Bostadslös med bolån

Den som läser på SVT om familjen som blir av med lägenheten men behåller lånen kanske fattar att det är en bra idé att läsa bostadsrättsföreningens årsredovisning, både i samband med köp och löpande under ägandet.

När jag själv sålde lägenhet 2020 var det en eller två av 50 spekulanter som frågade om föreningens ekonomi. Då är bostadsköpet ändå en av de största affärerna i deras liv, och även om det är ovanligt kan det som i SVT-exemplet bli så att föreningen kånkar och att man som föreningsmedlem blir av med sin bostad, men får behålla lånen.

Jag kan inte detaljerna i det fallet, men det verkar uppenbart att underhållet släpat efter högst betänkligt, och det borde väl vara en god varningssignal på att något inte står rätt till. Får jag gissa tänkte de boende att ”det löser sig säkert på något sätt” och ”vi äger ju ändå våra lägenheter”, vilket helt enkelt inte är sant. I en bostadsrätt äger man rätten att bo i sin lägenhet genom att man äger motsvarande andel av föreningen. Utan förening – ingen bostad.

”Borta!”

Jag har själv bott i bostadsrätt i sexton år, har tjänat massor av pengar på det och tycker att det kan vara en riktigt bra boendeform, men det har inte samma säkerhet som att hyra (eller i många fall att äga själv) och då får man ta ansvar för att inte sitta där med skägget i brevlådan.

Strålande affärer

Jag köpte en uran-ETF för några år sedan när jag kände att priset blivit för lågt. Prickade inte riktigt botten för den stod och stampade fram till en dipp i början av 2020, men sedan tog den fart.

Och nu har den som synes sprängt taket efter att ett investmentföretag köpt allt uran de hittat. Jag skulle önska att jag varit med på hela resan, men sålde häromdagen eftersom jag behövde pengarna till annat, så även om toppen skulle vara nådd exakt här har jag gått miste om en del av den sista knarkarhaussen.

Bra resa hur som helst, särskilt eftersom jag såg investeringen som förhållandevis riskfri. För där skiljer jag mig från de som tycker att man ska hålla sig ifrån råvaror eftersom de är så oförutsägbara.

Jag är långt ifrån någon råvaruexpert, men jag känner precis tvärtom. Normala råvaror har ju ett marknadsbehov, oavsett om det är uran, silver eller kaffe. De blir inte värdelösa med mindre än att det kommer en annan råvara som fullständigt tar bort den framtida marknaden. Risken är måhända större för uran än för kaffe (inget kan ersätta kaffe!), men ändå rätt låg. När uran tappat 85 procent av sitt högsta värde kunde den inte gärna fortsätta ner till noll.

En aktie kan däremot dö även om företaget har bra produkter. Allt som krävs är att en konkurrent har en bättre, eller bara mer prisvärd produkt. Eller att företaget man äger aktier i har en klantig ledning. Eller något annat, som politiska beslut eller en usel kampanj. Jag kommer aldrig lägga alla ägg i råvaror, men troligen alltid några.

Vem köper detta?

Det verkar finnas en marknad för allt, men ibland undrar jag vart världen är på väg. Att det går att sälja nyhetsartiklar till läsarna är en sak, men varje gång jag ser reklam för ”plus” eller ”premium” känner jag att den ekonomiska besparingen att inte köpa dessa abonnemang bara är hälften så mycket värd som vinsten i att slippa läsa skiten.

Jag vet inte vad ”Älskar, älskar inte” är, men jag anar att det är någon form av dejtingprogram, föga intressant för oss som varken varit med eller känner deltagarna. Och av de tre kändisarna som avslöjar hur många de haft sex med känner jag bara igen en. Jag fattar inte ens hur det kan bli en artikel, än mindre att de försöker sälja en premiumtjänst med den.

Däremot fattar jag att sånt här inte kommer till av en slump. Det finns uppenbarligen människor som vill veta hur det gick för ”Älskar, älskar inte”-paren och som är för slöa för att söka rätt på svaret gratis (för något säger mig att dessa människor finns på vartenda socialt medium som existerar) och andra som lägger hela sekunder på att fundera över hur många personer deras favoritkändisar har legat med.

Intressesmurfarna hoppar av glädje.

Och det är det som gör mig orolig för mänskligheten. Det är inte friskt att vilja betala pengar för att få veta hur många kvinnor Linus Wahlgren säger sig ha haft sex med. Men tydligen gör folk det, och det skrämmer mig.

I en parallell verklighet

En artikel i Nyheter Idag fångade mitt intresse, särskilt det sensationella citatet ”Vi har högsta sysselsättningsgraden i EU” som ska ha uttalats av landsfader Löfven i TV4:s Nyhetsmorgon.

Vad märkligt! Nu stannade klockorna...

Troligen beroende på att sysselsättningsgrad är en svensk uppfinning (dock inte lika stor internationellt som dynamiten och skiftnyckeln) med enda syfte att trolla bort arbetslöshet. Som sysselsatt (=inte arbetslös) räknas den med någon form av sysselsättning minst en timme per vecka. Det behöver inte vara ett riktigt jobb utan funkar lika bra med ett bidragsbetalt eller någon form av utbildning. En timme på sju dagar - då är du inte arbetslös. Med den definitionen är det nästan märkligt att inte alla anses sysselsatta. Löfven igen:

”Skulle vi jämföra oss med länder som har lägre arbetslöshet så skulle vi få lägre sysselsättning, för där är fenomenet att människor inte finns till förfogande i arbetskraften som man gör i Sverige.”

Är det någon som fattar vad karln vill ha sagt? Att hittepå-statistik är viktigare än verkligheten? Enligt SCB är arbetslösheten 8,3 procent vilket i stort sett är den högsta siffra som någonsin uppmätts. Svårt att få ihop det med Löfvens bild att alla kurvor pekar åt rätt håll.

”Hahaha! Gick ni på den lätta?”

Vidare säger han att nio av tio socialdemokratiska vallöften infriats – ”helt eller delvis”. 32000 traineejobb skulle skapas – facit: 464 stycken. 5000 beredskapsjobb inom statliga myndigheter skulle tas fram – facit: några hundra (varav majoriteten ”anställdes” av Arbetsfömedlingen).

Detta bara inom arbetsmarknadspolitiken. Vi (alla utom Löfven) minns väl klassiker som Morgan Johanssons löfte att Sverige skulle vara narkotikafritt för snart tio år sedan och Magdalena Anderssons löfte att bensinskatten inte skulle höjas. Hade regeringen däremot lovat att minska antalet poliser, få färre människor genom skolsystemet och förvandla Sverige till ett av Europas allra otryggaste länder hade det blivit med beröm godkänt.

När är nog nog?

Min bloggkollega The Dividend Story har skrivit en intressant text om att hans familjs resa mot finansiellt oberoende efter tio år nått en punkt där det känns rätt att sluta med månadssparande.

En dividend family.

Jag tycker att det är en intressant aspekt av sparandet, att nå mål och delmål, och att låta milstolparna få konsekvenser för livet i stort. Kort sagt, det är ingen idé att jobba mot ett mål om inget händer när man kommer fram. Det gäller inte bara ekonomi utan egentligen allting.

Själv har jag aldrig haft ekonomiska mål, men det behöver inte betyda att jag inte borde anpassa mitt liv efter plånboken. Och det gör jag. Jag ser t ex inget egenvärde i att jobba fyrtiotimmarsvecka eller att få in en specifik siffra i månatlig inkomst. Ibland jobbar jag mer, ofta mindre, och jag är helt okej med det.

När är det dags att överhuvudtaget inte jobba för att få in mer pengar  (inte detsamma som att sluta jobba), för att det redan räcker livet ut? Den nivån är jag inte säker på att jag någonsin når med mindre än att jag får reda på något om min hälsa som gör min tid väldigt utmätt.

För jag har ingen aning om vad jag vill göra om tio år eller ens om ett. Troligt inte något som kostar jättemycket pengar, men även om jag knappast kommer börja samla på lyxbåtar eller champagne kanske jag vill bo dyrt. Den som lever får se, och att få leva länge är definitivt ett mål, dock inte dyrt i ekonomiska termer.

Digital nomad – utvärdering

För ett par år sedan bloggade jag om digitala nomader och konstaterade att jag själv inte skulle vilja leva på resande fot med kontoret på fickan.

Nu har jag ändå provat det livet i tre veckor och kan konstatera att min magkänsla var riktig. Att leva skribentliv med hjälp av mobilt bredband och en laptop är okej, men långt ifrån idealiskt. Skärmen är för liten, liksom tangentbordet. Har i alla fall släpat med mig en mus så att jag slipper att också svära över pekplattan som sällan gör som jag säger. Men det funkar. Jag behöver inte streama något utan bara söka information i textform när jag skriver, och med webbmejlen kan jag kommunicera med uppdragsgivare. 4 av 5 skäggmiffon.

Börsen hade jag inte planerat att följa så noga som jag brukar, och det är bra för det hade jag heller inte fixat. Nyhetsflödet går an, men att lägga ordrar på en laptop med 15-tumsskärm och ett internet som kan gå ner när som helst är skitjobbigt. 2 av 5 skäggmiffon.

Värst är bokföring och administration. Jag saknar mitt arbetsrum, mina pärmar och mest av allt min skrivare. Jag erkänner glatt att jag är en administratör av den gamla skolan. Kvitton hålslås och häftas in i kronologiskt ordnade pärmar. Mitt ordningssinne kräver en fysisk plats. 1 av 5 skäggmiffon.

Andra må se tjusningen i att åka runt med en ryggsäck, sitta och vara kreativa på internetkaféer och jobba på udda tider bara för att skoja till det lite. Jag är inte en av dem.

Den gula FIRE:n

Jag var så nöjd med rubriken tills jag insåg att uttrycket ”den gula faran” kanske (troligen) anses rasistiskt idag. Men om ingen skvallrar för Tobias Hübinette kommer jag nog undan med det eftersom övriga fem miljarder asiater troligen är okej med sin hudfärg.

Men nu handlar det alltså inte om fara utan om FIRE, ”financial independence, retire early”. Kommentarsfältet uppmärksammade mig på det kinesiska begreppet ”tangping” som ungefär går att översätta till ”lägga sig platt”. I Dagens Nyheters tappning låter detta skrämmande, världen kommer gå under när allt fler kineser bara slutar att bidra.

Men så låter det ju också när de och andra etablissemangstrogna medier beskriver västvärldens FIRE. Det är ett hot mot välfärden och ”hur skulle det se ut om alla...?”. Så jag bestämde mig för att läsa mer om tangping och hittade t ex denna definition:

”Tangping is the refusal to pursue success, money, and consumerism. It is a form of passive resistance to materialism in China.”

I mina öron låter det där som sunt ifrågasättande av den konsumism som verkligen är ett bokstavligt hot mot världen i stort. Och att jobba ihjäl sig. Kinas motsvarighet till 9-5 heter 996, vilket betyder att jobba kl 9-21 sex dagar i veckan. Jag är själv inte arbetsskygg, men när jag jobbat 65-70 timmar på en vecka har det definitivt inte känts som meningen med livet.

Bingoinvestering

Placeras lista över de aktier som tappat mest i värde i år tydliggör vikten av att inte lägga alla ägg i samma korg. Hade man vid årsskiftet satt en fjärdedel av sina pengar i Oncopeptides som toppar listan hade hela portföljen tappat nästan 20 procent bara på det beslutet, vilket ju i princip är omöjligt att täcka upp med andra innehav.

Fler än jag åkte nyligen på en smäll i Kambi som tappade runt 40 procent på ett par dagar. Jag satt själv obehagligt tungt där, men tack vare en ändå hyfsat diversifierad portfölj blev det inte en förlust på självmordsnivå.

Men frågan är var man ska sätta gränsen, eller om man ens ska sätta definitiva gränser. Ofta hör man ”minst 10-15 aktier”, men det kan ju innebära att en enskild aktie kan utgöra över tio procent av portföljen, vilket är för mycket för mig. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att ha tio procent av mitt kapital i en fond, men där drar jag gränsen. Sen är det väl rimligare att ligga tung i ett investmentbolag än i ett forskningsbolag, men även om jag älskar Investor skulle jag aldrig ha över en tiondel av mina pengar där.

En del som skärmdumpar sin depåutveckling i sociala medier är helt klart modigare/galnare. Kan man slå index med fem procentenheter (för lustigt nog är det alltid åt det hållet när skärmdumparna haglar) på en enskild dag spelar man ett annat spel på en annan nivå.

Har ni några regler för era investeringar, och är dessa i så fall huggna i sten? Och hur ser de ut? Jag håller i och för sig på att lösa detta dilemma genom att i stort sett avveckla mina innehav i enskilda aktier (mer om det i ett senare inlägg), men låt oss slå ihop våra huvuden och dela på huvudvärken.

Statssubventionerat barnarbete

Börsen brukar strunta rätt mycket i vilka politiker som styr. Friskolekoncerners aktier kan drabbas av att valfrihetshatare hamnar i regeringen, men i det stora hela påverkar det inte.

Märkligare att politikerna själva inte förstår hur politiska beslut slår. Det mest aktuella exemplet är Cementas kalkbrytning på Gotland som riskerar att sänka hela näringslivet och kosta hundratusentals arbetstillfällen om den stoppas. Det skiter miljömupparna i, de räknar oftast varken på ”hitan” eller ”ditan”.

Apropå arbetstillfällen hade jag gärna sett att arbetsgivaravgiften, alltså straffbeskattningen på anställningar, plockades bort helt, men det lär inte hända. Däremot har politiker dille på att sänka arbetsgivaravgiften för unga, för att dessa lättare ska få jobb. Det funkar såklart, lika givet som att höjd inkomstskatt gör att folk jobbar mindre.

Men lika självklart borde det vara att straffrabatten för ungdomar gör dem mer anställningsbara i kriminella nätverk. Inte bara ungdomar förresten, den ”svenska modellen” har gjort kriminellt barnarbete attraktivt. ”Vi ser att redan vid åttaårsåldern är det många som lämnar den normativa planen med skola och jobb och intar en kriminell identitet”.

”Vill du köpa jultidningar? Eller, jag menar, heroin?”

Jag vill inte slänga åttaåringar i fängelse, men om ingenting händer när de hoppar av lågstadiet för att sälja knark på heltid lär de inte sluta ens om statsministern skulle kalla det ”oacceptabelt”.

Finns inget tråkigare?

Jag fick ett mejl som roade mig lite. Rubriken var ”Ta hjälp att hitta det lån som passar dig bäst” följt av påståendet att det inte finns något tråkigare än att betala av på dyra lån och att jag nu skulle kunna ändra på det.

Längre ner möts jag av ett budskap så finstilt att det vore meningslöst att skärmdumpa. Med hjälp av förstoringsglas kunde jag uppfatta följande text:

”Långivarnas ränta är rörlig, sätts individuellt och varierar mellan 2,95 %-26 %.”

Om jag ska halvera min lånekostnad med hjälp av ett lån som – i bästa fall! - kostar 2,95 % i ränta måste ju min nuvarande ränta vara 5,9 %. Ändå tur att ansökan är kostnadsfri. Dock ser jag att lånen har en startavgift på 495 kr. Borde man inte få någon slags bonus/välkomstpresent om man låser in sin ekonomi hos detta företag?

Företag ja? Även det är lite oklart. Jag upplyses om att ”Det här mailet kommer inte från Axo Finans” och är underskrivet ”Active Business Services” på en postadress som möjligen ligger i USA. Intressant strategi att i nostalgisk Bullen-anda berätta vem som inte skickat brevet.

PS. Det här blogginlägget har inte skrivits av Lena Philipsson. DS.

Dags att amortera!

Förra våren togs amorteringskravet tillfälligt bort och genast strömmade bostadsägare till banken för att pausa sina avbetalningar. Men från och med idag är festen över och kraven tillbaka.

Amorteringsfriheten lär ha lönat sig för bankerna. Om den också gjort det för samhället i stort har jag ingen aning om. De låntagare som investerat alla ”extrapengar” på börsen lär definitivt ha tjänat på det, om de inte satsade allt i Anoto och Norwegian.

Men nu ska vi alltså tillbaka till 1 % över 50 procents belåning, 2 % över 70 och ytterligare 1 % om lånet överstiger 4,5 gånger årsinkomsten. Som vanligt intar jag en egen position, långt ifrån vad många ser som rimligt. Att köpa en bostad med över 50 procents lånefinansiering är ju helt sjukt! Kan man förresten ens kalla det för köp? Man borde definitivt inte säga att man äger något man inte ens betalat hälften.

Säg som det är istället!

Idag verkar många anse att de äger bostaden så fort de dragit ihop kontantinsatsen även om den består av lån/allmosor från föräldrar eller blancolån. Jag känner människor som inte ens tänker tanken att de någonsin ska betala tillbaka sitt lån. Inte ens när de säljer, för då köper de en ännu dyrare bostad och binder upp sig ännu mer på bankens och samhällets långsiktiga välvilja.

Maxat 1800-talsboende

Jag fick ett mejltips från Peter. Jag ska inte säga att jag var okunnig om detta fenomen, men jag hade förträngt det och tänkt att så galet kan det väl ändå inte vara. Jodå, det kan det!

Har du tänkt öppna ett pensionat eller vandrarhem och vill maximera vinsten kan du med fördel erbjuda ett spartanskt boende. Istället för fina hotellrum inreder du enkla stugor eller bygger rum i en lada. Ju enklare, desto bättre. Ingen el och naturligtvis inget rinnande vatten. Toalett i form av utedass.

Exklusivt!

Vad gör man där då? Ingenting! Inte ”ingenting” i form av att bara ligga och dega. Nej, här pratar vi om aktiva val. Locka med en mobilfri weekend för att ”ladda batterierna” (vad vi nu ska med laddade batterier till när allt är av). Om inte de räcker för att gästerna ska få tillräcklig lugn och ro kan de få hålla käften också, givetvis marknadsfört som ”silent retreat”.

Tror du mig inte kan du titta här. Upp till 26100 kr för 2-3 dagar i en stuga helt utan bekvämligheter. Vem tusan går på det, kanske du undrar. Min tipsare Peter hade svar på det med. Här har vi en influencerbrud som tyckte att upplevelsen var ”mäktig”, ”nästan övernaturlig” osv.

”Inget wifi? Guuud, vad fräscht!”

Så har du plats är det bara att sätta igång. Varför köra jacuzzi och golvvärme när man kan locka med emaljerat tvättfat och stampat jordgolv?

Portföljstädning

Som jag berättat åkte jag på däng när Kambi-aktien föll handlöst. Kanske skyndade det på mitt beslut att rensa i portföljen. Jag blir mer och mer less på att handla i enskilda aktier. Ändå har jag haft tjugo sådana innehav av varierande storlek.

Förutom att jag är less har jag inte tid att bevaka dem eller ens läsa alla kvartalsrapporter. Tjugo innehav gör åttio kvartalsrapporter om året. Släng in några konkurrenters också, så är det snart över hundra. Då har jag inte räknat in att man bör hålla utkik efter nya investeringar. Även om det är kul måste man ta sig tiden, och nu tycker jag alltså inte att det är så himla kul. Nu när jag reser omkring på heltid har jag heller inte tiden.

Således dags att göra något åt det. Femton aktieposter har dumpats till högstbjudande och ytterligare en eller ett par ska ryka innan jag är nöjd. Allt från kursdubblare som Inwido och Nent till gamla surdegar som H&M och Telia. Kvar i depåerna finns fonder, både traditionella och börshandlade ETF:er, och så ädelmetaller och andra råvaror. Kanske ändrar jag mig, men just nu passar det mig utmärkt.

Fondsparande.

Dock har det gjort mig ännu mer likvid och det passar mig sämre. Som motvikt har jag köpt ett par globala indexfonder. Jag ska även fylla på befintliga innehav som Spiltan Investmentbolag och TIN Ny Teknik, men det kommer att finnas plats för nya, företrädesvis riktigt tråkiga fonder. Några förslag? Men, som sagt, jag tänker inte spela kvitt eller dubbelt, själva idén är att sänka risken och därmed behovet för mig att hålla koll.

”Ångest” för ”fattiga” barnfamiljer

Flera har tipsat mig om den här artikeln. Ni får ursäkta att jag inte nämner er allihop, det är lite kaotiskt nu.

Det handlar hur som helst om en Helsingborgsfamilj med fem barn, från 1-18. Merparten av dem i skolåldern varför det är underligt att skolstarten kommit som en oförutsedd händelse för familjen, men så verkar det vara. Eller mer specifikt utgifterna som följer med den.

”Barnen vill gärna ha ryggsäckar som är hela och rena. Alla andra barn kommer med nya.”
”Hur ska vi klara månaden? Vad kan vi lägga upp till försäljning på marketplace?”

Min första fråga är om verkligen alla kommer med nya väskor varje år. Det är ett rätt stort steg därifrån till ”hela och rena” och de pratar ju om Facebook Marketplace, så då borde de veta att de hittar en ryggsäck i nyskick för en femtiolapp, troligen på gångavstånd. Säkert inte av ”rätt” märke, men man kan inte få allt. Det kan ingen, även om man inte väljer att skaffa hela fem barn (kondomer är faktiskt jättebilliga).

Socialtjänsten har konstaterat att familjen har helt normala inkomster. Som jag varit inne på tidigare ligger Riksnormen för försörjningsstöd ganska högt, så de kan säkert pressa en del i utgifterna. I en familj på sju personer lär det finnas kostnader som inte är huggna i sten.

Det enda jag sett hittills är att de gråtit ut i Sydsvenskan och det imponerar inte. Att kalla denna familj fattig är fånigt! Deras barn går i skattefinansierad skola och eftersom de inte ens kommer ner till socialbidragsgränsen är det helt uppenbart att föräldrarna klarar av att utrusta dem med ryggsäckar, skor, pennor och allting annat som hör skolan till. Jag har ingen stor tro på svensk skola, men jag hoppas ändå att barnen lär sig något där som gått dessa föräldrar helt förbi.

111 spänn i timmen

Vet inte vad jag ska tycka om brovakten som tjänar 111 kr i timmen. Som vanligt ger Aftonbladets ”journalistik” lite att önska. ”Ob-ersättningen för att jobba natt, helg och storhelg räckte inte långt”. Nehej, hur långt då? En variant vore ju att redovisa siffran istället för att göra en skriftlig bedömning av hur långt pengarna räcker.

Men 111 kr/timmen är tveklöst en låg grundlön och visst är det galet att man inte ska få tillgodoräkna  sig tidigare år vid en ny upphandling. Samtidigt är det ju inte säkert att man är värd mer pengar bara för att man har jobbat fler år. Jag har ingen aning om vilka förkunskaper som krävs för brovakter, men en sak vet jag – är man missnöjd med förutsättningarna på sitt jobb bör man rösta med fötterna och skaffa ett nytt.

”En kompis dotter säljer glass i sommar, och tjänar mer i timmen än jag. Hon är 15 år.”

Men om hon fortsätter att sälja glass i de fjorton år som Mikael Steen varit brovakt är nog inte hennes lön heller så imponerande. En del jobb är helt enkelt svårt att få en bra löneutveckling på. Reklamutdelare, jultidningsförsäljare, skolpolis ...

Scocconomics

Jag fick ett tips av twittraren med det svåruttalade namnet Srednq om ett poddavsnitt om ISK-beskattning från början av sommaren. Jag kan inte säga att jag hoppade jämfota av glädje. Det är ett ämne som stötts och blötts både här och där. Men jag började hur som helst lyssna och kände att detta inte går att lämna okommenterat.

Det handlar om en podd med det festliga namnet Scocconomics som gått mig förbi. Det är såklart den gamle LO-ekonomen, numera vänsterpartisten Sandro Scocco, som gett upphov till namnet. Podden gör han tillsammans med Jenny Lindahl, f d ordförande för Ung Vänster och dessutom ordförande för Centrum för marxistiska samhällsstudier.

Den som vill veta exakt vad jag pratar om hittar avsnittet här. Ni andra får hålla tillgodo med min extremt objektiva redogörelse.

Det första jag slås av är hur dåligt insatta de låter. Det är som sagt inga gröngölingar vi har att göra med. Scocco har väl varit ekonom i minst 30 år, skrivit ett tjugotal böcker och brukar plockas in som expert i nästan alla medieproduktioner som har med pengar att göra. Lindahl är en tant i min ålder som varit proffspolitiker större delen av sitt liv. Ändå tycks ingen av dem veta riktigt vad ett investeringssparkonto är.

Lindahl säger faktiskt just det i början: ”ISK-konto, vad är det ens?” Det är för övrigt den benämning de använder genomgående, ”ISK-konto”. K:et i ISK står ju just för konto, så ISK-konto borde läsas ut som investeringsparkonto-konto. Det kan verka futtigt i det stora hela, men jag förväntade mig mer av människor som jobbat med ekonomisk politik tre gånger så lång tid som ISK ens funnits.

Fast delvis spelar de nog. Den illa dolda tesen är att ISK är en sparform för en handfull miljardärer och dessa är de enda som skulle drabbas av en hårdare kapitalbeskattning. ”90-95 procent av hushållen har helt marginella kapitalinkomster. Där rök den tvåhundringen liksom”, säger Scocco som följer upp med det föga vetenskapliga påståendet att ”normala Svenssons har en enda tillgång, och det är huset”.

Och så låtsas man som att taket på tre miljoner var den ursprungliga planen trots att det bara någon vecka tidigare läckt ut att den socialdemokratiska arbetsgruppen först diskuterat nivåer så låga som hundratusen. I början av programmet kallar Scocco ISK-skatten för subvention, eftersom det i gynnsamma lägen blir billigare än den gamla reavinstskatten. Sedan övergår han till formuleringen bidrag. En lägre skatt på kapitalvinster är alltså ett bidrag i Sandro Scoccos värld.

Förutom att programmet dumförklarar sina lyssnare lyckas Scocco förolämpa såväl fattig som rik. Median-ISK:n är på 80000 kr, berättar man. Tappar de hälften vid en börskrasch spelar det ingen större roll för det är ju ändå bara 40000. I Scoccos hushållsbudget är det kanske växelpengar, men rätt många hushåll sväljer inte en förlust på 40 papp bara sådär.

Självklart får även de rika sin släng av sleven. Nästan alla rika har ärvd förmögenhet, fastslås det utan tillstymmelse till källa. ”Nu råkar du haft tur”, säger Scocco. För egentligen tycker han inte att någon förtjänar ett eget kapital, det är uppenbart. Till slut konstaterar de att om man konfiskerar de 70 miljarder kronor som finns i ISK, ”då gör vi något åt ojämlikheten”.

Jenny Lindahl spelar rollen som dum blondin, men hon ska inte komma undan kritik för det. ”Nu kanske jag är dum” säger Lindahl ett antal gånger under avsnittet. Det är en retorisk fråga som varje gång förtjänar svaret ”JAA!!!”. Rekordet var nog denna:

”Nu kanske jag är dum, men om man då kan välja mellan att... Säg att jag har tio miljoner och så skulle jag kunna välja mellan att använda dem på ett sätt som är jättekonstruktivt, typ skapa jobb och så där, men det verkar ju besvärligt jämfört med att bara ha dem på ett sånt här konto.”

Förutom det uppenbara att det inte räcker med att sätta pengar på ett konto för att få avkastning undrar jag vad Lindahl tror att en börsinvestering är för något. Hur skapas riktiga jobb, är det inte just genom investeringar på börsen, inte genom att skapa statliga tjänster med pengar man konfiskerar? Kanske borde poddmakarna gå ut ur studion och träffa vanligt folk, en småföretagare med några anställda eller ett månadssparande vårdbiträde som kan lära dem lite om livet.

Jag har visserligen bara hört ett avsnitt, men som ni kanske anar gav det inte mersmak. En ekonomipodd med tydlig vänsterinriktning hade kunnat kvala in direkt i min poddlista, men då får den göras av människor som kan tillföra något. För mig kvittar det om Scocco och Lindahl låtsas okunniga eller om de på riktigt är så dåligt insatta. Det här duger inte.

Vi hörs längs vägen!

Den här tiden på året brukar jag gå upp på dagligt bloggande efter sommarens halvfart, men ni som väntat på det får vänta lite till för nu är jag ute och reser och blir själv nöjd om jag orkar upprätthålla nuvarande frekvens, ett inlägg varannan dag.

Jag trodde att jag skulle ha flyttat från Sverige våren 2020, men det kom ett virus och lite annat emellan. Fler än mitt liv har satts på vänt, och många har drabbats betydligt värre, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är och har varit frustrerande.

Men nu är det förhoppningsvis på gång. I går drog jag iväg på en resa på obestämd tid med målet att köpa (eller i nödfall hyra) en bostad. Det ska bli intressant att se hur det funkar, och då menar jag inte bara bostadsshoppandet utan också hur det går att jobba och blogga längs vägarna. Ni som hört mig tala om digitala nomader vet att det inte är min högsta önskan att bo i ryggsäck.

Fast en del har storleken för att bo i.

Känner jag några av mina trognaste läsare rätt kommer det nu bli en del tjat om vart jag ska, men på den punkten har jag inte ändrat mig. Jag återkommer om det när allt är klart och inte en minut tidigare. Kommentarer av typen ”Hoppas det funkar bra i X-land” kommer att lämnas obesvarade. Jag hoppas förresten att jag kan lämna kommentarsfältet öppet och någorlunda omodererat utan att det blir mindre konstruktivt än vanligt.

GW varnar

Jag var lite kluven till ett tips från Sebastian om GW:s varning till småsparare. Tveksamheten bottnar i att jag gillade Leif GW Perssons böcker på åttiotalet, men upplever att bäst-före-datumet som samhällsdebattör passerats. Inte minst senare års politiska utspel har känts rätt virriga.

Fast ibland är han bra.

Men nu släpper vi det och går till varningen.

”Jag försöker avråda folk från att hålla på med aktier.”
”Jag vill inte bidra till folks olycka.”
”Aktier är sådant du håller på med om du har det gott ställt. Det är inte ett sätt att trycka upp pengar, som många tycks tro.”

Vi som hört honom prata börs de senaste åren har kanske fått en något annorlunda bild, men det är väl fint om han framhåller riskerna. Aktiehandel är inte ett sedeltryckeri och man ska inte handla för pengar man behöver i närtid. Dock skär sig citatet om att han vill avråda folk från aktiehandel med ”Jag har faktiskt inget enkelt råd” längre ner i samma artikel. Att låta bli att handla låter ju faktiskt jätteenkelt, lite som ett riksdagsjobb.

Trots att GW dykt upp som något av en börsguru på senare tid ska vi nog inte se honom som en erfaren expert på det området. Jag har inte hittat ett ord om professorns börsintresse före 2011. Jag tror säkert att han snackade aktier med Stenbeck under deras omtalade matorgier, men det är inte detsamma som ett genuint aktieintresse. Som många välbeställda gamla sossar verkar han ha kämpat med dåligt samvete över sin rikedom. Hans något selektiva inblick i börsbranschen tycker jag avslöjas här:

”De alternativ som bankerna erbjuder är oftast deras egna fonder. Men det är bara en annan form av aktiesparande, och inte sällan är avgifterna mycket höga.”

Låter det inte väldigt mycket som att han pratar om storbanker? Ni vet, där man handlade fonder och aktier på 1900-talet. Vore GW på riktigt mån om småspararna borde han berätta om moderna handelsplattformar, månadssparande, riskspridning, att förstå vad man handlar osv. Men det ger kanske inte tillräckligt många klick.

Hemester gone bad

Det har snackats en del om allemansrättens vara eller inte vara, och i samband med det har SVT tagit fram några exempel på fastboende som inte vill ha turister in på knuten. Fler som semestrar i Sverige ger fler konflikter.

Först har vi ett par i Visby som är gråtfärdiga över oljud från närliggande restauranger. Gillar man inte nattliv i juli månad ska man nog inte bosätta sig inne i Visby om man inte passar på att fjällvandra då. Samtidigt stör jag mig på den mesige miljöskyddsinspektören som söker dialog med krögarna som i sin tur skiter i honom. Får de inga repressalier av att inte följa reglerna lär de knappast börja nu.

Så har vi ett par som hastigt och olustigt fått galet mycket trafik på grusvägen som går genom deras tomt. De tycker jag är oskyldigare än Visbyparet. I Visby får man räkna med liv och rörelse, det har det varit ända sedan medeltiden. I en liten by vid Höga kusten ska man kunna få vara mer ifred. Men även här ligger det stora problemet hos slöa tjänstemän. I detta fall är det länsstyrelsen som känt till problemet och valt att försöka tänka bort det. Det gick sådär...

”Länsstyrelsen, var god dröj ...”

Svåraste problemet till sist. Husbilsägare som inte fattar regler eller väljer att skita i dem. T ex väljer de att inte förstå var och hur länge de får parkera. Det kanske inte vore hela världen. Värre när de kör sönder vägar för att de inte fattar hur tunga deras fordon är, eller hur man kör dem. Och så tömmer de sina latrintankar i naturen. Det sistnämnda handlar förmodligen om ren dumhet eftersom Trafikverket har rastplatser där man kan tappa ut sin skit helt kostnadsfritt.

Jag är rätt pessimistisk. Folk har en fantastisk förmåga att tycka att ”visst är det bra att det finns regler, och självklart ska de respekteras, men det behöver väl inte gälla mig och det här var förresten ett undantag”. Som jag läste i en länk jag fick från läsaren Michael måste folk ha lite hyfs och hänsyn för att allemansrätten ska funka. Så antingen måste lagöverträdelser beivras, och då måste det finnas en organisation för det, eller också kanske konceptet allemansrätt måste begränsas. Trist i så fall.

Hittepåjobb

Jag är den förste att applådera när unga sommarjobbar, men det måste vara med något meningsfullt, och just på det temat fick jag ett tips från en läsare.

Det kan förvisso behövas någon vuxen (eller närapå) representation i en park, men att fylla den med ungdomar som får betalt för att spela kubb och badminton är väl ändå inte riktigt att jobba? Håller ni ändå inte med mig drar vi det ett snäpp till.

”Istället för att plocka skräp och rensa ogräs har flera ungdomar fått möjligheten att skapa sina egna porträtt i Kulturskolan Unga Berättares regi. Det är 16-åriga Seif Othmans första jobb, berättar han.”

Ledsen att sabba din världsbild, Seif, men att klistra flörtkulor på en pappskiva är inte ett jobb, det är förskoleterapi! Och vad är grejen med att sommarjobb numera tycks liktydigt med att arbeta åt kommunen? När jag var 16, och för delen tidigare också, uppvaktade jag släktingar i privata näringslivet och ringde företag för att be dem om sommarjobb. Det var skitnervöst, och jobben jag fick var inte alltid roliga, men de var på riktigt.

Om jag inte redan avfärdats som bitter gammal gubbe kommer det att göras nu. Jag anser nämligen inte att dessa ”jobb” i pysselverkstäder och parklekar gagnar någon. Inte sommarjobbarna, inte kommunerna och definitivt inte skattebetalarna. Låt skolungdomar städa, plocka skräp och rensa sly i kommunal regi, men ordna inte hittepåjobb åt dem när de riktiga är slut. Hur tusan ska denna generation ta över samhället om de fostras in i en fantasivärld av curlingjobb och konstprojekt?

Var handla krypto? Inte där!

Jag har trejdat bitcoin genom att köpa certifikat hos nätmäklarna. Den dag kronan och andra fiatvalutor totalkraschar funkar såklart inte det, men jag har inte sett det som långsiktiga investeringar.

Men krypto lär inte heller försvinna i brådrasket så jag tänkte att det var läge att skaffa en riktig handlare som (till skillnad från svenska banker) låter kunderna handla med den riktiga varan. Mitt val föll på Coinbase. Av flera skäl, men främst att människor jag litar på såg den som stabil.

Sagt och gjort, jag registrerade en depå och informerades om att den skulle verifieras inom några dagar. När den fortfarande inte var det efter tre veckor mejlade jag för att fråga vad problemet var. Det fick jag inget svar på. Istället skickade de detta:

”Thanks for following up with us.

We hear your frustration, and we understand this is not the most ideal experience. We’re currently receiving a high number of requests, but our team is working diligently to get to your account review.

In the meantime, please do not submit multiple support requests as this could cause further delays. We will contact you as soon as we have an update.”

Alltså: Kontakta inte oss, vi kontaktar dig. Verkar ju lite skakigt med en kundtjänst som hotar att duka under bara för att kunderna hör av sig med rimliga frågor, och i så fall vore det bättre att de svarar på frågorna så att man slipper skicka ”multiple support requests”.

Men jag lät tiden gå. Jag såg ändå inget akut köpläge och hade annat för mig. Men när det gått två månader och mitt konto fortfarande inte gick att använda upprepade jag mina frågor till avdelningen för ”kundservice”. Samma ”svar”, tydliga standardformuleringen som inte tydde på att någon människa varit inblandad på andra sidan, åtminstone ingen tänkande sådan.

Nu var jag framme vid samma läge som när jag tidigare i sommar försökte skaffa ett konto hos Paypal, att det inte spelar någon roll om de löser felet, jag vågar ändå inte sätta pengar där. För när ett företag visar ett sådant ointresse för en ny kund som försöker använda deras allra enklaste funktion, hur mycket kommer de bry sig när jag har pengar på kontot och riktiga, akuta problem?

Så jag avslutade mitt konto varpå Coinbase blixtsnabbt lät hälsa att de ”löst problemet”. Jag kände mig nödgad att svara att det hade de inte alls. Jag hade löst problemet genom att stänga mitt konto hos ett företag uppenbarligen drivet av en samling imbecilla idioter.

Men även om Coinbase numera är ett avslutat problem för mig kvarstår mitt ursprungliga, att jag vill hitta en plattform där jag kan handla kryptovalutor. Mitt enda krav förutom att det ska gå att starta ett konto där och att de ska ha fungerande kundservice är att jag både vill kunna starta kontot och använda det i desktopmiljö, utan smartphone och mobilt bank-ID.

I övrigt är jag öppen för förslag, så spamma mig gärna, i kommentarsfältet här nedan eller via e-post. Var handlar du krypto och varför just där? Är det billigt, är det bra, är det både och? Tack på förhand!

Är rättvisa överskattat?

Det är alltid intressant att höra hur människor med en helt annan syn på livet tänker. I mitt fall handlar det ofta om tydlig vänsterideologi. Jag kommer inte från ett politiskt hem. Mina föräldrar röstade, men det pratades inte mycket politik hemma. Jag tror dock inte att några vänner till familjen röstade vänster om socialdemokraterna (VPK på den tiden, nu V, MP och möjligen FI om det finns väljare som tror att det partiet har en framtid). Som medelklassunge umgicks jag med andra medelklassungar som inte heller matats med Mao eller Stalin, och så har det rullat på.

Inte mina vänner.

Men på internet finns personer som titulerar sig socialister, kommunister, feminister etc och deras tankar fascinerar mig. Som den unge vänsterpartist som tyckte att han borde få vara med och ärva Kamprads miljoner eftersom han tidigare jobbat på Ikea.

Och så här lät det nyligen på Twitter från en skribent vars hela personpresentation består av ordet ”Vänster”:

Ja, varför ska den som betalar bäst få varan? Eller, om man vänder på det, varför ska säljaren av en tjänst eller ägodel få den betalning marknaden är villig att ge? Kanske för att allt annat vore grymt orättvist.

Gemensamt för människor som tycker att allt mitt borde vara ditt och tvärtom är att de ytterst sällan har något att själva erbjuda mer än snälla tankar och (i undantagsfall) glatt humör. Höga inkomstskatter är ett lika litet problem för den som inte jobbar som trängselskatter är för den som saknar bil.

Förutom den lilla detaljen att ett samhälle där rikedom, sparsamhet och hårt arbete inte premieras kommer att implodera. Alla socialistiska länder i världshistorien är exempel på det. Det må vara en vacker tanke att var och en gör vad de vill och så delar man lika på resultatet, men det har aldrig fungerat och kommer aldrig göra det. För i grunden står vi alla oss själva närmast även om vi inte blottar strupen som i ovanstående tweet.

Från börsen till bushen

Imorgon går många tillbaka till jobbet efter semestern. Särskilt de som gör det med en klump i magen kan behöva se en udda figur jag hittade på nätet, Andrew Martin, som lämnat ett flashigt finansjobb för att istället, iklädd stråhatt, odla sin egen mat i en permakulturodling.

De köpte alltså 2,5 hektar mark, vilket inte är jättemycket, men fullt tillräckligt om man ska tro självhushållningsgurun John Seymour. Vår odlare säger något väldigt viktigt i videon, att de tidigt bestämde sig för att inte fastna i en lånekarusell utan utgå ifrån sina tillgångar och rätta livet efter det. För endast då uppnår man frihet.

Det där är något jag också tror på och försökt leva efter. När jag flyttade till min nuvarande bostad väntade jag tills jag hittade en jag kunde köpa utan lån. På det sättet behövde jag bara dra in pengar för att täcka löpande utgifter, inte ränta för ett liv jag inte hade råd att leva.

Jag vet inte hur tillfreds Andrew Martin var som australiensisk börsgubbe, men jag har svårt att tro att det kom i närheten av glädjen som fullkomligt lyser när han sprätter omkring på gården och skördar sin lunch. Man kan bli grönavågare för mindre.