onsdag 13 november 2019

Att unna sig ett liv

I förra veckan skrev jag ett inlägg betitlat ”Hur hinner folk göra av med alla pengar?” som var en spinoff på en tänkvärd bloggpost från Att Välja Lycka. Nu tänkte jag göra samma sak med en text från Kronan till Miljonen.

För det här tycker jag är viktigt. De som uppmanar oss snåljåpar att ”unna oss att leva” gör det säkert av välvilja, men de gör det utifrån en grundinställning att konsumtion är livskvalitet och att utebliven konsumtion också betyder ett fattigare liv. Det gör det inte.


Jag trivs med att ha pengar, både för löpande och oförutsedda utgifter, oftast mycket mer än jag skulle trivas med sakerna jag skulle kunna köpa för dem. Dessutom tar konsumtionen både tid och energi i anspråk, som jag hellre brukar på annat.

Det andra ”unnarna” förespråkar är att man ska köpa sig bekvämlighet. Själv är jag av uppfattningen att livet inte ska vara så bekvämt. Jag vill inte köpa ”första bästa”, jag vill köpa bästa. Ja, det kräver mer tid innan man gör köpet, kanske måste jag läsa på, fråga om råd och fundera. Men det är det värt.


Att slippa ha framförhållning och köra bil överallt är ett annat sätt att köpa sig bekvämlighet. Men jag behöver röra mig och är inte ensam om det. Igår tog jag en promenad för att lämna in ett Tradera-paket. På vägen från butiken gick jag förbi min moster. Totalt en dryg mil. Jag hade kunnat slänga grejen istället för att krångla med Tradera, så mycket vinst blev det inte, och sedan ta bilen till moster. Det hade varit bekvämare igår, men på sikt gjort mig till en tjockis med dåliga knän. Är det att unna sig att leva? Knappast.

tisdag 12 november 2019

Jämlikhet är ett knepigt ord

Nicole uppmärksammade mig i kommentarsfältet om en debattartikel av en av mina favoritkomiker, Vänsterpartiets Ulla Andersson.


Först av allt ska jag säga att jag verkligen uppskattar bloggtips i mejl och kommentarer. Dels för att det tyder på att tipsarna tror att jag kan skriva något intressant i ämnet, vilket känns stort. Och dels för att jag (kanske särskilt just nu) knappt hinner hitta på ett eget uppslag varje dag, sju i veckan och 30 i månaden. Att skriva ett blogginlägg kan ta tid, men ofta är det ännu mer tidskrävande att överhuvudtaget komma igång.

Till artikeln då. Ulla ”kräver verklig jämlikhet”, säger hon, men det hon beskriver är samma resultat för alla människor, oavsett arbetsinsats. Det låter inte ett dugg jämlikt i mina öron och det här är vänsterns problem, att man inte skiljer eller ens verkar förstå skillnaden mellan lika möjligheter och lika resultat, eller det som på engelska heter ”equality of opportunity” respektive ”equality of outcome”.
Rika invånare i Danderyd och Djursholm måste dela med sig av sin rikedom”.

Okej då, kan vara skönt att bo lite anspråkslöst...

Den meningen säger en hel del om hur Ulla tänker. Det är som att människorna ”i Danderyd och Djursholm” (för ordningens skull: Djursholm ligger i Danderyd, så det där blir lite som att säga ”folk i Skåne och Helsingborg”) bara hamnat där, i ett dyrt hus och fått ett jobb med hög lön. För det första finns det faktiskt både hyresrätter och fattiga människor även i Djursholm, men visst tjänar Danderydsborna mer än folk i allmänhet. De jobbar också hårdare och mer än genomsnittet, kanske finns det ett samband.

Och redan betalar de mest till det kommunala utjämningssystemet, faktiskt mer än dubbelt så mycket som tvåan Solna. Men det räcker inte, för Ulla kräver nu ”myndigheter som tvingas samverka för människors bästa”, ”skattepolitik som omfördelar från höginkomsttagare till låginkomsttagare och med en progressiv och omfattande kapitalbeskattning” samt ”aktiv arbetsmarknadspolitik med riktade insatser som anställningsstöd”.


Alltså högre skatt för dem som jobbar och mer allmosor till dem som inte gör det, samt ännu mer politiska styrmedel för att sådana som Ulla ska förstöra och snedfördela marknaderna. Skapar det fler jobb och minskar andelen fattiga och bidragsberoende? Eller blir det tvärtom?

måndag 11 november 2019

Näringsdrycksdiet

Näringsdryck finns att köpa receptfritt på apoteket, men skrivs också ut på recept, främst till äldre personer som har svårt att få i sig tillräckligt med mat. Inga konstiga ingredienser, det är kolhydrater, fruktjuice, vassleprotein och vitaminer. Kanske främst en aktuell dryck i media efter att vårdpersonal i somras vägrade en döende patient ett nytt sugrör till sin näringsdryck, av miljöskäl. Till en vikarie ska personalen ha förklarat det hela med kommentaren:
"Dom jävla näringsdryckerna har hållit henne vid liv så länge."
Så de verkar vara effektiva (till skillnad från en del äldreboenden). Nu har det inte burit sig bättre än att jag ärvt ett litet lager. Ja, inte så litet heller. Det råkade nämligen bli en dubbelbeställning pga miss i kommunikationen mellan dietisten och leverantören. Jag vet inte vems felet var, men om jubelidiotsföretaget Sodexo var inblandat har jag mina aningar.


De är i alla fall betalda och ingen vårdinrättning skulle ta tillbaka dem, de vill inte ens ha oöppnade medicinförpackningar. Min inställning är att intet skall förfaras (kan någon berätta vad detta uttryck kommer ifrån, jag har verkligen letat).

Varje flaska är på 200 ml och innehåller 300 kcal. Späder man ut dem smakar de helt okej även om det inte är någon höjdare. Outspätt smakar det som koncentrerad blandsaft. Funkar som sportdryck på långpass, men till dessa hade jag redan nyponsoppa jag tillverkat själv, praktiskt taget gratis.


Dessutom hinner jag knappt springa långpass just nu, och det närmaste halvåret inbjuder inte vädret till några stora vätskeintag när jag gör det. Kanske kan man koka sylt på näringsdryck, eller saftsoppa. Fast då ryker nog vitaminerna.

Svenska Spel har gjort en serie reklamfilmer om vilka problem det kan innebära att vara rik, men även snålhet har sin beskärda del.

söndag 10 november 2019

”Jävla samhälle!”

Några av mina allra bästa vänner jobbar med kultur. En del tjänar bra på det, andra gör inte det. Jag kan ha respekt för bägge grupperna. Det gäller däremot inte folkmusikern Sara Parkman som till Göteborgspostens kulturredaktion låter meddela:
De faktiska, ekonomiska förutsättningarna är inte självklara. Senaste tiden har jag gått runt och tänkt: vad händer i nästa val? Får vi en högerregering då lär jag inte få ett jävla stipendium, då får jag knega som speleman på företagsgig.

Sara Parkman, i huckle och offerkofta.

Med ”ett jävla stipendium” menar hon gissningsvis skattepengar eller ett donerat arv som hade kunnat gå till någon behövande istället för till en bortskämd latmask som vill slippa försörja sig själv. Eller, med hennes ord, ”knega som speleman på företagsgig”. En vis man sa en gång:
Vad är det som får alla dessa institutionaliserade gubbar och kärringar att tro att det är en mänsklig rättighet att bli försörjd av staten när det de producerar saknar tillräcklig marknad?

Nej okej, jag erkänner, det var jag. Om marknaden för det man gör inte finns kanske man får anpassa sig till verkligheten, det tvingas ju alla andra i privat sektor. För ”Man blir inte rik på att göra folkmusik” är faktiskt en sanning med modifikation. Nog har väl Hedningarna och Åsa Jinder spelat in en och annan krona? För att inte tala om Håkan Hemlin i Nordman som hade råd att knarka i femton år för pengarna han drog in på Vandraren.

Men Sara Parkman blir tydligen inte rik på det hon gör trots att hon i likhet med undertecknad tycks klippa sig själv. Döm om min förvåning...


Det beror inte på borgarna, att du kan bli tvungen att ”tänka kommersiellt” vid ett eventuellt regeringsskifte. Det beror på att du inte gjort det tidigare. Och kanske på bristande talang. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, så jag är inte målgruppen oavsett, men det där kan vara det sämsta jag hört sedan Carl Bildt sjöng schlager.

lördag 9 november 2019

Hur hinner folk göra av med alla pengar?

Bloggkollegan Att Välja Lycka gjorde ett inlägg där han grubblade på hur folk bär sig åt för att göra av med sina pengar. Det här är en gåta för mig med. Inte att det går att skaffa utgifter, köp ett dyrt boende och en bil på avbetalning (eller privatleasing) så ska det nog bli snurr på kontot, men de där vardagsutgifterna.

Jag har tidigare konstaterat att min plånbok vilar 5-6 dagar per vecka. Oftast är den inte ens med. Att jobba hemifrån kanske underlättar, men även när jag inte jobbar kommer inte utgifter naturligt för mig. ”I've got shit to do”, som komikern George Carlin konstaterade när han funderade på hur folk har tid att ta livet av sig.


Den senaste tiden har jag för övrigt ägnat mycket tid åt ”döstädning” efter min mor. Lägenheten skulle tömmas och en massa papper bringas ordning i. Inte så att hon var slarvig, hon hade bara inte min ordning och det tar tid att överta någons ekonomi (ska det här abonnemanget sägas upp, är det autogiro på detta...?). Och så är det fullmakter, bouppteckning och sån skit.

Sedan har jag ett eget hem att ta hand om. Det behöver städas, det kommer post hela tiden, och disk. Och så är det vänner att hålla kontakt med, någon jag tänkt ringa eller mejla i flera veckor men aldrig hinner. Det blir ju inte mer tid för att jag ska springa och shoppa.


Springa ja! Jag försöker springa tre dagar i veckan. Det hinner jag väl med, men det är rätt ofta jag springer mindre än jag hade tänkt beroende på att jag inte har tid. Lite beroende på lättja, men mest tidsbrist. De dagar jag inte springer vill jag gärna ta en skaplig promenad för att rensa hjärnan och sträcka på benen. Samma där – hinner inte.

Om man bara köper det man måste har de flesta svenskar råd att både bo, äta och spara, det är nog de flesta överens om. Men jag fattar inte hur man kan prioritera övriga inköp så högt att de blir av mer än undantagsvis. Det vore faktiskt intressant att se ett ordinärt kassaflöde för en vecka. Inte Lyxfällandeltagares utan en normal snittsvensks.

fredag 8 november 2019

Kvällstidningarnas jultradition

Nu är det snart jul igen, en tid då man förvisso kan tänka på dem som har det svårt, men kvällstidningarna drar det alltid ett hack för långt. Förra året skrev de (och jag) om Marianne, 38, som inte hade råd att fira jul med sin dotter.

I år fick jag ett tips i kommentarsfältet om Renée, 50, som känner sig kränkt av Ö&B:s reklamfilm om julklappar. ”Den är ett hån mot oss som inte har råd.

Sa du Ö&B?

Hon lever på 6000 kr i månaden, vilket lustigt nog är ungefär lika mycket som jag själv gör av med, helt självvalt, och även om jag inte har några som helst problem att klara mig på det utan tvärtom skulle kunna dra ner på mina utgifter förstår jag att Renée får slita lite för att försörja sig och sin son ifall det är hennes bruttoinkomst före bostadsbidrag och hyra (jag tror ni anar min tveksamhet här).

Det får vi inte reda på eftersom artikeln i vanlig ordning inte innehåller en enda kritisk fråga. Eller jo förresten – till Ö&B! Japp, de får helt oironiska frågor om sitt ansvar för människor som inte har råd med julklappar och hur Ö&B tror att dessa upplever reklamen.


Tillbaka till Renée. En anledning till hennes låga inkomst tycks vara att Försäkringskassan tycker att hon är arbetsför medan Arbetsförmedlingen inte gör det. Jag kan inte bedöma det, men orsaken till hennes problem är en trafikolycka för 35 år sedan och bevisligen har hon jobbat sedan dess. Hon kanske inte kan dansa balett, men hade hon fått en krona varje gång hon bytt profilbild på Facebook skulle hon bada i pengar. Hon finns också på Instagram när hon inte sitter och självkränker sig framför tv:n.

Vidare har hon haft råd att skaffa sig ett par blaffiga tatueringar, men det kanske räknas som livets nödtorft. Den son som hon inte har råd att ge ”en endaste julklapp” är för övrigt vuxen – ännu en detalj skjutjärnsjournalisten glömde att berätta. Men mycket annat får vi veta, som att Renée verkar kränkas av att andra har kläder:
Folk köper kläder som de inte ens hinner använda, jag minns inte ens senast jag köpte ett nytt plagg.
Men offerkoftor verkar hon ha så det räcker och blir över.

torsdag 7 november 2019

Klimatdiktatur

Demokrati hyllas av de flesta. Alla människor tycks villiga att dö för sina meningsmotståndares rätt att uttrycka sina åsikter. Åtminstone så länge sagda motståndare håller käften, för mest verkar det vara idén man gillar. Och för ordningens skull skulle jag inte heller offra livet för att låta någon idiot orera, även om jag är för yttrandefrihet. Skillnaden är väl att jag inte heller påstår det.

Men annars är alla lika goda demokrater. Eller har i alla fall varit, för nu vädras totalitär morgonluft. I klimatets namn är man en god människa om man vill avskaffa marknadsekonomin. Det senaste exemplet jag såg var ”klimataktivisten” Paula Grossmans debattartikel där hon föreslår att kött bör säljas i en statlig butik, möjligen Systembolaget.


Det är något bekant med henne... Nu vet jag!


Att artikeln är full av sakfel och att hon argumenterar som en tolvåring tycker jag illustrerar problemet rätt bra. Ett samhälle där vissa tycker sig sitta på sanningen och vill ha tolkningsföreträde av verkligheten kan aldrig bli bra i längden. När hon skriver att ”ingen argumenterar mot” betyder det bara att ingen hon pratar med på Södermalm i Stockholm tycker annorlunda. När hon fastslår ”Överhuvudtaget borde Sverige förbjuda import av 'orent' kött” låter det som att det finns en tydlig gräns, vilket det såklart inte gör.

Och denna ”klimataktivists” förbudsretorik är inget nytt. För nästan exakt ett år sedan skrev hon en debattartikel i samma publikation där hon även ville trycka in våra flygvanor enligt känd spritförlaga:
På privatsidan bör en motbok för flygresor införas per omgående, eftersom flygandet är den aktivitet som genererar det mesta av koldioxidutsläppen.
Stopp nu! Herr Lindberg har ju redan flugit i år!

Nu är det ju en gång så att växtligheten kräver den ”hemska” aktiviteten koldioxidutsläpp. Kanske lika bra att vi förbjuder växter eller åtminstone inför regler för hur snabbt de tillåts växa. Innan den här texten blir lika tokig som Grossmans debattartiklar vill jag likt henne peka med hela handen och hävda att förbud är ett trubbigt verktyg, inte en universalnyckel.

Om flyg är så dåligt, skaffa konkurrenskraftiga alternativ. Se t ex till att ordna fram tåg vars tidtabeller inte är slumpgeneratorer! Och om svenskt kött är bättre än hela den övriga världens (tillåt mig tvivla, men jag äter varken eller), döda inte svenskt jordbruk genom att skatta och reglera det till döds. Köp och propagera för sånt ni gillar –  skapas ett i sanning hållbart samhälle.