Blott Sverige svenska bolån har

Amorteringskrav på bolån är en följetong med ett nytt kapitel igår när Finansinspektionen lade fram ännu ett förslag som går ut på att alla nya bolån ska amorteras ned till 50 procent av bostadens värde. Är mer än 70 procent av bostaden belånad måste man amortera 2 procent av lånebeloppet, mellan 50 och 70 sänks kravet till 1 procent.

Bra, tror jag, men kan tycka att såväl myndigheter som låntagarna själva borde ha sett till att vi aldrig hamnat där vi är nu – ett belåningssamhälle där det är helt naturligt att ta ett lån på 40 år som man aldrig tänkt betala tillbaka. Samhället går dessutom in och skattesubventionerar dessa lån. Tacka tusan att vi får bobubblor och personliga konkurser när privatekonomier planeras efter förutsättningar ingen av oss vet, flera generationer senare.

Man kan idag köpa en bostad där man själv endast lyckats gneta ihop 15 procent av köpeskillingen. Om ens det! Många tar privat- eller blancolån även på kontantinsatsen. Sedan flyttar de in och svarar glatt ”Olsson!” i telefonen trots att det korrekta borde vara: ”Ja, det var hos Swedbank!”

När jag blir statsminister, som ende medlem i Folkhatarpartiet Håll Käften (fhk) subventioneras inga lån med skattelättnader, och den som inte kan langa fram minst 30 procent av köpeskillingen samt i detalj redogöra för hur och när resten ska betalas får snällt leta upp en billigare bostad. Tak över huvudet är en mänsklig rättighet, men banne mig inte att få slå ner sina bopålar vart man vill oavsett ekonomi, även om ens svåger bor ännu flottare och den vattenkammade bankmannen hejar på.

FI:s förslag är åtminstone en bit på vägen mot ett sundare ekonomiskt samhälle, men först ska vi se vad regeringen har att säga. Med tanke på deras egna krumsprång med våra skattepengar och sina egna plånböcker kan det sluta precis hur som helst.

För den som undrar kan jag berätta att "vi" i fhk lever som vi lär. Min bostadsrätt är inhandlad och renoverad för eget kapital. Eller som jag uttryckte det när mäklaren frågade efter min finansiering: 

"Jag tänkte betala med pengar, funkar det?"

Färre affärer, bättre resultat?

Det är kul att handla värdepapper. Det är spännande att se kursen röra sig uppåt och nedåt när man är på väg att trycka på knappen för att köpa eller sälja, och det kan ge en adrenalinkick att se affären gå igenom. Femton års företagande har inte precis fått mig att älska bokföring, men en lyckad aktieaffär är till och med kul att mata in i Excel. De senaste dagarna har jag handlat mer än på länge: köpt oljecertifikat, blankat Volvo och SCA, hoppat på nyemissionen av 203 Web Group igår och sålde innehavet efter ett par timmar...

Men jag handlar inte för att kunna skryta om hur många miljoner jag omsatt utan för att tjäna pengar. Det är inte nödvändigtvis så att fler affärer gör högre avkastning. I mitt fall snarast tvärtom faktiskt. 2001 hade jag nästan 500 avslut på börsen, 2015 runt 50. Som ni säkert redan har gissat blev resultatet bättre förra året än 2001. Inte så konstigt, 2001 var ett pissår som blev extra svårtippat när det 11 september började regna flygplan från himlen i USA, 2015 gick börsen upp 6,6 procent. Men 2001 fick jag stryk av index och 2015 slog jag det. Och det var ingen tillfällig rush, jag fick stryk av index vartenda år i början av 00-talet. Både 2014 och 2015 spöade jag index och 2016 ser också bra ut.

Naturligtvis gör jag inte automatiskt bättre affärer genom att dra ned på antalet. Förhoppningsvis har jag lärt mig en del också, men det har underlättat att ha fokus på börsen i stort istället för att leta snabba pengar. Med många, kortsiktiga affärer blir avgifterna mer kännbara och antalet möjligheter att klanta till det ökar också. Men jag lägger inte mindre tid på börsen nu, tvärtom. Fast jag lär mig mer av att läsa artiklar och rapporter än att sitta på helspänn och vänta på att en femma ska bytas ut mot en sexa.

Förutom att göra färre affärer jobbar jag med färre tillgångsslag. När jag handlade som mest, 2000-2002, höll jag på mycket med optioner och warranter, som jag nästan helt släppt eftersom det gick för dåligt. Nu är det närapå bara aktier och fonder i portföljen. Jag gör kanske en warrantaffär om året, om jag känner mig tillräckligt säker på utfallet att jag vill spekulera i en kvartalsrapport. Någon ETF eller ett certifikat smyger sig ner ibland också (tre certifikat den senaste veckan, men det hör som sagt till ovanligheterna).

Jag säger absolut inte att jag har hittat något slags vinstoptimeringsfacit, men jag har kontinuerligt utvärderat vad som funkat bäst för mig. Det har tagit femton år (hittills, arbetet lär fortsätta så länge jag handlar) och har kostat mig både tid och pengar, men det hade kostat ännu mer att låta bli. Klarar man inte av att utvärdera det man gjort lär man heller inte utvecklas och då kör man inte bara huvudet i nya bergväggar utan även sådana man redan tjongat in i. Lite så tänker jag.

Gör din egen Lyxfällanbudget

Nästan alla har bättre koll på hur de spenderar sin tid än på hur de spenderar sina pengar. Ändå jobbar de flesta mer eller mindre med sånt de inte brinner för, bara för att få ihop de där pengarna de inte vet var de försvinner.

Även vi som får pengarna att räcka till bör då och då fråga oss själva:

1. Vart tar pengarna vägen?
2. Är det precis det jag vill göra för mina pengar?

Jag har gjort det två gånger med några års mellanrum fastän jag till skillnad från Lyxfällan-deltagarna varken är fet eller tatuerad. Rätt intressant experiment trots att jag hade ett hyfsat hum redan innan. Alltid lär man sig något.

Ni behöver inte limma fast magneter på sedlar eller hyra en biograf för att kolla på siffrorna. Ett kalkylblad eller rutat papper går lika bra. Sen är det bara att ta reda på hushållets inkomster och utgifter per månad. Även om jag har förstått att inte alla vuxna sätter in sina räkningar och kontrakt i pärmar utgår jag ifrån att du som kommit så här långt i texten inte är helt dum i huvudet.

Inkomsterna går snabbast. Med fasta löne- och/eller bidragskuvert är det gjort på några minuter. Med oregelbundna inkomster får man räkna fram ett snitt. Utgå ifrån de sex senaste månaderna. Minst, ju längre desto bättre. Har du fått höjd timpeng, sänkta bidrag eller andra nya förutsättningar utgår du givetvis från de nya förutsättningarna. Om de börjat gälla, det ska redovisa dagens verklighet, inte morgondagens.

Så går vi till minusposterna. Dela upp dem i 5-10 kategorier. Fler kolumner ger högre transparens, men för många blir rörigt. I min budget hade jag Boende, Mat & förbrukningsvaror, Telefon & Bredband, El, Försäkring, Sparande, Kläder och Övrigt. I ditt hushåll kanske större delen av budgeten går till familjens travhäst eller pappas privatplan. Gör i så fall egna kategorier av dem, tryck inte ner hästen i ”övrigt”. En betydligt vanligare post är Lån, som ofta förtjänar en egen kolumn.

Ju mer regelbundna utgifterna är desto lättare är de att räkna på. Hyra, hemförsäkring och telefonkostnader är mer lättberäknade än semester och tandläkarkostnader. Försök att göra rättvisa bedömningar även om ni bara utgår ifrån några månader. Bor man i villa lär t ex uppvärmningskostnaden variera över året, fordonsskatt kostar varje månad även om räkningen kommer en gång om året och en svindyr all-inclusive-resa vartannat år får smetas ut lite godtyckligt.

När allt är klart, dubbelkolla pärmar och kontoutdrag. Är ni fler i hushållet, utmana varandra att försöka komma på någon bortglömd budgetpost. Ett omsorgsfullt jobb ger svar på första frågan: Vart går pengarna? Nu är det dags att fundera över nästa fråga: Är detta en idealbudget? Och om svaret inte är ett rungande ”JA!”: Vad ska pengarna satsas på istället och vad krävs för att komma dithän?

Dessa frågor kan – och bör – man ställa sig då och då resten av livet, för det här med budget funkar lite som det gamla brädspelet Othello:

Pengar är kul, tycker jag, och allra roligast blir de om man har kontroll över dem. Så försök att göra detta till ett kul projekt! Ta alkohol till hjälp om så krävs.

Det svarta guldet blev till sand

Förra fredagen berättade jag att jag köpt oljecertifikat  i förhoppningen om rikedom och lycka. Till de som eventuellt lyssnade kan jag bara säga: Jag är utbildad komiker, vad tror ni att jag vet om olja? Eller: Förlåt!

Det var ju så att de oljeproducerande länderna skulle träffas i Qatar igår. Målet var att frysa oljeproduktionen för att hålla priset uppe. Ett gäng pyjamasklädda ministrar vars historik av att hålla sams är på lägre nivå än fotbollshuliganer på anabolas, och så Ryssland på det... Vad kunde gå fel liksom? Rätt mycket. Iranierna dök överhuvudtaget inte upp eftersom de inte ville underkasta sig kravet på frysning. Saudierna hade redan på förhand förklarat att om inte alla (med tydlig adress: Iran) kom överens var det ingen idé.

Men nu var ju flygbiljetterna redan bokade så femton oljeproducerande länder satte sig till bords för att komma fram till åtminstone något vettigt. Det gjorde de inte. Inte ens ett vi-smilar-framför-kamerorna-och-säger-att-vi-jobbar-vidare-utlåtande blev det. Så vad händer nu? Nytt knytkalas i juni, antagligen ett skakigt oljepris tills dess.

På minussidan:

• När de här elefanterna bråkar finns det i regel bara förlorare.
• Oljepriset hade gått upp c:a 30 procent sedan botten - innan det här mötet – så det finns ordentlig fallhöjd.
• Vad är det som säger att de kommer överens i juni? Saudiarabien och Iran blev antagligen inte bättre vänner i helgen.

På plussidan:

• Oljepriset har nästan 200 procent upp till toppen sommaren 2014.
• Alla oljeproducenter, inklusive Iran, är intresserade av att tjäna så mycket pengar som möjligt på den olja de pumpar upp. Rätt många av dessa länder har inte så mycket annat att försörja sig på, olja är vad de lever på och av.
• Nu har Iran fått trilskas och visat musklerna. De är sura över att när USA väl hävde blockaden mot dem skulle de ändå inte få sälja så mycket olja de vill. Det kan ju tänkas att de lugnar sig lite nu.
• Hela världen är oljeberoende, nu och under lång tid framöver. Kanske krävs det ett eller flera underverk, eller att någon oljeshejk har ascendenten i Vattumannen med Merkurius i Stenbocken, men priset kommer att gå upp.

Solen har tveklöst gått i moln, men som det känns nu håller jag fast vid min ursprungliga plan och behåller mitt oljeinnehav i väntan på bättre tider. Bara lite fattigare. Som Markus Krunegård uttryckt det:

”Ibland gör man rätt.

Ibland gör man fel.

Lev med det.”

Middag om ett halvår

Det här är ingen matblogg, men ett av de populäraste inläggen hittills var min spaning efter idiotinköp i matbutiken. Och det finns en stark koppling mellan mat och pengar eftersom det är en tung utgiftspost för många. Dock inte för mig. Jag älskar mat och äter gott och nyttigt trots att jag lägger ungefär en tredjedel på matinköp av vad socialbidragsnormen anger, vilket nog många skulle anse vara en tight budget.

En av nycklarna till god och billig mat är framförhållning. Olika maträtter kräver olika förberedelsetid. För den här rätten är tidsåtgången ungefär ett halvår om man krånglar till det. Livet ska inte vara för lätt, nu kör vi!

1. Köp zucchini-frön på våren, mars-april.
2. Förkultivera fröna genom att sätta ett frö per kärl (plastmugg, botten av en mjölkkartong eller något).
3. Vissa frön blir något, andra inte. Det är precis som med människor. I början av maj tar du de frön som förvandlats till växter och planterar dem utomhus. Jag bor i lägenhet, så det blir kruka på balkongen.
4. Plantera basilikafrön i kruka inomhus.
5. Vattna och vänta.

6. Fortsätt vänta. Plötsligt händer det:

7. Såja, nu kom basilikan också.

8. Skörda.

9. Koka zucchinin i tio minuter. Dela den mitt itu. Skär sedan försiktigt loss inkråmet.
10. Finhacka inkråmet och basilikastjälkarna och fräs i kastrull ihop med valfri matsvamp (finns i skogen). Gör en stuvning genom att tillsätta mjölk och mjöl, salt och peppar. Koka upp.
11. Lägg zucchiniskalen som skålar i en ugnsfast form. Fördela stuvningen i skalen.
12. Garnera med basilikablad.

13. Riv eller hyvla ost över dem.

14. Ställ in i ugnen och sätt på den (förvärmning är ett dumt påfund av någon som inte betalade elen), värm på 200 grader och vänta tills de ser ut så här:

15. Ät! Är det inte asgott har du gjort något fel.

Har man inte ett halvår på sig går några av punkterna att fuska med. Zucchini/squash (samma sak) finns att köpa liksom basilika (går att använda torkad också) och svamp. Fast det blir inte lika gott som egenodlat. Eller lika billigt.

Snåla förebilder

Snål betyder sniken, girig, närig, missunnsam, ogenerös, småaktig och ogin. Känns nästan lite negativt... Jag föredrar att se mig som sparsam och ekonomisk. Igår blev jag kallad "spar-junkie" på Twitter, men har inga problem med etiketten snål heller.

Det hänger väl på vart man riktar snålheten? Jag vill inte strö pengar omkring mig. Framförallt försöker jag låta bli att köpa sånt jag finner onödigt, och när jag bestämt mig för ett köp lägger jag ibland galet mycket energi på att hitta billigaste inköpsstället. Men det där drabbar ingen! I ord som missunnsam och småaktig ingår ju att man utnyttjar sin omgivning. Det gör inte jag.

Ska en kostnad delas är jag den förste att hala fram plånboken och jag tror verkligen att ingen som känner mig uppfattar mig som ogenerös eller sniken. Så när jag kallar mig snål ser jag det som positivt. Som motsatsen till slösaktig. Jag vill slå ett slag för snålheten. När det gäller t ex bilar är snål en komplimang. Alla vill ha en bensinsnål bil. Nu är ju inte jag en bil, men ni fattar.

Jag kallar mig gärna snål, men är inte immun mot folks tankar och fördomar. Alltså känns det bra att det finns mer framgångsrika människor än jag med en – i mitt tycke – sund syn på pengar. Här är några av mina snålförebilder.

Ingvar Kamprad

Grundare av Ikea och Sveriges rikaste man med en förmögenhet på drygt 600 miljarder, 600000000000 kr. På frågan om sparsamhet sa han följande i en intervju: ”Folk kallar mig snål, och det gör mig inget.” That's my man!

Kamprad har infört en resepolicy på Ikea att man alltid flyger ekonomiklass, aldrig förstaklass för firmans pengar. Det sägs att han även uppmanar sina anställda att skriva på bägge sidorna på pappret.

Och inte verkar han vara slösaktigare på fritiden. Han gör stor sak av att han klär sig i loppisfynd och när han bodde i Schweiz räknade han ut att bästa prutläget på den lokala grönsaksmarknaden var på lördagseftermiddagar. Det som inte såldes då fick ofta slängas, så strax innan stängning gick Ingvar dit och skambjöd medan frugan stod på behörigt avstånd och skämdes.

Jag tror egentligen inte så mycket på den småländska sparsamheten (har träffat för många slösande smålänningar för det), men Ingvar håller fanan högt.

Warren Buffett

Världens rikaste man (lite beroende på dollarkursen) bor kvar i det hus han köpte 1957 och sägs ”leva ett sparsamt liv” (vad det nu innebär när man har mest av alla, han har t ex ett eget jetplan). Han har två ekonomiska regler: 1. Don't lose money. 2. Don't forget rule number 1.

Precis som Kamprad snålar han även med firmans pengar. Han tar ut hundratusen dollar om året i lön. Det är i och för sig en bra lön, men varenda avdankad riksdagspolitiker tar ju ut det dubbla för att klippa några band som landshövding. Ingen hade misstyckt om Buffett tiodubblat sin lön. Men den modesta lönen till trots skänker han ändå bort miljonbelopp. Man behöver som sagt inte vara missunnsam bara för att man är sparsam.

Günther Mårder

Nordnets gamle sparekonom, som uppfann Twitterhashtagen #sparadkrona, fortsatte att leva privatekonomiskt studentliv när han blev vd för Aktiespararna. Det där kan jag känna igen mig i. Även om jag aldrig varit i närheten av Günthers inkomster har jag ibland tjänat bra, men jag har aldrig förstått varför man per automatik ska höja sina omkostnader bara för att man kan.

Bland andra bevingade uttryck sa han följande i en DI-intervju: ”Skulle alla svenskar leva som jag, skulle alla hjul sluta snurra.” Även det kan jag känna igen mig i.

Gamlingar

Grovt generaliserat var hela generationen födda fram till 1930 sparsamma till sin natur. De och tidigare generationer hade inget val. Nu har mina mor- och farföräldrar vikt in kepsen, men jag är glad att jag hann se lite av deras tänk att ta vara på saker, kläder och pengar. Så väsensskilt från den slit- och slängkultur som växt fram därefter.

Okej, det är kanske inte vettigt att spara en kartong märkt ”snören för korta att knyta”, men det är tusan så mycket vettigare än att kasta bort fullt fungerande kläder, skor, leksaker, möbler, klockor, prylar... bara för att.

Gratis träningskläder

Mycket lite i vår värld är gratis, men min träning kommer skapligt nära. Jag är löpare. Inte av födsel, men av ohejdad vana. Jag har sprungit några maratonlopp och brukar nå mållinjen någon gång mittemellan att proffsen kutar in på 2.20 och att arrangörerna packar ihop vid solnedgången.

Men det här är ingen träningsblogg, så raskt över till pengarna. Att springa är såklart gratis, men utrustningen kostar en slant trots att det är en av de billigaste sporterna. Man bör ha ändamålsenliga kläder, fast det går att springa i vad som helst, åtminstone om man är dansk.

Innan man fastnat för löpning (som de flesta lyckas undvika hela livet) duger det gott med en sliten t-shirt och mjukisbyxor, men springer man tre gånger i veckan året runt vill man ha bättre grejer och då kostar det. Fast ändå inte. Själv har jag anmält mig till Yougovs webbpanel och fyller i deras marknadsundersökningar då och då, när jag har tid och inget bättre för mig. Efter varje genomförd undersökning får man poäng att handla för i deras poängshop där det finns allt möjligt, från köksknivar och elektronik till just träningskläder, av märket Craft. Utan att ens betala för frakten har jag fått hem följande kläder genom att bara betala med tid:

Även om jag ägnar mig åt en del barfotalöpning får väl skor anses som den viktigaste löparutrustningen. Jag har själv alltid 4-5 par jag växlar mellan. Bra löparskor kostar en dryg tusenlapp på de stora sportkedjorna och närmare tvåtusen på specialbutiker som Löplabbet och Runners' Store. Jag köper mina skor på nätet, vanligtvis från Start Fitness och Wiggle, för 500-600 kr paret, alltså halva priset eller bättre.

Det kan tyckas knepigt att köpa skor på nätet, men det finns tabeller för att räkna om storleken på sina gamla skor till den nya modellen. Håller man sig till samma märke går det också att maila tillverkaren för att höra vilken storlek man ska köpa. En enda gång har jag behövt skicka tillbaka ett par skor. Jag fick ont i knäna av dem, men trots att jag hade sprungit en mil i dem fick jag pengarna tillbaka. Och även om man skulle få stå för en extra fraktkostnad är det helt klart värt besväret. Ibland slänger de med ett par löparstrumpor på köpet också, som hade kostat över en hundring i en svensk butik.

Mina skor brukar hålla 120-150 mil, så totalkostnaden för mitt idrottande är runt 4 kr/mil, att jämföra med ett gymkort för 3000 kr och uppåt, och personliga tränare för flera hundra i timmen. Fast det förutsätter att jag bara springer för nöjes skull (och ja, jag förstår att många läsare starkt ifrågasätter nöjet, jag var som ni för bara några år sedan). Jag har sprungit för att handla mat eller göra postärenden och transportsprungit hem från vänner. Då hade alternativet varit bil eller kollektivtrafik, så ibland är löpningen ren vinst. Förutom den uppenbara vinsten alltså, att jag maximerar mitt välbefinnande och slipper bli tjock.

Kanske bäst att tillägga att varken Yougov, Craft, Start Fitness eller Wiggle betalat mig för denna text, men jag tycker att det är bra skit ändå.