Bytt blir bytt

Mellandagar. Nu ska hundratusentals julklappar bytas. Fel storlek, fel färg eller bara fel grej för fel mottagare.

För mig visar detta en sak. Att vuxna människor borde sluta att ge andra vuxna presenter. Kanske kan man få det att funka till en födelsedag. Då är det bara en person som ska ha present, och i bästa fall kan flera gå ihop om att köpa en lite dyrare grej som man vet att födelsedagsbarnet behöver.

Men denna hysteri kring jul när man köper julklappar till personer man knappt ens känner, bara för att man ska fira jul ihop, kan ju knappast gå någon annanstans än åt skogen. Jag klagar inte i de fall jag har fått sälja honung som till slut blir en julklapp (och den typen av gåvor äter man ju upp även om det inte var vad man önskade sig), men håll med om att det är en dum tradition att vuxna ska ge andra vuxna julklappar.

I min familj avskaffade vi julklapparna för många år sedan och jag är säker på att alla inblandade såg det som en börda som lyftes från våra axlar. Jag tycker att det är rimligt att bara barn får julklappar, men andra gör naturligtvis som de själva vill. Och byter klappar i mellandagarna medan resten av oss istället kan köpa andras secondhand-felköp.

Årsskiftespanik

Jag har flera gånger här på bloggen skrivit om vikten att städa sin privatekonomi inför årsskiftet. Ibland är jag duktig på att leva som jag lär, men i år blev det onödigt stressigt.

Eftersom börsen varit som den varit och jag ändå skulle tömma och stänga mina svenska aktiedepåer och flytta pengarna till Norge har jag sålt mina värdepapper och legat likvid. Jag har i lugn och ro växlat pengar och långsamt fört över dem till mitt nya hemland. Jag har inte haft bråttom varken med att starta eller avsluta konton.

Men så kom jag på att jag bör försöka trolla bort lite förmögenhet innan årsskiftet för att minimera min förmögenhetsskatt. I Norge är allt över 1,7 Mkr skattepliktigt, men det finns kryphål. Fastigheter är ett. Ens bostad värderas bara till 25 procent, så köper man en bostad för fyra miljoner slipper man skatta för tre av dem.

Släng dig i väggen, Labero!

Men man kan bara bo på ett ställe i taget. Bara det räknas som primärbostad, för sommarstugor och uthyrningslägenheter är det helt andra siffror som gäller. Hur som helst har jag bara ett hus. Men värdepapper kan jag köpa. Dessa räknas till 75 procent, så då försvinner en fjärdedel. Alltid något.

Alltså behövde mina svenska pengar växlas, pengarna flyttas till min norska bank, en värdepappersdepå upprättas, pengarna flyttas dit, aktier eller fonder inhandlas och bokföras på kontot innan årsskiftet, så slipper jag undan lite skatt. Varje steg tar någon eller några dagar. Särskilt om bankerna vill ha in kompletterande dokumentation (mer om det i ett senare blogginlägg), så det hinner bli mellandagar innan allt är klart.

Återstår att se vad jag gör efter årsskiftet. Jag har svårt att tro att börsen nått botten än och även om jag fått en behagligare börsresa under 2022 än många andra vill jag inte börja 2023 med en stoppsmäll. Nåväl, det året, den sorgen.

Den vanliga visan

Till er som tycker att jag gnäller ofta och mycket på politiker som skor sig på medborgarnas bekostnad kan jag berätta att jag tiger nio av tio gånger för att inte låta som en mp3-fil som hakat upp sig.

Men ibland går det inte, som när jag läser om Trelleborgsmoderaten Ann Kajson Carlqvist (vad är det förresten för urbota fånigt, påhittat namn?!) som på två år får sin lön höjd från 71500 till 125000 kr i månaden. Själv låter hon meddela att hon ”varit felavlönad” eftersom hon har ett så stort ansvar.

Så låt oss titta på det. Vari består detta ansvar som ”vanligt folk” inte har på sina jobb och därför tjänar en fjärdedel upp till hälften av fru Kajsons lön? Tjänstemannaansvaret är avskaffat, så hon riskerar överhuvudtaget inte att straffas personligt för misstag hon gör på jobbet. Sålunda kunde t ex Maud Olofsson klanta bort tiotals miljarder i Nuon-affären utan att behöva ta något ansvar. Hon kom inte ens till Konstitutionsutskottet för att förklara sig, för då hade hon ju avgått.

Men statsrådspensionen tog hon tacksamt emot, så helt hade hon inte klippt banden. Och det är min nästa invändning mot ansvarsargumentet. Politiker brukar anföra att de är extra utsatta eftersom de kan bli av med jobbet hur bra de än jobbat, om väljarna vill. Och? Vem kan inte bli av med jobbet på kort varsel? De flesta av oss har inte jobbet säkrat i fyraårsperioder och den dag vi får sparken finns inte ett avgångsvederlag som tickar år ut och år in. Själv är jag företagare. Den dag ingen vill anlita mina tjänster är jag arbetslös utan uppsägningstid.

När Mona Sahlin använde skattebetalarnas pengar för att handla privat (choklad, hyrbilar mm) blev hon till slut tvungen att avgå (givetvis med ett avgångsvederlag långt högre än vad de allra flesta får för att jobba heltid, och allt hon behövde göra för pengarna var att inte jobba). I ett privat företag hade hon inte bara blivit återbetalningsskyldig utan självklart också polisanmäld.

Värst av allt är att de har mage att klaga för att deras girighet och skamlöshet får reaktioner. Rättfärdigad kritik som de föraktfullt förminskar till ”hat och hot”. Som Kajson Carlqvist nu, men hon har många gråtersko-kollegor av bägge kön i alla partier. Jag uppmanar absolut inte till våld, men jag är förvånad över att en del politiker bara utsätts för drev och elaka kommentarer på nätet. Det är något sjukt med att de fortfarande kan gå till sin lokala matbutik, visa sig på stadens torg eller barnens skolavslutning. Att de vågar bo kvar i landet och inte drabbas av högafflar, tjära och fjädrar.

Blåbärsknäck

Jag är ingen stor julentusiast. Idag blir det t ex pizza precis som vanligt på julafton, som en slags antitradition. Men andra firar ju och jag har fullt av vänner och grannar jag känner tacksamhetsskuld till för att de under året hjälpt mig med byggprojekt, biodling, bilar, myndigheter osv. Så en liten julklapp kunde vara på plats, och då tänkte jag att hemlagad knäck är gott och blåbär är gott. Det borde man kunna göra något med.

Jag är osäker på om jag någonsin gjort knäck. Möjligen hjälpte jag mamma med det i min barndom, men det var ett tag sedan. Det visade sig dock enkelt. Detta behövdes i min variant:

ljus sirap, 6 dl
vispgrädde, 6 dl
strösocker, 6 dl
blåbär, 3 dl
knäckformar, 150 st

När man väl kokar knäck är man fullt upptagen med att röra i kastrullen, så det gäller att förbereda allt annat innan. Först formarna.

Se till att ha plats för dem, det här var onödigt tätt. Att ställa dem på plåtar var däremot ingen dum idé eftersom visst dräll är ofrånkomligt och det är smidigt att kunna flytta dem medan de svalnar. Vidare behövs en kanna med pip om du inte investerat i en knäcktratt. Slå lite vatten i kannan så kan du använda den till ett kulprov längre fram i processen.

Blåbären mixar jag frysta, så blir det inte så kladdigt (man får ändå nog av kladd innan detta är klart). Efter mixning ser det ut lite som malet kaffe.

Dags att koka knäck. Häll sirap, grädde och socker i en kastrull. Den får inte vara för liten för då kommer det att stänka.

Koka på ganska hög värme, men lämna aldrig kastrullen. Rör med en slev, hela tiden. Det tar minst en kvart innan det är tillräckligt tjockt. Hur vet man då det? Det är här kulprovet/dropptestet kommer in. Slå några droppar av smeten i kallt vatten. När smeten är klar kommer detta bli en formbar klump i vattnet, innan dess späs det bara ut i vattnet.

Start.

Varm.

Klar.

När det är färdigt slår du blåbärsmixen i smeten. Fortsätt rör och låt det koka några minuter. Särskilt om du kör med frysta bär tar det en stund innan temperaturen är uppe igen.

Slå av plattan och häll över lite av smeten till kannan (töm kannan på vatten först om du använde den till kulprovet). Ta lite åt gången medan resten får stå kvar på spisen, för när smeten svalnar blir den trögflytande och svår att jobba med.

Full formarna, men inte ända upp. Åtminstone inte över kanten får du blir det bara kletigt.

Låt knäcken svalna och stelna. Har du bråttom använder du frysen, annars funkar det i rumstemperatur. När det är klart funkar de att hälla upp i en skål eller över i cellofanstrutar om de ska ges bort. I mitt fall lade jag upp dem på spillvirke som mottagaren lämpligen eldar när brädan är tom. Igår kväll åkte jag runt likt Karl-Bertil Jonsson med mina knäckbrädor för att sprida lite julglädje i grannskapet.

De blev som vanliga knäck, men med en tydlig blåbärssmak och en rolig färg. Rekommenderas, eventuellt som ett familjeprojekt någon gång under julhelgen när själva firandet börjar kännas segt. 

God jul, gott folk! Själv har jag nu en pizza att förbereda.

”Folk är jättearga”

För ett par veckor sedan arrangerade ”folkrörelsen” Skiftet protester mot höga priser. Med krav på frysta hyror, frysta matpriser och elsubventioner. Tänk, borta är ”Putinpriserna”, för att inte tala om ”Magdapriserna”. Nu är det ”Ebbapriser” som gäller.

”Vi protesterade redan under den förra regeringen”, påstår organisationen. Konstigt, det hörde aldrig jag. För inte kan det väl vara så att Skiftet, en socialistisk lobbyorganisation som hette ”Alliansfritt Sverige” ända tills den dåvarande alliansregeringen föll, har en partipolitisk agenda?

Jag har inte för avsikt att försvara regeringen, så vi går på sakfrågorna istället. Vad vill demonstranterna (mer än att låtsas som att allt är högerns fel)? De gnäller på att maten är för dyr. Vad ska regeringen göra åt det då? De skulle kunna jobba för att få ner drivmedelspriserna, men dessa demonstranter gnäller inte på att bönderna får betala dyrt för dieseln.

Inte heller hör jag dem gnälla över att kärnkraften lagts ner i halva Europa och därmed sett till att göra Europa beroende av rysk gas i väntan på att vindkraften ska börja generera mer el än kostnader. Med höga elpriser och räntor är det kanske inte så konstigt att hyrorna höjs. Det är ju inte så att de som äger sitt boende heller fått minskade utgifter.

Fast äger man sitt boende är man nog värd allt elände på jorden i Skiftets svartvita värld. Så fortsätt gnälla ni, det blir det säkert bättre av. Eller inte. Jag kan också gnälla, men jag är glad att jag insett att jag är ansvarig för mitt liv, och när det är något jag är missnöjd med gör jag bäst i att försöka göra något åt det. Och då menar jag inte att gå ut och kräva pengar av andra.

Slut på skumpa!

Moët Hennessy med märken som Dom Pérignon börjar lagom till nyår få slut på champagne. Detta, som så mycket annat, skylls på Covid. När restriktionerna blåstes av skulle detta tydligen firas friskt, och politiker som Boris Johnson och Barack Obama firade rätt friskt redan under pandemin.

Själv tycker jag att champagne är en extremt överskattad dryck. Skulle jag av outgrundlig anledning vilja dricka vin med bubblor funkar vilket mousserande tjut som helst, men godast är vin som varken är sötsliskigt eller sticker i näsan.

Så jag klarar mig, vare sig det beror på att jag inte druckit tillräckligt fin/dyr champagne eller om jag bara har ett sunt förhållande till pengar. Men den som prompt måste dricka skumpa på nyårsafton bör nog ta varningen på allvar för på Systembolaget.se står det ”Ordervara, tillfälligt slut hos leverantör” på det mesta.

Systemet har champagne som kostar flera tusen per helrör. Jag misstänker att det inte går så många sådana pavor i mitt kommentarsfält, men ni som betalat några hundra för en flaska vin (champagne eller annat), har det varit värt det? Jag kan själv uppskatta ett gott vin, men inte till priset av en bättre begagnad bil.

Kaminkokning

Erkänn att du läste kanin och tänkte att inlägget skulle handla om så kallade ”kaninkokerskor”? Nej då, det är jag som är galen här. Eller smart, beroende på hur man ser det.

Jag har alltid en stor kastrull med vatten på mina kaminer. Vatten har väldigt bra värmebevarande egenskaper, så om jag eldar på kvällen är kastrullen fortfarande varm på morgonen och höjer således temperaturen i rummet. Dessutom gör upplägget att jag denna årstid alltid har varmt vatten att använda till att diska eller tvätta något, fotbad osv.

När jag kokat chaga-te av sprängticka har jag också gjort det på en kamin för det tar någon timme och när jag ändå har en varm platta kan jag lika gärna låta teet stå och puttra som att koka upp en gryta som sedan får kallna.

Men igår drog jag detta ett steg till när jag skulle koka ärtsoppa. Det gör jag i en stor gryta eftersom jag brukar koka soppa på ett kilo ärtor åt gången, och koktiden brukar ligga runt två timmar. Onödigt att göra det på spisen för 6 kr/kWh när kaminen ändå är igång.

Så medan jag satt vid datorn puttrade soppan i bakgrunden. Hur länge vet jag inte, men eftersom det tog längre tid än på spisen innan soppan nådde kokpunkten fick den stå längre än vanligt. Tre timmar? Det spelar ingen roll, få maträtter är så lätta att lyckas med som ärtsoppa. Efter ett dygns blötläggning får ärtorna koka tills konsistensen är den rätta. Under tiden har jag också hällt i buljongtärningar, timjan, lök och eventuellt någon rotfrukt i små bitar, som morot.

När soppan var klar lyfte jag av den från kaminen och lyfte på den vanliga ”kamingrytan” igen. Soppan häller jag över i plastburkar som får svalna till rumstemperatur (och på så vis värma upp rummet), sedan fryser jag ner burkarna genom att ställa dem utomhus så att de redan är frusna när de ska in i frysen.

Veden kostar, men det gick inte åt en enda träpinne mer än jag ändå eldat för att hålla huset varmt. Det kan tyckas lite knäppt att koka soppa i sovrummet, men jag gillar låga elräkningar bättre än höga, så det struntar jag i.

Så kallad journalistik

Elsa Alm är tydligen ett nytt stjärnskott på Aftonbladets ledarredaktion. Tidigare har hon bl a jobbat på LO:s tankesmedja Tiden och andra organisationer finansierade av tvångsindrivet kapital. Det kan vara viktigt att ha med sig när hon nu i en ledare försöka sätta klorna i Nordnets sparekonom Frida Bratt.

Frida Bratt

Alm är sur på Bratt för att hon startade en kampanj mot den dåvarande S-regeringens planer på att höja ISK-skatten. Det är tillåtet och det hade jag säkert också varit om jag vore sosse in i märgen. Men ska man kritisera ska man göra det med ärliga medel. Hör t ex på detta:

”Den så kallade sparekonomen Frida Bratt (Nordnet) startade en namninsamling där man menade att det här skulle sända signaler om att sparande är fel.”

Vadå ”den så kallade sparekonomen”? Bratts titel är sparekonom. Denna formulering är ett försök att ifrågasätta detta, som att det skulle finnas mygel i botten. På samma sätt skulle jag kunna skriva ”den så kallade människan Elsa Alm”. Sakligt korrekt måhända, men inte särskilt trevligt.

Också människa.

Det faktum att regeringen ville beskatta sparande hårdare medan man fortfarande subventionerar lån, hur ska man kunna tolka det på annat sätt än att det signalerar att sparande är fel? Det är knappast deras avsikt, på samma sätt som man säkert inte vill sända signaler om att Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Fast det har Sverige även om Elsa Alm kallar Sverige för ett skatteparadis. Som medborgare måste vi ta fasta på vad politiker gör, inte vad de säger. För det har ju många gånger (i alla partier!) visat sig vara helt olika saker.

På slutet av denna partipolitiska partsinlaga till ledartext kommer skribentens egen syn på privat ägande fram:

”Trots att det bästa för nästan alla hushåll i Sverige hade varit en bättre omfördelning av våra gemensamma resurser.”

”Hon har helt rätt!”

Det Elsa Alm kallar ”våra gemensamma resurser” avser pengar politikerna med våld tagit från folket. Eller egentligen pengar politikerna ännu inte hunnit ta eftersom de sitter kvar på folks investeringssparkonton.

Att det bästa för de flesta skulle vara att de som skapar förmögenheter blir av med ännu mer pengar är långt ifrån hugget i sten. För då kanske de lämnar landet med resultatet att det varken finns pengar eller arbetstillfällen att ”omfördela”. För att parafrasera Olof Palme: Strunt är strunt och socialism är socialism, om än i snusförnuftiga ledartexter.

Privatekonomisk coachning

En känd bloggprofil (ni får googla, jag tänker hålla detta inlägg namn- och reklamlöst, och kommer att radera de kommentarer som inte respekterar det) har startat ett privatekonomiskt program. Det handlar om att ta fram en personlig handlingsplan, utföra övningar och genom tematräffar lära sig att ta privatekonomiska beslut. Helt uppenbart ska detta ses som en slags träning med personlig tränare, bara inte på gymmet. Även priset (549 kr/månad eller 6588 kr/år) jämförs i marknadsföringen med gymkort.

Finanstwitter rasar och på ett sätt förstår jag det. Personen som säljer detta har gjort en del moraliskt tvivelaktiga saker förut, och formuleringar som ”Jag har historiskt gjort det här jobbet individuellt med lite mer förmögna klienter med framgångsrikt resultat” får även mina varningslampor att lysa.

Men om vi lyfter detta från personnivå, är det helt galet tänkt med en personlig tränare i privatekonomi? Gud vet att många skulle behöva det och att det, precis som i fallet gymträning, är svårt för många att komma igång. Man tycker att investeringar är svårt, saknar självförtroende och lyssnar i bästa fall på sin storbanks råd om att köpa bankens överprisade aktie- och blandfonder, kanske någon fond-i-fond med hutlösa avgifter. Inte heller ser man hur man skulle kunna pressa sina utgifter. Man sitter fast och behöver en PT (eller vanlig människa som kommit lite längre i sin privatekonomiska resa) som kan visa att det inte behöver vara så himla komplicerat.

Ingen ser några konstigheter med att köpa böcker om hur man blir rik eller finansiellt oberoende. Okej, de kostar ett par hundralappar, inte 6588 kr, men är det verkligen där skon klämmer? Jag anar Jante bakom hörnet, att det anses fult att ge kurser i personlig utveckling på det ekonomiska eller materiella planet, till skillnad från en psykolog, parterapeut eller att stå bredvid en maskin på gymmet och skrika ”Kom igen, Bodil, bara en till, ända ner nu...”.

Och så detta med att ta betalt. Förenklat resonemang: Är man så framgångsrik att man kan hålla en sån här kurs borde man bada i pengar och inte behöva någon ersättning för kursen. Fast varför då, egentligen? Blir ens tid mindre värd om man är rik? Känner du själv att du kan jobba billigare ju mer pengar du har på banken? Jag köper inte det.

För tydlighets skull: Jag rekommenderar ingen att gå denna kurs och har själv inga som helst ambitioner att ge personliga råd till någon, knappast ens den närmaste vänkretsen. Varken gratis eller avgiftsbelagt.

Oanvända kläder

Det pratas mycket om kris och fattigdom nu, men ibland undrar jag om folk har det för bra. När jag ser att många renoverar fullt fungerande kök och badrum för stora pengar, köper bilar med funktioner de inte behöver och inte minst kläder de inte använder.

Jag vet inte om det stämmer att vi i genomsnitt använder våra kläder sju gånger. Det låter extremt. Hur som helst kan vi nog konstatera att kläderna borde brukas betydligt mer, och jag känner mig inte särskilt träffad. Jag har t-shirts som varit med sedan 80-talet och kan garantera att jag inte har något plagg i garderoben som kommer att pensioneras efter sju dagars användning.

Som jag ser det har kläder olika användningsområden. De här 80-talströjorna jag pratade om skulle jag inte bära på fest, men under en tjocktröja funkar de så länge de håller ihop, och den här årstiden har jag flera klädlager från att jag går upp på morgonen tills jag ska sova.

”Vad är det för fel på den här då?!”

Med ett stort klädintresse får man rimligtvis ett större klädkonto, men för mig känns det inte klokt att kassera kläder efter sju användningar. Eller ännu värre, vi har väl alla hört talas om eller sett kläder hänga i garderoben med prislappen kvar i åratal. Kanske ända tills de kastas eller skänks bort. Det kan väl ändå inte vara kul hur klädintresserad man än är?

Årets sista marknad

Sista helgen innan julafton och också den sista marknaden för året där jag ska sälja honung. Hittills har jag i stort sett dubblat försäljningen varje gång, men nu är det inte möjligt. Faktiskt inte, på förra marknaden sålde jag 50 kilo och jag har inte 100 kilo kvar. Då tog dessutom hösthonungen slut så nu har jag bara sommarhonung kvar, och det här är säkerligen en mindre marknad.

Det som talar för ännu en succé är att det bara är en vecka kvar till jul. Jag tänker att honung på många sätt är den optimala julklappen. Inte något man ger bort till sina minderåriga barn, men till den ytligt bekanta, jobbarkompisen eller julfestvärden. Roligare än blommor och personligare än Aladdin-askar.

Första julmarknaden var ett test, då var jag egentligen glad att sälja så pass att jag gick med vinst, men efter ytterligare ett par försök börjar det kännas som ett rimligt sätt att få avsättning för årets honungsskörd. På den senaste marknaden gick det iväg honung för över 1000 kr i timmen och då vaknar kapitalisten i mig.

Nu börjar jag dessutom bygga upp ett kontaktnät i ”Knalle-Norge”. Säljare av lakrits, ljusstakar och tofflor frågar mig vad det kostade att ställa ut på ett ställe eller tipsar om andra marknader. När jag kommer till en ny marknad är jag självklart intresserad av om den plats jag tilldelats verkar bra ur försäljningssynpunkt, men också om vad det är för folk som ska sälja vid sidan av mig. Ska jag stå och frysa i 2 x 7 timmar är det himla mycket roligare att göra det ihop med kul folk.

Samtidigt hoppas jag att årets försäljning ska ge en kundbas för nästa år så att jag då ska sälja en del honung av bara farten, utan att huttra i duggregn under tiden. Fast med ökande produktion kanske jag alltid kommer känna att jag ligger steget efter. Nåväl, det är i så fall ett lyxproblem, och ett framtida sådant. Nu ska jag fokusera på helgens marknad och kränga så mycket honung jag kan. Varje sålt halvkilo betyder ett halvkilo mindre i lager.

Skräpmatbolag

Jag läser att matkedjan Phil's Burger är konkursmässig. Många restauranger hade det ju motigt under den värsta pandemihysterin. Att det verkar ha drabbat den här typen av syltor extra hårt, exklusiva/dyra hamburgerkedjor, kändes som en lågoddsare.

Jag äter inte hamburgare, vare sig billiga eller dyra, men senast jag handlade på McDonald's (ej att förväxla med McDowell's), för c:a 35 år sedan, valde man ”Donken” för att det gick snabbt och de var billiga. Kanske också lite för att man visste vad man fick. En Big Mac var likadan varje gång och överallt.

Men en burgare är trots allt bara en burgare, även om rapparen Petter hittat på den eller om den billigaste burgaren på menyn går lös på över hundringen och lökringarna kostar 39 kr, och det finns en gräns för vad man betalar för detta substitut till en riktig måltid.

Med det sagt är inte jag människan som brukar lyckas spå mattrender. Jag hade inte trott på detta från start och jag trodde definitivt inte på ”matkassarna”, att någon annan ska hitta på vad vi ska laga för mat och att folk betalar extra för den maten trots att de får göra jobbet själva.

Det enda jag hittills fått full pott på är att jag inte tror att det går att tjäna pengar på syntetiskt kött eller larver och insekter utan att staten pumpar in skattemedel. Så det är säkert bara en tidsfråga innan några influensers lurar ”kändiseliten” att köpa odlade skadeinsekter till fantasipriser.

Vill du inte ha barn – skaffa inte barn!

Återkommande läsare vet att jag gärna gnäller på politiker, men politiker varken har eller ska ha ansvar för våra liv. Eller för våra barns. Det finns en gammal historia som jag inte vet om den verkligen hänt, men det var en politiker som under ett telefonväkteri fick en fråga från en inringare som lät ungefär så här:

”Mina barn sitter i rummet här bredvid och tittar på barnförbjuden film. Vad tänker du som ansvarig politiker göra åt det?”

Förhoppningsvis var svaret ”Ingenting!”. För det är såklart föräldrarnas jobb att uppfostra sina barn. Fast en del verkar ha glömt det. Igår fastnade jag för en insändare skriven av en ensamstående förälder som inte ens tycker att det är hans ansvar att skicka med sitt barn en frukt eller mellanmålsmacka till skolan, för ”en trött ensamstående byggnadsarbetare”, till råga på allt ”tung i sinnet av livets allvar” kan inte förväntas klara det.

Och det tycker insändarskribenten inte heller att han ska behöva för han vet ”minsann att skolan ska vara kostnadsfri”. Det är visserligen sant, men föräldrar är väl ändå föräldrar? Oavsett om de är ”tyngda av livets allvar” förväntas de t ex utrusta sina barn med kläder. Om tioåringen tvingas gå barfota till skolan för att föräldern tycker att det är kommunens sak att ge hans barn skor kommer socialtjänsten med all rätt utreda om denna vårdnadshavare inte borde entledigas från hela sitt ansvar.

Sådan far, sådan son.

Insändaren har rätt i att föräldrar har olika ekonomiska förutsättningar. Inte bara det, vissa föräldrar skiter i sina barn, slår dem, dricker sprit hellre än att hjälpa till med läxorna osv. Det är för jävligt! Men att en bortskämd förälder inte vill utrusta sin telning med en frukt för två spänn är inte ett samhällsproblem eller ens ett reellt privatekonomiskt dilemma. Känns det jobbigt – använd kondom.

Spartips för idioter

Vi är många som sparar ström nu och SVT vill inte vara sämre, så de lät sin reporter ”elbanta”. Det gick till så att en ”klimatcoach” bl a berättade för honom att golvvärme i badrummet är lyxkonsumtion när man bor i en lägenhet med fjärrvärme som ingår i hyran.

Nästa spartips var att fylla tvättmaskinen och diskmaskinen istället för att köra dem halvfulla – bra där... Om ni tycker att jag raljerar beror det på att jag gör det. Detta behövde de inte en elexpert för, det hade jag kunnat berätta för reportern – när jag var sju år!

Nytt spartips, för nu är det ingen hejd på de goda (men väldigt självklara) idéerna. Reportern får reda på att han ska koka pasta med lock på kastrullen och det ska tydligen spara 20 kWh under månaden, så jag är förvånad att han ens hade lock till kastrullerna.

Sedan upplyser hr ”Klimatcoach” reportern om att kyl och frys bör vara täta och inte öppnas i onödan. Okej, så man ska alltså stänga kylen efter sig, vem hade kunnat ana det?! Att frosta av frysen är åtminstone ett vettigt spartips, men det hade man ju lika gärna kunnat få här.

Detta hade kunnat vara en rimlig lektion på lågstadiet, lite grundläggande kunskaper om hur man sparar el, något barnen säkert hört vuxna prata om på sistone. Jag vet inte vad SVT har för målgrupp för sådana här reportage, men jag tänker att de nog siktar lite högre.

50 högskolepoäng i offerkofta

Jag fick ett mejltips från Tobias. Nu i kristider är det trångt mellan offerkoftorna och då brukar studenterna inte vara sena med att påpeka hur synd det är om dem trots kostnadsfri utbildning och studiebidrag.

Södertörns leksk... högskolas studentkår vittnar om ”en fruktansvärd situation”. Märkligt ändå, jag har hittills aldrig träffat på en student som inte har råd att dricka öl på studentpuben. Verkar fortfarande inte helt omöjligt att få in i budgeten:

”Studenterna i landet har svårt att klara sig på 12 000 kronor i månaden. Skulle du ha lyckats med det?”

Mitt svar på frågan är ett rungande ”JA!”. Ett studentrum i Stockholm (som jag antar att dyrast i landet) finns för under 4000 kr. Då är det 8000 kr kvar. ”Normalbeloppet”, kostnader för mat, kläder etc är 5158 kr i existensminimum. Det skulle jag säga är väl tilltaget (jag skulle inte kunna göra av med mer än hälften ens om jag försökte), men räknar vi med det blir det alltså c:a 3000 kr kvar till studentlitteratur och öl.

Många har såklart mycket mer, men det är väl också helt rimligt att det är lite tight när man pluggar? Det låter definitivt inte som ”en fruktansvärd situation”. Då kanske skulle ta en kurs i hushållsekonomi. Eller varför inte ett kvälls- och helgjobb, är det helt ute?

Administrationsavgiftsrekord

Det händer att jag får en fakturaavgift för pappersfakturor. Det stör mig varje gång eftersom jag inte har någon nytta av att få fakturan i handen. Papper, kuvert, skrivarbläck och porto kostar, jag fattar det.

När jag däremot får motsvarande avgift för att få fakturan på e-post ser jag däremot ingen rimlig förklaring. Då är det inget papper inblandat. För ett hyfsat stort företag knappast någon extra hantering heller. Allt sker elektroniskt och automatiskt.

Eller?

Förra veckan fick jag dock en administrationsavgift på 76 kr plus moms, så totalt 95 kr – för att få fakturan i mejlen! Till saken hör att företaget inte upplyst mig om detta eller uppmanat mig att skaffa e-faktura eller autogiro på dessa grunder, och då blir jag irriterad. Så jag skrev tillbaka till företaget och ifrågasatte vad det var som kostade så mycket. De svarade:

”Administrationsavgiften är priset för att täcka in våra utgifter med utskick och hantering av fakturor.”

Jag kan inte för mitt liv förstå detta. De har väl bara haft en tekniker till att skapa en automatisk funktion? Det kostade kanske några tusen, men det gör man ju en enda gång. Gissningsvis är min andel av den kostnaden en krona, inte nittiofem. De visste dock inte att de hade att göra med en nitisk svensk. Efter att de fått ett surt mejl från mig tog de till slut bort avgiften, så den här gången tjänade de ingenting, men det vore roligt att testa detta juridiskt på något sätt.

Det finns ju trots allt lagar för vilka avgifter man får ta ut och jag har väldigt svårt att tro att 95 kr är en vettig summa för denna ”tjänst”. Dessutom är det ju faktiskt så att utan kunder har företag ingen verksamhet. De kan inte ta betalt för varenda gång en kund ställer en fråga och den hanteringen är såklart mångdubbelt dyrare än att mejla ut fakturor i ett dataprogram.

Själv har jag för övrigt mejlat ut varenda kundfaktura jag skrivit under de 22 år jag varit företagare och hittills har jag inte ens tänkt tanken på att ta betalt vare sig för att upprätta fakturan, för att ge kunden möjlighet att betala eller för att ta emot pengarna. Någon måtta får det väl ändå vara?!

Politiker cyklar i diket

Att slösa pengar på imaginära cyklister är ju en gammal svensk paradgren, men som alla vet vill inte Norge var sämre än Sverige när det kommer till sport. I detta fall manifesterat genom att bygga cykelställ utanför en skola.

Nej nej, inte billigt och miljövänligt.

Det är två problem med detta. Skolan har 34 elever och man har byggt cykelstativ för 48 cyklar. Den lätta tycker man kanske att politikerna borde ha sett när de började planera sitt monument. Hur entusiastisk cyklist man än är cyklar man bara på en i taget.

Det leder oss till nästa problem. På ön där man nu underlättat för eleverna att låsa fast sina cyklar vid skolan är det ingen som cyklar till skolan. Alltså ingen! Skolbussen är kostnadsfri och vägarna så smala att eleverna inte får cykla till skolan för sina föräldrar, ens om de skulle vilja.

”Ur spår!”

Men politikerna backar inte. Ingen har väl någonsin hört en politiker säga ”Jag hade fel”. Miljöpartisten Rune Askeland säger att han hoppas att ön ska få dit cyklar ”om några år”. Nu är jag visserligen bara en enkel icke-politiker, men kanske hade det varit bättre att satsa pengar på en cykelväg som föräldrar vågar låta sina barn åka på än på ett cykelställ som ett ”hopp för framtiden”.

Det är nästan som att politikerna medvetet gör allt bakvänt. Undrar om de behöver hjälp för att inte sätta på sig skorna innan strumporna. Jag säger som eleven Torleif: ”Jeg synes det er drit og lort, og tull og vas.” Eller på ren svenska: Jävla trams!

”Känns inte riktigt rätt...”

Om du vaknar en tidig morgon och varken vill kliva ur sängen eller gå ut, tänk då på att om du inte gör det riskerar du att bli som Nadim Herbert och det vill du verkligen inte bli. Varför det och vem är det, kanske du undrar. Jo, det har SVT varit vänliga nog att informera oss om.

Lyssna, lär, lyd!

Nadim Herbert är 28 år och har aldrig haft ett riktigt arbete. Möjligen har han inte ens gjort ett vettigt handtag i hela sitt liv. Detta trots två utbildningar, i genusvetenskap och digital humaniora. Ville han ha ett jobb kanske han skulle ha satsat på en utbildning där man lär sig någonting, men nu är det inte riktigt där Nadim är i livet:

”Just när det gäller jobb inom butik eller restaurang så känner jag väl att det inte riktigt är det jag vill jobba inom eller som är rätt för mig. Skulle det kanske komma till en ekonomisk situation där det kanske blir sämre, då kanske jag känner att jag måste ta vilket jobb som helst. Så framförallt är det ekonomiska situationen som skulle påverka för mig.”

Om jag vore högerpolitiker som förespråkar arbetslinjen skulle jag klippa in historien om Nadim i en reklamfilm med tillägget:

”Här har vi en kille som tycker sig för fin för att ta ett riktigt jobb och som tycker att det är bättre att skattepengar går till att finansiera hans tredje haka än till människor som behöver mer än en spark i arslet!”

Men nu har ju Sverige inga högerpolitiker utan en samling mesar som inte vill skrämma bort väljare genom att ställa krav på folk. Och vad är det med denna utbildningspolitik?! Sverige skriker efter exempelvis elektriker medan folk utbildar sig till genusvetare! Nämn ett enda riktigt jobb som kräver den kompetensen? Ska möjligen vara lärare i genusvetenskap.

Jag gick själv en statlig utbildning i ståuppkomik för tjugo år sedan. Det kan ju också upplevas som tramsigt, men förutom att jag (och många av mina kurskamrater) jobbade med det i många år lade man ner utbildningen ett år efter att jag gått, med motiveringen att arbetsmarknaden var mättad och man inte ville utbilda folk till arbetslöshet. Med samma förhållningssätt nu på 2020-talet hade Nadim naturligtvis inte fått gå sina tramsutbildningar, han hade jobbat. Och jag tror inte att han hade tagit någon som helst skada av det, tvärtom!

Tomteverkstad

Jag är fortfarande inne i mitt första år som biodlare och därmed också som matproducent. Jag hade en ganska romantiserad bild av hur det är att producera honung och inte minst av distributionen. Jag såg framför mig en slags tomteverkstad, lite grann som när de tillverkar julklappar i Kalle Ankas jul.

Fast till stor del stämmer bilden fortfarande. Själva biodlingen är ganska mycket hårt och tråkigt arbete, som att skrapa ramar och att tvätta kärl och verktyg rena från kladdig honung. Till det ska läggas åtskilliga timmar i bigården i tjocka, varma kläder för att få ner antalet stick. Men distributionsbiten är tomtelik.

Under hösten och hittills i vinter har jag tagit emot beställningar, klistrat etiketter, satt på små rosetter, packat och skickat försändelser, bokat och sålt på julmarknader. Och visst, jag har kånkat på tunga lådor av honung och stått och frusit bakom ett marknadsbord i duggregn och snålblåst, så allt har inte varit rosenrött, men mycket har varit rätt skoj.

Det knepiga som nybörjare är att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Biodling skiljer sig väldigt mycket mellan liten och stor produktion, men för att bli stor måste man ibland kliva upp på ett högre trappsteg än man har täckning för. Det började redan med honungsglasen när jag till slut köpte en pall med 1980 glasburkar. Det blev enklare och billigare per styck än att köpa en mindre kvantitet, men mycket pengar för en verksamhet som ännu inte bär sig.

Samma sak med etiketter. Det går att printa själv och att beställa färdiga, större kvantitet ger lägre styckpris. Där har jag faktiskt testat bägge lösningarna i år och inte bestämt hur jag ska göra framöver. Att det blev flera varianter var för att jag sålt honung av två typer i två olika storlekar. Kanske borde jag vid sidan av mina dyra glasburkar även erbjuda plast, som är lättare att skicka.

Men jag skyndar långsamt. Den viktigaste lärdomen hittills tror jag är att hålla mängden arbetsmoment nere. Att putsa upp ett metallock eller flytta en burk är inget jobb, men behöver det göras 300 gånger finns mycket tid att spara på att slippa. Ibland skulle jag behöva lära mig att vara lite lat.