Om jag hade pengar

Ännu en låttitelrubrik, men det är ingen baktanke med det den här gången heller.

Ett tankeexperiment jag ibland gör (och jag gissar att jag inte är ensam) är att fundera på hur mitt liv skulle ändra sig av en rejäl klumpsumma. Vi säger att du vinner fem miljoner på Triss i morgon. Pengar du inte räknat med, som trillar in på kontot utan motprestation.

På vilket sätt skulle det förändra ditt liv? Skulle du höja dina levnadsomkostnader? Ge bort till välgörenhet? Resa jorden runt? Köpa något riktigt dyrt och onödigt? Dra igång något riktigt galet projekt? Leta fram en gift person på måfå, skicka en bukett rosor att levereras till familjens söndagsmiddag tillsammans med en check på hundratusen med texten ”Tack för en underbar natt!”?

Jag har alltid stört mig på människor som vinner miljoner i direktsändning och på frågan vad de ska göra med dem svarar: ”Jag ska väl ge bort lite till barnbarnen.” Vad är vitsen att spela när de inte har några som helst visioner?! Förra gången jag spelade Bingolotto (drygt tjugo år sedan) tänkte jag att om jag får komma till studion och snurra på hjulet och vinner tre miljoner skulle jag hälsa min chef i direktsändning att han kunde fetglömma att jag skulle komma till jobbet på måndag eller någonsin igen. Jag tror att Loket hade skrattat sig blå.

Då fanns en plan. Men nu? Nu har jag ingen chef att önska en varm semester i underjorden. Jag skulle inte ändra mitt boende i brådrasket, inte köpa något annat heller. Jag har inga resor jag önskar genomföra. Åtminstone inga som skulle bli av tack vare dessa pengar. Kanske kunde det bli lite kapitalvaror, en värstingdator och möjligen en bil. Men jag skulle inte springa iväg och peka på första bästa, jag skulle precis som tidigare göra noggranna analyser innan jag handlar.

På ett mer vardagligt plan skulle jag anpassa mig ännu mindre. Jag skulle fortsätta att leta extrapriser på Willys, laga mat hemma istället för att gå på restaurang, promenera och springa istället för att åka bil eller buss, köpa begagnat istället för nytt, låna istället för att köpa böcker osv. Det mesta skulle hamna i aktieportföljen, eventuellt i investeringar med något högre riskprofil än vanligt.

Betyder det att jag kommit så nära mitt idealliv att jag blivit nästan oberoende av yttre omständigheter, eller att jag blivit den där visionslösa pensionären som skulle ge bort allt till barnbarnen? Jag vet inte, men jag köper inga lotter och har inga barnbarn.

Lokalpatriotism

Det är lätt att som svensk uppskatta H&M, för göteborgare att gilla SKF, och jag har hittills aldrig träffat en smålänning som har något ont att säga om Ikea. Det är lika naturligt som att vi gillar att se Stina Nilsson spurta ner en norska på upploppet, trots att vi inte känner någon av dem.

Svenska spelbolag ger ofta sämre odds till Sverige, eftersom fler svenska spelare tenderar att tro på svenska segrar. Varje fotbollsmästerskap gissar svenskar att Sverige ska gå långt (om Sverige ens får vara med) och varje gång går det åt skogen. Med två undantag, 1958 och 1994. Så här i schlagertider gissar jag att det är likadant, det svenska bidraget är alltid segertippat enligt den där fånen med kepsen i Aftonbladet (som verkar vara den enda som egentligen bryr sig).

Hur applicerar jag denna spaning på börsen? Jo, när utländskt kapital lämnar en aktie är det dags att dra öronen åt sig. Det kan förvisso bero på att utlänningarna inte alls fattar grejen med företaget, eller något helt annat, men det kan också handla om att utländska ägare inte låter sig förblindas av företagets stolta historik. För det är ju inte historik man investerar i, utan i nutid och framtid. Ibland undviker utländska investerare den svenska börsen överhuvudtaget, pga kronans värdering eller något annat.

Huruvida det egentligen finns slutsatser att dra här vet jag inte, men affärstidningarna skriver regelbundet artiklar om hur utländskt kapital strömmar till eller från Stockholmsbörsen och vilka av storföretagen som för närvarande tilldrar sig utlänningarnas intresse, så något intresse ska man kanske lägga på det, som en faktor bland andra. För patriotism i all ära, men det är realism man blir rik på:

Smygchockhöjda avgifter

Det låter som en kvällstidningsrubrik, men jag tror att ni vet vad jag menar. De där företagen som i en bisats berättar att avgifterna ”ändrats”, ”justerats” eller ”anpassats”. Av någon anledning betyder det aldrig sänkta avgifter utan alltid höjda, och ibland helt hysteriskt.

I somras skrev jag om att min hemförsäkring höjts med 16,5 procent på ett år. Detta när räntan är negativ och inflationen obefintlig. Andra klassiska höjare är Posten och Storstockholms Lokaltrafik som obehindrat kan höja sina priser med 10-20 procent oavsett ränteläge. Och så staten då.

Den senaste som lyckats att både smyga och chockhöja samtidigt är SEB. Jag är kund sedan många år och tillfälligtvis också aktieägare. I samband med att årsbeskeden skickas ut brukar man ju alltid få några papper med reklam eller instruktioner om hur siffrorna ska läsas. I den luntan, som de flesta skickar i papperskorgen direkt, hade de smugit in ett papper med texten ”Vi uppdaterar våra villkor”. Detta gör man bl a genom att byta ut det populära Visakortet mot det klart sämre alternativet Mastercard.

Och så var det avgifterna då. Tjänsten ”Enkla vardagen” borde byta namn till ”Betydligt dyrare vardagen” när priset stiger från 25 kr i månaden till 35 kr. Bara 10 spänn, kanske någon invänder. Ja, men också 40 procent! Konsekvent över hela linjen faktiskt. Att betala räkningar med gireringskuvert blir 33 procent dyrare. Även företagskunder drabbas. Inga jättepengar, men ett par tior här och någon procent där. Vi drabbas ändå lindrigare än bankfackskunderna som i många fall får över 100 procents höjning.

Jag vet inte vad som är värst, att de höjer varenda avgift rejält samtidigt som tjänsterna försämras, att de inte kan stå för att de erbjuder sämre tjänster till högre pris, eller att de försökte smyga igenom alltihop tillsammans med texten: ”Om du accepterar villkoren behöver du inte göra något.” Så beter sig bluffaktureringsföretag, men tydligen även svenska storbanker.

Är det Falkengrens fallskärm som ska finansieras på detta sätt? I så fall är jag inte helt säker på att jag vill vara med, så det är bäst att SEB håller utkik så att de inte missar ifall jag säger upp mitt avtal på Twitter eller med en lapp på Icabutikens anslagstavla.

Minsta gemensamma nämnare

Det finns många olika skäl att intressera sig för och försöka maximera sin privatekonomi, också bland ekonomibloggare och dess läsare. Några återkommande mål är att:

- få privatekonomiska marginaler
- få en bra pension
- skaffa ett bättre boende
- bli skuldfri
- gå ner i arbetstid eller helt sluta jobba

Själv vill jag ha allt det där, eller åtminstone möjligheten till det. Förutom att bli fri från skulder, för det har jag aldrig haft några. Jag har tidigare använt begreppet dra-åt-helvete-pengar för att förklara vad jag sparar till. Ju större buffert och marginaler, desto större personlig frihet. Jag är inte arbetsskygg, men vill kunna välja med vad och hur mycket jag ska jobba, och är det något jag verkligen vill ha eller göra vill jag inte tvingas att avstå för att jag inte har råd. Även om jag inte delar andra sparares mål har jag inga problem att förstå dem.

Okej, det finns undantag...

Vattendelaren tycks istället gå mellan oss som sparar och de som inte gör det. Jag erkänner att jag inte har särskilt stor förståelse för människor som överhuvudtaget inte försöker spara pengar, men jag tror ändå att min förståelse är större än deras. Jag har genom åren fått höra att jag inte har ett värdigt liv, att det är helt meningslöst att snåla eller att jag företräder ett egoistiskt och osolidariskt beteende.

Varför? Det är ju inte så att jag stjäl pengar eller bor i en fuktskadad källare med stampat jordgolv. Jag tycker om pengar, vill inte slösa bort dem på skit och gör vad jag kan för att föröka dem, främst genom handel med aktier och andra värdepapper. Så vad handlar det om – okunskap, avundsjuka eller en kombination? Ingen aning, men det är fascinerande när människor som knappt orkar ha åsikter om sin egen privatekonomi ändå har tid att lägga på andras.

Den brända kakans taktik

Sociala medier har gjort det lättare för konsumenter att komma i kontakt med varandra. Klagomuren blir liksom mer effektiv när alla kan bevittna den, i realtid. Några kallar det drev, men vill man se det från den ljusa sidan kan man lika gärna kalla det för konsumentmakt.

I november gjorde Audi en kampanj för sin nya bil med feministen och … (nej, jag är ledsen jag vet inte hur hon får dagarna att gå) Karin ”Kakan” Hermansson som en av frontfigurerna. ”Kakan” har förutom att ta varje chans att hata gruppen män (alltså hälften av alla konsumenter) bl a hyllat morden på två poliser i Malexander. En del människor är lätta att tycka om. ”Kakan” Hermansson är inte en av dessa.

Efter bara några dagar avbröt Audi Sverige kampanjen eftersom kunderna spydde ut sin galla över samarbetet, på deras Facebooksida och i deras telefonväxel. På hemsidan skrev företaget: ”Audi blev rekommenderade ett samarbete med Kakan Hermansson, men vi kände inte till hennes tidigare uttalanden. Audi står naturligtvis inte bakom dessa uttalanden och tar avstånd från allt våld.”

Jag förstår inte hur man kan anlita en så kallad kändis utan att veta någonting om henne. Det låter som en efterkonstruktion, men det märkligaste är kanske ändå att de överhuvudtaget tyckte att samarbetet var en bra idé. ”Kakan” är en feminist med mycket tydlig vänsterprofil. Audi är ett bilmärke som främst vänder sig till köpstarka män. Visst kan man vilja bredda sin kundbas, men det här är ju lite som om äldreboendet bjuder in ett dödsmetallband till söndagsfikat.

Men historien slutar inte där. När Comviq behövde tio kändisar till en kampanj om ”uttrycksfrihet” plockade man återigen upp ”Kakan” från kylrummet. Reaktionen blev ungefär densamma. Skillnaden är att denna gång valde charmtrollet själv att kliva åt sidan medan Tele2:s kommunikationschef Malin Selander beklagar (åtminstone offentligt).

Än en gång, vad trodde man skulle hända? Att intresset att bli Comviqkund skulle öka om man frontar sin kampanj med en människa som tycks hata alla som inte har rosa hår, röstar på Feministiskt Initiativ och bor på Södermalm?

För övrigt tror jag företag gör klokast i att fokusera på sina tjänster och produkter. Många kunder - mig själv inberäknat - vill ha en mobiloperatör som erbjuder mobilabonnemang, inte en kombinerad teleoperatör och politisk aktivistorganisation. Oavsett hur man ställer sig till åsikterna känns det lite... kletigt. Tacka vet jag när Comviq lät vd:n Lars-Johan Jarnheimer göra reklamen själv.

Pre-owned

Det här är kanske gammal skåpmat för er, men jag sprang nyligen över uttrycket ”pre-owned”. Jag fattar vad det betyder – begagnad. Men det är ju på engelska. Varför säljs produkter i Sverige med en svensk beskrivning som innehåller det engelska ordet för begagnad? Blir det liksom finare för att det är på engelska? Ska man tänka sig att en engelsk lord har ägt den telefon eller brödrost man köpt från sin lokala elektronikdetaljist?

Lord Moyne, f d Trustor-målvakt

Det butiken har gjort är att de plockat isär varan efter att den lämnats tillbaka, kollat att allt funkar och vid behov bytt ut de delar som inte gjort det. Vilket man väl får anta är det vanliga, för varför skulle kunden lämna tillbaka en ny produkt om den fungerar som den ska?

Jag har inget emot fenomenet. Jag har många gånger stått i butiker och prutat på skyltexemplar med eller utan skönhetsfel och jag skulle även tycka att det är okej att köpa en vara som varit ute och vänt hos en annan kund. Det enda jag vänder mig emot är att man ska låtsas som att det inte är prissänkande. Den var aldrig trasig, den var bara... ”förägd”, lite på prov sådär, för att se om den trivdes med en ägare (vilket den tydligen inte gjorde).

Vill inte Elgiganten och andra skojare svärta ned sitt rykte (dags för en ”reality check”, för att stanna kvar på den engelska temat), får de väl sälja begagnade grejer som just begagnade. Eller ”returvara” om det känns bättre. Men sluta att idiotförklara kunderna med en massa fancy-schmancy lull-lull!

Toppa laget?

I skrivande stund har jag 34 olika värdepapper. Mestadels aktier, men även fonder och råvaror. Jag är inte nöjd med alla, men jag har ju ändå köpt dem i förhoppningen att de ska vara bättre än börsen i stort.

Vid förra årsskiftet bad en äldre släkting mig att hjälpa igång hennes aktiehandel, så vi startade en Avanzadepå, förde över pengar och handlade aktier. Hon ville köpa aktier i tre bolag (inga fonder, optioner eller annat) för 60000 kr. Lika stora poster, 20000 kr per bolag. Det här är pengar hon kan avvara, men hon vill inte spela bort dem på chansaktier och hade inte tänkt byta innehav i tid och otid. Därmed inte sagt att hon vill köpa och behålla börsens stabilaste och tråkigaste utdelningsbolag heller.

Jag plockade ihop en förslagslista med tillhörande motiveringar, och så hade hon lite egna idéer också. Till slut blev det:

Advenica

IT-säkerhet, mitt förslag. Om någon missat varför jag tror på dem har jag skrivit en del här.

H&M B

Även detta bolag har jag skrivit lite om, här. Gissar att de flesta läsarna har en relation till bolaget. Vidare antar jag att de läsare som håller på med aktiehandel vet att det inte gått särskilt bra det senaste året, även om det tagit sig på slutet.

Handelsbanken B

Jag gillar storbanker. Inte som kund, men som ägare. Dock varken var eller är Handelsbanken en favorit för mig, så det här innehavet var jag emot. Det gick ganska sidledes tills hon i maj ledsnade och bytte ut aktien mot:

Paradox Interactive

Ett gamingbolag som börsnoterades i maj. Min släkting fick, som alla andra, en liten post, 110 aktier, för 33 kr/st. Så vi beslöt att köpa ytterligare 370, som vi fick betala mer för.

Sedan starten, januari 2016, har depåvärdet stigit med 19,3 procent, inklusive drygt 1700 kr i utdelning från Handelsbanken och H&M. Detta att jämföra med SIXPRX, som under motsvarande period steg 11 procent.

Det här är inget vetenskapligt test, men det får mig att fundera. Så här bra har det inte gått för mig. Det första man får lära sig om värdepappershandel är ju att man ska sprida riskerna, inte lägga alla ägg i samma korg. Att sätta en mindre slant på ett eller tre köp är en sak, men självklart skulle jag inte tänka tanken att dela upp hela min portfölj i tre bolag.

Å andra sidan. När min släkting bad mig om tips för att göra tre köp föreslog jag inte samtliga 30-35 av mina egna innehav eftersom jag inte tror lika mycket på alla. Jag föreslog inte ens hälften. Innebär det att jag i konsekvensens namn borde sälja av den halva jag tror minst på och för pengarna investera i den andra halvan? Jag vet inte, men det är åtminstone tänkvärt.