Bilbyte

Kommer ni ihåg avsnittet av Svensson Svensson när Gustav går med på att flytta och det slutar med att han köper ett identiskt radhus? Där är jag nu. Vi tar det från början.

Jag var förtjust i min Volvo745, men det fanns ingen vett i att tulla in den i Norge. Så den fick stanna i Sverige. Eller rättare sagt fick den åka tillbaka dit när jag inte behövde den längre.

Och jag fick ju en Nissan King Cab med huset. Visserligen gick den inte igenom besiktningen på första försöket, men eftersom den var gratis var den värd att lägga lite pengar på. En kompis ställde upp och lagade den, men när det väl var gjort löd domen:

”Nu skiter jag i att vi är vänner. Kom inte hit igen med den bilen, inte under några omständigheter!”

Det var ganska tydligt och han hade en poäng. Det mesta är större på en fyrhjulsdriven pickup än på en vanlig personbil. Länkarmarna är minst dubbelt så stora på den som på Volvon, de satt som berg och de kostade därefter.

Och inte bara delarna kostar. Skatt och försäkring går sammanlagt på 7000 kr/år. Ni med nya bilar kanske inte reagerar på det, men här snackar vi om en bil som är drygt tjugo år gammal. Den är stor och tung, men faktum är att även en mindre bil av samma årsmodell hade kostat åtminstone 5000 kr/år. Så något måste göras.

I Norge (liksom till viss del i Sverige) heter lösningen veteranbil. De är visserligen inte skattefria här, men snudd på, och detsamma gäller försäkring. Sammanlagt hamnar skatt och försäkring på en bil som är över 30 år gammal på 1000-1500 kr/år. Dessutom är delarna billigare och fler kan laga dem. En halvmodern bil för 50000 kr kan vara värd 0 imorgon om ett litet chip som inte är värt att byta ut går sönder. En bil från 60- eller 70-talet kan aldrig hamna där.

Då är istället problemet att de kostar mycket i inköp. Jag har haft några gamla jänkare, årsmodell 59-76, men idag kostar de gärna en kvarts miljon även om de ser ut som en påse skit. Och så har jag ett mycket specifikt önskemål, jag vill ha dragkrok och rätt att dra en större släpkärra. En pråm på två ton borde få dra mycket, men det får de sällan.

”Vadå 900 kilo?!”

Så jag började titta på Volvo igen. 140 eller 240, möjligen Amazon. Tittade på en jättefin 244:a med en ägare som precis dött (inte bakom ratten), för 45000 kr. Men där hade kupéfläkten gått sönder. Den kostar en knapp tusenlapp, men för att byta den får man plocka bort i stort allt från växelspaken till torpedväggen. Det gör inte jag, så då ska man hitta någon som gör det till ett rimligt pris. Första verkstaden gissade på 10000 kr. För 55000 kr vill jag ha en roligare bil, och när jag till slut hittade en mekaniker som kunde jobba billigare såldes bilen.

Tillbaka i jaktläge hittade jag en 245:a från -88 för 37000 kr. Svenskar med koll på de här bilarna kanske undrar om jag knarkat nu, men på den norska marknaden är detta billigt. Det var en del fel på den med och utseendemässigt hade den betydligt mer att önska. Men jag är inte någon skönhet själv och kände att denna kunde passa. Jag prutade ner den till 33000 kr och tänker att den ska vara färdig för klart under 40000. Mindre om jag räknar in att jag tänker sälja aluminiumfälgarna och sätta dit riktiga, alltså i plåt. Skatt och försäkring – 1400 kr/år, helt okej.

Så jag bytte ut min Volvo kombi från 1988 mot en Volvo kombi från 1988. Det är du och jag, Gustav. Du och jag...

Bulimishopping

Jag har vid enstaka tillfällen handlat kläder på nätet, men löparskor handlar jag nästan uteslutande på nätet eftersom det blir så kostsamt att handla dem i butik, allraminst dubbelt så dyrt. En enda gång har jag returnerat. Det var ett par skor som dels var för trånga i tåboxen, dels gav mig smärta i ett knä.

Annan knäskada.

Det där hade kunnat hända även om jag fått prova skorna innan köp, men jag har förstått att särskilt ungdomar handlar på ett helt annat sätt på nätet, t ex köper fem plagg trots att de vet att de bara har råd med tre. Sedan skickar de tillbaka de två de tycker sämst om.

Jag kan tycka att det är ett ruttet beteende att utnyttja företag som bjuder på returfrakt. Antagligen är jag bara gammal och stelbent, men om man köper och returnerar 30 identiska skor i samma storlek får jag nog med mig merparten av mänskligheten i fördömandet.

”It's not a system, it's a disease!”

Ordet bulimishopping var nytt för mig, men det finns tydligen. När ”kunder” handlar för att de får en kick av att köpa, men får ångest när varorna kommer hem. På pokersajter kan man spela för ”play money”, leksakspengar, om man inte vill riskera att förlora på riktigt. Det är inte utan att man skulle önska att även klädköparna kunde upprätthålla sin låtsasvärld med låtsaspengar.

För någon får såklart betala för de där bomköpen. Det får de riktiga kunderna på samma sätt som livsmedelskunder får betala för snatteri. Så vad gör man åt det? Boozts avstängningsdrive är bra, men trots att de bara tycks stoppa de allra värsta avarterna har de redan bannat 19000 ”kunder” (!) så problemet måste vara gigantiskt.

Den som tycker att de är rimligt att av miljöskäl straffbeskatta plast borde skrika i högan sky efter totalförbud av fri returfrakt. Det vrålet har jag inte hört. Om det beror på att shoppingbulimikerna inte i första hand är vita medelålders män vet jag inte och jag skiter i vilket. Själv ogillar jag förbud, men vad ska vi göra istället? Så här kan vi väl inte ha det?

Klart man förändras av pengar

När riksdagsledamoten Teres Lindberg hånade bilberoende på landsbygden var det många som dumförklarade henne. När hennes partikollega Magdalena Andersson berättat för ”vanligt folk” att bundet elpris betyder bundet elpris förklarade hon det så här:

”Om man har ett bundet elavtal behöver man inte vara lika orolig som om man har ett rörligt, där ju elräkningen riskerar att bli högre. Det var för att dämpa oron för dem som har bundna avtal som jag beskrev situationen. Min bild när jag pratar med människor är att man inte alltid har det riktigt klart för sig.”

Jag vet inte vad det är för människor hon pratar med som inte förstår vad det innebär att binda elpriset. Annika Strandhäll?

Hur som helst sätter detta fingret på ett problem som ger många missförstånd. Rika människor kan endast med svårighet sätta sig in i fattigas liv och tvärtom. Teres Lindberg är en proffspolitiker som bott hela sitt liv i Stockholm. Att bensin eller diesel blir dyrare drabbar inte henne. Dels har hon råd att betala, dels kan hon åka buss eftersom bussen utanför henne i Bromma antagligen går var tionde minut, inte en gång per dag som där de ”stackars” landsbygdsborna bor. Eller ta taxi. Vem som än tar notan så inte är det hon.

Magdalena Andersson är nationalekonom och högavlönad IMF-pamp. Att hon tror att ”vanligt folk” är idioter beror gissningsvis på att hon inte är intresserad av att träffa vanligt folk och därför aldrig gör det. Så hon skapar sig en bild av en grupp hon inte vet något om. Går det så går det.

För dem som genomgår någon slags klassresa är det aningen enklare att sätta sig in i andras situation än för dem som är fattiga eller rika hela livet, men lätt är det inte för man glömmer ganska snart. Jag försöker, men kommer aldrig förstå hur man kan ta ett bolån på flera miljoner, privatleasa en bil för tvåsiffrig procent av sin lön eller ens köpa en designerkastrull för flera tusen när en lika bra kostar en hundring. Men till min och många andras glädje är jag inte politiker, så jag behöver inte förstå.

Avskaffa varmvattenberedaren?

I en av mina inlägg om jakten på elkostnader skrev jag om vedeldad tvagning (jag inser att ordet tvagning inte är så modernt, men jag använder det ändå pga barndomsnostalgi och för att det är bra), och fick bl a följande bild som svar.

Det var ett skämt från Ania Johansson, men jag tänkte göra en seriös tagning på det. För det finns ju en mer avancerad variant av det där, vanligen kallad duschvärmare eller tankfri varmvattenberedare, som värmer upp exakt det varmvatten som förbrukas.

Max ett par liter i minuten och givetvis med en snorhög elförbrukning, men så kostar det ju bara när man vrider på kranen, jämfört med en vanlig varmvattenberedare där man får betala hela tiden för att hålla vattnet varmt, vare sig det används eller inte.

Den tankfria varianten är vanlig i Asien, den som varit på Thailandssemester kan ha sett den. Men även i Sverige är de populära, bland campare. Det sistnämnda antar jag beror på att man inte har plats för en femtioliters låda i en husbil eller husvagn, och en del campingplatser erbjuder fri el så då är det ändå ”gratis”. Dessutom vet jag av egen erfarenhet att det är jobbigt att ha något som kräver el eller gasol hela tiden i husvagnen. El har man inte tillgång till hela tiden och gasol lägger gärna av under färd.

Gasol har även andra nackdelar.

Men jag undrar om inte detta kan vara eleffektivt även i hemmet. Under vintern diskar jag i vedeldat varmvatten. Det funkar för morgontvättning av överkroppen också. Säg att jag tar en extremkort dusch några gånger i veckan. Då är det ungefär 23 timmar och 58 minuter per dygn då jag inte behöver varmvatten. Är det inte lite dumt att ändå betala för möjligheten?

Det är en öppen fråga för mina energikunskaper är ungefär i nivå med miljöminister Strandhälls, alltså obefintliga. En av duschvärmarna jag hittar drar 6500 watt. En vanlig varmvattenberedare har jag läst mig till drar 3500-7000 kWh/år.

Inte ens om jag räknar snällt kan jag för mitt liv komma fram till att en duschvärmare hamnar i närheten. Även om min förbrukning stiger kraftigt på sommaren när jag inte har lust att kaminelda upp vatten till disk och annat har jag svårt att räkna hem varmvattenberedarens förträfflighet. Missar jag något? Ett drägligt liv, kanske någon svarar. Men bortsett från det alltså.

Sök drömmen eller leta svepskäl

Jag skrev nyligen om att man kan välja att fokusera på möjligheter eller störa sig på problem man drabbats av oförskyllt. Jag fick precis ett lysande exempel när jag såg den här (i mitt tycke sevärda) videon:

Imponerande! Hon satt i skiten och tog sig inte bara upp utan ännu högre. Hon skrev en bok om sin resa som jag antar har sålt som smör. Jag gick ner i kommentarsfältet för att läsa tittarreaktioner och det första som mötte mig var detta:

”She’s very lucky to have property and structure given to her by her father. Most people need to buy the land and the home/structure. That changes things.”

Ja, just det, ”alla får ju inte ett skjul av sin pappa” och för detta konstaterande fick skribenten flera hundra gilla-markeringar från andra skjul- och själlösa surpuppor. Som att det var poängen med historien, hur hon fick tag i sitt skjul (för övrigt ser jag i en annan video att kvinnans far blivit bankrutt, så att tjejen i filmen fått det av pappa stämmer inte ens). Nyfikenheten gjorde att jag klickade på kommentatorns kanal.

Inte förvånad. Ändå lite festligt att hon fått fyra prenumeranter på en helt tom kanal. Undrar vad som lockade dem. Nu menar inte jag att definitionen av en lyckad människa är att ha en aktiv Youtubekanal eller att skriva böcker, men det är lite typiskt att det är den som är fri från egna idéer som kastar första stenen. ”Okej, jag har kanske inget att komma med själv, men du borde hålla käft.”

Att de bara orkar! Nej, alla får inte allt serverat. Faktum är att nästan ingen får det. En del börjar med två tomma händer, en del gör det inte. Det enda vi vet säkert är att de som ger sig fan på att inte komma någonstans nästan alltid lyckas i den föresatsen. Det är tyvärr det enda de lyckas med.

Jag jobbar inte gratis

Det händer att jag sticker ut hakan på Twitter. Några gånger har jag fått beröm och över tusen gilla-markeringar. Andra gånger har jag mest fått skit, men när jag kommenterade en SVT-artikel om självscanning i matbutiker kunde jag inte drömma om att det skulle väcka några starkare reaktioner, särskilt inte ilska.

Jag tar kritik. Uppenbarligen var jag otydlig eftersom många missförstod. Jag menade att kassörskan gör ett viktigt jobb. Ska jag göra det åt henne vill jag åtminstone ha del i den slant butiksägaren sparar, och då lär hon sitta säkert. Så vad hände? Jag kallades idiot, pucko, träskalle, småaktig och hysteriskt oinformerad. Allt detta för min ”attack mot kassörskor”!

Det var för övrigt ett tramsigt reportage. Hade reportern på allvar varit intresserad av att ta redan vilket handlingssätt som går snabbast hade han såklart bara mätt tiden genom kassorna, helst för flera personer. Nu gick han istället och plockade varorna tre gånger i butiken och kom halvvägs in i reportaget på att det möjligen gick snabbare att hitta varorna på tredje än på första rundan.

De gånger jag självscannat har jag definitivt inte tjänat tid. Tvärtom, det strular alltid i kassan och då måste jag ändå få kontakt med personal, så då kan jag lika gärna ställa mig i kassan men en gång.

För mig känns detta lite som när internetbanken gjorde det möjligt för oss kunder att själva mata in OCR-numren så slapp bankens personal göra det. Fick vi bonus från banken då? Nej, vi fick betala en helt ny avgift för den unika möjligheten. Även då klappade kunder händerna av förtjusning över denna utveckling.

Så. Nu kan ni börja näthata :)

En Volvo på sitt fjärde liv

I nästan alla sammanhang kan vi snåljåpar enas med miljömupparna om att återanvändning är bra, men det finns ett undantag – bilar. Där hävdas det plötsligt att det är bra ur miljöhänseende att kasta gammalt för att köpa nytt. Jag har en äldre släkting som i samband med inköp av elbil ska skrota sin fullt fungerande och relativt bränslesnåla bensinbil från 2005 för ”den ska inte rulla”.

Själv ser jag inte poängen, vare sig ur ett ekonomiskt eller miljömässigt perspektiv, med att slänga bort en bil som fungerar. Jag sålde nyligen min Volvo 745 som funnits i familjen ända sedan den var ny 1988.

Campingplatser är dyra, grustag billiga.

Jag sörjer lite. Mina föräldrar åkte på två bilsemestrar genom Europa med den bilen som också tagit oss till såväl bröllop som begravningar. Det här var den första bil jag körde efter att jag tog körkort. Jag har åkt till massor av jobb i hela Sverige med den och i dess passagerarsäte har ett stort antal av landets ståuppkomiker suttit.

Det senaste året har den tagit mig genom Norge för att hitta ett hus och därefter mina ägodelar från Sverige. Jag hade gärna fortsatt att ha den här bilen trots att den inte, som i Sverige, vore skattefri att äga här, men det blir för bökigt och dyrt att tulla och registrera in den, så den fick fortsätta sitt liv hos en svensk tjugoåring (som apropå miljödiskussionen inte valde mellan den och en ny Tesla).

Mitt kontor under husletarresan.

Om en bil förväntas hålla i tio år kommer nog ingen lyckas få mig att tro att en det är dåligt för miljön att köra runt i en bil som borde ha skrotats tre gånger om. Ja, den kanske drar ett par deciliter mer bensin per mil än motsvarande ny bil, men det kan knappast motsvara miljöpåverkan tre nya bilar hade gjort.

Och när det gäller den egna plånboken är det inte ens en fråga. Kan man leva med begagnat får man mer pengar över till annat.