Tjänstepension eller livet?!

Ibland får jag en känsla av att tjänstepension är viktigare än lön. I veckan skrev SVT en artikel om ”gig-jobb”. Det är tydligen ett nytt, trendigt ord för det som tidigare kallades projektanställningar eller visstid.

För er som inte orkar läsa artikeln är slutsatsen som man tagit fram tillsammans med en pensionsekonom på ett stort försäkringsbolag (som givetvis är heeelt opartisk, för under artikeln står det att det är så SVT arbetar) att unga människor ofta tar tillfälliga jobb, vilket ger lägre tjänstepension och därmed ”riskerar att förlora miljoner”.

Jag har själv haft den typen av jobb. Alltså tillfälliga, där man kan förhandla sin lön själv och dra om det inte passar, där chefen inte har några som helst påtryckningsmöjligheter och där man får 12 procent semesterersättning direkt på lönen och slipper få delar av sin lön låst i en pensionslösning som senare kan visa sig vara helt omöjlig att styra över eller flytta.

Det innebär att man får ta ansvar över sin egen ekonomiska planering, men är det dåligt? ”Allt är inte bara positivt kring den växande trenden”, skriver SVT och passar sedan på att dissa i princip allt med det här sättet att jobba. Ett enda stycke andas någon slags optimism:

”Så kallade millennials kommer in på arbetsmarknaden och vill ha bättre balans mellan jobb och fritid. De värdesätter frihet och flexibilitet framför en fast anställning.”

Det passar inte alla. I Storbritannien endast 18 procent, och i Landet Lagom med världsrekord i trygghetsnarkomani troligen ännu färre. Men vi snabbspolar till steget efter pension: dödsbädden. Hur många kommer där nöjt konstatera att de prioriterade tjänstepension framför balans, frihet och flexibilitet?

Stölderna ökar, men inte anmälningarna

45 procent av butikerna utsätts för brott under en slumpvis vecka, men bara 3 av 10 butiksstölder polisanmäls. Polisanmälan börjar mer och mer bli något man gör för att få ett ärendenummer att uppge till försäkringsbolaget. Så här säger en handlare:

”Har försökt att ringa polisen förut men bara blivit kopplad till en röst som säger att dom skickar en blankett som vi kan fylla i och anmäla där. Vi har anmält en gång men dom la ner ärendet.”

Andra förklarar att enda skillnaden mellan att anmäla och att inte göra det är ytterligare några timmars jobb. Men det kanske kan behövas för att få ut försäkringspengar. 22 procent av butikerna anger att de också utsatts för hot från kunder den senaste månaden. Den typen av brott är ju helt meningslös att anmäla om polisen ändå inte försöker lösa dem.

Jag minns när jag själv anmälde en bluffaktura och när jag anmälde ett bilinbrott. Vid bilinbrottet behövde jag utredningsnumret till försäkringsbolaget. Bluffakturan hade jag aldrig anmält idag. Varför skulle jag, för att någon polischef kan få upp statistiken så att han kan kräva mer pengar? De får sköta sina budgetförhandlingar själva.

Dock är jag imponerad att någon fortfarande orkar driva en butik i Sverige. Om kunderna inte bestämmer sig för att stjäla varorna istället för att betala för sig hotar de personalen till livet. Skulle det bli några kronor i vinst plockas de in i skatt, men inte heller då går de till polisverksamhet. Det finns ju så många andra samhällsproblem – brist på könsneutrala toaletter, breddning av folktomma cykelvägar, normkritisk granskning av kommunala hemsidor, inrikesflyg för politiker, kurser i klimatångestterapi...

Heja Sverige, friskt humör!
Cykelhjälm och testat smör!

Man blir aldrig klar

Bloggkollegan Minimalistspararen frågade när de som tänkt leva på aktieutdelningar är klara, vid vilken nivå uppdraget är utfört. Sluta jobba kan man göra, men klart blir det väl aldrig?

Gränsen för ekonomiskt oberoende kan man dra lite olika, men ingen kan köpa vad som helst. T ex skulle ingen nu levande svensk ha råd att köpa Norrköping. Det är visserligen inte ett av mina mål, men ni fattar vad jag menar. Det går alltid att tjäna/spara lite till.

Personligen tror jag att livet skulle kännas torftigt om man alltid hade möjlighet att genomföra sina drömmar, köpa vad man ville och göra vad som helst. På samma sätt som de som renoverar hemma, odlar en japansk trädgård eller kroppsbygger inte plötsligt slutar är inte heller en privatekonomi någonsin klar.

Forrest Gump, klar med löprundan efter tre år, två månader, fjorton dagar och sexton timmar.

Den bara förändras, vilket leder till att man anpassar sitt beteende därefter. Om jag hade hundra miljoner på banken kanske jag inte skulle jaga extrapriser, diska engångspåsar och göra trasor av uttjänta lakan, men fan vet.

Boyta – mest för förvaring

Den genomsnittlige svensken bor på 42 kvm, gissningsvis mindre ju fler personer i hushållet. Behöver vi det? Själv sitter jag vid datorn och jobbar, äter där osv. Jag har ett sovrum som står tomt från att jag klivit upp på morgonen tills jag går och lägger mig och ett vardagsrum jag i princip aldrig använder. För att få någon nytta av det byggde jag för ett par år sedan en walk-in-closet där.

För går jag till mig själv är det just förvaringsytor jag behöver. Vore det inte för garderober och skåp skulle jag klara mig med några ynka kvadratmeter, det är ju den yta jag rör mig på. Förutom lägenheten har jag två källarutrymmen som också bara används till förvaring.

Jag har gjort flera inlägg om människor som bor i husbilar och minihus. Det senaste om tanten som funnit sig tillrätta i en släpvagn på 6 kvm. Så långt skulle jag aldrig gå, men precis som jag funderar över vad jag ska med tomma ytor till grubblar jag på hur mycket av sakerna jag förvarar som kommer till användning.

”Få se, hade jag inte en tidningsartikel om det här nånstans...?”

Om varje kvadratmeter kostar en hög med tusenlappar är det inte klokt att bo stort för att kunna rymma en massa bra-att-ha-saker som sällan eller aldrig kommer till nytta. Det går ju till en gräns när jag kan köpa grejerna och kasta dem efter en enda användning hellre än att inrätta mitt liv efter att förvara dem. Tänker jag rätt här eller håller jag bara på att bygga på knaskvoten?

Svensk näthandel suger!

Butiker försvinner, online är framtiden. Det kan man tycka vad man vill om, men inte ens bakåtsträvare som jag säger emot (är man osäker kan man följa butiksföretagens börskurser). I ett avlångt land som Sverige är därför bra spedition viktigt.

Beställer man något från en svensk nätbutik kan man ibland välja leveranssätt, om man exempelvis vill ha leverans till dörren eller vill att varan ska gå att hämta på ett utlämningsställe. Men sällan kan man välja något annat utlämningsställe än det som är närmast bostaden. Har man ärenden till eller jobbar i en annan stad eller stadsdel vore det smidigare att få paketet dit.

Fast det där är skönhetsfläckar när det funkar som bäst. Det vanliga är att man inte ens vet hur paketet levereras. Det kan bli med Postnord, DHL, UPS eller någon annan. Även om man handlar av samma företag kan det bli olika speditörer varje gång, och ena gången får man en talong att hämta ut det på Postnords utlämningsställe, nästa gång trycker brevbäraren ner ett exakt likadant paket i brevlådan.

Ibland vet man vilken speditör som har paketet, men det är nästan omöjligt att bestämma något med dem. Antingen kommer de ”kl 10-15” eller ”16-21”. Undantagsvis kan de gå med på att chauffören ska ringa innan, men i så fall ringer han när han står vid ytterdörren och då hjälper det inte om man så kan vara där på tre minuter. Chauffören kan inte vänta, det kan bara kunder.

En del speditörer kan lämna ut paket till en granne eller hänga en påse på dörren. Ja, det är ju bra om jag har gått med på det, men kommer mitt paket bort är det ingen tröst att de har en oläslig namnteckning från någon som säger sig vara min granne.

Om leveransen ens kommer fram. En del försändelser slarvas bort längs vägen och jag har hittills aldrig varit med om att orimliga transporttider kompenseras. Men försök att skicka ett brev som väger två gram för mycket så bryter tredje världskriget ut. Flexibilitet låter fint, men visst är det konstigt att det alltid innebär att det är vi som ska vara flexibla, aldrig de som får betalt av oss.

Och då kommer vi till pengarna. Det gnälls över Trumps tullhot, men den ohotade mästaren i tull och avgift heter EU. Postnord har redan tidigare tagit ut en extra avgift på paket från Kina, men från och med mars i år tar Sverige ut moms på alla varor från länder utanför EU, även om beställningen sker inom EU så länge försändelsen ursprungligen kommer från ett land utanför EU.

”Det står 'Made in China' på glödlampan!”

Men handel är som bekant inte bara skatter och straffavgifter. Själva transporten är också kostsam. Ett inrikespaket på fem kilo kostar runt en hundring att skicka (med Schenker, Postnord skickar inte ens ett tjockt icke-sökbart tvåkilosbrev för de pengarna). I t ex England och Tyskland kostar det hälften. Att näthandlare som Apotea och Netonnet inte bara ger upp och flyttar från Sverige är en gåta för mig.

Rätt jobb på rätt tid

Jag minns med fasa arbetsplatserna där jag förväntades vara rapp i skallen klockan 8 på morgonen. Det hände i princip aldrig, men framåt lunch och senare har jag bra och dåliga dagar. Vissa dagar är jag kreativ, andra inte. Ibland kan jag nästan inte skriva alls, ibland kan jag skriva vad som helst.

Oftast ligger dagsformen någonstans mittemellan och då gör jag klokast i att skriva en viss typ av text. En del texter kan jag skriva i sömnen (jag ska inte ge exempel utifall att någon kund läser, det vore inte bra för framtida förhandlingar), men det mesta kräver någon slags intellektuell nyfikenhet och då är det bra att ha det.

Nu låter det som att jag inväntar inspiration och det gör jag inte. Tvärtom, kör jag fast är det ingen idé att sitta kvar med en tom skärm, då är det bättre att göra något annat. Därför är det bra att jag som egenföretagare har lyxen av att kunna styra schemat. Många har inte det och jag undrar ibland vad detta kostar dem, deras arbetsgivare och samhället.

Ny teknik och nya typer av arbeten innebär att allt fler skulle kunna anpassa jobbet efter hur de mår och andra yttre och inre omständigheter. Kanske jobba länge vissa dagar och andra kortare. Hemifrån när det passar och därmed spara på tid och miljö. Men flexibilitet är ju inte en del av ”den svenska modellen”. Vägrar inte chefen tänka i nya banor kan man ge sig tusan på att facket gör det.

Det är nog inte så dumt att stå utanför arbetsmarknaden. Visserligen har man i princip inget skyddsnät som egenföretagare, men vill jag jobba arton timmar i streck eller gå ut och njuta av vädret behöver jag inte fråga någon om lov eller kolla ifall kollektivavtalet tillåter det.

Etisk börshandel

Ska man följa moralen eller plånboken när man handlar på börsen? Jag har en kompis som halvt på allvar velat investera i oetiska fonder, som prioriterar vapen, droger, sprit och porr. Själv har jag konstaterat att jag har en rätt avslappnad inställning till börsmoral.

Den senaste tiden har det snackats en del om cannabisbolag och hur rätt eller fel de är att investera i, som Stenocare aktuell i dagarna. Nu gäller det visserligen medicinska cannabisprodukter, de ska inte sälja hasch till skolungdom. Men det väcker ändå frågor om investerarnas ansvar.

Sparpodden dammade av frågan om etiska investeringar i senaste avsnittet, nr 256. De kom in på det genom en läsarfråga från en som ”vill spara etiskt” och undrade hur hon kunde påverka marknaden genom att välja eller välja bort investeringar i ett visst företag. Den avgående sparekonomen Joakim Bornold sa något jag inte upplever lyfts upp särskilt ofta:

”Du köper eller säljer aktier till någon annan. Det påverkar inte bolaget överhuvudtaget. Är det så att många säljer så visserligen går aktiekursen ner, men det blir en väldigt attraktiv direktavkastning i de här bolagen för lönsamheten sjunker inte i bolaget, vilket gör det till en attraktivare investering och sannolikt går aktiekursen upp igen.”

Kanske låter det som att jag försöker döva mitt samvete nu, lite som vapenbolag som säger att om inte [valfri diktatur] köper vapen av oss kommer någon annan att sälja, men på börsen produceras inte vapen och vanligtvis inte ens vapenaktier. Aktierna finns redan och om ingen köper dem kommer nuvarande ägare ha dem kvar.

H&M tas också ofta upp i de här sammanhangen. När det visade sig att H&M:s kläder tillverkas av barnarbetare (precis som många av deras konkurrenter) var det flera modebloggare som hotade med bojkott. När vd Karl-Johan Persson nyligen sa att invandring gör Sverige rikare hotade andra med bojkott.

Jag tror på bojkott som maktmedel. I konsumentledet. För all del även på arbetsmarknaden, det är rimligt att inte jobba för företag man föraktar. Men på börsen gör det nog sällan någon nytta. Jag fortsätter att äga H&M trots att deras barnarbetare saknar känsla för kvalitet.

Det bästa med att bo i bostadsrätt

Det finns mycket bra med bostadsrätt jämfört med hyresrätt. Man kan tjäna pengar på sitt boende. Man behöver inte fråga om lov för minsta lilla utan kan riva ut skåp, dörrar och till och med väggar. I en hyresrätt får man i princip inte ens tapetsera utan att först få klartecken från värden. Och då gäller det att ha en bra värd.

Och i ärlighetens namn... Även om det bor en och annan kuf även i bostadsrätt (jag gör ju det) går det inte att jämföra med hyreshus där det av kapitalistiska skäl bor fler människor utan arbete som kan få den käcka idén att anordna en ravefest en tisdagsnatt.

Sedan finns det en fördel som stämmer för alla lägenhetstyper – den gemensamma tvättstugan. Jag vet att jag tappade en del av er nu för det första många gör (”Ja, vänner till mig förresten...”) när de flyttar in i en ny bostadsrätt är att skaffa egen tvättmaskin. Jag har aldrig förstått varför.

I bostadsrättsföreningens tvättstuga finns flera stora tvättmaskiner, torktumlare och torkrum. Om något går sönder eller krånglar är det andra som får fixa det, fastighetsskötare eller reparatörer. Jag behöver bara sortera och tvätta. Och tömma filtret såklart, annars får man gängstryk.

”Du grabben, är det du som använt mangeln?”

Elkostnaden för att driva en tvättmaskin är visserligen bara ett par kronor per maskin, men det finns ju fler kostnader. En tvättmaskin kostar minst 2500 kr. Ska man ha inbyggd torktumlare (och det åker man väl nästan på när man inte heller har torkrum) börjar priserna på 4000 kr.

Sedan tar ju tvättmaskinen plats. Lågt räknat är det väl minst en kvadratmeter som inte går att använda till något annat. Där jag bor kostar en kvadratmeter 35000 kr. I centrala Stockholm kanske det tredubbla. Det är ganska dyrt för att inrymma en maskin som faktiskt inte behövs eftersom föreningen ändå har egna, som alla är med och betalar oavsett behov.

Flyttar jag till eget hus är den underhållsfria tvättstugan det jag kommer att sakna mest av alls. Det och centralvärmen. Jävlar vad jag frös när jag fick betala värmen ur egen ficka!

För lite mens i statsbudgeten?

Vi måste prata om mens! Det är inte jag som säger det. Budskapet basuneras dagligen ut från tv, radio och tidningar. Det görs teater och film om mens. Minst två Sommarpratare har ägnat hela sina program åt menstruationens alla aspekter. Den ena hade gjort ett seriealbum om mens. Den andra skrev senare en hel bok och följde upp med en föreläsningsturné om alla tabun kring fenomenet.

Ja, hurså?

Hur mycket kan man egentligen prata om att man inte kan prata om mens innan det blir fånigt tydligt att man visst kan det?!

Vet inte, men jag vet att gränsen inte är nådd än. Signaturen ME (som själv är kvinna, så det är inte bara mansgrisar som tänker så här) föreslog i kommentarsfältet att jag skulle skriva ett inlägg om att föreningen Mensen fått en halv miljon skattepengar för att ”menscertifiera” arbetsplatser och ”skapa ett så kallat mensvänligt arbetsklimat”.

”Personer som är födda med snippa” - eller det vi i gruppen normala kallar kvinnor.

Detta är inte första och troligen inte sista gången skattemedel läggs på att lyfta mensen i det offentliga rummet. För ett år sedan förärades Stockholms tunnelbana med menskonst. Även då angavs osynliggörandet av mensen som orsak till att pengar ska läggas på detta. Jag tycker att det är få om ens några ämnen det tjatas så mycket om. Andra kroppsvätskor jag inte heller tycker får för lite uppmärksamhet i offentligheten är sperma, slem, snor och urin.

Jag fattar att menstruation är ett smärre helvete för en del kvinnor, men jag tror inte att deras mensvärk blir ett dugg bättre av att det ska pratas om det. Men okej, jag tänker inte hindra någon från att prata om mens. Inte heller tänker jag motsätta mig mensmanifestationer eller menskonst, men kan ni snälla göra dessa aktiviteter utan att bränna skattepengar som istället skulle kunna gå till äldreboenden, lärare, vägar, försvar, mediciner, polis, skolmat, missbruksvård...

Maktens beskyddarverksamhet

Jag har hyllat Bahnhof så många gånger att jag förstår om någon tror att jag är avlönad av dem. Det är jag inte, jag tycker bara att de gör så mycket rätt.

I våras skrev jag om Bahnhofs sexismbeskyllda platsannons. Att de anmäldes förvånade mig inte, men jag gladde mig åt att Bahnhof inte vek ner sig utan stod för sin annons, som jag tycker var humoristisk och inte diskriminerande mot något kön även om bägge (japp, jag har den kontroversiella synen att det finns exakt två kön) kunde välja att låta sig kränkas.

Sedan har den blivit fälld av Reklamombudsmannens opinionsnämnd. Tyvärr är jag inte förvånad över det heller, men det slutar inte där. Reklamombudsmannen skrev till Bahnhofs kommunikationschef Anya Alenberg och bad om ett möte för att berätta vad de gör och prata med henne om vad de kan ”bistå med i ert dagliga arbete med annonsering”.

Reklamombudsmannen finansieras ”på frivillig väg” av företag. För mig låter detta som när en delegation på tre personer kommer in på en restaurang. Två av dem är väldigt stora och muskulösa, dessa håller sig i bakgrunden. Den tredje är normalbyggd och vältalig, ger komplimanger för den fina restaurangen och säger:

”Det vore ju väldigt tråkigt om det skulle hända något med lokalen eller personalen, men vi har en slags försäkring som garanterar att så inte blir fallet.”

Maffiaorganisationer brukar i alla fall ha den goda egenskapen att de står för vad de håller på med. Reklamombudsmannen är enligt egen utsago ”näringslivets självreglering som verkar för en hög etisk nivå i all kommersiell marknadsföring” och applåderas öppet av etablissemanget. Därför är det underbart att se att Bahnhof fortsätter att ta kampen för ett vettigt samhälle genom att vänligt men bestämt tacka nej till att finansiera ren skit.

Mitt favoritparti i Alenbergs svar:

”Jag anser att er stiftelse har tappat all kredibilitet och saknar en modern och jämställd syn på både kön och marknadsföring utifrån dagens samhälle. Ni saknar verklighetsförankring hos de yngre generationerna och ni har förvandlats till en stiftelse för puritaner som agerar sedlighetspolis tillsammans med hetsande #-grupper. 

Era anhängare förordar just drevande och anmälningar till RO för att bedriva sin moraliserande sedlighetslära och sprida den till fler. En lära som går ut på att kvinnor är ständiga objekt och ständiga offer utan möjlighet till förändring.”

Precis så är det! De som ivrigast hävdar sig förorda jämlikhet och jämställdhet samt den innehållslösa floskeln ”allas lika värde” jobbar stenhårt för att utmåla kvinnor som hjälplösa våp. Kanske stämmer det in på dem själva, men det stämmer banne mig inte på kvinnor jag umgås med och definitivt inte på Bahnhofs kommunikationschef. Tack för det, Anya, och tack Bahnhof!

Prata pengar i hushållet!

För drygt två år sedan skrev jag ett blogginlägg om ekonomi i parförhållanden, men eftersom bloggen hade en bråkdel så många läsare på den tiden är det nog inte så många som läst den.

Frågeställningarna finns dock kvar. När människor skiljer sig verkar det sällan vara barnen man bråkar om, man bråkar om pengar. Och det har man gjort redan tidigare, merparten av världens familjekonflikter är kopplade till ekonomi och de tycks sällan uppstå för att man pratat för mycket. Istället låtsas man som att ämnet inte finns ända tills det blir så påtagligt att det nästan blir löjligt.

Hur kan man inte snacka ekonomi i ett förhållande? Vad snackar man om då? Väldigt mycket i människors liv landar ju förr eller senare i privatekonomi eftersom det är den som avgör vad man har råd att göra, vad man har råd att låta bli och vad man kan införskaffa för att på olika sätt förbättra livet.

Kanske slår de också bort ämnet i tankarna och även inför sig själva låtas som att ekonomi inte är ett ämne som behöver lyftas förrän plånboken är tom eller fogden knackar på dörren. Men hur länge funkar det? Måste man inte vara bra blind för att inte upptäcka att ekonomi inte går att välja bort?

Oavsett vem som betalar räkningar eller handlar, om man har gemensam eller åtskild ekonomi, kan vi inte bara enas om att privatekonomiskt ansvar är en viktig del av att vara vuxen och att vuxna personer i ett förhållande kommunicerar med varandra om sånt som är viktigt?

Betala för vatten

Det här har jag tänkt på länge. Om det nu är så viktigt att spara på miljön, hur kommer det sig att många får obegränsat med vatten och sophämtning inbakat i hyran? En del har till och med el som en fast avgift. Det säger sig självt att vi inte blir lika sparsamma när resultatet inte syns i plånboken.

När det gäller sopor ligger jag ändå lågt, för det kostar ju mycket att köpa mat och annat som så småningom resulterar i sopor. Vatten däremot. Jag kan ärligt säga att jag inte skulle bada i badkar ens hälften så ofta om jag själv fick betala för varmvattnet, och inte skölja disken under rinnande vatten om det kostade extra. Nu ingår det istället i månadsavgiften och slås ut på 700 bostadsrättsinnehavare.

Det börjar dock bli ändring. I en del villaområden vägs soporna så att man får betala för det faktiska avfallet istället för i relation till det sopkärl man valt, fast även det är ju rimligare än som jag har det – ett sopnedkast där jag utan extra kostnad skulle kunna slänga flera kilo sopor per dag. Om sopsortering sparade pengar skulle kanske fler göra det.

I ett ghetto (läs ”särskilt utsatt område” om det känns bättre) i Nyköping har hyresvärden Victoria Park installerat vattenmätare i lägenheterna och de hyresgäster som gör av med mer vatten än vad som är rimligt för lägenhetens storlek får betala för det.

Anledningen är att antalet invånare i bostadsområdet ökat med 27 procent trots oförändrat antal lägenheter. Det i sin tur beror på att det flyttat in många invandrare, som inte är vana vid att bo en person i en trea utan ser det som helt naturligt att bo med fyra barn i en tvårummare och det är inte ledningarna dimensionerade för.

Hyresvärden säger att det handlar om miljö, men det är såklart nonsens – det handlar om pengar. En av de boende drar rasistkortet: ”De lyssnar inte på oss, kanske är det för att vi inte pratar bra svenska.” Jag förstår att de surar för att det blir dyrare, men de kan ju alltid göra som svenskarna och bo på 42 kvm/person om de tror att det blir billigare. (Psst! Det blir det inte.)

Men som sagt, det är bättre för miljön och tveklöst mest rättvist att var och en betalar vad var och en förbrukar. I ett land där riksdagspolitiker motionerar om att straffbeskatta storhandlande bilister för att de vill se fler lådcyklar på stormarknadsparkeringarna är jag förvånad över att ingen föreslagit förbud mot att miljökrävande resurser ingår i hyran.

Fyraprocentsregeln

Jag har genom åren skrivit en del om ekonomisk frihet, t ex här. Ofta fastnar jag i de psykologiska aspekterna, för inte sällan tror jag att det är modet som är skillnaden mellan att sluta lönearbeta och att inte göra det, inte privatekonomin.

Samma sak för att våga gå ner i arbetstid, att starta eget eller på annat sätt skaffa sig en ekonomiskt mer osäker tillvaro. Det är inte budgeten det brukar stupa på utan högst irrationella tankar som ”Vad ska pappa säga?” eller ”Vad händer ifall [någonting som överhuvudtaget inte går att förutse] inträffar?”.

Men nu gled jag från ämnet (inte heller ovanligt). Tillbaka till ekonomisk frihet och hur man vet när plånboken tillåter det. Fyraprocentsregeln nämns ibland. Av mig med, men jag har aldrig riktigt gått igenom vad den innebär.

Kort dragning: Historiskt har kloka människor räknat fram att om man kan leva på fyra procent av sin förmögenhet ska den aldrig behöva ta slut, även om inflation och börsutveckling varierar över tid. Om vi räknar baklänges och tänker att 400000 kr är den nettoårsinkomst man behöver, då bör man ha tio miljoner i förmögenhet. Ett bra börsår kommer portföljen överavkasta, ett år med börskrasch kommer den inte göra det. Tanken alltså att om man börjar med 25 gånger årsbehovet tar man höjd för alla rimliga eventualiteter.

För att vara övertydlig var dessa siffror ett exempel, inte mitt behov och antagligen inte ditt heller. Vi är alla olika. Apropå olika har denna regel på olika sätt beskrivits mer utförligt av andra, så det finns ingen anledning att jag ska ”uppfinna hjulet”. Här är tre av dem.

Onkel Tom gör en pedagogisk beskrivning med exempel och diagram.

Miljonär innan 30 har en mer textbaserad och rak förklaring av begreppet.

Och avslutningsvis Marcus Hernhag som valt en videoversion för den som vill slippa läsa.

Marcus Hernhag och Alexander Gustafsson (eller Olle Sarri ?).

Fyraprocentsregeln skapades (eller åtminstone nedtecknades) av ekonomen William Bengen och avsåg amerikanska förhållanden, men den anses passa så pass bra för Sverige att den även bör gälla för (lättjefulla) investerare här.

Sedan finns det alltid människor som kommer att hävda att den inte alltid fungerat, att den inte alltid kommer göra det och att det finns bättre sätt att räkna på detta. Möjligt, fyraprocentsregeln är en tumregel, inte en naturlag. En del kommer behöva mer, en del mindre säkerhet för att be chefen fara och flyga, och en del kommer aldrig göra det. Då är vi tillbaka på mod igen. Vi slutar där.

Gränsen mellan enkelhet och misär

Precis som en del tycker att mitt liv måste vara skit har även jag gränser för vad jag tycker kan vara en värdig tillvaro. Jag har tidigare skrivit om folk som bor i husvagn, husbil och andra udda bostäder. Inget för mig, men ofta kan jag fatta hur de tänker. Att bo i en personbil däremot...

För en tonåring över en sommar vore det kanske rimligt, men en 64-årig kvinna som bor i bilen, med giftstruma och andra hälsoproblem, skulle känns sådär även om hon inte behövde bajsa i en hink. Dock imponeras jag av optimismen. Snacka om att se problem som utmaningar!

Ekonomin blir jag inte klok på. När hon berättar att hon lever på 800 dollar i månaden säger intervjuaren ”That's nearly impossible to do in any traditional home” och får svaret ”Yeah, I couldn't buy food”. Det är alltså drygt 7000 kr. Knaper hushållsbudget för många även om det skulle räcka och bli över för mig, men som matbudget är det väl rätt vidlyftigt. Det här är alltså två personer med rullande hem så de borde kunna tänka utanför boxen.

Men historien slutar inte där. Ett år senare gjordes en uppföljningsintervju och nu försvann klumpen i min mage:

Inte för att hennes inkomst stigit från 800 till 900 dollar. Egentligen inte heller för att hon flyttat ut från bilen till en täckt släpvagn på knappt 2 x 3 meter. Mer för att hon verkar ha fått kontroll över sitt liv. Och hur många tanter skulle fixa att förvandla en plåtren släpkärra till ett hem? En smula spartanskt, det medges, men ett hem.

Jag skulle inte vilja ha en äldre släkting som bor på det här viset, men jag tror mig aldrig ha träffat någon så lycklig över sitt liv. När hon säger att hon önskar få bo precis så här resten av livet tror jag henne och hoppas att det blir ett långt och lyckligt liv.

Fattigföretagare

Swedbank har räknat ut att företagare är överrepresenterade bland fattigpensionärer. Det finns säkert flera anledningar till det. Företagare med enskild firma ansvarar till stor del själva för att det ska finnas pensionskapital och det kan vara svårt att göra månatliga insättningar när man inte har en aning om nästkommande månads inkomster.

Jag har ingen tjänstepension (jo, typ 100 kr som inte fylls på och som ett bra börsår kan gå upp fem spänn) och ingen privat pensionsförsäkring. Men jag vill vara tydlig med att jag inte virkar på en offerkofta här. Trots att jag på pappret tillhör de 23 procent av Sveriges företagare som inte sparar öronmärkt till sin pension sparar jag både pengar och har tänkt tanken att någon gång sluta jobba.

Så om vi skulle börja med att bena ut begreppen lite. För att få titulera sig fattigpensionär (det är kanske inget att stå efter egentligen...) får man tjäna max 60 procent av medianvärdet för landets befolkning. Det har EU bestämt. 2017 var det 12100 kr netto. Så mycket har jag i princip aldrig gjort av med, oavsett inkomst.

Dessutom noterar jag att det alltså bara handlar inkomst, inte om kapital. Om jag äger tre miljarder men bara har 10000 kr i pension blir jag fattigpensionär. Inte ens EU kan väl vara så trångsynta att de utgår ifrån att människor som levt och arbetat ett helt liv inte har någonting av värde den dag de slutar jobba?

För att slippa bli ”fattigpensionär” föreslår Swedbank att man ska ta ut lön ur sitt företag, så att man samlar pension. Att ta ut lön man inte behöver låter ungefär lika genomtänkt som att jobba med enda syfte att få semester.

Nästa förslag: ”Lås en del av ditt sparande för din framtida pension.” Nej tack, jag är vuxen! Ja, men vad är det med alla ekonomiska rådgivare som utgår ifrån att pengar bränns så fort man kommer åt dem? Var man tvungen att floppa i marshmallowtestet för att få jobb på bank?

Så för att sammanfatta det. Trots att jag antagligen är precis den person banker och kvällstidningar vill skrämma till ett organiserat pensionssparande tänker jag inte göra det. Min beredskap är god.

H&M på väg tillbaka?

I början av september låg H&M:s aktiekurs på rekordlåga 121 kr. Sedan kom lite nya aktierekar. Inte nödvändigtvis köp-, bara mindre negativa sälj- eller neutrala rekar. Så kom kvartalsförsäljningssiffran som var bättre än väntat. Och onlineförsäljningen, bolagets historiska akilleshäl. Detta, i kombination med lösa rykten om att familjen Persson är på väg att ta H&M från börsen, fick aktien att braka upp 16 procent på en enda dag och plötsligt låg aktien över 140 kr.

I förrgår kom kvartalsrapporten som var ungefär som väntat. Egentligen lite sämre än vad analytikerna hade gissat, men i gengäld var bruttomarginalen aningen bättre. Och så säger ledningen att ”prisnedsättningarna i relation till omsättningen inte kommer att öka i det fjärde kvartalet jämfört med motsvarande period föregående år”.

Ingen braksuccé alltså, bara en förhoppning om att det inte ska fortsätta att gå jättedåligt. Det räckte för marknaden att haussa upp aktien till tvåsiffrig kursstegring, igen. En bit över 160 kr börjar det pratas om kurser långt över 200 kr, typ i eftermiddag.

Den som vet vart H&M är på väg skulle kunna bli rik. Själv vet jag bara att jag (i denna omgång) aldrig borde ha köpt, men den senaste månaden är jag nöjd att jag behållit aktieposten som en lottsedel. Om vändningen är här och hösten 2018 i framtiden kommer att benämnas som ”Det var då det hände” vet jag ingenting om. Inte heller vet jag om familjen Persson är på väg att ta bolaget från börsen, men det skulle förvåna mig rejält.

Jag gillar fortfarande H&M som butik och kommer att behålla mina aktier ett tag till. Om inte pappa Persson ger mig bra betalt förstås :-).

”Hjälp mig göra fel!”

Självdestruktivitet fascinerar mig. Hur människor kan göra allt som står i deras makt för att hamna i skiten och sedan gräva sin grop ännu djupare.

På den eminenta diskussionssajten Flashback hittade jag en tråd med rubriken ”Handla på faktura med betalningsanmärkningar/kronofogde”. Det är enligt trådskaparen ”en seriös tråd med sidor som funkar” att handla på trots att man varken har pengar eller betalningsutrymme.

Det här är sällan eller aldrig köpställen som saluför livets nödtorft. Okej, jag såg City Gross där, som ju faktiskt säljer mat, men vanligen handlar det om hemelektronik, löshår, rökelse, cigarrer och designade smörknivar.

Så mycket skit att hälften vore nog!

Ganska tidigt i tråden dyker det upp en skribent som tipsar om ”lite sidor” som fungerat för honom/henne och en vän ”de senaste veckorna”. Det är 26 webbsajter. Om de senaste veckorna innebär fyra veckor betyder det att de båda shopaholikerna gjort minst ett inköp om dagen, även om de inte handlat flera gånger på samma ställe eller att bägge använt samma sida. Om jag bortser från fasta räkningar, mat och bensin vet jag inte hur långt bakåt i tiden jag kommer för att kunna räkna in 26 inköp. Troligen ganska många år.

En annan skribent tipsar om 47 sajter. Det är kläder, smink, foto, blommor, musik och ren skit som skräddarsydda skyltar och krimskrams. Jag tänker att om man istället för att samla på företag som låter en handla saker man inte behöver för pengar man inte har lägger energin på något vettigt vore det... bättre.

Några sidor har totala maxbelopp, medan andra låter en göra flera mindre inköp hur länge som helst. Jag antar att det inte är meningen att man ska gå in och simma mot strömmen där, men i skrivande stund har tråden 97 inlägg och det enda försök till ”VAD ÄNDA IN I GLÖDHETA HELVETE HÅLLER NI PÅ MED?!!” jag hittar är följande fundering:

”Ursäkta en genuint okunnig i trådens ämne, men vad är poängen med att handla på 'faktura' trots betalningsanmärkning? Är det att köpa en massa saker och sedan ge fan i att betala 'fakturan'?”

Någon svarar att så är fallet. Sedan listas ännu fler webbutiker som för en stund kan få en att förtränga ett miserabelt liv. Själv går jag och tar en kopp kaffe av märket Eldorado och känner mig förvånansvärt tillfreds.

Att följa Jerome

Att Federal Reserve höjde räntan med 25 punkter igår borde inte ha kommit som någon överraskning, men det fick USA-börserna att tappa igår kväll. Kanske är marknaden bara en aning masspsykotisk. Kanske tolkade den Fed-chefen Jerome Powell som att höjningen kommer att följas av fler.

Inget konstigt med det. Amerikansk ekonomi går bra. Det som oroar mig är hur Europa kommer att anpassa sig. Det är ingen vild gissning att ECB snart kommer att följa efter med egna höjningar. Och när så sker är det en ännu tamare gissning att Riksbanken följer efter.

Är räntehöjningar vad svensk ekonomi behöver nu? Eftersom Sverige inte ens lyckades få ekonomin att gå ihop i den högkonjunktur vi haft är jag inte säker på det. Lägre sysselsättning och galopperande utgifter borde väl kunna kyla av svensk ekonomi utan att Stefan Ingves ska lägga lök på laxen?

Jag avundas varken Ingves eller den tillträdande regeringen deras arbetsuppgifter. Jag har inga råd att ge. Kanske tvingar den globala marknaden små ekonomier att kopiera stora ekonomiers handlingar för att inte riskera att drunkna i svallvågorna, men om svensk ekonomi går knackigt samtidigt som Ingves försöker simma ikapp med de stora hajarna kan det bli ett par stökiga år nu.

En björntjänst gör ju ingen glad

Nu riskerar jag skit från Sara i kommentarsfältet när jag återigen drar paralleller mellan fetma och ekonomi, men jag tar risken fullt medveten om att jag inte vet vad jag pratar om.

Ett gäng amerikanska och brittiska forskare slog sina kloka huvuden ihop och tittade på vad som händer när man med goda råd försöker hjälpa kraftigt överviktiga personer att gå ner i vikt – de går upp istället, pga det stigma det innebär att uppmärksammas som överviktig. De tycker att man istället ska bekämpa de stigmatiserande:

”In terms of solutions, the most effective and ethical approaches should be aimed at changing the behaviors and attitudes of those who stigmatize, rather than towards the targets of weight stigma.”

Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt fattar hur det går till. Psykisk ohälsa, dålig ekonomi och dyslexi kan mörkas, men en person med 30 kilo övervikt kan låtsas hur mycket han/hon vill. Alla kommer ju ändå se det.

Men de har ju forskat på det här och jag tror säkert att det stämmer, att många överviktiga inte går att hjälpa genom att tipsa om viktnedgång. Hur man gör istället vet jag inte. Den komiker som kommenterade en profilbild på Twitter med kommentaren ”Varför ler du? Du är ju överviktig.” verkade inte heller ha någon framgång.

Om vi då går över på pengar. Säg att jag har en kompis med dålig ekonomi. Det skulle ju kunna bero på något annat än planlöst slösande, som dålig självkänsla. Ja, den lär ju inte precis bli bättre om jag påpekar att han är en slösare, och med logiken från fetmaartikeln är det då jag som är problemet.

Är lösningen att inte säga någonting? Må så vara att det inte funkar att hjälpa till, men att inte hjälpa till funkar väl inte heller? Måste man vara psykolog för att hjälpa vänner i nöd för att inte riskera att stigmatisera deras problem?

Som ni märker har jag (som vanligt) inga svar, men jag skulle gärna ha det. Om jag ser att någon jag känner håller på att förstöra sitt liv genom att ödelägga sin privatekonomi vill jag inte behöva titta på och låtsas som det regnar i väntan på att det ska lösa sig av sig självt. När det kommer till pengar är min erfarenhet att om kurvan går åt fel håll är det väldigt liten chans att det ska vända utan aktiva val.

Fartblinda politiker

Vid sidan av förhandlandet om regeringssammansättningen och talmansvalet har politiken den senaste tiden bjudit på ännu fler skandaler där riksdagspolitiker försökt sko sig på vår bekostnad genom att stjäla skattepengar. Tre exempel, ett från varje block:

Åsa Lindestam (S) lät riksdagen stå för makens hotellkostnader. Tagen med fingrarna i syltburken drog hon en rövare om att Riksdagsförvaltningen godkänt detta, men när ingenting i verkligheten backade upp påståendet tystnade protesterna.

Stefan Jakobsson (SD) åkte taxi till vänner, fester och nattklubbar utan att betala för det själv. Totalt har han åkt taxi för 330000 kr sedan 2014, vilket får mig att undra om han bor i en taxi. ”Det har hela tiden varit min vilja att göra rätt för mig”, säger han, men oj vad han har misslyckats med det.

Caroline Szyber (KD) lät hela familjens hotellkostnader gå till skattebetalarna, tre gånger. ”Eventuellt ligger felet hos mig”, sa Szyber när hon blev påkommen. Ja, det ligger väl i farans riktning, som GW skulle ha sagt.

Gemensamt för alla tre är att de låtsas som att de försökt göra rätt, trots att det inte är speciellt svåra grejer det handlar om. Det fattar vem som helst att man inte kan skicka privata räkningar till sin arbetsgivare. Att denne arbetsgivare är vi i skattekollektivet gör det inte ett dugg bättre, snarare tvärtom.

De verkar inte ens fatta det olämpliga. I flera fall kan man bara jämföra texten på reseräkningarna med rapporten på Facebook, som när Stefan Jakobsson tog en hyrbil (så då förstår han att biltrafik utan taxiskylt i alla fall inte är förbjuden, jag blev orolig ett tag) när han skulle på svensexa.

Pampar hade mage att fuska redan på 70-talet.

Jag gissar att myglarna har en sak till gemensam, nämligen att påföljden bara blir att de tvingas betala tillbaka hela eller delar av beloppet de tillskansat sig. Ja, och så att de blir av med ett jobb de uppenbarligen inte behärskar, men ingen polisanmälan, ingen straffskatt, ingenting. Bara en tydlig signal till alla efterföljare – testa, går det så går det.

Maximera arv?

Jag har tidigare varnat för arvsskattens återinförande och vad man kan göra för att slippa undan, givetvis helt lagligt.

Men är det självklart att man ska jobba för att barnen ska få ärva? Hur märklig frågan än kan verka för griniga gubbar som jag finns det fler än ett svar på frågan. Så här säger t ex artisten Sting:

"I told them there won't be much money left because we are spending it! We have a lot of commitments. What comes in we spend, and there isn't much left," he said. "I certainly don't want to leave them trust funds that are albatrosses round their necks."

Det kan ju inte vara så kul att ha en albatross runt halsen. I Stings fall ”väger” fågeln 300 miljoner dollar. De flesta lämnar ju inte efter sig ett sådant arv utan på sin höjd några miljoner. Jag vet inte om beloppet gör skillnad, men jag har träffat vanliga svenskar som resonerat likadant. De tror helt enkelt inte att deras barn och barnbarn skulle gynnas av att få en klump pengar vid arvskiftet.

Det är olika för olika människor. Bevisligen finns folk som fått en stor summa pengar, ett arv eller spelvinst, som slutat i kaos och misär. Här är tjugo exempel på olyckliga lotterivinnare.

Som förälder kan man inte förbereda sina barn på allt, men jag kan måla upp värre situationer att hantera än att få en massa pengar, så kanske är det snarare ett kvitto på förälderns otillräcklighet än något annat.

Jag gissar att de flesta föräldrar som läser denna blogg skulle se det som övervägande positivt om de kan lämna över en slant till sina barn, antingen i arv eller ännu tidigare. Det skulle om inte annat kunna göra skillnad för ens sparstrategier om man kan ha en sparhorisont på över hundra år, något som enskilda sparare aldrig kan ha. Den som har tankar om detta får hemskt gärna utveckla dem i kommentarsfältet, som alltid.

På jakt efter det enkla livet

Av en slump hamnade jag på den här killens Youtubekanal och upptäckte att han ofta har flera miljoner visningar på varje video när han campar i naturen, håller värmen med en vedugn på vilken han också lagar mat.

Han gör liksom inget, han bara är. Ändå sitter alltså miljoner människor framför sina datorer och tittar på. Känns ju helt sjukt, tänkte jag, medan jag fascinerat kollade igenom flera timslånga videos utan att kunna sluta.

Fenomenet får mig att tänka på löparen Markus Torgeby (har inte lyckats klura ut hur han är släkt med SEB-chefen Johan Torgeby) som bosatte sig i ett tält av lappkåtemodell i den jämtländska skogen. Där sov han, sprang, högg ved, åt havregrynsgröt och hoppade på tillfälliga jobb för att få det att gå runt när journalister började höra av sig för att göra reportage. Om vadå, tänkte han, jag gör ju inget.

Så varför sitter vi där bakom våra dataskärmar och läsplattor och tittar på när andra lever? Jag har inte tältat på trettio år och har ingen större lust att göra det. Tidigare har jag skrivit om människor som bor året runt i husbil. Jag tänker inte göra det heller, men kan det ändå vara så att jag (och andra) innerst inne när en dröm om ett enklare liv?

Jag får fundera på det, men nu plingade mikrougnen och alldeles strax börjar en liveutsändning på Youtube, och så fick jag en notifikation på Twitter och visst hade jag ett par mejl jag borde svara på, en nätpokerturnering med bra värde, en aktie att läsa på om...

Vi står inte ut (med att leva som vi lär)

Alla har vi en hycklare i oss. Det är svårt att vara en förebild för sina barn och att inte snacka skit om personer man ogillar eller peka finger åt grannens stadsjeep samtidigt som man flyger på semester till andra sidan jorden. Det är inte lätt att vara människa.

Men en grupp som tycks ha särskilt svårt att leva som de lär är nätverket #Vistårinteut som säger sig kämpa för att unga ensamkommande ska få stanna i Sverige. På Facebook har de nästan 75000 ”gilla”-markeringar och följare. Oavsett vad man tycker om sakfrågorna kan de flesta enas om att världen behöver mer engagemang. Så vad händer då när gruppen får konkreta möjligheter att hjälpa till?

Jo, det ska jag berätta. Nu har runt femtusen afghaner hamnat i kläm mellan den så kallade gymnasielagen och Migrationsverkets regler. De som redan fått avslag på sina asylansökningar i alla instanser får ingen plats på Migrationsverkets boenden och i väntan på beslut från Migrationsöverdomstolen är många av dem hemlösa.

Så vad är problemet? 75000 svenskar vill ju hjälpa dem. Om var femtonde asylaktivist tar emot en asylant i sitt hem är problemet löst. Jag läser tråden i deras Facebookgrupp för att se hur fördelningen går.

Döm om min förvåning när jag läser inlägg efter inlägg som istället kräver hjälp av Socialen, uppmanar till massaktioner mot ansvariga ministrar, brev till Amnesty och mediala påtryckningar. De skriver att behandlingen är omänsklig, ovärdig, oförsvarlig. Regeringen ska skämmas, Sverige ska skämmas, det mesta i versaler med TREDUBBLA UTROPSTECKEN!!!

Jag har scrollat flera hundra kommentarer och hittills har jag inte sett en enda aktivist skriva att de kan fixa tak över huvudet åt en afghan i sin bostad, friggebod eller husvagn.

Det minsta de kan göra är väl att erbjuda en slant till den som gör det i deras ställe? Har de inga pengar kan de ju jobba extra och gå ihop flera stycken för att finansiera boplatser. Det är alltid lättare att vara generös med andras pengar, men visst är det märkligt att människor som värnar om denna grupp över allt annat och tycker att det är hemskt att de inte bereds plats i vårt samhälle inte vill offra mer än ord i en Facebookgrupp.

Vi behöver i alla fall inte känna kollektiv skuld för att fenomenet skulle vara typiskt svenskt. När Youtubern/skribenten Paul Joseph Watson undersökte hur många flyktingar brittiska mångmiljonärer som J.K Rowling och Bob Geldof inhyst i sina slott och herrgårdar upptäckte han att trots att de varit väldigt tydliga med att Storbritannien ska ta hand om flyktingar har de inte precis visat vägen: