Mona Sahlin, kapitel 57

”Det är inte de höga inkomsterna som gör dig rik, utan de små utgifterna.” Ingen har exemplifierat detta tydligare än Mona Sahlin.

Hon har ju begått många brott och ännu fler dumheter genom åren. Det finns ingen poäng med att dra upp dem alla, men noterar att pengar är ett genomgående tema. Allt från missade dagisavgifter och tv-licens till stora skatteskulder, via bilskatter och p-avgifter. Och så har vi ”lånet” av kontokortet som hade resulterat i uppsägning på samtliga riktiga arbetsplatser. Många arbetsgivare hade nog följt upp med en polisanmälan också.

1997 bildade Sahlin bolag, där hon som ensam anställd skulle åka runt och hålla föredrag. Första året gick det dåligt, andra året ännu sämre. Men det hindrade inte Sahlin, som var van vid bra betalt utan prestationskrav, från att ta ut en sexsiffrig månadslön. Efter två år försattes företaget i likvidation. Den här typen av bolag, som i princip inte har några utgifter, eller åtminstone inte borde ha det innan det finns en kassa att ta dem ifrån, borde ju vara nästan osänkbara, men Sahlin har alltid en växel till.

I samband med att hon (för första gången någonsin?) erkände ett brott, att hon skrivit osanna intyg till sin ”livvakt” framkom att hon har en skuld hos Kronofogden på 363360 kr (20/2, antagligen ännu högre nu fem dagar senare). Det är långt ifrån fogdepremiär för henne, vilket är riktigt konstigt. Inte bara för att hon jobbat med politik, där trovärdighet är hårdvaluta. Jag tänker inte heller på hennes klassiska citat om att det är häftigt att betala skatt.

Nej, jag tänker strikt ekonomiskt. 2015 tjänade hon 2677419 kr brutto, betalade 767381 kr i skatt och borde i det läget ha haft nästan två miljoner på kontot. Så var är de pengarna? Uppenbarligen inte kvar där eftersom hon nu inte ens kan betala en sjättedel av detta, en skuld som naturligtvis inte kommit som en chock för en kvinna som tillbringat hela sitt liv i politiken och tidigare varit regeringens småföretagarexpert.

Sahlin blev riksdagsledamot 1982 och har ända sedan dess haft topplöner de flesta av oss bara kan drömma om. Men det kvittar tydligen, inkomsterna verkar kunna vara nästan hur höga som helst utan att det räcker till ifall man är tillräckligt omdömeslös. Det är därför höginkomsttagare som Mona Sahlin har tomt på kontot medan låginkomsttagare är rika.

Jobba bort dötiden

Den drabbar oss varje dag i varierande dos – dötiden. När vi står i kö, sitter i telefonkö, pendlar eller väntar på människor som inte håller tiden. Ibland är den ofrånkomlig, vi kan inte teleportera oss från punkt A till punkt B. Ibland är den helt onödig, som när åtta kunder på raken på apoteket först inväntar att deras nummer ska ropas upp. När så sker reser de sig upp, går långsamt fram till kassan och börjar fumla fram det id-kort de vet kommer efterfrågas, eftersom det varit samma rutin vid de senaste hundra besöken.

Men alldeles oavsett är det vår tid som tickar iväg, så bör man försöka att göra något vettigt med den. Pendlar man 45 minuter till jobbet innebär det 1,5 timme per dag, 2700 timmar om året, så då gäller det verkligen att utnyttja tiden effektivt. Tre minuter i en kassakö är mer oförarglig, men inte desto mindre går den att använda.

För mig är tricket att alltid planera för mer dötid än vad som är rimligt, för det är ju sällan det blir mindre. Därför har jag alltid med mig en mp3-spelare laddad med poddar, och inte sällan en bok även när jag inte tror mig få användning för den. Vidare ser jag till att alltid kunna skriva. Där funkar mobil eller laptop, men jag kör old school – papper och penna.

Dessa hjälpmedel tar varierande plats. Mp3-spelaren väger några gram, en pocketbok lite mer, ett kollegieblock ännu mer. Hjärnan väger hela 1,5 kilo, men är i gengäld alltid med. Nästan i alla fall. En minut i en hiss eller i en kö, telefon- eller fysisk, kan åtminstone resultera i ett uppslag till blogginlägg om jag ger mig tusan på att inte slösa bort tiden.

Förutom att få mer gjort på kortare tid minskar det den stress och framförallt irritation som blir resultatet av outnyttjad tid som tickar bort. Även om ekonomi främst kopplas ihop med pengar är tiden det enda vi med säkerhet vet kommer att ta slut. Slösa inte bort den på att vänta.

”Det ska inte vara så lätt”

Jag har en släkting som brukar använda detta uttryck. Jag vet inte exakt vad han menar, men eftersom det här är min blogg förbehåller jag mig rätten att stjäla hela uttrycket, göra det till mitt och därmed definiera betydelsen.

Att curla sina barn är inget nytt, men den nya trenden verkar vara att curla sig själv. Ingenting får vara jobbigt, påfrestande, smutsigt, för kallt eller för varmt. Ja, Sverige sägs ju vara landet lagom, så det är kanske inte så konstigt.

För flera år sedan noterade jag att väldigt mycket tv-reklam handlar om mediciner mot vanliga förkylningar. Det är nässprayer, droppar, tabletter och vätskor. En mot nästäppa, en annan mot rinnsnuva osv. Är jag ensam om att veta att det inte finns någon bot mot förkylning? Det är möjligt att en del av de här preparaten lindrar lite, men varför inte bara snyta sig, dricka något varmt och vänta?

Vidare lämnas allt mer jobb bort, vanliga hushållssysslor. Enkla jobb som att byta däck eller putsa fönster, som till rätt nyligen var självklara att göra själv är nu nästan lika självklara att lämna bort till proffs. Visst går det snabbare för yrkesmän (eller -kvinnor) att byta däck, putsa fönster, tapetsera eller städa, men det är ytterst tveksamt om det lönar sig ekonomiskt att inte göra det själv. Däckbyte har jag räknat på tidigare.

Svensken orkar inte ens träna själv. Definitivt inte utomhus, där finns det ju väder – usch! Då återstår gymmet, och väl där anlitas en ”personlig tränare” som får berätta hur man ska träna och stå bredvid och heja på. Jag vill inte helt döma ut PT-fenomenet, men om någon för tio år sedan hade berättat för mig om denna yrkesgrupp hade jag kallat det för en riktigt dålig affärsidé.

Vi kunde ju gå och handla istället för att ta bilen. Det kan vi inte längre. Många orkar inte ens ta bilen längre utan beställer maten hem till dörren. Antingen färdigmat eller matkassar med färdiga recept.

Jag skulle kunna fortsätta att rabbla exempel, men jag orkar inte så i så fall gör jag nog som några av mina bloggkollegor och tar in en gästbloggare ;-).

En riktig spaning måste ändå avslutas med några ord om framtiden. Förmodligen blir vi ännu slöare och orkar göra ännu mindre själva. Vad finns det för investeringsmöjligheter i detta? Jag tror stenhårt på läxläsning, deklarationshjälp eller varför inte hemkockar som kommer hem och lagar middagsmaten, diskar och tar med sig soporna på vägen ut. Pengar är tydligen inget problem längre, bara vi slipper anstränga oss, tänka eller ens böja oss ner.

Kompetensen sitter i uttalet

Det statliga utbildningsföretaget Lernia har tagit fram en ny rikssvenska som ska “ge en mer representativ bild av hur Sverige låter 2017”. Rent praktiskt är det ett hopkok av brytningar och dialekter. Exakt ingen pratar så, och den som till äventyrs hade gjort det skulle – rent objektivt – framstå som helt sjuk i huvudet. Lyssna själva:

Men även om så vore, själva idén med rikssvenska är inte att den ska vara ett genomsnitt av brytningar och talfel utan att den ska förstås av alla. Hur lätt är en telefonröst av denna typ att förstå för en gammal människa med nedsatt hörsel? Eller för en nyanländ invandrare som vill lära sig svenska?

”Kompetens sitter inte i uttalet”. Jag förstår hur de tänker. Bara för att man har ett annat modersmål som gör att vissa ljud inte kommer lika naturligt betyder det inte att personen är korkad. Men där jag lever, i verkligheten, är talspråket en del av personligheten. En person som pratar Stockholmsslang som Jerry Williams eller bryter som drottning Silvia kommer inte att framstå som Nobelpristagare, det kan inga statliga påbud ändra på.

När Lernia inte hittar på nya riksnormer är de ett statsägt bemanningsföretag som också har till uppgift att lära invandrare att prata svenska genom SFI-utbildning. Hur bra går det? Självklart finns ingen statistik på det, men det hade knappast gått sämre om Lernia lagt sin energi på detta istället för att leka fram ett nytt språk som absolut ingen har behov av och ingen har efterfrågat.

Jag har gjort mitt yttersta för att ta reda på vad ”den nya rikssvenskan” har kostat, men denna uppgift talas det tyst om. Eller rättare sagt, inte alls. Men varenda krona är en för mycket.

Volvo Cars

Strax innan jul började det glunkas om att Volvo Cars är på väg att börsnoteras, när några stora institutioner klev in i bolaget. Sedan dess har bolaget gett ut nya A-aktier och beslutat att ansluta dem till Euroclear. Till synes verkar allt göras som förberedelser för en notering på Stockholmsbörsen.

Jag vet inte vad de ska där och göra, men det kan finnas flera skäl till det, de flesta väldigt ekonomiska. Det märkliga tycker jag är alla människor som tror stenhårt på bolaget och nästan oberoende av villkor är beredda att skyffla in sina pengar.

Så här ser jag på saken. Volvo PV var en fantastisk bil. Volvo Duett möjligen ännu bättre. Amazonen var en snygg modell, men alla som kört Amazon vet att den inte precis låg som ett strykjärn på vägen. Volvo 140, 240 och möjligen 740 hade också sina poänger även om Volvo Personvagnar – i mitt tycke – vid det laget hade börjat tappa det.

Genom historien har bilmärken gått från älskade till hatade och tvärtom. Ta bara hur synen på japanska bilar ändrats från att de först började bli vanliga i Sverige och ansågs vara billigt skräp. GM har väl gått i motsatt riktning, från toppkvalité till överprisad smörja. Volvo har åtminstone från 90-talet och framåt varit ett ganska dyrt bilmärke mest känt för sin höga bränsleförbrukning. Inte särskilt snygga, inte ett premiummärke, inte... någonting.

Jag kan absolut tänka mig att hoppa på en introduktion i Volvo Cars eller äga aktier en längre tid ifall priset känns rätt, men jag skulle inte tälta utanför börsen för att komma först i kön, det kan jag säga redan nu.

Jag har bäst läsare

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om matlåda kontra utelunch. Inget jättescoop även om jag själv blev förvånad över hur mycket pengar man kan spara på att laga egen mat. Inga stora skrällar i kommentarsfältet heller. Det flesta höll med och några delade med sig av egna tips. En ondgjorde sig över problem med det egna lunchrummet som närmast verkade designat för att avskräcka besökare.

Några dagar senare gjordes samma reflektion av Petrusko, lite andra siffror men samma innebörd. Men här möttes det av en snudd på aggressiv fientlighet. Petrusko och vi som höll med honom beskylldes för att vara dumsnåla tråkmånsar som tvingar oss själva att äta överkokt ljummen pasta varje dag i tio år för att gneta ihop ett sparkapital på ålderns höst.

Okej, jag var inte heller jättetrevlig när jag frågade en av kommentatorerna om den trodde att enda alternativet till restaurangmat är ”att ta med mackor, äta ensidigt, utan grönt” eftersom det verkat så på kommentaren och om detta i så fall berodde på att han/hon saknar kök eller är lam. Jag var intresserad av svaret, men med facit i hand hade väl chansen till svar varit högre om jag formulerat mig annorlunda.

Jag vill inte spamma Petruskos kommentarsfält, så jag utvecklar mig här istället. Följande argument mot matlåda framfördes:

”Jag är villig att betala för rätten att slippa laga mat två gånger per dag.”

Mitt svar: Helt okej, det är ett fritt val. Men genom att laga större satser behöver inte två lagade mat per dag betyda två matlagningar.

”Som ensamstående är det dyrt att laga olika mat varje dag och ha med mig massa olika sallader och bröd.”

Mitt svar: Jag bor också själv och vet ingen med lägre matkostnad. Det går ändå att köpa storpack av nästan allt. Skippa bröd och sallad till lunchen, det är enklare med en portion som går att värma i mikron, utan tillbehör. Man behöver heller inte få med hela kostcirkeln varje måltid.

”Alla kollegor går ut, jag hamnar utanför om jag äter i lunchrummet, både socialt och jobbmässigt.”

Mitt svar: Hamnar du verkligen utanför socialt för att du inte träffar jobbarkompisarna nio timmar per dag utan bara åtta? Och snackar de jobb på obetald fritid i så stor utsträckning att det inte går att uppdatera den som ”bara” jobbar på jobbet skulle jag söka mig därifrån.

”Äter du pasta med ketchup kommer du att få näringsbrist efter en månad.”

Mitt svar: Nej, det får man inte, såvida man inte äter samma till frukost och middag också, men jag vet ingen som med matlåda menar pasta+ketchup och inget mer, fem dagar i veckan. Det är lika idiotiskt som att avkräva restaurangmatsförespråkarna en förklaring på hur de har råd med vit tryffel varje lunch när kilopriset är närmare hundratusen.

Den som tycker utelunch är värt pengarna ska naturligtvis fortsätta med det, men jag förstår inte varför man med näbbar och klor ska racka ner på oss som föredrar hemlagat, oavsett om vi gör det för att spara pengar, för att den egna maten är nyttigare eller tycker att den är godare.

Slutsats: Mina läsare är mer resonerande och trevligare än Petruskos. Eller helt enkelt bara bättre.

Presstö(l)d

Presstödet infördes 1965. Idén var att den näst största (och ibland tredje och fjärde) tidningen på orten skulle stöttas för att upprätthålla mångfalden. Huruvida det var vettigt då kan jag inte bedöma, men att det inte är det nu borde var och en kunna se.

Av flera skäl. Ett är att mångfalden ordnat sig själv tack vare internet. Ett annat är att denna mångfald knappast gynnas av en massa gamla skittidningar som inte kan ta vara på sig själva. Ett statligt stöd motarbetar ju snarare vettig journalistik. Tidningars främsta uppgift är att granska makten. Ingen organisation är mäktigare än staten, inte ens facket. Hur bra går det att granska staten, dess politiker och tjänstemän, när samma stat är grunden för den egna existensen?

Det är inga småpengar heller, utan ungefär en halv miljard om året, skattepengar som hade kunnat läggas på något användbart istället för att göda företag vars produkter marknaden inte vill ha.

Svenska Dagbladet, den största bidragstagaren, berättade häromdagen att de gick med 23 miljoner i vinst förra året. Siffran hade varit mer imponerande om de inte samtidigt fått nästan dubbelt så mycket i presstöd, 45 miljoner.

En annan parasit är tidskriften ETC. Den kallas ibland vänsterorienterad, vilket nog är en underdrift för en tidning som utan att tveka skulle kalla Gudrun Schyman för borgarbracka. Tillsammans med sina sju lokaltidningar får ETC knappt 22 miljoner per år av den makt de säger sig vilja granska.

Som ni märker finns något för alla, från höger till vänster. Tjocksmocken Göran Greiders Dalademokraten får 16 millar och ett av de senast uppmärksammade exemplen är tidningen Nya Tider, som får 2,9 miljoner av pappa staten. Vi behöver alltså inte göra detta till en politisk fråga, det handlar om vanligt bondförnuft.

För ett par månader sedan presenterades en utredning för att ändra dagens presstödssystem till ett nytt så kallat ”mediestöd”. Då blir det ännu dyrare, och troligen ännu sämre. Om allt presstöd istället togs bort skulle varken demokratin eller den mediala mångfalden lida, snarare tvärtom. Det här är ju ett sätt för den politiska makten att köpa valda delar av den tredje statsmakten. Jag röstar för att vi – medborgarna – köper något roligare för pengarna.