Stockholm ute och cyklar

Stockholms stad med det miljöpartistiska trafikborgarrådet i spetsen upphandlar förmånscyklar för 45000 anställda. En del moderatpolitiker går i taket i hopp om att ingen ska komma ihåg att det här förslaget fanns på bordet redan innan valet, när det var de som styrde Stockholm ihop med MP.

Kostnaden uppskattas till 100 miljoner. Vi får väl se om det i vanlig ordning blir ännu dyrare. Det kan ju tyckas vara behjärtansvärt att få kommunanställda att börja cykla för både miljöns och hälsans skull, men det är väl ingen som hindrat dem? En begagnad cykel finns från några hundralappar och uppåt.

Jag har själv haft ett rätt ansträngt förhållande till motion och känner många som fortfarande har det. En sak har jag lärt mig, att det inte går att tvinga på någon ett intresse. Säkert blir förmånscykeln den avgörande knuffen för någon, men långt många fler kommer att skaffa denna cykel, inte för att de vill börja cykla till jobbet utan för att de gillar idén av att de skulle vilja cykla. Sedan kommer cykeln att stå i garaget och gnaga på det dåliga samvetet.

Det kanske den hade gjort även om cykeln hade köpts till fullt pris för egna pengar, men jag tror att risken varit mindre. Ibland blir det lite mer på allvar om man har gjort en egen investering, i tid, engagemang och/eller pengar.

En bild från verkligheten.

100 miljoner är väldigt mycket pengar som hade kunnat användas till något helt annat, men det handlar inte bara om det. Att uppfostra sina anställda att cykla ligger klart utanför Stockholms stads kärnverksamhet. Uppmuntra dem gärna genom att skriva i något nyhetsbrev att ”nu har vi byggt ännu fler cykelbanor, det är nyttigt att cykla och en begagnad cykel kostar mindre än ett månadskort hos Sakta Lunk (SL) eller en enda tankning”. Men låt det stanna vid det. Er personal är vuxna människor!

Årets sista biutrustning

Läsare som är gamla nog att minnas ”millenniebuggen” kommer kanske ihåg att världens datorer skulle sluta fungera vid millennieskiftet. Föredragshållare byggde hela karriärer på att åka runt och varna för det där, och när någon av oss oinsatta undrade varför detta skulle hända tittade de på oss som att vi var dumma i huvudet och suckade: ”Det blir för många nollor.” Varför pratar jag om detta nu då? Jo, för det är den nionde i nionde klockan nio. Klarar IT-samhället detta finns inga gränser.

Nu över till dagens ämne. Ännu mer utrustningsbyggnation till bigården, men för er som inte är stekelfantaster (jag erkänner, jag ville verkligen använda det ordet) tror jag att det kan ge något ändå. Låt mig få försöka.

Jag invintrar bisamhällena på tolv halvramar, två lådor med sex ramar i varje. Men eftersom lådorna är gjorda för tio ramar sätter jag en dubbel packvägg i varje ände. Det gjorde jag även förra året, men då hade jag bara fyra samhällen. Nu har jag sju och då räckte inte packväggarna jag hade.

Två lösningar. Dels hade jag packväggar för fullstora lådor och eftersom jag (till skillnad från förra året) nu bara använder halvlådor och halvramar kunde jag krympa ner dem. Insidan består av frigolit, så den skär man lätt med en mattkniv. Utsidan är plywood och genom att lossa dem försiktigt kunde jag såga och återanvända allt. Det enda som tillkom i materialväg var några små spikar.

Det räckte dock inte, jag behövde nitton packväggar till. De kostar 97 kr/styck, så här fanns pengar att tjäna. Jag hörde rykten om att en biodlare jag känner hade tillverkat egna, så jag frågade honom i avsikt att åka snålskjuts på hans erfarenheter. Och jodå, han hade lyckats hoppa över plywood, vilket inte minst sparar tid. Bin är galna i att äta upp frigolit, men genom att använda en tätare variant, styrofoam, och måla dem med tre lager våtrumsmembran, som närmast går att beskriva som penslingsbart gummi, hade de hållit.

Jag hittade styrofoamet hos en grossist i isoleringsbranschen. De andra som hämtade hade 24-meters långtradare, men jag ställde mig i kö med min Volvo 145:a och köpte ett paket på sex skivor. Membranet hade Biltema till rimligt pris och virke till listen högst upp fixade min vanliga trävarukran. Sedan var det bara att sätta igång.

Jag försökte använda sågklinga, men den högg sönder materialet, så det fick bli vanlig fogsvans. Snittet blev ändå ganska bra och gick att förbättra med sandpapper.

Trälisten klövs till exakt 70 mm bredd, samma som isoleringen, men lite längre så att den överskjutande delen kan hänga i överkant av lådan.

Tre lager ”färg” (eller vad det nu är). Direkt efter applicering av det andra lagret skruvade jag fast trälisten med gipsskruv, som man får vara försiktig med så att den inte skruvas för långt.

Egen till vänster, köpes till höger.

Kostnad c:a 20 kr/packvägg mot 97 kr för köpta, eller 388 kr per kupa. Nästa gång jag utvidgar biodlingen sparar jag ännu mer för nu har jag material för att göra ytterligare 30-40 stycken.

Och så en erfarenhet rikare. Världen är full av människor som har tänkt och som regel delar de med sig ifall man är trevlig och ödmjuk. Själv hade jag säkert testat en luftigare frigolit och billigare färg, och det hade tagit mig 2-3 år och en himla massa material att komma så här långt på egen hand.

Det här gäller det mesta. Webbsök ”DIY” eller ”göra själv” plus det du vill ha gjort och se om du får napp, och hittar du någon som gjort ungefär det du vill göra – var inte rädd för att skicka ett meddelande och be om råd. Resultatet kan mycket väl bli både bättre och billigare än att köpa färdiga lösningar. Och roligare, när jag får besöka i biförrådet kommer jag vara stolt över att visa upp hemtillverkade grejer.

Kul eller spara?

Här är ett intressant ämne som SVT slarvar bort. 24-årige William vill bli ekonomiskt oberoende och försöker spara ihop 15 miljoner. Jag har massor av frågor. Hur går han tillväga? Hur fick han idén? Vad säger kompisarna? Istället för att belysa det ifrågasätter reportern hela upplägget:

”Det är många unga som kanske tänker tvärtom, att liksom nu när man är ung så ska man liksom ut och resa och liksom göra massa roliga saker.”

Det är den ständigt återkommande attityden i sådana här reportage, att man måste välja mellan ett sparsamt och ett roligt liv, som att de står i ett direkt motsatsförhållande. Samma känslor hittar jag i reaktionerna på artikeln i sociala medier. Ta t ex dessa två:

”FIRE-rörelsen. Jag säger det igen. Det är århundradets missräkning. När du är 20-35 år ska du ha kul, resa och upptäcka saker. Inte grotta ner dig i jobb och tacka nej till dina vänners roliga resor och fester för att du måste spara!”

”Tror att detta är genuint osunt beteende. Att spara är toppen. FIRE-konceptet, speciellt i ung ålder, riskerar i hög utsträckning att leda till stort bakslag senare.”

Vad är det som är så himla roligt med att bränna pengar och skapa sig ett otryggt liv där man är beroende av välvilja från samhället och/eller arbetsgivare? Det är en genuin fråga för jag har ingen aning. Jag har alltid, precis som William, försökt skaffa mig ett oberoende liv med mycket frihet.

Nästan ingen ifrågasätter människor som brinner för att köpa dyra bilar som de fyller med ljudanläggningar som kostar multum. Eller de som brinner för fest, eller en häst. För att inte tala om modekläder eller exklusiva utlandsresor. Det är respekterade fritidsintressen som ger ett innehållsrikt liv.

Men så fort någon på allvar reflekterar över sin plats i konsumtionssamhället ska den skuldbeläggas och fördömas. Det är ”osunt beteende” och ”århundradets missräkning”. Säger vem? Och varför? Folk får applådera någon ”Tutt-Lisa” på Tiktok för att hon har köpt en ”sjuuukt snygg tisha” om de vill, men jag tror att världen behöver fler som William.

Koranbrandskostnader

Att koranbränningarna i Stockholm har kostat 4,7 miljoner basuneras ut på nyhetsplats, och i sociala medier fördöms koranbrännarna, folk som inte tar avstånd från dem och politiker som inte vill förbjuda dem. Nu ska jag försöka ha två tankar i huvudet samtidigt och hoppas att fler hänger på.

Man kan ha roligare för 4,7 miljoner än att se en arab elda en bok medan hundra andra araber står och skriker ”horunge” åt honom, eller en dansk som blir stenad eftersom polisen inte tänkt på att motdemonstranterna kunde simma över ån tills de nådde ”kastavstånd”.

Journalistens agenda är glasklar i och med att man får läsa ganska långt ner i artikeln innan man ser att merkostnaden bara är drygt hälften, 2,4 Mkr. Resten är ordinarie polislöner och andra utgifter man har i vilket fall. Och summan gäller för totalt tretton allmänna sammankomster, alltså 184615 kr per bok. Fortfarande mycket pengar, men betydligt mindre än exempelvis ett fotbollsderby som kostar 1-2 miljoner.

Jag tycker att det är ganska ociviliserat att bränna böcker, men demonstrationsrätt och yttrandefrihet är, till skillnad från fotboll, centrala i en demokrati. Ska man sålla i demokratikostnader hade jag hellre minskat eller tagit bort de 167 miljoner riksdagspartierna får i statligt partistöd eller att gratis trycka upp valsedlar för desamma. Dessa borde för övrigt enkelt kunna ersättas med en enda valsedel med samtliga partier på samma sätt som i Danmark.

Vidare har jag aldrig hört en redovisning av kostnaderna för arbetarrörelsens demonstrationer på första maj eller något annat politiskt spektakel. Vad kostar säkerheten kring finansministerns årliga promenad med budgetpropositionen, som självfallet hade kunnat mejlas? Och hur många skattekronor kostar säkerheten kring Nobelprisutdelningen med tillhörande fest?

Så nej. Argumentera gärna för förbud av torgmöten med obekväma åsikter och handlingar, skyll på att Erdogan blir sur och hindrar Sverige att gå med i Nato, att invandrare som är motståndare till yttrandefrihet blir ledsna i ögat eller att invandrare inte borde ha samma rättigheter som infödda svenskar. Men ett par miljoner är ingen jättekostnad i sammanhanget.

Varannan svensk vet inte ett skit

Jag fick ett nyhetstips från Tobbe, om en Expressen-artikel som i sin tur pekar på en undersökning som visar att svenskars kunskaper om börsen och privatekonomi är skrämmande låga.

Det är dels kunskapsluckor ifråga om hur finanssektorn funkar, som att spridning i investeringarna sänker risknivån och att man får sämre köpkraft om räntan på sparkontot understiger inflationen. Men också grundläggande matematik. Lyssna på den här:

”Fem personer vinner på ett lotteri och ska dela lika på vinsten. Om vinsten de ska dela på är 2 miljoner kronor, hur mycket får var och en?

Är det 200 000, 400 000, eller 500 000 kronor?”

Det här är väl lågstadiematte, och om människor i allmänhet har svårt med så grundläggande räkneuppgifter har de såklart inte en susning om hur ränta-på-ränta funkar eller hur det kommer sig att någon tiondels procent i avgift på sikt kan resultera i tiotusentals kronor mindre sparkapital.

Jag vet att jag brukar gnälla på bankerna, deras avgifter och ointresse av att hjälpa vanligt folk, men om så bara en bråkdel av det som framkommer i denna artikel stämmer gör de, strikt företagsekonomiskt, helt rätt i att maximera sina avgifter medan ”Svenne Banan” grubblar på (eller rättare sagt inte grubblar på) hur mycket två procent av 100 är.

Göra själv eller köpa in?

Detta är en ständig fråga för många av oss. Ska man köpa färdigt eller göra själv. Det kan gälla mat, heminredning eller vad som helst. I biodlingen ställs jag ständigt inför frågan om jag ska köpa en färdig grej eller bygga den. Kan jag handla någon annanstans än på biodlingsbutiker vinner ofta det alternativet. T ex köper jag inte färdigblandad sockerlösning ”för rationell och snabb invintring” för flera hundralappar när jag kan köpa strösocker för 14 kr/kg som jag blandar ut i ljummet vatten med en borrmaskin.

Men ibland är det jag behöver lite för ”bispecifikt”. Det senaste exemplet var ventilation för transport av bikupor. Jag flyttade ju nyligen sex av mina kupor och att flytta bin är knepigt den här tiden på året. Med 60000 bin per samhälle alstras värme vid transporten eftersom jag stängt flygöppningen. Jag tror att de kan bli lite stressade av bilturen och det gör det antagligen ännu värre.

Lösningen heter ventilation. Kuporna har ett galler i botten, men under resa ska man ha ett på toppen också och det hade jag bara ett par stycken. På vägen till sensommarbostaden gjorde jag tillfälliga galler med hjälp av silvertejp och på ett par kupor tog jag bottnar som jag vände uppochned. Men så kan jag inte hålla på, jag ville ha riktiga ”vandregitter” (som med en rak översättning till svenska blir vandringsgaller, men så verkar de inte heta). De kostar 198 kr/st, vilket jag tyckte var i blodigaste laget.

Det här aluminiumgallret går att skrapa, så det håller säkert i hundra år, men eftersom det bara ska användas under en transport på en timme eller två ett par gånger om året blir det ändå inte mycket slitage. Jag hittade ett aluminiumnät som skulle räcka till 25 kupor och som kostade 418 kr. Det borde göra jobbet. Som ram använde jag läkt som blev över efter sommarens takbyggen. Och så lite spik, skruv och häftklamrar. Allt detta fanns hemma, men något värde betingar det ju ändå. Låt oss säga att jag får 25 nät för 500 kr, så blir det 20 kr/st, alltså en tiondel av den färdiga varianten. Sagt och gjort.

Det ska erkännas att det tog en stund (kanske anar ni att tempot på klippet var lite uppspeedat), men jag tycker ändå att det var värt priset. Man behöver som sagt var bara ett per kupa och även om jag i framtiden skulle vilja flytta 25 kupor krävs det en lastbil för att flytta alla på en gång, så jag leker med tanken på att sälja några stycken så att intäkten täcker materialkostnaden. Man får inte vara dum, då kan man bli som Hedlund:

Norrköping för kulturtjyven

Så sent som i juni kritiserade jag Norrköpings kommunalråd, så nu tänkte jag ta henne i försvar för att jämna ut det.

Bakgrunden är att Norrköpings kommun valt att lägga ner kulturförvaltningen. Det betyder inte att man lägger ner kulturpolitiken, bara att den behöver göras om. Huruvida den verkligen behöver det vet jag inget om, men med tanke på hur Kultursverige reagerat applåderar jag initiativet alldeles oavsett.

T ex har den kristne singer/zombiewritern Tomas Andersson Wij uppmanat till en ”kulturbojkott” av Norrköping eftersom han menar att politikerna där bara låter ”omedelbart lönsam kultur” finnas kvar. Den bojkotten lär i så fall inte kosta honom något eftersom han knappast någonsin producerat något ”omedelbart lönsamt”. Tomas Andersson Wij är faktiskt en så genuint blek artist att han borde byta namn till Tomas Andersson Vem.

En Norrköpingsbo säger i SR:s reportage att politikerna inte ska lägga sig i kulturen. Det håller jag i princip med om. Men så menar antagligen inte han och definitivt inte Andersson Wij. De menar istället att politikerna ska distribuera skattepengar till kultur som inte bär sina egna kostnader (och ofta inte ens försöker), samtidigt som de inte ska ha åsikter om vad skattebetalarna får för pengarna.

Min grundinställning är att kulturarbetare antingen bör hitta publik som vill betala för den kultur de skapar, eller också finansiera den själva genom att tjäna ihop sitt levebröd på något annat. Det kan finnas undantag där tillfällig skattefinansiering kan vara rimlig, men det är ingen mänsklig rättighet att måla tavlor, skriva dikter eller åka runt och spela musik på heltid. Hitta marknaden, så ska ni se att politikerna (och jag) låter bli att håna er konst, oavsett verkshöjd.