Böter till kriminellt nätverk

Jag har inga starka åsikter om visitationszoner eller andra åtgärder för att stävja gängkriminalitet. För mig verkar det lite tandlöst, men jag vet inte och ska därför inte säga något om det. Alla politiker låter som att just de har universallösningarna, men inget händer och under tiden kan vi läsa om ”en välbärgad familj i Stockholms innerstad” som betalat hundratusentals kronor i ”böter” för att deras tonårsson vägrat att försvara narkotika åt sin ”kompis”.

”Det var ett drygt år sedan som Johan och hans kompisgäng utökades med en person, en kompis till en kompis. Men den nya killen visade sig ha kopplingar till ett kriminellt nätverk i Stockholm.

Kompisgänget upptäckte det när han plötsligt bad sina nya medelklassvänner om att förvara narkotika åt dem, berättar Amanda [mamman].

– De sa nej såklart. De är inga killar som attraheras av en kriminell livsstil, säger Amanda.

Men då fick killarna höra att de skulle tvingas böta istället. Ge pengar som kompensation för att de sa nej till att förvara droger.

De fick veta att om de inte gjorde det riskerade de misshandel, kidnappning eller till och med döden. De fick bilder skickade till sig som påstods föreställa andra pojkar som sagt nej till gänget, barn som då hade torterats och förnedrats.”

Hur hade ni agerat? Jag hoppas att mina föräldrar i detta läget sålt vårt hem och flyttat långt därifrån, men då kanske en kusin eller faster sprängts i bitar. Sånt var inte aktuellt när jag var tonåring. Något som borde ha varit aktuellt är att redan tidigare vara återhållsam med att utöka kompisgänget med ”en kompis till en kompis”. Om Johan fortsatt att hänga med sina barndomsvänner hade han antagligen inte riskerat livet av att säga nej till att förvara knark i pojkrummet.

Amanda tror att hon i egenskap av ”välbärgad” har bättre förutsättningar än andra att tackla problemen:

”Jag tänker på de som lever i utsatta områden och inte kan språket, vad händer dem när deras barn råkar ut för samma sak, det måste vara ännu värre. Men inte ens jag, som är svensk och välutbildad, hittar någon tydlig hjälp att få.”

Här tror jag att mamman är helt fel ute. Varenda familj i ”utsatta områden” har en bättre krisberedskap, för till skillnad från Amanda vet de att de måste bygga sina egna nätverk. Ännu ett exempel på aningslösheten:

”Jag delar verkligen Carin Götblads åsikt att det behövs en folklig gemensam protest mot gängen och allt de står för och förstör.”

Vad ska ni göra, starta en Facebookgrupp? Civilsamhället tar redan avstånd från beskyddarverksamhet, på vilket sätt har familjen gagnats av det? I övrigt tycks protesten bestå i att familjen inte betalar sexsiffriga belopp med glädje. Det spelar ingen roll, så länge ni fortsätter att betala.

Två hyresfel gör inte en hyresrätt

Av alla erbarmliga ursäkter till bostäder jag hört talas om kan detta vara det allra jävligaste. Eller vad säger ni om den här kreativa vvs-lösningen?

Under reportaget (se det gärna, det är underhållande) kommer hyresvärden som låter som en röstförvrängd version av den trälige närkingen som gör reklam för ketchup (”Det kanske jag sa, man kan väl ändra sig...”). Jag ska inte säga att han blåljuger, men jag hade inte föreslagit honom att bli professionell pokerspelare.

Så varför tar jag upp detta, jag är väl för fri marknad? Jag noterar att alla jag sett länka till den här nyheten i sociala medier har tydlig vänsterprofil så till den grad att de antagligen vill förbjuda privat företagande. Jag förstår att de anser sig få vatten på den kvarnen här.

Själv tror jag att det är helt möjligt att hindra oseriösa aktörer från att hyra ut dessa svinstior som bostäder, säkerligen redan med gällande lagstiftning. Men då måste det hända något när man anmäler. Hyresvärden stödjer sig på att det är en utredning igång och han är säkert helt nöjd med att den går i samma tempo som när Morgan Johansson krossar gängkriminaliteten. Hade hyran deponerats i väntan på domen hade det nog låtit annorlunda.

Samtidigt konstaterar de boende att de hade flyttat därifrån om de kunnat. En av dem säger sig ha betalningsanmärkningar och det skulle inte förvåna mig om det gäller alla i huset. Man ska behandlas människovärdigt även som skuldsatt, men i verkligheten är det alltid lättare att hävda sin rätt om man inte först levt över sina tillgångar. Och det handlar inte om politiker och ideologier, det är en naturlag.

Digital arbetskraft

För fem år sedan spådde jag att digitala nomader skulle bli vanligare. För att gissningen skulle slå in fick jag hjälp av ett virus som fick arbetsgivare att underlätta för sina anställda att jobba på distans, men hela Västvärlden var redan innan dess på väg att bli mer ”remote”.

Nu skriver SVT att allt fler länder vill att dessa distansarbetare ska bo hos dem. Logiskt, för de tjänar sina pengar i andra länder, men kommer att konsumera där de befinner sig. Men dessa länder tycks ändå inte helt säkra på sin sak för de vill säkra upp sig ordentligt. I Sydkorea vill man bara ha digitala nomader som tjänar minst 660000 kr om året. Det är ungefär dubbelt så mycket som den genomsnittlige sydkoreanen.

Jag förstår inte detta. Digitala nomader är i arbetsför ålder och innan de börjar åka jorden runt ser de antagligen till att tjäna tillräckligt mycket för att klara sin försörjning. Dessutom har de sällan barn eller ålderskrämpor. Ifall de får det kommer de sannolikt flytta hem igen.

Förutom Sydkorea nämns Estland, Barbados och ”ett femtiotal länder i Europa, Central- och Sydamerika och Sydostasien” i artikeln. Förutom att de infört arbetsvisum för digitala nomader har de gissningsvis en sak till gemensamt – de har ett litet eller obefintligt välfärdssystem. Jag skulle fatta om länder med ett omfattande socialt skyddsnät inte vill importera en massa webbdesigners och naturfotografer att ta del av deras pension och socialbidrag, men får de inget mer än möjligheten att konsumera borde det vara snudd på riskfritt.

För egen del är jag inte sugen oavsett. Precis som för fem år sedan vill jag ha ett hem. Molntjänster och internetbanker i all ära, men där kan man varken snickra eller odla bin. Jag är nog mer av en analog bohem än digital nomad.

Synat studentgnäll

Bara baserat på hennes lugg och val av glasögon drar jag slutsatsen att jag antagligen är oense med Expressens vikarierande ledarskribent Mimmie Björnsdotter Grönkvist om det mesta, men hon har en poäng när hon konstaterar att studenter kommer att klaga på sin ekonomi hur rika de än blir.

När studentorganisationernas företrädare går ut och klagar på att studiebidraget inte höjs tillräckligt mycket eller att det inte finns tillräckligt många billiga studentrum är det en del i en förhandling. Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig gått in i en löneförhandling och sagt att jag egentligen var ganska nöjd med lönen redan innan. Det hör till spelet att alltid uppfatta sig som undervärderad.

Det märkliga är att studenterna lyckats så bra med att måla upp bilden av sig själva som offer att det blivit till en sanning. Vi läser ganska okritiska reportage om att studiemedlen inte räcker till. Här säger en student att hon är tvungen att planera sina matinköp och kolla efter nedsatta priser. Jaha... Är det nu vi ska gråta en skvätt?

Studentlivet är kanske inte rikt, men det ska det heller inte vara. Fast i Expressens ledare står det: ”Det finns nybyggda studentboenden med hyror på över 6 000-7 000 kronor i månaden, det vill säga kring halva studiemedlet.” Det innebär alltså att även dessa studenter har minst 6000 kr kvar till studiematerial, mat och öl på studentpuben. Lägg 2000 på mat och lika mycket på böcker. Hur mycket öl är det egentligen möjligt att dricka?

Skaffa hävstångsvänner

Har du hört ordet hävståndsvän förut? Knappast, jag hittade precis på det. Vad jag menar är att om du vill skaffa dig ett bra beteende, t ex att bli mindre slösaktig, underlättas det inte av att umgås med slösande shopaholics. De kommer att dra dig tillbaka till sitt eget osunda leverne. Och vad värre är, du kommer att uppfatta dig själv som sparsam bara genom att vara lite mindre slösaktig än den slöserielit du hänger med, och klappa dig själv på axeln utan att vara i närheten av att förtjäna det.

På samma sätt kommer du att bli en bättre version av dig själv genom att omge dig med andra som är en bättre version av sig själva. Då går hävstången åt andra hållet och du kommer att anstränga dig lite mer. Det här borde inte vara kontroversiellt att säga, men när en hälsocoach på Tiktok gav bantningsrådet att skaffa smala vänner tog det hus i helvete och hon gjorde det Anders Ygeman skulle kalla en 360-gradare.

Det var tydligen ”fettfobiskt” (ett annat ord jag inte visste fanns). Undrar vad som hänt om hon uppmanat alkoholister att umgås med personer som tycker att det känns normalt att vara nykter på tisdagseftermiddagar. Det hade varit sant, vilket alla innerst inne fattar att det var nu med.

Jag menar inte att man till varje pris bara ska ha snåla vänner, men om alla du känner gör av med mycket mer pengar än du själv kommer det vara svårare att leva ekonomiskt. Men som sagt, det kanske inte skulle kännas svårare. Precis som BMI27-människan skulle känna sig smärt och smidig ifall alla han träffar ser ut som Michelingubbar kan du känna dig sparsam när du bara bränner två tredjedelar så mycket pengar som andra i bekantskapskretsen. Har ni samma inkomster kommer du också ha bättre ekonomi än vännerna. Tyvärr för dig är relativ rikedom inte en gångbar valuta.

Så gör som Tiktok-coachen föreslog innan hon fick kalla fötter, för hon hade rätt. Men umgås inte med henne, då kommer du troligen bli en feg människa rädd för att tala sanning och en sådan är inte poppis i det långa loppet vare sig han/hon är rik eller smal.

Dubbelt bak, dubbel glädje

”Strömkostnaden då?” brukar folk säga när jag bakar, och även om hembakt i alla lägen blir billigare än köpt bröd vill jag inte svälja en kostnad utan att försöka göra något åt den. Ska ett bröd gräddas i 30 minuter i 200 grader så åker man på att betala för det, men när ugnen väl är varm kostar det ganska mycket mindre att värma något mer efteråt än att börja om från noll. Med varmluftsugn kan man dessutom ha flera plåtar/formar inne samtidigt.

Därför har jag börjat försöka göra två bak samtidigt, ofta på helgen när strömmen är som billigast. Problemet med hembakt är kortare hållbarhetstid än köpebröd och eftersom jag gillar färskt bröd vill jag ogärna ha två matbröd klara samtidigt för då tvingas jag frysa en större andel. Men man kan ju t ex baka ett matbröd och ett kaffebröd. Eller som dagens uppgift, råglimpor och pitabröd där det sistnämnda egentligen inte är ett bröd utan del av en måltid.

Det är förresten ett annat sätt maximera ugnsanvändandet, att laga mat i ugnen före eller efter brödbaket. Jag kan t ex baka pizza eller en paj när jag ändå är igång. Helst efter brödet för det är jobbigt att behöva avbryta ätandet flera gånger för att flytta plåtar eller stänga av ugnen.

Jäsning vid kaminen med ett långkok på toppen.

Vilken dag bakningen sker bestäms ofta av matbrödet (i kombination med strömpriset). När brödet håller på att ta slut i frysen bakar jag nytt, eftersom jag gillar bröd och vägrar att köpa matbröd. En pizza eller ugnspannkaka är ju aldrig fel, så då gör jag det när jag ändå ska baka.

Det här multitaskandet har en fördel till. Bakning skapar disk, men oavsett om det ska bakas bullar eller baguetter är det i stort sett samma grejer som smutsas ner, så då kan jag använda bunken eller bakmaskinen 2-3 gånger efter varandra och behöver ändå bara diska dem en gång.

Tjäna pengar på uthyrning – sponsrat av Stugknuten

Passiva intäkter, att tjäna pengar på något annat än att hyra ut sin arbetstid till en arbetsgivare, är en dröm för många. Jag brukar föreslå att man ska hyra ut eller sälja sånt man inte använder, och något alla har är en bostad. Hyr ut huset, lägenheten och inte minst sommarstugan när ni inte själva behöver dem.

Det har jag själv tänkt göra på sikt, men det känns lite osäkert. Att hyra ut verktyg eller till och med bilen är en sak, men mitt hem är min borg. Vad händer om hyresgästerna skräpar ner, inte flyttar ut eller vägrar betala?

Och så är det pappersarbetet. Mina föräldrar hade hyresgäster och skrev egna kontrakt med dem. Det tog tid, men de flesta stannade i flera år och då kan det vara värt lite administration. Men om man ska hyra ut sommarstugan en vecka, eller sin lägenhet i stan under den veckan man själv är på landet – är det värt att krångla?

Jag tror att den frågan får många att tveka, i kombination med att man inte vet hur man ska gå tillväga och var man hittar bra hyresgäster. Svaret på allt detta är Stugknuten.

Det är en sajt där du kan annonsera ut ett hus eller lägenhet och slipper det mesta av jobbet. Kommunikationen med intresserade hyresgäster sker på företagets plattform där det också finns avtal och en kalenderfunktion så att du kan hålla reda på dina bokningar. Det ingår en försäkring och eftersom även betalningen sker via Stugknuten kan kunden betala med kort och därigenom få ett extra försäkringsskydd.

Allt det kostar dig som uthyrare är 12 procent av hyresintäkten, så hyr du ut för 5000 kr får du behålla 4400 kr. Billigt, tycker jag, men håller du inte med höjer du ditt pris med motsvarande. Det kostar inte en krona att annonsera på Stugknuten.com, du betalar bara när du hyr ut

Det går också att vända på sajtens funktion. Behöver du själv någonstans att bo under semestern eller tjänsteresan kan du hitta boende billigare än hotell. Jag hyrde själv stugor och bostäder några gånger när jag som ung åkte runt och spelade schackturneringar och behövde tak över huvudet i en vecka på ställen som Norrköping och Lessebo. Jag tyckte att det var klart bättre än hotellboende eftersom man får tillgång till ett kök med köksgeråd, men det behöver inte stanna där. På många av Stugknutens boenden finns tvättmaskin, bredband och eventuellt cyklar att låna. Eller en båt.

Kanske testar jag själv. När jag surfade runt hos Stugknuten för att kunna skriva det här inlägget slog det mig att jag ska till Sverige ett par dagar i påsk och har inte fixat boende, men där hittade jag ett Attefallshus ett par mil från stället jag ska till, med billigare dygnshyra än både hotell och vandrarhem på orten. Sparade pengar är som bekant lika värdefulla som tjänade.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Stugknuten uthyrning AB, men åsikterna är mina.

Sluta överdriv

Jag vet inte om SVT kör en planerad serie med privatekonomiartiklar för att belysa fattigdom eller om de bara råkat hopa sig just nu, men många är de. Bra! Jag tycker att hushållsekonomi är flera gånger intressantare än både rasande kändisar och fotboll, men kan vi sluta låtsas som att människor i Sverige svälter?

Filipstad 2024?

I det senaste exemplet betonar man att det är viktigt för skuldsatta att ta reda på verkligheten, vart pengarna tar vägen och vad man kan dra ner på. Rimligt, men om det nu är verkligheten man vill visa förvånas jag över att man dammar av den gamla myten att det finns familjer som inte har råd att låta sina barn ta med frukt till skolan eller fritidsaktiviteter.

Seriöst, ett äpple av en billig sort kostar två spänn! Visa mig budgeten för den svensk på existensminimum som inte har råd med det. Eller låt bli att ta det i budgeten, samla två tomburkar varje gång, under de delar av året då det inte finns gratisäpplen i kommunala parker.

Ni kanske tycker att jag hakar upp mig på detaljer. Budget- och skuldrådgivarens poäng är ju att det finns folk som har det riktigt tufft. Visst gör det, men genom att påstå att de inte har en enda krona tycker jag att poängen slarvas bort. Dricks det kaffe i dessa familjer, har de en TV med batterier i fjärrkontrollen, eller är budgeten verkligen en balansakt på öresnivå?

Såklart inte. Sluta överdriv och ljug så ska jag ta argumenten på allvar. Eller är verkligheten inte tillräckligt hemsk? Ibland undrar jag.

Endast Sverige svenska skulder hava

Svenskarna är EU:s tredje mest skuldsatta folk. Endast Danmark och Luxemburg klarar att hålla Sverige bakom sig. Fast kanske inte så länge till, det går fort nu och allt fler svenskar hamnar hos Kronofogden.

Jag vet inte mycket om danskar, och Luxemburg visste jag knappt att någon bodde i, men Sverige har jag koll på. Där handlar det inte så mycket om champagne och nätpoker. Att Sverige t ex har dubbelt så stora skulder som fransmän och österrikare beror på att det i Sverige anses självklart att köpa en bostad så fort man kan låna till en, och eftersom politiker med stor framgång försökt döda den svenska landsbygden ungefär sedan Thorbjörn Fälldin lämnade politiken ligger de bostäder som efterfrågas i stort sett i Stockholm och Göteborg, där köptrycket är störst.

Är det här ett problem då? Ja, för dem som inte kan betala är det definitivt det. Tiotusentals svenskar ansöker varje år om skuldsanering, och det kan ju verka soft att få sina skulder nollade, men jag har en känsla av att det inte är så kul, varken då eller på vägen dit.

Vad gör man åt det? Jag tycker att staten borde jobba aktivt för lägre skuldsättning, t ex genom att sluta subventionera lån genom ränteavdrag. Men det lär inte hända, så vad kan den enskilde medborgaren göra själv? Jag fattar att folk vill bo där jobben finns och att det är en dålig idé att tälta året runt.

Som vanligt har jag ingen lösning för alla människor, men det borde inte vara en självklarhet att bo stort (jag undrar om något annat folk i EU bor lika stort som svenskar) och centralt i innerstaden eller ett stenkast från tunnelbanan, i alla fall inte innan man byggt upp en stabil ekonomi. Man kanske kan bo trängre, längre bort, lägre standard... En schysst husvagn kostar tjugotusen. Orimligt? I mitt tycke rimligare än att skaffa miljonlån som 22-åring.

”Var som jag eller skit ner er!”

Jag vet inte vad jag får ut av att läsa hat mot FIRE (Financially Independent, Retire Early), men jag läser och förundras över hur viktigt det tycks vara för en del att andra inte lever på ett sätt de själva inte skulle vilja. Jag kan inte förklara det bättre. Det senaste exemplet kommer från ekonomiskribenten Jared Dillian.

Han har skrivit en text om den fiktiva figuren Joe Millennial som är sugen på tidig pensionering och försöker i fem punkter förklara varför det är en dålig idé.

”1. I am not a big fan of unstructured free time. If you’re like me, you probably know some Boomers who have retired poorly. They had visions of going to the beach, traveling, or visiting the grandkids, and instead they spend their days in the living room with the brown carpet with Fox News turned up to 11.”

Boomers är människor födda efter andra världskriget. De äldsta är alltså snart 80. Gissningsvis har de förtidspensionerade boomers Dillian känner till inte precis hoppat av ekorrhjulet i fyrtioårsåldern. Den här punkten tycker jag förresten snarare talar för än emot FIRE, det visar väl att det är bättre att hoppa av yrkeslivet medan man fortfarande har energi att skapa sig ett liv utanför det där vardagsrummet där Fox News dånar ut?

”2. The worst part is that you will spend every waking moment hawking over the movements of the stock market. If the stock market goes up, you can stay retired. If the stock market goes down, and stays down, you will have to get a job, which will be impossible if you have a ten-year gap in your CV.”

Här har han en poäng mellan fördomarna. Kliver man ur karriären vid 30 eller 35 kommer några dörrar att stängas. Du blir antagligen inte vd för ett större börsbolag efter att ha matat svanar i tio år. Fast det är heller ingen självklarhet att man slutar att ägna sig åt personlig utveckling bara för att man inte längre är heltidsanställd.

”3. This is a fact: material things bring us happiness. It is good and right and a joyful thing to see a fancy new jacket in a store, try it on, look in the mirror, whip out your credit card, wear it out of the store, and show it off to all your friends. To deny yourself a lifetime of material possessions is insanity. You’re not Gandhi. The FIRE movement is not a savings and investment movement. It is an anti-consumption movement, and it has its roots in environmentalism.”

Nu slog min fördomsmätare i taket, han är ju värre än John Skogman! Dillian tror verkligen att alla som avviker från hans syn på konsumtion är sinnessjuka. Antingen tycker man att all konsumtion är av godo och ger en glädje att visa upp för sina vänner, eller också är man del av en antikonsumtionssekt med rötter i miljörörelsen. Hur är det möjligt att bli så här ytlig och enkelspårig?!

”4. The FIRE people typically use very generous return assumptions on their investment portfolios. They generally think that the stock market returns 12% a year. I have seen the 15% number thrown around. The stock market does not return 12% or 15% a year. It returns a little over nine percent.”

”Och vinnaren av Halmgubbe-VM 2024 är …” Jag har läst och lyssnat på väldigt många ”FIRE-människor” och hittills inte hört någon räkna med börsuppgångar på 12-15 procent per år. Det hade varit intressant att ta del av Dillians källor, förutsatt att de befinner sig utanför hans tillsynes väldigt luftiga hjärna (jag kan också vara fördomsfull). Den vanligaste siffran som används är fyraprocentsregeln, men jag och många med mig räknar nog inte riktigt med att långsiktigt kunna plocka ut fyra procent av vårt kapital varje år.

”5. The one thing that all the FIRE people have in common is that they hate work. Like, they really, really hate their jobs. I have a theory on this. Happy people like their jobs, unhappy people don’t.”

Lägg märke till förskjutningen. Först hatar de jobb i allmänhet, sedan sina nuvarande jobb. Återigen vill jag veta vilken vad han har för inblick i FIRE-världen. De jag känner som hatar jobb är anställda och ser ingen väg ut ur det livet. De frivilligt förtidspensionerade tycks inte få nog av arbete, de är bara inte beroende av att arbetet ska ge ekonomisk avkastning.

Resten av artikeln går ut på att FIRE-människor är vita män med ironiska mustascher bosatta i Longmont, Colorado (jag börjar ana att urvalet inte är jättestort) och att världen kraschar om alla går i pension vid 35 för att spela banjo (men jävlar vad banjotillverkarna hade peakat!).

”Lagret är slut igen!”

Jag har inga planer på att pensionera mig, så kanske ska jag inte känna mig träffad. Det är egentligen inte mig han under textens gång kallar ”cheapest of cheap fucks on the planet”, ”a person whose goal is to produce nothing”, ”the ultimate free-riders, piggybacking off the efforts of others” och en idiot i största allmänhet. Det stör mig ändå att det finns människor övertygade om att deras sätt att leva är det enda rätta och om någon agerar annorlunda är det fri jakt.

Kanske är jag kränkt å hela mänsklighetens vägnar. Jag trodde att vi kanske kommit längre än att dela in oss själva i en grupp som älskar all konsumtion och en annan som hatar all konsumtion. När jag läser vad människor säger om Jared Dillian i allmänhet och den här texten i synnerhet inser jag att han inte är ensam. Vi har en bra bit kvar till en tolerant värld där man inte utifrån en privatekonomisk idé kan beskriva meningsmotståndares hela liv. Trist!

Höjd eller sänkt pensionsålder?

Rätt intressant att politikerna höjer riktåldern för pension samtidigt som allt fler svenskar planerar för allt tidigare pension.

Visst, människor blir äldre, så det finns en logik i att vi bör jobba längre för att ekvationen med pension ska gå ihop. Men samtidigt talas det om att ungdomar inte släpps in på arbetsmarknaden, att fyrtiotimmarsveckan bör minskas för att vi ska dela på jobben och att AI kommer att göra oss alla arbetslösa. Vem ska man tro på?

Över hälften av svenskar över 50 planerar för pensionering innan riktåldern, alltså i förtid utifrån politikerperspektiv. Fast vad människor planerar är ofta något helt annat än vad de sedan gör, så i första skedet tror jag politikerna går vinnande ur striden. I nästa skede tror jag folk kommer att bli förvånade när pensionerna sänks och på sikt behovsprövas och/eller avskaffas.

I slutändan måste allt finansieras och det är märkligt med ett system som likt ett pyramidspel bygger på att fler och fler måste in för att få matematiken att gå ihop på sista raden. Så kanske får bägge grupperna rätt, både politiker och vanligt folk. Det kommer bli möjligt att sluta jobba tidigare, men då måste man fixa finansieringen själv.

De som inte kan eller vill det kommer att jobba längre. Det behöver inte vara det sämsta om samhället (i detta fall staten, arbetsgivare och inte minst fackförbunden) lär sig att tänka i nya banor och möjliggör flexibla lösningar för äldre som vill och kan jobba lite grann, förutsatt att de får göra det på sina egna villkor. Det kan jag själv tänka mig att göra. Samtidigt finns det arbetande 75-åringar jag gärna hade sett gå i pension innan 50.

Hur är den finansiella hälsan?

Läser en rapport om finansiellt välbefinnande och är inte alls så negativ som andra tycks vara. Till att börja med tycker jag att det är bra att Finansinspektionen och Folkhälsomyndigheten samarbetar om detta. Det visar att myndigheterna förstått det många inte tycks fatta, att ekonomisk otrygghet är en stor hälsorisk.

SVT väljer sin vinkel: ”Miljontals svenskar har svårt med ekonomin” och ”en tredjedel av alla vuxna i Sverige har svårt att betala löpande utgifter som hyra och mat”, men det hade också gått att säga att undersökningen ”visar att svenskar överlag har ett högt finansiellt välbefinnande”. Det beror på om man vill se glaset som halvfullt eller halvtomt.

Visst är det skit om en tredjedel sliter med att betala hyran eller att fyra av tio inte klarar en oförutsedd utgift motsvarande en månadsinkomst, men det hade varit intressant att veta varför. Hade intervjuaren följt upp med ”Oj, hur kommer det sig att du försatt dig i den situationen?” tror jag att de flesta inte hade förstått frågan. För många med bräcklig ekonomi är inte hushållsekonomi något man skaffat sig utan något som blivit.

Självklart finns det riktig ekonomisk misär och människor som exempelvis pga sjukdom inte kan ta kontrollen över sin privatekonomi, men jag är övertygad om att minst 95 procent kan skaffa en buffert på över en månadsinkomst. Men inte genom att sitta på arslet och vänta på att det ska hända.

Det ska inte vara för lätt

Jag såg en video med en tjej som bor i sin bil (någon gång hoppas jag få betalt för att skriva en bok om udda bostäder, otroligt intressant!) och hon fick en fråga om hon inte hellre skulle bo i en större van än i sin lilla Honda Element. Hon svarade att hon hade ratat en Ford Transit med förhöjt tak för att den var för välutrustad. Den hade ett kök, isolering, luftkonditionering, ståhöjd och hon menade att all denna lyx gjorde att hon gick miste om äventyret i att bo i bil.

Honda Element och Ford Transit High Roof.

Jag hade valt annorlunda, men förstår hur hon menar. Mina föräldrar valde bort el och rinnande vatten i sin sommarstuga eftersom de ville uppleva något annat där än hemma. Detta ”annat” innefattade utedass samt hämtning av vatten i en brunn några hundra meter bort där man fick pumpa upp vatten i dunkar och bära hem.

Bekvämlighet har många positiva aspekter, men jag tror också att det kan bli för bekvämt. Med risk för att låta som gubbarna i Monty Python-sketchen Four Yorkshiremen som skattade sig lyckliga över att ha växt upp i en hoprullad tidning i en septitank är även jag övertygad om att materiellt välstånd inte är liktydigt med lycka.

”Va?!!”

Visst är det praktiskt att hyra in hushållsnära tjänster så att andra både renoverar och städar våra bostäder, maten köps färdig och förströelse tankas ner i datorn och spelas upp på hemmabion. Men så ska man ju leva också? Själv har jag starkare och ljusare minnen av att pumpa upp vatten från en grävd brunn än av fina viner och catering. Jag strävar efter ett enkelt liv, men inte efter ett lätt.

Linssoppa

Röda linser kan vara det billigaste livsmedlet man kan köpa om man räknar ”kronor per näringsenhet” eller vad man skulle kunna kalla det för. Det är 26 procent protein och väldigt mättande. En påse med 800 gram torkade röda linser av märket Eldorado kostar 31,90 kr, vilket ger ett kilopris på strax under 40 kr. Men då är de torkade. Tillsätt vatten och det blir mer mat.

Idag tänkte jag hälla på så mycket vatten att jag kallar det för soppa. I en linssoppa kan man hälla i lite av varje – grönsaker och kryddor man gillar. Jag skulle t ex kunna tänka mig spenat, broccoli, bladselleri och nästan vilka rotfrukter som helst, men här är en minimalistisk variant där du behöver:

Röda linser, 250 gram
Gul lök, 1 st
Krossade tomater, 250 gram
Buljongtärningar, 2 st
Matolja, 1 msk
Vatten, 1 liter

Grovhacka löken och fräs den i olja i en stor kastrull. Efter ett par minuter tillsätter du alla andra ingredienser, kokar upp och rör om så att buljongtärningarna löses upp. Låt puttra i 15-20 minuter. Klart!

Ryktet (nej, min moster faktiskt) säger att man kan servera med en klick crème fraiche, men jag är inget stort fan. Däremot tar jag gärna ett par knäckebrödsskivor till. Inga kryddor? Nej, jag tycker att kryddorna i buljongtärningarna räcker, ihop med löken. Annars hade jag kunnat tänka mig exempelvis basilika eller oregano som bägge funkar bra ihop med tomat. Chili om man vill ha det starkare. Och tar man min idé om rotfrukter hade nog lite extra salt passat bra, men i den här versionen var det tillräckligt salt för mig.

Jag gillar mat, så för mig räcker det här receptet bara till två måltider, men jag gissar att det skulle stå ”fyra portioner” i en kokbok. Mitt tips är att inte göra för lite. Överbliven soppa håller minst en vecka i kylen och flera månader i frysen.

Bolånetaket höjs och ingen vinner

I Sverige får man ”bara” låna till 85 procent av sin bostad. Att många sedan tar ett blancolån för att låna till kontantinsatsen är allmänt känt, men att förhindra detta genom att höja tillbaka bolånemöjligheten från 85 till 90 procent som regeringen nu föreslår känns helt meningslöst. Finns det någonting som tyder på att folk då inte lånar fem procent från 90 till 95 istället för från 85 till 90? Det blir antagligen ännu mer i kronor och ören än idag för alla sådana här åtgärder höjer bostadspriserna.

En av dessa är finansmarknadsminister.

Något som möjligen kan leda åt andra håll är regeringens föreslagna nedtrappning av ränteavdraget för blancolån. Varför man överhuvudtaget vill ha kvar ett ränteavdrag för lån utan säkerhet är oklart för mig. Eller för lån överhuvudtaget! Jag har länge propagerat för att ta bort ränteavdraget. Allra lättast hade det såklart gått när räntan var som lägst, men när det inte ens gjordes då är nu det bästa tillfället, strax bättre än imorgon osv. Men det finns ingen politisk vilja.

”Ränteavdragen är mycket betydelsefulla för hushållen, att ta bort eller trappa av dem skulle vara väldigt dyrt för hushållen.”

Så säger Niklas Wykman, killen till vänster här uppe. Eller om det var till höger. Självklart, ge hushållen ett incitament att låna så kommer de att göra det. För när alla andra kan göra det pressar det upp priserna och ska du vara med i boracet blir du nästan tvungen. Att lån subventioneras och sparande beskattas kan jag inte tolka på annat sätt än att politikerna – av alla färger! – vill att väljarna ska vara belånade och ofria.

Alltid senare, lååångt senare.

Det är logiskt, ekonomiskt pressade människor är lättare att styra, vare sig det är politiker, arbetsgivare eller någon annan som försöker göra det. Kanske är det också därför statstelevisionen gjort otaliga reportage om hur tråkigt det verkar vara att kunna pensionera sig tidigt.

Men lyckligtvis kan vi göra motstånd. Även om så alla makthavare jobbar för att vi ska leva ett ofritt liv på lånade pengar är det möjligt att göra tvärtom, att leva ett fritt liv med egna pengar. Det är inte lätt, men helt omöjligt är det bara om man intalar sig att det är det.

Medelinkomst och minimal tankeverksamhet

Pantbankerna har fler kunder än någonsin. I reportaget säger man bl a att många kommer in och pantsätter för första gången för att klara vardagskostnader.

”Man har insett hur låga marginaler man har för oförutsedda utgifter, som en dyr tandläkarräkning, säger Annette Karlberg, VD på Sefina Pantbank.”

Att skaffa en buffert (och inte genom att panta sina saker!) känns som det mest grundläggande i varje privatekonomi och ett tips som det tjatats om ända sedan finansminister Anne Wibble tyckte att alla borde ha en årslön sparad. Det är möjligt att hon tog i lite, men att klara en plötslig tandläkarräkning tycker jag borde vara ett absolut minimum för alla ansvarskännande vuxna. Ansvar tycks dock förlegat när man hör detta uttalande från pantbankens värderare:

”Den vanligaste kunden är ändå en medelålders medelinkomsttagare. När ekonomin är bättre så kanske man lånar för att åka på en semesterresa. Nu lånar man mer för att täcka vardagliga kostnader.”

Rimlig pant för vardagskostnader.

Så inte nog med att man går till pantbanken för att få råd med tandläkarräkningen, man går dit för att ha råd att dra på semester – ”när ekonomin är bättre”! Jag antar att hon pratar om den allmänna ekonomin och inte den personens privatekonomi. Att panta sina smycken eller klocka för att ha råd att åka till Mallis vittnar inte direkt om en bättre ekonomi.

Ibland undrar jag om folk ens vill ha det bra. Det finns fattiga människor som inte har så stora möjligheter, men för en medelålders medelinkomsttagare att se till att ständigt ligga på minus eller i bästa fall noll känns som ett medelålders sätt att likt tonårstjejer skära sig i handlederna. Egentligen värre, tonårstjejernas handling kan jag på något sätt förstå och sympatisera med, men den som stampar sina ägodelar för att lägga på något onödigt får leta sympati annorstädes. Kanske på pantbanken.

Foliehattarnas upprättelse

I åratal har staten, ivrigt påhejade av EU och en rad andra internationella maktcentra, jobbat för att svenskar ska sluta att använda kontanter. Bankerna har hjälpt till genom att ständigt ifrågasätta dem som vill sätta in eller ta ut sina egna pengar, och trots att lagen tydligt säger att kontanter ska vara ett giltigt betalningsmedel har det inte blivit några repressalier för de företag som vägrat att ta emot vanliga pengar, däribland en filial av statens egen butik Systembolaget.

Samtidigt har de som påvisat negativa konsekvenser med det kontantlösa samhället förlöjligats och kallats ”foliehattar” av de medier som direkt eller indirekt betalas av staten för att utföra sin nyhetsrapportering. Kort sagt har hela etablissemanget gjort allt de kan för att svenskarna ska sluta använda sedlar och mynt.

Till stor del har kampanjen lyckats. Mängder av människor betalar allt i sin vardag med kort eller Swish. De har anammat det nya, moderna samhället och förhoppningsvis är det pga detta, inte för att de blivit maktens lydiga verktyg, som de med stolthet berättar att de inte ens har cash. Jag kan inte döma dem, det kostar på att simma motströms.

Plötsligt kommer dock makten på att även digitala betalningar har nackdelar. Inte att det gör oss lättkontrollerade och lättmanipulerade, det ses som en ren fördel. Men vid en kris som drabbar elleveranser (vare sig det är en maktposition för Miljöpartiet eller ett världskrig) blir det bräckligt om alla ska betala med kort. Därför ombeds privatpersoner ha en reserv av kontanter hemma, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap listar fördelar med kontanter.

Lika skamlöst hakar statstelevision på och intervjuar en myndighetsperson på Länsstyrelsen som konstaterar att unga människor är rätt dåliga på att använda kontanter. Ja, vad i hela friden hade ni väntat er?!

Den snälla delen av min personlighet vill glädjas åt att myndigheterna tycks komma till insikt, och låter mig välkomna nya medlemmar i foliehattarnas förening. Mina mer illvilliga hjärnceller hoppas att de som med hull och hår svalt maktens befallningar och skrattat överseende mot oss som kämpat emot påbud från överheten ska drabbas av sju svåra år, och att de som ändå hävdar att staten alltid vill oss väl får äta upp sina ord under återstoden av sina liv.

Den här gången gäller det kontanter. Nästa gång är det livsmedel, vaccin, vedeldning, bensindrivna gräsklippare eller något helt annat. Du väljer om du vill vara ”Lag Vad Var Det Vi Sa” eller ”Team Naiv”.

Unga syn på privatekonomi

Jag har inga unga personer i mitt liv, i alla fall inte så nära att jag har koll på deras ekonomiska tänkande. Som grinig gubbe utgår jag ifrån att varje generation blir lite dummare och ansvarslösare än den tidigare, för det är i den riktningen jag upplever att världen gått ungefär sedan när jag själv var ung (ren slump såklart).

Men jag vet inte säkert. Därför tyckte jag att det var skoj att läsa en rapport om nordiska ungdomars syn på privatekonomi för att se om det är så illa som jag tror. Både ja och nej. Här är några siffror.

• 74 procent tycker att privatekonomi är intressant.
• 72 procent sparar regelmässigt.
• 77 procent säger sig ha bra koll på sin privatekonomi.
• 28 procent köper saker de inte har råd med.
• 22 procent har köpt något bara för att en influencer har rekommenderat det!

Här ska sägas att det är självrapporterade siffror, det brukar betyda att man framställer sig lite bättre än man är. Alltså tror jag att det där regelmässiga sparandet kanske inte var så regelmässigt när allt kom omkring, eller att det varje månad följs upp med lika regelmässig konsumtion.

Jag hade gärna sett en uppdelning per land för att se om något sticker ut. Då hade det varit lättare att se vad som gick att göra åt det som är dåligt. Tydligt är att alla länder vill lära sig mer för inte mindre än 93 procent vill ha mer privatekonomi i skolan.

En könsuppdelning görs dock. Undrar hur den är gjord i Sverige, om det är könet personen de facto har eller det den känner sig som just idag. Nåväl, här vi se en kraftig överrepresentation av killar som handlar med värdepapper eller läser på. Detta trots att tjejer tänker lika mycket på pengar och kollar sina saldon oftare än killarna. Jag vet inte om vi därigenom kan dra slutsatsen att tjejer vill ha resultat medan killarna ser till att få det, eller är det för sexistiskt? Samtidigt kan konstateras att fler killar får betalningsanmärkningar och det kommer inte heller som en chock.

Något annat som inte förvånar mig är att unga har usel koll på krediter. Inte nog med att de inte vet hur inkasso och betalningsanmärkningar funkar, de verkar knappt veta hur lån och köp på avbetalning går till. Var femte vet inte skillnaden på ett betalkort och ett kreditkort. Hade det varit siffran för tolvåringar hade det väl varit okej, men här snackar vi om vuxna som antagligen har åtminstone den ena kortvarianten själva.

Och för att spä på mitt ego tycker jag mig ändå få rätt i att unga är dumma:

”Som vi har nämnt flera gånger i rapporten kolliderar ungas ansvarsideal ibland med verkligheten. Därför är det egentligen inte så konstigt att andelen som t ex har köpt något på avbetalning är dubbelt så hög som andelen som menar att det är acceptabelt.”

För mig är det här främsta tecknet på dumhet, att göra en sak trots att man vet att det är dumt. Å andra sidan, ser man till ökad fetma och ”naiva” politiker hade det varit märkligt om just ungdomar visat ett rimligt konsekvenstänk.

Politikerna festar, du betalar

Ulf Kristersson fyller 60, vilket han firar med skattefinansierad baluns på Rosenbad. 350 inbjudna, jag gissar på en slutnota på knappt en miljon och det är såklart inte jättepengar i det stora hela, men det säger en del om hans syn på skattebetalare.

Och inte bara hans. Den gängse ”förklaringen” att man låter folket betala en fest till statsministerns ära att Stefan Löfven och möjligen andra har gjort samma sak. För egen del är jag föga imponerad av ”Amendurå”-argument. Det finns svenska politiker som mördat andra och det är inte heller okej.

Regeringskansliet svarar inte ens på frågor om hur mycket det kostar, det angår tydligen inte oss. Men det kommer ut vad det lider och då lär man återigen peka på att Kristersson inte var först med att stjäla skattepengar till liknande fester, även om man nog inte kommer att använda de orden.

För om vi blickar ut från politikernas skyddade verkstad är det såklart helt orimligt att fira chefen för flera hundratusen kronor av andras pengar. ”Mottagningen äger rum inom ramen för rollen som statsminister”, säger regeringskansliet, men han fyller väl inte år i rollen som statsminister?!

För övrigt tror jag inte att Kristersson fattar hur mycket svenska folket hade uppskattat om han hade sagt att allt festande i samband med hans födelsedag skulle betalas av honom själv, men det hade kanske blivit gliringar i riksdagskorridorerna och någonting säger mig att den gruppen är viktigare för honom än vad vanligt folk tycker.

Tidstjuv stämd

Den vanligaste stölden är inte av pengar eller kapitalvaror. Det som oftast stjäls är tid, en tillgång som inte går att återvinna (möjligen med undantag för fysisk träning, som ger mer tid tillbaka) och därför bland det värsta man kan göra.

Tid är pengar.

Jag är inte skuldfri i det avseendet, men jag har blivit bättre, och precis som de flesta har jag stått och väntat på människor som inte tycks kunna komma i tid hur de än bär sig åt. Alla kan ha otur, men när man gång efter annan dyker upp för sent beror det på att man inte värderar andras tid tillräckligt högt för att anstränga sig. De kan tvärtom tycka att det är smart att komma sent för att inte riskera att själva få vänta.

Förstår de själva vad de gör är det ett svinigt beteende. Därför gläds jag – som numera alltid strävar efter att vara i tid – åt att två konsertbesökare stämmer Madonna när hennes spelning började mer än två timmar senare än utsatt. Att hon fattar problemet och i min bok därigenom gjort sig skyldig till grovt svineri står bortom allt tvivel eftersom hon stämts tidigare i precis samma läge.

Men hon skiter i det. Antagligen tycker hon att fansens tid är mindre värd en hennes och att det kanske till och med blir lite exklusivt av att hon släntrar in flera timmar för sent. Det tycker inte jag och hoppas därför att hon tvingas vara med på rättegången och att den tar extremt mycket av hennes tid.