onsdag 25 januari 2023

Norgeflytt – steg för steg

Del 2 i serien om min flytt till Norge. Nu låter nog rubriken som att jag ska bli väldigt metodisk och vetenskaplig. Det ska jag inte, men som jag skrev i del 1 ska jag beskriva min resa. Förhoppningsvis ger den något även för andra.

Av privata skäl (bl a en döende mor) och sedan en världsomspännande virusinfektion tog det flera år mellan att jag bestämde mig för att flytta till Norge och att jag faktiskt gjorde det. Men tiden användes. T ex började jag plugga norska. Jag läste norska böcker, lyssnade på norska poddar och läste om Norge på norska. Bara en sån enkel sak som att jag bytte språk till norska i apparater som mp3-spelare och pulsklocka gjorde mig ständigt medveten om att jag var på väg. Just i en flytt mellan Sverige och Norge är språket inte livsviktigt, men jag ser det ändå som ett sätt att komma in i samhället.

Att läsa om Norge hade andra poänger. Jag visste inte vart i Norge jag ville flytta. Norge är ett vidsträckt land, faktiskt större än Sverige mätt från norr till söder. Jag ville inte behöva leta hus i precis hela landet utan ha mer koll när jag väl kom hit. Föga anade jag att det inte skulle vara möjligt att resa hela tiden. Den ursprungliga planen var att åka över och reka för att bestämma ett mer exakt område, sedan åka tillbaka till Sverige tills ett aktuellt hus dök upp.

När jag väl åkte, sommaren 2021, var planen istället att köpa eller hyra bostad på första försöket, trots att jag inte besökt landet på decennier. Området jag letade i blev därför större än jag hade tänkt mig. Det enda jag visste helt säkert var att jag ville bo på landsbygden, inte i eller i närheten av en större stad.

Det borde vara okomplicerat för en svensk att flytta till Norge. Norden har haft fri rörlighet sedan 1950-talet och genom åren har många gjort resan. Ibland inte helt lyckat (Sverige hade säkert gärna skickat tillbaka Helge Fossmo), men idag bor det runt 40000 personer i Norge födda i Sverige, så ingenting i min flytt borde vara nytt för Norge. Men det var det. Det var svårt att ens vara med i budgivningar på hus eftersom de ofta krävde norskt personnummer eller lightversionen D-nummer. Hur får man det då? T ex genom att köpa hus.

När jag sedan ansökte om personnummer hos Skatteetaten blev jag tillfrågad om jag var anmäld hos NAV (arbetsförmedlingen). Nej, men kan jag ens bli det utan att ha ett personnummer, frågade jag. Det visste inte handläggaren, men jag förstod det som att hon inte trodde det. Moment 22 upphöjt i 2.

Utan personnummer, inget bank-ID. Utan bank-ID, inget elabonnemang. Allt hade antagligen blivit mycket enklare om jag hade börjat med att skaffa en anställning. Då hade jag fått ett D-nummer och därigenom kunnat skaffa bankkonto och kunnat sköta mitt liv på plats, inte på distans via ID och bankkort från Sverige. Men jag ville inte ha en anställning, jag ville starta ett företag, men det kunde jag inte göra utan personnummer. Ni fattar, jag var uppe i Moment 220 vid det laget.

Så mitt främsta tips till dig som tänkt flytta från Sverige är att se till att ha marginaler både ekonomiskt och tidsmässigt, och helst också inhemska vänner. Jag hade varit rökt om inte de gamla husägarna kunnat behålla sitt elabonnemang i några månader, och stått som ägare för min norskregistrerade bil. Det borde inte vara så, men så fort man hamnar aningen utanför normen blir det krångel och inte blev det bättre pga att ”rådande omständigheter” gjorde att allt tog dubbelt så lång tid mot vad det borde.

Jag är ändå lyckligt lottad. Folk hjälpte mig och jag kunde betala för saker med mitt svenska bankkort, i nödfall t o m ta ut norska pengar i bankomat med det. Hade jag behövt låna till huset vet jag däremot inte hur det hade gått. Norska banker ville inte vet av mig förrän jag hade D-nummer/personnummer och jag undrar hur sugna svenska banker är på att låna ut pengar för ett hus i ett annat land.

Jag märker att jag gnäller på myndigheter, banker och andra. Det har jag gjort tidigare också, för att inte tala om hur mycket jag har gnällt på att svenska myndigheter och banker inte släpper taget. Med det sagt vill jag ändå betona att flytten var värd varenda minut i telefonkö och i bil till Skatteetaten 35 mil bort. Jag trivs här! Mer om det i bloggseriens del 3 där jag tänker berätta om skillnader mellan länderna. Om ett par dagar i en blogg nära dig.

47 kommentarer:

  1. Det var det enda jag ville läsa i din text: "jag trivs här!" Otroligt vad den meningen gick rakt i hjärtat hos mig. Jag kunde verkligen känna det. Du har gjort helt rätt val. Bara njut :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det! Ja, det hade känts trist om jag hade ångrat mig. Därmed inte sagt att inte jag också har problem och utmaningar i livet, jag har inte flyttat till paradiset. Men rätt känns det.

      Radera
  2. Du har gjort så rätt! Särskilt med tanke på hur samhällsavvecklingen ser ut i Sverige.

    Intressant med det nya språket i diverse apparater. Det är heller inte särskilt svårt att skaffa ett tangentbord med det språk man behöver lära sig använda. För övrigt hade jag en historielärare som var djupt intresserad av vikingatiden. Han bytte språket i datorn till runskrift, och det gick alldeles utmärkt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Någon frågade nyligen om jag aldrig längtar tillbaka och då sa jag att hade jag gjort det är det ju bara att öppna en svensk nyhetssajt och läsa om det senaste dygnets sprängningar, förnedringsrån och en våldtagen 93-åring som är sönderslagen och kommer att gråta tills hon dör.

      Jag byter språk i datorn med ett kortkommando så att jag kan hoppa mellan svenska och norska. Trist de gånger man börjar skriva en svensk kundtext och så tittar man upp på skärmen och førstår att den ær instælld på norska tecken. Runor är i alla fall häftiga, det är inte æ och ø.

      Radera
  3. Moment 22 var min första tanke innan du själv skrev det flera gånger. Detta x 40.000, ja jösses. Utmärkt bra o udda film btw, rekommenderas!

    Håller med HildaSven, blev glad att läsa att du trivs! Tillycke tror jag det heter med min obefintliga norska. 👍
    /JB

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är frustrerande att man inte ska backas upp av Skatteetaten när allt man vill är att betala skatt. Att det tog tid med personnumret ledde till att jag blev tvungen att behålla min svenska firma och betala skatt i Sverige extra länge :(

      Til lykke i två ord, om man ska vara petig. Undrar om inte danskarna skriver ihop det, men nu är jag verkligen ute på hal is.

      Radera
    2. Til lykke, det var ganska långt från mitt försök, men då har man om ej annat lärt sig det idag, tack! 😊

      Radera
    3. Som kuriosa läser jag mycket på danska, hifitidningar. Jag förstår utmärkt och skulle nog kunna skriva hygglig danska. Deras räknesätt skulle säkert kunna gå att lära sig. Däremot talat språk, jag har lagt ner att ens försöka förstå, än mindre tala...
      /JB

      Radera
    4. Skrivet går mycket bättre för mig med. Då är problemet istället att jag kan läsa ett gott stycke innan jag märker att det är danska och inte norska. Danska siffror är dock fortfarande helt obegripliga för mig.

      Radera
    5. Enklast ser man skillnaden i språken hur man använder hårda, respektive mjuka konsonante.
      Ex norsk: bruke, dansk bruge (sv använda)
      På samma sätt användare man gärna ’d’ där man på norska använder ’t’

      Radera
    6. Ja, oftast har det varit just G istället för K som fått mig att "avslöja" danska.

      Radera
  4. Du kan ju iaf berätta om du bosatte dig i sörland, vestland, östland, tröndelag eller nord? 🤓 vet inte varför, men ändå lite intressant då jag vet du gjort din läxa 😁

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om jag gjort min läxa så pass att jag vet exakt vart gränserna går (om det ens finns gränser, var går gränsen för vad som är norra respektive södra Sverige?), men jag får nog svara Østlandet på det.

      Radera
    2. Allt norr om Stockholm räknas som Norrland, det är sen länge. Vad som finns söder om huvudstaden vet jag inte riktigt.

      Radera
    3. Min norrbottniska mamma ville inte riktigt gå med på att Gävle var Norrland utan tyckte att den gränsen gick ungefär vid Sundsvall. Var hennes gräns för "norr" gick vet jag inte, kanske vid Ångermanälven.

      Radera
    4. Inte för att det har någonting med något att göra, men min fars sida av släkten kommer från norr, de fick fler ungar än de kunde försörja så ett par, bland annat min farfars far fick vandra söderut. Var på en resa till nordkapp för ett par år sedan o tog då tillfället att besöka Bygdeå, min släkt på fädernets bo.
      /JB

      Radera
    5. Bygdeå tror jag mamma hade accepterat som Norrland, i alla fall ett gränsfall :)

      Radera
  5. Jag förstår inte detta med personnummer, du kan väl inte vara den första personen som flyttar till Norge utan att ta ett fast jobb eller vara azylsökande? I Sverige verkar det ju vara hur enkelt som helst att få bostad, försörjning, samordningsnummer, du behöver ju inte ens kunna legitimera dig. Det går ju att hitta på en helt ny person och välja hur gammal du vill vara och vad du ska heta etc. Myndigheterna verkar inte bry sig, "vi litar på dej". Är norska myndigheter så pass mer regelstrikta. Man tycker annars det borde räcka med ditt pass, samt intyg om hur du har tänkt försörja dig (kontoutdrag från bank etc). Då borde du åtminstone fått ett samordningsnummer eller liknande så du kan ha bankkonto, köpa hus och allt det där.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag fattar inte heller. Jag inser att de flesta som kommer hit börjar med jobb eller åtminstone ett samboskap, och först därefter ansöker de om D-nummer/personnummer. Men som du säger kan jag inte vara den första eller ens tusende. Kanske hade det varit lättare om jag sökt asyl, det vet jag ju inte. Men just genom att svenska och norska myndigheter samarbetar en del borde det gå smidigt att åtminstone få D-nummer.

      Möjligen har det blivit svårare att få personnummer för jag vet svenskar som jobbat tillfälligt i Norge som fick ett riktigt personnummer istället för D-nummer trots att de inte ens eftersträvade det. För mig var det givet att jag skulle ha ett personnummer eftersom jag köpt hus jag skulle bo i på heltid. Ändå drogs en D-nummerprocess igång i väntan på personnummer. Och allt detta strul bara för att jag inte hade en anställning utan istället skulle starta eget. Annars hade det, enligt Skatteetaten själva, tagit 1-2 veckor. Nu tog det sexton.

      Radera
    2. Kan inte låta bli att tycka det är knepigt ändå, då det från ruta ett är solklart att du kommer in som bidragande medborgare med stabil egen firma. Onödig byråkrati sänker bara norska samhället. Jag står över onödiga jämförelser med svensk byråkrati, rik på erfarenheter rörande detta.
      /JB

      Radera
    3. Ja, när myndigheterna kopplades in hade jag ju redan köpt hus, så då är det rätt klart för mig att jag ska stanna. Skatteetaten frågade om jag inte hade någon annan koppling till landet, t ex ett gymkort. Då höll jag på att klicka. Jag har köpt ett hus för över tre miljoner, men jag har inget gymkort!!

      Radera
    4. Ursäkta, nu kunde jag inte låta bli att garva 😂

      Radera
    5. Själv kunde jag hålla mig för skratt. Och inte blev det mindre absurt av att jag under mötet skulle stå framför en plexiglasskiva OCH med munblöja för att inte smitta dem med förkylning.

      Radera
    6. Jag säger som Arne Anka, ibland undrar man om man lever i ett land eller ett skämt. Till någon del verkar det även gälla Norge.
      /JB

      Radera
    7. Jadå, det finns sådana tendenser här med. Och ölen på Zekes i Norges kostar dubbelt :)

      Radera
    8. Gymkort :-D :-D Jösses, det är nästan så de slår USA i byråkrati, men bara nästan.
      Vi hade en släkting som råkade ha aktier i USA. När denne dog så skickades alla möjliga dokument till USA för att få till ett arvsskifte och flytt av aktierna till arvingarna. Det var dödsfallsbevis, personbevis på den döde och bevis på vilka som är arvingar mm, stämplar från Notarius Publicus på allt!
      Men inget duger! Man måste skicka med en el- eller gasräkning!!! Annars kan man inte bevisa sin existens i USA! Den måste självklart översättas av auktoriserad översättare. Problemet är att de som är legala arvingar inte har nån el- eller gasräkning i sitt namn, elräkningen står på deras respektive makar! Och vem f-n har en gasräkning?

      Spargrisen

      Radera
    9. Det där med elräkning vet jag att svenskar med spelkonto fått problem med. En del har ju som sagt gemensam elräkning som står på sambon, eller - hemska tanke - hyra där elen ingång, och det tycks väldigt svårt för amerikaner att förstå att inte varje vuxen människa i världen har en egen elräkning.

      Radera
    10. Håller på med ett dödsbo i Kapstaden ..Och det är ingen lek.
      Fastigheter som ska avyttras.
      Enligt min advokat är den Engelsk talande värden total byråkrati.
      Notarius P. ,på alla papper.

      Lycka till Sparo.

      Bor i Värmland.

      Radera
    11. Det kan jag faktiskt tänka mig. Är det inte allmänt känt att det är engelsmännen som står för byråkratin i Helvetet? Eller var det matlagningen eller hantverkandet, de är ju dåliga på så mycket :)

      Radera
  6. Började jobba i Norge 1982 och då sa dom att det var samarbete mellan länderna!!jobbade där 35 år o sen flyttade jag till filippinerna.bra jobbat sparo .att du gick utanför normen o gjorde nånting utan att sitta o klaga över situationen i gamla hederliga sverige

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske var det lättare för 40 år sedan. De där datorerna som skulle underlätta allt har ju en fantastisk förmåga att göra motsatsen.

      Tack detsamma! Jag tycker i och för sig att man ska få klaga på det land man bor utan att behöva flytta för det, men jag ville inte heller bli en gnällig jävel som var mest sur över att jag inte vågade släppa taget.

      Radera
  7. "Allt hade antagligen blivit mycket enklare om jag hade börjat med att skaffa en anställning. Då hade jag fått ett D-nummer och därigenom kunnat skaffa bankkonto och kunnat sköta mitt liv på plats, inte på distans via ID och bankkort från Sverige. Men jag ville inte ha en anställning, jag ville starta ett företag, men det kunde jag inte göra utan personnummer."

    Går det att undvika strulet genom att "flytta" ett svenskt företag till Norge?

    "Jag trivs här! Mer om det i bloggseriens del 3 där jag tänker berätta om skillnader mellan länderna. Om ett par dagar i en blogg nära dig."

    Jag ser fram emot det blogginlägget.

    Tom-Hjördis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att flytta ett företag tror jag snarare ökar strulet. Jag är för övrigt inte säker på om det hade varit tekniskt möjligt att flytta en enskild firma eftersom det per definition inte är en juridisk person.

      Jag känner pressen :)

      Radera
    2. "Jag känner pressen :)"

      Haha. Jag ser fram emot blogginlägget bara. Det var inte meningen att sätta press. Fast jag tror att du skojade lite om att du känner pressen.

      Tom-Hjördis

      Radera
    3. Lite grann känner jag det när folk säger att de har förhoppningar, men samtidigt blir det ju lite som det blir. Det är inte alla aspekter av allt som jag tycker är intressanta, och självklart har en del läsare andra åsikter om vad jag borde fokusera på.

      Radera
  8. Är du norsk medborgare? Har för mig att jag läst att man måste ha bott i Norge i 5 år för att få bli norsk medborgare.

    Tom-Hjördis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är jag inte. Fem år tror jag gäller i Sverige, sju i Norge. Fast någon sa att man som svensk har rätt att ansöka om det tidigare, bara det att Norge inte behöver bevilja. Jag vet inte, varken om det går eller vad det finns för för- och nackdelar.

      Radera
  9. Företaget jag jobbade för i 19 ar skickade runt mig i Europa, och jag kommer fortfarande ihag vad min davarande chef sa när han ringde mig om Norge: "Annika, before you say no, please hear me out". Haha. Jag ville verkligen inte till Norge, men förmanerna övervägde samt att jag visste att det bara var nagra ar. Kallt och jävligt, och dyrt som fan. Men ett väldigt bra ställe att jobba pa, folk är effektiva, gar hem pa tid eller pa tur, men far saker gjorda.

    Fördelen pa den tiden var ocksa att ytisar som jag fick skatterabatt med 25% plus betydligt högre lön än i Sverige. Sa jag angrar inte att jag spenderade nagra ar där, men skulle aldrig flytta tillbaka.

    Tänk sa olika vi är!
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där låter som introt till tv-serien Hellfjord:
      "Det ligger helvetes langt oppe i nord."
      https://youtu.be/Y8J2j0EbOfA?t=241

      Radera
    2. Jag ramlar tillbaka till "nisserne på loven", den roligaste julkalender jag sett!
      /JB

      Radera
    3. Ja, fantastisk. Uppföljarna, inte lika starka, men ändå sevärda.

      Radera
  10. Jag har läst o sökt lite bland dina inlägg, o fattar varför du flyttar till Norge.

    Men hittar inget direkt som säger varför du flyttar från Sverige? Vill du svara på det? Finn såklart väldigt vettiga anledningar, men jag vill gärna höra dina tankar.

    Hälsningar
    /Andreas

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är mina subjektiva upplevelser, så jag vet inte om de säger så mycket. Men okej, jag bodde i ett bostadsområde som var mysigt tio år tidigare, i en kommun som också var något av en idyll när jag växte upp där. Sedan har jag bott på annat håll, men flyttade tillbaka när jag av arbetsskäl behövde finnas i Stockholmsområdet.

      När jag flyttade därifrån såldes det knark på lekplatsen, det var knivslagsmål i mitt närmaste centrum, i högstadieskolan bredvid drog en elev upp en machete, det sköts, en port i ett nybyggt hus sprängdes och en person som bodde några hundra meter från mig greps misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Allt inom loppet av något år.

      Jag började undvika allt fler områden i den kommun där jag tidigare kände mig väldigt säker. Först helgkvällar, sedan alla kvällar för att till slut börja undvika vissa områden även dagtid. När jag skulle ta en löprunda började jag planera den, inte som tidigare utifrån biltrafik och underlag och hur kuperad terrängen var, utan efter var det var störst risk att stöta ihop med illasinnade ungdomsgäng. Som medelålders lång man är jag förmodligen minst riskutsatt, men det blev ändå en faktor som gjorde det orimligt att bo kvar. Jag hade kunnat flytta till svensk landsbygd istället för norsk, men med tanke på den snabba utvecklingen där jag bodde, i kombination med ett totalt ointresse från samhället att ta tag i problemen, hade det känts som ett sätt att skjuta upp problemen några få år. Jag tänker leva i 40-50 år till och har ingen lust att ägna de åren åt att fly. Bättre då att flytta till ett land där såväl folk som politiker av de flesta färger är överens om en sak - Det får inte bli som i Sverige.

      Radera
    2. Tack för ditt svar, anade att det var något sådant. Djupt tragiskt.

      Lycka till i Norge, jag kommer läsa dina uppdateringar :)

      Radera
    3. "Som medelålders lång man är jag förmodligen minst riskutsatt, men det blev ändå en faktor som gjorde det orimligt att bo kvar."

      Nja. Kvinnor är minst riskutsatta på öppen gata. Utomhusvåldtäkter är tack och lov väldigt ovanliga och kvinnor är nästan förskonade från våld på öppen gata. Unga män och homosexuella män är mest riskutsatta på gator och torg.

      Tom-Hjördis

      Radera
    4. Att unga män är mest riskutsatta var jag helt klar över, men jag trodde faktiskt att kvinnor i allmänhet låg värre till än män som är äldre men fortfarande inte så gamla att de inte kan förväntas slå tillbaka.

      Nåväl, jag kom på mig själv med att vika åt sidan och gå en annan väg när jag hörde skrik och skrän framåt, och klocka och veckodag blev en faktor jag tog hänsyn till om jag tog en promenad eller löptur. Så vill jag inte ha det.

      Radera