lördag 4 februari 2017

Pre-owned

Det här är kanske gammal skåpmat för er, men jag sprang nyligen över uttrycket ”pre-owned”. Jag fattar vad det betyder – begagnad. Men det är ju på engelska. Varför säljs produkter i Sverige med en svensk beskrivning som innehåller det engelska ordet för begagnad? Blir det liksom finare för att det är på engelska? Ska man tänka sig att en engelsk lord har ägt den telefon eller brödrost man köpt från sin lokala elektronikdetaljist?

Lord Moyne, f d Trustor-målvakt

Det butiken har gjort är att de plockat isär varan efter att den lämnats tillbaka, kollat att allt funkar och vid behov bytt ut de delar som inte gjort det. Vilket man väl får anta är det vanliga, för varför skulle kunden lämna tillbaka en ny produkt om den fungerar som den ska?

Jag har inget emot fenomenet. Jag har många gånger stått i butiker och prutat på skyltexemplar med eller utan skönhetsfel och jag skulle även tycka att det är okej att köpa en vara som varit ute och vänt hos en annan kund. Det enda jag vänder mig emot är att man ska låtsas som att det inte är prissänkande. Den var aldrig trasig, den var bara... ”förägd”, lite på prov sådär, för att se om den trivdes med en ägare (vilket den tydligen inte gjorde).


Vill inte Elgiganten och andra skojare svärta ned sitt rykte (dags för en ”reality check”, för att stanna kvar på den engelska temat), får de väl sälja begagnade grejer som just begagnade. Eller ”returvara” om det känns bättre. Men sluta att idiotförklara kunderna med en massa fancy-schmancy lull-lull!

fredag 3 februari 2017

Toppa laget?

I skrivande stund har jag 34 olika värdepapper. Mestadels aktier, men även fonder och råvaror. Jag är inte nöjd med alla, men jag har ju ändå köpt dem i förhoppningen att de ska vara bättre än börsen i stort.


Vid förra årsskiftet bad en äldre släkting mig att hjälpa igång hennes aktiehandel, så vi startade en Avanzadepå, förde över pengar och handlade aktier. Hon ville köpa aktier i tre bolag (inga fonder, optioner eller annat) för 60000 kr. Lika stora poster, 20000 kr per bolag. Det här är pengar hon kan avvara, men hon vill inte spela bort dem på chansaktier och hade inte tänkt byta innehav i tid och otid. Därmed inte sagt att hon vill köpa och behålla börsens stabilaste och tråkigaste utdelningsbolag heller.

Jag plockade ihop en förslagslista med tillhörande motiveringar, och så hade hon lite egna idéer också. Till slut blev det:

Advenica

IT-säkerhet, mitt förslag. Om någon missat varför jag tror på dem har jag skrivit en del här.

H&M B

Även detta bolag har jag skrivit lite om, här. Gissar att de flesta läsarna har en relation till bolaget. Vidare antar jag att de läsare som håller på med aktiehandel vet att det inte gått särskilt bra det senaste året, även om det tagit sig på slutet.

Handelsbanken B

Jag gillar storbanker. Inte som kund, men som ägare. Dock varken var eller är Handelsbanken en favorit för mig, så det här innehavet var jag emot. Det gick ganska sidledes tills hon i maj ledsnade och bytte ut aktien mot:

Paradox Interactive

Ett gamingbolag som börsnoterades i maj. Min släkting fick, som alla andra, en liten post, 110 aktier, för 33 kr/st. Så vi beslöt att köpa ytterligare 370, som vi fick betala mer för.

Sedan starten, januari 2016, har depåvärdet stigit med 19,3 procent, inklusive drygt 1700 kr i utdelning från Handelsbanken och H&M. Detta att jämföra med SIXPRX, som under motsvarande period steg 11 procent.


Det här är inget vetenskapligt test, men det får mig att fundera. Så här bra har det inte gått för mig. Det första man får lära sig om värdepappershandel är ju att man ska sprida riskerna, inte lägga alla ägg i samma korg. Att sätta en mindre slant på ett eller tre köp är en sak, men självklart skulle jag inte tänka tanken att dela upp hela min portfölj i tre bolag.

Å andra sidan. När min släkting bad mig om tips för att göra tre köp föreslog jag inte samtliga 30-35 av mina egna innehav eftersom jag inte tror lika mycket på alla. Jag föreslog inte ens hälften. Innebär det att jag i konsekvensens namn borde sälja av den halva jag tror minst på och för pengarna investera i den andra halvan? Jag vet inte, men det är åtminstone tänkvärt.

torsdag 2 februari 2017

Att förhandla

Jag tycker mig ha rätt okej självkännedom, men i förhandlingssituationer förvandlas jag ibland till en människa jag inte känner igen och som skrämmer mig en aning. Jag kan bli helt galet fokuserad, nästan som en robot.


Det kan gälla jobb eller vilken typ av affärsförbindelse som helst. Jag älskar att pruta, att köpa, sälja och att förhandla lön/arvode. Det är lite som schack, att försöka överlista sin motståndare med en vass taktik och samtidigt slå hål på motståndarens. Här är mina favoritpunkter att tänka på:

Memorera dina argument

Precis som man bara har en chans att göra ett första intryck kan man inte förhandla i efterhand. Säg allt du vill ha sagt på första försöket, för troligen får du bara ett. Skriv ner argumenten som talar till din fördel, lär dig dem utantill och leverera dem okrystat. De ska sitta i ryggmärgen och vid varje givet tillfälle ska du veta vilka argument du ännu inte framfört.

Ta upp nackdelar som ändå kommer fram

En förhandling handlar om förtroende. Sånt som talar emot dig och är uppenbart för din förhandlingsmotståndare är poänglöst att mörka. Ta istället chansen att lyfta upp det själv. Om bilen du säljer är en rosthög, peka på rosten. Stod det i jobbannonsen att arbetsgivaren helst ser att du talar flytande tyska och du inte kan ett ord tyska, berätta det innan intervjuaren frågar. Det visar att du spelar med öppna kort, vilket du i möjligaste mån också bör göra.


Var tydlig

Många platsannonser är väldigt floskelbetonade. Det beror på att de som skrivit dem är dåliga skribenter, att för många människor varit inblandade eller att författaren tror att det måste vara så. Gå inte i samma fälla. Säg inte att du är flexibel, är van att ha många bollar i luften eller gillar utmaningar för det betyder absolut ingenting. Var istället rak och tydlig med vad du kan erbjuda och vad du vill ha i gengäld.

Visa respekt

En förhandling kan vara tuff, men om parterna inte känner respekt för varandra kommer ingen lämna förhandlingsbordet nöjd. Behandla alltid motparten som en värdig förhandlingspartner (oavsett om du känner det eller inte). En lyckad förhandling har två vinnare. Du ska såklart se till att få dina krav uppfyllda, men kör inte på som en ångvält.


Lägg till prutmån

Oskickliga förhandlare tror att det gäller att överlista motståndaren. Det kan underlätta, men är inget självändamål. Det som spelar roll är resultatet. Har du lagt på 20 procent på priset du är nöjd med kan du ju utan problem pruta 10 procent. Om motparten tycker sig ha gjort en bra deal, desto bättre.

Fast det behöver inte bara gälla pengar och här kan du vara kreativ. Erbjud bostadssäljaren att slippa flyttstäda eller få arbetsgivaren att slänga in lite löneförmåner. Men erbjud bara sånt som kostar mindre än det smakar, annars är det du som blivit manipulerad.

Bestäm dina gränser

Ju mer komplicerad affär, desto viktigare att du har klart för dig vad du vill och vad du kan acceptera. Det kan ändra sig längs vägen, men har du ingen plan från början kommer du inte att få en senare.

Visa ointresse

I alla förhandlingssituationer är det viktigt att visa att det är du som är i överläge, att det är motparten som är i störst behov av att affären går i lås. Om det stämmer spelar ingen som helst roll. För det mesta går det inte ens att utröna. Oavsett om du är arbetslös och går på intervju till drömjobbet eller verkligen är ganska ointresserad gäller det att visa att så är fallet. Intala dig själv att du sitter med trumf.


Utvärdera

Efter varje förhandling, analysera vad som gick bra och vad du hade kunnat göra bättre. Dra slutsatser och kom bättre rustad nästa gång. Det är som vanligt: gör om, gör rätt.

onsdag 1 februari 2017

Januari i videosammandrag

I januari steg SIXPRX 1,25 % och Nasdaq Comp 4,30 %. Min egen portfölj plussade 0,46 %.

Här är månadens videofilm:


Jag ska inte upprepa min benämning av denna kreation från videon.

Och för tydlighets skull ska jag säga att jag inte har något avtal med Ikea. Trots min snåla läggning får jag ibland lust att helt utan vinning säga positiva saker om någon som förtjänar det.

I morgon blir det blogginlägg i skriftform igen. Den som får abstinens är välkommen att läsa mina inlägg på Twitter.

tisdag 31 januari 2017

Kontokoll

Då och då framkommer exempel på att människor lurats på pengar från sitt bankkonto. Oftast av företag de anlitat, men som dragit mer från kontokortet än överenskommet. Det kan både bero på medvetna bluffar och misstag gjorda av medarbetare och datorer.

Det underliga är väl att folk inte märker att de har för lite pengar på kontot och kollar varför. Har man fått en dålig växlingskurs när man betalt en middag på utlandssemestern är det kanske lätt hänt, men det finns så mycket konstigare exempel.


Det kan vara en kostnad som dragits två gånger, och det kan gälla tusentals kronor. Eller också upptäcks att teleoperatören dragit några tior mer än man ska varenda månad i upp till ett år. Jag upplever att tidningar och radioprogram är fyllda av dessa historier och gemensamt för samtliga är att det alltid tagit en bra stund innan den drabbade upptäckt det hela. De har inga rutiner för att kontrollera saldot på sina konton, sparar inte kvitton och avtal och ögnar på sin höjd igenom kontoutdraget som hastigast. Så länge det hela tiden finns pengar till nästkommande köp upplevs inte problemet.

Det som händer när man kommer till sin leverantör flera månader i efterhand för att klaga på att man fått betala för mycket är att man signalerar osäkerhet, visar att man inte har koll. Är det ett företag man har löpande affärer med kan problemet ha hunnit förvärras, och om man inte klagat första gången man fått betala för mycket kan det såklart uppfattas som att man varit nöjd och belåten, så länge inte pengarna tog slut. Är det å andra sidan engångsaffärer är problemet istället att motparten inte har någonting att vinna på att reda upp situationen eftersom alla inblandade vid det här laget vet att affärsförbindelsen redan är avslutad.


För bara tjugo år sedan hade vi inga internetbanker. I bankböcker fylldes ränta och annat i manuellt och man hade kassaböcker där man själv fick föra in sina transaktioner. Nu är allt som krävs att man loggar in på sin internetbank och kollar att uttag och insättningar stämmer, men jag tror banne mig att de flesta hade bättre koll på sina konton förr!

Själv kollar jag internetbanken så fort jag gjort ett kortköp eller en räkning gått iväg. Och – lika viktigt – att de som ska betala pengar till mig också gör det. När jag inte fått betalt för en faktura på förfallodagen skickar jag följande morgon en påminnelse. Varje gång, utan undantag. Inte ”Var fan är mina pengar, era jävla svin?!”, jag ber dem bara artigt kontrollera att pengarna är på väg. Oavsett om det är små eller stora belopp och små eller stora kunder. Detta för att visa att jag har koll. Det gör mig inte immun mot lurendrejeri, men den som står upp löper mindre risk att bli överkörd.

måndag 30 januari 2017

Att tänka kommersiellt

I tio år jobbade jag som ståuppkomiker, en underhållningsform som hamnar mellan stolarna. Rent skattetekniskt är det inte ett föredrag, inte en monolog, inte teater, inte kultur... Normalmomsen är 25 procent, kulturmomsen 6 procent. Vore det ett föredrag skulle det beskattas med 25 procent moms, vore det kultur skulle man istället lägga på 6 procent. Men ståuppkomik är varken eller och därför märkligt nog momsbefriat. (Sedan finns undantag, om jobbet bokas via en artistbokare eller innehåller specialskrivet material för en specifik kund, men jag ska lämna momssystemet innan den sista läsaren ledsnat.)


När man samarbetar med personer ur andra skrån blir det ännu tydligare hur konstformen hamnat mellan stolarna. Många komiker gör föredrag om något specialämne de har. Och har de inget kan de alltid hitta på något flummigt som ”verbal kommunikation”, så att de kan hotta upp några wikipediatexter med sitt vanliga standardmaterial.

Föredrag är en mycket kommersiell verksamhet. Antingen betalar en arrangör som i sin tur tar betalt av varje person i publiken, eller också betalar ett företag som bjuder in sin personal eller andra intressenter. Men någon betalar. Knappt ens de största skojarna bland talarförmedlingarna föreslår att man ska tala gratis för att ”få jättebra betalt längre fram”, som är så vanligt när de bokar komiker.

Ett annat sätt att bredda sin verksamhet som komiker är att gå åt kulturhållet. Kanske genom att samarbeta med en grupp musiker eller en teatergrupp för att skapa någon slags hybrid. Här är det – särskilt bland teaterfolk – betydligt vanligare att verksamheten finansieras med bidrag. Något kulturstöd, kommunala kulturpengar eller ett stipendium.


När man brainstormar en ny idé med någon av dessa grupper blir skillnaden supertydlig. Föredragshållare och näringslivsfolk frågar sig: Hur ska vi kunna göra detta till en säljbar produkt och hur ser kundunderlaget ut? Teatergruppen undrar: Vilken skattefinansierad organisation kan vi få att betala för detta?

Jag tror på uttrycket ”Som man ropar får man svar”. Den som letar efter en bidragslösning på sina finansiella spörsmål kommer inte att hitta en affärsmässig. Vill man inte vara helt i händerna på en extern finansiär med helt andra tankar och mål (och ville man det kunde man ju lika gärna ha en anställning) gör man klokt i att alltid tänka kommersiellt.


Det här gäller inte bara i yrkeslivet. Det går att tjäna pengar på det mesta. Hobbies som börshandel och poker kan utvecklas till inkomstkällor, gamla sopor kan säljas, idéer kan slussas vidare till någon som kan göra business på dem. Har du tänkt läsa på om något – skriv en bok när du ändå håller på! Ska du på semester – kolla med ett resemagasin om de vill att du gör ett reportage! Det finns pengar i nästan allt, bara man letar.

söndag 29 januari 2017

Inte uppskattat

Sverigedemokraterna föreslår i sin skuggbudget att man ska kunna tjäna upp till 150000 kr om året utan att betala någon som helst inkomstskatt. ”Vi har satt nivån där eftersom den lägsta avtalsenliga nettolönen ligger i närheten av den summan”, säger partiets ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt.


Vore jag seriös journalist skulle jag nu gå igenom hela budgetförslaget, men det här är en blogg där jag förbehåller mig rätten att plocka ut degklumparna ur kakan. För jag tycker att det här är någonstans i gränslandet mellan snedtänkt och feltänkt.

Poängen sägs vara att ”det ska löna sig att arbeta”, vilket låter som hämtat från Skattebetalarnas förening eller Moderaterna 1985. Men det här säger väl snarare att det inte ska löna sig att tjäna mer pengar. Nuvarande belopp man får tjäna utan att betala skatt är 18951 kr/år, så det är inte precis en marginell höjning som föreslås. Jag fattar att man vill att fler ska kunna leva på sin lön även om man skulle behöva nagga lite på minimilönerna. Men vilka signaler sänder det?
1. Fattiga människor tjänar så lite att de inte kan förväntas bidra till samhället.
2. Tjänar du hyfsat kommer det inte löna sig att arbeta hårdare för att göra karriär och tjäna ännu mer.


SD:s riksdagsman Linus Bylund (mest känd för naturlagen att alla som äter lunch med honom får sparken) säger: ”Tjänar man under hundrafemtiotusen kommer man ha behov av någon form av bidrag.” Mm, det kanske är lätt att tro det när man tjänar 63800 kr/månaden (plus fler löneförmåner än jag orkar räkna upp). Jag inser att jag inte är normen i samhället, men jag skulle gå runt även om jag tjänade hälften av det, med nuvarande skattelagstiftning.

Det låter ju jättefint att människor med låga löner ska få mer att leva på, men det här kommer att kosta mer än det smakar. Det enda SD får godkänt på av mig är att förslaget delvis ska finansieras med utfasat ränteavdrag och minskat antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder från Arbetsförmedlingen. I övrigt hade jag återremitterat med uppmaningen: ”Gör om, gör rätt!