Bondbröd

Ännu ett matbröd eftersom eget bröd blir godare, nyttigare och framförallt billigare. Denna gång ett väldigt enkelt med få ingredienser. Inga märkliga pumpakärnor, bara sånt de flesta har hemma eller åtminstone borde ha.

Det typiska för bondbröd, om jag förstått rätt, är den hårda och sega skorpan i kombination med skårorna på ovansidan (som bidrar till att ytan blir knaprig). Detta behövs:

vatten, 6,5 dl
jäst, 25 gram
smör/margarin, 30 gram
salt, 2 tsk
vetemjöl, 13 dl
rågmjöl, 4 dl

Smält matfettet, häll i vattnet, värm upp till kroppstemperatur (men inte över!) och vispa ut jästen. Vi har därmed skapat degspad.

Mät upp mjöl. 17 dl motsvarar ett kilo, så jag tycker att det är enklast att väga. Typ 250 gram råg och resten vete, men förhållandet däremellan är inte så noga. Och så saltet.

Blanda mjölet med degspadet till en smidig deg. Jäs i 45 minuter (eller en timme, det blir inte sämre av det).
 

Knåda lätt (eller kör med maskin några sekunder) för att pressa ur gasbubblorna. Dela sedan degen i två delar, forma dem till bröd och snitta några skåror med en vass kniv.

Ny jäsning i 45 minuter och i samband med den hettas ugnen upp till 250 grader. In med bröden och sänk temperaturen till 200 grader. Grädda till önskad färg uppnåtts, jag körde 25 minuter.

Låt svalna utan bakduk (för att ytan ska bli krispig). Sedan är det bara att äta.

”Nej, det går inte!”

Daniel påminde mig nyligen i ett mejl om en video med Mr Money Mustache jag tycker att alla borde se, oavsett ekonomi eller mål i livet.

Många sanningar där, t ex den att jobb är roligare när man inte måste göra det för sin försörjning. Det säger jag till alla som låter bli att spara för att de trivs på sitt jobb. Till att börja med är det inget som säger att du trivs lika bra imorgon, eller att du får ha jobbet kvar hur länge du vill. Men även om allt med det nuvarande jobbet är frid och fröjd i all evighet skadar det knappast att du inte har kniven på strupen, för inget blir roligare av att ha det (om du inte är fakir eller någon slags sadomasochist).

Men nu när jag såg den snöade jag in på ett annat citat. När MMM berättar om sin och sin frus plan att bli ekonomiskt oberoende och därigenom kunna vara hemma med sina barn säger han följande med en tydlig gnutta ironi:

”Lyckligtvis växte vi bägge upp i Kanada, så ingen hade berättat att det faktiskt är omöjligt.”

Är det inte så med de flesta drömmar, att de bygger på att ingen berättat att de är omöjliga att genomföra? Eller att drömmaren vägrar att lyssna på det örat. Ingen lyckades övertyga Stefan Holm om att han var för kort för att ta OS-guld i höjdhopp eller Selma Lagerlöf att man inte kunde bli prisbelönt författare om man lider av dyslexi. Så de bara gjorde det.

Men så himla kul verkar hon inte ha varit.

Då snackar vi om bragder som få klarar alldeles oavsett förutsättningar, men världen är full av människor som slutat röka, gått ner 50 kilo och/eller sprungit maraton. I sig fantastiska bedrifter för den enskilde, men ändå något som tusen och åter tusen andra gjort varenda dag.

Och det är där jag vill sätta ekonomiskt oberoende – fantastiskt bra, men även med helt ordinära inkomster fullt genomförbart för de flesta. Om man vill och är villig att offra en del för det (vilket inte alla gör, och det är helt okej!), och om man låter bli att lyssna på alla dysterkvistar – och de är många! – som säger att det inte går.

Två hål i huvet

Jag har läst om pensionärer som får flytta ner i källaren eller hem till sina barn för att de inte har råd att värma upp sina hus när elen är dyr, och om företag som hotar med att flytta utomlands eller åtminstone inte vågar investera när de inte vet vad strömmen kommer att kosta.

”Tack Miljöpartiet!”

Mina grannar driver jordbruk i relativt liten skala. De är rädda för att elräkningen kommer att bli tvåhundratusen kronor dyrare på årsbasis. Fatta! Häromdagen pratade vi om ifall det går att spara en tiondel av en undersköterskelön. Här får en enda familj en kostnadsökning motsvarande nästan hela undersköterskans nettolön.

Men mitt ibland alla kriser och tragedier hittar jag idrottsföreningar som inte längre har råd att tänka bort årstiderna. Det är skidanläggningar som inte har kan köra snökanoner dygnet runt halva året och fotbollsklubbar som inte kan lägga de tiotusentals kronor per dag som krävs för att de ska kunna spela fotboll på grönt uppvärmt konstgräs hela vintern.

Unga läsare kanske inte tror på detta, men när jag var ung för 3-4 decennier sedan spelades fotboll på sommaren och ishockey på vintern. Sven ”Tumba” Johansson var landslagsspelare i bägge sporterna (okej, det var ännu tidigare) och det krockade inte. Idag är det fullständigt självklart att ishallen är igång på sommaren och att fotbollsplanen funkar i december.

Förr spelades ishockey utomhus på spolade rinkar, även på elitnivå. Min mamma berättade om hur de började skolrasten med att skotta av isen på sjön för att sedan börja åka skridskor. De glömde att kräva ishall med strålkastare och ismaskin. Det gick ändå.

Laga efter årstid, det är ingen naturlag att kunna göra allt jämt! Jag fattar att man vid behov fixar konstsnö till Vasaloppet eller spelar fotboll på elupplyst plan på Friends Arena, men varenda knattelag måste inte kunna utföra alla sporter hela året i perfekta förhållanden. Det går faktiskt att spela fotboll på snö.

Under min fotbollskarriär (en mycket kort period i början av 80-talet) spelades nästan alla matcher på grus som varken behövde klippas eller värmas upp. Det är nog att hoppas för mycket, men kanske kan de skenande elpriserna leda till en del sansade prioriteringar.

”Överlåtelseavgift”

Eftersom jag sålt två lägenheter i samma bostadsrättsförening kom det väl egentligen inte som en chock, men jag hade ändå hunnit förtränga den första när denna damp ned:

Det är lagligt, det har jag kollat upp (för annars hade jag inte tvekat att ta den dusten). Så här skriver bostadsrättsföreningarnas organisation:

”Överlåtelseavgiften är till för att täcka de administrativa kostnaderna som uppstår då en bostadsrätt överlåts.”

Vilka administrativa kostnader? Den här föreningen har 600 medlemmar och en kille som jobbar heltid med att sköta föreningens administration. Han verkar visserligen vara en slö jävel, men jag tror knappast att han behövt jobba övertid för att sköta pappersarbetet vid överlåtelsen. Alltså borde merkostnaden vara noll.

Föreningen godkänner den nya medlemmen. Det kräver väl lite handpåläggning, men i den föreningen har jag inte hört talas om att någon nekats, så det handlar trots allt om en formalitet. Vad mer, fylla i ett par blanketter och uppdatera medlemsregistret? 1190 kr i arbetstid?

Här är min teori. Säljaren av en bostadsrätt är inte längre medlem i föreningen. Alltså kvittar det vad han/hon tycker om avgiften som man indirekt har godkänt när man köpte bostaden, men vad ska man göra? Vägra betala när man sålt eller försöka förhandla med styrelsen i samband med att man önskar bli godkänd av dem?

Det är öppet mål. De tar ut avgiften för att de kan göra det. Och jag gnäller för att det är allt jag kan göra.

Kan man spara tio procent?

Jag fick ett tips av signaturen K i kommentarsfältet om en tweet från Timbros Benjamin Dousa.

Jag såg en uppgift om att kvinnliga undersköterskor tjänar 29500 kr i månaden, medan manliga får 29300 kr (hand upp den som sett feminister rasa över detta) och att det ger en nettolön på 23000 kr. Det lär väl variera, men det vi pratar om är alltså ett sparande på c:a 2300 kr/månad.

Tweeten resulterade i två märkliga invändningar. Den första var att matematiken inte stämmer eftersom det tar runt 100 år att nå tre miljoner. Då har man antagligen inte förstått vad Dousa menade med ränta-på-ränta och istället gått till sina egna sparvanor, att någon gång emellanåt dunka in pengar på ett nollräntekonto.

Dousa verkar ha räknat med c:a 7 procents årlig avkastning. Realistiskt, även om jag själv, för att inte bli besviken, brukar utgå ifrån fyraprocentsregeln när jag räknar på sånt här. Den riktiga skjutsen i kurvan dyker upp när räntan på sparkapitalet överstiger årets inkomst.

Men den märkligaste invändningen, som många formulerade, gick ut på att det är helt omöjligt att spara en tiondel av en undersköterskelön:

”Jävlar så verklighetsfrånvänd man kan vara. Herregud.”

”Lite gulligt att du tror att en genomsnittlig USK:a har råd att lägga undan runt 2500 i månaden.”

”Galet att tro att en undersköterska har råd att spara en tiondel av lönen.”

”Att lägga undan 10% av sin lön för att om 30 år kunna vara börsmiljonär är inga problem för en undersköterska, det är bara att låta bli någon form av nöjen, hem, bil eller familj i 30 år.”

Jag skulle vilja påstå att i stort sett alla svenskar med en nettolön på 23000 skulle kunna spara en tiondel. Jag har träffat massor av människor som gör det, både sparnördar och frikyrkliga som sparar sitt ”tionde”. De köper inte allt och hela tiden, men de måste definitivt inte leva utan nöjen, bil eller hem.

”Ni skulle se min ISK!”

Många verkar tro att det är en naturlag att göra av med exakt den inkomst man har idag, men det är väl klart att det finns något att spara in på. Mycket få skulle svälta ihjäl om de över natten skulle tvingas ta ett jobb med tio procent lägre lön. Jag har aldrig varit höginkomsttagare och alltid kunnat spara. Eller ta Aktiestinsen, som jobbade hela sitt liv på SJ och fick ihop 150 miljoner. Tror dessa människor att han skattefuskade ihop sin förmögenhet?

Det finns sparmöjligheter för alla! Jag har t ex träffat rätt många inom vården som röker, där finns pengar att spara! Eller köper utelunch eller fikar ute. Den som checkar alla boxar i stycket så här långt kan troligen spara över 2300 kr/månad bara på cigg och utemat. Eller ta ett extrapass i månaden, se över dina abonnemang eller leta extrapriser. Jag har till och med visat att man kan spara tiotusentals kronor på att sluta köpa plastpåsar!

Flera undersköterskor i Twittertråden sa sig spara och jag tror inte att någon av dem var uteliggare. Min slutsats är att alla med svenskt heltidslön kan ha ett sparande. Du behöver inte spara en tiondel av lönen om du inte tycker att det är värt det, men att låtsas som att undersköterskor inte kan spara pengar är att idiotförklara en hel yrkeskår.

Bilbyte

Kommer ni ihåg avsnittet av Svensson Svensson när Gustav går med på att flytta och det slutar med att han köper ett identiskt radhus? Där är jag nu. Vi tar det från början.

Jag var förtjust i min Volvo745, men det fanns ingen vett i att tulla in den i Norge. Så den fick stanna i Sverige. Eller rättare sagt fick den åka tillbaka dit när jag inte behövde den längre.

Och jag fick ju en Nissan King Cab med huset. Visserligen gick den inte igenom besiktningen på första försöket, men eftersom den var gratis var den värd att lägga lite pengar på. En kompis ställde upp och lagade den, men när det väl var gjort löd domen:

”Nu skiter jag i att vi är vänner. Kom inte hit igen med den bilen, inte under några omständigheter!”

Det var ganska tydligt och han hade en poäng. Det mesta är större på en fyrhjulsdriven pickup än på en vanlig personbil. Länkarmarna är minst dubbelt så stora på den som på Volvon, de satt som berg och de kostade därefter.

Och inte bara delarna kostar. Skatt och försäkring går sammanlagt på 7000 kr/år. Ni med nya bilar kanske inte reagerar på det, men här snackar vi om en bil som är drygt tjugo år gammal. Den är stor och tung, men faktum är att även en mindre bil av samma årsmodell hade kostat åtminstone 5000 kr/år. Så något måste göras.

I Norge (liksom till viss del i Sverige) heter lösningen veteranbil. De är visserligen inte skattefria här, men snudd på, och detsamma gäller försäkring. Sammanlagt hamnar skatt och försäkring på en bil som är över 30 år gammal på 1000-1500 kr/år. Dessutom är delarna billigare och fler kan laga dem. En halvmodern bil för 50000 kr kan vara värd 0 imorgon om ett litet chip som inte är värt att byta ut går sönder. En bil från 60- eller 70-talet kan aldrig hamna där.

Då är istället problemet att de kostar mycket i inköp. Jag har haft några gamla jänkare, årsmodell 59-76, men idag kostar de gärna en kvarts miljon även om de ser ut som en påse skit. Och så har jag ett mycket specifikt önskemål, jag vill ha dragkrok och rätt att dra en större släpkärra. En pråm på två ton borde få dra mycket, men det får de sällan.

”Vadå 900 kilo?!”

Så jag började titta på Volvo igen. 140 eller 240, möjligen Amazon. Tittade på en jättefin 244:a med en ägare som precis dött (inte bakom ratten), för 45000 kr. Men där hade kupéfläkten gått sönder. Den kostar en knapp tusenlapp, men för att byta den får man plocka bort i stort allt från växelspaken till torpedväggen. Det gör inte jag, så då ska man hitta någon som gör det till ett rimligt pris. Första verkstaden gissade på 10000 kr. För 55000 kr vill jag ha en roligare bil, och när jag till slut hittade en mekaniker som kunde jobba billigare såldes bilen.

Tillbaka i jaktläge hittade jag en 245:a från -88 för 37000 kr. Svenskar med koll på de här bilarna kanske undrar om jag knarkat nu, men på den norska marknaden är detta billigt. Det var en del fel på den med och utseendemässigt hade den betydligt mer att önska. Men jag är inte någon skönhet själv och kände att denna kunde passa. Jag prutade ner den till 33000 kr och tänker att den ska vara färdig för klart under 40000. Mindre om jag räknar in att jag tänker sälja aluminiumfälgarna och sätta dit riktiga, alltså i plåt. Skatt och försäkring – 1400 kr/år, helt okej.

Så jag bytte ut min Volvo kombi från 1988 mot en Volvo kombi från 1988. Det är du och jag, Gustav. Du och jag...

Bulimishopping

Jag har vid enstaka tillfällen handlat kläder på nätet, men löparskor handlar jag nästan uteslutande på nätet eftersom det blir så kostsamt att handla dem i butik, allraminst dubbelt så dyrt. En enda gång har jag returnerat. Det var ett par skor som dels var för trånga i tåboxen, dels gav mig smärta i ett knä.

Annan knäskada.

Det där hade kunnat hända även om jag fått prova skorna innan köp, men jag har förstått att särskilt ungdomar handlar på ett helt annat sätt på nätet, t ex köper fem plagg trots att de vet att de bara har råd med tre. Sedan skickar de tillbaka de två de tycker sämst om.

Jag kan tycka att det är ett ruttet beteende att utnyttja företag som bjuder på returfrakt. Antagligen är jag bara gammal och stelbent, men om man köper och returnerar 30 identiska skor i samma storlek får jag nog med mig merparten av mänskligheten i fördömandet.

”It's not a system, it's a disease!”

Ordet bulimishopping var nytt för mig, men det finns tydligen. När ”kunder” handlar för att de får en kick av att köpa, men får ångest när varorna kommer hem. På pokersajter kan man spela för ”play money”, leksakspengar, om man inte vill riskera att förlora på riktigt. Det är inte utan att man skulle önska att även klädköparna kunde upprätthålla sin låtsasvärld med låtsaspengar.

För någon får såklart betala för de där bomköpen. Det får de riktiga kunderna på samma sätt som livsmedelskunder får betala för snatteri. Så vad gör man åt det? Boozts avstängningsdrive är bra, men trots att de bara tycks stoppa de allra värsta avarterna har de redan bannat 19000 ”kunder” (!) så problemet måste vara gigantiskt.

Den som tycker att de är rimligt att av miljöskäl straffbeskatta plast borde skrika i högan sky efter totalförbud av fri returfrakt. Det vrålet har jag inte hört. Om det beror på att shoppingbulimikerna inte i första hand är vita medelålders män vet jag inte och jag skiter i vilket. Själv ogillar jag förbud, men vad ska vi göra istället? Så här kan vi väl inte ha det?

Klart man förändras av pengar

När riksdagsledamoten Teres Lindberg hånade bilberoende på landsbygden var det många som dumförklarade henne. När hennes partikollega Magdalena Andersson berättat för ”vanligt folk” att bundet elpris betyder bundet elpris förklarade hon det så här:

”Om man har ett bundet elavtal behöver man inte vara lika orolig som om man har ett rörligt, där ju elräkningen riskerar att bli högre. Det var för att dämpa oron för dem som har bundna avtal som jag beskrev situationen. Min bild när jag pratar med människor är att man inte alltid har det riktigt klart för sig.”

Jag vet inte vad det är för människor hon pratar med som inte förstår vad det innebär att binda elpriset. Annika Strandhäll?

Hur som helst sätter detta fingret på ett problem som ger många missförstånd. Rika människor kan endast med svårighet sätta sig in i fattigas liv och tvärtom. Teres Lindberg är en proffspolitiker som bott hela sitt liv i Stockholm. Att bensin eller diesel blir dyrare drabbar inte henne. Dels har hon råd att betala, dels kan hon åka buss eftersom bussen utanför henne i Bromma antagligen går var tionde minut, inte en gång per dag som där de ”stackars” landsbygdsborna bor. Eller ta taxi. Vem som än tar notan så inte är det hon.

Magdalena Andersson är nationalekonom och högavlönad IMF-pamp. Att hon tror att ”vanligt folk” är idioter beror gissningsvis på att hon inte är intresserad av att träffa vanligt folk och därför aldrig gör det. Så hon skapar sig en bild av en grupp hon inte vet något om. Går det så går det.

För dem som genomgår någon slags klassresa är det aningen enklare att sätta sig in i andras situation än för dem som är fattiga eller rika hela livet, men lätt är det inte för man glömmer ganska snart. Jag försöker, men kommer aldrig förstå hur man kan ta ett bolån på flera miljoner, privatleasa en bil för tvåsiffrig procent av sin lön eller ens köpa en designerkastrull för flera tusen när en lika bra kostar en hundring. Men till min och många andras glädje är jag inte politiker, så jag behöver inte förstå.

Avskaffa varmvattenberedaren?

I en av mina inlägg om jakten på elkostnader skrev jag om vedeldad tvagning (jag inser att ordet tvagning inte är så modernt, men jag använder det ändå pga barndomsnostalgi och för att det är bra), och fick bl a följande bild som svar.

Det var ett skämt från Ania Johansson, men jag tänkte göra en seriös tagning på det. För det finns ju en mer avancerad variant av det där, vanligen kallad duschvärmare eller tankfri varmvattenberedare, som värmer upp exakt det varmvatten som förbrukas.

Max ett par liter i minuten och givetvis med en snorhög elförbrukning, men så kostar det ju bara när man vrider på kranen, jämfört med en vanlig varmvattenberedare där man får betala hela tiden för att hålla vattnet varmt, vare sig det används eller inte.

Den tankfria varianten är vanlig i Asien, den som varit på Thailandssemester kan ha sett den. Men även i Sverige är de populära, bland campare. Det sistnämnda antar jag beror på att man inte har plats för en femtioliters låda i en husbil eller husvagn, och en del campingplatser erbjuder fri el så då är det ändå ”gratis”. Dessutom vet jag av egen erfarenhet att det är jobbigt att ha något som kräver el eller gasol hela tiden i husvagnen. El har man inte tillgång till hela tiden och gasol lägger gärna av under färd.

Gasol har även andra nackdelar.

Men jag undrar om inte detta kan vara eleffektivt även i hemmet. Under vintern diskar jag i vedeldat varmvatten. Det funkar för morgontvättning av överkroppen också. Säg att jag tar en extremkort dusch några gånger i veckan. Då är det ungefär 23 timmar och 58 minuter per dygn då jag inte behöver varmvatten. Är det inte lite dumt att ändå betala för möjligheten?

Det är en öppen fråga för mina energikunskaper är ungefär i nivå med miljöminister Strandhälls, alltså obefintliga. En av duschvärmarna jag hittar drar 6500 watt. En vanlig varmvattenberedare har jag läst mig till drar 3500-7000 kWh/år.

Inte ens om jag räknar snällt kan jag för mitt liv komma fram till att en duschvärmare hamnar i närheten. Även om min förbrukning stiger kraftigt på sommaren när jag inte har lust att kaminelda upp vatten till disk och annat har jag svårt att räkna hem varmvattenberedarens förträfflighet. Missar jag något? Ett drägligt liv, kanske någon svarar. Men bortsett från det alltså.

Sök drömmen eller leta svepskäl

Jag skrev nyligen om att man kan välja att fokusera på möjligheter eller störa sig på problem man drabbats av oförskyllt. Jag fick precis ett lysande exempel när jag såg den här (i mitt tycke sevärda) videon:

Imponerande! Hon satt i skiten och tog sig inte bara upp utan ännu högre. Hon skrev en bok om sin resa som jag antar har sålt som smör. Jag gick ner i kommentarsfältet för att läsa tittarreaktioner och det första som mötte mig var detta:

”She’s very lucky to have property and structure given to her by her father. Most people need to buy the land and the home/structure. That changes things.”

Ja, just det, ”alla får ju inte ett skjul av sin pappa” och för detta konstaterande fick skribenten flera hundra gilla-markeringar från andra skjul- och själlösa surpuppor. Som att det var poängen med historien, hur hon fick tag i sitt skjul (för övrigt ser jag i en annan video att kvinnans far blivit bankrutt, så att tjejen i filmen fått det av pappa stämmer inte ens). Nyfikenheten gjorde att jag klickade på kommentatorns kanal.

Inte förvånad. Ändå lite festligt att hon fått fyra prenumeranter på en helt tom kanal. Undrar vad som lockade dem. Nu menar inte jag att definitionen av en lyckad människa är att ha en aktiv Youtubekanal eller att skriva böcker, men det är lite typiskt att det är den som är fri från egna idéer som kastar första stenen. ”Okej, jag har kanske inget att komma med själv, men du borde hålla käft.”

Att de bara orkar! Nej, alla får inte allt serverat. Faktum är att nästan ingen får det. En del börjar med två tomma händer, en del gör det inte. Det enda vi vet säkert är att de som ger sig fan på att inte komma någonstans nästan alltid lyckas i den föresatsen. Det är tyvärr det enda de lyckas med.

Jag jobbar inte gratis

Det händer att jag sticker ut hakan på Twitter. Några gånger har jag fått beröm och över tusen gilla-markeringar. Andra gånger har jag mest fått skit, men när jag kommenterade en SVT-artikel om självscanning i matbutiker kunde jag inte drömma om att det skulle väcka några starkare reaktioner, särskilt inte ilska.

Jag tar kritik. Uppenbarligen var jag otydlig eftersom många missförstod. Jag menade att kassörskan gör ett viktigt jobb. Ska jag göra det åt henne vill jag åtminstone ha del i den slant butiksägaren sparar, och då lär hon sitta säkert. Så vad hände? Jag kallades idiot, pucko, träskalle, småaktig och hysteriskt oinformerad. Allt detta för min ”attack mot kassörskor”!

Det var för övrigt ett tramsigt reportage. Hade reportern på allvar varit intresserad av att ta redan vilket handlingssätt som går snabbast hade han såklart bara mätt tiden genom kassorna, helst för flera personer. Nu gick han istället och plockade varorna tre gånger i butiken och kom halvvägs in i reportaget på att det möjligen gick snabbare att hitta varorna på tredje än på första rundan.

De gånger jag självscannat har jag definitivt inte tjänat tid. Tvärtom, det strular alltid i kassan och då måste jag ändå få kontakt med personal, så då kan jag lika gärna ställa mig i kassan men en gång.

För mig känns detta lite som när internetbanken gjorde det möjligt för oss kunder att själva mata in OCR-numren så slapp bankens personal göra det. Fick vi bonus från banken då? Nej, vi fick betala en helt ny avgift för den unika möjligheten. Även då klappade kunder händerna av förtjusning över denna utveckling.

Så. Nu kan ni börja näthata :)

En Volvo på sitt fjärde liv

I nästan alla sammanhang kan vi snåljåpar enas med miljömupparna om att återanvändning är bra, men det finns ett undantag – bilar. Där hävdas det plötsligt att det är bra ur miljöhänseende att kasta gammalt för att köpa nytt. Jag har en äldre släkting som i samband med inköp av elbil ska skrota sin fullt fungerande och relativt bränslesnåla bensinbil från 2005 för ”den ska inte rulla”.

Själv ser jag inte poängen, vare sig ur ett ekonomiskt eller miljömässigt perspektiv, med att slänga bort en bil som fungerar. Jag sålde nyligen min Volvo 745 som funnits i familjen ända sedan den var ny 1988.

Campingplatser är dyra, grustag billiga.

Jag sörjer lite. Mina föräldrar åkte på två bilsemestrar genom Europa med den bilen som också tagit oss till såväl bröllop som begravningar. Det här var den första bil jag körde efter att jag tog körkort. Jag har åkt till massor av jobb i hela Sverige med den och i dess passagerarsäte har ett stort antal av landets ståuppkomiker suttit.

Det senaste året har den tagit mig genom Norge för att hitta ett hus och därefter mina ägodelar från Sverige. Jag hade gärna fortsatt att ha den här bilen trots att den inte, som i Sverige, vore skattefri att äga här, men det blir för bökigt och dyrt att tulla och registrera in den, så den fick fortsätta sitt liv hos en svensk tjugoåring (som apropå miljödiskussionen inte valde mellan den och en ny Tesla).

Mitt kontor under husletarresan.

Om en bil förväntas hålla i tio år kommer nog ingen lyckas få mig att tro att en det är dåligt för miljön att köra runt i en bil som borde ha skrotats tre gånger om. Ja, den kanske drar ett par deciliter mer bensin per mil än motsvarande ny bil, men det kan knappast motsvara miljöpåverkan tre nya bilar hade gjort.

Och när det gäller den egna plånboken är det inte ens en fråga. Kan man leva med begagnat får man mer pengar över till annat.

Goddag yxskaft!

Som om det inte räckte med elpriset har det nu också blivit vedbrist. Ja, det finns rimligen ett samband och jag var inte dummare än att jag fattade att det var där vi skulle landa, vilket dock inte hjälpte.

Efter att jag hade köpt huset beställde säljarna ved av en lokal skogsägare. Jag erbjöd mig såklart att betala (jag är ekonomisk, men lite moral har jag), men deras inställning var att de hade köpt huset med ved (inte för ved, alltså, jaja, ni fattar) och ville överlämna det på samma sätt.

Jag förstod snabbt att det skulle behövas mer för att klara vintern, men hade inga norska pengar så det fick vänta. När det till slut fanns pengar beställde jag lika mycket till. Då framgick att säljaren helst ville ha betalt med vipps (norskt swish), så jag tänkte att jag skulle fixa det före nästa beställning.

För att få vipps krävdes dock bank-ID (den historien har jag dragit några gånger här på bloggen), så allt drog ut på tiden. När jag till slut fick iväg min beställning fanns inte den mängd jag ville ha. Säljaren vågade inte släppa för mycket med risk för att själv gå tom. Vid en mild vinter lovar han att ompröva, men vid en mild vinter behöver jag den ju inte.

Så vad gör man då? Deppar ihop och lyssnar till Svenne Rubins megahit Du värmer dig med min ved?

”Du som värmer din kropp
med min ved,
jag undrar vem du e',
men jag hoppas att din bottenfrusna själ tinar opp
så du kan se
att du värmer dej med min ved.”

Nej, jag får naturligtvis leta efter en alternativ kran. Jag läser i media att det är vedbrist i hela Sverige, vilket inte är svårt att tro på, men det är väl inget som inte den internationella nyckeln till prylar, tjänster och engagemang – pengar – kan ändra på?

Med lite tur kanske jag hittar en svensk skogsägare som gärna vill sälja till norska priser även framtida år, och jag har ju som sagt en lada på några hundra kvadratmeter. När livet ger dig citronträd - hugg ner dem!

Säljer lull-lull

I september slöt jag avtal med en stylist som dekorerade min lägenhet inför mäklarfotografering och försäljning. Ni vet, det där de gör efter sista reklampausen i inredningsprogrammen, fixar med kuddar, gardiner, mattor och en och annan färgklick i en annars helvit lokal. Det blev kanon! Planen var att försäljningsprocessen skulle ta några veckor, men tyvärr drog det iväg.

När lägenheten fortfarande inte var såld i mitten av december började jag ana att även avtalet med mäklaren skulle hinna gå ut och då hade jag behövt ny fotografering och nya visningar på det nya året med en ny mäklare. Enklast då vore att behålla stylistens grejer, men allt har sitt pris. Man kan inte hyra möbler för mer pengar än det hade kostat att gå på Ikea och köpa dem.

Så under tiden samlade jag ihop mattor, vaser, tavlor, lampor och diverse dekorationer som blivit över i mitt norska hus, men som skulle kunna passa i lägenheten där mina egna möbler flyttats eller kastats. Med idén att får jag inte till en deal med stylisten får jag fylla bilen, åka tillbaka till Sverige och lägga ett par dagar på egen styling, nu när jag visste hur jag skulle tänka.

Jag gick igenom mäklarbilderna, rum för rum, tittade på mitt eget lager och jämförde priser på nätet. Min bedömning var att jag med egna grejer och kompletterande inköp på ett par tre tusenlappar skulle kunna återställa lägenheten till ett säljbart skick.

Här var exakt ingenting mitt.

Lyckligtvis slapp jag göra det eftersom lägenheten såldes så att jag inte behövde anlita en ny mäklare. Så nu sitter jag här med en massa dekorativa grejer och textilier som jag aldrig kommer behöva. Nästa steg är att värdera, fotografera och annonsera ut dem, för att de är värdelösa för mig betyder ju inte att de är värdelösa för andra.

Den stora fördelen med att sälja sånt man inte har minsta användning för är att alla pengar som kommer in är ren vinst, men tid är inte gratis. Förutom research och annonsering ska grejerna packas eller lämnas ut till någon man bestämt tid med. Efter över tio års secondhandförsäljning börjar jag ha koll på vad som lönar sig, men ibland blir jag förvånad, åt bägge håll. Det gör det mer intressant, vilket jag också sätter på pluskontot.

Fokusera rätt

Det finns två förhållningssätt till problem och utmaningar. Ett är att gräva ner sig, stirra sig blind på orättvisor som drabbat en och på att hitta bortförklaringar till varför det är rimligt att inte ta sig vidare. En rimligare inställning är att lägga bortförklaringarna åt sidan och istället påverka det som går.

Ta elpriset nu t ex. Jag har botaniserat i Facebookgrupper som engagerat sig i strömpriserna. Som jag ser det är det sunt att se över sin strömförbrukning och överväga att byta elleverantör eller avtal. Själv har jag dragit ner luftvärmepumpen, bytt till lågenergilampor, bestämt mig för att tilläggsisolera taket och försökt att undvika konsumtion när priset är som högst.

På lite längre sikt är det kanske vettigt att ställa sina folkvalda politiker mot väggen och kräva bot och bättring. I Sverige kan det vara att sluta tramsa med vindkraftsexperiment och börja bygga kärnkraft igen så att man slipper elda hundratusentals liter olja i timmen (!) i reservkraftverket i Karlshamn. Här i Norge höjs röster för att riva upp de internationella avtalen så att Norge slutar att exportera lokalproducerad vattenkraft med mindre än att man först försörjer hela Norge.

Vad som däremot inte är meningsfullt är att kalla politiker för utvecklingsstörda landsförrädare och ge dem öknamn som Rövén. Visst, lägg 30 sekunder på det om du behöver lätta på trycket, men lägg sedan energin på något vettigt.

Det här var bara ett exempel, men det gäller allt. Är du sur för att dina kollegor tjänar mer än du – släpp det! Gå till chefen och kräv högre lön om du tror att det kan funka, eller sök ett nytt jobb, börja plugga eller skaffa ett extraknäck eller eget företag. Att tänka destruktiva tankar blir du inte fet på, och tänk på att du inte förlorar en enda krona på att någon annan tjänar mer än du.

Jag är inte ofelbar, jag kan absolut sitta och sura över opåkallat oflyt, men jag jobbar på det. En del tycks snarare jobba på motsatsen, att till varje pris undvika att göra något förståndigt med sin tid för att istället öva upp sin avundsjuka. Valet är ditt.

Nyårsblogg

Det var 2021. På ett personligt plan hände det massor av kul, omvälvande, men mestadels bra saker. På ett övergripande samhälleligt plan hände det mestadels dåliga saker. Jag tänkte inte fördjupa mig i varken det ena eller andra här, men kommer garanterat tillbaka till bägge.

Istället tänkte jag prata om summering i största allmänhet. Själv blir jag lätt nostalgisk på nyår. Och nej, det är inte en alkoholgrej, för det gäller oavsett om jag dricker Zingo med eller utan ”hojt”. Det är bara ett naturligt läge att fundera över vart man är på väg. Att vila på årorna en stund och titta upp på sitt riktmärke för att se om man fortfarande håller planenlig kurs.

Möjligen tappade jag alla som inte rott i den metaforen. Poängen är att man färdas bakåt i en roddbåt. Men skit i det nu! På nyår och när jag fyller år tänker jag ofrånkomligt både bakåt och framåt. Jag ger sällan nyårslöften, så jag har ingen checklista att bocka av, men jag vet ändå på ett ungefär vad jag ville ha ut av året som gått och hur jag ligger till med de punkter som återstår på listan jag inte skrivit.

I år är jag ganska nära att lyckas. Den stora punkten, att emigrera, är klar. Att sälja min lägenhet hann också bli det även om det är så nytt att jag inte ens hunnit få handpenningen. Jag är fortfarande näringsdrivande i Sverige, men det är faktiskt inte mitt fel utan helt och hållet den norska skattemyndighetens, som inte gett mig möjlighet att betala skatt på mitt arbete till dem.

Ekonomiskt lever jag i ett kontrollerat kaos, som jag beskrev lite närmare igår. Det ska lösas 2022, bl a genom att investera mina pengar på en plattform i det nya landet. En hel del bygg- och jobbprojekt står också på agendan. Arbetsuppgifter finns. Vi får se vad jag hinner med och om jag möjligen ska vrida lite på den där kanoten så att jag inte går på grund.

”Det verkar som det blivit nyår igen.
Ett nytt år har gått till ända igen,
och det som skett kan aldrig hända igen.
Nu ska den nya tiden börja.”

Gott nytt år!

Är jag fortfarande ekonomiskt oberoende?

Uttrycket ekonomiskt oberoende är lurigt. Egentligen tycker jag att det borde betyda person som kan göra vad fan som helst utan att det drabbar privatekonomin, typ köpa ett jetplan eller en söderhavsö. Och det kan väl ingen? Historien är full av miljardärer som blivit utblottade.

Det jag menar med oberoende är istället att om jag tänker mig för behöver jag inte jobba en dag till i mitt liv eftersom avkastningen på förmögenheten täckt utgifterna enligt fyraprocentsregeln.

Men så flyttade jag från Sverige till Norge, sålde min lägenhet och köpte ett nästan orimligt dyrt hus. Det sägs att allt är dyrare i Norge. Det är inte sant, men mycket är det. Om skatterna är högre är individuellt, men Norge är med sin förmögenhetsskatt och en del saftiga punktskatter sannerligen inget skatteparadis. Jag får fortfarande ekonomiska kallduschar mest hela tiden med utgifter jag antingen inte visste omfattningen på eller överhuvudtaget inte hade en susning om.

Dessutom finns inte ISK/KF här. Det som kommer närmast heter ASK, aksjesparekonto, men det är en sparform med ett helt annat upplägg, svårare att räkna på. Så med andra kostnader, skatter och sparmöjligheter, skulle jag fortfarande täcka de årliga utgifterna med fyra procent av mitt totala kapital, och är den definitionen fortfarande relevant?

Jag vet inte. Aner ikke, eller ha'kke peiling, som man skulle säga här. Jag tror att det kommer att ta minst ett år innan jag med säkerhet kan svara på dessa frågor. Dåliga dagar gör det mig stressad, andra dagar tycker jag att det är kul och spännande. Det är nog nyttigt att då och då riva upp sina bopålar och/eller testa en ny tillvaro. Jag brukar överleva, jag har i alla fall gjort det hittills.

Klippa kabeln

I förra veckan ringde jag två elbolag och sa: ”Hej, jag vill avsluta mitt elavtal!” Bägge kundtjänstmedarbetarna lät lite trötta. Den ena frågade varför och verkade beredd på (ännu?) en tokig kund som ville skälla alternativt omförhandla sitt avtal, så när jag förklarade att jag sålt min lägenhet och därför inte behövde ström där lät han lättad.

För kanske är det elkunder som faktiskt vill stänga av strömmen, men få gör det och därför var det befriande att läsa om Linda-Marie som gjort just det. Jag har sett en och annan svensk gammal gubbe (och någon gumma, men det är ännu ovanligare) som velat leva som far- och morföräldrar, men här är det en kvinnlig undersköterska på 47 som av fri vilja valt att bo utan ström.

Eller nej, hon har en solpanel som laddar mobilen och driver en liten fläkt. Hon är ju inte elallergiker utan bara less på fakturorna. Sen skulle jag vilja rätta henne på några punkter. Att elpriset är dyrt beror inte främst på ”eljättarna” utan på politikerna som lagt på energiskatt och dessutom moms på den skatten. Sen säger hon att man inte kan påverka sin elräkning och att det är den fasta avgiften som knäcker elabonnenterna. Det tyder på att hon inte bara saknar elräkning utan att det var väldigt länge sedan hon såg en.

Annars gillar jag hur hon tänker. Jag och säkert många andra har sett videos om ”off grid”-boenden i Texas eller Portugal och tänkt att det är lättare där än i mörka och kalla Norden, och så är det kanske, men Linda-Marie bor i Norrbotten. Det blir inte mycket mörkare och kallare än så, i alla fall inte i december.

I slutet av artikeln säger hon: ”Nä, jag kommer aldrig att vilja bo i ett hus med ström igen.” Själv har jag svårt att se mig själv i ett hus utan ström, men jag gillar tanken. Inte minst med dagens elpriser.

Var som Jim

Läser med glädje om Jim, 49, som fått nog av Swedbanks integritetskränkande ”kontrollfrågor” och därför valde att hoppa av som kund. Det ämnade han göra genom att ta ut de 30000 kr han hade kvar på kontot och därefter avsluta det.

Eftersom Swedbank i likhet med alla (?) svenska banker kräver föravisering om man ska ta ut mer än växelpengar gick han till kontoret och berättade att han dagen därpå tänkte tömma sitt konto. Ungefär här borde denna historia ta slut, men Swedbanks attityd får John McEnroe att framstå som sportslig och balanserad.

”Vad ska du ha så mycket pengar till?”

Ja, frågan kommer från banken vars skumraskaffärer fyllt flera böcker. Det tyckte Jim med all rätt att de som hans före detta bank inte hade att göra med, och när de inte backade valde han att dokumentera deras beteende med sin mobilkamera, vilket inte heller möttes med glädje och stolthet av Swedbanks personal.

Jag ogillar svenska banker i allmänhet, men Swedbank, som satt i system att spärra konton från misshagliga personer, bevisligen utan grund tycker jag förtjänar en särskild plats i helvete.

Om du – som jag – ogillar förmynderi, vänskapskorruption och totalitära kontrollsamhällen föreslår jag att du – som jag – bojkottar Swedbank både som kund och aktieägare. Låt dem sitta på sina allt färre kontor och kontrollera varandra.

När man har för mycket pengar

Hur mycket pengar man behöver är subjektivt. Det borde ju aldrig kunna bli för mycket, men Aftonbladets reportage ”Dokument: Östermalm” visar att jodå, det finns människor som har för mycket pengar.

”Åh, vad framgångsrik och vacker jag är!”

Här får vi läsa om ”infraröd bastu mot stress” till det facila priset av 4500 kr (jag blir stressad bara jag tänker på det), ett ”väskspa” för den vars Hermés-väska ”behöver lite extra kärlek”, men framförallt om ”den nya kändistrenden”, att få vitaminer via dropp eller sprutinjektioner på en ”hälsoklinik”.

Där hittar man givetvis rikspuckot Bingo Rimér. Han är sällan långt borta när någon uppfinner en idiotisk ”kändistrend”, så han och andra med för mycket pengar får dropp och sprutor med vitaminer för tusentals kronor.

Bingo Rimér (inte Professor Drøvel som hundraåring).

”Jag kommer ju leva lite rövare på semestern och dricka alkohol och då har jag kompenserat här i dag med extra vitaminer. Allt handlar om balans.”

Ja du, Bingo... Man får nog ta något starkare än vitaminer om man ska lyckas få ihop dina livsval med ordet balans. Och som jag tidigare konstaterat är det både billigare och mer balanserat att äta riktig mat.

Det går lika bra med selleri.

Om man ändå behöver kosttillskott (och det utesluter jag inte) köps tabletter som man kan ta hemma, alldeles själv. Fast då får man förstås inte chansen att kändishora i skvallerpressen.

När talkörer urartar

På Facebook finns en norsk grupp som heter ”Vi som krever billigere strøm”. Jag ser att det finns motsvarande grupper i Sverige som ”kräver billigare el”. Jag vet inte om de funkar på samma sätt som den norska, men den är stundtals rätt underhållande.

Idén med gruppen tror jag var som det låter, att kräva billigare ström, kanske av elbolagen, men framförallt av politikerna, att de ska avbryta de avtal man ingått med EU och som drivit upp elpriset. Kanske för att man tröttnade på att försöka påverka politiker, kanske för att dessa lovade subventioner, utvecklades gruppen åt alla möjliga håll. Några slängde in spartips, som att sänka värmen eller laga mat på vedspis. Eller liknande.

Några vältrade sig i sin misär genom att publicera bilder av frost på insidan av fönster eller berätta att de tvingats flytta ner i källaren för att det är enda utrymmet de har råd att värma upp. Och så några andra som irriterade sig på de som skriver om sin misär. En kvinna som la upp en bild på sin termometer med såväl låg ute- som innetemperatur fick av oklara skäl en utskällning.

Som om inte detta var nog berättade gruppens administratör att han plockat bort ett flertal rasistiska inlägg. Andra medlemmar menade att de borttagna inläggen inte alls var rasistiska. Själv har jag ingen aning eftersom jag inte hann se dem, men får erkänna att jag är lite nyfiken hur man kan få in rasliga aspekter i diskussioner om norska strömpriser.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske att alla har olika ingångar i privatekonomiska frågor eller att det nästan är omöjligt att samla hundratusentals personer mot samma mål. Själv är jag mest road av inblicken i mänsklig psykologi, och de heta diskussionerna är behövliga när man får is i skägget så fort man kommer i närheten av ett fönster. Brrr!

Statliga ministrar på privata korståg

Eftersom jag tidigare kallat Dagens Industris PM Nilsson för politisk papegoja vill jag i rättvisans namn lyfta fram när han gör något bra också. Som nu, när han tar Engelska skolan i försvar och – inte minst – ifrågasätter rimligheten i att ministrar och andra politiker jagar enskilda näringsidkare.

Läs gärna hela artikeln, men ett par av Nilssons exempel är att statsminister Andersson helt felaktigt (lögnaktigt!) påstått att Engelska skolan fört över miljardbelopp till Florida, skolminister Axelsson Kihlblom sitter på Twitter och säger att Engelska skolans grundare Barbara Bergström ”inte brinner för skolan men för pengar” och får medhåll av utbildningsminister Ekström. Ni vet, hon som fuskade i Pisa och ljög om det. Vad brinner ni själva för då, ministrar, mobbing i största allmänhet eller att göra svenska skola till den sämsta i världen och inte bara i Europa?

”Allt går bra, inget att se här...”

Jag köper att man är motståndare till friskolor. Då får man stå för det, och varför, men då måste man ha riktiga argument. Att antyda att friskolorna inte är bra för eleverna går dåligt ihop med att elever står i kö för att få gå i de från politiskt håll förhatliga friskolekoncernerna. Vad säger det annars om ministrarnas syn på föräldrarna?

Något annat som stör mig är begreppet ”marknadsskola”. Med det vill man låta påskina att det är en fri marknad och att föräldrar kan köpa sig förbi köer. I själva verket är skolbranschen en av de mest reglerade. Skolpengen som följer med eleven struntar i om föräldrarna är rika eller adliga. Det som skaver är 1. att privata alternativ ger valfrihet och 2. att de många gånger gör det bättre än de kommunala skolorna.

”Byta skola?! Varför vill du det?”

Om det på allvar vore ”vinster i välfärden” som störde skulle ministrarna vara lika fräna mot att privata byggföretag bygger skolor och vårdhem för ekonomisk vinning, privata städbolag håller dem rena och ofantliga mängder privatproducerad konst köps in för att smycka lokalerna. Kan de vara för att dessa näringsidkares verksamhet inte blir ett kvitto på oförmågan hos stat och kommun?

Julutmaning

Jag tittar sällan på bloggens besöksstatistik. Egentligen gör jag det bara vid kontakter med potentiella sponsorer, men något jag har fått med mig är att ni som läser den här texten på julafton kommer att vara en ganska exklusiv skara.

Jag måste inte ha många läsare för att skriva, men det känns lite dumt att lägga research på en text som de allra flesta ändå bara ögnar igenom i mellandagarna, om ens det. Jag tänkte nöja mig med att önska god jul, men det skulle inte kännas som jag om texten vore helt utan pekpinnar.

Därför vill jag uppmana er alla att ringa någon ni tror blir glad av det. Alla har väl en äldre släkting eller avlägsen vän som ni misstänker kommer att vara ganska ensam i jul. Kanske särskilt i år när såväl statsmedia som regeringen uppmanar oss att inte umgås. Slå en signal, prata en stund.

”HEJ AGDA! HUR MÅÅÅR DUU?!”

Och nej, ett julkort eller sms är inte samma sak, det är något man slänger ur sig av plikt och som högst troligt inte kommer att uppskattas lika mycket. Fem minuter, det kan ni få loss till och med på självaste julafton. Bevisligen ifall ni läser detta den 24:e. Läser ni det i helgen eller mellandagarna tar ni samtalet då istället. Bara gör det!