Digitala nomader

Folk i ”FIRE”-svängen (”Financial Independence, Retire Early”) är kanske väl förtrogna med uttrycket digital nomad, men jag ska förklara begreppet för eventuellt ”vanligt fölk”:

En nomad är ju en person eller folkgrupp som inte lever bofast utan flyter runt därhelst det finns mat. Digitala nomader är på ett sätt motsatsen eftersom de är oberoende av plats och försörjer sig mobilt, via internet. Men inte heller de har en fast boende- och arbetsort utan reser runt. Vill ni veta mer och står ut med dubbade röster finns en nysläppt dokumentär i ämnet:

Det är inte utan att den här filmen ger vatten på kvarnen hos dem (och dessa är det gott om) som vill peta hål på glamouren kring det digitala nomadlivet eftersom den handlar mycket om att få ekonomin att gå ihop, oro inför framtiden, pension osv.

En av de medverkande i dokumentären tjänar 800 euro i månaden vid 33 års ålder, har inget eget hem och får plats med alla sina ägodelar i en ryggsäck. För mig vore det helvetet på jorden. Inte för att jag inte längre är 33, jag har alltid velat ha en egen bas. Med det undantaget är det ändå rätt likt mitt liv. Jag gör i stort sett allt jobb via dator, och skulle kunna göra det vartsomhelst där det finns internet. Men inte är jag digital nomad för det, och inte vill jag bli det.

Det finns också digitala nomader som tjänar bra med pengar. Som Colin Wright som rest runt på heltid i tio år, skrivit runt 30 böcker och hållit föredrag om sitt liv. Nätpokerspelare har gjort det ända sedan pokerboomen, och vi som följer börspoddar hör hela tiden någon daytrader rapportera att han den senaste veckan handlat aktier från poolkanten, så bevisligen är det fullt möjligt.

Och möjligare lär det bli. Fler jobb kan göras på distans. Kryptovalutor underlättar digitalt nomadliv. Fortfarande har en stor del av världens arbetsföra inte växt upp med internet, men för varje år kommer fler människor ut på arbetsmarknaden som surfade redan innan de började skolan. Och – ännu viktigare – allt fler chefer ser fördelar, som att slippa tillhandahålla kontorsyta eller att ha kundtjänstmedarbetare som är pigga på nattjobb eftersom det inte är natt där de befinner sig.

Högre utgifter = mer ”jobb”

Dagens Industri har väl snart låst precis allt innehåll. Åtminstone den artikel i vilken det finns ett citat jag reagerade på, så ni får nöja er med denna skärmdump.

Inget fel i att vilja tjäna pengar och om någon vill ge Bianca Ingrosso tvåhundra papp för att tycka till på Instagram är jag den förste att gratulera. Jag vet ingenting om henne annat än att hennes morföräldrar var duktiga skådespelare och att hennes föräldrar är kända. Jo förresten, att hon sålde sig till Centerpartiet strax innan valet. Hoppas att hon fick bra betalt.

Enligt Wikipedia är hon sångerska, men enda referensen är ett inslag i Junior Eurovision Song Contest 2006, så just den delen av karriären verkar lite vilande. Då återstår bloggare och influencer. Det verkar som sagt gå bra, men tolkar man det här Instagram-citatet lite fritt tycks hon ha ganska höga kostnader.

Tacka vet jag mormor.

Historien visar att de med sämst ekonomi inte är de med lägst inkomster. Snarare de mest högst utgifter. Jag hoppas således att Bianca har bra rådgivare för plötsligt en dag kanske fyra textrader och en selfie inte längre ställer mat på bordet.

I väntan på det tänkte jag avnjuta ett musikinslag från det kvalitativa underhållningsprogrammet Razzel med mamma Pernilla, Karate Kids dubbelgångare samt världens högsta axelvaddar:

Medborgarlönsfiasko

SVT berättar att det finska försöket med medborgarlön floppat. Man gav alltså tvåtusen arbetslösa 560 euro per månad skattefritt i två års tid, helt utan motprestation. De fick fortfarande ta deltidsjobb eller starta eget utan att bli av med medborgarlönen, men det visade sig att folk inte blev mer intresserade av att försörja sig i takt med att behovet av försörjning sjönk. Så otippat.

560 euro motsvarar 5879 kr. Inte många kan leva på det, men ihop med ett svartjobb kan fler. Eller lite sparat kapital, räknat baklänges från fyraprocentsregeln motsvarar 5879 kr i månaden ett sparkapital på över 1,7 miljoner. Jag vet inte hur stark FIRE-trenden är i Finland, men för någon kanske de här pengarna var vad som krävdes.

Eller om du bor ihop med någon så att pengarna inte behöver räcka till ett helt boende. Jag har inget emot hemmafruar (eller hemmamän), men det är väl ändå inte det skattepengar ska användas till.

Inte heller är jag ute efter att ge arbetslösa magsår, men jag är inte särskilt förvånad över att ökade anslag inte ökar behovet av arbete utan tvärtom.

Lars Ohly, mannen som gett lättjan ett ansikte.

Det enda seriösa argumentet för detta och liknande försök jag sett är att man slipper byråkrati genom att inte behöva behovspröva bidrag. Det må så vara, men med den logiken kan man lika gärna beslagta alla pengar, dela dem i lika stora högar och ge alla människor en hög var. Enkelt blir det, men inte särskilt rättvist.

Att betala och frakta vatten

Jag har tidigare räknat ut att vatten kostar 75-1000 gånger mer på flaska än i kranen. Jag fattar att det inte är riktigt samma sak, men det ska mycket till för att jag ska betala tusen gånger mer för att få äran att bära hem livsmedel som finns i en ledning rätt in i min lägenhet.

Men det gäller inte bara rent vatten. Även sånt som innehåller vatten är dyrare ju mer vatten du bär hem. Fun Light, som spädes 1+9, är den enda saft som kostar under 2 kr/liter för färdig saft på Willys förutom Eldorados ”Blanddryck” (oklart varför den inte heter saft, vad är det då?). De mindre koncentrerade Bob och Önos kostar 3-10 kr per färdig liter och trenden håller i sig – ju svagare saft, desto dyrare literpris. Därför är det inte otippat att Festis, som säljs drickfärdig, kostar över 20 kr/liter.

På bönor och ärtor får man minst tre gånger så mycket mat genom att själv tillsätta vatten. Vita ekologiska bönor kostar 50 kr/kg. Torra kostar de 40 kr/kg, men blöter du upp dem så att det går att göra en korrekt jämförelse är priset knappt 16 kr/kg, nästan 70 procent billigare än konserven.

Förutom priset betyder mindre vatten i maten att matvarorna tar mindre plats i förråden. Den enda fördelen jag kan komma på med att kånka runt på dyrt vatten är att det är bra träning, men det är ett himla dåligt argument. Inte vatten värt ;-).

Vad är det farliga med att jämföra?

Man ska inte låta andras val styra livet, men hur ska man veta hur man ligger till i sånt som går att jämföra utan att ens snegla på omvärlden?

Jag läste en lärare som upplevde sig motarbetad när hon genomförde så kallade poängprov med sina elever. Vadå, kanske ni tänker, skolan måste ju ha prov och dessa måste rättas genom att sätta tydliga gränser för vad som ger poäng på provet. Nej då, nu har man istället ”matriser för bedömning av den undersökande förmågan”. Låter det snömosigt beror det på att det är det.

Men vadå, barn får inte ens tävla i idrott längre, så att under terminens gång bedöma vad elever verkligen vet så att de har en chans att anpassa sina studier efter det är såklart för mycket begärt. Om inte annat är det säkert diskriminerande för den klick elever som varken fattar när det är dags att lägga mer tid på studierna eller klarar av att göra det.

Likadant är det för oss vuxna. Jag är ingen utpräglad tävlingsmänniska, men när jag springer håller jag koll på både puls och kilometertider och även om jag mest tävlar mot mig själv sneglar jag gärna på andra medelmåttiga löpare och försöker slå så många som möjligt ifall jag tävlar. Utan att jämföra sig mot börsindex eller andra investerare är det omöjligt att veta hur våra investeringar går. Hur ska man veta om man har en bra lön ifall man inte hör vad kollegor och konkurrenter har?

Så låt oss jämföra, kika över staketet och snegla både hit och dit med målet att bli bättre människor med bättre liv. Det betyder inte att vi ska se ner på (eller upp till) dem. Jag är fortfarande ganska ointresserad av hur andra människor lyckas genomföra sina liv.

Kallt klimat och varma handlingar

Jag bor i en stor bostadsrättsförening med flera hundra lägenheter och tiotals lägenheter per uppgång. Jag vet vad grannarna heter i efternamn för det står på brevlådorna, men där slutar kunskaperna. Jag har inga större problem med det. Jag skulle inte vilja bo i ett hus där man lämnar dörrarna olåsta och springer in till varandra och lånar socker.

Men det är intressant att se vad som händer när när tillvaron skakar till. Häromdagen fick vi ett par decimeter snö på ett dygn. Plogbilarna syntes inte till på hela dagen och trottoarerna var snöfyllda över ett dygn. De var faktiskt värre utsatta än om vägarna inte plogats för det finns ingen plats för den plogade snön. Enda sättet är att skopa upp snön i lastbilar och köra bort den.

Dagen därpå blev det drygt tio grader kallt, vilket definitivt slog ut den kollektivtrafik som inte fått nog av snön. Både snön och kylan låter säkert futtig för någon som bor lite högre upp, men Stockholm blir lamslaget.

Och då inträffar något intressant. Folk lånar ut snöskyfflar, hjälper andra att skotta och knuffa bilar. Men fenomenet gäller inte bara i det akuta trafikkaoset. Vi börjar prata med okända, fråga grannarna i trapphuset om de behöver hjälp med att handla eller utföra andra ärenden.

Snart är snön borta, värmen återvänder och vi slutar att hjälpa grannar med annat än att på sin höjd hålla upp porten eller fråga om de ska åka med i hissen. På ett sätt kan jag tycka att det är synd, att det både skulle vara lite mer ekonomiskt och medmänskligt om vi hjälpte varandra med det vi är bra på, lånade ut saker vi ändå har och höll lite allmän koll. Grannsamverkan alltså.

Välja vänner efter plånbok

Marcus Dunberg är rik. Hans PR-byrå med två anställda på Östermalm i Stockholm omsätter sex miljoner. Däremot tror jag inte att han har så många vänner, åtminstone inte efter den här krönikan om hur svårt det är att umgås med folk som inte har hans ekonomi.

Det börjar med en skidresa i vänkretsen där alla har ”olika storlekar på plånböckerna”, men sedan drar han slutsatsen att det är bäst att undvika fattiglappar på hemmaplan med. ”De här människorna har jag inte lust att bjuda på Alba-tryffel och barolo” för ”de kommer dessutom bara att bli stressade och uppleva att de hamnar i skuldläge”.

Dunberg må vara rik, men vilket fattigt känsloliv han måste ha om allt som betyder något i umgänget med sina vänner är yta och konsumtion. För om vänskapen vore djupare än att bräcka varandra varvat med tacksamhetsskuld vore det väl inte så himla svårt att välja ett resmål alla vännerna har råd med? Ni behöver inte äta samma rätter eller dricka samma vin under hela resan om ni har olika budget. Någon gång kanske Dunberg och andra knösar kan sänka sin standard på hotell, restauranger eller flygbiljetter.

Sedan tänker jag att han kanske har rätt? De flesta av mina vänner kommer från ungefär samma bakgrund som jag. Deras föräldrar var ungefär lika rika som mina föräldrar. Men nej, jag känner både mångmiljonärer och ”fattiglappar”, och vi har inga större problem att resa ihop eller bjuda varandra på middag. Ingen av oss har tagit fram miniräknaren efter maten för att ta reda på om vänskapen är en bra eller dålig affär.

Fotnot: Albatryffel är tydligen en särskilt exklusiv tryffelsvamp som plockas i Italien, och Barolo ett italienskt rödtjut som går loss på 279 kr flaskan på Systembolaget. Att Dunberg i citatet ovan kastar in ett obefogat bindestreck på den ena högstatusmarkören och skriver den andra med liten begynnelsebokstav trots egennamn skulle kunna bero på att han är en obildad tölp, men det är en ren spekulation från min sida.