Överordsrekord?

Tidningarna fortsätter att tävla om vem som kan måla upp det allra nattsvartaste framtidsscenariot, och nu har Aftonbladet kopplat grepp genom att få den gamla linslu... sparekonomen Claes Hemberg att säga: ”Fattigare har vi inte varit på flera generationer.”

I samma andetag hänvisar han till att många har julklappsskulder i januari ”eftersom man brukar låna till det många gånger”. Är inte detta en tydlig illustration av dagens I-landsproblem så vet jag inte vad!

Jag tänker på min mormor och morfar som uppmanade sina fem barn att leka utomhus eftersom man inte bodde så stort att de fick plats inne. De ägde ingen bil, och det var inte för att de skaffat ett privatleasingavtal med all-inclusive. Mina mor- och farföräldrar hade det sannerligen inte sämst på den tiden, strax efter andra världskriget, men jag tror ändå att de skulle uppfatta Hembergs ord som något av ett hån, när han tillsammans med två ekonomkollegor pratar om ansträngd ekonomi ”efter en månad av julklappsshopping och festmåltider”.

Hemberg konstaterar att köpkraften minskat med sju procent. Så hur står sig då köpkraften jämfört med de ”flera generationer” bakåt i tiden som inte shoppade loss som dårar hela december? Jag fattar att Hemberg måste ta i från tårna för att få vara kvar i rampljuset när han inte längre har Avanza i ryggen, men det får väl finnas någon hejd på hur man uttrycker sig offentligt?!

Sund privatekonomi handlar om balans och det faktum att tre sparekonomer (två nuvarande och en f d) snackar om fattigdom på historiska rekordnivåer bara för att människor tar sms-lån i syfte att fira jul eller skjuta raketer tyder väl snarast på att det skulle behövas lite mer kris. Och en bättre krishantering.

Stark ledning ger stark valuta

Igår efterlyste jag ämnen att blogga om och signaturen Lasse skrev följande i kommentarsfältet:

”Ett inlägg om varför en Schweizer franc kostar nästan 12 kr idag när den kostade 1 kr på 1970-talet vore intressant - varför är det så, vad innebär det och vem ansvarar för det?!”

Det hade ju varit kul att låtsas som att jag nu suttit uppe halva natten för att skriva detta inlägg, men det var redan under uppbyggnad. Det handlar hur som helst om ovanligt öppenhjärtig rapportering från statstelevisionen. Schweiz har Europas lägsta inflation medan Sverige gått åt motsatt håll, och det låter som att även SVT inser att det finns politiska orsaker till detta.

Priset på en valuta är ju till viss del kopplad till förtroendet för landet. Inte minst när man som Sverige lever på lånade pengar, och då blir det knappast bättre av att landet lämnat över mycket av den politiska makten till andra, som Riksbanken, EU och snart också Nato. Glädjande att se att detta faktum för en gångs skull åtminstone inte mörkas av SVT. Men så faller även deras expert i woke-fällan:

”När det gäller energiförsörjningen så det nog många som vill göra som Schweiz nu och ha mer egen energiförsörjning, men det har kanske mer med Rysslands krig i Ukraina att göra.”

Har det faktum att strömpriserna var rekordhöga redan innan Rysslands invasion gått henne förbi? Mycket kan och bör man beskylla Putin för, men det var knappast han som la ner svensk och tysk kärnkraft eller började plöja ner miljarder i vindkraftverk.

Nu är det ju inte så enkelt heller, men på samma sätt som att banken ger olika räntor till bolånetagare beroende på kundens historik gäller det även när länder knackar på dörren. Jag gissar att den svenska kronan inte hoppar upp i världstoppen ens om kriget tar slut, men vad vet jag?

Det jag däremot vet är att jag har ett par aktiefonder på önskelistan som jag låtit bli att köpa in enkom pga att de handlas i SEK. Även om den svenska kronan är snudd på rekordlåg vet alla investerare att det alltid kan bli sämre.

Ekonomisk stiltje

2019 ärvde jag min mamma, 2020 sålde jag hennes bostad, 2021 min egen, köpte en ny i Norge och flyttade. Nästan hela 2022 gick åt till den omställningen, att fixa med nya huset eller åtminstone konstatera någon slags status på det och till slut föra över mina tillgångar.

Det är inga fantastiska summor eller saker, men stort för mig. Mina bankkonton och aktiedepåer stängdes ner och nya öppnades. Pengar växlades till en ny valuta och fördes över. Det tog sin tid och en del av dessa processer borde jag nog ha jobbat lite hårdare med eftersom det är så sjukt skönt att ha det gjort.

Men nu då? Jag räknar inte med att få in några stora pengar under 2023. Jag gör skrivjobb som ger intäkter, men eftersom jag varken har järnkoll på skatter eller andra utgifter räknar jag inte med att plocka ut några större summor. Samma med biodlingen. Ger den överhuvudtaget någon vinst kommer den läggas på nya investeringar i verksamheten – utbildning, fler bikupor, ny och bättre utrustning.

Så vad tusan ska jag blogga om då? Detta är ju trots allt en ekonomiblogg. De pengar jag har på börsen ligger i supertråkiga fonder och även om jag kommer att skruva lite med dem kommer det nog att vara lika fantasilöst även framöver. Dessutom är jag försiktig med att blogga om innehav eftersom jag inte vill få det att framstå som att jag är i stånd till att ge börsrekar.

Jag gör det enkelt för mig och ställer frågan till er. Vad borde jag blogga om? Nyheter med ekonomi- och finanstema, spartips, byggprojekt på gården, matrecept eller något helt annat? Mitt enda absoluta krav är att bloggen ska handla om ekonomi och att det jag skriver ska kunna ha ett slags allmänintresse.

Därmed inte sagt att allt är intressant för alla, men jag tänker inte bli en navelskådande egobloggare som skvallrar om detaljer i mitt eget liv som inte ens nära vänner skulle orka lyssna på. Den typen av självfixerade avstjälpningsplatser finns det nog av på internet utan att jag ska bidra. Annars har jag inga gränser. Tror jag.

Utan heder och samvete

När min pappa dog gjorde jag bouppteckningen själv. Man kan överlåta det till en bank, jurist eller begravningsbyrå, men de kommer ändå be de anhöriga om alla uppgifter så då kan man ju hellre teckna ned dem själv och spara några tusenlappar. Det var inte särskilt svårt.

Men när min mamma dog fick jag plötsligt inte göra det. Okej, det är väl lite logiskt att jag som arvinge inte ska kunna mörka tillgångar, även om allt såklart måste styrkas med kontoutdrag och andra underlag. Rent praktiskt löstes det genom att en ingift morbror precis förlorat sin bror, så han föreslog att jag skulle bli bouppgivare för det dödsboet så kunde han bli det i mitt och det tyckte jag var schysst byteshandel.

Med detta i minne har jag svårt att förstå hur en jurist tycks ha satt i system att hjälpa dementa gamlingar att upprätta testamenten och gåvobrev där han själv står som förmånstagare. Jag undrar såklart också hur han kan leva med sig själv, men hur är det ens praktiskt möjligt?

Denna jurist, Soheil Naderi, kom till Sverige 1995. Hans juristexamen från Teheran dög tydligen inte för att komma in i Advokatsamfundet eftersom de tyckte att hans kunskaper var för dåliga. Men att jobba som affärsjurist kan de tydligen inte hindra, så det har han gjort.

Själv säger han att han ”jobbar gratis internationellt” och ”hjälper kvinnor och barn världen över mot korruption och orättvisor”, men det har framkommit dåligt med belägg för detta. Han verkar mest hjälpa gamlingar att bli kvitt sina tillgångar. Jag litar inte stenhårt på SVT, men med tanke på hur killen reagerar när han blir konfronterad är jag ändå beredd att avlägga min dom.

Fast den spelar ingen roll, han har lämnat Sverige och ingen av oss lär se röken av honom igen. Det jag vill veta nu är vad som görs för att inte nya stjärnor på juristhimlen ska lura nya gamlingar på sina hem och sparpengar. Finns det ett helvete hoppas jag att de människor som stjäl från dementa står lägst i kurs där.

Vad tror folk ska hända?

När kostnaderna ökar så att minusstapeln i budgeten överstiger plusstapeln finns två vägar att gå. Antingen ser man till att ändra på upplägget så att man snabbt kommer tillbaka till ett liv man har råd med, eller också göra man ingenting.

Svea Ekonomi hade 15 procent fler inkassoärenden 2022 än 2021. Det är en galet stor ökning som hänvisas till att hushållen saknar buffert och inte klarar prisökningar. Jag fattar att det är kärvt, men vad tror de ska hända om de lever på som vanligt när utgifterna överstiger inkomsterna?

Ekots reporter (ja, det är Per Nuders dotter, och nej, hennes meriter hade aldrig räckt till det jobbet annars) gör det lätt för sig och intervjuar människor det inte gått åt helvete för. De som inte har pengar över, men som också ser till att inte ha pengar under. Jag vill höra de andra. De som inte drog ner värmen, sålde bilen, slutade röka eller vad just de hade kunnat göra för att inte hamna hos inkasso för att så småningom komma över till Kronofogden (för finns inte pengarna idag finns de inte heller imorgon).

Det finns säkert relevanta anledningar till att allt går åt skogen. Jag har ingen aning om hur stor andel av ökningen som består av människor som hamnat i en psykos, förlorat jobbet och blivit knarkare inom loppet av en vecka, men vi snackar om över en miljon människor som inte betalar sina räkningar i tid, eller på första påminnelsen.

Jag är inte ute efter att göra ner dessa människor. Det verkar de klara själva, och om inte så hjälper säkert Kronofogdemyndigheten till med det. Jag vill istället förstå. Hur tänker man? För inte kan det väl vara: ”Det här funkar inte. Bäst att jag fortsätter precis som tidigare så löser det sig säkert.” 

Obemannat

På landsbygden är ofta marknaden för liten för att ha en specialbutik. Möjligen en matbutik och en bensinmack, men där går gränsen. Kan man inte bunta ihop verksamheterna och sätta upp en skylt för ”Hud, Hund & Grill” är ofta det enda gångbara alternativet att köra obemannat.

Biodlare säljer honung i ”honungskiosker”, lådor där kunden tar det den vill ha och swishar betalningen. Ibland finns det en webbkamera, men jag tror inte att de är så himla svåra att överlista om man verkligen vill. Min väg är lite för dåligt trafikerad för att det ska vara mödan värt att ställa upp ett sådant här skåp.

SVT berättar om ett obemannat fik där bagaren står i källaren medan folk förser sig av kaffe och bullar på entréplanet. Det funkar på landsbygden, förhoppningsvis även i framtiden. Här ute kanske vi inte ringer polisen om grannen jobbar svart, men stjäl han av en lokal näringsidkare får han veta att han lever.

Jag har dock svårt att se hur det skulle funka i ett större samhälle för jag tror att systemet bygger på den gemensamma känslan av tillhörighet. I en liten by är man utlämnad till sig själv och övriga bybor. Man vet att slår den där butiken igen kommer det ingen ny, man är bara av med den. I en stad eller förort till storstad tror jag inte på obemannade kaféer. Inte med mindre än att de sätter upp sådana där automater där varje produkt har ett eget fack.

Men då tycker jag idén med att äta ute faller, då tar jag hellre med mig eget kaffe. Vilket jag väl i och för sig gärna gör alldeles oavsett, men så är ju inte jag målgruppen för kaféverksamhet. Heller. Men jag gillar idén med att obemannat funkar, att tillit fortfarande inte är helt ute.

Slöserirekord

I gårdagens kommentarsfält efterlyste Halvan negativa nyheter om Norge, så att han kunde leva med sambons beslut att de inte ska flytta dit. Så här kommer elände om såväl Norge som Sverige. Håll tillgodo.

Jag är ett stort fan av den norska slöseriombudsmannen och såg häromdagen en slags julkalender där han öppnade 24 luckor av häpnadsväckande slöseri under det gångna året. Orkar du med språket och har ett par timmar över rekommenderas det varmt.

Jag började fundera över om svenska slöseriombudsmannen hade något liknande. Jodå, han/hon (det är inte jag som larvar mig, det finns för närvarande ingen utsedd SlösO) har en tävling om Årets värsta slöseri 2022.

Min favorit är Linnéuniversitets projekt ”Trollsyn i hjärtemarkerna” som fått 4,5 miljoner av Vetenskapsrådet. Det går ut på att ”tänka som troll” och på så vis rädda miljön och få bort skräpet från skogen.

Det är inte trollet på bilden som leder projektet.

Problemet med att tänka som sagoväsen är att de ju faktiskt inte finns. Jag har inget emot att denna konstnär/arkitekt/forskare (jag vill nog inte ens veta vad hon forskat om) gör ett konstprojekt om troll, men varför kan aldrig sådana här människor göra sånt för egna pengar istället för andras?

Fast när jag ser reportaget om henne undrar jag om hon inte skulle behöva en psykolog istället, som kan hjälpa henne med vanföreställningarna. Blir det några pengar över (och det borde det, vi snackar alltså om fyra miljoner femhundra tusen kronor!) tycker jag att hon kan få betalt för att ta en plastpåse (eller ett mindre miljövänligt alternativ) och gå ut och handgripligen plocka skräp i skogen. Ta med de anställda i Vetenskapsrådet också för de har uppenbarligen inget vettigt att göra. Om ni vill lajva trollpackor eller ”bortbytingar” under saneringsarbetet är ni varmt välkomna.

Att shoppa tills det stoppar

Jag fick ett anonymt tips i kommentarsfältet, till en Aftonbladet-artikel med rubriken ”Drömmar på kredit”. Låter snarare som mardrömmar. Åtminstone drömde jag aldrig om att ödelägga min ekonomi redan innan jag flyttat hemifrån. Och detta inte för att personerna i artikeln tagit risker, förlorat i poker, kånkat ett företag eller gjort något annat som åtminstone haft någon slags uppsida.

Det handlar om Viktor, 20, och Moa, 24, som lånat till konsumtion. Viktor säger sig ha jobbat ”i princip hela tiden” och tjänat ”väldigt, väldigt bra”, 40000 kr i månaden efter skatt. Ja, det får man säga är bra för en 20-åring. Jag har jobbat i över 30 år och jag undrar om jag tjänat så mycket en enda månad i mitt liv. Men så har jag heller inte Viktors shoppingvanor.

”Han ändrar snabbt sina vanor. Från att aldrig ha haft råd med shopping handlar allt han vill ha. Han köper en ny dator, en pizzaugn, tillbehör till grillen trots att han inte ens har en grill.”

Detta kallar Viktor för lyxliv, så även här skiljer vi oss åt. Att köpa tillbehör till en grill jag inte har kallar jag inte precis för guldkant på livet. Men när lönen bara räcker halva månaden (så jag antar att han hade behövt få ut 80000 kr netto) ”laddar han ner betalappar och börjar köpa saker på kredit”. Det är klart, han vill väl ha en grill till tillbehören.

Berättelsen om Moa, 24, är om möjligt ännu sorgligare. Hon har hoppat av en utbildning och tycks aldrig ha haft ett jobb. Hon bor hemma hos föräldrarna, vilket inte hindrade henne från att skaffa barn vid 19 års ålder. Lysande!

”När man inte har haft så bra ekonomiska förutsättningar innan och plötsligt kan handla vad man vill blir det en helt ny känsla.”

Mm, fast det kunde du ju inte, det var nämligen inte dina pengar! Storyn är att hon handlat snabbmat och kläder, men jag vet inte. Att dra på sig flera hundratusen i skulder på McDonalds-mat känns osannolikt. Och med tanke på att hon dyker upp på på intervjun i myskläder kan hon knappast ha Paris Hiltons garderob heller.

Kort sagt, det känns som att det finns mer bakom detta, som vi inte får veta. Istället handlar resten av artikeln om hur tufft det är att vara ung. Tydligen är problemet aggressiv marknadsföring, där unga tjejer är särskilt utsatta. I samma andetag berättar man att killar står för 75 procent av de ungas skulder, så det får jag inte heller ihop.

Vidare beskriver artikeln andra ungas syn på krediter. Vi har den artonåriga tjejen som började shoppa på kredit som en galning, för: ”Det var jättekul, jag fick ju en massa paket.” En annan artonåring lyckades med konststycket att köpa cigaretter på faktura, och så är det en kille som spränger sitt matkonto varje månad eftersom han ”bara” har 4000 kr och det funkar tydligen inte att kombinera med återkommande restaurangmiddagar.

Hur löser vi detta? Jag har varit inne på det förr (och fått skit för det varje gång), att en person som inte förstår hur pengar fungerar inte borde ha rätt att skriva avtal och ha full kontroll (nåja...) över sin egen ekonomi.

Min mamma flyttade hemifrån när hon var 16 och var antagligen mognare då än när jag flyttade hemifrån som 19-åring. Dagens ungdomar är i bästa fall på den mognadsnivån när de är 22. För att köra bil behöver man körkort, för att köra sin ekonomi i botten behöver man bara ha fyllt 18. Jag skulle gärna se ett myndighetstest. Det är möjligt att Viktor och Moa skulle bli sura om det då konstateras att de inte är mogna uppgiften att ta hand om sig själva, men de verkar å andra sidan inte så himla nöjda med tillvaron nu heller.

Vanliga visan om rättvisa

Vad är det med alla människor som tycker att alla ska ha det lika bra jämt, och det alldeles oavsett egen insats. Ett exempel i det lilla är den skolklass där de elever som haft full närvaro fick varsin chokladkaka.

Det går naturligtvis inte för sig. Rektorn är arg, föräldrar är arga, och Aftonbladets reporter är argast av dem alla. En av eleverna är ledsen eftersom hon varit borta tre gånger, en sjukdom, ett läkarbesök och en begravning. Märk väl, hon har inte fått stå i skamvrån med dumstrut, hon fick bara ingen chokladkaka!

Hur många elever som belönades framgår inte av artikeln, men gissningsvis 2-3 stycken i en hel skolklass. För så var det när jag gick i skolan och sånt fick uppmärksammas utan att läraren hudflängdes i skvallermedia. Antalet lär i alla lägen varit för litet för att reportern skulle tycka att siffran gagnar hennes offerhistoria.

Någon i mitt kommentarsfält berättade nyligen om en professor som hade för vana att köpa tre bakverk till sina fyra barn och sedan dela ut dem slumpmässigt för att lära barnen att världen är orättvis. Lite beroende på ålder ska jag låta det vara osagt om det är god barnuppfostran, men föräldrarna till eleven i artikeln ska såklart inte skälla på skolan utan berätta för dottern att hon istället borde sporras inför nästa termin, och i väntan på den glädjas med sina kamrater.

Så småningom kommer hon till en arbetsplats där frånvaro kostar pengar för arbetsgivaren, oavhängigt om den beror på sjukdom, läkarbesök, begravning eller ren lättja. Där kommer för övrigt inte hennes lön vara identisk med kollegornas. Den kommer inte heller exakt spegla hennes arbetsinsats. Inte heller hennes hälsa kommer att vara likadan som alla andras, men den där chokladkakan hade åtminstone inte gjort den bättre.

Lurad med öppna ögon

Oscar, 39, bor i en villa i en söderförort till Stockholm och lider antagligen lika mycket som alla andra av de höga elpriserna. Så han börjar leta ved på Blocket, men hittar först bara bluffmakare som vill ha förskottsbetalning trots att köpare och säljare ändå måste träffas vid leverans/hämtning. Ved är ju liksom hopplöst att skicka eftersom frakten skulle bli dyrare än veden.

Men så äntligen hittar han en annons där både säljare och ved verkar finnas på riktigt. Oscar köper tre kubikmeter för över tusen kronor kubiken. Det låter hutlöst, men kommer man inte på att det är vinter förrän runt årsskiftet är det kanske det pris man får betala. Men så blir han ändå lurad! Den ved som säljaren säger ska ha torkat i 1,5 år är sur och omöjlig att använda denna vinter, så efter otaliga försök att tända den ringer Oscar istället till SVT för att gråta ut.

Vad gjorde Oscar då för fel, förutom att ha framförhållning som en dement tjackpundare? Oscar verkar jobba i reklamsvängen, men någon koppling till den riktiga världen borde han ha och där fått lära sig att ved säljs av skogsägare, vanligtvis småskaliga bönder. Kalla mig gärna fördomsfull, men killen reportern ringer till och som säger ”Vedd? Jek har inken tid. Villken vedd? Jag säljer inkenting.” låter inte som någon svensk bonde jag träffat.

Veden skulle ha torkat i 1,5 år. Köpte Oscar den nu i vinter betyder det att den skulle ha avverkats mitt i sommaren. Ingen bonde avverkar skog eller hugger ved mitt i sommaren. Inte bara för att det är lättare att köra traktor i skogen när det är tjäle i marken utan också för att de har fullt upp med sådd och slåtter under sommarsäsongen.

Oscar var antagligen nöjd och slog till så fort han hittade någon som inte ville ha Swish före leverans. I år föreslår jag att han börjar leta vedleverantör i februari och får tag i en till vars bondgård han kan köra sin Tesla (jag sa ju att jag var fördomsfull) och slänga in veden nykluven. Fast till vintern funkar väl den ved han redan köpt, så antagligen gör han ingenting förrän tidigast i oktober 2024.

Vårt dagliga bröd stjäl vi idag

Allt fler rubriker om matstölder. Även om det antagligen mest handlar om stöldligor som insett att det går att göra stora pengar till låg risk på att stjäla kött, sägs det också vara en del ”vanliga familjer”.

Och inte lär det bli mindre vanligt. Föda finns på nedersta steget i Maslows behovstrappa. Människor kommer inte att svälta ihjäl om de får slut på kontot, de kommer att stjäla. Antingen mat eller något som går att omsätta i pengar. Med köttpriser på över femhundralappen kilot har det såklart också ett andrahandsvärde.

Vore jag tjuv skulle jag också föredra att försöka överlista anställda i matbutiker framför banker eller något annat. De unga tjejer som jobbar i matbutik ser sällan ut som muskelbyggare, men framförallt finns de ju knappt där. Jag tror inte ett dugg på det Ica-handlaren i reportaget säger, att de både har uniformerade och civilklädda vakter i butiken. Sanningen är ju att när man behöver få tag i personal kan man gå gata upp och ner i butiken utan att träffa på någon.

Gör man trots allt det får man väl låta bli att stjäla just där och då. Skulle man ändå ha otur att åka dit får man troligen inte mycket till straff. I ett av SVT:s reportage säger en handlare att stjälande kunder ofta konfronteras redan i butiken. Då lär skammen bli enda straff. Tillräckligt för de flesta av oss, men har man börjat stjäla mat står man nog ut med det.

Och även om jag fattar att det ligger tragedier bakom många snatterier är det inte utan att jag känner en viss glädje över ”instant karma”, som i denna finska butik:

En liten berättelse om skadeglädje

Jag ville kolla om den svenska bostadsmarknaden kraschar precis som rubrikerna säger, så jag kollade Hemnet-annonser i det enda området jag har bra koll på, det där jag sålt två lägenheter under 20-talet. Det fanns bara en lägenhet till salu där, vilket var anmärkningsvärt. Det brukar vara ett tiotal. Den var vagt bekant, och adressen … Det var mammas lägenhet som jag sålde sommaren 2020!

Men det var verkligen bara så vitt att jag såg det. Allt var ändrat. Kök och badrum var nyrenoverade, men i stort sett alla andra rum också. Det var detaljer som golvlister som gjorde mig säker på att det ändå var den lägenheten. Det gör mig ingenting att de nya ägarna ändrat (eller förstört) sånt jag gjort i bostaden, men jag blev förvånad eftersom de la sig 50 kr (!) över gällande bud med motiveringen att de maxat sitt lån och inte kunde få fram en krona till. Jag tror inte att de ljög.

Trogna och minnesstarka bloggläsare kommer kanske ihåg att de ett par veckor efter köpet ville bli kompenserade för att den över tjugo år gamla spisen gått sönder, vilket ledde till en liten konflikt (”Hur löser vi det här nu då” – ja, antingen köper ni en ny eller också äter ni mycket sallad och kallskuret). Även om det inte är sånt jag ligger sömnlös över finns det människor vars beteende gör att jag hellre unnar dem en ekonomisk framgång.

Den enda sanna glädjen.

För det var ju där vi började, på bostadsmarknaden. Jag sålde lägenheten efter mycket möda och stort besvär (hej!) för 2 miljoner. Nu var den ute för 2,3, vilket omöjligen skulle täcka kostnaderna för renoveringen om inte budgivningen drog iväg. Jag renoverade mitt kök och badrum i samma bostadsområde för knappt tvåhundra tusen, men då gjorde jag nästan allt i köket själv, valde billigt kakel, ett begagnat badkar och en av Ikeas billigaste köksinredningar. Materialet för att jag gillade det, egenarbetet av snålhet.

Köparna var unga, oerfarna och inte ett dugg händiga, och även om de tagit hjälp av släkt och vänner gissar jag att deras renovering snarare landade på en halv miljon. Alltså skulle de behöva sälja för minst 2,55 Mkr om de ville täcka försäljningskostnaderna också. Då har jag ändå inte räknat in räntan för det enligt egen uppgift maxade lånet.

Några dagar efter att jag sett annonsen var det visning, och några dagar efter det stod lägenheten markerad som såld. Fördröjningen på Booli.se gjorde att jag fick vänta nästan en månad innan jag fick facit. Ni ska få det direkt: 2,15 Mkr. Stämmer mina antaganden kostade ägarnas 2,5 år i huset alltså minst 400000 kr, men taxametern skulle lika gärna kunna ha dragit iväg ytterligare ett par hundratusen, i värsta fall uppemot 20000 kr/månad. Dessutom lär de ha bott på en byggarbetsplats en stor del av tiden.

Jag sålde mitt under coronahysterin och efter det gick det upp, så det där med bostadskrasch tycks inte bara vara snack. Jag vore kanske en hemsk människa om jag hade jublat nu, för att jag hann ut i tid och ett par rätt ocharmiga typer satt med Svarte Petter, men jag hoppas att det är i sin ordning att jag i alla fall ler i mjugg. Nu har jag bara en fråga kvar – vad hände med spisen? Om man skulle skicka ett sms ...

”Unga väljer bort heltid”

Samtidigt som många klagar på minskade marginaler är det andra som går ner på deltid bara för att de vill och kan.

Jag jobbade själv deltid med hela friveckor i schemat när jag var yngre och såg det enbart som positivt. Det är mycket lättare att stå ut med ett jobb om man vet att efter fredag har jag nio lediga dagar på raken. Men bara någon extradag, som vid fyradagarsvecka, gör allt lite bekvämare. Det betyder inte att man behöver såsa bort den där dagen med sömn eller Netflixrally, man kan driva egna projekt, skaffa ett extrajobb eller vad som helst. Gissningsvis blir man heller inte en sämre medarbetare genom att slippa jobba tills man får blodsmak i munnen.

På Twitter kommenteras artikeln med ”Vem ska betala för välfärden?”, ”Unga är med andra ord lata” och ”Då är lönerna för höga”. Jag fick sätta mig på händerna för att inte svara: ”Skönt att du inte är bitter i alla fall ;-)”

För kanske är det inte lönerna som är för höga för denna grupp av ovanliga människor. Kanske är det utgifterna som är för höga hos gnällspikarna som irriterar sig på att andra gör val de själva har sett till att inte ha råd till.

Och ja, jag fattar att ”om alla gjorde så här” skulle välfärden försvinna och pensionssystemet rasa ihop, men får jag välja mellan att pensionssystemet ska braka eller att jag själv ska göra det ryker pensionen alla dagar i veckan. Så klart! Vi står alla oss själva närmast.

Kanske är det inte självklart att alla ska leva efter en och samma mall. Om mallen inte passar alla får man väl se till att inrätta samhället så att det passar fler. Utvecklingen de senaste decennierna har inneburit att vi trots högre välstånd jobbar mer. Fler och fler på bekostnad av sin mentala hälsa. De knaprar lyckopiller som aldrig förr, men trivs ändå inte. Om du frågar mig känns det fan så mycket friskare att sänka sina utgifter och gå ner på deltid än att äta piller för att stå ut med sitt liv.

Fusk med fusk

Att det inte är lätt att få rätt när man har gjort fel upptäckte den student som köpte en dålig uppsats som hon inte fick reklamera. Bakgrunden är att hon istället för att skriva den själv köpte en C-uppsats av ett företag som garanterade godkänt resultat.

När uppsatsen inte dög för skolan ville studenten ha pengarna tillbaka och när hon inte fick det gick ärendet till Allmänna reklamationsnämnden, som dock tyckte att hon gett sig in i leken med öppna ögon och får skylla sig själv.

Rätt åt henne, kan tyckas. Samtidigt tycker jag att företaget borde få smäll på fingrarna. Inte nog med att affärsidén är fusk, vilket är moraliskt förkastligt. De är dessutom så dåliga på det att de fuskar med myglet. Men okej, detta är kanske inte ARN:s uppgift.

Försök själva att hitta en bra bild på ARN!

Jag ser ännu ett problem med detta. Företaget som säljer fusk har antagligen lite svårt att komma ut på marknaden med sina tjänster. Ett utslag i ARN vore nog billig marknadsföring, för då lär företagsnamnet skrivas ut här och där. Sedan behöver man ju inte heller följa ARN:s rekommendation, men det hade de nog gjort. Företag kan ha en flexibel inställning till många regelverk, men inte marknadens lagar.

Att översätta bensinskatt till sjuksköterskor

Vänsteraktivisten och journalisten Emanuel Karlsten tycker till om drivmedelspriserna:

Här finns det ett och annat att ta tag i, så jag gör det.

För det första. Staten ”betalar” inga miljarder för detta. Pengar är inte i utgångspunkten statens egendom som folket kan få om de är snälla. Det är medborgarnas pengar som staten irriterande ofta tar ifrån dem.

För det andra. Karlsten har ingen aning om slutsumman blir sju miljarder. Den höga skatten på bensin hämmar samhällsutvecklingen, näringslivet och i slutändan alla människor. Många hade nog gärna sett en betydligt större sänkning, som politikerna lovade, men detta kan få några hjul att rulla, som i sin tur genererar andra pengar staten kan lägga vantarna på.

För det tredje. Var finns de där sjuksköterskorna? Jämförelsen haltar om det inte finns elvatusen anställningsbara sjuksköterskor. Jag gissar att antalet arbetslösa sjuksköterskor är ganska begränsat och då blir detta lite som det gamla skämtet om ”Foppa” Forsbergs lön som hade räckt till 8372 höftledsoperationer (”Vilken jävla tur att han valde pengarna!”).

För det fjärde kan siffrorna ifrågasättas. De bygger på en artikel med minimalt av källor och uträkningar där jag snabbt kan fastslå att man klumpat ihop både bensin och diesel, räknar upp skatten med inflationen och utgår ifrån att branschen kommer att stjäla en stor del av de pengar som staten nu inte stjäl. Troligt, men det hade de antagligen gjort ändå och ifall om inte fanns ...

Misstänkt

När jag började att i ganska stor skala växla pengar med privatpersoner (bl a några av bloggens läsare) tänkte jag nog att bankerna skulle höra av sig. Myndigheterna har ju gett bankerna alla möjligheter att kräva information från sina kunder och de är dessutom vana vid att alla växlar med dem oavsett vilken växlingskurs de erbjuder.

Mitt upplägg var sånt att de som ville köpa svenska kronor av mig betalade norska kronor till mitt norska konto och fick SEK av mig från min svenska bank. På det viset såg ju inte heller bankerna sambandet eftersom jag bara fick in pengar på den ena och bara skickade ut pengar från den andra. Så jag förstår gott om de skulle börja undra, och blev snarast förvånad när de inte gjorde det.

Tills de gjorde det. När den norska banken fick in en klumpsumma från den svenska banken (de pengar jag inte lyckats växla med privatpersoner) frågade de både om varifrån dessa pengar kom och hur det kom sig att jag fick så många transaktioner från privatpersoner. Jag vet en tjej som drev pokerklubb och som besvarade frågan om varför hon fick en massa pengar från folk med att hon sålt sin kropp. Det övervägde jag inte att säga, banken hade aldrig trott mig.

Däremot funderade jag på om jag istället för att skicka kopior på mina lägenhetsförsäljningar skulle säga att jag ”gnetat i hela mitt liv så till den grad att det skrivs artiklar i nyhetstidningar och spelas in poddar om min snålhet, så det vore väl fan om jag inte skulle ha fått ihop några miljoner” och skicka skärmdumpar som bevis på det.

Fast sedan tänkte att det kanske är dumt att reta upp dem. Istället sa jag som det var, att pengarna kom från lägenhetsförsäljningar och mångårigt börssparande, och att jag pga svenska bankers dåliga växlingskurser aktivt sökt upp privatpersoner att växla med.

Det blev några mejl fram och tillbaka, jag förklarade pedagogiskt och skickade all dokumentation banken efterfrågade. Efter att i ett halvår bråkat med skattemyndigheten beredde jag mig på några månaders kamp med banken, men plötsligt innehöll ett av mejlen från banken en smiley. Banktjänstemannen var i min ålder. Kanske överanalyserar jag detta, men om jag hade trott att ett av mina mejl skulle kunna hamna hos en kontrollerande myndighet eller till och med i en rättegång hade jag undvikit smileys.

Mycket riktigt. Strax därpå fick jag ännu en smiley.

Jag skyndade mig att återgälda julhälsningen innan de ändrade sig. Det händer att jag kan tycka att det är kul att bråka lite, men efter att i höst ha tjafsat med myndigheter, en hel hop banker, en elektriker, fan och hans moster börjar jag bli hjärtligt less. I likhet med svenska barn önskar jag mig nu mest av allt fred på jorden (eller i alla fall i min inkorg).

”Vill varna hela Sverige”

Nytt år, nya bekymmer. Och nya blogginlägg.

Personer som åkt på diverse internetbluffar är inget nytt, och inte heller är det nytt att jag inte utifrån en tidningsartikels knapphändiga uppgifter fattar hur det gått till. Jag har provat att mejla journalister, men den här gången är det Aftonbladet och de svarar aldrig någon. Så kanske någon av läsarna kan förklara vad som hänt Morgan som säger sig lurad på 40000 kr i Postnordbluff.

Morgan fick ett sms han trodde var från Postnord, men som visade sig vara från ”Nordpost”. ”Jag tryckte in kontouppgifterna och det var dumt.” Ja, jättedumt, men det räcker väl inte? Om jag skulle skicka mitt kontonummer till någon kan denne inte tömma mitt konto. Det har jag förresten gjort massvis med gånger, när jag sålt grejer på nätet. Längre ner i artikeln står det kontokortsuppgifter. Hur ska ni ha det? Eller vet varken Morgan eller reportern skillnaden?

Grattis Moron... eller jag menar Morgan!

Jag börjar undra om det hela är en PR-kupp när Morgan säger att han håller på med välgörenhetsarbete för en by i Bolivia:

”Jag försöker hjälpa andra hela tiden och ger alla pengar jag får över till byn. Så kommer det sån här skit. Jag blir så trött på världen.”

Jag förstår frustrationen, men måste ändå rätta Morgan. Du ger inte alls alla pengar du får över till Bolivia. Nu har du t ex vaskat fyrtio papp till ”Nordpost”. Detta för att du fick ett sms som du trodde kom från Postnord, där det stod att du var skyldig 6,99 kr för att få ta emot ett paket, inte en faktura utan ett system där du var tvungen att lämna ifrån dig konto- eller möjligen kortuppgifter. Hur rimligt lät det på en skala?

”Det är loggor på, så det måste vara äkta.”

Låt mig gissa att sms:et dessutom var skrivet på knackig svenska och länkade till en webbsida med lika dålig svenska? Detta eftersom jag hittills aldrig sett en språkligt perfekt scam. De är nästan alltid från ”Custom service avdelingen” eller liknande hål-i-huvet-formuleringar. Apropå hål-i-huvet-formuleringar:

”Jag vill varna hela Sverige, det här måste stoppas.”

Det finns faktiskt bara ett sätt, nämligen att folk slutar att ge bort sina pengar mer eller mindre frivilligt till dylika bluffmakare. Så länge det finns människor som Morgan, med pengar kvar, kommer det även att finnas bedrägerier, bluffar, hoaxar, phishing och allt vad det heter.

Summering

Ännu ett år är över. Jag är antagligen inte den enda som har en retlig förmåga att fokusera på det som sprack, misslyckades eller bara inte blev av. I mitt fall ett par jobbgrejer och ett par byggprojekt. Men dessa ska jag inte fördjupa mig i för de kan ännu bli verklighet. Byggprojekten måste bli det under 2023.

Som sagt...

Och lite hann jag med. I januari blev jag folkbokförd i Norge. Visserligen retroaktivt från september -21, men det går inte att fira retroaktivt. Med personnumret i handen kunde jag starta ett norskt företag och efter det lägga ner mitt svenska företag. Under våren bytte jag ut mitt svenska körkort mot ett norskt. Något av en milstolpe, men ingen praktisk betydelse mer än att jag då fick ett ID-kort med personnummer, istället för att alltid behöva visa upp svenskt pass i kombination med ett papper från staten.

I våras startade jag en biodling med fyra samhällen. Dessa har överraskat både positivt och negativt under året. Det blev mer jobb och mer utgifter än jag förutsett, men också mer honung än jag vågat hoppas på. Under november och december har jag sålt merparten av skörden på julmarknader, men också till bekantas bekanta i ett kontaktnät som i stort sett var obefintligt förra nyåret.

”Okej, låt oss ta med den där dåren med flaggorna.”

Några byggprojekt hänger som sagt var i luften, men en del fick jag gjorda. Bl a ett isolerat garage med betonggolv integrerat i ladan där jag också bytt ut halva golvet i bottenvåningen och byggt en lokal till biodlingen. I boningshuset blev det två nya ytterdörrar och en ny kamin.

Avslutningsvis flyttade jag pengar från Sverige till Norge för att hinna köpa in mig i marknaden innan årsskiftet och på så vis få ner förmögenhetsskatten. Sista avslutet gjordes igår, på årets sista börsdag. Man får inte extrapoäng för marginaler, men mina stresshormoner låter hälsa att de inte skulle ha något emot en lugnare start på det nya året än avslutningen av detta.

Gott nytt år, gott folk!

Kris!!!

En enda dag återstår av året och det enda vi med säkerhet vet om 2023 är att det är krisrubrikernas år, åtminstone innan det börjat.

Jag tänker inte låtsas som att el-, mat och drivmedelspriserna är historiskt normala eller att vi inte är på väg in i en global lågkonjunktur, men det känns också som att det blir något självuppfyllande med alla dessa domedagsprofetior.

Rubrikerna ovan är verkligen bara ett axplock. Jag hade med säkerhet kunnat fylla en kvadratmeter med feta krisvarningar, men till vilken nytta? Ja, det kan bli kärvt framöver, men de flesta kommer att leva oss igenom det här året också. Tittar man tillräckligt noga kan man hitta spår av glädje överallt.

Själv mår jag ganska bra och har en massa idéer om sånt jag vill göra under det kommande året. Jag är övertygad om att det mesta (precis som vanligt) kommer att spricka medan annat går oväntat lätt, man kan inte mer än försöka. Det jag menar är att den som säger sig kunna göra något har en god chans att lyckas. Den som säger motsatsen, att det kommer att gå åt skogen, får nästan garanterat rätt.

Det betyder inte att vi kan tänka bort den ekonomiska krisen, men just nu vet vi t ex inte att börsen kommer att backa eller arbetslösheten stiga 2023, men genom att tjata om hur himla tufft det kommer att bli lär vi förstärka krisen. Livet är fullt av möjligheter, kan vi inte fokusera lite på dem istället?

Disclaimer: I morgon kommer säkert ett lika bittert och gnälligt blogginlägg som vanligt. Just nu blev jag bara så less, och inte på inflationskrisen utan på krisinflationen.

Last terror?

Förra året chockades vi av nyheten att Lasse Lindbom tjänar tvåhundratusen om året på kräkmedlet Tänd ett ljus. I år en mer positiv julplågenyhet, nämligen att ett svenskt par försöker samla in pengar till rättigheterna för kräkmedlens kräkmedel Last Christmas. Ni vet, den där Whams sångare George Michael konstaterar att han ”gäääv” sitt hjärta till någon som inte ville ha det.

Målet är givetvis att se till att låten aldrig mer ska spelas, vilket vore en välgärning för hela jorden. Tyvärr verkar det inte bli av. De har samlat ihop en miljon, men det krävs ungefär hundra miljoner. Logiskt, för om man tänker på att Tänd ett ljus med idiotgruppen Triad drar in tvåhundra papp om året lär ju Läääst Christmas dra in mångdubbelt.

Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det, konstaterade Stefan Sauk i Lorry för hundra år sedan. Men jag tycker ändå att vi ska se detta som ett positivt hopp för framtiden. Även om man inte når ända fram med Wham nu kommer det säkert komma lägen med billigare låtar lite längre fram.

Själv är jag mer sugen på att köpa företag och lägga ner dem. Främst företag med dålig service där jag önskar att i bästa Joakim von Anka-stil straffa de anställda genom att köpa upp hela rasket. Problemet är att jag inte är Joakim von Anka (eller Onkel Skrue som han heter där jag befinner mig), så jag har inte råd med varken företag eller jullåtar.

Jag löser detta genom att inte lyssna på melodiradio. Glädjande nog har jag inte hört Läääst Christmas en enda gång i år, och det är ingen idé att ni försöker lura mig genom att skicka tillsynes osmittade länkar. Jag kommer inte att klicka på dem.

Säng, slöseri med plats

Jag är ett stort fan av kompaktboende och det är lite trist att jag just nu bor större än jag önskar. Tricket, men också svårigheten, med att bo trångt är att inte slösa bort kvadratmeter. Alla ytor måste ha ett syfte, eller helst fler.

Sängen är en sådan kritisk yta, kanske främst eftersom det är en plats vi bara använder den understa metern av. Med normal takhöjd vaskar vi då 3-4 kubikmeter ovanför en enkelsäng och uppemot 6 kubik för en dubbelsäng.

Enklast är väl att skaffa en bäddsoffa eller annan lösning där man vid behov kan trolla bort sovplatsen, som en loftsäng med skrivbord under, antingen separat eller en färdig lösning med säng och bord i ett.

Men det går att vara mer kreativ. Jag har själv haft två lösningar. Min allra första säng av vuxenstorlek var en så kallad murphy-säng, alltså en säng som när man inte använder den vinklas upp mot väggen med hjälp av gångjärn.

Det var en innovation av min far som gjorde mitt pojkrum lite större på dagtid. I ett av mina första egna boenden hade jag en slags våningssäng där jag sov i den nedre och hade garderob i den övre. Hade jag byggt detta nu skulle jag nog ha vänt på det genom att sätta sängen överst och garderoben under.

Ett alternativ är att frigöra ytan under genom att hissa upp sängen i taket när den inte används, med vev eller någon form av elhiss.

Ska man ändå bygga en fast möbel kan man tänka sig en variant där man har en arbetsplats ovanför sängen. Med normal takhöjd på c:a 240 cm får man kanske inte ståhöjd ovanför sängen, men det behövs ju heller inte där man bara ska sitta.

 

Här var det en platsbyggd lösning, men jag har sett mobila varianter också. Det är ju egentligen inte mer komplicerat än att man bygger en robust låda. Ovanpå lådan placerar man ett kontor (skrivbord, stol, bokhylla) och inuti lådan en säng på hjul.

Och så är det med många platssparande multifunktionsmöbler. De finns att köpa, men de går också bra att bygga själv med några reglar, mdf-skivor, skruv, spik och en burk färg. Det du behöver i verktygsväg är hammare, tumstock, fogsvans och skruvdragare. Om inte allt det redan finns längst in i någon skrubb bör du ändå överväga att skaffa det.