Långsamt byggande

Det är inte för att jag är lat eller för att jag alltid tycks kasta ut fler bollar än jag har händer till som jag jobbar långsamt med gårdens byggprojekt. Det handlar lika mycket om att jag inte vill använda mig av tillfälliga lösningar utan göra rätt på första försöket. Det är svårt att veta hur man vill ha det, jag kommer ofta på det efter hand.

När jag totalrenoverade lägenheten i Stockholm avvaktade jag över ett år med köket. Det skulle visa sig vara rätt metod. Det kök jag satte in var jag helnöjd med hela tiden jag bodde där.

Enda anledningen till att jag överhuvudtaget gjorde om det igen var för att jag skulle sälja och tänkte att då bör allt vara i den superopraktiska färgen vitt, så den lattefärgade väggen fick bli vit liksom alla luckor och lådfronter.

Jag har ingen tydlig vision av hur jag vill förändra min nuvarande fastighet, jag vet bara att jag vill göra det. Men om jag skulle tvingas berätta hur jag vill att det ska se ut om ett antal år hade jag visat upp mina grannars tomt:

Det här är resultatet av 30-40 års arbete och det vi ser är hönshus, gäststugor, garage och mycket mer. Bakom stenmuren i mitten ligger en fiskdamm som skulle få Mr Miyagi att skämmas (svår filmreferens från 80-talet). Klädningen som syns tydligast på huset till höger kallas vildmarkspanel. Det är okantade brädor med 25-35 mm tjocklek. Man ”skivar” upp stocken och låter den bli så bred som naturen skapat den. Nuförtiden är det lite svårt att få tag i eftersom moderna sågverk inte fixar det. Men det är ju mindre jobb och därför inte jättedyrt.

Jag betvivlar inte att grannarna använt panelen för att de tycker att den är snygg, men den var antagligen billig också. De har själva berättat att det varit den största utmaningen med byggandet, att det inte fanns pengar. Därför har det tagit tid.

Men så har det också blivit väldigt bra och jag ser sambandet i det. Det är mer tidseffektivt att göra rätt direkt, men framförallt är det ekonomiskt eftersom B-lösningar oftast är ungefär lika dyra som A-lösningar och då kommer man ändå vilja göra om dem.

Äggfri sockerkaka

Gäster på ingång, en som skulle hjälpa mig med bil och en med bin. Situationen kräver fika och jag hade inget kaffebröd hemma. Det händer mig då och då. Min goto-gofika är kanelbullar, men det tar tid jag inte alltid har. Är frysen tom får jag därför improvisera. Den här gången blev det en sockerkaka.

I sådana har man oftast ägg, men det hade jag inte heller hemma nu. Inget stort problem, jag lät helt bli att äta ägg i 30 år och gör fortfarande exempelvis pannkakor utan ägg. För denna sockerkaka krävdes:

smör, 50 gram
vetemjöl, 4 dl
strösocker, 3 dl
bakpulver, 3 tsk
mjölk, 2 dl
kokosflingor

Kokos är överkurs för mig, men nu hade jag det hemma. Annars går det säkert lika bra med ströbröd, det är för att bröa en smord form i botten. Jag använder en form med löstagbar botten och då skulle det kanske räcka med smör eller olja. Formen bör hur som helst ha volymen 1-1,5 liter eller mer.

Med formen på plats sätter man ugnen på 175 grader, smälter smöret, häller resten av ingredienserna i bunken och vispar. Slarva inte med det sista. Nyckeln till en luftig sockerkaka är inte ägg utan att röra ner tillräckligt mycket luft i smeten.

Ner med smeten i formen och in i ugnen. Långt ner för här måste den tåla att stå c:a 40 minuter för att inte bli smetig i mitten. Klart!

Det jag gillar med receptet förutom att det blir gott är att det går snabbt. Den effektiva arbetstiden är tio minuter och man behöver inte vänta på jäsning. Bor man, till skillnad från mig, nära en butik kan man såklart dra dit och köpa något när behovet uppstår plötsligt, men hembakt är hembakt och det trumfar det mesta.

Ingen är medelmåttig

Svenska Dagbladet har helt emot sin vana kommit upp med en ganska intressant artikel genom att lyssna på några ekonomiforskare som tänkt.

Läs gärna hela. Bilden ovan kanske är svårläst på en mobil även om ni klickar på den, men det är det bästa jag kan erbjuda eftersom det är en låst artikel. På ytan tycks den handla om rädslan för att vara medelmåttig, men den är faktiskt betydligt djupare än så. Det mest intressanta är kanske det markerade stycket:

”Vi är inte nöjda för att vi inte får vara nöjda. Om vi vore det så skulle vi inte konsumera, vi skulle inte jobba. Och det ekonomiska systemet skulle bryta samman, säger Tom Currant.

Ingen vill vara en medelmåtta helt enkelt.”

Det är viktigt för den ekonomiska makten att vi inte nöjer oss med det vi har, slutar med onödig konsumtion och istället hittar andra värden i livet. Man kan inte tjäna lika mycket pengar på självständiga individer som på lydiga konsumenter. Därför fortsätter de flesta att sträva efter att bli Bianca Ingrosso eller annan valfri influencer som lär oss att höjden av lycka är att äga en Gucciväska eller Teslabil.

Även om jag tycker att artikeln tar upp viktiga frågor vänder jag mig emot retoriken. Att vara nöjd och hellre äga sin tid och sina saker (även om det skulle innebära färre saker än vi har om vi lånar till dem) är knappast att vara medelmåttig. Tvärtom, jag försöker själv leva efter den devisen och mycket har jag kallats, men aldrig medelmåtta. Desto oftare bakåtsträvare eller något med ”extrem-”, som extremsparare.

Så har det blivit extremt att vara genomsnittlig? Nej, för idag är det inte genomsnittligt att hellre äga sin tid än att vara ägd av banken. Det anses tvärtom extremt. Jag är snål, möjligen extremsnål, men det priset betalar jag så gärna.

Synd om miljardärer?

Jag är inte den enda som gnäller över norsk förmögenhetsskatt, vilket retar upp Aftonbladetsledarskribent Susanna Kierkegaard. Särskilt när miljardärerna röstar med fötterna, bort från förmögenhetsskatten.

”Geir, hvor ligger Sveits?

”Nu ska vi tycka synd om de norska miljardärerna”, skriver Kierkegaard och visar sedan med all önskvärd tydlighet att hon inte gör det. Själva ledaren är ett tämligen meningslöst ordflöde. Jag tänkte att jag skulle hitta något citat utöver rubriken, men hittar inget vettigt. En affärsman som tjänat pengar på lax kallas ”Laxmannen” och det är uppenbart att Kierkegaard (eller ska vi kalla henne ”Avundskvinnan”?) tycker att 1,1 procents förmögenhetsskatt är så försumbar att det är tramsigt att bry sig.

Det får man tycka, men som miljardär innebär det att du betalar minst elva miljoner om året bara i förmögenhetsskatt. Utöver det inkomstskatt och kapitalskatt som alla andra. Chatten under artikeln är desto intressantare. Där fastslår Avundskvinnan t ex att en svensk förmögenhetsskatt är ”väl värd att pröva”, för ”kanske är de rika som flyttar inte så betydelsefulla som de föreställer sig”.

En i mina ögon rimligt kritisk kommentar, ”Bättre att fokusera på att förbättra sin egen situation än att störa sig på andras. Det är mitt tips” besvarar hon med ”Låter som en lite tjurig syn på samhället”. Detta efter att hon själv skrivit den tjurigaste texten i mannaminne. Jaja, Aftonbladets ledarredaktion har tydligen bestämt sig för att fortsätta att leva i en parallell verklighet.

Däremot tror jag att hon får sin vilja igenom med förmögenhetsskatt även i Sverige. Om det blir högern som inför den, som förra gången, eller en socialistregering återstår att se. Jag har hur som helst en känsla av att vi då får se hur betydelsefulla de där onda ”rika” är.

Mera pall

Uppmärksamma läsare vet att jag gillar att bygga med Europapallar, både möbler och golv. Nu verkar det som att fler insett att pallar går att använda till långt mer än att fylla med grejer på ett lager. Deras tålighet gör dem t ex till utmärkta utomhusmöbler.

Men, tänker någon, om folk börjar tillverka sina egna möbler av spillved (jag vet att pallarna betingar ett värde, men jag har hittills aldrig behövt betala för någon), då kan man ju inte tjäna pengar på vår konsumtion. Jodå, de kan tillverka dynor i perfekt storlek för pallar. I Norge, där allt som bekant är lite festligare, kallas dessa palldynor för ”palleputer” och kostar snuskigt mycket.

”En annan har ju tjackat hörnsoffa!”

För kostnaden av två dynor (1490 kr) köper man ju en felfri begagnad soffa med dynor, men är man lite fiffig fixar man dynor i rätt storlek till pallen, eller också anpassar man pallen till de dynor man får tag i, så slipper man ändå att vara en lydig möbelvaruhuskonsument. Man kan t ex fälla in ryggstödet så att man får mer lutning på det. Då funkar det med en smalare dyna på sittdelen.

Själv är jag av den praktiska typen som byter ut dynorna mot en tjock filt för att slippa krångel. Får man träsmak betyder det inte att det är för lite stoppning utan att man suttit för länge. Då är det dags att resa sig och bygga något nytt.

Unga tvingas spara

Unga oroar sig för ekonomin och försöker därför med varierande resultat dra åt svångremmen. Det är lätt att dra lite på munnen åt unga människor som inte bara har svårt att spara, de vet knappt hur man gör. Samtidigt är det kanske en bra illustration av hur viktigt det är med sunda vanor eftersom de ger oss så mycket gratis.

När jag hör tjejen i reportaget vilja sluta äta godis tänker jag att det är väl bara att göra. Jag fattar att hon har ett sötsug, men hur svårt kan det vara att som tänkande individ gå in i en butik utan att köpa med sig något man på förhand bestämt sig för att inte köpa? Kanske är det lika lätt för henne att stoppa skräp i kundkorgen som det är för mig att låta bli – svindlande tanke!

Annat exempel. På några marknader där jag har sålt honung har jag träffat en säljare med kanske 50 kilos övervikt. Trevlig, smart kille, men jag kan inte sätta mig in i hur det ens är möjligt att bli så tjock. Jag har sett honom i 6-7 timmar åt gången. Först plockar man upp sina bord och sina varor, sedan säljer man och så plockar man ihop. Under den tiden dricker jag två koppar kaffe och äter lika många medhavda smörgåsar.

Min säljarkollega äter konstant. Dels säljer han mat och bjuder kunderna att provsmaka, och däremellan smakar han själv. Han har också med sig ”matpakke”, men passar även på att köpa våfflor, popcorn och annat ätbart som säljs på marknader. Under en marknadsdag har han antagligen tuggat lika många gånger som jag gör på en hel vecka.

Varken jag eller han är väl dummare än att vi inser att våra respektive konsumtionsmönster är anledningen till att han väger 130 kilo och jag 71, men även om jag hade velat hade jag inte kunnat byta och kanske känner han likadant. Vanor sitter djupt rotade efter decennier av liv.

Men med det sagt måste det vara möjligt att utvecklas. Om det inte vore det skulle livet kännas rätt meningslöst, oavsett vanor.

Klantiga rånare

Nu verkar det kanske som att jag snöat in på bankrån efter att nyligen ha skrivit om en äldre bankrånare och nu är på ämnet igen. Så är inte fallet, vilket är särskilt viktigt att betona med tanke på dagens text. Jag har inte gjort något medvetet olagligt på så lång tid att jag knappt kan minnas när det skedde. Så det så, men nu kör vi:

Expressen skriver om bankrånaren Anders Adali som nu dömts till fem år för ekonomisk brottslighet. Att just detta uppmärksammats är för att Adali skrivit böcker och lett tv-program i egenskap av ex-rånare, men nu verkar det som att han kört det kriminella spåret parallellt.

Det jag inte fattar är hur klantiga kriminella är med pengar. Att planera ett avancerat bankrån måste kräva god planering som ingen dumskalle skulle klara av. Men så riktar de strålkastarna emot sig genom att bada i pengar, Joakim von Anka-style. En krognota i utredningen mot Adali är på 15696 kr och då innefattar den ändå ingen mat utan bara starksprit.

Så varför skylta med att man kan lägga sådana pengar på sprit?! Jag kommer att tänka på min favoritfilm Dubbelsvindlarna där två gubbar från övre medelklass rånar en bank och istället väljer att ligga lågt.

Frej Lindqvists karaktär dr Stensson förklarar strategin för sin rånarkollega, studierektor Bertilsson spelad av Björn Gustafson:

”Men du, tänk efter! Vi är inga dumskallar, som vanliga bankrånare. De är desperata, behöver pengarna omedelbart. Knarket är slut, värden hotar med vräkning, pengarna måste fram. Vad gör han? Köper en leksakspistol, snor en bil, rånar banken, köper champagne och ett guldarmband till bruden, och innan champagnen är slut blir han insydd.”

Beskrivningen låter som en klichéartad stereotyp, men Adalis restaurangkvitto är inte enda exemplet på detta. Halva idén med att begå rån eller på annat sätt stjäla pengar tycks vara att få skryta om sin rikedom helt ohämmat efteråt. För börsmäklare eller artister kan det bygga upp ens image. För yrkeskriminella ger det istället fängelse.

”Ut på tur – aldri sur”

Rubriken är ett klämkäckt norskt talesätt, men det ligger något i det. Jag är sällan på dåligt humör efter att ha varit ute i naturen, vare sig jag sprungit eller gått. Och det är inget myt att norrmän går på tur. En del gör det inte så ofta, men snudd på alla gör det.

Eftersom jag både gillar naturen och försöker ta seden dit jag kommit gör jag det också. I påskas var jag ute med ett större gäng. Inga avancerade grejer, vi hade både pensionärer och barn med oss. Några kilometer uppåt, med eller utan stavar. Mat och fika på toppen, sedan ner igen. Hela äventyret var över på några timmar.

Det här tycker jag att nästan alla skulle överväga. Dra med era barn, svärföräldrar och kompisar ni inte ser så ofta. Det går att vara social, men det är inte nödvändigt. Går man fort orkar man inte prata hela tiden, det är helt okej att vara tyst ute i naturen och är man tillräckligt många är det alltid någon annan som håller låda även under rasterna.

Det är dessutom ett nöje som i princip är gratis. Ta med en ryggsäck som du fyller med mat och annat som går åt under turen, t ex en extra tröja och ett par strumpor utifall att du kliver i något blött. Har du inga vandringskängor kommer du långt med ett par promenadskor eller vanliga gympaskor.

Naturen är på plats året runt, har inga speciella öppettider och det behövs ingen entrébiljett. Har du ett par timmar eller ett par dagar över är det bara att stolpa ut. Ofta finns iordningställda vindskydd och grillplatser som går att hitta med ett par knapptryck på nätet. Använder man huvudet brukar annars både det ena och andra finnas där ordnat av naturen själv. En stubbe som sittplats för att äta medhavd matsäck kräver inte kommunens fritidsnämnds medverkan. Du behöver bara bestämma dig och se till att det blir av.

”Njuter av medelklassens ekonomiska kris”

Idag vill jag uppmärksamma en krönika i Vänsterpublikation Dagens Arena med rubriken ”Jag njuter av medelklassens ekonomiska kris” författad av Selma Brodrej, som vanligtvis skriver i ETC som ”oberoende SVT” nyligen beskrev som en ”vänster- och miljöorienterad dagstidning”.

En miljöengagerad kille bland andra.

Varför jag tjatar om politiska inriktningar är för att det har viss betydelse när man behandlar privatekonomi. Den skadeglädje Brodrej beskriver har vi nog lite till mans (och kvinns!), men det finns en galen självbild i Brodrejs läger som jag inte uppfattar lika tydligt på den andra sidan. När hon föraktfullt beskriver medelklassen från kön till delikatessdisken i Östermalmshallen tycker hon sig blicka uppåt, från ett arbetarklassperspektiv, trots att hon antagligen har högre lön, bättre ekonomi och dyrare vanor än nästan alla andra svenskar.

Men med det sagt vill jag ge henne rätt i mycket av det hon skriver. Exempelvis:

”Självklart går det att drabbas av inflation och räntechocker utan att göra avkall på fredagsmyset. För många hushåll gör ett par ostron varken till eller från, de behöver dra in på betydligt större utgifter än så för att inte gå i personlig konkurs. Men det är ändå förvirrande att se nyheter om den krisande ekonomin samtidigt som man ser alla dessa människor konsumera besinningslöst.”

Ja, var är den där krisen egentligen? Att överklassen (eller ”de riktigt rika”, eftersom klasstänk känns väldigt mossigt) fortsätter att köpa champagne, smycken och dyra väskor är en sak, men jag delar Brodrejs syn att många med mer normal ekonomi fortsätter att leva som tidigare, köper i stort sett allt de vill, äter utelunch fem dagar i veckan osv.

Är det då ett problem att folk har det bra? Nej, inte om de har det för egna pengar, men så är sällan fallet. De flesta har långt högre lån än årslön. De går visserligen inte under av att handla sin mat i en dyr butik och ösa ner vad de vill i korgen, åtminstone inte på kort sikt. Går de under på lite längre sikt kommer även jag att höra Selma Brodrejs djävul på axeln väsa: ”Haha, äntligen kommer verkligheten ikapp er.”

Nu brinner det?

Jag förstår inte varför EU-kommissionen ska lägga sig i svenska arbetstidsregler, men det är många (och allt fler) saker jag inte begriper med EU. Sverige rättar såklart in sig i ledet, vilket nu retat gallfeber på landets brandmän.

Idag jobbar många brandmän 24-timmarspass där de får sova på arbetstid, men i framtiden ska de istället få rullande scheman med olika arbetstider i kortare arbetspass. Jag har ingen aning om ifall brandmännen har skäl att ”rasa”, om det är ett bra jobb med arbetsbörda och utbildningskrav som motsvarar lönen osv. Det spelar heller ingen roll vad jag tycker, eller om det är okej att just den kåren sover på jobbet.

Det intressanta är vad brandmännen själva säger och om svansföringen kommer att matchas av hur de sedan agerar. Där har jag mina tvivel. Jag har sett så många exempel genom åren, både i min egen bekantskapskrets och i uppmärksammade fall i media, på när yrkesgrupper sagt sig beredda att sluta eller gå ut i vild strejk om försämringar drivs igenom. Några månader senare står de på arbetsgivarens kontor med mössan i hand. Ibland har de fått ett köttben för att inte helt tappa ansiktet, ibland inte. Vikt sig har de gjort oavsett.

Till viss del förstår jag det också. Pengarna måste in, lånen betalas, ungarnas ishockeyutrustning köpas och maten på bordet. Detta är bara ett av många skäl till att det är viktigt att samla på sig dra-åt-helvete-pengar.

Med en lite större buffert på kontot (och/eller lägre utgifter) är det så mycket lättare att med trovärdighet spela ut uppsägningskortet i förhandlingen. Jag har gjort det själv och varje gång har det varit värt alla minskningar av konsumtion, bekvämlighet och lättja.

Vårens första byggprojekt

Mellan vedboden och ladan stod ett utedass när jag köpte fastigheten. Jag har faktiskt bott med utedass en gång tidigare, men eftersom jag har innetoa nu känns det onödigt. Jag brukar hinna in när nöden tränger på.

Jag såg istället potential för en carport. Jag hade lite grus över och när jag ändå skulle få en grävare på besök i somras slog jag ikull dasset för att kunna jämna till marken.

Så småningom blir det tak här, det kräver inte ens bygglov, men mer akut är att rivningen gjorde ett hål i väggen till vedboden.

Jag köpte virke till detta i höstas. Tiden eller orken räckte inte då, men nu var det dags. Första steget blev att riva lite mer.

Sedan skarvade jag det undre brädlagret. När jag får tak över carporten hamnar detta mitt under taket, så jag tyckte inte att ett par skarvar skulle göra något.

Så återstod det bara att sätta dit de nya brädorna.

Jag kunde ha målat väggen också, men i sommar ska vedboden få nytt tak och efter det målar jag om hela huset, så jag lever med de grisrosa inslagen till dess. Nu fick det istället bli en snabb och nästan gratis start på byggåret 2023. Eftersom jag målade brädorna jag satte upp blev det ett tvådagarsprojekt, men den effektiva tiden var bara 2-3 timmar. Det är förresten ungefär så lång tid jag tycker att ett bygg- eller måleriprojekt är uthärdligt utan att se ett slutresultat.

Tantrånare

Jag sa upp mig från jobbet som kontorschef för att bli ståuppkomiker. Det kändes ganska radikalt, men jag fick egentligen mer användning av ekonomistudierna i rollen som företagare än jag hade haft som kontorsanställd, så det var kanske inte så vilt som jag själv tyckte då. Och jag är inte ensam. Jag ser och hör talas om människor som ska byta yrkesbana, men efter några år är de tillbaka där de började eller åtminstone så nära att man undrar varför de överhuvudtaget försökte.

”Skomakare? Nej, nu är jag skodonstekniker.”

Då är det bra om man håller på med något intressant, lönsamt eller i alla fall lagligt, och inte som Bonnie Gooch, 78-årig bankrånare. Första gången hon dömdes för bankrån var 1977, så här snackar vi om lång och trogen tjänst.

Jag vet inte vad hon fick för straff den gången, men senast hon åkte dit, 2020, fick hon villkorlig dom och övervakning. Med ett mer rimligt straff då hade hon väl knappast varit ute nu, men tydligen är inte USA alltid de hårda domarnas land. Kanske hjälper det att vara en tant på 75+.

Låt oss alla dra nytta av Bonnies karriär, även om inte hon har gjort det. Det är smart att då och då utvärdera om man är på väg åt rätt håll jobbmässigt. Jag tror att det är alldeles för få som gör det. T ex de som vantrivs med sitt jobb och ändå inte försöker byta, som får en klump i magen varje söndagskväll för att det snart är dags för en ny själsdödande arbetsvecka, eller människor med förslitningsskador som funderar över hur de ska kunna fortsätta med exakt det jobb som gett dem problemen istället för att släppa taget och leta nytt.

Bli inte som Bonnie! Tänk nytt, gör annorlunda. Livet är för kort för att råna banker, men också för att råna sig själv på en meningsfull tillvaro.

Särbegåvade barn

Jag blir beklämd när jag läser om att särbegåvade barn lämnas åt sitt öde när de är färdiga med de uppgifter som deras klasskamrater fortsätter att traggla med.

Killen i reportaget berättar om hur han till slut var så skoltrött att han började fundera på att ta livet av sig, att han skolkade för att läsa i biblioteket istället och att han inte uppfattar skolan som ett ställe där man lär sig saker, det är i första hand en förvaringsenhet.

Jag var inte särbegåvad, men det där med förvaringsenhet kände jag också. Och för all del, när jag var klar med matteboken fick jag en ny och när jag var klar med den fick jag sudda och göra om – inte särskilt utvecklande.

Det som gör mig mest irriterad är att jag läst liknande reportage i 30-40 år. Skolverkets representant hoppas att fenomenet ska växa bort, men varför skulle det göra det? Problemet är nog att varken lärare eller berörda myndigheter ser det som bekymmersamt att duktiga elever inte får utnyttja sin fulla potential. De är ju redan mycket bättre än övriga, så skulle de bli ännu bättre blir de sämsta eleverna ännu sämre i genomsnitt.

Precis som när det gäller ekonomi anses klyftorna värst. Om bara alla vore lika fattiga, eller i detta fall dåliga, hade situationen upplevts som bättre. Detta har förresten med ekonomi att göra, det är inte bara personliga tragedier för smarta ungar som får sin skolgång förstörd. Sverige behöver de smarta eleverna. Inte bara att de överlever skoltiden utan att de därefter börjar jobba i stora börsbolag eller skapar nya.

Självgod idag

Det är alltid skönt att få bekräftat att man är på rätt spår. En rådgivare på Livsmedelsverket som pratar grönsaker säger det jag trott mig veta, och inte minst att det jag gör är rätt. Nu ser jag inte Livsmedelsverket som facit, men denna kvinna tycks veta vad hon pratar om, och det inte bara för att hon låter bli att nämna ordet ”klimat” i varannan mening (som brukar betyda att man säger vad man tror att folk vill höra oavsett sanningshalt). Här är budskapen:

• Ät kål och baljväxter. Check på den! Vitkål och röda linser nämns, och det är två favoriter i mitt kök. Så säger hon: ”De konserverade baljväxterna är nästan lika näringsrika som de man lägger i blöt och kokar själv. Verkligen mycket näring för pengarna.” Då undrar jag – vän av ordning och inte minst av pengar – varför hon valde att på detta sätt slå ett slag för konserver. Hon hade lika gärna kunnat säga: ”Köp torkade baljväxter så får du mer näring för pengarna än om du handlar konserverade och därigenom betalar för äran av att få frakta hem vatten.”

• Köp frysta grönsaker, de är lika näringsrika som färska grönsaker. Här nämner hon broccoli, som tillsammans med spenat alltid finns i min frys.
  
  

  

• Konserver. Här slår hon ett slag för krossade tomater i burk: ”Den antioxidant som finns i tomat blir lättare för kroppen att tillgodogöra sig om tomaten har processats, till exempel konserverats.” Och som av en händelse är krossade tomater den enda konserv jag köper och äter regelbundet.

• Färsk gurka, tomat och isbergssallad innehåller mest vatten. ”Men är du mer ute efter att få i dig näring, så köp hellre t ex kål, baljväxter, rotfrukter, andra grönsaker.” Det händer att jag köper färska tomater om det är extrapris, men det kan vara ett år sedan jag gjorde det senast.

Det enda tråkiga med att få rätt är att det ger dåligt med förbättringspotential. Det är som ”Sluta köp hem läsk och ät mindre godis” – ett meningslöst tips till den som inte gör det. Men att sura över det vore ju lite som Pippi Långstrumps idé om att börja i skolan för att få sommarlov.

Gröna sidan upp

Gräsmatta måste väl vara det dummaste man kan fylla en tomt med? Den är ju helt meningslös. Eller rättare sagt vore det en förbättring om den vore meningslös. Som det är nu tar den tid att klippa och det bör man göra någon gång i veckan hela sommaren.

Så här såg min matta ut i somras. Jag ville inte klippa bort maskrosorna eftersom det är en mycket populär källa till både pollen och nektar för bina i lådorna i bildens överkant. Sedan borde jag såklart ha klippt gräset, men nämnda bin tyckte att jag helst skulle hålla mig inomhus och jag hade ingen lust att klippa gräs i bidräkt, så jag struntade i det.

I höstas var gräset för högt för gräsklipparen och när jag inte fick röjsågen att funka fortsatte jag att strunta i gräsmattan, men nu tänkte jag att jag skulle rensa upp. Efter att ha ställt in röjsågen i värmen ett dygn och gjort rent luftfiltret fick jag fart på den, och efter några timmars röjning/klippning har jag fått bort det mesta av djungeln.

Men jag fattar fortfarande inte gräsmattans storhet. Till och med asfalt hade varit bättre, men min plan är istället att odla på tomten. Det är mycket jobb med det också, men då får man i alla fall en uppsida. Vad ger gräsmattor? Gräsavfall.

Dyrt är det också. Färdig gräsmatta på rulle verkar kosta från 60 kr/kvm och uppåt, vilket ju lätt blir många tusenlappar på en halvstor tomt. Vem tusan köper gräs om de har en tom yta att fylla? Och varför? Tacka vet jag skogstomter där det som växer gör det gratis och inte behöver underhållas veckovis.

För billigt, eller i alla fall för dåligt

Om ett erbjudande verkar för bra för att vara sant är det antagligen det, sägs det. Men det kan väl inte gälla när en resebyrå som funnits i 37 år erbjuder en resa på sin hemsida? Även om det är Apollo.

Varning för blåsning!

Men jo, Apollo tycker att kunderna ”borde förstått att det var en felaktig uppgift”, så de bokade helt sonika av de kunder som ”drabbats” av deras tekniska fel. De ”beklagar”, men det blir man ju inte fet av. Kunderna får inte resan och heller ingen kompensation.

Jag är så gammal att jag kommer ihåg det gamla uttrycket ”Kunden har alltid rätt”. Jag håller inte med om det, men om de tekniska problemen hade lett till att kunderna fått betala för mycket är jag övertygad om att Apollo inte ersatt dem i efterhand. Synd för dem att de tagit för dåligt betalt, men de gånger jag har gjort det har jag blivit tvungen att jobba billigare, för har man sagt något får man stå för det.

Apollos kundserviceavdelning

Nu hoppas jag att charterresenärer som läst om detta kommer ihåg och undviker Apollo i framtiden, men jag har inga stora förhoppningar. Precis som att folk åker med Ryanair kommer de säkert åka med Apollo om de är billiga. Fast inte om de är ”för” billiga för då blir det ingen resa.

Du hade ett jobb

”You had one job”, brukar man föraktfullt säga när någon misslyckats med den enda uppgift de hade att göra. Ursprunget hittar man möjligen i Jurassic Park från 1993, som jag såklart inte sett, men det verkar finnas fler bud om det.

Jag kom hur som helst att tänka på frasen när jag för femtioelfte gången läste att den övervägande majoriteten av aktivt förvaltade Sverigefonder sällan slår index. Jag fattar att förvaltarna inte lyckas varje år, men när bara tolv av 51 Sverigefonder slagit Stockholmsbörsens index på fem års sikt är det något som är riktigt galet.

Indexfonder, med 0-0,3 procents årlig avgift, handlar så pass brett att de i stort sett ska pricka index, medan aktivt förvaltade Sverigefonder oftast kostar 1,2-1,5 procent. Det låter inte farligt dyrt, men om de inte överpresterar är ju varje krona i extra avgift för mycket. Underpresterar förvaltarna borde de som allra minst bjuda på avgiften.

Sitter man – som väldigt många gör – år ut och år in och betalar en extra procent av kapitalet går man med ränta-på-ränta-effekten miste om väldigt mycket pengar i förlorad avkastning, även om fonden går likvärdigt med index före avgift.

Så varför nöjer sig kunderna med näst bäst? Varför är det ingen som protesterar, trots att vi läser sådana här artiklar vartenda år? Ett hotell som skulle erbjuda ett standardrum eller en skrubb till priset av en svit hade fått problem både med kunder, Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden. Fondförvaltare som erbjuder skräpprodukter blir istället inbjudna till tv-soffor, som experter. Ännu ett fenomen i mängden som jag inte begriper.

Hamsterägg

På påsken har folk fått för sig att de måste äta ägg, och när många köpare tänker samma tanke blir det lätt en slagsida i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, särskilt om det sammanfaller med en dipp på produktionssidan. Ingen fara, experten vid branschorganisationen Svenska ägg har lösningen!

”Hamstra inte, för då räcker inte äggen till alla.”

”Inte hamstra?!”

Vad tror ni detta budskap resulterar i? 1. Att folk köper färre ägg så att inte medmänniskor de aldrig träffat blir utan, eller 2. De springer iväg till butiken och köper extra många ägg, så att de inte själva drabbas av den hotande ”äggbristen”? Min gissning är alternativ 2, lite på samma sätt som att många under Covid köpte upp sig på flera årsförbrukningar av toapapper när överhetens mediala gren varnade för brist.

Så vad ska man göra om man verkligen vill ha ägg till påsken? Som vanligt, ha framförhållning. På längre sikt – skaffa höns eller skaffa ett nätverk där andra har höns, förslagsvis på landet. Det är för övrigt min lösning på mycket. När samhället misslyckas med att tillhandahålla ägg eller övrig mat till rimliga priser, trygghet, säkerhet eller vad som helst – omge dig med vettiga människor och lös problem, utmaningar och svårigheter tillsammans. Ingen annan kommer att göra det åt er.

Glad påsk!

Bollen är rund och huvudet tomt

Tänk vad människor kan krångla till saker. Jag läser om ytterligare en idrottsstjärna som vänt mångmiljonförmögenhet till personlig konkurs med jätteskuld.

”Jag är ingen skattesmitare, men jag har varit väldigt naiv och kronofogden har förföljt mig för obetald skatt under en tid. Allt jag haft har tagits ifrån mig. Om du får fel personer att ge dig råd kan det minska snabbt.”

Men vem är ansvarig för ditt liv – du eller de rådgivare som råkar komma i din väg? Craig Bellamy tycks osäker. Kanske är det en automatisk försvarsmekanism för att inte gå under, men det gör det inte mer korrekt.

Själv skulle jag vilja hävda att råd 1A när det gäller ekonomi är att köpa något du begriper. Uppenbarligen var inte fastigheter och vinrestauranger Bellamys kompetensområde. Det märks inte bara på det han själv säger om ”fel personer att ge råd” utan också på att det gick åt helvete.

Jag har full förståelse för att gamla elitidrottare inte alltid är bra på eller intresserade av ekonomi. Men så köp ett par indexfonder då istället för att försöka bli affärsman! Det är ingen skam och behöver inte gå sämre (så mycket sämre än detta hade ändå varit omöjligt). Eller läs på, ägna tid åt pengarna. Vad du än gör, spring inte iväg och tro att du förstår dig på pengar bara för att du har bra syreupptagning och bollsinne.

Skickade hem snickarna

2021 flyttade familjen Thyr från Stockholmsförorten Huddinge till Järvsö i Hälsingland med motiveringen: ”Det är inte kul i Stockholm längre.” Jag flyttade från andra sidan Stockholm ungefär samtidigt och delvis av samma skäl.

”Jag tror att det kommer öka ännu mer här. Vi pratar med många som är sugna på att göra samma sak”, säger Åsa Thyr. Jag har hört samma resonemang och tror att det i detta fall är en himla skillnad mellan att vilja och att göra, men så småningom får hon säkert rätt.

”Aldrig mera Stockholm!”

Men det är inte det detta handlar om utan om att familjen betalade tiotusen per dag till snickare innan de helt enkelt skickade hem dem och gjorde jobbet själva istället.

”Även om det tar längre tid för mig är det värt det. Att ha snickarna på plats två dagar kostar i princip en månadslön.”

Jag brukar tänka likadant, att även om det tar mångdubbelt mer tid för mig är det ofta värt att göra jobbet själv eftersom jag då slipper slita ihop pengarna det kostar att anlita proffs. Samtidigt är det lite konstigt. Jag läser överallt att byggprojekt står stilla och personalen permitteras. Hur går det ihop med att det blir billigare för medelhändiga amatörer att ta ledigt från jobbet och istället gå hemma och snickra och måla eftersom proffsen är för dyra?

Och vad beror det på? För höga skatter, bortskämda byggföretag vana att kunna ta ut hur mycket som helst eller något annat? Jag utesluter inget med undantag för att folk i gemen skulle ha blivit mindre bekväma och därför börjat göra mer själva.

Liv & död

Senast jag såg mina bin var 7 december då de fick några droppar oxalsyra per kupa för att bli av med varroakvalster som annars riskerar att ha ihjäl hela samhället. I två av de fyra kuporna var det gott om bin och ett väldigt surr. I övriga två obehagligt tyst, så när det blev en varm dag för en månad sedan var jag inte förvånad över att det bara var tre samhällen som var ute ur kupan och kollade läget i större skala medan den fjärde bara hade något nyfiket bi på flygtur. Jag var istället positiv över att det i alla fall var gott hopp om tre.

Men det är nu på våren det kan krisa, när vädret varierar. Så länge det är kallt sitter bina stilla i ett klot och vibrerar för att hålla värmen, men när värmen kommer blir de mer osäkra. Vill det sig riktigt illa börjar drottningen lägga ägg i tron att vintern är över, och har hon väl börjat slutar hon inte.

Då gör samhället av med mycket mer foder och ifall vintern fortsätter en månad till kan hela samhället svälta ihjäl. Är det då inte bara att ge dem stödfoder för säkerhets skull? Nej, dels kan det också sätta igång drottningen för tidigt, dessutom vill man inte öppna kupan när det är för kallt. Precis som att människor låter bli att vädra i minusgrader.

Så kom äntligen dagen då det blev tillräckligt varmt igen för att göra en snabbtitt. Lever de? Har de foder? En biodlarkollega i närheten har i år tappat sex av tretton samhällen varav fyra under mars månad, så det här kunde bli blodigt. Dör bina kan man göra avläggare, binäringens svar på sticklingar, men då kan man troligen glömma honungsproduktion det året, så det handlar om mycket pengar om de inte är vid liv.

Herren ger ...

Hej flickor! Fullt surr i alla fyra, även den som verkat död hela vintern. Socker hade de också. En av kuporna fick en honungsram, men antagligen helt i onödan. Grejen är att jag inte vill lyfta mer än en ram för att förvissa mig. Det är viktigt att det går snabbt och inte alls säkert att de bin som flyger ut nu överlever.

Något jag däremot gör på varje kupa är att byta ut bibotten, ställningen under den nedersta lådan. Där ligger vaxrester som skakat ner under vintern, men framförallt drivor av bin som gett sitt liv för att så många som möjligt av deras systrar ska överleva.

… Och herren tar.

På sommaren lever de flesta bin inte mer än några veckor eftersom de sliter ut vingarna. De bin som är kvar nu har hängt med sedan augusti-september, men många tusen kom inte så långt utan begravs i en sopsäck. Låter man dem ligga kvar eller häller ut dem på marken utanför kupan ökar risken för sjukdomar.

Trist för dem, kan tyckas, men bin är inte så individuella av sig. Det viktiga är att drottningen och samhället i stort överlever. Efter tio sekunders snabbcheck vet jag inte riktigt hur de mår, men hoppas få göra en riktig inspektion inom några veckor. Det är i alla fall väldigt kul att alla samhällen överlevt vintern.