Självpåtagen ”skuldsanering”

Jag föreslog en gång att man bör testa att avstå ett och annat ett tag, som kaffe eller bekvämlighet. Bara för att se om det går och förhoppningsvis lära sig något längs vägen. Den ultimata uppoffringen i vårt samhälle är ju annars att avstå pengar.

”Nej tack, fullt på kontot.”

Jag menar inte att man ska ”vaska” dem, tvärtom! Det pratas ibland om existensminimum, men få har testat att frivilligt leva utan överflöd. Det fanns ett tv-program som hette Den hemlige miljonären, där rika gick undercover i ”samhällets bottenskikt” under några dagar och levde då själva på nästan ingenting, men en vecka tror jag alla skulle klara.

Annat vore det med några år eller ens ett kvartal. I en perfekt värld tror jag att det vore bra för alla att uppleva ekonomisk fattigdom. Och så borde det ju vara. Flyttar man hemifrån när man är runt 20 så har man inga stora inkomster samtidigt som man ska bygga sig ett hem. Men det blir väl sällan så.

Studenter kräver subventionerade studentbostäder på gångavstånd från skolan, tar vid sidan av studiebidraget ut fullt studielån, får ekonomiskt bistånd av sina föräldrar och gnäller ändå över att de inte har råd att äta. Sedan växer de upp, får jobb och fortsätter gnälla. Då för att det trots heltidsjobb är helt omöjligt att spara ihop till en buffert.

Innan jag sprang maraton kändes det hysteriskt långt att springa över fyra mil utan uppehåll, men när jag väl hade gjort det en gång blev det helt rimligt. På samma sätt tror jag att det blir otroligt mycket lättare att leva snålt och spara undan pengar om man redan har provat.

En del gör det i omvänd ordning.

Fler erfarenheter ger ett rikare liv, även obehagliga och negativa erfarenheter. Och är det inte så med det mesta som verkar jobbigt, att när vi väl prövat upptäcker vi att det där var inte så farligt, samtidigt som det lär oss att uppskatta ett bättre liv. Ingen uppskattar hälsa lika mycket som den som varit sjuk eller frihet som den som varit ofri. Jag tror att det är samma sak med pengar, att den som badat i dem hela livet inte uppskattar dem lika mycket som den som testat att inte ha dem.

Ät blast

Jag hade en diskussion med en kompis om ifall man kan torka stjälken på libbsticka. Jag är fortfarande inte helt säker på om det är värt mödan, men det är hur som helst självklart för mig att den ska ätas eftersom det är mycket mat. Hackad och stekt eller som ingrediens i en sås funkar stjälken utmärkt. Jag ska testa att göra soppa på den också.

Det slår mig att det är mer som bör ätas och som många kastar. Själv vill jag slå ett slag för att finhacka roten på gul lök. Där är det inte mycket som behöver kasseras. Blast är också ätlig. Inte all blast, men bara för att man odlar för frukten är det inget som säger att inte bladen kan ätas. Jag hittade en artikel i Land där man exemplifierar.

Några av förslagen var okända för mig, t ex att man kan äta morotsblast och blomkålsblast (även om jag tror att det i bägge fallen är en fördel ifall man odlat dem själv, för Gud vet vad de annars kan ha sprutats med). Rödbetsblast visste jag funkar. Har inte testat själv, men de lär påminna om spenat. Att någon kastar den gröna delen av purjolöken eller bladen på stjälkselleri var mer otippat.

Mest matslöseri tror jag att vi finner på djur (som jag själv inte äter och därför vet rätt lite om). De flesta vet att det går att koka fond på köttben eller fiskhuvuden, men det är nog få som gör det. Inälvsmat är inte heller poppis i vår del av världen, trots att det finns mycket nyttigheter där.

Vare sig det handlar om blast eller grisknorr kan vi nog alla äta lite mer och kasta lite mindre av det vi skördat, slaktat eller köpt.

Kändisars förmögenhet

Jag brukar inte kolla bloggstatistik, men lite av en slump ögnade jag igenom listan på sökningar som gjort att folk hamnat på min blogg. Några av de vanligaste är såklart ”sparo”, ”billig mat”, ”spartips” och ”rolig och snygg kille”.

Men så hittade jag några som handlade om kända personers ekonomi. Där fanns t ex: ”Håkan Nesser förmögenhet”, ”Pugh Rogefeldt förmögenhet” och ”Alexander Bard förmögenhet”. Den eller de som gjort sökningarna måste ha sett det som en flopp. Pugh nämns t ex bara en gång, detta för att han fick ett coronastöd på femtio papp. Inte ett ord om hans förmögenhet. Ingen annans heller, tror jag.

Jag är nämligen inte särskilt intresserad av hur rika andra är. Det är visserligen inte därför jag ondgjort mig över kvällstidningarnas topplistor av typen ”De tio rikaste i din kommun”, men jag hade inte klickat på sådana ens om de inte varit låsta.

Plura, två lök, men ingen tröja.

Fast eftersom sådana artiklar ligger bakom betalvägg och eftersom folk bevisligen gör dylika sökningar måste det finnas ett intresse. Varför? Jag kan möjligen vara nyfiken på någons utgifter, men aldrig på hur mycket pengar det blir kvar. Jag har fullt upp med min egen ekonomi. Detta är ingen kritik mot någon, jag har själv intressen som av många anses som såväl obegripliga som oviktiga. Men kan någon förklara dragningskraften i kändisars förmögenhet?

Polis, polis ...

Sextonårige Leo blev av med sin A-traktor, en ombyggd Volvo 960. När den kom tillbaka var den krockad, kablar hade klippts av, det låg sopor på golvet och ägodelar för flera tusen var stulna. Och för att citera Nationalteatern: ”Vem kan det vara som beter sig så? Det var polisen!”

Någon hade tipsat polisen om att Leos A-traktor körts i 80 km/h (den lagliga maxhastigheten är 30). Man tog därför fordonet i beslag, men trots att man under processen förstörde hela bilen lyckades man inte upptäcka någon manipulation av hastighetsbegränsningen. Enligt polisen beror de utvändiga skadorna på att bilbärgaren puttat in en annan bil i Leos, men det berättade de aldrig för honom utan tänkte gissningsvis att det skulle bli en uppfriskande överraskning. Eller nåt.

Jag vet inte hur Leo kände för polisen innan denna händelse, men jag förstår hans trötthet nu. Jag förundras mest över Söderhamnspolisens prioritering. Ett snabbt webbsök visar följande rubriker från de senaste månaderna: ”Pojke med kniv togs efter bråk på Systembolaget”, ”En gripen efter knivattack i centrala Söderhamn”, ”Bråk ledde till stor polisinsats”, ”Första gängmordet i Söderhamn inte förvånande”.

Det låter som att polisen borde ha fullt upp utan att punktmarkera A-traktorer. Dessutom förstår jag inte alls lagstiftningen på området. En A-traktor är en ombyggd bil. Fordonet är alltså gjort för att kunna köras i över 100 km/h. Krockzoner, bromsar, fjädring osv. Det är bara förarens utbildningsnivå och minimiålder som sätter fartgränsen 30.

En mopedbil ser däremot mer ut som en leksaksbil. För mitt otränade öga ser bromsskivorna på en sådan ut att vara lika stora som på en vanlig moped, och vid en kollision med ett mindre rådjur vet jag inte vem som skulle klara sig bäst, djuret eller bilen. Ändå får dessa fordon märkligt nog gå i 45.

Kanske är de betydligt dyrare mopedbilarna mer populära hos politikernas egna barn, men jag hoppas att detta inte påverkar polisens prioriteringar. Jag kan ändå inte begripa varför polisen tycker att det är viktigt att få trakassera A-traktorförare, och jag undrar om de hade lämnat tillbaka ett demolerat fordon till Leo utan att ens be om ursäkt ifall han inte vore sextonårig gymnasist utan istället en 36-årig börsmäklare.

Odlingslådor

Jag inser att odlingssäsongen för de flesta börjar i mars eller så, men eftersom någon i kommentarsfältet tyckte att jag borde sälja in mig som NRK:s svar på danske Bonderøven tänkte jag att det är hög tid att åtminstone fixa någonstans att odla. Man kan ju gräva upp gräsmattan, men jag hade bestämt mig för att bygga odlingslådor och köra ”no dig-metoden”.

Fyra lådor fick det bli, 4x1,3 meter, 50-55 cm höga. Längden beror på det virke jag fick tag i, men bredden var genomtänkt. 1,3 meter kändes som lagom bredd för att på ett bekvämt sätt nå till mitten. Jag beställde 38mm-virke av min virkesleverantör, men gjorde misstaget att säga att jag var flexibel på bredden. Grundidén var 38x200, men så sa jag att 38x100 går lika bra, men att jag då behöver dubbelt så många löpmeter. Det slutade med att jag fick fem olika bredder: 100, 125, 150, 175 och 200 mm. Så flexibel hade jag inte tänkt vara.

Men det var billigt och då får man leva med det och para ihop dimensionerna så att alla väggar på lådan blir lika höga. Stolparna är 50x50 mm, eller 2x2 tum, och jag lät dem gå upp 180 cm. Detta eftersom nog behöver sätta upp nät för att grönsaksodlingen inte ska bli matbehållare för rådjur. Jag vet inte vad det är med rådjuren, men de är helt orädda oavsett om jag skriker åt dem eller klappar i händerna.

När lådorna var färdigsnickrade laserade jag dem utvändigt. Främst för att virket ska hålla, men också av rent estetiska skäl. Insidan har jag klätt med plast som jag häftat uppe på kanten och så täckte jag skarven med en kantlist som var obetydligt bredare än väggarnas tjocklek. Kantlisterna sågade jag i 45 graders vinkel och jag tror inte att ni kan förstå vilken tillfredsställelse denna syn ger mig.

Alltihop tog 2-3 dagar och kostade inte många kronor. Eftersom jag köpte mer virke på en gång och glömde be om kvitto är det lite oklart vad just det här kostade, men säger jag 500 kr har jag inte tagit i. Oljan kostade 398 kr och skruvarna 159 kr, men då är det en skvätt kvar av bägge. Plasten hade jag redan. Så runt en tusenlapp totalt. Motsvarande odlingsyta med traditionella ”odlingskragar” från exempelvis Plantagen eller Bauhaus hade kostat mig tio gånger mer (en kvadratmeterstor pallkrage kostar 250 kr).

Nu återstår bara själva odlingen. Jag har jord, kompost, gräsklipp och fri tillgång på koskit från grannen. Allt som fattas är tid och energi, men det ska jag nog få till så småningom. Förhoppningsvis innan snön faller.

Fusk vs integritet

Tänk att så fort politiker gör något bra får de kritik av myndigheterna (och vice versa). Norrköpings kommun försökte utreda om de kommuninvånare som lever på bidrag fuskar. 2020-2021 kom Norrköpings politiker på att de skulle anställa en säkerhetsutredare för ändamålet, men redan då var oppositionen i form av moderaterna kritiska och tyckte att detta var polisens sak.

”I lagens namn ...”

De har de säkert rätt i, men hur naiv får man egentligen bli? Polisen hinner ju knappt utreda gängskjutningar, när skulle de kolla om Norrköpingsborna är friska och samtidigt sjukskrivna? Jag är säker på att Norrköpings skattebetalare uppskattar ifall kommunen tar reda på om deras skattepengar går till människor som inte har rätt till dem.

Nu är hur som helst ordningen återställd. JO kritiserar kommunen med hänvisning till personlig integritet och den högljuddaste kritikern, moderaternas Sophia Jarl, har blivit kommunalråd och garanterat redan stoppat kontrollen.

Jag är inget anhängare av övervakningssamhällen, men är det inte rimligt att den som lever på bidrag kan bli kontrollerad även om det skulle inkräkta lite på den personliga integriteten? Det bidragsfuskas för en miljard om året. Eller rättare sagt, det är den del av fusket som upptäcks. Med bättre kontroller kanske man räddat två eller tre miljarder? Det skulle räcka till många lärare, sjuksköterskor eller annat det är brist på.

Eller för den delen poliser, de där som Norrköpings nya kommunalråd vill lägga ännu mer jobb på. ”Put your money where your mouth is”, säger man på engelska när man tröttnar på makthavare som snackar utan att backa upp orden med handlingar och pengar. 2026 är det återigen kommunval i Norrköping. Men det är klart, fick Sophia Jarl förtroende den här gången kan hon få det igen, om väljarna vill fortsätta vaska miljarder för tramsiga principer.

Apropå principer ... Nej, det här blev en tramsig övergång. Denna tid på året brukar jag gå ner på halvfart och bara blogga varannan dag. Så även detta år, så låt oss diskutera detta inlägg i två dygn (om ni vill), så tar vi nästa inlägg på onsdag morgon.

Garage, del 3

Ännu ett byggprojekt som åtminstone med lite god vilja kan anses färdigt. Kort resumé för den som inte vill läsa del 1 eller del 2:

Jag saknade någon plats i ladan med riktigt golv där jag kunde ta in en bil eller annat större projekt. Det fanns två bilplatser med grusgolv, så jag beslöt mig för att göra om den ena till garage/verkstad.

Planen var betonggolv, nytt fönster, lysrör i taket, verkstadsinredning och isolering så att jag, om jag vill, kan värma upp lokalen. Projektet inleddes förra sommaren, men har som mycket annat i byggväg blivit lite nedprioriterat under vintern. Sedan sist har jag bl a spacklat och målat väggarna.

Vidare har jag dragit in ström (eller rättare sagt betalat för det), målat golvet, satt upp fönsterfoder och fått in lite skåp och arbetsbänkar.

Rätt stor skillnad från översta bilden.

Den största skillnaden är ändå porten. Där satt en klassisk tvådelad lagårdsdörr och det gör det fortfarande, men innanför den har jag satt in en isolerad garageport som jag hittade begagnad i Sverige. På det här sättet kan jag kan stänga ute utomhusklimatet utan att samtidigt rasera utseendet utifrån.

Det här var riktigt bökigt. Den nya porten krävde räta vinklar och sådana är det ont om i en lada, men med hjälp från grannar och vänner är porten på plats och går till och med att låsa. Helnöjd med det mesta här faktiskt. I vanlig ordning återstår det småfix, men inget som inte kan vänta till den mörka årstiden, nu när jag har både ljus och värme.