fredag 29 maj 2020

En artikel kommer lastad – med dumskallar!

Jag tillhör dem som inte är med i a-kassan och tycker således inte att det är självklart att vara det. Men saknar man både framförhållning och överlevnadsinstinkter är det nog en god idé. Aftonbladet skrev en artikel igår om människor jag får kämpa hårt för att tycka synd om.

Först har vi Joakim, som är 45-årig tvåbarnsfar och visserligen med i a-kassan, men ändå på väg att gå under eftersom de har handläggningstid. Han fick sin sista lön i april, men när a-kasseersättningen inte ramlade in i slutet av maj har han ”noll kronor på kontot”.


Han bor i världsmetropolen Löddeköpinge där ju som bekant huspriserna är skyhöga (jaså, inte det?) och med bara fruns inkomst är familjen alltså helt barskrapad tre dagar efter den första uteblivna lönen.

Tydligen har han en kreditkortsskuld också, som han påstår beror på hans arbetslöshet, men fick han aprillön borde han väl inte ha lyckats skuldsätta sig redan innan nästa lön? Och även om man är med i a-kassan kanske man ska ha några marginaler! Han bor i hus och har två barn. Något litet vuxenpoäng borde han väl ha hittat efter 27 år som myndig?

Men ännu mer synd är det om 29-årige Sebastian. Han är inte med i a-kassan, men väntar ändå på ersättning därifrån (man får tydligen någon slags grundersättning även om man inte gjort ett skit för att förtjäna det). Den kan dock dröja till augusti:
Då kommer jag att ha varit utan pengar i fem månader. Vem klarar det? Jag riskerar att bli av med min lägenhet.
Det klarar alla som inte är dumma i huvudet för då är man antingen med i a-kassan eller klarar några månader utan inkomst. Men för Sebastian är tydligen fem månader utan jobb liktydigt med fem månader utan pengar. Att kalla det ur hand i mun vore en alltför snäll bedömning av hans planeringsförmåga.


Jag vet inte vad Aftonbladet vill ha sagt med artikeln och ifall det är ett enskilt verk eller början på en hel artikelserie om misslyckade idioter, men jag hade uppskattat varje försök till kritisk fråga. Hur tänkte dessa människor? Vad har de själva för ansvar för sina liv? Hur har dessa gener överlevt generationer av evolutionära påfrestningar?

torsdag 28 maj 2020

”Vad skulle få dig att skippa bilen?”

Den frågan ställdes till stockholmare och publicerades i Stockholms lokaltidningar. Många säger att de inte kan tänka sig att ställa bilen och särskilt under brinnande pandemi tror jag dem och håller själv med. Jag kör inte i onödan, men om alternativet är lokaltrafik vinner bilen varje gång nu. Aldrig att jag skulle sätta mig på en trång buss som kanske inte rengjorts ordentligt på flera månader, inte ens om det vore gratis.


Handen på hjärtat är vi väl aldrig så himla förändringsbenägna. När bensinpriset slår rekord svarar alla tillfrågade att de inte skulle klara en endaste höjning till, men när den kommer fortsätter de såklart att köra bil.

Några skäl som anges som de vanligaste svaren på frågan i denna enkät är ändå för dumma:

Tätare turer i kollektivtrafiken

Ärligt talat, dagtid tror jag inte att man behöver vänta mer än femton minuter någonstans. Snittväntetiden om man aldrig kollar när bussar och tåg går utan bara ställer sig vid hållplatsen är knappast mer än fem minuter, i rusningstid ännu mindre. Klarar man inte det har man andra problem än ont om tid.


Avgångstiden passar inte arbetstiderna

Kan stämma för den som jobbar natt, men att inte vilja ställa sig vid en bussterminal i Stockholm mitt i natten har nog andra orsaker. Jobbar man dagtid skulle jag säga att det är rent skitsnack. Men inte så dumt som:

Bättre cykelbanor

Den som skyller sitt bilåkande på att Stockholms cykelbanor är för dåliga har garanterat inte cyklat de senaste fem åren. På många ställen är cykelbanorna lika breda som bilvägarna, dessutom i bättre skick och oftast helt tomma. Jag har full respekt för den som inte vill cykla, men att skylla på att de nyasfalterade cykelbanorna, som dessutom sopsaltas hela vintrarna, bara är tre meter breda är bara dumt.

Men som vanligt passar folk på att kräva ännu fler cykelbanor, bussar, tåg och tunnelbanor. Dessutom gratis, och gratis kollektivtrafik är en omöjlighet. Möjligen kan den bli avgiftsfri, och det kan man propagera för, men att föreslå att fordon, drivmedel och personal ska vara gratis visar att man förstår väldigt, väldigt lite om ekonomisk verklighet.

onsdag 27 maj 2020

Spritallergi

2017 räknade Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning ut att det fanns 310000 alkoholberoende personer mellan 17-84 i Sverige. Lite beroende på hur man räknar tror jag att den siffran är alldeles för låg.

Dels finns de riktiga alkoholisterna som har svårt att fixa ett normalt liv, om de ens försöker. Men så är det alla andra. De som jag skulle beteckna som spritallergiker. De har jobb, lämnar ungarna på dagis och betalar sina räkningar. De skulle aldrig gå med på att kallas alkisar, men hade de inte ett beroende skulle de inte dricka, för det är helt uppenbart för alla att de inte mår bra av det.

Jag är glutenallergiker!

Här finns t ex kvinnorna som använder alkohol som ångest på flaska och börjar gråta redan vid andra glaset och killarna som ser varje ledig kväll utan öl som förlorad, och som varje fredag sitter hemma och super framför tv:n och tillbringar varje lördag på krogen med kompisarna de aldrig träffar nyktra.

Spritallergikerna har kanske inte supit bort jobb och familj, men ofta rätt mycket av sin ekonomi och inte minst tid. Tänk vad mycket vettigt de hade kunnat göra alla de där kvällarna när de satt upptagna av någon idiotdiskussion som inte lett till något mer än de hundra gånger tidigare de haft den, och alla de förmiddagar som de såsat runt med lätt huvudvärk, yrsel och ett illamående precis så stort att de inte orkar annat än att sitta i soffan och tycka synd om sig själva, alternativt ta en återställare.


Jag är inte nykterist, men dricker alltmer sällan och skulle inte ha några problem att helt låta bli, inte bara fredags- och lördagskvällar utan även jul, nyår, midsommarafton osv. Jag märkte hur praktiskt det var att kunna ta bilen hem och slippa vakna klockan 4.25, 6.10 och 7.52 av akut muntorrhet.

Och inte minst efter att ha träffat alla grupper beskrivna ovan, det har vi nog alla. Alkisarna som tappat både familj och fotfäste, tjejerna som måste dricka för att våga öppna munnen och killarna som intalar sig själva att fem starköl till middagen är vardagslivets guldkant. Jag kan inte förstå varför de inte spolar kröken på stubinen, men det beror kanske på att jag inte har deras beroende.

tisdag 26 maj 2020

Tänk om MP tänkte

Jag är så gammal att jag minns när Miljöpartiet var ett miljöparti. På den tiden la de förslag för att rädda försurade sjöar och hade ett kompakt EU-motstånd. Jag har aldrig röstat på dem, men respekterade partiet och dess företrädare. Efter 2011 när Romson och Eriksson tog över språkrörsskapet har det inte varit möjligt, och företrädare som Amanda Lind, Rasmus Ling och Alice Bah Kuhnke har inte gjort det lättare.


I hopp om att komma över fyraprocentsspärren har några miljöpartister skrivit en debattartikel om deras paradfråga arbetstidsförkortning där de tycks ha släppt sextimmarsdagen till förmån för fyratimmarsdagar som de anser är fullt möjlig genom att minska på konsumtionen. Och visst är den det, men inte genom att dubbla alla löner utan genom att fler människor själva tar ansvar för sitt liv och investerar istället för att konsumera sina pengar.

Men det blir märkligt när det kommer från Miljöpartiet som ju aldrig bangar för en skattehöjning (eller ”skatteväxling” som de kallar det, men de glömmer alltid sänkningsdelen i ekvationen) och sedan vill bränna våra pengar på skit. På sistone har skatbominister Linds kultursatsningar och ökade presstöd varit i fokus, men MP är ju partiet som sett till att lägga pengar på EU, diverse meningslösa miljöavtal, elcykelsubventioner, migration, snabbtåg, bistånd till korrupta potentater, HBTQ-certifieringar och könsneutrala toaletter.

Nu kör vi väldigt, väldigt tunga stenar.

Om partiet valt en annan väg och behållit lite av sin auktoritetsskepsis istället för att vilja tvinga oss till ett ”hållbart” samhälle med hjälp av plastpåseskatter och lådcyklar hade betydligt fler kunnat leva det decentraliserade självhushållsliv MP visionerade om på 80-talet. Att deras väljare idag främst finns att hitta i storstäder långt från en levande landsbygd är ingen slump.

måndag 25 maj 2020

Sluta sparhetsa?

Frihetsmaskinen bloggade om sparkvot. Väldigt sakligt och matematiskt, nästan helt befriat från egna värderingar.
Det som avgör vilken sparkvot du behöver för att bli ekonomiskt oberoende är helt enkelt hur stora utgifter du har, vilken avkastning du får på ditt investerade kapital och hur lång tid du vill att det ska ta innan du når ditt mål. När du räknat ut allt det här så vet du också vilken sparkvot du behöver hålla för att bli ekonomiskt oberoende.

För att ytterligare neutralisera ”sprängstoffet” skriver han att man bör utgå från sina egna förutsättningar och inte jämföra sig med andra eftersom alla är på olika ställen i livet. Jag gillar den här typen av torra redovisningar även om jag själv nog hade försökt spetsa till den lite för att väcka debatt. Men det behövdes inte. Så här lät en kommentar på Twitter:
Sluta med sparhetsen. De som lyckas leva av kapital har varit grymma investerare, inte snålvargar. Sluta med det här tramset och fokusera på att maximera avkastning, eller hitta ett meningsfullt jobb.

Jag förstår inte, vilken hets? Det var ju inte en ”Gör så här”-text eller ens ”Så här gör jag” utan mer av ”Det här är en möjlighet”. Ändå blir flera människor som tokiga. Förutom ”hets” och ”trams” användes uttryck som ”perverst” och ”oändligt tröttsamt”. Kan de kategoriska fördömandena möjligen bero på att de innerst inne är osäkra på att de egna valen leder till evig lycka?


Det enda lustiga jag ser i detta är att de personer som kritiserar andra för att sprida spariver ofta inte har några som helst problem att utifrån sina egna värderingar i samma andetag berätta exakt vad andra gör för fel. Tänk att ha så mycket moral att det räcker till två uppsättningar!

För mig är sparande – eller låt oss kalla det snålande – en hobby, för att inte säga livsstil. Andra ser på vampyrfilm, går på ishockey eller spelar boule. Jag skulle inte drömma om att kalla deras intressen tramsiga eller perversa. Ett tips till de som finner texter om sparkvoter ”oändligt tröttsamma” är att inte läsa dem. Det är därför ni inte hittar mig på fotbollslandskamper skanderandes: ”Fotboll är tråååkigt! Fotboll är tråååkigt!

söndag 24 maj 2020

Sopor? Nej, konst!

När jag pratat konst i den här bloggen har det oftast handlat om skattefinansiering av konst som tycks sakna varje uns av konstnärlig höjd, och uppenbarligen också marknad. Utställda bananskal, menskonst i tunnelbanan eller en konstutställning som i första hand vände sig till daggmaskar och svampar, en ytterst köpsvag grupp.

”Fan, Max, var det här de bästa platserna du fick tag i?”

Nu snubblade jag över info om en konstutställning av Éva Mag. Jag har ingen aning om ifall hon finansierats med skattemedel, men denna utställning har följande programbeskrivning:
Verket Det finns en plan för det här (2020), består av en enorm mängd föremål, allt från likkylar till gamla stolar, trasiga kanoter och motordelar, som placerats i konsthallen. Inne i utställningssalarna arbetar någon, ibland konstnären själv, med att systematisera och organisera sakerna. Materialet har Mag lånat från sin pappas tomt utanför Stockholm. Samlingen är resultatet av hans mångåriga tillvaratagande av saker som ingen annan velat ha.

Jag är måhända dåligt konstnärligt utbildad, men trasiga kanoter och begagnade likkylar låter inte som konst utan mer som grovsopor. Kul för henne om hon lyckas göra business av sin pappas hoarding. Men förutom att jag har svårt att se allmänintresset tror jag, tyvärr, att de flesta av oss har ett översvämmat förråd på betydligt närmare håll än att vi behöver betala en hundring i entré för att se misären.

lördag 23 maj 2020

Fast i leasingträsket

Twittertips från Deluxe/@InvesterareOst. Förra året bloggade jag om privatleasingbilar och skrev följande:
Det är inte ofta man gör bra bilaffärer, men att privatleasa en bil känns som garanterad storförlust varje gång, inte bara när bilen går sönder.
För det facila priset av 8785 kr/månad kan du exempelvis få köra en Range Rover, fast max 1700 mil per år. De flesta privatleasingbilar kostar över tre papp i månaden, även små bilar med ganska lågt inköpspris.


En aspekt som knappt nämndes då är att man oftast binder upp sig på tre år, och om man av någon anledning inte har behov av bilen så länge (eller inte klarar kostnaden), så sitter man med skägget i brödrosten. Blocket vimlar av överlåtelseannonser av dessa privatleasingavtal. Inte nog med att man då måste hitta någon som vill ha den bil man leasat, man ska hitta någon som vill ha den extrautrustning man valt, och som är villig att betala för den. Här är ett exempel:
Pga tjänstebil så körs inte denna bil och kan överlåtas. Utrustning: - Antispinn - Bromsassistans - Färddator - Bluetooth - Yttertemperaturmätare - Multifunktionsratt - Sportratt - Sätesvärme (fram) - Fällbara baksäten - Farthållare - Regnsensor - Airbag förare - Airbag passagerare fram - Sidoairbags - Avstängningsbar airbag - ISOFIX-fästen bak - Antisladd - Avåkningsvarnare - Parkeringssensorer (bak) - Trötthetsvarnare - Centrallås (fjärrstyrt) - Autobroms - ABS-bromsar - Sidokrockgardiner - Eluppvärmda sidospeglar - Start-/stoppfunktion - Bluetooth (handsfree) - Servostyrning - Läslampa - Startspärr - Körfilsassistans - Vägfilsassistans - Nödsamtal - Röststyrning - Ljussensor - Fartbegränsare - Bagagelucka (fjärrstyrd) - Mattor (textil) - 12V-uttag - Euro NCAP 5 - ACC - Bagagelucka (automatisk) - Plant lastutrymme - Euro 6 - AUX-ingång - USB-uttag - Digital hastighetsmätare - Delbart baksäte - Avbländande sidospeglar - Sminkspegel - Svensksåld - Elhissar (fram och bak) - LED Strålkastare
Har den ingen varningstriangel ;-)? En del av dessa tillbehör kanske känns självklara (centrallås, mattor), andra fånigt onödiga (sminkspegel, läslampa). Att de nämns tror jag beror på att leasingtagaren har fått betala för varenda en av dem, och många småsummor i månadskostnad blir stora när de måste multipliceras med 36. Men det är klart, vem vill tvingas åka runt i en bil utan fjärrstyrd bagagelucka eller eluppvärmda sidospeglar...

Mr Lee Sing Boss.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur många av de annonserande privatleasingtagarna som hittar någon som vill ta över deras avtal och hur många som tvärtom får betala 3000-10000 kr i månaden i de två år som återstår till friheten. Hade jag haft ett hjärta hade jag tyckt lite synd om dem.