Swish-hasch

Här är en grej där jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag ska tycka, så nu ska jag tänka högt så får ni döma mig sedan.

En narkotikalangare har sålt knark via Swish. Listan över de som betalat finns med i förundersökningen och har därmed blivit en offentlig handling. En av köparna reagerar på att hans nummer (och namn?) finns på internet.

Spontant tänker jag som en mamma till en av de andra köparna, att ”det ska vara lite jobbigt att göra dåliga grejer”. Samtidigt stör jag mig på vad offentlighetsprincipen blivit med hjälp av internet. När kvällstidningarna basunerar ut vem som är rikast i din kommun eller när du kan få reda på vad någon tjänar, ifall personen dömts i domstol eller vad hunden heter ifrågasätter jag allmänintresset.

”Ja, blanda inte in mig nu!”

Det allra lägsta kravet tycker jag skulle vara att om jag begär ut offentliga uppgifter om dig borde du få reda på att jag gjort det. Men nu är det ju inte så, jag behöver inte vända mig till en myndighet utan kan gå till ett register som någon annan privatperson upprättat över domstolsuppgifter eller svenskars psykiska ohälsa. Det räcker liksom inte att ”storebror ser dig”, nu ska man bli sedd av kreti och pleti utan att ens veta om det.

Men när det gäller det aktuella fallet är jag alltså mer tveksam. Den upprörde knarkköparen säger att han står för sina handlingar, men ägnar sedan hela intervjun åt att relativisera sitt brott och kallar det för att ”ha det gött någon gång då och då”. Att han skulle bidra till att finansiera kriminalitet förstår han inte alls, ”det får lösas på större instanser” och är i slutändan regeringens fel. Så mycket för att stå för sina handlingar.

Mamman, vars dotter kommit ifrån missbruket, anser att dylika listor hjälper föräldrar och anhöriga att få reda på att deras familjemedlem sitter i skiten och behöver hjälp. Det ser jag som en legitim invändning från en balanserad person med argument för sin sak. Rätt eller fel?

En avslutande reflektion: Ska man handla något som är olagligt att köpa får man väl för i h-vete göra sig omaket att gå förbi en bankomat istället för att swisha. Du köper knark av en langare genom en banköverföring! Har du inte knarkat bort alla hjärnceller bör du göra en annan riskbedömning.

Byggt en honungstork

Honung har inget egentligt bästföredatum om den förvaras mörkt och tillräckligt svalt. Det påstås att man har hittat flera tusen år gammal felfri honung i egyptiska pyramider. Men en viktig förutsättning är att den inte får innehålla för mycket vatten, då riskerar den att jäsa. Det här vet bina som jobbar hela sommaren med att fläkta ut fukten ur nektarn. Vid insamlingstillfället innehåller den fyra femtedelar vatten och resten socker. När de torkat klart är förhållandet det omvända, max en femtedel vatten. När bina är nöjda förseglar de cellerna så att honungen inte ska återfuktas.

Så funkar naturen i bästa fall, men inte alltid. Har bina mycket att göra hinner de inte torka honung, lite som med människor och bokföring. Särskilt svårt är det att få höstens ljunghonung torr. Inte nog med att det blir mycket honung på kort tid, det är dåligt torkväder också. Därför får biodlaren hjälpa till. Förra året satte jag ”blöt” honung på en torkställning bredvid kaminen och riktade en fläkt emot.

Det funkade hjälpligt, men jag förstod att jag så småningom skulle behöva en seriösare lösning. Det behovet kom redan i år. En biodlarkollega har satt en Pax-fläkt i ett lock och placerat det ovanpå en stapel med lådor. Men sådana fläktar är ganska dyra, så jag gjorde en billigare variant med datafläktar.

Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig kasserat en dator för att fläkten gått sänder. Det är alltid andra skäl, och eftersom jag inte gillar att kasta saker har jag gamla datorhöljen liggande. Jag satte ihop två datorfläktar i min torkanordning. De går på 12 volt så jag kopplade ihop dem med ett bilbatteri. På det sättet behöver jag heller inget eluttag i närheten.

Här har min hösthonung stått i ett par veckor. Under stapeln står ett vanligt element som ser till att luften håller 25-30 grader när datorfläktarna drar den genom ”kupan”. Jag mäter vattenhalten i honungen regelbundet med en refraktometer och plockar undan ramar som är tillräckligt torra.

Det är väl inte riktigt MacGyver-nivå på min fläktlåda, men lite stolt är jag ändå. I version 2.0 kommer jag nog sätta in två fläktar till. Det får plats i det befintliga locket, så det fixar jag på en halvtimme och det borde göra processen ännu effektivare. Time is honey!

Inbrottstips

Varje år sker över tiotusen bostadsinbrott i Sverige, lite fler villor än lägenheter. Det enda man nog kan vara säker på om man drabbas är att polisen inte kommer lägga två strån i kors för att hitta tjuven. Har du märkt upp grejerna med märkpenna och de dyker upp i någon razzia finns chansen, men den är låg.

Bäst är såklart att inte drabbas. Här kommer en lista på förebyggande åtgärder från polisen, men jag tycker att de missar det viktigaste – att jobba på att det inte ska se tomt ut. Detta är något jag får göra för mina grannar varje sommar, eftersom de till skillnad från mig tar semester.

Varje dag grannarna var borta i sommar tömde jag brevlådan och la några minuter på tomten, kollade lås och fönster och vattnade blommor. När jag ändå var där passade jag på att stöka till det lite genom att flytta runt på skottkärror, krattor, leksaker i sandlådan, så att varje potentiell inbrottstjuv med koll ska märka att någon (gissningsvis husägaren) är där varenda dag.

Soptunnor har jag förstått är viktiga också. Tjuvar kan lägga några småstenar på locket. Ligger stenarna kvar efter några dagar slängs inga sopor vilket kan bero på att ägarna är bortresta. Jag läste om någon som upptäckte stenar på sitt soptunnelock och bytte ut dem mot tomhylsor för att skicka ett budskap tillbaka – här bor någon som både har koll och vapen. Så långt har inte jag gått, men när grannarna är på semester ser jag till att deras soptunna aldrig är tom. Dagen efter sophämtning slänger jag en av mina påsar i grannens tunna.

Grannsamverkan tycker jag är allra viktigast, men lampor med rörelsedetektor på tomten är inte heller fel. Det börjar dessutom bli en rimlig kostnad att sätta upp övervakningskameror. De billigaste går på några hundralappar. De är kanske inte jättebra, men det vet ju inte tjuvarna. Inte heller kan de veta om du lagrar filmen/bilderna på minneskort eller om de laddas upp på nätet eller en molntjänst. Förhoppningsvis vänder de när de ser en kamera eller ett larm. Inbrottstjuvar kommer fortsätta att göra inbrott, men vi kan försöka hindra dem från att göra det hos oss.

Regeringen hotar med indraget bistånd

Den svenska regeringen har nu fått en idé som jag tror att exakt varenda skattebetalare tänkt i åratal. Sverige tar med ena handen emot flyktingar från länder som man med andra handen belönar med bistånd, men någon gång händer det att asylsökande från dessa länder inte uppfyller kraven för asyl. Då vill Sverige skicka hem dem igen, men ursprungslandet (som alltså till del lever på svenska skattepengar) vill inte ta emot den. Och här kommer den glimrande idén – sluta då för Guds skull att skicka pengar till det landet!

Jag har själv tyckt detta i åtminstone 30 år och jag var garanterat inte först. Nu har i alla fall regeringen kommit på att man kan ”villkora delar av bistånd med att mottagarlandet tar ansvar för sina egna medborgare och återtar dem när så behövs”. Att man säger att man ska ”villkora delar” och alltså fortsätta att skicka pengar till landet är en gåta för mig, men nu är ju inte ”Tuffe Uffes” regering precis känd för hårdföra metoder så man får väl glädjas åt det lilla.

Personer i den svenska biståndsindustrin tycker såklart att detta är helt förkastligt, men biståndsminister Johan Forssell försvarar sig med att det bara gäller bistånd som går direkt till stater (eller direkt i fickan på någon president eller statstjänsteman) och ”statsnära” aktörer.

Synd! Jag hade mycket hellre sett att man strypt allt bistånd till aktuella länder. Faktiskt nästan allt bistånd överhuvudtaget för jag tror inte på långvarig försörjning av andra länder. Hjälp länder som råkat ut för en naturkatastrof som en jordbävning eller ett vulkanutbrott, men vad hjälper det att år efter år skicka miljoner?

Denna regering påstår att de inte vill att människor ska gå på bidrag eftersom det bara passiviserar dem. Men att skicka 56 miljarder till länder som inte får ihop sin budget ger knappast en aktiverande effekt. Har de dessutom fått svenskt bistånd i 10, 20 eller 30 år är det en rimlig gissning att den främsta effekten blivit att de nu inte bara är fattiga utan också beroende av svenskt bistånd.

Spred rykten för att få betalt för att sluta

Jag inser att det är omoraliskt, fel och helt förkastligt, men håll med om att det ändå var lite kreativt av läraren som spred sexrykten om sig själv för att arbetsgivaren skulle köpa ut honom. I kommun efter kommun tog han jobb som lärare och började sedan sprida ut att han skulle ha kladdat på elever, samt haft sex och varit full på ett kristet läger.

”Fader vår som är i himmelen...”

Notera att han alltså inte betedde sig olämpligt i dessa situationer utan istället valde att hitta på källor som uppgav att så var fallet. Det känns lite som att gå över ån efter vatten. Men hur ogärna man än vill fnissa åt människan är det svårt att låta bli när man hör hur han avslöjats av skolchefen i Östhammar:

”Men hur är det möjligt att facket svarar, att referensen hör av sig, att alla är så oerhört aktiva på mejlen och ger konkreta svar och förslag?”

Alltså, det var inte ryktena i sig som fick henne att reagera utan det faktum att tjänstemän, fackpampar och skolpersonal gjorde sitt jobb, svarade på mejl och betedde på ett sätt man tycker att alla med någon slags yrkesstolthet borde göra. Då kände hon att här är det något märkligt för så här brukar det inte vara.

”Bara lugn, jag är snart ikapp.”

Jag är hur som helst förvånad att inte fler använt den här taktiken och inte bara inom skolvärlden. Dragspelande trubadurer på pendeltågen t ex som spelar-tigger-spelar-tigger istället för att säga:

”Mina damer och herrar, det där var en tjeckisk polska i blandad takt. Nu går min kollega runt med en mössa och samlar in pengar. Skramlar ni ihop en hundring går vi vidare till nästa vagn. Annars kommer vi att framföra Per Gessles 'Här kommer alla känslorna på éeeeeen och samma gång' med panflöjtssolo!”

Och har vi inte alla sett en ståuppkomiker dra skittråkiga skämt och tänkt att vi gärna skulle betala bara fanskapet går av scen nu. Jag har definitivt gjort det, jag har till och med känt sådana komiker. När jag tänker efter har jag nog varit en sådan någon gång. Nu funderar jag snarare på att bli lärare, men bara om jag får sju månadslöner för att sluta ifall jag super och knullar runt.

Sådd och skörd

En sak jag är nöjd att jag hann med i sommar var att komma igång med odling. Jag byggde odlingslådor, jag fyllde dem med jord och jag odlade.

Med facit i hand skulle jag ha låtit hälften av odlingslådorna stå tomma i år så hade jag fått en mjukstart. Jag har inte haft tid att ta hand om allt som växt, särskilt inte ogräset så ibland var det svårt att se vad som var vad i lådorna.

Men jag satte ribban lågt, att jag ens är igång ser jag som en seger. Nu kan det bara bli bättre och jag kan börja dra lärdom av vad jag gjort. Det som funkade bra att odla var dill, morötter, rödbetor och sockerärtor. Det blev mindre rödbetor än jag hade hoppats, men desto mer dill och ärtor. Morötterna blev väldigt mycket godare än de man köper. Mina föräldrar odlade morötter i min barndom och jag känner igen smaken därifrån.

Rädisor gick också bra, men nästan för bra. De växte supersnabbt och jag hade odlat alldeles för mycket. Där funkar även blasten att äta, men många av rädisorna hann bli ”träiga” innan skörd. Vad jag borde ha gjort är att istället odla en tredjedel och i tre omgångar. Då hade jag hunnit ta hand om dem.

Det som inte fungerade alls var grönkål och majs, de har jag inte sett röken av. Åtminstone majsen var jag för sent ute med, det visste jag nästan. Och apropå sent blev det ingen potatis eftersom jag inte hittade sättpotatis till rimligt pris, de flesta hade sålt slut när jag började leta.

Som sagt, mycket går att göra bättre, men det hade jag inte vetat om jag inte börjat odla, några magplask har man rätt att göra. Jag tycker ändå att de positiva erfarenheterna överväger och det är en skön känsla att gå ut i trädgården och riva åt sig mat som jag börjar tillreda fem minuter efter skörd. Det gör jag nästan dagligen och räknar med att kunna göra i ytterligare några veckor.

Det finns även en ekonomisk aspekt på det. Att odla mat från frön är snudd på gratis, särskilt som jag fick jord och gödsel av grannen. Odlingslådorna kostade en tusenlapp, men det var ju en engångskostnad. På sikt vill jag kanske odla ännu mer och på större yta, men för nästa sommar är dessa lådor fullt tillräckliga för att hålla mig sysselsatt.

Rage Room

Jag övervägde att kalla detta inlägg för ”Jävla dårar”. Det handlar om fenomenet ”Rage Room” som enkelt uttryckt går ut på att folk betalar pengar för att få slå sönder ett rum. Det kan vara ett kontor, ett kök eller varför inte en bil, som man går lös på med basebollträ under några minuter upp till en timme. Konceptet är femton år gammalt och finns över hela världen, så det kanske är skåpmat för många läsare. För mig kom dårskapen som en chock.

Vad vill du ödelägga idag?

För nog är det väl dårskap att vilja slå sönder ett rum? Jag har rivit ut kök ett par gånger. Då har jag skruvat ner skåp och dörrar och sopsorterat i lugn och ro. En del gjordes nattetid i ett höghus, så då inser ni att det gick städat till. När Roomservice och andra inredningsprogram gjort det på tv går de loss med slägga. Möjligen blir det bättre tv, men stökigt för den som gör det. Att någon vill slå sönder sin egen dator har jag förståelse för, men inte en fiktiv arbetsplats.

Inte är det billigt heller. I Oslo kostar det från några hundralappar upp till åttatusen spänn (!) att veva loss med handslägga eller slagträ en stund. Möjligen framstår jag som världens tråkigaste människa nu, men det här hade jag inte velat göra ens gratis.