Lamottet är rågat?

Joakim Lamotte la ut ett inlägg påTwitter, utstuderat provocerande för att få reklam och på ett ganska ocharmigt sätt.

Jag är rätt säker på att han har fel i sak eftersom ETC:s Johan Ehrenberg skrivit tretton böcker under fyra decennier och en del av dem har uppmärksammats ganska bra. Men det går ju inte att kolla eftersom Lamotte inte anger någon källa till sitt påstående eller berättar hur många förhandsbokningar han fick under helgen. Han förstår spelet, troligen gör ett faktafel (och det felaktiga ordvalet ”mer exemplar” istället för ”fler exemplar”) bara att han får mer respons.

Och som det lyckades! En av dem han vevade igång var ETC-medarbetaren och fullblodsrasisten Bilan Osman. Jag är inte säker på om hon på allvar inte förstår att tidningen hon jobbar på är bidragsfinansierad eller verkligen inte begriper skillnaden på frivilliga bidrag och tvångsindrivna skattemedel, men jag skulle vilja påstå att inte heller hon kom närmare en status som folkkär mysjournalist med följande svar.

Jag har visserligen aldrig uppfattat henne som överdrivet vässad i pannloben, men jobbar man på en tidning som uppenbart gör allt för att maximera sina bidrag och inte heller drar sig för att fuska borde man känna till det.

Till skillnad från Lamotte hyser jag inget personligt agg mot ETC. Innan de konsekvent började låsa alla sina artiklar tyckte jag tvärtom att det var en av de mer läsvärda publikationerna på vänsterkanten. Men affärsidén, att sprida ut sina texter över ett antal tidningar med påstått lokal profil i syfte att få så mycket presstöd som möjligt, är såklart helt förkastlig.

Med det sagt gråter jag inte blod över att inte längre kunna läsa ETC och jag har inte heller förhandsbokat Lamottes bok även om jag tror att han skulle kunna vara mindre enerverande utan dialekt.

Otippad vinnare

SVT (och även jag) har tidigare skrivit om Linda-Marie som bor i ett hus utan el och rinnande vatten utanför Älvsbyn och som nu ser sig som vinnare i dessa kristider när elräkningarna blir skyhöga och tillgången på ström kanske begränsas redan i vinter.

För egen del tror jag fortfarande inte på att bo i ett hus utan el och vatten, men jag gillar tänkesättet och håller med om mycket av det hon säger. Lyx ses ofta som odelat positivt, men förutom kostnaderna gör det också tillvaron sårbar. Några av de lyxartiklar jag valt bort i mitt nuvarande liv är en ny bil, dyr programvara (jag kör Open Office istället för Office, Gimp istället för Photoshop...), det mesta av hemelektronik, däribland tv, medieabonnemang som Netflix, Spotify, HBO osv. Allt detta gör mig mer oberoende för kostnadsökningar och försämringar.

Draget till sin spets är vi större vinnare ju mer lyx vi klarar oss utan, men det går naturligtvis inte att dra hur långt som helst. Bor vi i grottor och klär oss i djurhudar är vi förvisso inflationsskyddade, men det är tveksamt om det vore ett värdigt liv.

Dock tycker jag att den här aspekten är värd att ta in när det kommer till konsumtion. Sånt vi köper och bygger upp våra liv kring blir också ett tungt ok att bära när det inte funkar. Förutom att de ofta kräver en massa tid och energi från vår sida. Om ekvationen dessutom kräver att vi skuldsätter oss har vi skaffat oss ännu mer problem. ”Jag behöver inte oroa mig för någonting”, säger Linda-Marie i artikeln. Det vore lyx för mig.

100 års jobb

Jag köper bildelar och lite annat smått och gott av en kille som har flera hundra kvadratmeter lager, från golv till tak.

När det gäller Volvo tror jag att hans sortiment är större än Bilias, på däck och fälgar likaså. Men det slutar inte med bilar, vad jag än behöver brukar det vara idé att kolla med honom. Jag har bl a köpt en bandsåg och isolering. Trots miljoner (?) av lagerartiklar tycks han ha förvånansvärt bra koll på vad han har och var han har det.

I garagen och ute på gården står det bilar, husvagnar, släpkärror, traktor, gräsklippare och andra motormaskiner, en del snudd på hela och andra bortom räddning. Jag gissar att han tänkt sätta ihop mycket av detta och ibland gör han kanske det också, men vid sidan av skrothandlandet jobbar han heltid. Hur energisk han än kommer att vara misstänker jag att han kommer att efterlämna sig hundra fordon och tre hundra containrar med skrot. Inte värdelöst för den som vet vad det är och har vett att ta hand om det, men så ser ju inte världen ut.

Sisyfos, en kille med ett slitigt jobb.

Häromveckan var jag hem till en plåtslagare för att beställa ett par trösklar och en plåt under en kamin. Han berättade att verksamheten numera sköttes av sonen, men i hans frånvaro tog han upp beställningen. Så snackade vi en stund om ditten, datten och gamla bilar. Innan jag kom därifrån hade jag tittat på sex eller sju bilprojekt från 50-talet och framåt. Någon skulle kunna rulla snart, men några av dem saknade rätt väsentliga delar som motorrum och innergolv.

Ägaren var 79 år och även om han såg ut som hälsan själv kan man förmoda att han inte har tid att lägga tusen timmar per bil om han dessutom vill hinna köra dem. Jag har själv inget emot projekt. Det kan till och med vara kul att ha ett lite större jobb framför sig som man inte helt vet hur man ska ro i land, men det måste vara på en nivå att man vet att det är görligt.

Det är tur att folk är olika. Jag skulle bli helt matt av att varje dag behöva titta på arbetsuppgifter jag har framför mig som motsvarar tre livstider, och då har jag inte ens nämnt de ekonomiska värden som på detta sätt bundits upp i saker. Mitt liv berikas av att kunna åka hem till någon som har tjugo kylare till Volvo 240, men allra mest gläds jag åt att det inte är jag som har dem.

Skatteverket, var god dröj

Har du som jag suttit i telefonkö hos Skatteverket kan det ha sin förklaring, nämligen att en av de anställda väntat på att du skulle tröttna.

Det visade sig alltså att majoriteten av dem han skulle hjälpa aldrig fick någon hjälp, de fick istället lyssna på tjugo minuter panflöjt med Dana Dragomir (eller jag vet inte, det kanske inte längre är lag på att telefonsvarares pausmusik ska utgöras av Dana Dragomir). Så vad gör karln idag? Han jobbar kvar!

Visserligen ansågs detta som arbetsvägran, men han har ”mått dåligt”, så därför räcker det med 25 procents löneavdrag under en månad. Personalansvarsnämnden anser dock att beteendet riskerar att ”allvarligt skada allmänhetens förtroende för myndigheten”. Själv gissar jag att om Skatteverket eventuellt skulle ha något förtroende kvar drabbas det hårdare av att personalansvarsnämnden på detta sätt pissar på verkets högst ofrivilliga kunder än att det gjorts ett misstag vid en anställning, det har hänt förr.

Får man inte sparken efter att man systematiskt gett fan i att göra sitt jobb får man det väl aldrig. En annan myndighet som inte precis jobbat på sitt förtroende är Arbetsförmedlingen. Där var det en kille som hade till uppgift att ringa arbetssökande, men han tyckte (antagligen helt korrekt) att det var lättare att ringa till sin egen mobil istället, så det gjorde han – 661 gånger! Även där blev det 25 procents löneavdrag i en månad. Lika bra det, vilken arbetsförmedlare skulle ha ringt honom om han fått sparken?

Stulen ved

Både i Sverige och Norge har jag sett att man lagt ut ved vid grillplatser. Som en kommunal service, men kanske också med en baktanke att slippa få en massa överåriga scouter att gå loss på intilliggande skog.

Farbror Calle och farbror Bosse.

Jag har aldrig använt sådan ved själv, men ändå blivit lite glad över att den finns där, för att det visat att systemet funkar. Fram till nu.

När elpriserna skenar och ved är en bristvara för den som i oktober kommer på att den nyinköpta braskaminen går på ved, kunde man väl ge sig på att någon skulle få idén att vittja allmänningar. Risken att bli upptäckt måste vara obefintlig och vad skulle hända då, en utskällning av en kommunal naturvårdare?

Jag blir nyfiken på den genomsnittlige vedtjuven. Jag har svårt att tro att det är ”the usual suspects”. Ungdomsgäng rör sig knappast i de områden där denna ved finns och unga människor generellt stjäl knappast ved, vad ska de med den till? Fattigpensionärer som hellre tar kommunal ved än fryser i sina hus? Barnfamiljer som passar på när de ändå grillar med ungarna? Nej, det verkar lite för organiserat för det. Jag vet verkligen inte.

Men trist är det för antagligen slutar det med att tjänsten försvinner. Precis som att man inte längre vågar lämna en hund eller barnvagn utanför butiken där man handlar, låser in sig hemma, låser sin brevlåda, låser sin bil till och med när man sitter i den för att inte bli rånad. Utveckling? Det kanske man kan kalla det. Oundvikligt? Nej, det vägrar jag tro. Samtidigt är jag inte typen som blundar för verkligheten för att jag inte gillar den. Jag borde kanske sätta hänglås på vedskjulet.

Krisvecka

Tydligen kör MSB varje år något de kallar Krisberedskapsvecka, en slags praktisk informationskampanj för att förbereda medborgarna på samhällskollaps.

Det låter väl sunt för en myndighet som har det ansvaret, men jag blir lite illa berörd av SVT som försöker förvandla detta till en slags lustfylld dokusåpa. ”Deltagarna” presenteras och sedan görs hemma-hos-reportage där de får berätta hur det kändes att värma konserver i stormkök.

Jag har alltid känt att preppers är förvuxna scouter som inte fick leka tillräckligt mycket krig som barn och försöker ta igen det i vuxen ålder. Gör det om det känns bra. Jag skrev nyligen om min lust att tälta. Jag tror inte att samhället skulle utvecklas om jag förverkligade den, men jag själv kanske skulle må bra av det.

Men jag har inte sett statsmedia skriva en rad om varför krisen är på ingång. Jo, man har försökt skylla det på kriget i Ukraina, men ingenting om varför el- och drivmedelspriser var uppe på rekordnivåer redan innan dess. Då tycker jag att det är lite magstarkt att släppa journalistiken till förmån för feel-good-reportage om beredskapsmat.

Men okej, eftersom jag är en positiv, glad och sprallig människa ska jag försöka se det positiva i hela grejen. Jag tror att det är bra för oss att ifrågasätta våra val. Det är så himla lätt att slå sig till ro i tillvaron och göra som alla andra. Pulversoppor och Trangiakök tvingade de som medverkar i experimentet att bryta normen under en vecka. Jag tror att det är nyttigt.

Jobbar som städare

Nja, inte riktigt, men ändå. Jag ska förklara.

Biodlingssäsongen är över. Jag har gett varje kupa 15 kilo socker i flytande form och de nästkommande fem månaderna sitter bina i ett klot och vibrerar för att hålla värmen. Med undantag för drottningen kommer alla att dö senast till våren, såvida inte hela samhället fryser ihjäl redan i vinter. Det ger lite perspektiv när man upplever tristess i livet.

Men kan jag då också gå i ide? Nej, nu ska jag ta hand om binas lokalvård. Jag har ett trettiotal lådor och flera hundra ramar som ska rensas från smuts, skräp och propolis, det kitt bina använder för att fylla håligheter, limma fast ramar och rent allmänt jävlas med biodlare.

Sedan ska det bringas ordning i oredan. Ramarna sorteras i nya, utbyggda och fyllda med foder respektive pollen. De sistnämnda ska bina få som stödfoder i vår, så får de samtidigt hjälpa mig lite med städjobbet. En ambitiös odlare skulle också kunna dela upp begagnade ramar beroende på färg eftersom mörka och ljusa ramar har lite olika egenskaper och användningsområden, men någonstans måste även tvångsmässiga pedanter dra gränsen.

Fast det här handlar inte om psykiatriska diagnoser. Det är mycket enklare att jobba med ett rent och ordnat lager. I somras behövde jag ofta på kort varsel riva fram utrustning och verktyg och då är det mycket enklare om man gör rätt saker med rätt grejer istället för att fuska.

Det ligger antagligen nära till hands att tänka att jag av ren lättja stuvade undan alla problem i somras och nu får sota för det, men jag la redan då många timmar på ordning och reda i bigården. Det är bara det att jag då fick någon låda och några ramar i taget att ta hand om medan jag nu har slungat och därmed frigjort en stor del av låd- och rambeståndet.

Som vanligt tror jag att det finns en lärdom applicerbar på att möjligt här. ”Bädda sängen”, uppmanade Jordan Peterson, delvis av samma anledning som jag nu skrapar ramar. Ordning på ett grundläggande plan ger lugn och möjlighet att fokusera på detaljer, på samma sätt som oordning får motsatt effekt.

Därför skrapar jag ramar, sorterar kvitton i pärmar, skriver att-göra-listor och bockar av punkt efter punkt, för oavsett om det gäller biodling, ekonomi eller något annat kommer problem och surdegar att stjäla tid och energi som hade gått att använda betydligt bättre.