problemet, saboterar det allemansrätten? Jag springer ibland i Djursholm där många villatomter är större än hela detta bostadsområde. Där är alla tomter inrutade med staket och en låst grind med stora skyltar om vaktbolag och kameraövervakning. Man får vara rätt kommunistisk i sin syn på människor om man vill förbjuda det. Om två bostäder går ihop om ett staket och ett väktaravtal, gör det någon skillnad? Eller var går gränsen från grannsamverkan till samhällsomstörtande gerillaverksamhet – fem bostäder, 50, 100?

Jag tror stenhårt på fler grindsamhällen i Sverige. Det skulle inte förvåna mig om det finns hundra stycken inom några år. Trots att Victoria Park var först ut verkar de inte ha eller någonsin ha haft planer på att profilera sig mot den här typen av boenden. Därför är jag förvånad över att inte något av våra stora bygg- och/eller bostadsbolag tar tag i den biten. Peab, JM, Bonava... Varför startar ni inte ett dotterbolag som bygger och driver grindsamhällen?

Att de skulle få politiker och en och annan regimtrogen nyhetskanal emot sig betvivlar jag inte. Men skulle de sakna kunder, personer villiga att betala för att minimera risken att bli attackerade eller rånade i sin närmiljö? Hur stor är t ex inbrottsrisken i ett bostadsområde där man måste legitimera sig för att komma till och från? Inte så stor, gissar jag. Om detta är ett problem får vi nog kvotera kriminaliteten så att det blir rättvist.

Tomma lador skramlar mest

”Under de borgerliga åren...” Så inleddes många socialdemokratiska tal på 80-talet, som sedan fortsatte med att skylla alla världens problem på högerns politik 1976-1982.

2006 la istället högerregeringen stor kraft på att förklara hur mycket som redan var förstört och hur lite de kunde göra åt det. Jan Björklund var mästare på detta. ”Den socialdemokratiska flumskolan” var tydligen så djupt rotad att han inte kunde göra något åt den under åtta år annat än att konstatera faktum, igen och igen. Men Borg och Reinfeldt var inte långt efter. Inte kunde de förväntas vända svensk ekonomi på åtta år, särskilt som det var lågkonjunktur nästan hela tiden. Och dåligt väder.

2014 lämnade de (enligt egen utsago) ändå över otroligt välordnade finanser till Löfven och Andersson. Fast så tycke ju inte de. Det blev ett evigt tjafs om tomma respektive fulla lador som väl inte har tystnat än.

Tyvärr är detta inget svenskt fenomen. Barack Obama gick väl 2008 mer till val med ett löfte om ”change” än att berätta vari denna förändring skulle bestå. 2016 kandiderade märkligt nog såväl Trump som Clinton med ungefär samma argument. Att Trump vann berodde nog till en del på att ingen på allvar trodde att Hillary Clinton egentligen ville ha en ny politik än den hon själv drev som utrikesminister. Inte blev det mindre stolligt när Clinton inte orkade kampanja särskilt mycket utan fick hjälp av president Obama. ”Rösta på min kompis Hillary om du vill ha en annan politik.” Eeh, annan än din? Så varför ska vi lyssna på dig? Särskilt som han hade sagt något helt annat några år tidigare.

Min förhoppning, både i Sverige och i resten av världen, är att nya ledare (helst fr o m Trump) ska sluta att prata ner sitt utgångsläge och istället kavla upp ärmarna och ta tag i jobbet. Jag tänker så här: Om du inför valet har sagt att en röst på mig är en röst på handlingskraftig politik kan du inte med någon slags trovärdighet så fort valet är vunnet säga att från det här taskiga läget kan jag inte göra någonting. Ladan är tom, björnen är skjuten, skinnet är sålt, pengarna är borta och ni har just gett makten till en slöhög som säger sig vara både bakbunden och handfallen. Grattis!

Mera kärnkraft!

I somras skrev jag en text om uran. Som investering alltså, jag har varken tänkt bygga egna kärnkraftverk eller stridsspetsar. Jag har klurat sedan dess, men inte velat köpa i nedgång för att slippa ”fånga fallande knivar”. Nu har jag i alla fall gjort slag i saken genom att köpa ETF:n URA, eller Global X Uranium, en nästan onödigt spännande investering. Trots att det inte är någon hävstång i den var jag 3-4 procent back innan jag ens hunnit bokföra köpet. Nu har det gått en vecka och förlusten har vänts till en tolvprocentig vinst. Bara igår gick den upp sju procent!

Det som gjort att det blivit drag i handeln i år var att Kazakstans statsägda uranproducent Kazatomprom sagt sig vilja att dra ned produktionen med tio procent pga de låga priserna. Detta skulle göra tre procent lägre uranproduktion globalt eftersom bolaget är störst i världen. Kazakstan står för 40 procent av världens uranproduktion, så det finns muskler bakom.

Vad som hände dessförinnan var en i princip obruten nedgång i uranpriset sedan Fukushima-olyckan 2011, och förutom att Fukushima stärkt kärnkraftsmotståndet har gammalt uran återvunnits, både från kraftverkens kärnavfall och ur avlagda kärnvapen. Men sannolikheten att världen ska bli av med sitt kärnkraftsberoende just nu känns ändå låg. Kina planerar att bygga 60 nya kärnkraftverk för att minska sina kolkraftsutsläpp.

Frågan är vad som händer i framtiden. För att få det svaret måste vi göra kvalificerade gissningar på en massa politiska beslut, veta ungefär vart opinionen är på väg och hur alternativ som olja och solenergi ska utvecklas. Jag tänker inte ens försöka.

Jag konstaterar bara att sedan toppen 2007 har priset på uran sjunkit med 85 procent, och att tillgången nu minskar samtidigt som världens största ekonomi Kina, med ett stort och rejält ökande energibehov satsar på att bygga ut kärnkraften. Jag ser därför investeringen som en sund riskspridning vid sidan av andra råvaror samt aktier och fonder.

Högkonjunktur på gymmet

Ingen bransch jublar högre åt nyårslöften än gymmen, möjligen med undantag för tillverkare av nikotinläkemedel. I januari tecknar massor av människor gymkort. De billigaste ligger på runt 3000 kr/år och åtminstone i Stockholm finns nästan ingen övre gräns. Sturebadet har en variant de kallar ”de Luxe” som går lös på 100000 kr/år. Då ingår förvaringsskåp och badrock, bara en sån sak! Ja, skratta ni, men badrocken erbjuds annars att hyra för det facila priset av 2500 kr/år.

Men om vi håller oss till de billiga kreti- och pleti-alternativen verkar 299 kr/månad vara rätt vanligt (och så en engångskostnad som kallas startavgift, medlemsavgift eller liknande, sådana verkar de duktiga på att ta ut). Jämfört med många andra hobbies är tio kronor om dagen inte så farligt, men vad får man egentligen för pengarna?

Man får springa på löpband. Detta finns annars som utomhusvariant och kallas då löpning. Fördelarna med utealternativet är många – man svettas mindre och det ger mer variation, vilket gör det mer hälsosamt och minskar skaderisken. Men framförallt är det hundra gånger roligare och dessutom gratis.

Man får också använda andra typer av maskiner på gymmet, som motionscyklar och roddmaskiner. Men sådana finns även gratis för avhämtning i hela landet. Bara att kolla Blocket och åka och hämta.

Vidare finns fria vikter och diverse lyftanordningar. Många av dessa går med enkla medel att fixa i hemmiljön, för den som inte nöjer sig med att använda den egna kroppen i armhävningar, situps, plankan osv. I stadsmiljö finns dessutom ofta utegym. Jag har gångavstånd till minst fem stycken. Och den som inte bor i en stad har kanske tillgång till en skog. Där finns stock och sten helt naturligt.

Så därmed blir även detta gratis. Min egen träning består av löpning, motionscykel (kostnadsfri inklusive display och batteri) och egna övningar här hemma. När jag springer kommer jag ofta förbi något gym där människor står i sina ekorrhjul innanför glasrutan. Jag tycker synd om dem, men den som trivs med det ska naturligtvis göra så. Men köp inte ett årskort på gymmet om årsenergin är förbrukad i mitten av februari – för detta finns inget försvar.