onsdag 14 november 2018

Att ta sitt öde i egna händer

Har flera gången den senaste tiden gått förbi den här lappen som satts upp runtom i grannskapet:


Det är alltså en invandrare som söker jobb och kan tänka sig lite av varje. Språket är inte klockrent, men viljan är det inget fel på. Tyvärr har jag inget jobb att erbjuda, men jag hoppas att andra har det.

Man måste kunna ta sitt öde i egna händer”, säger Allan Edwalls karaktär Josef Bender i P&B, en annan invandrare med framåtanda. På en av mina gamla arbetsplatser började en tredje, en amerikan som inte kunde ett ord svenska. Att han dessutom suttit i amerikanskt fängelse de senaste tjugo åren var nog också ett litet hinder, men han gick från företag till företag och knackade på tills han fick en anställning och han har jobbat sedan dess.

Ändå hör man människor, både svenskar och invandrare, som har tusen skäl till varför de inte kan skaffa ett jobb (eller byta bort det jobb de redan har), trots att deras förutsättningar är mycket bättre än de här exemplen. Och ja, jag är medveten om att P&B är en påhittad spelfilm. Dessutom tycker jag att Edwall var bäst som singer-songwriter:

Det är både synd och skam
huru livet dundrar fram
över små och svaga.
Dom är att beklaga.

Kontakter är tydligen viktigt. Så hur ordnar man det då? Det lär ju inte flyga in ett kontaktnät och landa på huvudet. Rätt utbildning och kunskaper - samma där, de måste skaffas. Kanske på ett företag i den bransch man vill jobba, men då måste man fråga.

Hörde nyss en arbetsgivare berätta att för tio år sedan blev han uppringd av ungdomar som ville ha sommarjobb. Idag blir han uppringd av föräldrar som vill höra om det finns jobb till deras barn. Dessa föräldrar borde anställa invandraren med jobbannonsen ovan, så kan han lära ungarna hur man skaffar ett eget kontaktnät. Det kommer de behöva.

tisdag 13 november 2018

Kundservice – en vägg av idioter

Jag sa upp ett abonnemang och dagen därpå fick jag en bekräftelse på det. Därmed trodde jag mig vara fri efter uppsägningstiden som i mitt fall var sista november.

Men nej, någon vecka senare kom fakturan för december. Eftersom jag inte ville sitta i telefonkö en halv dag mejlade jag kundservice med kundnummer, fakturanummer och nummer på uppsägningsbekräftelsen. Så då skulle väl det hela vara utagerat?

Nej då. Svaret inleddes visserligen med: ”Super att du hör av dig och vi kikar gärna på detta.” Vad kul att de har prao-elever, tänkte jag, för vilken vuxen person formulerar sig på det här viset till någon som inte är en gammal barndomsvän?

Okej, en och annan minister...

Men sedan framkom att detta företag inte kommunicerar via e-post (internet... det där nya?). Istället hänvisades jag till telefon och chat. Jaja, jag får väl dra hela harangen i en chatkonversation då. För då måste det ju lösa sig. Nej igen! Jag borde väl ha lärt mig det vid det här laget.
Fakturan var redan skapat då du sa upp abonnemanget. Betala fakturan som den är så kommer du få återbetalning tillbaka.

Festlig affärsidé! Vi skickar en helt felaktig faktura till dig, två veckor efter att du sagt upp tjänsten. Betala den så kommer vi så småningom skicka tillbaka pengarna till dig. Allt du behöver göra är att gå till din bank med vårt utbetalningskort, sitta i kö någon timme och sedan sätta in pengarna på ditt eget konto.


Jag funderade ett tag på att skicka en motfaktura på samma belopp så kunde vi därefter stämma varandra. Bägge fakturorna vore ju lika regelvidriga så varför inte? ”Joddling & getost, 1 paket.

Nej, jag tog sista livlinan och ringde till dem. Första halvtimmen fick jag vet att jag ”behåller min plats i kön”, men så äntligen kom jag fram till en människa som kunde läsa innantill varpå den felaktiga fakturan annullerades. Vid det här laget hade jag väl lagt ner en timme på det hela och vill i sann Sverker Olofsson-anda fråga: Ska det vara så här, är det så, va, va, VA?!

måndag 12 november 2018

If it ain't broken...

Pratade med en kompis på telefon när han berättade att han höll på att lägga bud på en Iphone på Tradera. Det var någon minut kvar på auktionstiden, så han var spänd på ifall hans bud skulle räcka, vilket det gjorde.

Är den gamla trasig?” frågade jag, fullt medveten om att han precis som nästan alla andra inte väntar tills den gamla telefonen säckat innan nästa införskaffas. Samtidigt slog det mig! Jag har haft mobiltelefon sedan tidigt 1990-tal, -91 kanske. Min första var en sån där klump på flera kilo med handtag och spiralsladd.


Nätet hette NMT 450 och om jag minns rätt kostade det 4-5 kr/minut att ringa kvällar och helger, annars dubbelt så mycket. Detta är den enda telefon jag inte bytt ut för att den var trasig utan för att det kom nya mobiltelefoner som gick att bära runt utan att det räknades som styrketräning.

De nästkommande telefonerna hade en antenn som stack upp på utsidan. De första antennerna drogs ut, sedan satt de fast för att så småningom byggas in helt. Den första var en Dancall och kan ha sett ut så här.


Det var just antennerna som fick dem att ge upp. Första gången man tappade den i golvet började den glappa. Till slut krävdes en meter eltejp för att hålla ihop den och när inte ens det räckte köptes en ny telefon.

Men efter sjukilosklumpen däruppe har jag inte en enda gång köpt en mobil utan att den gamla först slutat att fungera, och jag inser att detta förhållningssätt till telefoninköp nästan ger mig en plats på Tekniska Museet bredvid NMT-telefonen, ”Stofil, begagnad och med patina”.

I min kompis favör ska påpekas att det ju är mycket bättre att köpa en telefon i nyskick på Tradera för halva priset mot att köpa den ny. Eller – ännu värre – köpa den på avbetalning för totalt fem gånger så mycket.

söndag 11 november 2018

Kickoff-hysteri

Jag har hört både en och fem ekonomibloggare berätta att de med jämna mellanrum (årsvis, halvårsvis, kvartalsvis...) åker iväg på kickoff med sin maka/make/sambo där de tillsammans stämmer av sin ekonomi.

Jag vet inte hur mycket det handlar om hushållsekonomi och hur mycket om att få en barnfri hotellweekend, för vore det bara det förstnämnda kunde man ju lika gärna ta det vid köksbordet. Och det kanske en del gör, det lägger jag mig inte i. Oavsett orsaker unnar jag människor att umgås med sina nära och kära.

Svårare för mig som singel. Att ha en egen kickoff är lika dumt som firmafest för egenföretagare. Jag vet att jag ändå skulle vara för snål, bo på ett sunkigt vandrarhem och boka in ett uselt coverband eller standup med Lennie Norman. Men själva idén att då och då pausa ekorrhjulet och fundera över hur det står till är förmodligen nyttig.


Fast då skulle jag inte nöja mig med att titta på inkomster, utgifter och investeringar. Nu kanske jag pissar på hela ekonomibloggosfären, men jag har inte ens en hushållsbudget. Jag har alldeles för oregelbundna inkomster och för små utgifter för att det ska vara lönt.

Hade jag tagit med mig själv på enmanskickoff skulle jag se över mina värderingar och mål. Vart är jag på väg i livet och karriären? Är jag närmare den målbilden nu än för ett år sedan? Vad kan jag göra för att nå längre? Vad är nästa steg? Vad vill jag lära mig, utveckla och göra nästkommande period? Lite sånt.


Jag inbillar mig att jag funderar över de här sakerna hela tiden, ibland osunt mycket. Men kanske borde jag göra det mer regelbundet och organiserat (även om jag vägrar att kalla det kickoff). Hur gör ni andra, trampar på och låter det ske eller reglerar hela livet i Excel?

lördag 10 november 2018

Följa sina drömmar

Jag undrar om svenskarna är sämst i världen på att följa sina drömmar. Eller följa förresten, vi verkar inte ens ha några! Yougov frågade unga vuxna i Norden vad de drömde om. Svenska kvinnor svarade fast anställning och männen en partner. Även om jag varken har det ena eller andra tycker jag att det kan vara bra grejer, men drömmar ska väl vara lite mer fantasifulla? Nästa drömnivå är rabatt på gymkortet eller en tvättid på helgen.

Så först måste vi kanske lära oss att drömma lite större. Sedan bör vi ta tag i drömmarna. Jag hörde en entreprenör säga att gemensamt för alla som lyckats är att de börjat. Har de inte gjort steg 1 kommer de aldrig komma till steg 2 osv. Längs vägen kommer man att misslyckas, tvingas backa eller börja om, men gör du ingenting kommer du ingenstans.

Det ska gå!

Kanske beror svenskars brist på visioner (japp, jag fortsätter med dessa grova generaliseringar) att vi är ängsliga över hur vi ska uppfattas och hellre vill passa in än sticka ut. Vad gör vi åt det? Ingenting om vi inte upplever det som ett problem, men annars borde vi skaka av oss Jante och bry oss mer om vad vi vill än hur andra ska uppfatta det, oavsett om vi vill starta ett företag, starta en hjälporganisation i Sydamerika eller flytta in i en trädkoja.


I skolan finns många rätt meningslösa skolämnen. Bild, geografi, teknik... Kanske vore vi mer hjälpta i livet av ett par veckotimmar Visionskunskap.

fredag 9 november 2018

Räntefritt liv

Mitt försäkringsbolag erbjöd mig häromdagen två räntefria månader om jag flyttade mitt bolån till dem. Några dagar tidigare erbjöd de mig en gratis värdering av min lägenhet. Jag sa att jag inte är i färd med att sälja, men de tyckte att jag skulle värdera ändå – för bolånets skull.


Jag har inget bolån. Jag är glad för det, men egentligen borde jag nog glädja mig ännu mer och oftare åt detta faktum. Inte minst nu när vi gissningsvis står inför en period med räntehöjningar. Jag minns när Riksbanken 1992 höjde styrräntan till 500 procent, och jag minns hur låntagare reagerade. Det var ingen som visste hur länge det här skulle vara eller om Riksbanken skulle höja vidare till 1000 procent. Det enda folk visste var att de tappade kontrollen över sina liv.

Det närmaste jag kommit ett bolån var att låna ett par hundra tusen av familjen så att jag slapp toksälja aktier för att kunna betala lägenheten kontant, men de är återbetalade sedan länge. Så det är lätt för mig att sitta och föreslå folk att leva utan lån. Men är det så omöjligt? Ja, om man vill ha en nyrenoverad lyxlägenhet centralt i Stockholms innerstad och inte har skapat Minecraft.

Ett godisrum måste man ju ha...

Det engelska ordet för lån, mortgage, kommer ursprungligen från latin och är en sammansättning av mort och gage, där mort med betyder död och gage pant. Dödspant alltså, och det verkar så många ser på sina skulder, som något man har livet ut.

Men kanske kan man leva snålt ett tag, investera stora delar av lönen och sedan köpa ett renoveringsobjekt på en sämre adress. Ingenting säger att man behöver bo där hela livet, man kan byta upp sig efter hand. Den som tycker sig ha för litet pengar kan lära av den här killen, vars startkapital var ett rött gem:

torsdag 8 november 2018

När potatisen är dyr, ät chips?

Jag gillar potatis. Det är god, nyttig mat som går att variera i det oändliga – kokt, stekt i tärningar, klyftor, mos, gratäng, raggmunk, palt ...


Och så brukar den vara billig också. Inte alltid, men då och då sätts lockpris och i ett bra skafferi håller den länge förutom riktigt varma somrar. Men just pga föregående sommar är den inte billig i år. Det var ju lite torrt, som ni kanske minns. Jag minns, för jag gick miste om hela blåbärsskörden och fick inte särskilt mycket vinbär eller svamp heller.

Så vad gör man när potatispriset knappt kommer under 10 kr/kg ens om man köper säckvis? Sväljer förtreten? Det kan man göra för potatis är fortfarande billig mat, men själv äter jag mindre potatis än jag brukar. Istället blir det ris, bulgur, mathavre, mathavre och pasta. Det finns ju massor med alternativ.
Fast det är bara potatis som driver MacGyver-klockor.

Men rubriken var delvis allvarlig. Som jag förstått det påstår alla svenska chipstillverkare att de använder svensk potatis till sina chips trots att både OLW och Estrella numera har norska ägare. Så när råvaran blivit dubbelt så dyr, hur kommer det sig att chipsen kostar som vanligt? Det hör inte till vanligheterna att jag köper chips (eller andra helfabrikat som kräver hysteriska mängder löpning att förbränna), men när jag tittar på priserna idag känner jag att de stått ganska still i tiotals år.

Inte är det väl tillverkningsprocessen man betalar för? Maskiner som skivar, friterar och vakuumförpackar potatis kan väl inte vara särskilt dyra? ”Så varför står vi i den här djungeln?